Betydelsefulla faktorer för ensamkommande barn

Stockholms Universitet Institutionen för socialt arbete C-uppsats VT: 2010 Betydelsefulla faktorer för ensamkommande barn En kvalitativ studie om faktorer som påverkar ensamkommande flyktingbarns liv Författare: Ogaret Aydogan Handledare: Ulla Forinder

Abstract Titel: Betydelsefulla faktorer för ensamkommande barn - En kvalitativ studie om faktorer som påverkar ensamkommande flyktingbarns liv. Författare: Ogaret Aydogan The aim of this study is to examine which factors in the receiving-country that have had an influence on three now adult unaccompanied refugee children. The method used in the study is qualitative interviews with the three above-mentioned participants. The results show that some factors are perceived as helpful, having a positive influence on the participants life while other factors are perceived as worsening, having a negative influence on their life. Depending on the context some factors such as age, the Swedish language and housing arrangements have had both positive and negative influences on their life. Positive factors are among other things: access to good treatment and support, help with processing trauma and bad mental health, help with understanding coherence, access to a social network, family reunification, resilience and other internal factors. Negative factors are among other things: loneliness, feeling of powerlessness, mistakes made by public authority and the long waiting until they get a residence permit. The results correspond with previous research findings but have also originated new knowledge that can be added on the current field of research. The results have furthermore been analyzed with theories of risk and resilience, coping and sense of coherence. Keywords: unaccompanied refugee children, unaccompanied children, asylum-seeking children /young adolts/adolecenses/minors, resilience, risk and protective factors, coping, sense of coherence (SOC) Nyckelord: ensamkommande flyktingbarn, ensamkommande barn, asylsökande barn/ungdomar, resiliens (motståndskraft), risk och skyddsfaktorer, bemästring, känsla av sammanhang (KASAM) 1

Innehållsförteckning Inledning..4 Syfte och frågeställningar..5 Avgränsningar 5 Begreppsdefinitioner..6 Bakgrund.6 Inledning...6 Barn som kommer ensamma till Sverige...6 Mottagande 6 Boende...7 Myndigheters ansvar..7 Barnens rättsliga skydd..7 Aktuell lagstiftning 8 Barnens sociala nätverk..8 Barnens hälsa..8 Barnens rätt till utbildning..9 Familjeåterförening 9 Tidigare forskning..9 Inledning 9 Psykisk ohälsa..10 Uppföljning av barnens psykiska hälsa 10 Det sociala nätverkets stöd..11 Välbefinnande och belåtenhet över livssituationen i vuxen ålder 11 Bemötandet i det nya landet och tillgång till professionell hjälp.12 Coping-strategier..12 Sammanfattning av tidigare forskning.13 Teoretiska perspektiv...13 Inledning..13 Teorival och förklaring till begreppsanvändning.13 Risk and resilience (risk och skyddsfaktorer)..14 Olika typer av resiliens.14 Resilience och motståndskraft.15 Hur utvecklas resilience?...15 Riskfaktorer.15 Risk och skyddsfaktorer i ett sammanhang och i samspel med varandra 16 Kumulativ risk eller skydd...16 Skyddsfaktorer.17 Skyddsfaktorer för högriskbarn 17 Coping..17 Känsla av sammanhang (KASAM)..18 Metod.19 Metodval och metoddiskussion 19 Urval.20 Tillvägagångssätt..20 2

Intervjuguide...20 Transkribering och bearbetning...21 Analys..21 Litteratursökning.21 Validitet...21 Reliabilitet...22 Generaliserbarhet 23 Etiska aspekter.23 Resultat och analys...24 Inledning...24 Intervjupersonernas bakgrund..24 Bakgrund 1: Zena.25 Bakgrund 2: Hassan.25 Bakgrund 3: Mortaza 26 Intervjupersonernas livssituation idag.26 Yttre faktorer...27 Svenska språket 27 Boendeförhållanden.27 Tillgång till gott bemötande och stöd...29 Hjälp med att bearbeta trauman och hantera psykisk ohälsa...30 Hjälp med att förstå sitt sammanhang..32 Det sociala nätverkets stöd...32 Den långa väntans konsekvenser..33 Familjeåterförening..34 Inre faktorer..35 Resilience - att klara sig trots allt.35 Att vara stark 36 Motivation, mål och drivkrafter...36 Övergivet barn kontra hjälte.37 Sunt förnuft och intelligens..37 Tro 38 Hopp.38 Ålder.39 Inre och yttre faktorer i samspel med varandra 40 Ensamhet - en inre känsla och en yttre realitet.40 Att kunna påverka sin situation kontra maktlöshet..40 Skydds och riskfaktorer i ett sammanhang..41 Diskussion..41 Referenser.43 Bilagor 47 3

Inledning Varje år kommer ett stort antal barn och ungdomar utan sina familjer från olika delar av världen till Europa och en del av dessa söker sig till Sverige. Sedan 1989 har 8 000 s.k. ensamkommande barn och ungdomar ansökt om uppehållstillstånd i Sverige (Brendler-Lindqvist, 2004). För varje år ökar antalet ensamkommande flyktingbarn i Sverige. För fem år sedan hade 398 ensamkommande barn sökt asyl i Sverige och förra året låg siffran på 2250 (Migrationsverket, 2010-03-15). Den höga inströmningen ser ut att fortsätta då Migrationsverkets prognos för i år är att mellan 2 800-3300 ensamkommande barn kommer att ansöka om asyl i Sverige (Migrationsverket, 2010a). Ensamkommande flyktingbarn är enligt forskning en av de mest utsatta grupperna i Sverige. Enbart flykten innebär en separation från familjen och en förlust av barnens sociala identitet såsom vardagen i skolan, platsen i kamratgänget och i familjen (Angel och Hjern, 2004). De har dessutom ofta genomgått traumatiska upplevelser i sina hemländer och under flykten till Sverige. Flera av barnen har också förlorat sina föräldrar (Rädda barnen, 2010-03-20). Det är inte ovanligt att dessa barn bevittnat krig, förföljelse, nedbränningar av deras hem samt tortyr eller mord på sina egna familjer. De kommer därefter till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron (Barnombudsmannen, 2009-08- 04). Det är dock inte alla ensamkommande barn som varit med om sådana extrema situationer som beskrivs ovan. En del av dem skickas till Sverige av deras föräldrar i om hopp om att de skall få ett bättre liv här eller för att rädda dem från ett liv som barnsoldater. De flesta ensamkommande barn (63 % år 2009) beviljas uppehållstillstånd och räknas som en prioriterad grupp av Migrationsverket. Deras mål är att beslut om uppehållstillstånd ska fattas inom tre månader, men hur lång tid det tar i verkligheten varierar från fall till fall beroende på hur komplicerat ärendet är (Migrationsverket, 2010-03-15). Den genomsnittliga handläggningstiden för ett ensamkommande barns asylärende under 2010 är 116 dagar (Migrationsverket, 2010a). Det finns dock många exempel på barn som fått vänta i flera år på detta livsavgörande besked. I migrationsverkets slutrapport (Migrationsverket, 2010-03-12) kartläggs hur mottagandet av ensamkommande barn ser ut. Rapporten visar bl.a. att många personer som arbetar med att ta emot asylsökande ensamkommande barn har ett stort behov av ytterligare kunskap och stöd. De konstaterar därför att det är viktigt att se dessa barn som en målgrupp med särskilda behov. Trots de höga siffror av ensamkommande barn som söker sig till Sverige, de svåra omständigheter de uthärdat, samt den orofyllda och ofta långa väntetiden de måste utstå innan de får uppehållstillstånd är dessa barn inte särskilt uppmärksammade i samhället, media och i forskningssammanhang. Av ren nyfikenhet för vad det kan bero på görs en sökning på internet efter litteratur om ensamkommande barn. De resultat som kommer fram handlar till stor del om hur man inom socialt arbete kan arbeta, behandla och bemöta dessa barn och ungdomar. Litteraturen är inte sällan skrivna av socionomer eller andra yrkesverksamma ur de professionellas perspektiv. Forskning inom området är begränsad, i alla fall forskning som tar avstamp i barnens berättelser. Jag vill av den orsaken ta reda på hur barnen mår och lever idag, 4

