FOTO: SCANPIX fokus på anhöriga nr 11 dec 2008 Anhörigstöd i glesbygd Sverige är ett glesbefolkat land. Många anhöriga och deras närstående bor i glesbygd och har därför långt till det anhörigstöd som ofta bara finns tillgängligt i tätorterna. Gällivare och Älvdalens kommun har beviljats stimulansmedel för att utveckla stöd till anhöriga i glesbygd. Båda kommunerna bygger upp ett mobilt stöd, dvs. låter personal åka ut till de anhöriga för att göra stödet tillgängligt. Samtidigt skiljer kommunerna sig åt. I Gällivare är anhörigstödet i fokus, medan Älvdalen väljer att låta väsentliga delar av hela äldreomsorgen komma på besök ut till byarna. Med denna artikel vill vi utifrån de två exemplen sprida kunskap och erfarenheter om anhörigstöd i glesbygd och samtidigt inspirera till utvecklingsarbete. Artiklarna har skrivits av Ann-Louise Lundgren som är projektansvarig anhörigkonsulent i Gällivare kommun och Monica Estenberg som är utvecklingssekreterare i Älvdalens kommun. Mobilt anhörigstöd på landsbygden (Gällivare) Gällivare ligger 10 mil norr om polcirkeln. I kommunen bor nära 19 000 invånare och ytan är så stor att det endast är 1,2 invånare per km 2. I Gällivare finns alltså mycket glesbygd där många har långa avstånd till samhället där det mesta av servicen finns. Att arbeta med anhörigstöd i glesbygd med långa avstånd ställer krav på nytänkande och flexibilitet. Sedan januari 2007 pågår projektet Utveckling av anhörigstöd i Gällivare. Projektet handlar bland annat om mobilt anhörigstöd, en tillfällig mötesplats för anhöriga, på landsbygden. I januari 2006 blev jag ansvarig för Projekt uppsökande anhörigstöd. Mitt uppdrag var att kartlägga behovet av anhörigstöd i kommunen, och genom mina tidigare erfarenheter som biståndshandläggare hade fokus på anhöriga nr 11 dec 2008 1
jag goda kunskaper om hur situationen såg ut på landsbygden. Att satsa på landsbygden var givet och vi ansåg att det låg rätt i tiden eftersom vi kunde söka stimulansmedel för detta utvecklingsarbete. Under Projekt uppsökande anhörigstöd framkom framför allt att anhöriga saknade någon person att vända sig till i kommunen, och saknade även information om vilken rätt till stöd och hjälp man som anhörig och äldre har. Det gällde anhöriga både i tätorten och på landsbygden. Projektet resulterade sedan i att vi sökte nya stimulansmedel för att utveckla anhörigstödet utifrån de anhörigas egna önskemål om stöd och hjälp, bland annat genom att satsa på mobilt anhörigstöd. Så här har det hittills fungerat Sedan januari 2007 arbetar jag som anhörigkonsulent och ansvarar för det mobila anhörigstödet. Jag åker ut till större landsbygdsorter och anordnar tillfälliga mötesplatser, och kommunen bjuder på kaffe och fikabröd. Mötenas innehåll styrs av de anhörigas önskemål. Vi samtalar med varandra och anhörigvårdare får kontakt med andra anhöriga. Jag informerar om vilka rättigheter man har som äldre och vilka möjligheter anhöriga har till stöd, hjälp och service från kommunen. Mötena äger ofta rum på förmiddagarna, mellan klockan 9 och 12, och alla anhöriga i närliggande byar är välkomna. Vill den anhöriga ta med sig sin närstående så går det bra. Det mobila anhörigstödet bedrivs under perioden september till maj. Under sommarmånaderna är verksamheten stängd. Det mobila anhörigstödet har i dag verksamhet på de fem landsbygdsorterna Hakkas, Ullatti, Skaulo, Nattavaara och Nilivaara. Lokalerna som vi använder som mötesplatser är i de flesta fall träffpunkter som PRO ansvarar över. PRO är dock inte med på träffarna. I Nattavaara använder vi församlingsgården och i Ullatt står stiftelsen Ullatti byastuga för lokalen. I april 2007 startade anhörigstödet i Hakkas med tre träffar under våren. Till dessa träffar kom tre anhöriga som tyckte att detta var ett bra initiativ av kommunen. Jag informerade om den service som kommunen kan erbjuda för att stödja anhöriga. De fick också tillfälle att träffa andra anhöriga i liknande situationer. Dessa tre anhöriga är i dag med i en anhöriggrupp som träffats några gånger under vår och höst, fram till december 2008, för fika, information och samtal. 2 fokus på anhöriga nr 11 dec 2008
