Ska man behöva vara rädd för att bli gammal? En studie om äldres situation i dagens Sverige

Ska man behöva vara rädd för att bli gammal? En studie om äldres situation i dagens Sverige Svenska Röda Korset i samarbete med Temo, november 2004

Inledning Svenskarna hör till de folk som blir äldst i världen. Bara under de senaste 25 åren har medellivslängden ökat med nära fem år bland svenska män och med drygt fyra år bland svenska kvinnor och ligger nu på 78 respektive 82 år. Men vad är det egentligen för liv som erbjuds våra gamla? Även om många fortsätter att leva ett rikt liv långt upp i åldrarna innebär ålderdomen också ökad risk för ohälsa, isolering och social och ekonomisk otrygghet. På senare tid har vi vid alltför många tillfällen, via medierna, kunnat ta del av uppgifter om vanvård på sjukhem, undernäring och tristess bland våra äldre. Samhällets resurser räcker helt enkelt inte till. Detta trots de enorma insatser som utförs av tiotusentals anhöriga som dygnet runt vårdar sina nära och kära. Mediernas larmrapporter skapar oro. Den här studien visar att så många som sju av tio svenskar i yrkesverksam ålder inte tror att samhället kommer att kunna erbjuda dem det stöd och den hjälp de kommer att behöva som gamla. En och en halv miljon svenskar är idag ålderspensionärer. Det motsvarar 17 procent av den totala befolkningen, en andel som successivt ökar. Men hur ska vi kunna bidra till att dessa medmänniskor får ett värdigt liv också på sin ålders höst? För inte ska vi acceptera att många svenskar slutar sina liv i social isolering? Eller att människor går runt och känner oro för att inte kunna klara sig? Tusentals frivilliga rödakorsare besöker regelbundet runt 30 000 ensamma människor för att genom medmänsklighet och social samvaro bryta deras isolering. Vi ger också stöd och avlastning till alla hårt kämpande anhörigvårdare. Precis som många andra organisationer är vi beredda att dra vårt strå till stacken och ta ett ännu större ansvar dels genom fler och bättre frivilliginsatser, dels genom att delta i debatten och försöka påverka samhällsutvecklingen. Röda Korset har tagit fram en plattform för äldrefrågor där vi listat ett antal punkter som, enligt oss, borde vara självklara i den svenska äldreomsorgen. Många av plattformens punkter tas upp i den här studien och den finns dessutom med som bilaga. Tillsammans med den här studien är plattformen ett av våra bidrag till äldredebatten. Ytterst krävs dock en nationell samling för att kunna ge våra äldre den livskvalitet de så väl förtjänar. Anders Milton Ordförande Svenska Röda Korset 2

Ny studie 7 av 10 svenskar känner oro inför ålderdomen Hur känner egentligen svensken i gemen inför åldrandet? Tycker vi att vi ägnar tillräcklig tid åt äldre vänner och släktingar och känner vi att vi kan lita till samhällets förmåga att ta hand om oss när vi blir äldre? För att få svar på dessa frågor lät Röda Korset undersökningsföretaget Temo ställa ett antal frågor till den svenska allmänheten. Under november månad 2004 intervjuades drygt 1 000 personer, från 16 år och uppåt. Resultatet är nedslående. Sju av tio i yrkesverksam ålder tror inte att samhällets resurser kommer att räcka till Så många som 60 procent av de tillfrågade tror inte att samhället kan erbjuda den hjälp och det stöd de kommer att behöva som gamla. Kvinnor är något mer skeptiska än män och bland människor i yrkesverksam ålder (30 59 år) säger sju av tio att de inte förväntar sig att samhällets insatser kommer att räcka till. 40 procent av låginkomsttagarna är rädda för att bli gamla En av fyra säger till och med att de är rädda för att bli gamla och ensamma. Här är det tydligt att oron är större bland dem som lever i hushåll med låg inkomst. Av dessa uppger 40 procent att de är rädda för att bli gamla. Det är också tydligt att kvinnor oftare är rädda för att bli gamla och ensamma än män, vilket kan bero på att kvinnor, rent statistiskt, lever längre. 