Ansökningar från Svenska Jägareförbundet och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) om skyddsjakt efter varg

Transkript

1 Naturvårdverket Stockholm Stockholm Ansökningar från Svenska Jägareförbundet och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) om skyddsjakt efter varg Svenska Rovdjursföreningen har tagit del av en ansökan om skyddsjakt på två vargar från Svenska Jägareförbundet (SJF) och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), daterad SRF avstyrker bestämt skyddsjakt på varg i ett läge där vargstammen är långt ifrån livskraftig och fortfarande ligger avsevärt under etappmålet på 20 föryngringar i Sverige. Vargpopulationen har uppvisat en nettotillväxt under genomsnittet de senaste åren framförallt pga. en hög dödlighet under 2000 och I ansökan uppges inte heller några skäl som är av sådan art att de kan berättiga avsiktlig decimering av den redan hårt beskattade populationen. Det känns överflödigt att påpeka att ett beviljande från Naturvårdsverket av förbundens ansökan utan någon som helst tvekan strider mot såväl EU:s habitatdirektiv som Bernkonventionen, Jaktförordningen samt Riksdagens beslut Syftet med jakten uppges vara att möta lokala problem pga. stor koncentration av varg. I ansökan hänvisas till att människor känner oro och att lokalbefolkning får bättre möjlighet att lära sig leva med varg om man skjuter två vargar. Samtidigt anges att det funnits varg i snart 20 år i Nyskogareviret och att fler vargrevir finns runtomkring. SRF har svårt att se en direkt koppling mellan det man vill göra (skjuta 2 vargar) och det man säger sig vilja åstadkomma, dvs. att ge lokalbefolkningen bättre möjligheter att lära sig leva med varg. Det är oklart hur två döda vargar i allmänhet skulle innebära någon större skillnad för lokalbefolkningen, såvida inte syftet är att skjuta alfadjur för att på så vis splittra flockarna helt på lite sikt, såsom sannolikt blev fallet med Koppangflocken i Norge när man sköt alfahannen. Om avsikten i föreliggande ansökan är av sådan natur, borde syftet ha angivits klarare, eftersom effekterna för vargstammen blir långt större. Dessutom är möjligheten att kunna avgöra vilket djur man verkligen skjuter ytterst liten - oavsett avsikten - vilket innebär att alfadjuren i varje fall av jakt löper risk att bli skjutna i de bägge revir man talar om. Att skjuta alfadjur i ett läge när det finns 9 familjegrupper i Sverige, är inte i linje med Riksdagens etappmål om 20 föryngringar innan målet skall omprövas. Noteras kan också att sedan ansökan om skyddsjakt på varg inlämnats har en varg hittats död i Nyskogareviret. Hög dödlighet och lägre nettotillväxt i vargstammen I ansökan uppges ökningen av vargstammen vara snabb, från netto 1999/ till netto 2000/2001. Vidare bygger ansökan på gissningar om en vargstam på djur, och SRF kan inte se det som annat än oseriöst att underbygga en jaktansökan med prognoser som vare sig bygger på verifierade fakta eller tar hänsyn till att dödligheten kan vara hög och att tillväxten varierar mellan åren. Det är oansvarigt att anföra den här typen av prognoser som grund för en aktiv avskjutning av det fortfarande mycket begränsade vargbeståndet i Sverige, som enligt faktiska nettosiffror för 2001 SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel/fax: Box 144 e-post: rovdjursforeningen.s@telia.com S LEKSAND postgiro: org.nr