Krångligt med biståndsbeslut Under träffarna lämnar de anhöriga sina närstående kvar hemma, ibland med uppsikt från någon granne. Konsekvensen är dock att de anhöriga inte kan koppla av riktigt, vilket gör att de inte får ut maximalt av träffen. Vi har pratat om detta, och att den anhöriga kan erbjudas planerad avlösning i hemmet via biståndsbeslut upp till två timmar i veckan. Men ingen av de anhöriga har ansökt om det, eftersom de tycker att det är svårt och krångligt med den avlastning och avlösning som kommunen erbjuder. Allt är biståndsbedömt och man vill inte gå den långa vägen med hembesök, bistånd, dokumentation, främmande människor i hemmet och dessutom ta den kostnad det innebär. Det kan också vara svårt att få akut avlösning om man som anhörig hastigt måste åka på till exempel ett läkarbesök i samhället. Dessa situationer klarar man i stället av genom att barnen tar hand om den närstående. Barnen måste dock ofta ta ledigt från sina jobb, och det tycker de anhöriga är besvärligt. De får dåligt samvete för att de ber barnen om hjälp. Andra funderingar som de anhöriga tagit upp är vilken rätt till hjälp man har som anhörig och äldre, och hur det fungerar om man själv blir akut sjuk och den man vårdar plötsligt måste lämnas ensam. I dessa situationer har jag som anhörigkonsulent kunnat svara och förklara. Jag har även, när anhöriga så har önskat, tagit på mig att sköta förmedling med vissa andra myndighetspersoner i kommunen. Det har underlättat för de anhöriga. Inte samma framgång på alla orter Det mobila anhörigstödet har tyvärr inte fungerat lika bra överallt. I Nilivaara, Ullatti och Nattavara har det inte kommit några besökare till träffarna. Tanken var att de anhöriga som kom skulle bilda nya anhöriggrupper som skulle fortsatta att träffas under resten av projekttiden. Eftersom det inte kom några anhöriga så avskrevs dessa landsbygdsorter under våren 2008. Vi kommer att göra ett nytt försök på de här orterna under hösten 2008. Jag vet att det finns anhöriga som tagit eller tar hand om närstående på dessa platser, och därför måste vi ta reda på varför de inte kom till träffarna. Är det så att de inte behövde anhörigträffar just nu, ville de inte komma, eller behövde de avlösning för att kunna vara med? Vi som arbetar med anhörigstöd vet att det är svårt att nå anhöriga, och kanske är det särskilt svårt på landsbygden. Några erfarenheter från träffarna I december 2007 intervjuade jag de anhöriga jag haft kontakt med. Intervjuerna gjordes hemma hos de anhöriga och är en del av utvärderingen av de kvalitetsmål som vi satt upp för projektet. Under intervjuerna har det framkommit att alla som fått ta del av det mobila stödet har varit mycket nöjda. De har känt att deras livskvalitet har höjts en aning. fokus på anhöriga nr 11 dec 2008 3
När jag varit i kontakt med de olika PRO-organisationerna på landsbygden har jag bara fått positiva kommentarer. De har varit tillmötesgående, velat låna ut sina lokaler och mött upp mig för att låsa upp lokalerna. Jag har inte haft några djupare samtal med dem om deras medverkan, men om de anhöriga blir många kommer jag att fråga PRO om de skulle vilja sälja fika och kanske ha någon aktivitet under dessa stunder. Hur ska vi nå ut till anhöriga? Utifrån det tidigare projektet om uppsökande anhörigstöd våren 2006 framkom bl.a. behovet av lättillgänglig information till allmänheten. Nästan samtliga anhöriga som hörde av sig uppgav att de saknade information om vad kommunen erbjuder för stöd och hjälp och vart de kunde vända sig. Gällivare kommun har annonserat om det mobila anhörigstödet i samhällets annonstidning Kometen och i bygdeblad som ges ut i två landsbygdsorter. Foldern Anhörigstöd i Gällivare kommun har gått ut till samtliga hushåll i kommunen. Information finns även på kommunens webbplats, och det hålls även regelbundet informationsträffar om kommunens verksamhet, frivilligföreningar, organisationer samt om landstingets verksamheter. Biståndshandläggarna informerar också de anhöriga. Trots omfattande annonsering har det varit svårt att nå de anhöriga. Det tillkommer alltid nya anhöriga och det finns ett stort behov av kontinuerlig information. Den som är anhörig i dag kanske inte kände igen sig tidigare, då annonsen publicerades. Därför bör vi, som komplement till det vi redan gör, också använda anslagstavlor och annonsera i ytterligare bygdeblad. I Hakkas hade annonsen i bygdebladet och den information som hemtjänstpersonalen gav de anhöriga avsedd verkan. De flesta hemtjänstgrupperna på landsbygden har fått information om kommunens anhörigstöd, så att de i sin tur ska kunna informera de anhöriga de kommer i kontakt med. Projektet kommer att fortsätta till och med december 2008 så långt räcker stimulansmedlen. Vi kommer att ansöka om nya pengar inför kommande år, för att vidareutveckla vår verksamhet. Min förhoppning är att verksamheten blir bestående i framtiden. 4 fokus på anhöriga nr 11 dec 2008