50 procent tycker inte att de besöker sina äldre släktingar tillräckligt ofta En annan fråga i undersökningen är om man har äldre släktingar som man inte besöker lika ofta som man tycker att man borde. Här svarar hälften av de tillfrågade svenskarna att så är fallet. Andelen som går omkring med dåligt samvete är störst bland yngre. En tid då det egna livet med studier, karriär och småbarn lämnar lite tid över. Runt hälften har sina äldre släktingar på annan ort Det är dock inte bara tidsbrist som gör att man inte besöker sina gamla släktingar. Fyra av tio svenskar uppger att de har så långt till sina släktingar att de inte skulle kunna besöka dem ens om de ville. Svaret är vanligare bland dem som bor i Stockholm; här uppger fler än 50 procent att de har sina äldre släktingar på annan ort. I en tid då allt större ansvar läggs på de anhöriga är detta ett viktigt faktum att känna till. Som det ser ut idag tvingas många äldre nämligen lita till de anhörigas goda vilja för att komma ut och ta del av samhällslivet, detta eftersom hemtjänsten bara hinner med det allra nödvändigaste. Sammantaget ger svaren på dessa frågor en bild av ett Sverige där ålderdomen förknippas med otrygghet, ensamhet och isolering. 3

Problem eller resurs hur ser vi egentligen på våra äldre? Vi har redan konstaterat att svenskarna blir allt äldre. Det betyder att en man, när han går i pension, i genomsnitt har ytterligare 17 år kvar i livet. För en kvinna är motsvarande siffra 20 år. Idag är ungefär 1,5 miljoner människor i Sverige 65 år eller äldre. 1,1 miljoner människor är mellan 65 och 79 år och cirka 480 000 är över 80 år 1. Röda Korsets utgångspunkt är att alla åldrar är lika viktiga. Människor åldras hela livet, det är en normal process och alla åldrar behövs för ett samhälle i harmoni. Ett bra liv då man är äldre ska därför inte skilja sig från ett bra liv som yngre. Det borde därför vara självklart för samhället att säkerställa servicen för alla medborgare oavsett ålder. Idag accepteras dock nedskärningar i äldrevården på ett helt annat sätt än vi skulle acceptera motsvarande nedskärningar inom barnomsorgen. Det är vår erfarenhet att människor med ett långt liv bakom sig utgör en alldeles särskild resurs. Många äldre lever också ett bra liv och fortsätter att göra insatser i samhället. Exempelvis är många av Röda Korsets frivilliga själva ålderspensionärer. Istället för att beskriva äldre i termer av problem och kostnader är det därför dags att se dem som en del i lösningen som en resurs. När äldreomsorgen kommer på tal sker det ofta i samband med att man diskuterar bristande resurser och svagare ekonomi om hur allt färre får allt fler att försörja. Och visst kostar äldreomsorg, speciellt om den ska ges efter behov och med kvalitet. Kommunernas samlade kostnader för vård och omsorg om äldre uppgick under 2003 till 78,2 miljarder kronor, varav cirka 15 procent gick till sjukvård. I genomsnitt går cirka 20 procent av kommunernas totala ekonomi till äldreomsorg. I fasta priser har dock kommunernas kostnader för äldreomsorgen mellan 2002 och 2003 sjunkit med 0,8 procent. Det innebär att det har skett en volymminskning totalt 2. Samtidigt som det finns fler äldre i vårt samhälle är det alltså färre som får del av kommunernas hjälp och stöd. Att låta gamla och svaga finansiera kommunala besparingar är inte värdigt det svenska välfärdssamhället. Vi kan också fråga oss om vi har råd att blunda för den resurs som många av våra pensionärer faktiskt utgör. Rent