Påskbetraktelse från ett Hongkong med två ansikten

Transkript

1 Telemeddelande (A) Sid. 1(6) Mnr HONG/ Hongkong Generalkonsul Lars Danielsson UD-ASO Dnr 18 Påskbetraktelse från ett Hongkong med två ansikten Är det ett gott eller dåligt tecken att den allmänna debatten i Hongkong är så stillsam på senare tid? frågade jag härom söndagen en av stadens ledande affärsmän som bjudit mig till Shatin Racecourse för att prata, äta lunch och spela på hästar. (I Hongkong är det inte champagne och kristallkronor som symboliserar guldkanten på diplomattillvaron utan hästkapplöpning och ostron. Livet är en strid ) Nu kan vi tjäna pengar igen och då har vi inte tid att tjafsa om politik, blev det snabba svaret från min värd. Hans glada min lunchen igenom, trots att hans åttamiljonershäst kom sist i sitt lopp, är väl ett tecken så gott som något på att hjulen nu börjar snurra på allvar igen i Hongkong efter 1,5 år av finanskris. I den budget som finansministern John Tsang presenterade för en tid sedan förutspås en tillväxt på mellan 4 och 5 procent för 2010 samtidigt som inflationen håller sig på 1,5 till 2 procent. Arbetslösheten har sjunkit till under 5 procent och de finansiella flödena in och ut ur Hongkong är rekordstora. Inte undra på att de affärsintressen som dominerar Hongkong nu mest är bekymrade över bristen på arbetskraft i deras fabriker i södra Kina. Det har under de senaste decennierna varit ett växande problem att gästarbetare från det kinesiska hinterlandet inte återvänder till sina fabriker längs kusterna efter det kinesiska nyåret. Arbetsförhållandena har ofta varit usla och när möjligheter nu tycks finnas att i ökad utsträckning att söka sin utkomst

2 2(6) närmare hembygden är det många som väljer just detta. Att marknadsekonomins lagar säger att vid brist på arbetskraft måste en arbetsgivare nog fundera på om man inte måste höja lönen verkar inte riktigt ha slagit igenom här. De många Hongkongarbetsgivarna i Kina har varit vana vid att betrakta löner som en ganska liten del av de totala produktionskostnaderna Detta håller nu på att ändras och långsamt tränger även de kinesiska myndigheternas försök igenom att reglera arbetsvillkor genom minimilön, visst skydd mot uppsägning m.m. Det har många gånger sagt och skrivits att Hongkongs ekonomiska utveckling till allra största delen är beroende av utvecklingen i Kina. Vid ett möte här nyligen med EU/Hong Kong Business Cooperation Committee visade professor Richard Wong på University of Hong Kong färska siffror på Hongkongs betydelse för den kinesiska tillväxten som var mycket talande. Under de gångna två decennierna har Hongkong svarat för mer än 40 % av de samlade utländska investeringarna i Kina. Lägger man till detta investeringarna från Brittiska Jungfruöarna, Cayman Islands och liknande skatteparadis som i allt väsentligt också kommer från Hongkong blir den ackumulerade siffran mer än två tredjedelar. Huvuddelen finns i södra Kina, men även i Shanghairegionen kommer mer än en fjärdedel av det utländska kapitalet från Hongkong. Det är kanske därför inte konstigt att de kritiska orden från Hongkongs regering och ledande affärskretsar mot Kina inte är så många. I samband med folkkongressens session i förra månaden kunde Hongkongborna ta del av en ny omgång förmaningar från Pekinglojala delegater från den forna brittiska kronkolonin att visa lite större tacksamhet mot det ekonomiska dragloket Kina. Min lunchvärd på kapplöpningsbanan som tillhör de mer vidsynta och Pekingkritiska bland sina gelikar menade att världen trots allt fick vara glad över att Kina hade lyckats hålla sin tillväxt uppe under den globala finanskrisen även om de politiska reformerna tycktes utebli. Hans eget affärsimperium innefattande allt från jeanstillverkning till en försäkringsrörelse gick nu bättre än någonsin och hans mest omedelbara problem var om han skulle placera sin nyinköpta yacht i Karibien eller Medelhavet. (Jag slog ett slag för Östersjön så att han kunde hälsa på mig på Öland i sommar men argumenten tycktes underligt nog inte riktigt fastna. Kanske lika bra det, för jag är inte säker på att gästhamnen i Kalmar klarar 100-fotsbåtar.)