Anhörigstöd på väg (Älvdalen) Älvdalens kommun genomförde ett projekt våren 2006 för att vidareutveckla stödet till anhöriga och informera om kommunens äldreomsorg. I samband med projektet intervjuades anhörigvårdare med stöd av COAT, ett instrument för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till anhöriga. I studien kom det fram att behovet av anhörigstöd varierar, och många äldre har oftast inte kraft och ork att komma till tätorten där utbudet av anhörigstöd finns. Intervjuerna visade också att anhöriga är mycket bundna till hemmet och den som vårdas, vilket gör att de drar sig för att åka hemifrån för att exempelvis uträtta ärenden. De oroar sig mycket för den anhöriga. Studiens resultat födde idén om husbilen. Vi tänkte att om vi vänder på det hela, underlättar vi säkert mycket för de anhöriga. Vi samlar ihop de nyckelpersoner som behövs, och de åker sedan ut tillsammans och gör hembesök för att se vilka tjänster som behövs och för att informera om vad vi kan erbjuda. Ordspråket Om inte Mohammed kan komma till berget får berget komma till Mohammed beskriver träffande vad det hela handlar om! Älvdalens kommun ansökte om medel för att förstärka och bygga upp infrastrukturen för anhörigstödet och beviljades 848 000 kronor för att starta ett ambulerande anhörigstöd i form av en husbil. Syfte och mål Syftet med projektet är att bättre nå ut till dem som behöver stöd, men också att utveckla och förstärka samarbetet med frivilliga och ideella krafter. Genom ett ambulerande anhörigstöd som åker ut till de mest avlägsna delarna av kommunen når vi lättare ut till alla som behöver stöd. Tanken är att utveckla anhörigrollen genom enskilda professionella samtal med ett flexibelt team som kan besöka den enskilde i hemmet eller komma till anhörigcenter som finns i Älvdalen, Idre och Särna. Den anhöriga kan få tillfälle att prata med omvårdnadspersonal med varierande utbildning, till exempel inom geriatrik och olika demenssjukdomar. fokus på anhöriga nr 11 dec 2008 5
Informationen om projektet Två av de stora utmaningarna är att nå fram till dem som behöver stöd, och att stödet kommer i tid. När de anhöriga blir erbjudna hjälp i dag, upplever de oftast att den kommer för sent, och därför tackar de anhöriga ofta nej. De är rädda för att det ska uppfattas som att de sviker sin anhöriga, om de minskar sin egen arbetsinsats för honom eller henne. Därför är det viktigt att försöka komma i kontakt med anhörigvårdare i ett tidigare skede. Det är väsentligt för att de ska bli stärkta i sin anhörigroll och samtidigt förhindra risken att de blir utbrända. Genom uppsökande verksamhet, samverkan med primärvården och andra parter kan information ges om vilka möjligheter husbilsprojektet har att nå ut till anhöriga och deras närstående. Projektet påbörjades under hösten 2006, då anhörigvårdare och övriga intresserade bjöds in till informationsträffar i bystugor och caféer runt om i byarna. Ett team som bestod av biståndshandläggare, diakon, färdtjänsthandläggare, en Silviasyster inom demensomvårdnad och kommunens friskfixare stod för informationen. Vid träffarna informerade teamet om husbilen, skapade nätverk och utsåg kontaktpersoner. Detta kan vi erbjuda genom husbilsprojektet För människor som bor i en glesbygdskommun som Älvdalen, kan det vara 20 mil till närmsta lasarett och det kan vara lika långt till dagverksamhet, anhörigträffar, frisör och fotvårdsterapeut. Genom husbilens dagliga verksamhet får närstående och äldre ute i byarna hjälp och stöd av resurspersoner, till exempel genom råd och stöd, handledning, samtal, information, avlösning i hemmet och möjlighet att träffa andra i liknade situationer. De får också information om anhörigstöd och kommunens äldreomsorg. Aktiviteter Vi kan ordna aktiviteter med hjälp av utrustningen i husbilen, allt efter de olika behov som finns ute i byarna. I husbilen finns till exempel olika hjälpmedel, träningsredskap, datorer, minnesskåp för dementa, musikinstrument m.m. Dessutom finns det möjlighet att slöjda i trä och textil. I husbilen finns det sittplatser för sex personer, tillgång till kök, toalett och säng för vila. Stöd av resurspersoner Med hjälp av den specialutrustade husbilen kommer resurspersoner ut i byarna och underlättar situationen för anhörigvårdarna och äldre. Resurspersonerna kan vara biståndshandläggare, arbetsterapeut, sjukgymnaster, färdtjänsthandläggare och sjuksköterskor. I samverkan med intresseföreningar och diakoniverksamhet kan anhörigstödet nå ut till allt fler människor, oavsett var i kommunen de äldre och deras anhöriga bor. 6 fokus på anhöriga nr 11 dec 2008
