Nästa maktskifte i Kina - vem vinner?

Transkript

1 Telemeddelande (A) Sid. 1(5) Mnr HONG/ Hongkong Generalkonsul Lars Danielsson UD-ASO Dnr 20 Nästa maktskifte i Kina - vem vinner? Att den nyligen Sverige-aktuelle vice presidenten Xi Jinping blir Kinas näste ledare är väl något som de flesta som följer den politiska utvecklingen i världens största land är överens om. Men hur ser processen för skiftet mellan det som kallas den fjärde och den femte ledargenerationen ut och hur stark kommer Xis ställning att vara? Detta var ämnet för ett seminarium på Lingnan-universitetet i förra veckan, vilket hade samlat större delen av den statsvetenskapliga eliten i Hongkong. Huvudtalare var Singapore-forskaren Bo Zhiyue från National University of Singapore, som skrivit tre uppmärksammade böcker om China s Elite Politics, den senaste nyss utkommen. Det kan ju tyckas att det faktum att ett antal professorer i Hongkong sitter och spekulerar om hur Kinas nästa ledarskap ser ut är ungefär lika intressant och meningsfullt som när svenska politiska journalister försöker namnge kommande svenska regeringar, d.v.s. det hela har mest karaktären av sällskapsspel. Men nu är det fortfarande så att samtidigt som transparensen i det kinesiska politiska ledarskapet är minst sagt begränsad så går det att utläsa en hel del av det som kan kallas det politiska protokollet i Kina. Vem som gör vad, vem som träffar vem, i vilken ordning folk går och sitter allt ger tydliga indikationer på hur den politiska hackordningen ser ut. Med andra ord kan trägna statsvetare lägga pussel och få fram en ganska bra bild av hur

2 2(5) maktförhållandena ser ut i Mittens Rike. Kremlinologin må vara död som vetenskap men Zhongnanhai-ismen lever än. Det är precis detta som Bo Zhiyue ägnar sig åt. Han punktmarkerar den politiska eliten i Kina och försöker dra slutsatser av vad han ser. Det kinesiska kommunistpartiets sextonde kongress 2002 valde Hu Jintao till ny generalsekreterare. Detta var inget kontroversiellt val, eftersom Hu, precis som sin företrädare Jiang Zemin, i praktiken var utsedd av Deng Xiaoping redan tio år tidigare. (För den särskilt intresserade hänvisas till Börje Ljunggrens bok Kina vår tids drama, vars andra upplaga innehåller en utmärkt aktuell beskrivning av kinesiska maktskiften.) Däremot var det inför den sjuttonde kongressen 2007 fortfarande inte helt givet om Hus egen favorit Li Keqiang skulle dubbas till hans efterträdare eller om det skulle bli Xi Jinping. Det som avgjorde saken till Xis fördel var uppenbarligen den straw poll som ägde rum i juni 2007 då majoriteten av ca 400 av de mest centrala partifunktionärerna lade sin röst på den dåvarande partisekreteraren i Shanghai. Denna form av informell partidemokrati hade inte förekommit sedan Liu Shaoqis (och Deng Xiaopings) dagar 1956 och kan komma att användas igen i någon form. Sjuttonde partikongressen placerade Xi på plats sex och Li på plats sju i politbyråns ständiga utskott. Efter detta följde den numera institutionaliserade utvecklingen för kommande kinesiska ledare för Xis del chef för partiskolan i december 2007 och vice president i mars Men så följde det oväntade hacket i karriärstegen. Xi blev inte vice ordförande i centrala militärkommissionen som praxis tidigare varit. Bo Zhiyue menar att detta är Hu Jintaos sätt att markera mot sin efterträdare. Han pekar på att Xi inte fick uttala sig om krisen i Xinjiang i början av juli 2009 trots att han besökt regionen bara någon vecka innan oroligheterna bröt ut. I stället fick presidenten avbryta sitt deltagande i G 8-mötet i Italien och resa hem och Xi skickades iväg på ett rutinbesök i Liaoningprovinsen. Detta kan jämföras med vad som skedde i samband med NATO:s bombning av den kinesiska ambassaden i Belgrad Då var Jiang Zemin på resa, men Hu skötte agerandet i Peking med ett tydligt mandat från denne.