3 3(6) Men Hongkong består ju som tur är inte bara av miljardärer utan mestadels av s.k. vanligt folk. För dessa, vars medellön är kring kr i månaden och så har varit under det senaste decenniet, har inte finanskrisen betytt en så stor förändring, lika lite som de nu märker av uppgången. För att få en egen bild av hur en mer genomsnittlig Hongkongbo har det lyckades jag efter enträget tjatande få följa med en av portvakterna i mitt hus hem under påskhelgen. (Den viktigaste orsaken till att han till slut gav med sig var nog att jag kom från samma stad som hans store fotbollsidol Fredrik Ljungberg. Ibland har det sina fördelar att vara Halmstadbo.) Han bor med sin fru och sina två tonårsbarn i en tvåa på 38 kvm i ett av de gigantiska housing estates som får de svenska miljonprogramhusen att framstå som gräddhyllor. För denna betalar de kronor i hyra, vilket är exakt en tredjedel av hans lön som portvakt. Hans fru arbetar som assistent i ett äldreboende och tjänar ca kr i ett halvtidsarbete som hon vill utöka till heltid men ännu inte lyckats med. Barnen jobbar extra på kvällar och helger i snabbmatsrestauranter för att kunna klara sina egna utgifter för kläder och nöjen. Jag förstod att familjen skickade det mesta som blev över varje månad till mindre lyckligt lottade släktingar i fastlandet. Familjen bekräftade att de nog inte kunna höja sin standard under de senaste tio åren. Som så många andra familjer satte de nu allt hopp till att barnen genom en bättre utbildning kunde få mer välbetalda arbeten. Men den artonåriga dottern som ville arbeta några år efter studenten innan hon började på universitet berättade hur svårt det var att få ens det enklaste jobb om man inte hade rätt kontakter. Utan några års arbete och sparande skulle hon inte ha råd att studera vidare. Trots att portvaktsfamiljen kommit från Kina för bara ca tjugo år sedan var det slående hur man i första hand kände sig som Hongkongbor och bara i andra hand som en del av Kina. Detta sammanfaller med en trend som många sociologer här talar om. Samtidigt som överklassen blir mer och mer sammanflätad med Kina blir den lokala identiteten starkare hos vanligt folk. Trots en många gånger ganska mager livssituation, värnar man om the Hong Kong way of life. Man gläds över Kinas ekonomiska styrka men man tycker inte att det berör en så mycket i det dagliga livet. Och har man en gång fått leva i ett samhälle där man inte riskerar att straffas om man hävdar sin rätt eller säger något olämpligt så vill man inte byta det mot ett repressivt system.

4 4(6) Det var f.ö. slående hur min portvakt argumenterade helhjärtat för vikten av en full demokratisering av Hongkong. Den pågående debatten om rösträttsreformer ger ofta intryck av att vara en elitens affär, och det är därför lätt att glömma bort att en klar majoritet av Hongkongs befolkning i val efter val har satt demokratiföreträdare framför Pekinglojala. (Att detta inte alltid är relevanta motsatser är en annan historia, som jag utvecklat i tidigare rapportering.) Här har dessutom under senare tid öppnat sig en intressant möjlighet till kompromiss i den infekterade och långdragna frågan om när Hongkongs invånare skall få ett system med allmän och lika rösträtt. Som vi tidigare berättat följdes Hongkongregeringens modesta reformförslag inför valet 2012, som presenterades före jul, av att fem företrädare för två av de demokratiska partierna League of Social Democrats och Civic Party avgick för att tvinga fram fyllnadsval i samtliga Hongkongs fem valkretsar. Syftet att göra dessa fyllnadsval till en folkomröstning om Hongkongs demokratisering omintetgjordes till stor del när det största oppositionspartiet, Democratic Party, inte ville vara med på denna taktik. I början av året såg det ut som den demokratiska oppositionen skulle splittras rejält och därmed försvagas. Under den senaste månaden har dock en allians av moderata demokrater fört samtal med regeringen och allehanda företrädare för Peking om en kompromiss i frågan. Den moderata alliansen kräver ett tydligt åtagande att den allmänna och lika rösträtt som redan utlovats till 2017/2020 skall innefatta ett avskaffande av de förhatliga funktionella valkretsarna en korporativ kvarleva från den brittiska koloniala skymningsepoken i mitten av 80-talet. Om man får ett sådant åtagande lovar man att stödja regeringens nu aktuella reformförslag för 2012, vilket då skulle kunna få den nödvändiga två tredjedels majoriteten i parlamentet. Den stora frågan är nu om Hongkongregeringen tillåts av Peking att göra upp i frågan. Att regeringschefen Donald Tsang inte vill något hellre bekräftade han för mig när vi träffades i går i samband med påskdagsmässan i den katolska kyrkan här. Men han lät förstå att det inte alls var säkert att den nationella folkkongressens ständiga utskott ville göra avsteg från sin tidigare deklarerade vägran att diskutera något annat än hur valen 2012 skall gå till. Jag tog också tillfället i akt på kyrkbacken att instämma i det offentliga beröm som Tsang fått av miljö- och demokratiförkämpen Christine Loh för det tal som han nyligen höll på det tidigare nämnda affärsmannamötet mellan EU