statistiskt lever vi nästan en fjärdedel av våra liv som ålderspensionärer. Är det verkligen rimligt att samhället ser dessa människor som förbrukade? Eller ännu värre är det rimligt att människor känner rädsla inför en fjärdedel av sina liv? Samhällets ansvar på pappret och i verkligheten Kommunens ansvar enligt Socialtjänstlagen är att verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap. Kommunens ansvar innebär också att se till att äldre människor får goda bostäder och att de får stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Dessutom bör kommunen, enligt lag, genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre. 1 Statistiska Centralbyrån. Befolkningsprognos, 2001. 2 Svenska Kommunförbundet, Aktuellt om äldreomsorgen, oktober 2004 4

Även om många äldre, som vi tidigare nämnt, fortsätter att leva gott ser vi också att behovet av stöd och service från samhället ökar i takt med stigande ålder. I samband med detta finns också en risk att de äldre fråntas bestämmanderätten över sina liv och istället blir förpassade till en tillvaro utan egenvärde och självkontroll. Att inte själv få bestämma när man ska duscha och tvätta håret, hur dags man ska gå och lägga sig eller om och när man kan komma ut upplevs av många till och med som en inskränkning i de grundläggande friheter som varje medborgare bör åtnjuta. Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje stat ansvar och skyldigheter gentemot sina medborgare. Även om det åligger kommunerna att tillhandahålla äldreomsorgen kan staten alltså inte frånsäga sig ansvaret. Att grundläggande mänskliga rättigheter prioriteras bort på grund av bristande ekonomiska resurser kan således aldrig accepteras. Röda Korsets äldreplattform lyfter också fram den rättighet som finns inskriven i lag att alla äldre har rätt att byta bostadsort, även de som behöver äldreomsorg. Vi vet att detta i många fall har stött på patrull och att kommuner inte gärna vill ta emot nya invånare som behöver äldreomsorg. Detta då dessa människor uppfattas som en börda små skatteintäkter och stora utgifter. Kommunerna skyller på resursbrist, ett skäl som vi menar inte hör hemma i ett välfärdssamhälle. Vintern 2003 skapade dåvarande socialministern, Lars Engqvist, ett så kallat trygghetskontrakt med medborgarna. Under rubriken En god äldreomsorg på lika villkor listades elva angelägna punkter. En punkt betonar att medborgarnas tillit till samhällets förmåga att erbjuda en framtida god äldreomsorg inte bara handlar om de ekonomiska förutsättningarna. Medborgarna ska också veta vad de kan förvänta sig i fråga om omsorgens omfattning och kvalitet. Kunskapen om detta ska skapas i en fortlöpande dialog med ansvariga politiker 3. Resultatet av vår studie visar klart att detta inte har nått fram till medborgarna. Svenskarna känner inte till något trygghetskontrakt, i alla fall litar de inte på att det kommer att fungera. Frågan om samhällets ansvar har också aktualiserats i samband med debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, den så kallade pigdebatten. Enligt senare inlägg i debatten bör skatten för hushållsnära tjänster för äldre exempelvis städning reduceras. Detta förslag har fått kritik då det kan uppfattas som att äldre nu ska tvingas betala för tjänster som tidigare tillhandahölls genom hemtjänsten, en kritik som Röda Korset delar. Snabb avveckling av servicebostäder och sjukhem ställer högre krav på anhöriga Idag får ungefär hälften av alla personer över 85 år någon form av stödinsats från den kommunala äldreomsorgen. Det rör sig då om hemtjänst eller särskilt boende. Huvuddelen av alla äldre bor kvar i det egna hemmet långt upp i åren. Av dem är det många som får hemtjänst, men ännu fler förväntas klara sig själva. Endast cirka 25 procent av alla över 85 år som bor kvar i det egna hemmet har kommunal hemtjänst. Av dem som är över 90 år bor nästan 60 procent kvar hemma, drygt två tredjedelar av dessa har hemtjänst 4. 3 Regeringskansliet, 2003-02-19 En god äldreomsorg på lika villkor 4 Svenska Kommunförbundet, Aktuellt om äldreomsorgen, oktober 2004. 5