3 3(5) Bo Zhiyue noterar också att besökande försvarsministrar sedan försommaren 2009 i allmänhet har tagits emot av Li Keqiang snarare än Xi, ytterligare ett tecken på en markering mot den senare. Inte någon seminariedeltagare trodde att Xis kommande position som Kinas främste ledare på allvar var hotad. Allt talar för att han väljs till generalsekreterare i kommunistpartiet 2012 och till landets president Däremot ansåg en klar majoritet av deltagarna att mycket talade för att Hu Jintao skulle behålla sin post som ordförande i centrala militärkommissionen ända fram till 2017 och således beröva Xi en av Kinas högste ledares normalt viktigaste maktpositioner. Om detta blir verklighet måste den femte generationens främste ledare betraktas som något av en övergångslösning. Diskussionen på seminariet pekade mot tre viktiga faktorer att följa inför det kommande skiftet: Hur mycket har ledarskapsskiftena i Kina institutionaliserats? Den modell med successiv inskolning av nya ledare som både Jiang Zemin och Hu Jintao fått följa etablerades av Deng Xiaoping. Grunden för den är att Kinas främste ledare bör vara ekonomiskt reforminriktad men politiskt konservativ. Den bygger på ett maktbalanstänkande där en persons ställning ger makt, alltså ett lämnande av principen under 80- och början av 90-talet då Deng i praktiken styrde Kina från en relativt underordnad formell position. Om Xi trots allt tar över ledningen av militärkommissionen har institutionaliseringen av maktskiften tagit ytterligare ett steg. Kommer någon form av interndemokrati att tillämpas i valet av Kinas nye ledare? Att Kinas 75 miljoner partimedlemmar skulle få välja sin nye generalsekreterare är det få som tror. Däremot kan det inte uteslutas att de drygt 2000 kongressdelegaterna eller kanske troligare de ca 200 ledamöterna i centralkommittén på något sätt får göra sin röst hörd. Detta kan särskilt bli aktuellt om Hu Jintao trots allt vill göra ett försök att få någon annan än Xi Jinping vald. (F.ö. bekräftade seminariet den skepsis som finns i breda kretsar i Hongkong kring Xi. Denne anses ha gjort ett rejält faux-pas då han vid ett besök här 2008 uppmanade den lokala regeringen och rättsväsendet att samarbeta bättre. Är det något som alla i Hongkong är överens om så är det vikten av ett oberoende rättsväsende.)

4 4(5) Det är känt att Chongqings dynamiske borgmästare Bo Xilai har ett utbrett stöd bland presumtiva kongressombud (men inte i den yttersta partiledningen). Li Keqiangs ställning är fortfarande stark bland många och vice presidenten Wang Qishan har fått mycket beröm för sitt sätt att hantera ekonomiska frågor. Ett sätt att få någon av dessa vald vore att under förebärande av nödvändigheten av att demokratisera partiets arbete bredda kretsen av beslutsfattare. Blir det fraktionsstrider? Omvärlden har gjort tappra försök att sätta olika etiketter på de politiska krafter som finns inom Kinas stats- och partiledning. För en del år sedan hette det att det fanns en Shanghai-klick som styrde det mesta och så småningom skulle en grupp med utbildning från Qinghua-universitetet ha fått ett avgörande inflytande. Nu ställs ibland en grupp med rötter i kommunistpartiets ungdomsförbund (där ju Hu Jintao verkade) mot en annan grupp av s.k. princelings d v s barn till tidigare partikoryféer dit ju bl.a. Xi hör. Flera seminariedeltagare menade att dessa etiketter saknade rätt mycket relevans eftersom grupperna som beskrevs i allmänhet var alldeles för löst sammansatta. De motsättningar som fanns kunde återfinnas i synen på den fortsatta ekonomiska utvecklingen. Personer med rötter och erfarenheter från kustprovinserna var i allmänhet mer övertygade om att tillväxten måste sättas främst medan en annan grupp (dit presidenten hör) förespråkade mer av fördelningspolitik. Gemensamt för grupperna var en konservativ syn på politiska reformer. Den samlade bilden var dock att det handlade om nyansskillnader och att partiledningen skulle göra sitt yttersta för att mantrat om social harmoni också hade sin återspegling i partitoppen. Avslutande reflektioner Kontentan av diskussionerna i Hongkong om det kommande maktskiftet är helt klart att Xi kommer att bli näste ledare, om än med kanske något begränsat mandat. Utrymmet för en dark horse av Bo Xilais typ är mycket litet. Än så länge betraktades dennes mer personligt präglade ledarstil som mindre lämplig av de konservativa krafterna i partiledningen. Vid seminariet pekade en professor från Chinese University på att Bo numera behandlades mycket strävt i Folkets Dagblad, trots den uppmärksammade och delvis

5 5(5) framgångsrika anti-korruptionskampanj som han driver. På samma sätt får Xi osedvanligt stort utrymme för allt han gör, inklusive det senaste Europabesöket. Jag påpekade det märkliga i den i stort sett totala avsaknaden av kvinnor i ledande positioner. Om den Sverigebekanta Wu Yi var relativt inflytelserik under Jiang Zemins tid så var den främsta kvinnliga företrädaren under Hus ledarskap, Liu Yandong, en mycket anonym ledamot av politbyrån. Även om alla seminariedeltagare höll med mig, var det ingen som såg några tecken på att frågan om ett större deltagande av kvinnor på höga beslutsfattande positioner i politiken skulle bli en hot issue. Samtidigt som den artonde partikongressen år 2012 genomför skiftet till den femte ledargenerationen kommer troligen övergången till den sjätte generationen att finna en fastare form. Bo Zhiyue (och många med honom) tror att den nuvarande partisekreteraren i Inre Mongoliet Hu Chunhua är det starkaste namnet just nu. Noterbart är att i stort sett alla de män (just det) som nämns som kommande medlemmar av Kinas innersta cirkel visserligen är mycket välutbildade men också saknar mycket av internationell exponering och utblick. Karriärmönstret är det klassiska kommunistpartiets ungdomsförbund, följt av värnpliktstjänstgöring i någon knepig provins som Tibet eller Xinjiang och därefter en hög post i en mer ekonomiskt utvecklad provins. Sammanfattningsvis: Den person som stora delar av Sveriges politiska och ekonomiska elit hade möjlighet att hälsa på i slutet av förra månaden, Xi Jinping, blir med all sannolikhet Kinas nästa president. Men han följs nog snart av näste man i raden av personer som skall axla ansvaret för världens största nation. DANIELSSON