trots att de haft flera umbäranden i livet. Jag är särskilt intresserad av att undersöka vilka faktorer som gjort att ensamkommande flyktingbarn klarat sig bra eller dåligt senare i livet. Att undersöka de ensamkommande barnens situation utifrån deras egna upplevelser är viktigt, då det i nuläget finns en brist på litteratur som uppstått ur barnens perspektiv. För övrigt belyser tidigare forskning vikten och påverkan av de tidigare trauman som ensamkommande barn upplevt för hur deras vuxenliv kommer att se ut. Påverkansfaktorer i mottagarlandet har inte undersökts lika frekvent och genomgående, även om det finns forskning kring vissa specifika faktorer som t.ex. boendeförhållanden. Det finns således kunskapsluckor i forskningen inom ämnet och ett behov av ytterligare kunskap och stöd för personer som arbetar med dessa barn. Kommunerna, migrationsverket, socialtjänsten och frivilligorganisationer som exempelvis Rädda Barnen är flera av de aktörer som kommer i kontakt med ensamkommande flyktingbarn. Det är angeläget att dessa aktörer får ytterligare kunskap och möjligheter att agera på ett adekvat sätt samt bemöta dessa barn utefter deras speciella livsomständigheter. Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka faktorer i mottagarlandet som påverkat livet för tre vuxna personer som kom till Sverige som ensamkommande barn. De frågeställningar som kommer att besvaras inom ramen för denna uppsats är: - Vilka hjälpande faktorer i mottagarlandet kan ensamkommande flyktingbarn uppleva ha en positiv inverkan på deras liv? - Vilka försvårande faktorer i mottagarlandet kan ensamkommande flyktingbarn uppleva ha en negativ inverkan på deras liv? - På vilket sätt kan dessa faktorer påverka ensamkommande flyktingbarns liv? - Upplever personerna i denna studie att de kunnat påverka sin egen livssituation och vad betyder det för dem att kunna göra det? Avgränsningar I denna uppsats görs en avgränsning i syftet till att endast undersöka faktorer som påverkat intervjupersonerna efter att de landat i mottagarlandet. Detta pga. att det redan finns mycket forskning som behandlat hur tidigare trauman från hemlandet påverkar ensamkommande barn i vuxen ålder. Dessutom skulle området bli för stort att studera inom ramen för en c-uppsats om även faktorer i hemlandet skulle undersökas. P.g.a. komplexiteten i fenomenet kommer intervjupersonernas berättelser om anledningen till att de flydde och hur flykten gick till att tas upp i resultatet, även om detta inte är syftet med uppsatsen. Deras berättelser måste ges plats här eftersom kontexten i vilka frågeställningarna kommer att besvaras är av vikt för att syftet med uppsatsen skall kunna uppfyllas och för att läsaren skall få en förståelse för resultaten. I denna uppsats kommer givetvis endast faktorer i mottagarlandet Sverige att undersökas och inte andra mottagarländer. Faktorer som kommer att tas upp här behöver följaktligen inte vara avgörande för ensamkommande barn i andra mottagarländer eller överhuvudtaget finnas i dessa länder. 5

Begreppsdefinitioner Faktor: en betydelsefull omständighet eller beståndsdel. Både inre och yttre faktorer som påverkar människor kommer att tas upp i denna uppsats. Barn: person som ännu inte fyllt 18 år. När orden barn och ungdomar används tillsammans i denna uppsats menas individer som ännu inte fyllt 18 år. I undantagsfall används ordet ungdom självrådande och då menas människor som fyllt 13 år men ännu inte fyllt 18 år. Flykting: (avses i detta sammanhang) en person som har ansökt om asyl, blivit flyktingförklarad och fått tillstånd att bosätta sig i Sverige. Asylsökande: person som ansökt om asyl, men ännu inte fått ett lagakraftvunnet beslut av vederbörande myndighet. Ensamkommande flyktingbarn: barn eller ungdomar som inte fyllt 18 år som kommer till ett nytt land utan föräldrar eller annan legal vårdnadshavare. Begrepp som i denna uppsats används synonymt med ensamkommande flyktingbarn är bl.a. ensamkommande asylsökande barn, ensamkommande barn (- och ungdomar) eller dessa barn. Mottagarland: det land en flykting flytt till och för närvarande bor i. Bakgrund Inledning Nedan beskrivs området ensamkommande flyktingbarn mer detaljerat. Här förklaras vilka barnen är, hur de bor och lever samt vilka juridiska rättigheter de har bl.a. till vård och utbildning. Barn som kommer ensamma till Sverige Ensamkommande flyktingbarn som söker sig till Sverige kommer till största delen från länder där de stora asylsökande grupperna kommer ifrån. På senare år har de största grupperna asylsökande personer och ensamkommande barn kommit från Somalia, Afghanistan och Irak. Många av barnen är pojkar i åldern 16-17 år (Migrationsverket, 2010-03-15). Mottagande Då ensamkommande barn har lämnat allt som ger dem trygghet och kommit ensamma till en ny miljö är mottagandet av barnen viktigt. Särskilt viktig är den första tiden i det nya landet eftersom att barnen då kan befinna sig i kaotiska tillstånd och kan behöva känna sig trygga för att må bra (Brendler - Lindqvist, 2004). När ensamkommande barn anländer till Sverige kommer de oftast först till en ankomstkommun som tar emot dem i s.k. tillfälliga boenden (Migrationsverket, 2010-03-15). Idag väntar hundratals barn på att få komma vidare från sådana boenden till en mottagningskommun. Endast 1/3 av Sveriges kommuner tar emot ensamkommande barn trots att många fler kommuner enligt 6

