..finns det får och kor?

Malmö högskola Konst, kultur och kommunikation Medie- och kommunikationsvetenskap Examensarbete Vårterminen 2002..finns det får och kor? - om IT-brukarens funderingar kring framtiden Claes Qvillberg

2

Innehåll Starten 4 Syfte och frågeställningar 6 Teorier 8 Urval 11 Metod 13 Intervjuer 13 Ett experiment 16 Vad är chatt? 16 Öppna och privata samtal 17 Emoticons 18 Alias 18 Romantisk bild 19 Anonymitet 21 Motivation 21 Undersökning 24 Miljö 24 IT är inte bra för miljön 25 IT är bra för miljön 27 Kontroll och övervakning 28 Echelon 30 Teknologiskt A- och B-lag 32 Socialt tvång 33 Kommunikation och prylar 36 Privat kommunikation 36 Prylarna 39 Offentlig kommunikation 42 Summering 44 Miljö 44 Kontroll och övervakning 44 Teknologiskt A- och B-lag 45 Kommunikation 46 Computopia eller Robotstat 47 Gestaltande arbete 49 Mute den digitala parlören 49 Teknikaliteter 50 Referenser 51 Intervjuer IRL 52 Intervjuer online 52 Frågeschema 53 3

Starten I sin strävan efter det enkla försöker Amishfolket bevara den livsstil och standard som de formade under 1600-talet. Trots att man lever mitt i det moderna nordamerikanska samhället, har man lyckats avskärma sig och bevara de traditioner och seder som de första invandrade Amishmedlemmarna förde med sig i början av 1700-talet. Deras hem och jordbruk drivs än idag utan vare sig elektricitet eller maskiner. Kläderna de bär är handgjorda och saknar nymodigheter som blixtlås och kardborrar. Det språk man talar till vardags och vid predikan är fortfarande en äldre form av tyska. Det man söker uppnå med sitt konservativa leverne är Gelassenheit, det rättesnöre som med ett ord innefattar idealet. Framförallt innebär Gelassenheit underkastelse för auktoriteter som Gud, kyrkan, föräldrar, samhälle och traditioner, vilket av den enskilde kräver lydnad, ödmjukhet, sparsamhet och enkelhet (Nationalencyklopedin 1993, Umble 1992). En viktig grundpelare för Amishfolket är hemmet, vilket betraktas som en helgedom. Alla religiösa riter såsom bröllop, dop och begravningar äger rum i hemmet. Man har alltså inga kyrkor eller andra officiella samlingsplatser. Istället samlas församlingsborna varannan söndag för möte och gudstjänst i varandras hem enligt ett rullande schema. Den dag församlingen blivit för stor för att rymmas i ett hem delas den upp. Den lediga söndagen är vikt åt umgänge med familjen, vilket också äger rum inom hemmets väggar (Umble 1992). Det är både fascinerande och otroligt hur Amishfolket kunnat konservera en hel kultur på det här sättet. Mer begripligt hade det varit om det ägt rum på en isolerad och avlägsen ö, men nu har man alltså lyckats i USA:s inland. Visserligen lyssnar man inte på radio, och ser än mindre på tv, men eftersom man bor granne med, och har visst utbyte med det moderna samhället runt omkring, måste det vara en omöjlighet att inte ta del av yttervärlden. 4

Givetvis har det inte varit problemfritt att bevara värderingar, seder och traditioner. Speciellt svårt måste det ha varit under första halvan av 1900- talet då diverse uppfinningar effektiviserade jordbruken. Att tvingas upp strax efter det att man gått och lagt sig för att hinna med samma arbete som grannen och hans nyinköpta John Deere 1 utförde på en bråkdel av samma tid, måste naturligtvis ha inneburit frestelse för Amishbonden att rucka lite på Gelassenheiten. Hur telefonen förde med sig liknande frestelser och sådde tvedräkt i gemenskapen beskrivs av Diane Zimmerman Umble (1992). I hennes essä exemplifieras hur teknologins frammarsch kan skaka ett samhälles grundvalar. I Amishfolkets och telefonens fall sattes religiösa värderingar och kulturella ideal på prov så till den grad att en femtedel valde att lämna gemenskapen. Omkring 1910 drog ett telefonbolag fram ledningar genom Amishbefolkade trakter. Bondgårdar anslöts till gemensamma linjer i grupper om fyra till sex hushåll per abonnemang. Av bara farten anslöts även ett antal Amishfamiljer till den här typen av delade linjer och telefoner installerades. Apparaturens vara eller icke vara ledde till livliga debatter och konflikter inom Amishsamhället. Snart beslutades att telefon i hemmet stod i direkt motsatts till Gelassenheit och förbjöds därför. Som nämndes tidigare ledde detta till att en femtedel av medlemmarna lämnade Amishsekten (ibid). Intressant är att det inte var användandet av telefonen som förbjöds, utan själva installationen i hemmet. Idag kan man se små hyddor placerade mellan Amishgårdar, eller på tomten hos de grannar som inte tillhör Amishsekten. I dessa hyddor finns offentliga telefoner avsedda att användas i nödsituationer. Det var alltså den betydelse av direktkoppling mellan yttervärld och hem telefonen innebar som uppfattades som hot. Hemmet som spelar en central roll i det religiösa utövandet, fungerar ju också som en isolerad tillflyktsort från omvärlden. Genom att installera telefon och på så sätt öppna dörren till familjens innersta, skulle förändra förutsättningarna för hela den kultur och livsstil man söker. Med denna inledande berättelse vill jag exemplifiera hur ny teknik kan få konsekvenser för de ordningar vi lever i och med, såväl kulturella som samhälleliga. Amish möte med telefonen bevisar att det går att välja bort tekniken. Frågan är om man som individ har samma valmöjlighet. Kan man i ett framtida Sverige fungera som samhällsmedborgare utan att behärska tekniken? Om man inte vill eller kan göra sina bankärenden och inköp via någon apparat, vad händer då? När man inom Amishsekten valde en annan linje än kollektivets, resulterade detta i att man tvingades lämna gemenskapen. 1 Amerikansk traktor 5

