Ekologisk växtodling Växtnäringsflöden på gårdsnivå i ekologiskt lantbruk Foto: Jonas Ivarson
Växtnäringsflöden på gårdsnivå Text och foto: Jonas Ivarson, Hushållningssällskapet i Kristianstad Kretsloppstanken hushållning med växtnäring En av grundpelarna för det ekologiska lantbruket är att hushålla med växtnäring samt recirkulera densamma i största möjliga utsträckning. Eftersom alla biologiska system, såväl naturliga ekosystem som jordbruksekosystem är mer eller mindre öppna, dvs. energi och materia flödar in och ut över systemgränsen, är ett fullständigt kretslopp av växtnäring på gårdsnivå en omöjlighet. Detta skulle ju bland annat innebära att gården inte hade några avsaluprodukter. Däremot bör man sträva efter att hushålla på bästa sätt med den växtnäring som man har till sitt förfogande på gården samt givetvis med den växtnäring som förs in utifrån, så att förluster i möjligaste mån undviks. Ett sätt att ha koll på hur stora flödena av växtnäring är till och från gården är att upprätta en växtnäringsbalans på gårdsnivå. Vad är en växtnäringsbalans? En växtnäringsbalans är ett mått på skillnaden mellan mängden tillförd och bortförd växtnäring. Växtnäringsbalanser kan göras på olika nivåer. Man kan t.ex. göra en balans för ett enskilt fält, en så kallad fältbalans, liksom man kan göra en för en hel region eller en nation. Vad som ingår i balansen beror på i vilken skala växtnäringsbalansen upprättas. I dataprogrammet STANK (Stallgödsel Näring i Kretslopp) och i svensk miljörådgivning görs en gårdsbalans, dvs. man gör en växtnäringsbalans för hela gården. Man mäter då flödet av växtnäring till gården med insatsmedel, t.ex. utsäde, foder eller inköpt gödsel. Från atmosfären kommer även kväve i form av nedfall och med baljväxter i växtföljden får man ett kvävetillskott via kvävefixeringen. På motsvarande sätt mäter man flödet av växtnäring från gården med avsaluprodukter, t.ex. spannmål eller kött. Arealen som ligger till grund för beräkningarna är gårdens åkerareal som ingår i en växtföljd. Man tar alltså inte med permanenta beten, ängsmarker eller fasta trädor som enbart putsas. En avgörande skillnad på en fältbalans och en gårdsbalans är att i fältbalansen räknas stallgödselns växtnäringsinnehåll efter lagring. Detta innebär att gårdsbalansens överskott inkluderar de förluster som sker i stall och vid lagring men att detta inte finns med i fältbalansen. På en gård med animalieproduktion kan det även göras en stallbalans som beskriver djurens näringsutnyttjande. Vad som sägs om växtnäringsbalanser nedan gäller för gårdsbalansen om inget annat anges. 2 Foder levande, djur Organisk gödsel Handelsgödsel Kvävefixering Kvävenedfall Skörd Kväveinlagring Kvävemineralisering Nitratutlakning Denitrifikation Växtprodukter Djurprodukter Flöden av växtnäring till, från och inom gården samt möjliga förlustvägar. Stallförluster Lagringsförluster Spridningsförluster Vad säger växtnäringsbalansen? Växtnäringsbalansen kan ge en fingervisning om gården som helhet har ett underskott eller överskott av de tre makronäringsämnena kväve, fosfor och kalium. Överskottet av kväve är ett mått på risken för kväveförluster. Ju större överskott desto större är risken för att man har förluster i form av utlakning, denitrifikation eller ammoniakavgång. Balansen säger däremot inte vilken typ av förluster det handlar om. En del av överskottet kan också förklaras med att kväve lagras i markens mull. För fosfor och i viss mån också kalium är balansen ett mera direkt mått på förändringar av markens innehåll av dessa ämnen. Kan man minska överskottet på en gård innebär det att förlusterna minskar och att hushållningen med växtnäring blir bättre. Gödselspridning vid fel tidpunkt kan ge stora ammoniakförluster. Detta framgår inte av växtnäringsbalansen. En växtnäringsbalans, verklig eller tänkt, kan användas som underlag när man planerar sin växtföljd och gödsling. Man måste då även ta hänsyn till markkartan. Visar balansen på stora underskott samtidigt som innehållet av det aktuella växtnäringsämnet i marken är lågt kan det kanske vara nödvändigt att
