Från vänster: Bengt-Göran Johansson, som jobbar med försörjningsstöd till äldre, Gabriella Walldin, rehab-handläggare, Thomas Lahtinen, jobbar med föräldrapenning och sjukpenning, Jasmina Dabeska, rehab, Barbro Eklund, egentligen pensionerad men inkallad för att jobba extra med rehab. 86 jämställdhet
»Cheferna borde bemöta felaktig kritik«den mellansvenska gamla arbetarstaden Eskilstuna är ett bra exempel på omstöpningen av det svenska samhället, från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Här finns gott om industrihistoria; Rademachersmedjor, Faktoriholmarna och Munktells verkstäder berättar om flydda tider. När industriverksamheten minskades och sedan lades ned låg staden i toppen på alla negativa utvecklingskurvor: största befolkningsminskningen, extremt låg förvärvsfrekvens, låg utbildningsnivå, hög kommunalskatt, höga socialbidragskostnader, hög arbetslöshet, hög brottslighet och en ensidig näringslivsstruktur. Men kurvorna har vänt och nu går det fort åt det andra, positiva hållet. 1994 hade Eskilstuna 71 000 invånare och fyra år senare 88 000, en ökning som fortsätter. symboler för den nya tiden är förutom högskolan bland annat Svealandsbanan, den snabba järnvägen till Stockholm, och den dubbelfiliga motorvägen. Eskilstuna marknadsför sig målmedvetet som ett boendealtarnativ för Stockholmspendlare som söker en ökad livskvalitet. Detta trots att priser på lägenheter och villor gått upp en hel del sedan suget uppstod. Så här säger kommunalrådet Hans Ekström (s): Vi är ärliga i våra kampanjer. Vi vänder oss till dem som vill bo i en mellanstor stad som har naturen och vattnet inpå knutarna. Vill man bo på det renodlade landet ska man inte välja Eskilstuna. Vill man bo mitt i stadens puls är nog kvarteren runt Stureplan ett bättre alternativ. Men för övriga är vi ett attraktivt alternativ. Nära storstadens attraktioner, men ändå i en lugn miljö. De försäkringstjänstemän som vi träffar trivs bra i Eskilstuna, även om en valt att bo i grannstaden Strängnäs. När det gäller jobbet finns det flera förslag till förbättringar. i samtalet deltar Gabriella Walldin, rehabhandläggare, Bengt-Göran Johansson, som jobbar med försörjningsstöd till äldre, Jasmina Dabeska, rehab, Barbro Eklund, egentligen pensionerad men inkallad för att jobba extra med rehab samt Thomas Lahtinen, som jobbar med föräldrasjukpenning. Sammansättningen är inte könsmässigt representativ för hur det ser ut på kassan i Eskilstuna. Av 130 anställda är cirka 110 kvinnor. Männen är således ytterst få och ofta chefer. En solig vårdag träffar vi några anställda vid Försäkringskassan i Eskilstuna i deras fikarum för att diskutera jämställdhet. En i stort sett helt enkönad arbetsplats där kvinnorna ropar efter fler män. Det skulle både ge en trevlig stämning på jobbet och troligen också höja löneläget. Nu blev det inte så mycket jämställdhet eftersom det fanns så mycket annat att ventilera. Eskilstuna jämställdhet 87
Alltså har vi ungefär en och en halv gubbe för mycket med vid kaffemötet. Den sneda könsfördelningen är något som alla beklagar: Vi skojade en gång om att ha ett party för att försöka locka hit flygvapnet. Men det blev aldrig av, säger Gabriella och skrattar. vad talar de då om på sina kafferaster? Jasmina: Om allt möjligt. Självklart pratar vi om jobbet, och om det har hänt något kul privat över en helg så berättar vi sånt. Jag har märkt att det pratas mindre jobb på morgonfikat och mer om privata händelser. Alla kommer hemifrån och har en del att ventilera. Men vid fikat på eftermiddagen då blir det mest jobbsnack. Det kan vara något som hänt under dagen, kanske en hotfull situation, och då kan det vara skönt att lätta på trycket genom att ha någon att prata med. Vi sitter i våra rum och kör ett eget race. Ibland skulle det vara skönt om arbetsgivaren kunde ställa upp med någon form av proffsterapi som en del andra yrkesgrupper har. Barbro: Vi talar aldrig om enskilda personer utan mer då om olika typer av ärenden. Kunderna kan vara helt lugna över att inga konfidentiella uppgifter