Syfte och frågeställningar Ny teknologi påverkar oss alla. Kanske inte så radikalt som det skulle påverka Amishfolket om dessa släppt in telefonen, men successivt förändras vår vardag i takt med utveckling av, och tillgång till, ny apparatur och funktionalitet. Effekterna av dessa förändringar är svåra om inte omöjliga att förutse. Trots svårigheter, eller kanske just därför, är framtidsvisioner ett populärt litterärt ämne. En uppsjö böcker som på ett eller annat sätt beskriver hur framtiden kommer att se ut finns inom de flesta discipliner. Medieoch kommunikationsfältet är inget undantag. Hur nya teknologiska kanaler påverkar användande och mottagandet av information är ständigt under förstoringsglaset. Hur digital radio och tv, Internet och mobiltelefoner förändrat förutsättningarna för människor att kommunicera med varandra är ett återkommande tema i akademiska arbeten. Frågan jag ställer mig i det här arbetet är ifall intresset för möjliga konsekvenser och effekter för samhället är förbehållet en lärd akademisk skara, eller även finns hos slutanvändare i allmänhet. Reflekterar de människor som just nu genomlever den tekniska revolutionen över de förändringar denna innebär för samhället? Funderar brukaren av nya teknologiska medier på hur användandet kan förändra deras liv? Om så är fallet, vilket jag både hoppas och tror, vill jag veta i vilka banor man funderar. Känner man en oro för att samhället med ökad användning av teknik skall utvecklas mot en Orwellsk teknokratisk kontrollstat, där den mänskliga faktorn ersätts av apparater? Eller hyser man hopp om, och en tro på, att tekniken skall komma att användas i mänsklighetens tjänst och bidra till ett humanare och ljusare samhälle? Det vill säga: känner användaren en oro eller en tilltro för den teknologiska utbredningen i samhället? Svaret på frågan skulle kunna ges med ett enkelt ja eller nej. Man skulle kunna dela ut ett frågeformulär innehållande en enda fråga: Är du pessimist eller optimist vad det gäller teknik (sätt ett kryss i en av rutorna)? Men hur skulle man då veta i vilket avseende den tillfrågade svarade? Om svaret var optimistiskt, var det i så fall mormors möjlighet att snabbare värma bullarna i mikrovågsugnen han/hon tänkte på, eller var det möjligheten att följa de allsvenska resultaten via Internet från semesterorten i Spanien. Pessimisten kanske oroade sig för dyra telefonräkningar, eller kanske att en robot skulle ta över dennes arbetssysslor. Källan till missförstånd skulle med en så enkel frågeställning bli allt för stor. För att minimera risken för missförstånd, och för att göra ämnet mer greppbart, har jag valt att dela in undersökningen i fyra områden. Inom vart och ett av dessa områden menar jag att tekniken har spelat, spelar och kommer att spela en viktig roll. Digitalisering och datorisering har under de senare åren ändrat förutsättningarna, samtidigt som de prognoser om teknologins kommande utveckling spås få avgörande konsekvenser, inom dessa områden. 6

De områden jag valt är i tur och ordning miljö, kontroll och övervakning, teknologiskt A- och B-lag och kommunikation. De tre sistnämnda motsvarar ganska väl vad som fokuseras av andra texter och arbeten som berör ämnet framtida teknologi, men jag vill påstå att miljöområdet i jämförelse med de övriga är tämligen orört. Eftersom detta arbete berör dystopier/utopier är miljön givetvis ett intressant område. I fråga om framtida hotbilder är det få faktorer som oroar så som brist på naturresurser och miljöförstöring. Med den del av min resultatredovisning som berör miljö, hoppas jag kunna påvisa att det svala intresse som visats miljöfrågor i samband med IT-boomen är orättvist. Målsättningen är alltså att peka på betydande konsekvenser för miljön, såväl positiva som negativa, vilka är ett direkt led av utveckling och utbredning av teknik. Vad jag vill veta i min undersökning är ifall användaren, till skillnad från litteraturen, gör kopplingen mellan miljöfrågor och IT. Är man miljömedveten i sitt dagliga bruk av IT-produkter, och bidrar detta i så fall till en eventuell oro för framtiden? Övriga tre områden är alltså valda utefter de risker som betonas i litteraturen. Kontroll och övervakning handlar föga överraskande om de möjligheter till kontroll av individer som tekniken för med sig. Med ekonomiskt överkomlig utrustning ges arbetsgivaren möjligheten att följa arbetet hos sina anställda, genom kameror och dataregister, utan att vara fysiskt närvarande. På samma sätt har statsmakten tillgång till information om medborgaren. Hur stort problem upplevs detta vara, om något alls? Känner man en oro för att tillgången till informationen skall koncentreras till en styrande elit? Termerna A- och B-lag är lånade från sportvärlden och syftar på en klassindelning av samhället efter teknologiskt kunnande. När vardagliga rutiner som bankärenden och inköp av livsmedel allt mer kräver hantering av teknologi, förutsätts det att alla har möjlighet att ta teknologin till sig. Medan sökandet av information på Internet ter sig naturligt för någon, kämpar en annan med automaten för påfyllnad av Cash-kortet. Finns det hos användaren en rädsla för att inte hänga med? Eller förväntar man sig att framtida teknologi riktar sig till alla? Kommunikation, som är det sista området, handlar om hur möten mellan människor idag sker elektroniskt. E-post, chatt och SMS 2 har medfört att vi allt oftare uttrycker oss i skrift. Även kommunikationen mellan medborgare och myndighet genomgår en digitalisering. Hur långt kan vi föra denna trend? Till hur stor del kan teckenbaserad kommunikation ersätta samtalet mellan två människor ansikte mot ansikte? För att sätta detta nya sätt att tala med varandra på prov, utmanar jag denna form av kommunikation genom att genomföra delar av min undersökning online på chatten. Syftet är att väga samman resultaten för dessa områden och på så sätt avgöra ifall brukaren av teknologi har en ljus eller mörk vision av framtiden. Min ambition är alltså inte att försöka förutspå utvecklingen. Jag vill veta vad användaren tror kommer att ske, och hur denne ställer sig till sina 2 SMS Short Message Sevice, funktion för att skicka korta textmeddelanden till och från mobiltelefoner. 7