köpa in växtnäring i form av något slags gödselmedel utifrån. Växtnäringsbalansen kan även ge svar på om gödselmedel med fel sammansättning eller i onödigt stor mängd köps in till gården. Om gården har fler än en växtföljd kan det vara bra att göra separata växtnäringsbalanser för de olika växtföljderna. Detta är speciellt intressant om det rör sig om skilda jordarter med olika växtnäringsinnehåll eller om gödslingen skiljer sig åt mellan växtföljderna. Kvävenedfall och kvävefixering Nedfallet av kväve varierar beroende på var i landet man befinner sig. Närhet till föroreningskällor och nederbördsmängd styr storleken på nedfallet. Kvävenedfallet är störst i Skåne med drygt 13 kg per ha och år i Båstads kommun. Det lägsta värdet i landet har Krokoms kommun i Jämtland där knappt två kg kväve faller ner per ha och år. När man beräknar en växtnäringsbalans i dataprogrammet STANK räknar det automatiskt med det värde som gäller för den kommun man väljer. Baljväxternas kvävefixering utgör ofta en stor del av kvävetillförseln till en ekologisk gård. Storleken på fixeringen beror på en mängd faktorer, bland annat vilken baljväxtart det är fråga om, tillväxten samt om grönmassan skördas eller bara putsas av och får ligga kvar på fältet. Svårigheten att uppskatta baljväxthalten om baljväxter samodlas med ickebaljväxter gör också att beräkningarna kan bli osäkra. Det kan vara svårt att veta hur mycket kväve som fixeras i en gröngödslingsvall. Tolkning av balansen vad är ett överskott respektive underskott? Med ordet balans menas vanligen att något befinner sig i jämvikt, att vi har lika mycket av det ena och det andra. Resultatet av en växtnäringsbalansberäkning blir sällan eller aldrig fullständig balans mellan tillförsel och bortförsel av de olika växtnäringsämnena. Eftersom förutsättningarna kan skilja sig åt en del mellan olika år är det en fördel om växtnäringsbalansberäkningarna utförs några år i följd. Det är då viktigt att samma metod används vid varje tillfälle. Eftersom varje gård är unik är det viktigt att ta hänsyn till de förhållanden som råder på den specifika gården när man tolkar en växtnäringsbalans. Kväve När det gäller kväve ligger det i beräkningens natur att det måste finnas ett visst överskott eftersom gårdsbalansen enligt resonemanget ovan inkluderar mer eller mindre oundvikliga förluster. Kväve förloras genom utlakning ner i markprofilen, genom denitrifikation (vid syrgasfria förhållanden) och via ammoniakavgång från t.ex. växtrester. På en gård med djur och stallgödsel tillkommer förluster i stall samt vid lagring och spridning. När man tolkar kväveöverskottet måste man alltså ta hänsyn till dessa förluster. När dessa hänsyn är tagna kan man börja fundera på om det verkligen är ett överskott av kväve i balansen samt var detta kväve i så fall tar vägen. Om överskottet fortfarande är stort kanske förlusterna har underskattats eller så har kanske kvävefixeringen överskattats. Man kan även tänka sig att en del överskottskväve byggs in i marken i form av en mullhaltshöjning. En ökning av mullhalten med en procentenhet innebär att 2000 kg kväve lagras in i humus. Detta är en relativt långsam process men om vi antar att det tar ca 40 år innebär det att 50 kg per år lagras in i mullen. Med en ökad mullhalt ökar dock nettomineraliseringen och därmed risken för utlakning. På väldigt lång sikt stabiliseras mullhalten på en ny nivå om odlingstekniken