kommer fram. Hon har tidigare varit chef och det gamla ansvaret för att allt ska gå rätt till är tydligt. Det var också Barbro som tog hand om vårt besök och lotsade oss genom lokalerna. Något som märks är att vi håller oss till den egna gruppen. Det är sällan som någon slår sig ned hos dom som sysslar med annat arbete. Det känns tryggare hos dom egna. Fast jag brukar göra tvärtom. Jag som inte bor i Eskilstuna utan i Strängnäs ser ibland helt andra saker i den här stan än dom som bor här. Jag fotograferar och det gör att jag får uppleva många olika miljöer. Och ibland kan jag berätta saker från min hemmahorisont. Det blir ofta rätt Statens utgifter i miljarder kronor 2001 Sjukförsäkring 45 009 Förtidspension Fp + ATP (inkl. BTP) 53 084 Arbetsskador m.m. 7 246 Ersättning vid handikapp. närståendep. 9 537 Övrigt till barnfamiljer 10 693 Bostadsbidrag till barnfamiljer 3 994 Barnbidrag 21 108 Föräldraförsäkring 18 372 Administration 9 424 Annan utbetalning 9 873 Övrigt ålderdom 332 BTP 7 495 Efterlevnadspension 13 056 Ålderspension Fp + ATP (inkl. hustrutillägg) 153 680 88 jämställdhet
trevliga stunder och en helt annan typ av samtalsämnen. Barbro: Men det är väldigt täta grupper där det kan kännas som om man inte släpps in. Jasmina: Jag håller inte med. Det beror på vad man jobbar med men också på hur man är som person. Känns det naturligt att slå sig ned i någon annan grupp så är det ingen som säger att här får du inte sitta. Nej, men tillhör du rehab så sitter du där och inte vid fel bord. Thomas: Det kan vara väldigt olika samtalsämnen vid borden, men ofta är det jobbrelaterat. Dagersättning, eller något som har stått i lokaltidningen. Ibland blir det lite allmänt gnäll. Sen beror det också ofta på hur mycket man ligger efter med jobbet. Ibland är det svårt att analysera läget, hur det egentligen ser ut eftersom man ofta får en förskönande bild av arbetssituationen från de olika grupperna. Helt klart är att vi skulle behöva mer folk. Vi diskuterar den markant sneda könsfördelningen på kassan och om det kan få några negativa följder i det konkreta arbetet. Vi män är i klar minoritet. Jag tror att det finns 18 män, och själv är jag helt ensam i min grupp. Det har alltid varit så på kassan. Löneläget är en spegling av att detta är en kvinnoarbetsplats. En förklaring kan vara att män lättare flyttar på sig och på så sätt får upp sin lön medan kvinnorna oftare rotar sig på orten. Barbro: Män vill oftare göra karriär men på kassan är det väldigt få steg i karriären. Thomas protesterar stillsamt. Jag har inget sug efter karriär. Det blir Köp av rehabiliteringstjänster Antal 18 000 16 000 Kvinnor 14 000 12 000 10 000 8 000 Män 6 000 4 000 2 000 0 1990 1993 1996 1999 2001 Källa: RFV ofta ett tragglande som inte leder någonstans. Alla är helt överens om att det skulle vara bättre med fler män. Ja, det blev åtminstone roligare personalfester, skämtar Gabriella. En del män från andra kulturer kan ha svårt med att kvinnan bestämmer. Om en kvinnlig kollega säger åt exempelvis en iranier hur det ska vara så kanske han inte tar till sig det. Men om jag säger samma sak så är det sällan några problem. Så funkar det och det är väldigt svårt för oss män att ändra på. Ibland finns det inte ens en broschyr på det språk som kunden kommer ifrån och då är det inte så konstigt att det uppstår problem. Kunskap om andra kulturer efterlyses, något som inte finns i dag. Jasmina: Nej, i alla fall inte här. Det är något som vi förväntas ha med oss när vi kommer. Men med sunt förnuft kommer man långt. I värsta fall får man väl kalla in någon som kan, eller chefen som ofta är här. Vi får se till att studera själva, annars blir det inget. Thomas slår ett slag för fiket som samlings- jämställdhet 89
Gabriella Walldin och Bengt-Göran Johansson. 90 jämställdhet