2 inte ökat med mer än 17 vargar (16%) sedan 1998, utan hänsyn tagen till 2001års föryngringar (för vilka inga bekräftade siffror finns i dagsläget). Visserligen är döda vargar borträknade från nettosiffrorna men ökningen med 17 djur under en 3-årsperiod, kan ändå jämföras med att den kända dödligheten under de senaste 20 månaderna (maj 2000 januari 2002) uppgår till 28 döda djur. Under ettårsperioden maj april 2001 uppgår antalet kända döda vargar till 14, vilket är en dödlighet på 15% av bruttoantalet för samma period. Nettoökningen från 99/00 till 00/01 är på +10 vargar (+15%) till totalt 78 vargar. För att komma upp i de vargar - det spekuleras om i ansökan - krävs alltså att det har skett ett tillskott på vargar från 2001 års föryngring, något som naturligtvis inte är omöjligt, men ändå känns mycket hypotetiskt vid tidpunkten för ansökan. Den faktiska nettoökningen i vargstammen är ett mer adekvat mått än gissningar in i framtiden när det gäller vargens bevarandestatus. Följande siffror anger brutto- respektive nettoökningen i stammen för de tre perioderna Räkneövningen vill visa att tillväxten visar på olika siffror beroende på vilka år som jämförs med varandra. Utgångsåret för en jämförelse är av avgörande betydelse för vilken tillväxtsiffra man landar på och variationen - mellan åren och mellan netto- och bruttosiffror kan vara så pass stor att tillväxten försiktigtvis som komplement till jämförelser i 10-årsperspektiv även bör betraktas från år till år när man talar om utvecklingen av vargbeståndet. Nettotillväxten mellan 00/01 och 99/00 låg på +10 djur (räknat på medeltalet), vilket är en ökning med 15%. Nettoökningen mellan 99/00 och 98/99 låg på +1 varg eller +1,5% och året dessförinnan på +6 djur eller +10% (se tabell och beräkningar i bilaga). SJF och LRF hänvisar till en varsam tillväxt, utan att äventyra beståndsutvecklingen, och enligt vår mening är tillväxten under senare år varsam, och den snabba utveckling man refererar till förefaller i högre grad bygga på en allmän uppfattning än verifierade och kontrollerade data. Påståendet att allt talar för en fortsatt stor tillväxt av vargstammen är förhoppningsvis sant, men bör uttryckas i försiktiga ordalag och framför allt sättas i relation till den faktiska dödligheten i vargstammen under senare år. Tamdjur och hundar Den oro man säger sig vilja dämpa uppges vara relaterad till rivna tamdjur och uteblivna eller förändrade jaktmöjligheter, vilka uppges vara starka ingrepp i människors miljö. Självklart anser SRF att sociala o kulturella aspekter är viktiga när det gäller vargen, vilken som art tyvärr är mer kontroversiell än vad omfattningen av den skada djuren åstadkommer ger fog för. Däremot kan vi inte se att de anförda anledningarna till oro är av sådan art att de rättfärdigar skyddsjakt på varg i dagsläget. Att begära skyddsjakt på varg med hänvisning till att det under åren 2000/2001 inträffade angrepp av varg på tamdjur kan knappast vara allvarligt menat. Många frågor återstår vad beträffar de uppgivna angreppen. Har några av de angripna tamdjuren dödats? Har ersättning utgått för skadade respektive ev. dödade djur? Länsstyrelsen i Värmland uppges ha satt upp vargsäkra stängsel. Hur stora resurser har använts till dessa ändamål och är stängslen av den typ som Viltskadecenter rekommenderar för effektivast skydd? Den väsentligaste frågan är dock har vargangreppen skett innanför fungerande el-stängsel och i så fall i vilken utsträckning, och kan stängslen i så fall förbättras? Skador av varg på hund I ansökan hänvisas också till vargskador på hund. Viltskadecenters undersökning om risker för jakthundar i vargrevir som pågår och som har redovisats, gällande jaktåret 1999/2000, i en omfattande delrapport, visar att risken för hundar att bli dödade av varg även inne i etablerade vargrevir är mycket liten. När man betraktar antalet vargangripna jakthundar måste man med nödvändighet också se på hur många jaktdagar angreppen är fördelade på för att få en relevant uppfattning om storleken på problemet (se bilaga). I ansökan uppges att flera av jägarna helt eller delvis slutat jaga med hund i reviret. För det första motsäger dessa påståenden de uppgifter jägarna själva lämnade till Viltskadecenter undersökningsår ett (99/00), och för det andra måste man nog tänka sig att acceptera en del inskränkningar när det 2

3 gäller jaktmetoder inne i etablerade vargrevir. Se bilaga för mer uppgifter om risker för hundar från Viltskadecenters undersökning. Att lära sig leva med varg Enligt flera enkätundersökningar har heller inte lokalbefolkning i rovdjursområden i allmänhet de uttalade problem som anges i ansökan, vilket bla. framgått av den undersökning Eriksson och Heberlein presenterade på Naturvårdsverket under Av de som tillhörde den grupp som är mest negativa till varg, dvs. jaktkortslösare i rovviltområde, svarade lika många (21%) sig vilja ha fler vargar som de som svarade att man ville ha färre vargar. Bland allmänhet i övrigt som bor i rovviltområde svarade 51% sig vilja ha fler vargar medan endast 9% önskade färre. Att det funnits varg i Nyskogareviret med omnejd i snart 20 år ger upphov till ytterligare en fråga hur lång tid tar det egentligen att lära sig leva med varg? 20 år är nog enligt vår tidsuppfattning en ganska låg period och om det enda sättet att handskas med människors inställning till vargen är att skjuta några av dem utan verkligt konkreta skäl i en fas då vargstammen fortfarande är liten och sårbar frågar vi oss om det inte finns andra sätt att hantera frågan om bristen på integration än att skjuta vargar? Samråd har skett med Svenska Naturskyddsföreningen (Klas Hjelm) och Världsnaturfonden (Lennart Nyman) som i allt väsentligt stöder resonemanget och slutsatserna i skrivelsen, men pga tidsbrist inte hunnit gå igenom procedurerna för ett formellt undertecknande. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Ordförande Ann Dahlerus Styrelseledamot Styrelseledamot Bilaga) Tabell och beräkningar för tillväxt, samt resultat från Viltskadecenters undersökning om vargattacker på hund 3

