Synpunkter på vargstammen från Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen och Djurskyddet Sverige

Transkript

1 Miljöminister Andreas Carlgen Miljödepartementet STOCKHOLM Synpunkter på vargstammen från Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen och Djurskyddet Sverige Svenska Jägareförbundet (SJF) med flera organisationer, som kallar sig Förbunden kräver i en skrivelse till Miljödepartementet daterad att vargstammen ska frysas på nuvarande nivå (eller vad annat som eventuellt kan avses med tolererbar nivå). I utbyte erbjuder man sig att gå med på eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter, företrädesvis i form av flytt inom landet av redan invandrade vargar till norra Sverige. Samtidigt indikerar man att vargstammen kan hållas på en mycket låg nivå om man på artificiell väg underhåller det genetiska flödet. Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen och Djurskyddet Sverige önskar med anledning av Förbundens skrivelse anföra följande: För det första en frysning av vargstammen är inte rimlig eller laglig Att frysa vargstammen på någon nivå i dagsläget skulle kräva en omfattande vargjakt under pågående och eskalerande inavelsdepression. Detta skulle öka inaveln och ytterligare försämra vargstammens möjligheter till långsiktig överlevnad. Ökad jakt gör att genetisk variation förloras snabbare och påverkar inavelsnivån så att den blir högre vid befintliga låga nivåer på invandring. Dessutom är en ökande storlek på vargstammen mycket betydelsefull så länge stammen är isolerad bl.a. för att hindra ökad spridning av skadliga anlag och för att bevara befintlig genetisk variation. Storskalig jakt för att hålla stammen på en viss nivå innebär förvaltningsjakt, vilket inte är förenligt med habitatdirektivet på en art som inte uppnått gynnsam bevarandestatus, eller ens kan sägas vara på väg mot att uppnå sådan status under nuvarande förhållanden. Naturvårdsverket har feltolkat innebörden i den finska s.k. vargdomen, som handlade om skyddsjakt, inte förvaltningsjakt. Vår slutsats är därför att det inte finns vare sig några bevarandemässiga eller juridiska möjligheter att stoppa upp vargstammens tillväxt i rådande läge. Selektiv skyddsjakt på enstaka vargindivider är den enda form av jakt på varg som är rimlig och juridiskt möjlig i Sverige, innan en kontinuerlig invandring av obesläktade vargar, som leder till en rimligt snabb och varaktig inavelssänkning, uppnåtts. 1(6)