Även om gamla ofta vill bo kvar i sin hemmiljö så länge som möjligt finns det många som vill ha den trygghet som ett särskilt äldreboende innebär, inte minst då orken tryter och man blir beroende av daglig hjälp utifrån för att klara det vardagliga livet. Idag vittnar många gamla, och deras anhöriga, om hur svårt det är att få plats i särskilda boenden. En av orsakerna kan vara platsbrist. Statistiken visar också att antalet äldre i serviceboende och på sjukhem minskar, helt i linje med dagens politiska vilja. Överlag är de som idag beviljas plats i särskilda boenden också betydligt mer vårdkrävande än tidigare. Det innebär dock inte att de som bor kvar hemma klarar sig själva. Den snabba avvecklingen av särskilda boenden är oroande, även om kommunerna hävdar att de flesta äldre faktiskt önskar bo kvar i hemmet och få den vård och omsorg de behöver där. Att vården i hemmet bara kostar kommunerna hälften så mycket som den i särskilda boenden påverkar med all säkerhet kommunernas hållning i frågan 5. Enligt en studie som Boverket och Socialstyrelsen gjorde 2003 följer kommunerna inte sina planer på att bygga nya äldreboenden. Fram till 2005 skulle 13 500 nya boende byggas, boenden som nu inte blir av. En anledning sägs vara att den demografiska utvecklingen pekar mot att antalet människor över 80 år kommer att minska fram till år 2020 då den stora 40- talistgenerationen börjar nå hög ålder 6. Kommunernas bristande resurser gör att de därför väljer att skjuta nybyggnationen på framtiden då behovet blir än mer akut. För att bo kvar i det egna hemmet krävs att bostadsområdet är utformat så att äldre kan komma ut även om de har svårt att röra sig. I många städer bor äldre exempelvis i flervåningshus utan hiss. Det gör att de varken kan komma ut själva eller få besök av äldre vänner. Vidare förutsätter det att det finns service inom närhåll och, inte minst, att hemtjänsten är tillräcklig och av hög kvalitet. Röda Korsets äldreplattform säger att förutsättningen för ett tryggt boende i det egna hemmet är att hemmiljön motsvarar äldres behov och att samhällsservicen är lättillgänglig. Så är det inte alltid idag, vilket leder till att äldre i hög grad tvingas till ett liv i ofrivillig isolering. Äldre löper också större risk att bli ensamma och isolerade i det egna hemmet än om de skulle bo i särskilda äldreboenden, med ökad möjlighet till gemensamma aktiviteter. Anhöriga kan aldrig tvingas överta kommunens ansvar Att antalet äldre i särskilt boende minskat har fått avspeglingar i synen på anhörigas insatser i vården och omsorgen om äldre. Det är ett välkänt faktum att äldreomsorgen inte skulle fungera utan de anhörigas insatser. Många kommuner erkänner också att de vid behovsbedömning först tar reda på om det finns anhöriga som kan hjälpa till, trots att äldreomsorg är ett offentligt ansvar. En fråga kvarstår dock vad händer med de äldre vars anhöriga inte har möjlighet 5 Den genomsnittliga årskostnaden för en äldre i särskilt boende var ca 420 000 kronor medan en äldre i ordinärt boende kostade 208 000 kronor. Det blir 1150 kronor respektive 570 kronor per dygn (siffrorna är från 2003). Källa: Svenska Kommunförbundet, Aktuellt om äldreomsorgen, oktober 2004. 6 Boverket och Socialstyrelsen 2003, Varför kan inte behovet av särskilda boendeformer tillgodoses? 6

