Naturvårdsverket 106 48 STOCKHOLM 2008-12-11 Skrivelse med anledning av ansökan om skyddsjakt på varg i sex vargrevir I en hemställan daterad den 30 oktober 2008 ansöker Svenska Jägareförbundet (SJF) om jakt på sammanlagt 18 vargar i sex revir i syfte att begränsa vargstammen. Vi avstyrker bestämt denna ansökan med motiveringen att en sådan omfattande vargjakt är biologiskt oförsvarlig och bl.a. därför oförenlig med de juridiska krav som finns för jakt på varg. SJF hänvisar i sin ansökan till flera förslag i rovdjursutredningen (SOU 2007:89), vilken ännu ej behandlats av regering och riksdag. De förslag som det hänvisas till är t.ex. att vargstammens tillväxt ska stoppas vid uppnått etappmål på 20 föryngringar, att vargstammens koncentration ska minskas, samt att regional förvaltning och regionala delmål ska införas för varg. Samtliga dessa förslag har avstyrkts av flera tunga remissinstanser. Motivering SJF uppger ett antal skäl till varför de anser att det är berättigat med jakt på varg den kommande vintern. Nedan kommenterar vi de skäl som uppges, samt tydliggör vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för jakt på varg idag. i) Acceptans och kontroll av vargstammen SJF uppger att det är viktigt för acceptansen av rovdjursförvaltningen att visa att vargstammen går att kontrollera. Vi menar, med hänvisning till den största opinionsundersökning om rovdjur som någonsin gjorts i Sverige, som presenterades av Fjällmistra 2005, att det redan finns en hög acceptans för rovdjursförvaltningen. SJF gör sig till talesmän för alla boende i vargrevir, vilket vi menar att organisationen saknar mandat att göra. Långt ifrån alla människor i vargområden upplever att de förlorat sin livskvalitet på grund av vargen. Enligt Fjällmistra-undersökningen var en majoritet av landets invånare, inklusive de boende i varglänen Dalarna och Gävleborg positivt inställda till varg. 1
Hos vissa grupper saknas förvisso acceptans för varg, men vi kan inte finna belägg för att denna acceptans förbättras genom mer jakt på varg. Den legala jakten på varg i Sverige har ökat väsentligt under senare år, både genom tillstånd av Naturvårdsverket och genom enskilds utökade möjligheter att skjuta varg som upplevs hota tamdjur. Bara under 2008 har tillstånd på nio vargar givits av Naturvårdsverket, vilket är mer än en fördubbling från föregående år. Trots detta ställs ständigt allt högre krav på mer vargjakt och den eftersträvade acceptansen i de grupper som eftergifterna syftar till att blidka förefaller utebli. Vi kan heller inte se att det är något stort problem att hålla vargstammen under kontroll den dag det behövs. Problemet är tvärtom att få den att överleva på lite längre sikt utifrån de betingelser som gäller idag. I det senaste numret av det 16-sidiga temanumret om vargjakt i Svensk Jakt nr 11 2008, (sid 49) uppges att Skyddsjakterna har också visat att det är relativt lätt att jaga varg. Även den höga illegala jakten på närmare 15% av vargstammen årligen ger belägg för detta, vilket torde innebära ett 30-tal vargar årligen av en stam på 200 djur. ii) Etappmålet och krav på Gynnsam bevarandestatus SJF begär jakt på ett stort antal vargar med hänvisning till att vargstammen skulle ha uppnått etappmålet på 20 föryngringar, vilket är fullt möjligt, men saknar relevans som underlag för att vargstammen skulle tåla sådan jakt. SJF hänvisar vidare till utredningens förslag att vargstammen ska hållas på en oförändrad nivå under tre år när etappmålet uppnåtts, och uppger att tunga remissinstanser, liksom riksdagsmän förespråkar detta. Tyvärr torde såväl de riksdagsledamöter, som de remissinstanser som hänvisas till i ansökan, vara dåligt informerade om både de biologiska och de juridiska aspekterna på beståndsreglerande vargjakt i dagsläget, liksom om etappmålets innebörd. Riksdagens etappmål har ingen koppling till när det lämpar sig med jakt på varg. Etappmålets uppfyllelse har endast koppling till att en utvärdering ska göras när det kan konstateras att det är uppfyllt, vilket vi inte vänder oss emot. Det är också ett delmål som på sikt ska ersättas av ett mer realistiskt mål för en långsiktigt livskraftig vargstam i landet. Att vargstammens tillväxt ska stoppas när etappmålet har nåtts är ett illa underbyggt förslag