»Vi män är i klar minoritet. Själv är jag helt ensam i min grupp«. bengt-göran johansson, jobbar med försörjningsstöd till äldre plats, lika viktigt som gamla tiders torg eller kvarnrum. Det är den enda form som finns på jobbet där du kan uttrycka en värdering. Inte mot kunden utan för eller emot någon företeelse. Jag tror att utan fikarasterna så skulle det vara betydligt mer spänt på många arbetsplatser. Rent praktiskt går det inte att alla samlas vid kaffebordet samtidigt. Vissa har telefonpassning mellan 8 och 16, andra 9 till 12. Därför delar de upp sig och går i omgångar. De hjälper alla kundgrupper lika efter bästa förmåga. Unga, gamla och invandrargrupper. Vissa har hand om den stora gruppen 40-talister, andra föräldralediga eller långtidssjukskrivna. Vi behandlar alla lika. Hinner vi inte med så beror det inte på att vi prioriterar vissa utan att det är brist på personal. Ibland ser vi okunniga skriverier i tidningarna om vad kassan gjort eller inte gjort. Jag tycker att våra chefer oftare skulle gå i svaromål och påpeka felaktigheterna. Barbro: Att gå i svaromål kan vara svårt. Debatten kan bli fel och situationen ännu värre. Många vet inte vad vi gör. Att försöka förklara hur vi arbetar vore nog bra. Det finns generellt en negativ attityd till försäkringskassan. Ibland när det har hänt något speciellt vågar jag inte berätta att jag jobbar på kassan. Jasmina: Ofta står det inte vilken gren av kassan som krånglar. Vi har 48 olika slags handläggning av ärenden, så det kan kännas väldigt orättvist när alla dras över en kam. Jag tycker det är beklagligt att cheferna inte deltar i debatten. Vi har noll procent egna initiativ. Jag tycker vi gör ett bra jobb utifrån de förutsättningar som vi har. Vi sköter inte våra åtaganden hundraprocentigt men det har sin förklaring, personellt och ekonomiskt. gruppen sammanfattar situationen vid försäkringskassan i Eskilstuna så här: Fler män, högre lön, bättre informationsresurser i form av informationsmaterial på alla vanliga utländska språk och en utökning av personalstaben. Då skulle kunderna i smestan Eskilstuna bli hjälpta snabbare och bättre. jämställdhet 91
Elisabeth Nordin Nobuoka Försäkringskassorna i landet driver eget forsknings- och utvecklingsarbete. Etniska frågor och genderperspektiv inom rehabilitering, det vill säga kvinnors och mäns olika förutsättningar, är regelbundet återkommande forskningsområden. Försäkringskassan i Stockholms län, den största av landets kassor, har en omfattande FoU-verksamhet. Kassan arbetar aktivt med att söka nya kunskaper i syfte att utveckla verksamheten och medarbetarnas kompetens. Forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs också vid landets övriga kassor, och givetvis inom Riksförsäkringsverket, RFV. Elisabeth Nordin Nobuoka, rehabiliteringshandläggare vid lokalkontoret i Tumba, med bland annat hela det invandrartäta Botkyrka som kundunderlag, har gjort en studie om mångfald och rehabilitering. Studien handlar om huruvida handläggares personliga föreställningar om de försäkrade påverkar rehabiliteringens resultat. den genomfördes på två lokalkontor i Stockholms län, ett med ett homogent befolkningsunderlag avseende socioekonomisk situation och härkomst där majoriteten kategoriseras som svenskar. Det andra kontoret hade ett heterogent befolkningsunderlag i båda dessa avseenden. Hennes eget lokalkontor ingick inte i studien. Jag kunde konstatera att den norm handläggare arbetar efter är det manliga och det svenska. Kvinnor är underordnade män, invandrare underordnade svenskar, säger Elisabeth Nordin Nobuoka. Att rehabiliteringshandläggare utgår från vissa normer innebär att de som avviker från normen diskrimineras bland annat för att deras egenskaper och erfarenheter inte värderas. Diskriminering inträffar i varje situation då någon bedöms utifrån handläggarens föreställningar om den kategori den försäkrade tillhör. För att undvika diskriminering måste målet vara en rättvis rehabilitering där rättvisan ersatt det manliga och det svenska som norm, säger hon. Elisabeth Nordin Nobuoka har intresserat sig för mångfaldsfrågor i flera år och hoppas kunna fortsätta forska på temat. Hon är beteendevetare och har gått beteendevetenskaplig utredarlinje med inriktning på tvärkulturella relationer och