att besöka dem regelbundet för att bistå dem i stort och smått? Lever dessa ett sämre liv eller omfördelar hemtjänsten resurser så att mer tid läggs på att hjälpa dem? Många anhöriga har genom åren utfört sitt kärleksfulla uppdrag i tystnad. Därför uppskattar Röda Korset att regeringen nu uppmärksammar de anhörigas roll. I budgetpropositionen 2004/2005:1, utgiftsområde 9, kan man läsa följande: Det konstateras att det inte kan vara en skyldighet för en anhörig att bistå en närstående med stöd utan att hjälpen måste alltid betraktas som ett frivilligt åtagande från den anhörigas sida. Om den anhörige inte förmår eller av annan orsak inte tillgodoser sin närståendes hela omvårdnadsbehov är kommunen skyldig att bistå med hemtjänstinsatser i tillräcklig omfattning. Enligt svensk lagstiftning finns det inte någon skyldighet för makar eller registrerade partners att hjälpa och vårda den part som är i behov av vård och omsorg. Inte heller finns det någon skyldighet för barn att ta hand om sina föräldrar. En konsekvens av att anhörigvård alltid måste betraktas som ett frivilligt åtagande är att kommunen som grund för att avslå en ansökan om hemtjänst, aldrig kan hänvisa till att den anhörige kan tillgodose omvårdnadsbehovet. Vi tolkar ovanstående citat som att inte bara Röda Korset, utan också regeringen, känner stor oro för den ökande belastningen på anhöriga som kommunernas äldrepolitik innebär. Samtidigt vet vi att många anhöriga vårdar de sina med självklarhet, utan tanke på att de utför kommunala uppgifter. Sedan många år har Röda Korset uppmärksammat det behov av stöd och avlastning som anhöriga behöver från sitt tunga dygnet-runt-arbete. I vår äldreplattform pekar vi på kommunens skyldighet att ge stöd till anhöriga för att de ska orka med sin tuffa vårdsituation. Hemtjänstens sociala innehåll en bristvara Stödet till äldre i det egna hemmet kan bestå av olika insatser. Hemsänd mat, anpassning av bostaden, färdtjänst, trygghetslarm, hjälp med personlig hygien eller städning. De flesta kommuner har måldokument, riktlinjer och mallar för hur hemtjänsten i kommunen ska fungera och vad den äldre kan få hjälp med. På 1990-talet tvingades dock äldreomsorgen, precis som många andra kommunala ansvarsområden, till omprioriteringar vilket medförde en ny syn på hemtjänstens roll och uppgift. I en del fall har verksamheten blivit bättre men det är också känt att tröskeln för att få kommunal hemtjänst har höjts. Detta leder i sin tur till att många äldre har begränsade möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda. Rent krasst kan man säga att det skett en förskjutning från en helhetssyn på äldres livssituation till en uppdelning i städning, tvätt och mat. Anställda inom hemtjänsten vittnar också om hur ett alltmer tidspressat schema gör att de inte hinner med mer än det allra nödvändigaste. Att sitta ned och prata, ta en kopp kaffe eller ta med den gamle på en promenad prioriteras bort till förmån för allt det praktiska. Många av de äldre som vi inom Röda Korset möter i vår verksamhet bekräftar att det är den sociala samvaron och medmänskligheten de saknar mest. En äldre kvinna som vi besöker uttryckte stor glädje över att någon gång få duka fram två kaffekoppar medan en annan betonade vikten 7