egna visioner av det framtida samhället. Jag kommer inte att ägna mig åt att spekulera i huruvida användarens visioner grundar sig i rimliga antaganden eller inte. Mitt perspektiv är användarens. Det vill säga att jag kommer koncentrera mig på hur teknologiska medier upplevs, och inte hur de fungerar. Därmed vill jag lugna den orolige läsaren och utlova att detta inte skall bli en skrift riktad till tekniknördar. I varje fall inte i den bemärkelsen att den kommer att beskriva tekniska detaljer. Teorier I det avsnitt där resultatet av undersökningen redovisas, kommer jag att referera till och stödja mig på diverse litteratur och teoretiska antaganden. Målsättningen är alltså att under gemensam rubrik presentera konstateranden från underökningens olika områden, samt väva in olika modeller för tolkning och förklaring. Ett sämre alternativ till detta hade varit att inledningsvis diskutera samtliga teorier, och att i undersökning koncentrera sig på resultat. På det sätt jag valt att disponera uppsatsen slipper läsaren utsättas för en teoretisk attack i starten, för att sedan erinra sig denna under läsningen av resultatet. Helt enkelt tror jag att detta upplägg innebär en behagligare läsning. För att inte helt lämna läsaren hängande, presenteras här inledningsvis några av de personer som kommer att åberopas. Framförallt den japanske futuristen, och tillika professorn i data och informationsteknologi, Yoneji Masuda. Denne man beskriver i sin bok Informationssamhället (Masuda 1980) en utveckling mot ett automatiserat och datoriserat samhälle. I korthet kan man säga att Masuda ser två alternativa vägar: Computopia och den robotiserade staten. Computopia betecknar den ljusa och positiva bilden av ett decentraliserat samhälle fyllt av möjligheter. Den robotiserade staten, eller kort Robotstaten, å andra sidan är namnet på Masudas skräckscenario. Fel använd kan tekniken leda till dystopi. Om kontrollen av tekniken, och därmed tillgången till informationen koncentreras till en styrande elit förutspår Masuda en olidlig tillvaro för medborgaren i ett genomkontrollerat samhälle. Han menar att informationssamhället skulle kunna utvecklas på ett extremt förvridet sätt och anta en alltigenom militär och odemokratisk form (ibid s.125). Vägen från industri- till informationssamhälle kan enligt Masuda delas in i fyra överlappande utvecklingsstadier av datorisering. Genom att studera hur datorer utnyttjas och sprids i samhället kan vi förutsäga när datoriseringen kommer att nå sitt slutstadium (ibid s.42). Under det första stadiet, som varade mellan 1945 och 1970, användes datorn till stora nationella projekt som rymdforskning och försvar. Det andra stadiet inleddes 1955 och 8

innebar att den offentliga sektorn och stora företag kunde dra fördel av den utveckling som föregåtts i det första stadiet. Basen för datorisering förskjuts alltså från stat till näringsliv. Denna andra fas avslutas omkring 1980. Det tredje stadiet kallar Masuda för den samhällsbaserade datoriseringen, i vilken datorn kommer att användas till nytta för samhället som helhet. Utvecklingen under 1980- och 1990-talet präglas av system för samhällsinformation inom områden som sjukvård, skola och miljöskydd. Denna period avlöses av en ny omkring år 2000. Det är alltså under detta det fjärde och sista stadiet, den individbaserade datoriseringen, som samhället kommer att helt övergå till informationssamhället. Här kommer datorn att användas av den enskilde för att lösa vardagliga problem och att dra upp riktlinjer för framtiden (ibid s.44). När Masuda gör den här indelningen i slutet av 1970-talet har de två första stadierna passerats. De två första bygger alltså på analyser och konstateranden, medan de två avslutande är prognoser. När han siar om huruvida datoriseringen skall föra informationssamhället mot Robotstaten eller Computopia är det alltså användningen av datorn som kommer att bli avgörande. Masuda skiljer här på två begrepp: automation och kreerande av kunskap. Kreerande av kunskap innebär att datorkraften används positivt som problemlösare. Med automation menas hur datorn i negativ bemärkelse kan komma att ersätta människans mentala arbete (ibid s.67,70). Trots att Masuda ser tendenser och tecken i den tekniska utvecklingen som pekar mot Robotstaten, är han ändå optimistisk. Han ser den tekniska kraften som ultimativ. Det vill säga att väntade effekter består av till varandra motsatta ytterligheter. Tyglad och använd med förnuft innebär tekniken, likt kärnkraften, oerhörda fördelar och möjligheter för mänskligheten. Han förutser att produktion av varor kommer att övergå till produktion av informationssystem. Exempelvis politiska system som medför ett större deltagande för medborgarna, varningssystem för förändringar i ekologiska system, hälso- och självlärningssystem med mera. Äldre sociologiska och ekonomiska system och ordningar kommer sakta men säkert ersättas med nya. Likt en organism i metamorfos kommer föråldrade funktioner stötas bort och ersättas av andra, anpassade till nya förutsättningar (Masuda 1980, Drambo 1985 s.56). En liknande beskrivning av Masudas Robotstat gör även den finske filosofen Georg Henrik von Wright (1978). Datorisering och automation kommer att leda till en aldrig tidigare upplevd koncentration av makten. De styrande kommer ges möjlighet att kontrollera utan att någonsin behöva konfronteras med de styrda. Den enskilde kommer att känna sig hotad och manipulerad av eliten. När arbetskraften står under ständig uppsikt, kommer deras tillvaro att kännas meningslös och omänsklig. Trots att samma läskiga bilder målas upp av Masuda finns hos honom en optimism som inte finns hos von Wright. Gemensamt för de båda är att de beskriver ett val mänskligheten måste göra inför tekniken. Det är givetvis inte fråga om ett val mellan Computopia eller Robotstaten. Svaret på den frågan skulle ju vara lika givet som på frågan ifall man vill ha en glödhet 9