är densamma under hela perioden. Då sker inte längre någon ökning av kväveförrådet i marken. Det är ovanligt att man hamnar på ett underskott av kväve i en växtnäringsbalans på gårdsnivå. Om så är fallet har man troligen underskattat kvävefixeringen eller mängden kväve i införda produkter. Köps stallgödsel in till gården kan det t.ex. vara svårt att veta hur mycket kväve som egentligen förs in om man inte har någon gödselanalys. Det kan också vara så att markens kvävelevererade förmåga varit extra stor t.ex. på grund av gynnsamma mineraliseringsbetingelser, hög mullhalt, stor andel bra förfrukter eller att förlusterna varit mindre än normalt. Fosfor Fosfor är inte utsatt för lika stora förluster som kväve. Framförallt förloras fosfor genom erosion av jordpartiklar. Detta kan antingen ske genom att vatten sköljer bort jord från fältet eller genom att jordpartiklar förs nedåt i marken i sprickor eller andra makroporer, s.k. inre erosion. Fosfor kan även förloras genom vinderosion. Man har traditionellt sätt räknat med att fosforförlusterna från åkermark legat på ca 0,5 kg per hektar och år. Nyare undersökningar i Danmark har dock visat att fosfor kan lakas ut om innehållet i marken är stort. Normalt sett bidrar 3
dock ett överskott av fosfor till att markens fosforinnehåll ökar. Detta förråd kan utnyttjas av kommande grödor i växtföljden. Över- eller underskottet av fosfor måste ställas i relation till markens fosforklass. Målet på sikt bör vara att hamna på P-AL-klass III. Om man redan befinner sig i denna klass bör fosforbalansen hamna så nära noll som möjligt, dvs. man ska sträva efter att tillföra lika mycket fosfor som bortförs. Har man däremot lägre fosforklasser rekommenderas att ligga på ett överskott i balansen så att det på sikt sker en uppgödsling. På motsvarande sätt rekommenderas ett underskott i fosforbalansen vid P-AL-klasser högre än III. Tabell 1. Rimlig fosforbalans vid olika P-AL-klasser och växtföljder. Riktlinjer för konventionell odling med medelhög avkastningsnivå. Växtföljd Spannmål, Oljeväxter Sockerbetor (vart 4:e år) Potatis (vart 4:e år) Vall (3 år av 6) P-AL I II III IV V 20 10 0-5 -25 23 13 2-3 -20 20 12 5 0-10 22 12 2-5 -20 I ekologisk odling sker inköp av organiska växtnäringsämnen i huvudsak för att få tillgång till kväve och kalium. Man får då nästan alltid fosforn på köpet eftersom det finns få gödselmedel som inte innehåller fosfor. Tillförseln riskerar då att bli större än vad som förs bort med grödan. Om fosfortillförseln blir för stor kan man antingen öka andelen kvävefixerande grödor i växtföljden så att behovet av inköpt växtnäring minskar eller också får man försöka hitta andra alternativa gödselmedel med lägre fosforinnehåll. Som ekologisk lantbrukare kan det kännas fel att köpa in växtnäring från det konventionella lantbruket, t.ex. konventionell slaktkycklinggödsel, eftersom detta då blir ett indirekt inköp av handelsgödsel. Hur påverkas då markens fosforinnehåll om man väljer att inte tillföra någon fosfor under ett antal år? Långliggande odlingssystemförsök med ekologiska och konventionella växtföljder i Skåne har visat att markens fosforinnehåll trots ett underskott i växtnäringsbalansen på mellan fyra och elva kg per ha och år under tolv års tid endast gett en märkbar minskning av fosforinnehållet i marken i en tredjedel av de ekologiska leden. Som ett bevis på fosforns stabilitet i marken kan nämnas att vi än idag kan se var forntida boplatser legat i form av en förhöjd fosforhalt i marken. Dessa resultat visar att man mycket väl kan ligga på en negativ fosforbalans under ett antal år, t.ex. i väntan på ett kretsloppsbaserat fosforgödselmedel, utan att markens fosforinnehåll påverkas negativt. Detta förutsätter dock att man har