av att få träffa någon som bara ser mig när jag är fin, inte bara dem som tvättar och klär på mig. Dessa små stunder av social samvaro betyder mycket för ensamma och isolerade människors livskvalitet. Enligt Socialtjänstlagen ska socialnämnden verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Enligt lagen är det alltså kommunens ansvar att tillgodose äldres behov av social samvaro och gemenskap. När socialstyrelsen lät kartlägga det sociala innehållet i hemtjänsten framkom dock att kommunerna sällan lever upp till Socialtjänstlagens bestämmelser. I 23 kommuner intervjuades äldre som beviljats kommunal hemtjänst. Av dessa fick knappt en femtedel kommunal hjälp med sociala insatser. De fick heller inget stöd av vare sig frivillig- eller pensionärsorganisationer. I den mån de över huvud taget kom ut var det istället anhöriga, grannar eller vänner som bistod med sådant som ger livet mening och innehåll 7. Den önskelista som de äldre hade bestod av enkla och vardagliga insatser. Önskemål som på intet vis borde vara svåra att uppfylla, om den enskildes vilja och personalens fantasi hade fått råda: Hjälp att få komma ut på promenad och få frisk luft Hjälp att hålla kontakt med släkt och vänner Ledsagning till aktiviteter som är meningsfulla för den enskilde Tillgång till mötesplatser och träffpunkter Kontaktperson eller personal att få utbyta tankar med Flexibilitet i hemtjänsten att insatserna kan få variera efter väder och de gamlas önskemål Många som tar del av äldres vardag vet att det ofta handlar om slentrianmässiga rutiner när äldres önskemål och behov inte tillgodoses. Exempelvis att man alltid ska dammsuga en speciell dag även när vårsolen skiner och den äldre vill gå på promenad. Från Röda Korsets sida ifrågasätter vi rimligheten i detta. Måste andra bestämma tider för sänggående, hårtvätt och möte med vänner är det verkligen omöjligt att förena dessa och andra friheter med kommunalt eller privat äldreboende? Äldres brist på social samvaro syns också i Röda Korsets lokala studier. Då våra lokalföreningar gjort behovsstudier har äldre isolerade definierats som en prioriterad grupp i 113 kommuner 8. De gamla identifieras i samråd med bland andra hemtjänst och distriktssköterskor som sedan kan hjälpa till med att ta kontakt med Röda Korset och därmed bryta sin ofrivilliga isolering. 7 Socialstyrelsen 2003, Är det skäligt att bry sig om själen 8 Röda Korsets lokalföreningar ska utföra så kallade LUKS-studier (Lokala utsatthets- och kapacitetsstudier) i landets samtliga kommuner. Hittills har LUKS-studier genomförts i 87 procent av landets kommuner. 8

Frivilligorganisationernas roll inte istället för Gång efter annan, i olika sammanhang, noterar vi att frivilligorganisationernas roll som samhällsaktör inte vunnit gehör i någon större omfattning hos myndigheter, i kommuner och på andra arenor där samhällets olika funktioner och behov diskuteras. Detta trots att det i förarbetena till Socialtjänstlagen tydligt slås fast att det finns en bred enighet om att de frivilliga organisationer som arbetar på det sociala området är ett viktigt komplement till kommunernas socialtjänst och i allmänhet gör ett viktigt och bra arbete 9. Från Röda Korsets sida vill vi dock betona att den komplementära rollen aldrig får innebära att vi, som frivilligorganisation, ska ta över kommunernas ansvar eller låta kommunerna definiera vårt uppdrag. Ingen människa ska heller behöva lita enbart till frivilligorganisationer för att få sina rättmätiga behov tillgodosedda. Inom Röda Korset har vi identifierat vår roll som att vara medmänniskor, medmänniskor som erbjuder social samvaro som kan lyssna, prata, gå på promenad eller dricka kaffe. Vi ser också att vi, genom våra verksamheter och aktiviteter, kan erbjuda en meningsfull tillvaro till människor som annars skulle riskera att bli isolerade och ensamma. Inom Röda Korset efterlyser vi ökad samverkan mellan stat, kommuner och landsting, anhöriga samt frivilligorganisationer när det gäller äldrefrågor. Våra respektive roller, ansvarsområden och insatser måste tydliggöras om vi ska få en helhetsbild av dagens äldreomsorg. 9 Regeringens prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m 9