barnaombudsmannen (BO) har kapaciteten att göra det (BO, 2010-02-25). I en debattartikel uttrycker BO, Svenska Rädda Barnen och Migrationsverket sin oro: "Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter" (a.a.). Situationen förvärras ytterligare då Migrationsverket idag avvaktar att pröva barns asylansökningar tills de flyttat från ankomstkommunen till en mottagningskommun (a.a.). I Socialtjänstlagen (2001:453) 2:2 konstateras att "kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver". Den 1 juli 2006 skedde en lagändring (2005/06:46) som förde ansvaret över de ensamkommande barnen från Migrationsverket till mottagningskommunerna. Tanken med överflyttandet var enligt Gunnarsson (2008) bl.a. att minska risken för att barnen utsätts för alltför många uppbrott och separationer. Boende Det första boende som barnen hamnar på är ofta ett ankomstboende som Migrationsverket tillhandahåller (tidigare kallat flyktingförläggning). De är i regel stora anläggningar med hyresbostäder som har grundläggande service och personal på plats. Det är kommunerna som ska se till att ensamkommande barn har någonstans att bo. Oftast hamnar dem i transitboenden, ungdomsboenden, permanent uppehållstillstånd boenden (PUT boenden) eller i familjehem. Barnen kan ansöka om att få bo hos släktingar i ett s.k. "eget boende" (EBO) under väntetiden för uppehållstillstånd, men för det måste barnet få ett medgivande från socialnämnden om att boendet är godkänt (Migrationsverket, 2010b). Myndigheters ansvar Ansvaret över ensamkommande barn är fördelat över flera olika aktörer. Migrationsverket ansvarar bl.a. för att ta emot och pröva ansökningar om asyl, göra åldersbedömningar och arbeta med återvändandet för de barn som inte beviljas uppehållstillstånd (Migrationsverket, 2010-04- 07). Mottagningskommunerna ansvarar utöver mottagande och boende även för omsorgen av barnen. Kommunen skall även utse godman till barnet, se till att barnet får skolundervisning samt ansvara för barnets integration. Socialstyrelsen har i sin tur ansvar för tillsynen av det kommunala mottagandet av barnen (a.a.). Barnens rättsliga skydd Då ensamkommande barn saknar legala vårdnadshavare i Sverige behöver dem någon som kan bevaka deras rättigheter. I Föräldrabalken 11:1 konstateras att en godman skall förordnas ensamkommande barn då deras föräldrar av någon anledning inte kan utöva förmyndarskapet. I lagen om godman för ensamkommande barn (2005:429) framgår det att godemän skall ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter. I SoS- rapport (1994:7) beskrivs godemäns uppgifter som mycket begränsade och lever sällan upp till kommunernas eller barnens förväntningar. Brendler Lindqvist (2004) förklarar att godemän ofta hamnar i en svår balansgång då det inte ingår i deras formella uppdrag att skapa relationer till barnet. Samtidigt förväntas det av godemän att de ska engagera sig känslomässigt i barnen. 7

Om Migrationsverket bedömer att ett ensamkommande barn kan få avslag på sin ansökan ser de till att denne får juridisk hjälp av ett offentligt biträde som t.ex. kan hjälpa barnet att överklaga ett utvisningsbeslut hos Migrationsdomstolen etc. (Migrationsverket, 2010-03-01). Aktuell lagstiftning Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention som reglerar staters skyldigheter i förhållande till flyktingar samt flyktingars rättsliga ställning. Det innebär att varje asylansökan som görs i Sverige skall prövas och att alla människor som är flyktingar enligt konventionen skall ges asyl (Migrationsverket, 2010-03-01). Sverige har även ratificerat FN:s barnkonvention och därmed förpliktigat sig att verka för barnens bästa. I barnkonventionens 3:e artikel står det nämligen "vid alla åtgärder som rör barn...skall barnets bästa komma i främsta rummet". Dessutom har barnet rätt att bli hörd enligt artikel 12, i alla frågor som rör honom eller henne. Konventionen har s.k. folkrättslig kraft. Den gör regeringar som ratificerat den ansvariga för att rättigheterna respekteras, samtidigt som den bidragit till att barns situation görs till en internationell angelägenhet (Regeringskansliet, 2006). Principen om barns bästa är även inkorporerad i svensk lagstiftning, t.ex. i Socialtjänstlagen 1:2. Utlänningslagen (2005:716) (UtlL) reglerar vem som har rätt att stanna i Sverige. Lagen innehåller flera bestämmelser som har sin grund i FN:s barnkonvention. 1:10 UtlL tar upp principen om barnets bästa och 1:11 barnets rätt att bli hörd. Men frågan är om Sverige följer barnkonventionen när de avvisar/utvisar ensamkommande barn? Migrationsverket (2010-03-15) menar att barnkonventionen följs då det "inte alltid är bäst för barnet att stanna i Sverige - det bästa för barnet kan vara att återförenas med föräldrarna i hemlandet eller ett annat land". Barnens sociala nätverk Angel & Hjern (2004) beskriver att flyktingsituationen för barn är kaotisk då deras sociala nätverk många gånger sätts ur spel. Det är särskilt svårt för ensamkommande barn eftersom många av barnen förlorat kontakten med sina primära vårdgivare. Ensamheten, utsattheten och ovissheten kring om dem kommer att få se sina föräldrar igen kan vara outhärdlig. Att ha en nära relation till någon vuxen person blir särskilt viktig och betydelsefull för dessa barn. Det kan vara någon nära släkting, en godman, en lärare eller förskolelärare som hjälper barnet att klara sig igenom en svår tid. Relationsskapande mellan ensamkommande ungdomar sker dock enligt Brendler - Lindqvist (2004) till största delen inom samma etniska grupper, eftersom det gemensamma språket förenklar kommunikationen. Dessa relationer kan dock skapa negativa mönster på så sätt att barnen drar ner varandra i sin egen sorgsenhet. Men det kan också leda till något positiv då barnen kan finna styrka i varandra genom sina gemensamma erfarenheter. Barnens hälsa Landstinget ansvarar för att asylsökande ensamkommande barn får samma hälso- och sjukvård inklusive barnpsykiatrisk vård och tandvård som övriga barn bosatta i Sverige (Migrationsverket, 2010-04-07). "Alla asylsökande och andra flyktingar som kommer till Sverige erbjuds en hälsoundersökning på bekostnad av svenska staten. Undersökningen är frivillig, men de flesta flyktingar som erbjuds 8