eldgaffel i örat. Frågan är snarare om vi är villiga att stanna upp och begrunda? Är vi villiga att avstå från moderniteter och nya hjälpmedel idag för att säkra ett Computopia imorgon? Istället för att okritiskt ta till oss ny teknik och funktionalitet, automation och datorisering borde vi kanske få in begrundandet av långsiktiga effekter i vardagen? Kanske borde vi lära oss tillämpa ifrågasättandet lika naturligt som vi skickar ett SMS? Det handlar alltså om ställningstagande från medborgarnas sida. Att på individnivå iaktta försiktighet och försöka styra samhället åt det ljusa och förnuftiga. Med anledning av detta konstaterande ämnar jag inkludera två sociologer, en fransk och en brittisk, som för var sitt resonemang om vad som påverkar oss i de val vi gör. Fransmannen, sociologen och samhällsvetaren Emile Durkheim var av den uppfattningen att individer är oförmögna att påverka samhället på det vis som beskrivs ovan. Individens fria vilja och valmöjligheter är enligt honom något av en illusion. Hur människan reagerar i olika situationer avgörs av personens omgivning och livsstil. På grund av traditioner och sociala påtryckningar är de val som personen gör i själva verket förutbestämda. Precis som Masuda, liknar Durkheim samhället vid en organism. I Durkheims version beskrivs denna organism som en väsenslik existens som styr individen, snarare än låter sig påverkas av den samma. Den sociala ordningen existerar oberoende av individerna, och bestäms inte av individernas idéer och föreställningar (Gunneriussen 1996). Att inkludera Durkheim motiveras av hans teorier om sociala påtryckningar. När Masuda, och även von Wright, uppmanar individen till ett kritiskt och restriktivt förhållningssätt till tekniken, menar Durkheim att individen aldrig ges möjligheten till sådana ställningstaganden. Ifall teknologin kommer att naturaliseras för nuvarande och kommande generationer eller inte, ligger alltså utanför användarnas kontroll. Den brittiske sociologen Paul du Gay ser på de val vi gör ur ett annat perspektiv än Durkheim. I ett framtida IT-samhälle kommunicerar människor med varandra och med myndigheter genom diverse elektroniska kanaler. Nya manicker och mojänger upplevs lösa problem som att ständigt kunna nå och bli nådd. Men är dessa apparater i själva verket smarta lösningar på obefintliga problem? Det behov av ny teknisk apparatur som vi som konsumenter kan känna, menar du Gay i själva verket är resultatet av producentens manipulation. Genom smart marknadsföring, och medvetna strategier, skapas kulturell mening och betydelse kring artefakter. Att bruka mobiltelefoner, handdatorer och portabla kassett- och minidiskspelare får kulturell betydelse. Genom att använda prylarna sänder vi signaler till vår omgivning som säger något om det egna jaget. När vi skaffar oss ny dyr teknologisk utrustning är det alltså inte alltid för att lösa praktiska problem i vardagslivet, utan ofta för att stärka den egna identiteten (du Gay m.fl. 1997). Om jag skulle tvingas definiera ett teoretiskt ramverk jag arbetat utefter, är det endast Masuda jag skulle vilja inkludera i detta. Övriga tre nämnda herrar refereras till i specifika och enskilda sammanhang, medan 10

Masuda är den som hjälpt mig strukturera och disponera arbetet. Ett problem som jag till en början såg med det val av teoretisk grund jag gjort, är tidsskillnaden. Masudas prognoser har 20 år på nacken, vilket i sammanhanget är en oändlighet. Dennes analyser och konstateranden gjordes alltså före den verkliga IT-boomen. Förutsättningar och samhällsordning har givetvis förändrats under tiden. Å andra sidan måste de teknologiska framsteg som gjordes då tett sig mer dramatiska än de som sker idag. Även om tekniken idag är mer sofistikerad och avancerad, så borde den tidens nya teknologi ha framstått som mer revolutionerande. Risken att medborgare skulle låta tekniken obemärkt smyga sig på och till sist ta över, skulle ju i så fall vara mer påtaglig idag när den i stort naturaliserats i vår vardag. Av den anledningen är Masudas varningar och pekpinnar aktuellare nu än någonsin. Urval Jag vill inte begränsa mig till en enskild informationskanal. När jag talar om nya digitala medier och teknologisk utveckling avgränsar jag mig inte till mobiltelefonen, datorn eller någon annan enskild uppfinning. Med begreppen syftar jag istället till teknologin som fenomen och samhällskraft. En kraft som vi i allt större utsträckning anpassar våra rutiner och ritualer till. En kraft som består i alla dessa teknologiska prylar sammantaget och som fått oss att namnge en ny tidsepok: informationssamhället. Om man i begreppet digitala medier inkluderar allt som går att lagra och förmedla information med i form av ettor och nollor. Då är frågan inte längre vilka användarna av dessa medier är, utan snarare vilka de inte är. Problemet med en så bred definition av teknologiska medier, är på samma gång vad som gör den intressant: att vi alla ingår i kategorin användare. Vem eller vilka skall representera användaren för att besvara frågeställningen? Det jag sökte var en grupp om fem till sex personer som, utan att ha några särskilda tekniska kunskaper, tagit till sig ny teknologi och använde den frekvent. Cirka 30 år var en lämplig ålder för dessa personer. Detta eftersom man vid fyllda 30 hunnit med att uppleva IT-boomen i början av 1990-talet i vuxen ålder. Att vederbörande hunnit fylla 30 år såg jag inte som ett krav. Däremot var det inte intressant att inkludera ungdomar och tonåringar. Jag såg det som en poäng att vederbörande skulle ha en möjlighet att referera till en vardag utan Internet och mobiltelefoner. Valet föll till sist på chattare. Det vill säga personer som samtalar med varandra i något av de oändligt antal chattrum som finns på Internet. Chattaren är ju per definition förtrogen med Internet och behärskar det nya elektroniska sättet att kommunicera. Därför kvalificerar sig chattaren som användare. 11

Jag skulle alltså mycket väl kunna ha valt en annan kategori användare. Exempelvis mobiltelefonanvändare, personer som gör sina livsmedelsinköp via Internet eller kanske den kategori som använder Internet till att spela spel. Fördelen som jag såg det med chattare var att dessa visste jag hur jag skulle komma i kontakt med. När man vill träffa en chattare besöker man givetvis ett chattrum. Min första avsikt var alltså att i chattrummen hitta respondenter som jag kunde övertala till att möta mig fysiskt och ställa upp på en intervju, alternativt låta sig intervjuas per telefon. Ett sådant tvåstegsförfarande skulle ju förenklas betydligt om jag istället gjorde intervjun online direkt på chatten. Att genomföra intervjun direkt vid första kontakten skulle innebära ett mindre åtagande för respondenten och bespara mig en hel del tid. Inte heller skulle någon behöva lämna ut telefonnummer eller andra uppgifter till främlingar på nätet, varken jag eller respondenterna. Jag tyckte det kändes spännande att bedriva undersökningen i ett medium som samtidigt var föremål för själva undersökningen. Men idéen att bedriva akademisk forskning i chattforum hade jag nog aldrig fått om jag varit mer förtrogen med detta medium sedan tidigare. Faktum är att jag innan denna undersökning aldrig någonsin besökt ett chattrum. Redan efter mina första försök upptäckte jag vilka svårigheter metoden innebar. Jag fortsatte ändå och genomförde sex intervjuer online. Dessa intervjuer betraktar jag dock som ett parallellt experiment till den övriga undersökningen. Resultatet av experimentet, och de problem som den typen av intervjuer innebär, redovisar jag i ett enskilt avsnitt. Min undersökning bygger istället på sex intervjuer med chattare utförda över telefon eller ansikte mot ansikte. Två chattare blev jag presenterad för genom min egen bekantskapskrets. Fyra av de intervjuade personerna fick jag kontakt med genom efterlysning. Jag skickade ett e-postmeddelande till mina kurskamrater där jag frågade om någon kände till chattare i lämplig ålder. På samma sätt gjorde jag motsvarande efterlysning bland min frus kurskamrater. Sammantaget bestod alltså min undersökningsgrupp av sex personer. Trots att jag inte längre använde chatten som kanal för att hitta respondenter, stod jag fast vid det val av användarkategori jag gjort. Just kategorin chattare var egentligen inte av betydelse då frågorna i min undersökning inte var inriktade på chatten specifikt. Jag såg helt enkelt inte någon anledning till att rikta in mig på en annan typ av användare. Tvärtom kändes det logiskt att fortsätta intervjua chattare om än under mer traditionella former. Med erfarenheter från båda typerna av intervjusituationer skulle jag kunna göra jämförelser dem emellan. Till ämnet för denna uppsats hör ju trenden av ny teckenbaserad form av kommunikation. Att två obekanta personer träffas och genomför en intervju, den ene skriver frågor och den andre skriver svar, är ju på samma gång ett skarpt test av denna nya kommunikationsform. Den gemensamma nämnaren för min undersökningsgrupp är alltså att de alla är förtrogna med chatten som kommunikationsmedium, men för övrigt utgörs gruppen av en intressant spridning avseende ålder, kön och 12