hyggliga ingångsvärden i sin mark och/eller inte odlar alltför krävande grödor. Mykorrhizasvampar som lever i symbios med de flesta grödor bidrar till en ökad tillgänglighet av markbunden fosfor, framförallt vid låga fosfornivåer i marken. Svampen gynnas av frånvaron av både fungicider och lättlösligt superfosfat. Kalium Kalium är precis som kväve relativt lättrörligt i marken och framförallt på lättare jordar med låg mullhalt kan betydande mängder utlakas. Vad man vet idag har kalium som tillförs vattendragen inte någon negativ effekt på flora och fauna. Det innebär dock ett slöseri med resurser. Ofta är K-AL-klassen på lätta jordar relativt låg. Om kaliumkrävande grödor som t.ex. vall, potatis eller grönsaker odlas bör man därför ligga på ett överskott av kalium i växtnäringsbalansen. I ett tolvårigt odlingssystemförsök på tre olika jordar (sand, mo och lättlera) i Skåne minskade mängden lättlösligt kalium i marken i samtliga led under försöksperioden. Minskningen var störst i de led som innehöll vall i växtföljden. Här var även underskottet i växtnäringsbalansen störst. K-ALklassen i de tre jordarna var III vid försökets start men började i slutet av tolvårsperioden närma sig klass II. På tyngre jordar är utlakningen av kalium av mindre betydelse samtidigt som relativt stora mängder kalium årligen vittrar från markens lermineral. Ofta är även K-AL-klassen högre än på de lättare jordarna. Detta sammantaget gör att man kan ligga på minus i kaliumbalansen alternativt låta tillföra motsvarande mängd kalium som bortförs med avsaluprodukter. Om kalium tillförs i stora mängder vid få tillfällen i växtföljden finns risk för att kalium lyxkonsumeras Tabell 2. Rimlig kaliumbalans vid olika K-AL-klasser och växtföljder. Riktlinjer för konventionell odling med medelhög avkastningsnivå. Växtföljd Spannmål, Oljeväxter Sockerbetor (vart 4:e år) Potatis (vart 4:e år) Vall (3 år av 6) K-AL I II III IV V 45 25 5-15 -30 35 15-5 -25-45 60 35 10-15 -75 26 0-35 -60-115 4
av växten. Det kan då trots en bra matematisk balans bli kaliumumbrist i vissa grödor. Risken för utlakning ökar också om inte allt tillfört kalium tas upp av grödan. För att ta reda på om kalium varit begränsande för gårdens vallodling kan grovfoderanalyser på det egna vallfodret göras. Man bör ta prov från några olika representativa skiften samt från olika skördar. Detta är speciellt viktigt om kaliumgödslingen är olika. Om analysen visar att kaliuminnehållet är lägre än 20 g per kg ts kan man anta att kalium varit begränsande för tillväxten. Ligger värdena å andra sidan över 30-35 g per kg ts så bör man kanske fundera på om man kan styra kaliumgödslingen till någon annan gröda i växtföljden eller fördela den jämnare till olika delskördar. När det gäller kaliumgödsling och kaliumbalansen måste givetvis även tas hänsyn till K/Mg-kvoten i marken. Vad säger KRAVs regler om växtnäringsbalansen? KRAV rekommenderar att det finns en växtnäringsbalans för gården. Man håller på att ta fram riktlinjer för ett miljöledningssystem som ska komma att gälla alla KRAV-anslutna gårdar inom de närmaste åren. Då kommer troligen beräkning av växtnäringsbalans att bli obligatoriskt. För närvarande finns inga uttalade regler för hur en växtnäringsbalans bör se ut. KRAV har dock som praxis att tillåta överskott/uppgödsling av fosfor och kalium om markens P-AL- respektive K-AL-klass är lägre än III. På motsvarande sätt bör man ligga på underskott i balansen om markens fosfor- och/eller kaliuminnehåll är högre än motsvarande klass III. För att kunna göra dessa bedömningar krävs givetvis tillgång till markanalysdata. KRAV kräver dock i dagsläget inte att marken är markkarterad utan detta är än så länge bara en rekommendation. Samband mellan intensitet och överskott