6 Han hade aldrig sett henne så arg, tänkte Blake där han hängde nästan en meter upp i luften. Stacia, snälla bad han i ett försök att blidka henne. Hon knyckte till med handen och plötsligt flög han genom gränden och slog in i husväggen. Huvudet tog smällen och han såg stjärnor. Han försökte hålla balansen men lyckades inte utan gled ner och blev sittande på den kalla asfalten. Synen var grumlig och Blake tvingade sig själv att fästa blicken på något medan han försökte komma till sans igen. Hennes stövlar. Blanka. Spetsiga. Och de kom emot honom i snabb takt. Hon gav honom ingen tid alls, konstaterade han när hon återigen grep tag i hans jacka och lyfte upp honom som om han inte vägde något alls. Med Blake i ett fast grepp gick Stacia in på klubben igen. Han var fortfarande yr och något blött rann nerför bakhuvudet. Hon bar honom utan ansträngning, hennes enorma kraft i egenskap av senior översteg hans. Blake skakade på huvudet i ett försök att samla sitt förnuft och han kom att tänka på en mängd saker seniorer kunde göra. Skräcken växte inom honom. Du kan inte ens ana. Stacia hade uppenbarligen känt av hans rädsla och hennes tankar nådde in i hans huvud. Jag ville inte att du skulle få problem. Saker har förändrats, försökte han. Men Stacias enda svar blev att gå vidare mot en dörr längre bort i korridoren. Fast han var svårt omtöcknad kände han igen dörren till ett av de bakre rummen på The Blood Bank. VIP-gäster brukade få tillgång till dessa specialutrustade utrymmen mot en avgift. Inte för att Foley skulle våga ta betalt av Stacia, än mindre hindra henne från att göra det hon ville med Blake där inne.
- Stacia, snälla - Be inte om nåd, kära du. Det klär dig inte, svarade hon. Stacia lyfte sin hand och öppnade dörren utan att ens behöva vidröra den. Hon steg in, slängde igen dörren med ännu en vinkning och kastade ner honom på en metallbrits som satt fastskruvad längs ena väggen. Jag måste be om nåd igen, tänkte Blake när Stacia spände fast honom med handbojorna som låg där. Sedan såg han henne gå bort till en vägg där det fanns mängder av leksaker och verktyg. När hon stod där och letade efter något passande släppte hennes mentala makt över honom en smula och han försökte lösgöra sig ur de skinnklädda handbojorna. Men det var lönlöst. Han var fjättrad. Handbojorna och britsen hade uppenbarligen valts ut av vampyrer. De var mycket kraftiga. Blake insåg att han inte skulle kunna komma loss, och när Stacia vände sig om med en stor och illavarslande dolk gjorde han sitt bästa för att försöka dölja sin fruktan. Hon gled fram till honom med dolkens blad fullt synligt, som för att påbörja tortyren mentalt. - Är du medveten om vad du har gjort, Blake? Han tänkte inte låta henne märka hur nervös han var. Jag försökte bara hjälpa till, sa han så lugnt han kunde och med vad han hoppades såg ut som en nonchalant axelryckning, vilket var ganska svårt för någon i hans läge. Stacia skrattade rått. Hjälpa? Skulle du hjälpa mig? Det var magstarkt. - Det är sant. Saker har förändrats här, fortsatte Blake. Men Stacia ville inte lyssna. Hon drog dolken längs hans kind och metallen var kall mot huden. Hon lutade sig ner med sitt ansikte tätt intill hans. Sedan när har vi börjat bry oss om människor? viskade hon. - Sedan några av oss kanske insåg att detta är fel? kontrade Blake och tänkte med smärta på det som hade hänt med Meghan.