brukar delta" (Angel, 2008, s. 243). Enligt Angel (2008) är ett av de vanligaste hälsoproblemen hos nyanlända flyktingbarn, problem med den psykiska hälsan av olika slag. Trots detta finns brister i de hälsoinsatser som ensamkommande barn möter i Sverige. Hultmann (2008) nämner t.ex. att läkarna ofta missar hur det egentligen står till med barnens psykiska hälsa vid hälsoundersökningen. Få flyktingbarn får idag den rehabilitering de behöver. "Barnpsykiatriska insatser görs i princip inte förrän ett barn har fått uppehållstillstånd i Sverige...När ett barn väl fått besked om att få stanna i Sverige är det sällan barnet får adekvat hjälp. Det beror bl.a. på att man är omedveten om vikten att ge barnen hjälp, att det saknas kunskap och erfarenhet och att det saknas strukturer och resurser" (Rädda Barnen, 1995, s. 39). Dessutom sker ingen uppföljning för att se om barnen fått professionell hjälp att bearbeta sina upplevelser eller inte. Barnens rätt till utbildning Enligt Regeringen (2010-02-29) har "asylsökande barn och unga rätt till utbildning, förskola och skolbarnsomsorg på samma villkor som barn folkbokförda i Sverige". Asylsökande ungdomar som fyllt 16 år har rätt till att gå svenskundervisning för invandrare (sfi) men då krävs det att man är folkbokförd i en kommun, vilket ibland kan ta lång tid. Ungdomar som väntar på PUT och därmed inte blivit folkbokförda i Sverige än har således ingen egentlig möjlighet att gå sfi (Skolverket, 2010-03-25). Däremot erbjuds de flesta ensamkommande ungdomar att gå i förberedelseklass på gymnasienivå. I förberedelseklassen ges barnen en chans att i egen takt och efter egna villkor slussas in i samhället (Angel och Hjern, 2004, s. 233). Familjeåterförening Enligt barnkonventionen är det en rättighet för ett barn att återförenas med sina föräldrar. Migrationsverket gör vad de kan för att hitta ensamkommande barns föräldrar. Hittas föräldrarna i barnets hemland och det inte bedöms finnas någon risk att barnet utsätts för förföljelse där, arbetar myndigheter med att så snabbt som möjligt återförena barnet med föräldrarna (Migrationsverket, 2010-03-15). Familjer till ensamkommande barn kan, efter att barnet fått PUT i Sverige, själva söka uppehållstillstånd genom "anknytning till nära anhörig". Enligt UtlL 5:3 ska (med särskilda undantag) uppehållstillstånd ges till föräldrar och syskon till ensamkommande barn som befinner sig i Sverige. På så sätt får barnet återförenas med sina föräldrar i Sverige istället för i hemlandet. Tidigare forskning Inledning Forskning inom området har främst handlat om hur flyktingbarn i stort påverkats av de ofta traumatiska upplevelser de flytt från. Fokus har riktats på hur flyktingbarn mår samt utvecklas psykiskt och emotionellt i mottagarlandet. En del studier ämnar också ta reda på hur väl flyktingbarnen integreras i mottagarlandet och vilken betydelse det sociala nätverket har för dem. Större delen av forskningen inom området har alltså belyst alla flyktingbarns sårbara situation. Dock finns det några särskilt framträdande studier (Almqvist et al., 1997; Almqvist et al., 1999; Derluyn & Broekaert, 2007; Goodman, 2004; Hodes, Jagdev, Chandra & Cunniff, 2008; Huemer, 9

Karnik & Steiner, 2009; Tartakovsky, 2009) som behandlar det specifika ämnet ensamkommande flyktingbarn. Studierna är av klartläggande art men även uppföljningsstudier förekommer. Metoder som använts har främst varit kvalitativa intervjuer med barn och föräldrar men även observationer, fallstudier, enkätstudier och textanalyser av lagar etc. förekommer. Alla dessa typer av studier redovisas dock inte inom ramen för denna forskningsöversikt. I genomgången av forskning inom området har flera teman framkommit som är av central betydelse för vidare analys av forskningsresultaten i denna uppsats. Till följd därav delas den tidigare forskningen in i olika teman som presenteras nedan. Psykisk ohälsa Flera studier visar på samband mellan att vara flyktingbarn och psykisk ohälsa. I en svensk studie kartlades förekomsten av psykisk ohälsa hos flyktingbarn i åldern 3 15 år. 45 % av barnen hade en hög barnpsykiatrisk symtombelastning efter fem månaders vistelse i Sverige, att jämföra med ca 15 procent av svenska barn i samma ålder (Hjern, 2006-2007). En annan svensk studie uppvisar liknande resultat då majoriteten av de bosniska flyktingbarnen från Prijedor, efter 18 månader i Sverige, uppvisar barnpsykiatriska symtom som sömnproblem, depressivitet och separationsångest (Hjern, 2006-2007). Derluyn & Broekaert (2008) konststaterar i sin studie att ensamkommande barn är en särskilt utsatt grupp. De befinner sig i en svår situation då de som minderåriga flyktingar bor i ett främmande land och dessutom riskerar att hamna i ännu värre situationer så som utnyttjande pga. att de saknar föräldrar. Dessa svåra levnadssituationer kan påverka barnens välbefinnande och resultera i svåra emotionella problem samt beteendeproblem. Det krävs noga genomtänkta strategier och skyddssystem för bemötandet av den särskilda situation dessa barn befinner sig i och de särskilda behov de har. Det finns mycket forskning som visar att det finns samband mellan att vara ensamkommande flyktingbarn och psykisk ohälsa samt post traumatiskt stress syndrom (PTSD) (Almqvist & Brandell-Forsberg, 1997; Angel, Hjern & Ingleby, 2001; Wallin & Ahlström, 2005). Studier visar att ensamkommande barn lider av psykiatriska störningar och PTSD i högre grad än barn i samma ålder (Derluyn & Broekaert, 2007; Huemer et al., 2009) samt i högre grad än andra flyktingbarn (Hodes et al., 2008). Uppföljning av barnens psykiska hälsa Till den ovannämnda studien (Hjern, 2006-2007) gjordes en uppföljningsstudie, 6 7 år efter att flyktingbarnen kommit till Sverige. Andelen barn med betydande barnpsykiatriska problem hade minskat till 24 procent. Särskilt tydlig var förbättringen när det gällde symtom som sömnstörningar, rädslor och separationsångest, vilka inte längre var vanligare än bland andra barn och ungdomar i Sverige (Angel & Hjern, 2004). Andra uppföljningsstudier pekar i samma riktning. T.ex. gjordes en uppföljningsstudie till Hjerns studie (2006-2007) om flyktingbarnen från Prijedor, fem år efter deras ankomst till Sverige. De skillnader som man tidigare uppmärksammat mellan barnen som flydde från Prijedor och barn från andra delar av Bosnien, hade försvunnit. Visserligen hade de flesta av barnen från Prijedor 10