tekniskt intresse. Hälften är kvinnor och hälften är män. En tredjedel studerar, en tredjedel är arbetslös och en tredjedel arbetar. Den yngsta och äldsta i gruppen är 22 respektive 41 år gamla, och medelåldern är 33 år. Det egna intresset för teknik skiljer sig markant inom gruppen. Någon ser datorer och mobiltelefoner som nödvändigt ont, medan andra menar att de älskar prylar. Även tillgången till Internet i hemmet varierar. Hälften av gruppen har bredbandsuppkoppling, två kopplar upp sig via modem och en saknar helt dator i hemmet. De fingerade namnen på de intervjuade chattarna är i bokstavsordning Erik, Hanna, Kent, Magnus, Malin och Sofia. Dessa kommer jag fortsättningsvis att referera till med deras förnamn. Då jag talar om dem som grupp kommer jag att benämna dem som gruppen, alternativt intervjugruppen. Jag väljer att inte presentera respektive respondent utförligare. Detta gör jag därför jag känner dem dåligt. Vissa har jag bara träffat/talat med vid ett enskilt tillfälle. Om jag skulle ge mig på att beskriva personliga egenskaper skulle en sådan beskrivning förmodligen bli lika missvisande som orättvis. Jag ser heller ingen anledning till att klistra etiketter med yrke, ålder eller civilstånd på de enskilda gruppmedlemmarna. Syftet med en sådan presentation skulle vara att ge läsaren en bild av respondenten, eller att jag senare avsåg koppla åsikter till olika typer av samhällsgrupper. Några sådana avsikter har jag inte. Den bild av intervjugruppen jag vill ge läsaren sträcker sig enbart till en heterogen grupp som hålls samman genom att de alla brukar IT-produkter. Då någon av respondenternas bakgrund är av vikt för uttalanden som görs, kommer detta att redovisas i samband med respektive uttalande. Metod Intervjuer Det jag försöker besvara i min undersökning är en väldigt abstrakt fråga. Först vill jag veta hur intervjupersonen tror att framtiden kommer att se ut, för att sedan be den intervjuade avgöra ifall denna bild kommer leda till att tillvaron ter sig ljus eller mörk. Resultatet kommer alltså att grundas i stor utsträckning på hur jag uppfattar och tolkar den intervjuade. Jag valde att genomföra min undersökning med personliga intervjuer. Anledningen till detta är inte att jag anser detta vara en överlägsen metod generellt. Tvärtom hyser jag stort förtroende även för kvantitativa metoder. Enkäter och formulär är ett pålitligt verktyg för att spåra trender och oppinionsströmningar i samhället. Frågan ifall användaren ser positivt eller negativt på framtiden skulle mycket väl kunna besvaras med ett sådant verktyg. Anledningen till att jag valde en kvalitativ metod är att jag tycker 13

att den i mitt specifika fall är mer lämplig. Upplägget av min undersökning är ju beroende av att den tillfrågade ges stort spelutrymme och tillåts att spåna fritt. Något som är svårt, för att inte säga omöjligt, att åstadkomma med en blankett. Att få den tillfrågade att öppna sig under en personlig intervju är inte helt lätt det heller. Min ovana i rollen som intervjuare var i detta fall faktiskt en tillgång. Att inte försöka dölja min egen nervositet, utan istället tydligt klargöra denna, fick både mig och personen ifråga att slappna av. Jag var noga med att ha en ödmjuk attityd under intervjun. Om den tillfrågade använde en teknologisk term felaktigt rättade jag aldrig. Då den tillfrågade beskrev viss funktionalitet låtsades jag ibland vara ovetande. Detta för att eliminera prestige och för att inte hämma användarens beskrivningar. Denna roll som ovetande märkte jag att jag hade oroväckande lätt att spela. Jag var noga med att även den intervjuade fick ut något av intervjun. Jag kände att om utbytet av information var enkelriktat skulle den intervjuade inte engagera sig på det sätt som jag önskade. När jag exempelvis frågade användaren om det var någon funktionalitet som hon/han saknade idag och önskade av morgondagens teknik, inledde jag med att ge ett eget banalt exempel. Ju banalare detta exemplet var desto bättre. När intervjun berörde punkter som den intervjuade inte kände till, eller inte reflekterat över tidigare, gav jag mig tid att berätta och förklara min syn på saken. Exempel på sådana saker kunde vara miljökonsekvenser, övervakningssystemet Echelon eller datoriserade dagis. Med relativt sunt förnuft och två års träning på Malmö högskola försökte jag ingjuta förtroende i den intervjuade för mig som intervjuare. Jag tycker att jag lyckades väl med att skapa den stämning under intervjun jag önskade. Jag tror att den intervjuade kände sig väl till mods under vårt möte. Ett tecken på detta är de beskrivningar av framtida teknologi som de gav, samt att flera av dem spontant bad mig återkomma om det var något mer jag ville fråga. Att vara ovan som intervjuare är givetvis en större nackdel än fördel. I efterhand kan jag också tycka att jag misslyckades på flera punkter. Samtliga intervjuer dokumenterade jag med ljudupptagningar. Ett måste för att jag skulle kunna koncentrera mig på svar och frågor, utan att behöva tänka på att skriva samtidigt. Trots att jag gjort utskrifter av dessa upptagningar, återvände jag ofta till originalet och lyssnade igenom intervjun. Det var under dessa genomlyssningar som mina svagheter som intervjuare blev tydliga. Först när jag lyssnade på intervjuerna en andra eller tredje gång blev naturliga följdfrågor uppenbara för mig. Ofta missade jag att be om ett förtydligande av svaret, och ibland missade jag ingångar till intressanta utvecklingar. Jag förbannar mig själv för att inte med automatik till varje svar ställa följdfrågan hur menar du, alternativt kan du utveckla. Förmodligen hade detta gjort intervjun outhärdlig för den intervjuade, men haft stor betydelse för undersökningen. 14