Stacia var så kraftfull att hon uppfattade även dessa känslor. Hon förde kniven ner mot hans handled och kilade in den under lädret. Intressant. Så du kan faktiskt känna ånger och kärlek? Inbillade du dig att du var kär? Blake kände en kylig nattbris och knivens blad mot sin hud när Stacia sprättade upp hans ena jackärm. Hon gjorde snabbt samma sak med den andra ärmen och när hon sedan förde kniven över ett mycket känsligt område möttes deras blickar. Bladet nästan smekte hans hud precis där t-shirten slutade. Blake rös till av kylan och fasan som han inte kunde tygla. En liten rörelse med kniven Inte än, käraste. Jag ska bli tillfredsställd först. - Så bra, baby. Det vore hemskt att dö utan att åtminstone få sig en titt, sa Blake, fast förvissad om att inte låta henne få hela övertaget. - Va? En titt? Vill du ha en titt innan jag kastrerar dig? frågade hon med ett obehagligt flin och viftade med kniven ovanför Blakes skrev. - Om det är priset jag ska betala för ett litet missförstånd, så kan du åtminstone låta mig få veta om det som finns under det där syndiga svarta lädret är lika vackert som resten av dig, svarade han. Och till sin förvåning menade han det. Stacia var en enastående vacker kvinna med sina exotiska, mandelformade ögon som rymde så mycket känslor. En bekymrad fåra löpte ovanför de mörka ögonbrynen, men så glittrade det till i ögonen och ett stort leende spreds över hennes fylliga läppar. - Så du är en hårding? Blake skrockade och såg ner mot sin kropp. Definitivt. Stacia skrattade högt. Sedan gick hon tillbaka mot samlingen av verktyg och accessoarer. Hon lade tillbaka kniven i sitt hölje och stod stilla en stund innan hon vände sig mot honom. Du har varit stygg, Blake. Väldigt, väldigt stygg.
Han kunde känna av förändringen hos henne. Lekfullheten i hennes röst vittnade om att han hade trängt igenom hennes ilska, in till något annat. Något mycket intressantare, tänkte Blake och förundrades över hennes komplexa varelse. När hon vände sig mot väggen igen insåg Blake att hon gjorde något med sina händer. En sekund senare skakade hon av sig sin väst och exponerade den starka, slanka ryggen. Huden var ljuvligt gräddfärgad. Det kliade i hans fingrar av längtan att röra vid den och han undrade om den skulle kännas som mjuk alabaster mot hans händer. Blake hade blivit så tagen av synen att han inte märkte att Stacia höll i en piska förrän hon stod alldeles intill honom. Men inte ens då tänkte han på smärtan hon kunde orsaka, utan bara på den fantastiska synen av hennes nakna kropp. Brösten var fasta. Bröstvårtorna honungsfärgade och styva av upphetsning. Han undrade hur de smakade och när hon svarade insåg han att han faktiskt hade ställt frågan. Först ville du ha en titt och nu vill du smaka? Saliven rann till av tanken men han förblev stum när hon strök med piskan längs hans lår. Du är engagerad, konstaterade hon stilla och lät piskan långsamt glida uppför låret tills den nådde hans erektion. - Jag skulle kunna vara mycket mer engagerad om du släppte loss mig, sa han. Allt Blake kunde tänka på var att få hela henne, även om det skulle bli smärtsamt efteråt. För fan, kvinnor innebar ju alltid smärta efteråt. Är du inte rädd för någonting? frågade Stacia tyst och fortsatte smeka honom med piskan. Blake stönade högt av beröringen och mötte hennes blick. Han tyckte att han såg skymten av något bekant där. Något de kanske hade gemensamt. Jag är rädd för att leva resten av mitt liv utan kärlek. Stacia upphörde med smekningen och blev svart i blicken. Vad vet du om att leva utan kärlek? Du har bara varit odöd i en sekund jämfört med mig.
- Du har rätt. Men jag har i alla fall fått en smakbit. Har du? Missa inte den spännande fortsättningen av Vampyrgudinnan av Caridad Pineiro nästa vecka!