fortfarande vissa PTSD-symtom men det fanns inte längre någon koppling mellan dessa symtom och deras allmänna välbefinnande, eller till andra barnpsykiatriska symtom (a.a.). Det sociala nätverkets stöd I en studie av Mels, Derluyn & Broekaert (2008) beskrivs upplösningen av ensamkommande flyktingbarns sociala nätverk och förlusten av föräldrarnas stöd som faktorer som allvarligt kan äventyra deras psykologiska välbefinnande. Det sociala stödet från personal på asylcenter/asylboenden och det sociala stödet från den etniska gemenskapen är enligt studien den klart viktigaste resursen för barnens välbefinnande. Även Hessles uppföljningsstudie (2009) om ensamkommande barn belyser vikten av att barnen får ha fortsatt kontakt med släkt och andra människor som tillhör deras etniska grupp. Studien konstaterar att de flesta ensamkommande barn etablerar en gynnsam livssituation som unga vuxna, tio år efter att de beviljats PUT. Detta beror enligt Hessle till stor del på att barnen skapar länkar till deras egna familjers transnationella nätverk. De barn som inte har släkt i Sverige söker sig till andra landsmän för att skapa transnationella länkar. Att barnen skapade sådana band tycks enligt studien vara av avgörande betydelse för deras socialisation och gynnsamma etablering i det svenska samhället. Välbefinnande och belåtenhet över livssituationen i vuxen ålder De studier som beskriver vuxenlivet för ensamkommande barn pekar på att de flesta växer upp och skapar sig ett gott liv, även om de inte har tillgång till professionell hjälp för att bearbeta sina upplevelser. Faktorer som ett gott bemötande i mottagarlandet och tillgång till en trygg och kärleksfull miljö verkar vara nästintill en förutsättning för att dessa barn skall kunna få ett gott liv (Hjern, 2006-2007). Denna tes styrks genom en annan svensk studie (Wallin & Ahlström, 2005) där man följer upp 11 personer som kom till Sverige som ensamkommande barn. Man studerar deras egna upplevelser av sin livssituation och välbefinnande 7 år efter att de erhållit PUT. Resultatet visar att de flesta deltagare uppvisar en belåtenhet över sin livssituation och att de har börjat anpassa sig till det nya landet. De har familj, jobb, ett socialt nätverk av vänner från samma etniska grupp och svenska kontakter som i huvudsak består av arbetskamrater. Internationell forskning pekar åt samma håll. I Tartakovsky studie (2009) studeras välbefinnandet av ensamkommande flyktingbarn från Ryssland och Ukraina som bosatt sig i Israel. Man fann att välbefinnandet var på högsta nivå innan barnen ensamma migrerade till Israel och sjönk stadigt under de första åren för att sedan vända uppåt när det gått 3 år sedan ankomst. Även andra uppföljningsstudier påvisar ett relativt positivt utfall för ensamkommande flyktingbarn. I en av de största uppföljningsstudierna av andra världskrigets flyktingbarn följde psykiatrikern Keilson och hans medarbetare upp 2 000 judiska barn vars föräldrar mördats av nazisterna. De intervjuades i 30 40-årsåldern; om sina liv, sina eventuella psykiatriska besvär och om vad som varit viktigast för dem för att skapa ett gott liv. Det visade sig att majoriteten levde ett liv som de själva uppfattade som gott utan några betydande psykiatriska eller sociala problem. De barn som hamnat i familjer där de känt sig välkomna och älskade gick det i huvudsak bra för som vuxna, oavsett hur de haft det under själva kriget. För de barn som inte hamnat hos sådana familjer utgjorde de umbäranden de utstått under kriget en klar riskfaktor. Keilson drar den hoppfulla 11

slutsatsen att det är bemötandet efter umbäranden, snarare än umbärandet i sig, som är det viktigaste för drabbade barns möjligheter till ett gott liv som vuxna (Hjern, 2006-2007, 67). Bemötandet i det nya landet och tillgång till professionell hjälp Det har tidigare beskrivits att det inte enbart är de traumatiska händelserna i det forna hemland som har betydelse för hur det går för barnet i det nya landet. Ascher (2009, s.1254) beskriver att även om traumatiska händelser har stor betydelse för den psykiska hälsan under den första tiden i det nya landet, är det förhållandena i ankomstlandet som är avgörande för hälsan på längre sikt. Forskningen inom området (Angel et al., 2001; Montgomery, 2008) styrker Aschers tes. En faktor som är av särskild vikt för ensamkommande barn är boendeförhållanden i det nya landet. Studien av Hodes et al. (2008) som tidigare beskrivits redogjorde för en intressant oberoende (förklarande) variabel för höga posttraumatiska symptom och det var boendeförhållanden med lågt socialt stöd. Slutsatsen som drogs utav detta var att posttraumatiska stress symptom ökar hos barn som bor på boenden med lågt socialt stöd. Därför förespråkar författarna i studien boendeförhållanden som exempelvis fosterhem, där fosterföräldrarna kan erbjuda både ett socialt stöd som kan motverka eller dämpa förekomsten av PTSD samt ett generellt stöd till barnet. Många program för flyktingbarn är baserade på psykodynamiska teorier. En sådan infallsvinkel förutsätter att vägen till psykologisk hälsa för dessa barn är att bearbeta deras erfarenheter. Kritik finns dock riktad mot denna typ av terapi. Flera forskare hävdar att det inte finns bevis för att dessa typer av hjälpinsatser är effektiva, andra har kritiserat lämpligheten av sådan terapi för flyktingbarn. Inom den västerländska professionella världen finns antaganden om att bearbetning av traumatiska händelser är hjälpsamt. Inom andra kulturer kan det anses vara fel eller t.o.m. skada barnet. Vanliga hjälpstrategier kan istället för bearbetning vara förträngning eller s.k. aktiv glömska (Angel et al., 2001). Coping-strategier Forskning pekar på att coping-stategier kan vara en förklaring till att det går bra för ensamkommande barn senare i livet. I en studie från USA (Goodman, 2004) undersöktes hur ensamkommande flyktingbarn från Sudan, som växte upp under inbördeskriget med våld och separation från familjen, klarade sig i mottagarlandet Amerika. Studien visar att barnen, trots det enorma trauma de utsatts för, inte uppvisar uppenbara tecken på psykopatologi eller ett dysfunktionellt levnadssätt i vuxen ålder. Studien lokaliserar fyra teman som utgjort copingstrategier för barnen. Dessa är: A) Kollektivitet och ett kollektivt själv. De delade upplevelser och var ett stöd för varandra. B) Psykologisk bortträngning på individnivå och på kollektivnivå genom att barnen uppmuntrade varandra att tänka på annat. C) Meningsskapande genom en tro på Gud eller tro på en högre mening. D) Hopp om ett bättre liv efter år av olycka. Många parareller kan dras mellan Goodmans studie och den tidigare nämnda studien av Wallin & Ahlström (2005). Wallin & Ahlström (2005) betonar vikten av att barnen skall få tillgång till ett nätverk som delar samma geografiska eller etniska tillhörighet som dem själva. Denna typ av socialt stöd är särskilt viktig när barnet ifråga är psykiskt eller emotionellt oförmögen att kommunicera med andra (jämför med strategi A). Deltagarna i studien av Wallin & Ahlström 12