Som stöd under intervjun hade jag ett utskrivet frågeschema. Frågeschemat hade samma disposition och indelning av områden som jag beskrivit tidigare. Till varje område formulerade jag fem till sex frågor. Dessa såg jag dock inte som avgränsade och självständiga frågor, deras syfte var snarare att trigga och styra samtalen i rätt riktning. Jag såg aldrig någon anledning till att slaviskt följa den inbördes ordningen av frågorna. Om intervjun hoppade fram och tillbaka spelade mig ingen roll. De förformulerade frågorna använde jag istället som checkpunkter för att säkerställa att de olika intervjuerna fick samma innehåll. Förutom de sex intervjuerna med chattare, genomförde jag tre intervjuer med sakkunniga personer. Inom undersökningsområdena miljö, kontroll och övervakning samt teknologiskt A- och B-lag konsulterade jag expertis inom respektive område. Anledningen till detta var att skaffa mig mer kött på benen inför intervjuerna, och för att få ett annat perspektiv än det som gavs i litteraturen. Samtidigt tyckte jag att det var intressant att jämföra användarens eventuella farhågor med en mer professionell bild av framtiden, formulerade av någon med praktisk erfarenhet inom de olika områdena. Det vill säga att i tolkningen av mitt empiriska material skulle jag kunna åberopa både teori och praktik. För miljöområdet talade jag med Åsa Johansson, biolog och projektledare på Lunds kommuns Miljöstrategiska enhet. Åsa Johansson hade jag träffat tidigare när jag ingick i en grupp som gjorde ett studentprojekt om mobiltelefonens betydelse för identitetsskapande (Fryczynska m.fl. 2001). Jag visste alltså på förhand att Åsa Johansson hade funderat på teknikens betydelse för miljön. För att ta reda på ifall kontroll och övervakning är ett aktuellt problem på arbetsplatser sökte jag upp en facklig ombudsman. På SIF:s hemsida finns samtliga av fackföreningens ombudsmän presenterade i ord och bild. Jag började överst i listan och ringde var och en. Den som först svarade var Villie Pohl. Min fru läser programmet Social omsorg på Malmö högskolas område Hälsa och Samhälle. För en tid sedan läste man där en kurs om tekniska hjälpmedel för äldre och funktionshindrade. En av föreläsarna under kursen var Finnur Magnusson, institutionens studierektor. Jag tog kontakt med honom för att höra om hans funderingar om ett framtida teknologiskt A- och B-lag. Två av dessa tre expertisintervjuer gav gott resultat. Med Åsa Johansson och Finnur Magnusson fick jag god kontakt och de tycktes tycka att min frågeställning var både intressant och relevant. På grund av att jag var dåligt förberedd gick det sämre med Villie Pohl. I efterhand inser jag att jag gjorde ett väldigt amatörmässigt intryck på honom, och ryser varje gång jag lyssnar igenom intervjun. Jag lyckades aldrig att klart och tydligt beskriva arbetets syfte, med resultatet att Villie Pohl naturligt nog inte tog mig på allvar. Jag antar att han som ombudsman är van att möta skärrade och nervösa människor. Hans erfarenhet av sådana situationer räddade intervjun så att den ändå blev av värde för min undersökning. 15

Ett experiment Som beskrevs tidigare bygger min undersökning på personliga intervjuer. Dessa intervjuer är gjorda i mitt eget hem, i den intervjuades hem eller på telefon. I början av mitt arbete planerade jag att helt frångå den typen av traditionella intervjuer. Istället ville jag bedriva hela undersökningen på Internet. I chattrummen skulle jag inte bara hitta min undersökningsgrupp, utan här skulle även intervjuerna genomföras. Anledningen var bland annat min egen nyfikenhet. Jag hade aldrig tidigare besökt ett chattrum, men hade ändå en tydlig bild av hur dessa var uppbyggda och hur de fungerade. Denna bild hade jag fått av otaliga beskrivningar om hur kontakter mellan människor världen över knutits via Internet. Om jag så gjorde mitt examensarbete på chatten skulle jag inte bara få bekanta mig med denna globala mötesplats, utan även få svar på ifall forumet håller för akademiska arbeten. Jag var från början medveten om att detta var en problematisk metod, men inget av de problem jag förutsett var dock omöjligt att lösa. De största hindren var jag däremot helt oförberedd på. Med tiden ställdes jag inför hinder och problem som, utan att vara bekant med den sociala struktur som råder i chattrum, var omöjliga att förutse. Det var dessa oväntade problem som fick mig att avstå från att helt förlita mig till intervjuerna på chatten. För att inte äventyra hela arbetet genomförde jag även de traditionella intervjuerna IRL 3. Mina intervjuer online på chatten ser jag istället som ett test av kommunikationsformen och en nyttig erfarenhet. I diskussioner om ett framtida IT-samhälle, där vi spås tala med varandra digitalt, har jag mina första stapplande steg som chattare att relatera till. Vad är chatt? En chattkanal, det vill säga ett chattrum på Internet, kan skilja sig från ett annat till utseendet. De kan även vara olika tekniskt avancerade, men principen är alltid den samma. Chattrummet är en plats där människor pratar med andra människor. För tillträde till denna plats krävs endast tillgång till Internet, samt läs- och skrivkunnighet. Chatrummet skulle kunna liknas vid ett fysiskt rum. Hur många personer som befinner sig i detta rum är lika med det antal besökare som för tillfället är inloggade. Antalet besökare varierar beroende på hur populärt just detta rum är och vilken tid det är på dygnet. Precis som det fysiska rummet kan chattrummet ibland vara helt tomt, men har däremot ingen övre gräns för hur många som kan rymmas där samtidigt. Inne i rummet pågår något som påminner om ett cocktailparty. Det märkliga är att på det här partyt är alla gäster osynliga. Det spelas ingen musik, bjuds inte på tilltugg och man känner inga dofter av parfym eller cigarettrök. Det enda som syns är en lista på vilka gäster som för närvarande befinner sig i rummet, och en utskrift av allt som sägs i samtliga pågående samtal. 3 IRL betyder In Real Life 16