invandrarfrågor. fördomar som sprids vid kafferasterna fick henne att fundera på hur handläggarnas personliga föreställningar påverkar deras bedömningar. Jag upplevde hur kolleger gav uttryck för negativa föreställningar om invandrare, säger hon. Elisabeth återger en episod där en arbetskamrat ondgjorde sig över en person som hon förmodade var invandrare och som hon kände sig provocerad av i trafiken. Jag ville ta reda på vilken inverkan sådana värderingar hade på deras jobb och bemötande. Elisabeth fann att det finns mer negativa förväntningar på kvinnor än män och på invandrare än svenskar. Männen beskrivs i positiva ordalag i relation till rehabiliteringens mål som är återgång till 92 jämställdhet
arbete, och de tycks främst ha möjligheter. För kvinnor och invandrare ser handläggare hinder i större utsträckning. Då har man också lägre förväntningar och väljer kanske mindre aktiva insatser. Elisabeth drar slutsatsen att handläggare ibland är osäkra och känner sig hotade i sin yrkesroll när de möter människor som de inte förstår, till exempel från ett annat land. Många är också ovana att reflektera över sig själv och sin roll. Ibland kastar man ur sig ogenomtänkta repliker, till exempel vid kaffebordet. Om ingen säger emot blir det en bekräftelse på att andra håller med och att det är helt okey att tänka så. Det är inte acceptabelt om diskriminering sker genom vårt sätt att arbeta och tänka. Det faktum att vi är omedvetna om det gör det mycket svårare att komma till rätta med, säger Elisabeth Nordin Nobuoka. I en annan FoU-studie vid försäkringskassan i Stockholms län har Eva-Lotta Andersson tittat på rekrytering och bemötande på arbetsplatsen ur ett mångfaldsperspektiv. Eva-Lotta Andersson är samhällsvetare och handläggare för handikappstöd vid lokalkontoret i Handen. rapporten fokuserar på rekryteringsprocessen, det interna klimatet, viljan hos organisationen samt bilden av försäkringskassan som arbetsgivare. Underlaget är djupintervjuer med nio medarbetare med utomnordisk bakgrund samt tio enhetschefer, åtta kvinnor och två män. Eva-Lotta fann att det råder osäkerhet om kassans mål att göra arbetsplatsen attraktiv för alla oavsett etnisk tillhörighet. Hon fann också att handläggare påfallande ofta ser på sin invandrande arbetskamrat som en representant för en etnisk grupp eller nation i stället för som en individ. Det finns osäkerhet, rädsla och generaliserande föreställningar mot personer med utländsk bakgrund. Den föreställningen finns såväl hos ledning som hos medarbetare. Rimligen återverkar detta också på handläggarnas syn på och arbete med de försäkrade, sammanfattar Eva-Lotta. Enligt de intervjuade handläggarna är osäkerhet, fördomar och bortsortering av utländska namn tänkbara hinder för att öka mångfalden på kassorna. Det finns risk för att bristande kunskap om individen och de många momenten av osäkerhet kompenseras av generaliserande föreställningar om den grupp personen tillhör. Det här sker för det mesta omedvetet man väljer det man känner igen eftersom man är tryggast med det. De intervjuade säger sig inte ha mött negativa attityder riktade mot sig själva från arbetskamraterna. I stället berättar de om händelser i termer av intolerans, klumpiga uttryck, undangömda eller konstiga frågor och för låga förväntningar. De talar inte med oss, de talar om oss. Många bär på en fördomsfull bild av hur vissa grupper är, och buntar ihop alla som har samma bakgrund, säger några av dem. För att skapa en arbetsplats som speglar samhällets mångfald måste man arbeta målinriktat med aktiva åtgärder för att bryta gamla stukturer och mönster som begränsar, säger Eva- Lotta. hon anser att arbetet för mångfald i arbetslivet främst är en demokratisk fråga som handlar om alla människors lika värde och rättigheter. Idén om mångfald bygger på att olikheter värderas positivt. Men vem som är olik bestäms av människors normer, värderingar och handlingar och är därmed ett uttryck för ojämlika maktrelationer. Baksidan är diskriminering, segregering och utanförskap, säger hon. jämställdhet 93