(2005) använde sig precis som de sudanska flyktingbarnen i Goodmans studie (2004) av glömska som ett sätt att undvika att riva upp gamla sår (jämför med strategi B). En annan typ av strategi var att rymma ifrån problemen genom att t.ex. arbeta långa dagar eller dricka alkohol. En strategi som överensstämmer med Goodmans studie (2004) var att förlita sig på sin religiösa tro eller ideologiska övertygelse (jämför med strategi C). Sammanfattning av tidigare forskning Fokus inom området har främst legat på barnens psykiska mående innan, under och efter migration. Förekomsten av PTSD bland de ensamkommande flyktingbarnen är också väldokumenterad. Forskningen visar att ankomsttiden (de första åren) är en svår period för de flesta barn. Uppföljningsstudier visar dock att det går bra för de flesta ensamkommande flyktingbarn i vuxenlivet. Vilka faktorer som gör att det har gått bra har inte belysts särskilt mycket i tidigare forskning. Två faktorer som forskningen dock visat har betydelse är boendeform och tillgång till ett socialt nätverk. Denna studie kan bidra till forskningsläget genom att djupare analysera de två ovannämnda faktorerna, men även genom att hitta ytterligare faktorer som påverkar barnens liv. Det har forskats flitigt kring coping-strategier för ensamkommande flyktingbarn. I sådana studier begränsas dock ofta de faktorer som gör att barnen lyckas till att ligga inom barnen själva. Genom att bredda perspektivet i denna studie kan alla möjliga faktorer som t.ex. det professionella sociala arbetet tas i beaktning. Nya rön inom detta område kan vara särskilt hjälpsamma för de professionella som möter dessa barn i sitt arbete. Teoretiska perspektiv Inledning Valet av teori har skett induktivt d.v.s. det har inte funnits någon i förväg bestämd teori som skulle användas för att analysera resultatet. När materialet väl var sammanställt gjordes en överblick över det för att få en klarare idé om vilken/vilka teorier som kunde vara användbara i analysarbetet. Materialet jämfördes sedan med bakgrund och tidigare forskning för att finna tydliga mönster eller återkommande begrepp. Utefter detta valdes teorierna risk and resilience (risk och skyddsfaktorer) och känsla av sammanhang (KASAM). Teorival och förklaring till begreppsanvändning I denna studie används teorier om risk och skyddsfaktorer, då mycket av den forskning som är skriven inom området ensamkommande barn använt sig av dessa begrepp. Andra begrepp som används nästintill synonymt med dessa är motståndskraft (resilience) och sårbarhet (vulnerability). I denna uppsats används alla tre benämningar i olika utsträckning beroende på kontexten. Borge (2005) använder en egen svensk översättning av ordet resilience som hon benämner resiliens. Då jag citerar eller refererar till Borge används därmed stavningen resiliens. Det bör poängteras att risk and resilience inte är en uttalad teori i sig utan snarare ett samlingsbegrepp för vissa fenomen som studeras inom psykologin. Den vetenskapliga litteraturen om skydds och riskfaktorer är välutvecklad och forskningen är vedertagen och accepterad. 13

Forskningen är även accepterad i samhället t.ex. genom att socialstyrelsen använder sig av begreppen och genom att det görs socialpolitiska insatser utefter dem. Genom att använda risk and resilience i analysen kan en djupare förståelse fås för de mekanismer som påverkar ensamkommande flyktingbarns liv. Inom risk and resilience forskningen förekommer begreppet coping som dessutom är ett vanligt förekommande begrepp i litteraturen om ensamkommande flyktingbarn. Coping är således ingen teori utan ett begrepp som kommer att användas i denna studie. Genom att använda coping kan förståelsen öka för hur ensamkommande barn använder sig av olika strategier för att lättare klara av sin vardag. Det finns ingen enhetlig motsvarighet till begreppet coping som är heltäckande i svenska språket. Därför kommer för det mesta ordet coping att användas i denna uppsats. Gällande valet av teorin KASAM anses det av mig vara ett potentiellt verktyg för att analysera just ensamkommande barns situation. Enligt Skerfving (2005) kan KASAM bidra till en förståelse för vad det är som gör att barn som växer upp under svåra förhållanden klarar sig utan allvarligare konsekvenser. Dessutom anser jag att KASAM är användbar i analysen av den fjärde frågeställningen i denna uppsats. En annan tänkbar teori som valts bort är systemteori. Systemteorin är en tvärvetenskaplig teori som täcker ett stort område. Teorin handlar kortfattat om att barnet omringas av olika system som påverkar dennes utveckling (Payne, 2008). Jag anser teorin vara för allmän och inte tillräckligt snäv för att användas på just denna grupp barn. Det skulle dessutom med tanke på tidsaspekten vara svårt att använda systemteori i sin helhet inom ramen för denna c-uppsats. Risk and resilience (risk och skyddsfaktorer) Under flera års tid fokuserade barnforskningen på att studera samband mellan risker eller dåliga uppväxtmiljöer och barns utveckling. Det existerade nästan enbart ett risk- och eländesperspektiv i forskningen. Lagerberg & Sundelin (2003, s. 215) förklarar att många under senare år har reagerat mot ensidiga risk- och eländesperspektiv i barnforskningen. Nu ligger fokusen istället på att studera resilience, motståndskraft och skyddsfaktorer. Riskforskningen börjar i allt högre utsträckning konkurreras ut och ersättas med friskforskning. Den intressanta frågan att studera är vad är det som gör att vissa barn klarar risker förvånansvärt väl och utvecklas gynnsamt trots usla omständigheter? (a.a.). Utifrån denna forskning har alltså teorier om resilience uppkommit. Professorn i barn-och ungdomspsykiatri Michael Rutters definition av resilience är den mest använda och vedertagna: resilience är processer som gör att utvecklingen når ett tillfredställande resultat, trots att barnet har haft erfarenheter av situationer som innebär en relativt stor risk att utveckla problem eller avvikelse (Borge, 2005, s. 12). Borge (2005) är noggrann med att konstatera att det inte handlar om någon övernaturlig styrka inom barn utan om hur barn lyckas behålla en normal funktion under onormala förhållanden. Olika typer av resiliens Borge (2005, s. 39) tar upp tre olika typer av resiliens och påpekar att det är högst osannolikt att det finns någon individ som fullgott har alla dessa typer. Intellektuell resiliens finns hos barn som gör sina läxor, klarar av skolan och når förhållandevis goda resultat även om hemförhållandena 14

och andra svåra förhållanden pekar på att de egentligen inte skulle klara av den delen av vardagen. Beteendemässig resiliens finns hos barn som haft problem med uppförandet men som senare av någon anledning bättrar sig. Emotionell resiliens handlar om att vissa barn, trots att de utsätts för påfrestningar i familjen och närmiljön fungerar känslomässigt bra både som barn och vuxna (a.a.). Fokus kommer fortsättningsvis att ligga på emotionell resiliens. Resilience och motståndskraft Inom resilience-teorin talar man mycket om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Motståndskraft är inte synonymt med begreppet resiliens då det inte är heltäckande. Ordet motståndskraft betonar i för hög grad det som är inom barnet och i för låg grad det som är i miljön (Borge, 2005). Definitionen på ordet motståndskraft beskrivs av Lagerberg & Sundelin (2003, s. 217) som ett sätt att tänka som främjar individens känsla av optimism, hopp, sammanhang och kontroll. Det är viktigt att skilja mellan att barn kan vara recilienta (motståndskraftiga) och att de är osårbara. Det finns ingen människa, varken vuxen eller barn, som är osårbar. Det handlar om att vissa barn helt enkelt är bättre utrustade att klara av psykiska påfrestningar än andra, utan att ta allvarlig skada av det. Hur utvecklas resilience? Skerfving (2005) menar att det är barnets känslomässiga bakgrund, i synnerhet relationen till föräldrarna, som är av avgörande betydelse för dess utveckling av resilience. Det är den som avgör vilket sätt, vilken strategi, barnet utvecklar för att skydda sig och reducera ångesten inför stressfyllda livssituationer (Skerfving, 2005, s. 55). Om föräldrarna således lyckas utrusta barnet med resurser för att hantera stressfyllda situationer ökar chansen för resilience. Rutter (1989) är kritisk till tanken att resilience skulle uppstå genom positiva livserfarenheter eller goda föräldrarelationer. Han menar att det är svårigheter som barn tar sig igenom som bildar en motståndskraft inom dem, som gör att de inte går under i svåra livssituationer. Vissa barn känner att de inte får ge upp eftersom de tror att hela familjen kommer att gå under då. Enligt Rutter (1987) och Borge (2005) är det ovanligt att mer än hälften av barnen i en population går under, trots allvarliga påfrestningar och under de mest eländiga förhållanden. Riskfaktorer Det finns mycket forskning som påvisat att vissa riskfaktorer har samband med barns psykologiska utveckling och mående som vuxna. Riskfaktorerna kan finnas på olika nivåer: inom barnet, i barnets familj och i barnets miljö utanför familjen. Riskfaktorer som kan härledas till barnet kan vara kön, ålder, psykosociala problem, kognitionsproblem, psykiska problem, (medfödd) fysisk ohälsa, beteendeproblem, personlighetsstörning, dåligt självförtroende m.fl. beroende på i vilken kontext barnet lever (Borge, 2005; Lagerberg & Sundelin, 2003). Andra riskfaktorer kan härledas direkt till barnets familj (i huvudsak föräldrarna) t.ex. missbruk, psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning hos föräldern. Föräldrar som är kriminella, arbetslösa, våldsamma eller sexuellt utnyttjande/kränkande innebär också en risk. Riskfaktorer som kan 15