från rovdjursutredningen, som inte behandlats av regering och riksdag än. Huruvida det existerar något utrymme för beståndsbegränsande jakt på varg har ingen koppling till huruvida det finns 200 eller ens 400 vargindivider. Det riktmärke som existerar i jaktförordning och EU-direktiv är att vargstammen ska ha uppnått gynnsam bevarandestatus, viket innebär att den ska vara långsiktigt, genetiskt livskraftig innan jakt i någon annan bemärkelse än skyddsjakt på enstaka djur är förenligt med lagen. Dit är det dessvärre mycket långt idag, och hur många vargar som behövs för att uppnå gynnsam bevarandestatus hänger intimt samman med hur pass stor, och hur pass kontinuerlig invandring av varg från Finland/Ryssland som kommer att ske framöver. Idag saknas konkreta förslag för hur detta dilemma ska lösas eftersom rovdjursutredningen lämnade frågan obesvarad. Det saknas också ett allmänt vedertaget, vetenskapligt underlag för att göra en bedömning av vad som krävs för att vargstammen ska uppnå gynnsam bevarandestatus. Ett sätt att lindra genetiska förluster vid en flaskhals är att snabbt låta populationen öka i storlek och därmed minska effekten av genetisk drift. Ju kortare flaskhalsen är desto mindre variation hinner gå förlorad. För att bevara befintlig variation är det alltså bra med hög reproduktion och låg dödlighet. 2
Tillväxten i vargstammen idag är varsam och har halverats från 24% till 12% under 2000-talet jämfört med tillväxten under 1990-talet. Tillväxten är till och med alltför varsam för att vara gynnsam ur ett biologiskt perspektiv med tanke på den allvarliga genetiska situationen. Flera tunga remissinstanser med hög kompetens i bevarandebiologiska frågor, som t.ex. Stockholms och Uppsala Universitet, Artdatabanken vid SLU, Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), Naturhistoriska Riksmuseet och Naturvårdsverket har avstyrkt ett stopp för vargstammen med hänvisning till genetiska, demografiska och legala skäl. Även de flesta länsstyrelser har avstyrkt. iii) Pågående utredning om formerna för ytterligare regionalisering SJF hänvisar också till den utredning av den regionala förvaltningen som NV fått i uppdrag att göra och menar att vargstammen måste frysas medan denna utredning pågår. SJF hävdar att Vargjakt i syfte att stoppa vargstammens tillväxt under utredningstiden är också helt nödvändig. Så vitt vi känner till har detta utredningsuppdrag ingen koppling till riksdagens etappmål eller till att vargstammens tillväxt ska stoppas i nuvarande läge. Ånyo föregriper SJF utredningens förslag om att regional förvaltning och regionala delmål ska införas för varg. Huruvida det kommer att bli någon regionalisering av just vargförvaltningen finns det inget beslut om idag och många remissinstanser, inklusive våra organisationer, har tagit avstånd från detta förslag. Att Svenska Jägareförbundets medlemmar inte anser sig kunna tolerera fler än 150 vargar är inget som den svenska vargförvaltningen kan ta hänsyn till eftersom detta enligt alla rimliga bedömningar är långt ifrån vad som krävs för den svenska vargstammens långsiktiga överlevnad. iv) Minskad koncentration av vargstammen SJF uppger att regeringen säger sig vilja minska koncentrationen i vargstammen. Vi känner inte till att regeringen uttalat att koncentrationen av varg ska minskas och är starkt kritiska till sådana förslag, som visar på bristfälliga kunskaper i vargars biologi och etableringsmönster. Att vargstammen på artificiell väg ska glesas ut över landet på ett sätt som strider mot artens naturliga etableringsmönster, kommer att kräva mer eller mindre kontinuerlig vargjakt i Sverige. Ett ur vargsynpunkt lämpligt revir besätts med nya vargar igen, vare sig det är önskvärt av människan eller inte. Metoden förefaller oss både svårgenomförbar och biologiskt oförsvarlig och för tanken till en zoologisk ingenjörskonst som rimmar illa såväl med vargars sociala biologi som med målet för förvaltningen av hotade arter. I propositionen (prop. 2000/01:57) står uttryckligen att målet för förvaltningen bör vara att vargen på ett naturligt sätt sprider sig till övriga delar av landet. Enligt kvalificerade genetiker finns alltid en risk att eliminera genetisk variation genom skyddsjakt eftersom en individ som skjuts kan bära på särskilt värdefulla anlag, och det sämsta som kan göras ur ett genetiskt perspektiv är att eliminera en hel flock, (SOU 2007:89, sid 181). 3