Öppna och privata samtal De samtal som äger rum på chatten kan delas in i två kategorier. Det öppna samtalet och de privata samtalen. Det öppna samtalet står samtliga inloggade chattare fritt att delta i. Vem som helst kan författa valfritt meddelande och skicka detta. Meddelandet hamnar då längst ned i det fönster på skärmen där tidigare meddelanden visas. Innehållet i detta fönster är alltså en lång lista på alla de inlägg som gjorts i kronologisk ordning. Varje inlägg är märkt med en avsändare så att man vet vem som sagt vad. Detta skulle kunna vara en enkel struktur att följa om det öppna samtalet verkligen varit en sammanhållen diskussion. Istället är det så att detta samtal oftast består i ett flertal parallella samtal. Ofta är flera chattare involverade i de olika samtalen, och ibland deltar samma chattare i flera av samtalen samtidigt. För den ovane innebär detta att det öppna samtalet är omöjligt att följa. Tänk dig att du står i ett rum med ett 30-tal personer, som alla står i grupper om tre till fyra stycken och samtalar. Tänk dig sen att du får se en utskrift av allt som sägs i den ordning det sägs. Om en person i samtal A ställer en fråga till någon som deltar i just det samtalet, får du kanske höra/se svaret tio inlägg senare, eftersom det först skall redovisas vad som sagts i de andra grupperna under tiden. Att följa en sådan dialog vore kanske möjligt om du visste vem som deltog i vilket samtal. Min reaktion vid mitt första möte med detta digitala kackel var panik. Jag betvivlade starkt att jag någonsin skulle kunna få något vettigt ut ur detta. När chocken lagt sig tyckte jag ändå efter ett tag att jag började skönja vissa strukturer i röran. Jag urskiljde några chattare som verkade föra dialog med varandra och fokuserade på detta samtal. Med andra ord tjuvlyssnade jag. En syssla som kan vara ganska underhållande och är fullt accepterad på chatten. Det hör ju till spelets regler att det som sägs på chatten kan läsas av alla. Faktum är det finns de som regelbundet besöker chattsidorna utan att någonsin delta i samtalen. UNO är en sådan passiv chattare (UNO 2002). När jag talade med honom/henne satt han/hon på arbetat och väntade på att skrivaren skulle bli klar med en utskrift. För att fördriva tiden under sådana pauser loggade han/hon ofta in på chatten bara för att läsa texten som rullar fram. Om chattare vill tala mer ostört med varandra gör man istället detta i privata samtal. Beroende på vilken teknisk funktionalitet chattsidan har kan detta göras på olika sätt. Ett vanligt alternativ är att de chattare som vill slippa se inlägg från övriga samtal helt enkelt förflyttar sig till ett så kallat privat rum. Ett annat alternativ är att stanna kvar i det allmänna chattrummet, men att istället viska meddelanden till varandra. När man skickar sitt meddelande finns möjlighet att ange en adressat. Genom att göra så blir meddelandet endast synligt för den som det är adresserat till. Dessutom är det möjligt att göra en inställning så att chattaren endast ser egna meddelanden och de meddelanden som adresserats till en själv. På så sätt är det bara det egna samtalet som visas i chattfönstret. 17

Skillnaden mellan dessa två varianter av privata samtal är antalet möjliga deltagare. I de privata rummen finns ingen begränsning på hur många som kan delta, medan de adresserade samtalen naturligt nog endast kan ha två deltagare. Emoticons När jag bekantat mig med den övergripande strukturen på chattsidan stötte jag på nästa patrull: jag förstod inte allt som sades. För att kompensera bristen på minspel och kroppsspråk har det på chatten vuxit fram ett system för att i text understryka känslor och sinnesstämningar. Detta görs genom så kallade emoticons. Ordet är en sammanslagning av de två engelska orden emotion för känsla, och icon för ikon (läs symbol). Den allmänt mest kända formen av emoticons är förmodligen smileys. Genom att använda tangentbordets uppsättning av bokstäver och tecken kan man rita ansiktsutryck som förmedlar olika känslor. Exempel på sådana smileys och känslor är :-) för glädje och :-( för sorg. Det är förvånande vilken nyansering dessa enkla teckenkombinationer kan innehålla. Med smileys kan man även tala om att man är skeptisk :-/ eller förtydliga att man flirtar ;-) (Passagen 2002). En annan form av emoticons är att mellan två asterisker uttrycka fysisk information. *L* betyder att man ler, *S* skrattar och *ASG* asgarvar (mandagq 40 2002). Förkortningar i texten är också vanligt förekommande. Exempel på detta är ngn för någon och iaf för i alla fall (Salomonsson 2001). Något som slog mig då jag skrev ut intervjuerna gjorda IRL, var att det då hade varit bra att behärska dessa koder. Eftersom det i mina utskrivna intervjuer endast framgår vad som sagts och inte hur, fick jag vid upprepade tillfällen vända tillbaka till ljudupptagningen. Emoticons skulle i detta fall kunna vara till stor hjälp. Genom den här typen av koder existerar det alltså minspel och kroppsspråk även på chatten. Ett språk och system som har utvecklats av chattarna själva för att spara tid i skrivandet, men också för att berika mediets kommunikativa egenskaper. Att det finns ett eget språk på chatten försvårar naturligtvis för den ovane. Under mina intervjuer online var detta inget problem, eftersom den intervjuade anpassade sig till mina språkkunskaper. Hur pass väl man behärskar detta språk är också ett mått på hur delaktig man är i kulturen. Det avslöjas omgående ifall du är en ovan chattare och inte tillhör gemenskapen. De intervjuade visade mig alltså en viss tolerans, men jag skulle förmodligen få väldigt svårt för att inleda ett vanligt samtal med en garvad chattare. Alias För att man skall veta vem som säger vad har samtliga besökare ett namn. Ett så kallat alias. Det står chattaren fritt att hitta på sitt eget alias. Allt från enstaka tecken till längre meningar är tillåtna. Det enda kravet är att ingen annan besökare i det aktuella chattrummet använder samma alias. På vissa 18