härledas till miljöer utanför familjen kan vara: brist på kamratrelationer, boende i socioekonomiskt belastade områden, fattigdom och social status m.fl. (a.a.). Svåra livshändelser som t.ex. dödsfall i familjen, placering utanför familjen, flykt från hemlandet, långa separationer från vårdare, upplevelser av krig eller politiskt våld, naturkatastrofer eller andra trauman är även de riskfaktorer för barns psykiska utveckling (Almqvist & Broberg, 1999; Angel & Hjern, 2004; Borge, 2005; Hodes et al., 2008; Huemer et al., 2009; Lagerberg & Sundelin, 2003). Vissa av dessa händelser kan vara kortvariga och innebär därmed inte en lika stor risk för barnets fortsatta utveckling, till skillnad från att ständigt eller under en lång tid leva under riskfyllda förhållanden. Långt allvarligare än akuta händelser är kronisk risk, som ihållande sjukdom, långvarig flyktingstatus, utvecklingshämning eller dålig uppväxtmiljö (Borge, 2005, s. 61). Risk och skyddsfaktorer i ett sammanhang och i samspel med varandra Enligt Lagerberg & Sundelin (2003, s. 212) är det ganska meningslöst att undersöka samband mellan risker och barns utveckling och välbefinnande utan att ta hänsyn till hur barnets förmåga till mestring och skyddande faktorer kan kompensera för riskerna. Forskning (Backe-Hansen & Ogden, 1998) visar att skydds och riskfaktorer måste ses i sitt sammanhang. T.ex. kan social kompetens hos barn ses som en skyddsfaktor mot ogynnsamma utfall men också som ett i sig gynnsamt utfall som kan uppnås med hjälp av andra skyddsfaktorer. Skydds och riskfaktorer bör även ses eller studeras i samspel med varandra. I Backe-Hansen & Ogdens studie (1998) undersöks t.ex. sambandet mellan antalet negativa livshändelser som långa sjukhusvistelser, dödsfall i familjen, andra akuta kriser i familjen och barns sociala kompetens. Det hittades konstigt nog inga signifikanta samband mellan dessa två företeelser. En möjlig förklaring kan, enligt forskarna vara att eventuella negativa effekter kan ha hejdats av positiva motkrafter i barnets miljö. Risk och skyddsfaktorer måste därmed ses i samspel (interaktion) med varandra för att barns situation skall kunna förstås på rätt sätt. Karaktäristiskt för samspelet mellan risk och skyddsfaktorer är att skyddsfaktorer fungerar särskilt bra i högriskssituationer. Är risken låg har skyddsfaktorerna mindre betydelse för utfallet (Lagerberg & Sundelin, 2003, s. 219). Kumulativ risk eller skydd Desto fler risker ett barn utsätts för desto svårare blir det för barnet att utvecklas gynnsamt. Livshändelser kan hopa ihop sig på varandra så att en kumulativ risk uppstår. Förekomsten av multipla riskfaktorer ökar sannolikheten för ett ogynnsamt utfall (Lagerberg & Sundelin, 2003, s. 207). Det kan utifrån detta utsägande nästan verka hopplöst för de barn som utsätts för många risker under sin uppväxt. Men enligt Lagerberg & Sundelin (2003, s. 218) gäller dock samma kumulativa princip för skyddsfaktorer, dvs. det är i synnerhet en anhopning av skyddsfaktorer som motverkar en ogynnsam utveckling. Alltså desto fler skyddsfaktorer barn har tillgång till desto bättre kommer de må och utvecklas. Skyddsfaktorer kan således kompensera för riskfaktorer så att chansen för att barnet skall utvecklas gynnsamt ökar. 16

Skyddsfaktorer Lagerberg & Sundelin (2003, s. 220) drar en slutsats att det är sannolikt att vissa faktorer är viktiga och gynnsamma för alla barn, t.ex. goda föräldrarelationer. Föräldra-barnförhållandet tillhör det som starkast påverkar ett barns välbefinnande eller brist på välbefinnande (Lagerberg & Sundelin, 2003, s. 199). Det finns dock andra faktorer som är särskilt betydelsefulla för barn i utsatta situationer, t.ex. att ha tillgång till en förtrolig relation utanför familjen (Lagerberg & Sundelin, 2003, s. 220). För att barn ska få tillgång till denna skyddsfaktor krävs det dock oftast att barnet är omtyckt av omgivningen och inte ställer till med besvär (a.a.). Skyddsfaktorer kan precis som riskfaktorer finnas både inom barnet och i dess miljö. Skyddsfaktorer hos barnet handlar om olika egenskaper eller personlighetsdrag som barnet har. Exempel på skyddsfaktorer inom barnet kan bl.a. vara: förmåga till impuls- och känslokontroll (tålighet), god problemlösningsförmåga, intelligens, goda skolprestationer, social kompetens, tillmötesgående beteende (lätt att tycka om) och humor (Lagerberg & Sundelin, 2003, s. 216f & 222; Skerfving, 2005, s. 58f). Skyddsfaktorer i barnets omgivning kan, enligt Lagerberg & Sundelin (2003, s. 216) t.ex. vara: god omvårdnad, föräldrars övervakan och tillsyn, god familjesammanhållning, att inte drabbas av många separationer från vårdaren samt att tillhöra en högt uppsatt social grupp. Skyddsfaktorer för högriskbarn Som det tidigare nämnts har skyddsfaktorer mindre betydelse för utfallet om risken som barnet utsätts för är låg. Därför kan det vara intressant att ta reda på vilka skyddsfaktorer som är särskilt effektiva för barn i risksituationer. Detta var forskarna Werner & Smith (2003) intresserade av när de utförde sin longitudinella studie om resilience hos barn som växt upp på ön Kauai i Hawaii. En tredjedel av de barn som bedömts som högriskbarn (fötts in i fattigdom, bott i miljö präglad av bråk, haft föräldrar med missbruk eller psykisk sjukdom etc) växte nämligen upp till att bli duktiga, självständiga och omtänksamma vuxna. Skerfving (2005, s. 57) sammanfattar de skyddande faktorer som Werner och Smith menar har hjälpt högriskbarnen att utvecklas positivt i vuxen ålder. Dessa är: en personlighet som väckt positiva reaktioner i barnets omgivning, förmåga och vilja att använda sina resurser, omsorgsfulla föräldrar som gav barnet god självkänsla, andra stödjande vuxna samt vändpunkter i samband med viktiga övergångar i livet. Dessa skyddsfaktorer stämmer för det mesta väl överens med de skyddsfaktorer som främjar en gynnsam utveckling för alla barn (se ovan). Coping Coping kan enligt Skerfving (2005) vara en förklaring till varför vissa barn har lättare för att hantera svårigheter än andra. Till skillnad från resilience är coping, enligt Lagerberg & Sundelin (2003), själva beteendet eller strategin en individ använder sig av i en stressituation. I coping inkluderas således inte personliga egenskaper eller skyddsfaktorer i omgivningen d.v.s. inre och yttre skyddsfaktorer. Coping kan t.ex. läras ut i förskolan eller skolan i form av bemästring över vardagliga situationer. Resilience kan inte läras ut på samma sätt då det utvecklas i det verkliga livet i samspel med de risker som barnet utsätts för och barnets personliga egenskaper. 17