v) En ny invandrare har tillkommit den svenska vargpopulationen SJF menar att den nyligen konstaterade invandraren, som enligt färska uppgifter reproducerat sig med en tik i den svenska vargstammen, innebär ökade förutsättningar för att begränsa vargstammen. För att vargstammen ska uppnå gynnsam bevarandestatus och på sikt tåla beståndsbegränsande jakt krävs först en kraftig sänkning av inavelsnivån och sedan att behovet av kontinuerlig kontakt med den finsk-ryska vargstammen uppfylls, vilket kräver utrymme för vargetableringar i renskötselområdet. Trots att det är mycket positivt med den nye invandraren, är tyvärr en enda invandrare otillräcklig för att stabilisera vargstammens allvarliga genetiska belägenhet med inavel och genetisk utarmning. För detta behövs initialt ett stort tillskott av obesläktade individer för att få ned inaveln till acceptabla nivåer, samt därefter en kontinuerlig invandring av ett antal vargindivider per varggeneration. Att först få ned inaveln till acceptabla nivåer är nödvändigt eftersom datasimuleringar visar att även om två finsk/ryska vargar tillkommer till populationen varje generation (dvs. vart femte år) förväntas inte den genomsnittliga inavelskoefficienten sjunka mer än till omkring 0,25 på ca 50 år (SOU 2007:89, sid 179-180). Denna inavelsnivå motsvarar den som avkomma till helsyskon får och är fortfarande en oacceptabelt hög inavelsgrad. Dessutom har utsikterna till kontinuerlig invandring som leder till parning och nya kullar tyvärr inte ökat i och med att denne invandrare, mot alla odds, lyckats. Sådan effektiv invandring har bara skett en enda gång tidigare sedan vargstammen etablerades 1983 och det var 17 år sedan. Det måste betraktas som en lycklig slump att denne invandrare kommit så långt snarare än en indikation på att det kommer att ske snart igen. Hur stor invandringen kommer att bli framöver är intimt förknippat med den framtida vargpolitiken i renskötselområdet. Med den nuvarande politiska målsättningen och den praxis som tillämpas idag är det i praktiken förbjudet med vargetableringar i renskötselområdet, vilket gör att det väldiga området, som omfattar 40% av landets yta, ligger som en effektiv barriär mellan finska och svenska vargar. vi) EU kommissionens nya riktlinjer och juridiska krav SJF hänvisar slutligen till att EU-kommissionens nya riktlinjer ger större utrymme att förvalta rovdjursstammarna. Oavsett hur man tolkar dessa riktlinjer kvarstår dock det helt övergripande kravet i EU-lagstiftningen som innebär att en svag djurpopulation måste ha uppnått gynnsam bevarandestatus innan någon aktiv begränsning av beståndets storlek eller så kallade koncentration är juridiskt möjlig. SJF uppger att skyddsjakten syftar till att begränsa vargstammen, vilket enligt vårt ovanstående resonemang inte är möjligt idag. Fram till dess är endast skyddsjakt på enstaka skadegörande individer möjlig under förutsättning att de stipulerade kraven i jaktlagstiftningen är uppfyllda. Som skäl för jakten hänvisar man till skador på tamdjur, påverkan på bytesdjur samt människors oro. Av dessa skäl är det enbart skador på tamdjur som utgör legitima skäl för skyddsjakt enligt lagstiftningen. Några sådana specificerade skador på tamdjur eller hänvisning till specifikt skadegörande individer finns inte i ansökan. 4
Förbundets egen handlingsplan för varg med en nationell maximinivå på 15 vargföryngringar och maximalt 1-2 föryngringar per län, förefaller också utgöra en grund för ansökan. Förutom att dessa målsättningar är fjärran från vad som behövs för en livskraftig vargstam i landet, faller det på sin egen orimlighet att landets jägarorganisationer ska sätta ribban för vargstammens utveckling, liksom för vilken faunasammansättning som ska finnas i de svenska skogarna. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN DJURSKYDDET Sverige Ann Dahlerus Generalsekreterare Sven-Erik Alhem Styrelseledamot Kopia: Miljöminister Andreas Carlgren, Miljödepartementet Statssekreterare, Åsa-Britt Karlsson, Miljödepartementet Jordbruksminister Eskil Erlandsson, Jordbruksdepartementet Sveriges Riksdag, Miljö- och Jordbruksutskottet 5