Det finns ett klart samband mellan djurtäthet och överskott av växtnäring. Överskottet ökar linjärt med ökande djurtäthet. Detta behöver dock inte betyda att kväveutnyttjandet blir sämre. Eftersom varje djur ger upphov till ett visst överskott ökar överskottet uttryckt per hektar om antalet djur per hektar ökar. Man måste därför ta hänsyn till djurtätheten när man tolkar växtnäringsbalansen. Om djurtätheten är för hög ökar risken för överoptimala gödselgivor samt spridning av gödseln vid olämpliga tidpunkter eller på olämpliga platser i växtföljden. Eftersom KRAV kräver en viss självförsörjningsgrad på foder är inte risken så stor i ekologiskt lantbruk att man kommer upp i så höga djurtätheter som kan vara fallet i konventionell djurhållning. Kan man lita på växtnäringsbalansen? Växtnäringsbalansen blir mer eller mindre sanningsenlig beroende på vilka poster samt i vilka förhållanden dessa förs in eller ut. Om t.ex. stora mängder stallgödsel köps in och schablonvärden för växtnäringsinnehåll används kan det bli fel i balansen om det verkliga växtnäringsinnehållet skiljer sig mycket från schablonvärdet. Likaså kan det vara svårt att veta hur mycket kväve som fixerats av baljväxter eftersom man dels måste veta baljväxtandelen, dels hur stor skörden av grönmassa varit. Speciellt i gröngödslingsvallar kan detta vara svårt eftersom de inte skördas. Det avputsade materialet gödslar dessutom återväxten så att kvävefixeringen blir mindre. Detta kan vara en relativt stor källa till osäkerhet på gårdar med stor andel kvävefixerande grödor i växtföljden. I långliggande odlingssystemförsök i Skåne har man sett att fosfor- respektive kaliuminnehållet kan skilja sig åt mellan konventionellt och ekologiskt odlade grödor. Även om skillnaderna är signifikanta är de relativt små varför det i praktiken inte bör bli så stort fel i växtnäringsbalansen även om man använder sig av de värden på växtnäringsinnehåll som grundar sig på analyser av konventionellt odlade grödor. Även om det kan förekomma osäkerheter i växtnäringsbalansen blir den ändå värdefull om beräkningarna utförs på samma sätt under ett antal år i följd. Trots eventuella fel kan man då ändå se trender över åren. Om man vill minska osäkerheterna i beräkningarna kan man t.ex. låta analysera såld eller inköpt stallgödsel. Om man säljer eller köper in halm eller grovfoder kan man väga några balar samt ta reda på tshalten om det gäller ensilage. Man kan även utnyttja grovfoderanalyser för att ta reda på innehållet av kväve, fosfor och kalium. Kvävehalten fås genom att dividera råproteinhalten med 6,25. Produktion som sker på permanenta beten bör inte tas med i växtnäringsbalansen. Ett exempel är vårfödda lamm som slaktas direkt från betet. 5
Om gården har animalieproduktion med stor andel permanenta beten kommer en del av produktionen att härröra från dessa marker. Det gäller framförallt växande eller mjölkande djur som inte tillskottsutfodras under tiden de går på bete. De som framförallt berörs av detta är dikobesättningar, fårbesättningar med vår-/sommarlamning samt växande kvigor, tjurar eller stutar som betar permanenta beten, t.ex. naturbeten. Produktionen som sker på dessa betesmarker bör därför inte räknas med i växtnäringsbalansen. Alternativt kan man räkna produktionen på naturbete som en nettotillförsel i gårdsbalansen. På samma sätt bör inte heller mineralfoder och slickstenar som utfodras på permanenta beten tas med i växtnäringsbalansen. För att inte riskera att dubbelräkna vissa poster, t.ex. inköpt utsäde eller halm som delvis överlagras är det bra att bestämma sig för hur man ska räkna och sedan vara konsekvent. Antingen räknar man vad man använt under ett år eller också tar man med allt man köpt eller sålt under ett