Stor variation på tjänster I dag måste man ringa till fyra olika personalkategorier som biståndshandläggare, färdtjänsthandläggare, arbetsterapeut och distriktssköterska, om man till exempel vill ha hjälp med mat, ta bort en tröskel i hemmet, ansöka om färdtjänst eller behöver sjukvård. Det är inte ovanligt att mötas av mobilsvar eller vara tvungen att ringa på en särskild telefontid och så vidare och vi vet ju alla hur tidsödande och frustrerande det kan vara! Äldre har mycket svårt att klara detta och ger upp. Om vi i stället vänder på steken: samlar ihop nyckelpersoner som åker ut tillsammans och gör hembesök för att se vilka tjänster som behövs, kan vi underlätta mycket för de anhöriga. Husbilen kan även åka hem till enskilda hushåll, eller hämta upp de som bor ensamma och erbjuda aktiviteter i bilen eller skjutsa dem till anhörigcenter. Det finns många möjligheter med husbilen, och förhoppningen är att utveckla samarbetet med primärvårdens distriktssköterska, och förmedla även annan samhällsservice som till exempel apotek, frisör, fotvård och utkörning av livsmedel. Andra möjligheter i framtiden skulle kunna vara kommun- eller länsövergripande verksamhet. Många positiva effekter av husbilsprojektet Genom det mobila anhörigstödet som varit igång under hösten 2007 och våren 2008 har närstående och äldre ute i byarna erbjudits hjälp och stöd av resurspersoner, tjänster och fortsatt information om projektet. Totalt har cirka 200 personer kommit till informationsträffar, äldre- och anhörigcafé, eller fått stöd och hjälp i det egna hemmet i form av avlösning, samtal och handledning. Husbilsprojektet har haft många positiva effekter: Anhöriga har blivit erbjudna hjälp i ett tidigare skede, för att minska risken för utbrändhet och förebygga akuta situationer. Det kan också göra det möjligt att den som vårdas kan bo kvar längre i sitt hem, vilket med all sannolikhet ökar livskvaliteten både för den som vårdar och den som vårdas. Husbilen har förstärkt anhörigstödet och lett till ökad flexibilitet och individuella lösningar. Anhörigvårdare har blivit sedda och bekräftade. Människor i likartade situationer har träffats och skapat nya kontakter och nätverk. Problem som upplevts som stora har minskat och anhörigvårdare har blivit erbjudna möjliga lösningar med stöd av andra. Anhörigvårdare och deras närstående har fått stöd och hjälp i det egna hemmet. De äldre och deras anhöriga har fått information om kommunens äldreomsorg i form av uppsökande verksamhet. fokus på anhöriga nr 11 dec 2008 7
Den anhöriga, närstående och äldre har fått hjälp med att komma i kontakt med rätt personer. Det har anordnats gemensamma föreläsningar, så att människor i olika åldrar och livssituationer har kunnat träffa varandra. Projektet blir förhoppningsvis en del av den ordinarie verksamheten Jag är med i uppbyggnadsfasen och är spindeln i nätet när det gäller att organisera verksamheterna och den samhällsservice som de äldre och anhöriga vill ha, tillsammans med övrig personal. Jag kommer att i samråd med nätverk och kontaktpersoner presentera ett schema över vilka veckor och dagar som vi planerar anhörigträffar och daglig verksamhet. Vi har stora förhoppningar om att det här ska bli ett lyckat och givande projekt för alla parter. Ja, möjligheterna med husbilen är verkligen många och mycket spännande att utveckla! Om du har några frågor eller vill veta mer går det bra att höra av sig till Anna-Karin Nilsson och Monica Estenberg. Anna-Karin Nilsson projektansvarig anhörigkonsulent Socialförvaltningen Gällivare kommun Telefon: 0970-186 25 e-post: anna-karin.nilsson@kommun.gellivare.se Monica Estenberg utvecklingssekreterare Älvdalens kommun Telefon: 0251-80462 e-post: monica.estenberg@alvdalen.se Artiklarna i projektet Fokus på anhöriga är skrivna av utomstående experter. Frågor om sakinnehållet i texterna ställs till respektive författare. 8 fokus på anhöriga nr 11 dec 2008