Det finns olika modeller för coping men Lagerberg & Sundelin (2003, s. 223ff) sammanfattar dessa genom att nämna en distinktion som löper genom alla dessa modeller. Distinktionen ligger i att alla modeller kan tillskrivas två poler (se bild nedan). Den ena polen består av beteenden som riktas mot problemet och som aktivt försöker förändra det. Den andra polen består av strategier som går ut på att hantera de negativa känslor som problemet skapar. Sådana strategier kan handla om att man blir passiv eller undvikande. Det kan även handla om att man känslomässigt anpassar sig till problemet eller t.o.m. accepterar det. Bild 1 Känsla av sammanhang (KASAM) Antonovsky är skaparen till teorin KASAM vars förkortning står för känsla av sammanhang. KASAM beskriver vad som gör människor motståndskraftiga mot både psykiska och fysiska påfrestningar (Skerfving, 2005). Människor som har en hög känsla av sammanhang (höga KASAM-värden) har, enligt Antonovsky, ett inneboende skydd mot att utveckla sjukdom samt något värdefullt som främjar hälsosam utvecklig. De faktorer som kan öka människors KASAMvärde kan påtagligt kännas igen från resilience-teorin samt liknar de faktorer som underlättar coping. Detta beror på att de olika teorier som förklarar människans förmåga att klara sig, alla är relaterade till varandra. Så till viss del liknar KASAM-teorin både resilience-teorin och coping men den omfattar också en mer övergripande inställning till livet (a.a.). Teorin utgår från begreppen salutogenes (hälsofrämjande processer) och patogenes (sjukdomsframkallande processer). Antonovsky (2005) menar att ju fler salutogenes en människa har desto högre KASAM-värde får hon och desto närmare kommer hon friskpolen i frisk-sjuk kontinuumet. För att få höga KASAM-värden krävs det att man har höga värden på de tre komponenter som KASAM grundas på: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (Antonovsky, 2005). Dessa komponenter är inte nödvändigtvis beroende av varandra utan man kan ha höga värden av den ena komponenten och lägre av den andra. Det som är viktigt för hälsan och utvecklingen är att man har relativt höga värden av alla tre komponenter (a.a.). Den första komponenten begriplighet handlar om i vilken mån en person förstår det som händer inom en och runt omkring en. Med höga begriplighetsvärden kan negativa situationer förklaras och det blir därmed lättare att hantera situationerna. Personer med höga begriplighetsvärden kan således lättare hantera t.ex. chockerande nyheter, depression eller kris då 18

dessa personer förstår att allt har sin förklaring (Antonovsky, 2005). Faktorer som kan öka begriplighetsvärdet hos barn är t.ex. hög intelligens, goda skolprestationer och en öppen kommunikation mellan barnet och föräldern (Skerfving, 2005, s. 61). Hanterbarhet handlar enligt Antonovsky (2005) om, i vilken grad en person upplever att han/hon har resurser som gör att han/hon kan hantera olika situationer. Resurser inom barnet som kan öka värdet av hanterbarhet kan t.ex. vara god social förmåga. Resurser i omgivningen kan t.ex. vara ett förtroendefullt förhållande till en förälder eller någon annan betydelsefull person (Skerfving, 2005, s. 61). Personer med höga hanterbarhetsvärden känner sig inte som offer i svåra situationer i lika stor utsträckning som personer med låga hanterbarhetsvärden. De tar sig dessutom lättare upp ur svackor än andra människor (Antonovsky, 2005). Komponenten meningsfullhet handlar om i vilken utsträckning människor upplever att saker och ting har en mening eller ett värde (Antonovsky, 2005). Om t.ex. något negativt som hänt en har en mening blir det lättare att hantera och förhålla sig till företeelsen. Ser man dessutom värdet i positiva ting kan dessa ting vara en källa till personlig tillfredställelse samt en motivation till att komma över negativa händelser som t.ex. krig, död, separationer och mobbing etc. (a.a.). Faktorer som kan öka värdet av meningsfullhet är t.ex. god självuppfattning (känsla av integritet), kreativitet, fritidsintressen och god impulskontroll (Skerfving, 2005, s. 61). En tro på Gud, en högre makt eller att allt har en mening har visat sig vara både en skyddsfaktor för barnen som växte upp under eländiga förhållanden på Kaui och en bidragande orsak till höga KASAMvärden hos barn som vistas i koncentrationslägren under andra världskriget (Borge, 2005, s. 152). För att sammanfatta: en individ som förstår det sammanhang hon eller han befinner sig i, som kan hantera eller påverka sin situation och som kan finna mening i det som sker, har förutsättningar att bli och förbli frisk och utvecklas positivt (Skerfving, 2005, s. 59). Metod Metodval och metoddiskussion Denna studie är av kvalitativt slag och har genomförts genom halvstrukturerade intervjuer. Kvalitativ metod syftar till att beskriva och få förståelse för det kvalitativa, unika och meningsbärande i ett visst fenomen (Kvale 1997; Olsson & Sörensen 2001). Med hjälp av kvalitativa metoder utforskas enskilda personers upplevelser och erfarenheter av ett visst ämne. Då studien ämnar ta reda på ensamkommande flyktingbarns upplevelser passade kvalitativa metoder bättre än kvantitativa. Intervju som metod valdes då studien syftar att, som Kvale (1997, s. 13) beskriver det, erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening. Kvalitativa intervjuer passar således med studiens syfte vilket utgår från intervjupersonernas egna perspektiv. Styrkan i att ha använt kvalitativa intervjuer är att det resulterade i adekvat data som visar på djup och nyanserad kunskap. Detta skulle troligen inte ha varit möjligt genom att använda andra metoder som t.ex. observationer eller enkäter. Då fokus legat på intervjupersonernas egna erfarenheter har studien en fenomenologisk ansats. Med ett fenomenologiskt perspektiv följer koncentration på livsvärlden, öppenhet för den intervjuades upplevelser, prioriteringar av exakta beskrivningar, försök att sätta förkunskaper 19