kalenderår. Man inkluderar då även sånt som överlagras. Detta är troligen det säkraste sättet att undvika felaktigheter. Eventuella lager jämnar då troligtvis ut sig över åren. I växtnäringsbalansen får vi inga siffror på N, P eller K som kommer från markens förråd genom mineralisering eller vittring. Det är visserligen växtnäring som finns inom gården och innebär alltså ingen nettotillförsel. Det kan dock ha stor betydelse för grödornas växtnäringsförsörjning. Flöden inom gården Det är mycket viktigt att vara medveten om hur växtnäringen fördelas inom gården när man tolkar resultatet av gårdsbalansen. Man kan ha en bra balans som helhet men fördelningen av växtnäring inom gården kan vara ojämn. Exempel på detta kan vara: På en djurgård med egen grovfoderproduktion där djuren under vinterhalvåret har tillgång till utevistelse på en begränsad, ej hårdgjord yta, t.ex. en betesmark i anslutning till en ligghall, kan omfördelningen av växtnäring inom gården bli mycket stor. Grovfodret skördas kanske från de flesta av gårdens skiften men nästan all gödsel hamnar runt vindskyddet eller stallet och kan därför inte återföras till växtföljden. En del av gårdens skiften ligger kanske en bit bort från brukningscentrum där djuren befinner sig under vinterhalvåret. P.g.a. långa avstånd sprids gödseln i huvudsak på de skiften som ligger närmast gården. Detta får till följd att vissa skiften gödslas upp medan andra årligen hamnar på ett växtnäringsunderskott. I vissa fall kan det vara befogat att styra gödseln till vissa skiften där markens växtnäringsinnehåll är lågt. Generellt sett brukar dock växtnäringsinnehållet i marken närmast gården vara högt eftersom man historiskt tillfört mest gödsel till dessa skiften. 6 På gårdar med begränsad tillgång på bete till mjölkkorna och där dessa tillskottsutfodras med både grovfoder och kraftfoder under betesperioden riskerar man att få en uppgödsling av betesfållorna närmast stallet. Detta problem är givetvis störst i konventionell mjölkproduktion i de fall där korna bara har tillgång till rastfålla i anslutning till stallbyggnaden och betesintaget endast utgör en obetydlig del av foderstaten. På ekologiska gårdar finns regler för hur stor andel av foderstaten som måste utgöras av bete. Ju närmare den tillåtna gränsen för maximal tillskottsutfodring gården ligger desto större är risken för omfördelning av växtnäring. Om gården har olika växtföljder och mer gödsel tillförs den ena växtföljden för att denna t.ex. innehåller värdefulla eller mer krävande grödor som grönsaker eller rotfrukter tillförs kanske mer fosfor och/eller kalium än vad som förs bort med skörden medan det riskerar att bli underskott i den andra växtföljden. Grisar som går ute på åkermark gödslar mest runt hyddor och foderautomater. Om dessa inte flyttas runt med jämna mellanrum kan man få stora koncentrationer av växtnäring på små ytor. Om man använder grisar som markberedare i skogen flyttar man en hel del växtnäring från åkermarken till skogen via foder till grisarna, speciellt om det är många grisar under en längre period. På gårdar med både konventionell och ekologisk växtodling samt konventionell djurhållning där en stor del av stallgödseln tillförs den ekologiska arealen kan det bli överskott av fosfor och kalium på dessa skiften medan den konventionella delen hamnar på underskott. Bland annat av denna anledning bör man därför göra separata växtnäringsbalanser för de olika driftsinriktningarna. Om djuren under vinterhalvåret har tillgång till utevistelse på icke-hårdgjord yta utan möjlighet att ta tillvara gödsel och foderspill riskerar man att få stora omfördelningar av växtnäring på gården. Detta gäller framför allt om djuren som i det här fallet utfodras i en betesmark som inte plöjs.