chattsidor är det till och med möjligt att registrera sitt alias. På så sätt försäkrar man sig om att ens alias inte används av andra även då man inte är inloggad. Ett sätt alltså att värna om den egna identiteten. Eftersom chattare oftast håller sig till en och samma chattsida på Internet, alternativt varierar mellan ett fåtal, byggs bekantskapskretsar och nätverk upp. I regel känner individerna i dessa kretsar varandra enbart genom varandras alias. Chattarens alias får alltså en viktig funktion av legitimationshandling för att styrka chattarens identitet. Dessutom är det vanligt att alias komponeras så att det även säger något om identiteten. För att dra till sig likasinnade kan man koda sitt alias så att endast andra chattare med samma intresse förstår. Ett sådant exempel är Lord of the Void som bygger på två av Black Sabbaths låttitlar (Sveningsson kommande). Ett sådant meddelande kan givetvis bara avkodas av en begränsad skara chattare. Skulle det finnas andra Black Sabbath-fantaster inloggade är det givetvis lockande för dessa att ta kontakt, och inledande samtalsämne lär inte vara något problem. Ett annat exempel på hur alias kan fungera som presentation är Var(m)a händer 62 St (lillian 41 2002). I ett och samma alias avslöjas ålder (62), geografisk placering (St = Stockholm) och politisk åskådning ((m)). Dessutom är orden varma händer en flirtig, kanske rent av romantisk, anspelning. Att på det här sättet direkt i sitt alias ange ålder och hemvist är mycket vanligt. Åtminstone ger detta mig intrycket att personen bakom letar efter en partner. Att ange hur gammal man är kan ju också vara en signal att man helst vill tala med chattare i samma ålder. Däremot ser jag ingen anledning att tala om var man bor, om man inte hoppas få till ett möte ansikte mot ansikte. Möjligen är det så att just denna stockholmsmoderat vägrar tala med någon bosatt utanför 08-området. Även sexuell läggning är en uppgift som ofta bakas in i alias med förkortningar som hs och bs 4. Precis som med Black Sabbath-fantasten antar jag att detta är en signal till likasinnade att höra av sig, samtidigt som det säger till övriga att hålla sig borta. Ibland är det möjligt att logga in utan att ange ett alias. Det namn som tilldelas besökaren då är Anonym eller liknande. Något som brukar tolkas som brist på fantasi hos andra chattare. Romantisk bild I inledningen av mitt arbete var jag inställd på att utföra hela min undersökning på Internet. I linje med den digitala tidsåldern ville jag hitta, ta kontakt med och intervjua användare på det sätt som beskrivs som det nya elektroniska sättet att kommunicera. Att mötas i cyberspace låter så spännande. Tänk att stillasittande på sin skrivbordsstol knyta kontakter med intressanta människor världen över. Att besöka och utforska andra kulturer utan att behöva ta av sig morgontofflorna är en kittlande tanke. Denna romantiska bild av Internetsurfandet i allmänhet, och chattandet i synnerhet, stöter man på allt oftare. Senast var det Nadia Jebrils (2002) tur 4 hs = homosexuell, bs = bisexuell 19

att öka på dosen. I en krönika i Sydsvenska Dagbladet beskriver hon hur hennes tillgång till Internet snabbt skapade ett beroende. Hon berättar hur hon satt uppe hela nätter och diskuterade allt mellan himmel och jord och hur hon träffat en massa roliga människor världen över. Det var beskrivningar som Nadia Jebrils som hade gett mig en naiv bild av chatten. Om jag varit mer förtrogen med mediet hade jag nog aldrig fått idéen till att genomföra vetenskapliga intervjuer på chatten. Detta forum jag inbillat mig vara en plats för seriösa samtal, visade sig innehålla lika mycket intellektuellt meningsutbyte som grabbarnas omklädningsrum. Åtminstone har de öppna samtal som går att följa av alla inloggade i chattrummet en oseriös prägel. Kanhända har de privata samtalen som sker bakom lyckta dörrar en annan karaktär. Innan jag inlett undersökningen och före det att jag gjort mina första bekantskaper med chatten, hade jag inte sett momentet att hitta intervjupersoner som något problem. Eftersom jag hade en frågeställning som rimligtvis skulle intressera chattare i allmänhet, trodde jag att jag hade det väl förspänt. Jag tänkte att chattare besöker ju chatten för att prata med andra. Om man då som jag har ett diskussionsämne som berör något som ligger chattaren nära, borde det ju inte vara svårt att hitta samtalspartners. På den här punkten bedrog jag mig grundligt. Att föreslå en diskussion med seriöst innehåll var snarare en effektfull metod för att bli lämnad ifred. Jag lärde mig snabbt att de som loggar in på chatten oftast gör så för en stunds förströelse. Det sista de vill är att behöva ägna sig åt reflektioner och begrundanden. Malin från intervjugruppen håller med mig om att chatten snarast skall ses som underhållningsmedium. Jag har aldrig gått in på chatten för att utveckla kunskap eller nåt sånt. Det är bara en kul grej, man sitter och skämtar. Det är inget kunskapsutbyte. Man får egentligen inte något ut av det förutom att tiden springer iväg. Även när jag försökte utan ett torrt och tråkigt syfte, tyckte jag att det var svårt att etablera kontakter på chatten. Anonymiteten och osårbarheten är något som tar tid att vänja sig vid. Om jag närmar mig någon på chatten och blir avvisad borde inte detta spela någon roll, eftersom jag aldrig kommer att konfronteras med personen i fråga. Men som ovan chattare spelar man enligt de sociala regler som gäller ute i samhället. I andra sociala sammanhang innebär det ett risktagande att söka kontakt med en annan människa. Ute på stan eller i kroglivet kan ett avvisande leda till prestigeförlust och tappat ansikte. Tack vare anonymiteten finns det på chatten inga sådana risker, men omställning till det sättet att tänka tar tid. Min första taktik för att hitta intervjupersoner var att ställa en allmän fråga till samtliga i chattrummet. Jag formulerade en fras där jag kort presenterade mig själv och syftet med min undersökning. Frasen avslutade jag med att fråga ifall någon var intresserad av att hjälpa mig genom att svara på några frågor. Denna fras lade jag ut så att alla i chatten kunde läsa den och hoppades på att någon skulle nappa. Med några minuters mellanrum lade jag ut frågan på nytt för nytillkomna besökares skull. 20