5 5(6) och Hongkong. Tsang hade då lagt sitt manuskript åt sidan och i stället talat om den sandstorm som Hongkong just då upplevde och som fick luftföroreningsmätningarna här att sätta ett föga eftersträvansvärt all time high. Han lovade en samlad offensiv i de frågor som både affärsmän och andra här upplever som akuta luftföroreningarna, den dåliga energieffektiviteten, bristande livsmedelssäkerhet och osäker framtida tillgång på rent vatten. Jag berättade att ett möte nyligen mellan den svenska handelskammaren och Hongkongs investeringsmyndighet just hade pekat på dessa frågor som de viktigaste hindren för fler svenska etableringar i ett Hongkong som annars hade alla förutsättningar att stärka sin roll som ekonomiskt och finansiellt centrum för alla som ville göra affärer med Kina. Regeringschefen noterade att svenskt näringsliv i Hongkong sedan lång tid hade utmärkt sig positivt genom att inte bara vilja tjäna så mycket pengar som möjligt utan också driva på samhällsutvecklingen i progressiv riktning. Jag kvitterade med att hoppas att regeringen så snart som möjligt skulle finna det möjligt att gå från ord till handling och att den svenska handelskammaren då säkert skulle stå i första ledet och heja på. Det återstår väl att se om Donald Tsang besitter den handlingskraft som behövs för att de växande miljöproblemen här skall kunna mötas med en mer hållbar samhällsutveckling. Det tyglande av marknadskrafterna som då till del krävs står normalt inte på regeringens dagordning. Men jag kunde på påskdagens förmiddag konstatera att även regeringschefens andlige ledare, den nu pensionerade katolske kardinalen Josef Zen, i sin predikan riktade liknande uppmaningar till sin mest berömde discipel. I en svavelosande och vältalig utläggning inför en lätt hukande åhörarskara av delar av Hongkongs elit, filippinska hembiträden och en alltmer förundrad diplomatisk svensk observatör av protestantiskt ursprung krävde Zen ett slut på det tudelade Hongkong. Gud accepterade inte ett samhälle som inte gav människorna mer likartade möjligheter, lika lite som han accepterade det växande förtrycket i Kina. Om Donald Tsang kunde börja med att göra luften lite renare först så vore det bra. Resten kunde sedan följa fram till 2012 då Tsang lämnar. Om kardinalen Zen hållit samma predikan 45 minuters tågresa norr om den plats han nu höll den på, hade han med stor sannolikhet fängslats. Nu kunde han i stillhet dra sig tillbaka med Donald Tsang och dricka en kopp te. Det var nog fler än jag som i dessa tider tänkte att om den knappt 80-årige Zen varit

6 6(6) ett tiotal år yngre vore han precis den näste påve som den katolska kyrkan skulle behöva. Men Hongkongborna kan kanske vara ganska glada över att han stannar här och fortsätter att säga en och annan sanning om utvecklingen i detta Mammons tempel. DANIELSSON