4 Bilaga 1. Tabell 1. Antal vargar och dödlighet för varg / / / /2001 Antal brutto per april Medelvärde Bruttoökning i% +24% +15% +5,7% +24% Döda okt-april - 3* 6 14* Nettoantal i april Medelvärde Nettoökning i % +32,5% +10% +1,5% +15% *) inkluderar en försvunnen radiomärkt varg Döda maj 01 - jan 02 8 Nettoantal per januari 2002, exklusive 2001 års föryngringar 70 Totalt antal kända, döda vargar i Skandinavien för olika perioder Maj 2000-april 2001 (12 månader) 20 Maj 2000-jan 2002 (20 månader) 28 Källor: Statusrapport för varg 2000/2001, Antal döda vargar , Mats Rapp & Åke Aronsson, uppdaterad per Brutto- och nettoökning av varg i Skandinavien mellan 1998 och 2001 Bruttoökningen mellan 00/01 och 99/00 låg på 18 vargar (av 74) eller 24%, året dessförinnan mellan 99/00 och 98/99 var bruttoökningen 4 djur (av 70) eller 5,7% och året dessförinnan mellan 98/99 och 97/98 var bruttoökningen 9 vargar (av 61) eller 15%. Nettoantalet vargar under samma perioder är 67, 68 och 78 vargar respektive för de tre perioderna ( ). Sålunda ligger 2001 års nettoantal på 78 djur, vilket är +10 vargar över 2000 års nettoantal på 68 vargar (+15%) års nettoantal på 68 vargar innebar en försiktig nettoökning på 1 varg jämfört med 1999 (+1,5%). En jämförelse mellan några olika årsperioder ger ganska olika siffror beroende på hur man jämför, tex. mellan 2001 och 1998 utgör nettoökningen +17 vargar (+29%), och mellan 2001 och 1999 är nettoökningen +10 vargar (+15%). Den tillväxt på 30% om året det så ofta talats om i debatten i generella och svepande termer, är följaktligen en olycklig generalisering av en tillväxt som visar en beaktansvärd variation mellan åren och mellan brutto- och nettotillväxten i vargstammen. Resultat från Viltskadecenters undersökning om vargangrepp på hundar För undersökningsår ett blev, under drygt jaktdagar med lösdrivande hund, endast fem vargangrepp registrerade, vilket indikerar en risk för vargangrepp på 0,26 promille vid varje jaktdag. Vidare ger siffrorna ett genomsnittligt jaktutövande på ca 26 jaktdagar med hund per år. Detta betyder att genomsnittjägaren i dessa vargrevir jagade en dag i veckan under den tid, sex månader, då jakt med lösdrivande hund är tillåten, vilket inte tyder på ett anmärkningsvärt lågt jaktutövande. Att det jagats betydligt mindre med lösdrivande hund under undersökningsår två (00/01) rimmar inte med de svar som jägarna gav under intervjuer som redovisas i delrapporten för år ett. Vid undersökningen av jaktvanor under år 1999/2000 uppgav 60% av de tillfrågade jägare att de inför kommande jaktår, skulle jaga i oförändrad omfattning med lösdrivande hund. 9,5 % uppgav att de skulle öka och 30% att de skulle minska sin jakthundanvändning, och några andra uppgifter om 4

5 omfattningen jakt med löshund i området för 00/01 finns ej redovisade i dagsläget. Påståendet i ansökan om att det tillkommit ett riskmoment är riktigt, men denna risk är, som påtalats, mycket liten. Under jaktåret 99/00 (undersökningsår 1) registrerades de i särklass flest vargangreppen på hund hittills i Sverige, och dessutom var undersökningen var snävt begränsad till fem kända vargrevir, alltså de områden i landet som hade den absolut största risken för vargangrepp. För år två (00/01) har ingen delrapport redovisats, men om jakt med lösdrivande hund bedrivits i samma omfattning som under år ett (99/00), kan risknivån anges till 0,1 promille vid varje jaktdag baserat på det faktum att endast två vargangrepp på jakthundar har registrerats i samma undersökningsområde som gällde för det första undersökningsåret. 5