Exempel på när det kan vara svårt att få till en bra balans I vissa fall kan det vara svårt att undvika överskott av växtnäring i gårdsbalansen. Så kan t.ex. vara fallet på rena köttproducerande gårdar där all areal används till odling av grovfoder för det egna behovet och där djuren under vintern går på djupströbädd. Eftersom det inte finns någon spannmålsodling på gården måste all ströhalm köpas in utifrån. Detta ger ett betydande inflöde av framförallt kalium men även av kväve och fosfor. Inköp av mineralfoder ger ett relativt stort tillskott av fosfor. Om endast animalieprodukter, t.ex. kött lämnar gården förs relativt små mängder växtnäring bort. Det mesta av växtnäringen i fodret stannar kvar på gården i form av träck och urin. Omvänt kan det i vissa fall vara så att gården har en negativ växtnäringsbalans (=underskott) därför att gödselmedel inte kan köpas in på grund av ideologiska eller ekonomiska skäl. Så länge det saknas rena kretsloppsalternativ i form av t.ex. human - urin väljer man kanske hellre att tära på markens förråd. Växtodlingsgårdar som inte kan få tag på stallgödsel till ett överkomligt pris på nära håll väljer kanske hellre att öka andelen kvävefixerande grödor i växtföljden än att köpa in dyra KRAV-godkända specialgödselmedel. Exempel på möjliga förbättringar av växtnäringsbalansen Om man har ett onödigt stort överskott av något eller några av växtnäringsämnena i växtnäringsbalansen finns det några saker man kan fundera på: Köps onödigt mycket gödsel in med tanke på markvärdena och grödornas behov? I så fall bör inköpet minskas. Byt om möjligt till ett annat gödselmedel med lägre eller högre halt av de ämnen som det finns överskott alternativt underskott av. Fundera på om växtföljden kan ändras så att de kvävefixerande grödorna utnyttjas så effektivt som möjligt. Man minskar därmed också behovet av gödselinköp. Är gårdens djurtäthet för hög? Det kanske är nödvändigt att minska djurantalet. En växtodlingsgård och en gård med animalieproduktion kan samarbeta om foderproduktionen till djuren så att de båda gårdarna får bättre växtföljder samtidigt som stallgödseln fördelas på en större areal. Hur kan man minska utflödet av växtnäring från gården? Eftersom det i dagsläget är svårt att återcirkulera växtnäring från samhället samt i vissa fall är svårt att hitta andra KRAV-godkända eller KRAV-tillåtna gödselmedel kan man vidta vissa åtgärder för att en större del av den växtnäring som finns tillgänglig på gården i så stor utsträckning som möjligt ska stanna kvar. Några sådana möjliga åtgärder kan vara: Genom att skaffa djur av något slag till gården kommer en större eller mindre del av arealen att gå åt till att odla fodergrödor till de egna djuren. Finns det möjlighet att få stallgödsel i retur när man säljer grovfoder? Eftersom grovfoder innehåller mycket växtnäring förs relativt stora mängder bort om det säljs från gården. Försäljning av grovfoder kan dock vara ett bra sätt att nyttja gårdens resurser och kväveförlusterna är lägre från slåtter- och betesvallar än för gröngödslingsvallar där man inte utnyttjar det avslagna växtmaterialet. Kan man sedan få tillbaka växtnäringen i form av stallgödsel så har man totalt sett skapat en effektiv hushållning med näringen. Det kanske går att odla någon gröda med liten växtnäringsbortförsel men med högt pris, t.ex. vallfrö. Egen förädling/försäljning på gården. Frånrens och sekunda produkter kan då återföras till odlingssystemet. Att öka andelen helårsgröngödsling är positivt med hänseende på fosfor och kalium. Vid en helårsgröngödsling produceras ingen avsalugröda och dessa växtnäringsämnen stannar därmed inom gården. Däremot kan en helårsgröngödsling leda till större förluster när det gäller kväve. Litteratur Börling, K. et al. Fosforhushållning mykorrhiza, fixering och utlakning i mark. SLU, Fakta Jordbruk nr 10 1999. Hansson, E. 2002. Gödslings- och kalkningsråd för ekologisk odling. Södra Götaland 2002. Hushåll ningssällskapet i Kristianstad. Ivarson, J. et al. 2001. Försök med konventionella och ekologiska odlingsformer 1987 1998. Meddelande från södra jordbruksförsöksdistriktet nr 53. Eriksen, S. et al. 2003. Ökologisk landbrug. Dansk Landbrugsrådgivning, Landbrugsforlaget, Udkärsvej 15, 8200 Århus N, Danmark. Växtnäringsbalanser för betesmark med mjölkkor och rekryteringsdjur. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 17-2003. Jordbruksverket. Växtnäringsbalanser för betesmark med dikor och stutar. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 18-2003. Jordbruksverket. Internetadress www.greppa.nu 7
Broschyren är en del i kurspärmen Ekologisk växtodling 2004. Jordbruksverket 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) E-post: jordbruksverket@jordbruksverket.se www.jordbruksverket.se P8:4