2 För det andra permanent flyttning av vargar är ingen acceptabel faunavård Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen och Djurskyddet Sverige är mycket kritiska till Förbundens förslag att man med konstlade medel (kontinuerlig flytt av vargar) ska hålla liv i en liten spillra av en vargstam på 200 djur eller färre i Mellansverige utan kontakt med andra populationer österut. Vi kan acceptera att vargar flyttas men endast som ett led i en långssiktig strategi för att bygga upp en livskraftig vargstam. Målet i en sådan strategi måste vara att åstadkomma en fungerande kontakt med den finsk-ryska vargpopulationen och säkerställa kontinuerligt inflöde av nya gener på naturlig väg. Någon konstgjord andning genom kontinuerliga inplanteringar för att på så vis hålla stammen på så låg nivå som möjligt kan vi inte acceptera. För det tredje 100 vargar räcker inte för att upprätthålla gynnsam bevarandestatus Förbunden uppger att med en effektiv invandrare per år räcker det med 100 djur för att bevara 95 % av den genetiska variationen över 100 år, av vilket man drar slutsatsen att vargstammen skulle kunna hållas på en lägre nivå än idag utan att äventyra dess överlevnad. Att sätta målnivåer för vargstammen idag, som baserar sig på en kalkylerad effektiv invandring i framtiden, torde vara svårt av flera skäl. Vare sig naturligt invandrade vargar eller eventuellt flyttade vargar kommer per automatik att delta i reproduktionen varför man måste kalkylera med stora osäkerheter om man laborerar med målnivåer som förutsätter ett visst mått av effektiv invandring. Men även om så mycket som en genetiskt effektiv varg per år skulle lyckas är det fortfarande tveksamt om det skulle räcka med så få som 100 vargar för att tillgodose behoven i genetiskt avseende. Utöver de genetiska förutsättningarna finns dessutom andra krav på en populations storlek som bör uppfyllas för att hålla sig med rimliga säkerhetsmarginaler (se nedan). Förbunden utgår från att källpopulationen, d.v.s. den finsk-karelska vargpopulationen är oändligt stor. Källpopulationens beskaffenhet är dock föga känd idag eftersom vi inte närmare känner till hur kontakten mellan den finsk-karelska populationen och de större ryska vargpopulationerna längre österut ser ut. Känt är dock att vargstammen i ryska Karelen har minskat i takt med att älgstammen har gått ned, samtidigt som det bedrivs intensiv jakt på varg med hjälp av skottpengar i området (se Våra Rovdjur, nr ). Om den källpopulation som ska förse Sverige med vargar är isolerad och/eller liten krävs i storleksordningen vargar (enligt de underlag om genetik som Naturvårdsverket låtit ta fram) beroende på hur stort förhållandet mellan den verkliga och den effektiva populationen är. Eftersom säkra uppgifter om källpopulationen saknas och det är mycket osäkert hur stor invandringen kommer att bli framöver torde man behöva utgå från att den effektiva populationen (Ne) behöver vara i storleksordningen vargar, vilket innebär en vargstam på djur (beroende på relationen mellan den effektiva och den verkliga populationen). Flera utsagor i underlagen om genetik stöder detta. Ingen av de sårbarhetsanalyser som gjorts för varg hittills kvalificerar för att bedöma minsta livskraftiga population (mvp) för varg, eftersom flera viktiga bedömningsgrunder inte tas hänsyn till i 2(6)

3 dessa (som t.ex. vargars sociala struktur, miljömässig variation, katastrofhändelser för att nämna några exempel). Vidare gör forskarna tvärtemot vad Förbunden hävdar ingen bedömning av vad som krävs för att vargstammen skulle uppnå s.k. gynnsam bevarandestatus. Inte ens innebörden av själva begreppet är entydigt definierat i Sverige. Kravet på att vargstammen ska uppnå gynnsam bevarandestatus innebär till exempel att den ska vara betydligt större än vad en minsta livskraftiga population enligt en sårbarhetsanalys ger vid handen. I begreppet ingår dessutom att utbredningen ska vara gynnsam, och enligt Artdatabankens redovisning 2008 bidrar det faktum att vargföryngringar i princip ej tillåts i renskötselområdet till att arten har dålig bevarandestatus. Det bör noteras att även med en invandringsnivå på en varg per år tar det så lång tid som 100 år att komma ned till inavelsnivåer på %. För att uppnå samma resultat på kortare tid behövs betydligt fler effektiva immigranter per generation. Våra förslag En sammanhängande fennoskandisk vargstam kräver varg i renskötselområdet Vår strävan är självklart en genetiskt frisk vargstam, men detta måste främst åstadkommas genom att ompröva dagens mycket restriktiva vargpolitik i renskötselområdet, som idag utgör 40 % av landet och i princip är tomt på varg. I ett längre perspektiv är det enda rimliga alternativet att tillåta tillräckligt många vargetableringar inom renskötselområdet, dels för att de skandinaviska vargarna ska kunna få kontinuerlig kontakt med den finsk-ryska populationen, dels för att åstadkomma en sammanhängande vargpopulation inom hela Skandinavien. Samtidigt måste rennäringen få långt bättre hjälp än idag med att finna driftsformer som möjliggör en samexistens med varg. Sverige kan inte fortsätta skygga för detta faktum. Det återstår mycket att göra för att reda ut vilken inverkan varg egentligen har på renskötseln och vilka anpassningar som kan krävas från renskötselns sida för att åstadkomma en samexistens. Predationsstudier varg-ren har aldrig bedrivits systematiskt och de erfarenheter som finns från varg i renskötselområdet vittnar om att ett flertal vargar fört en ganska obemärkt existens i området. Länsstyrelserna har dock aldrig, trots flera uppmaningar, publicerat data från de senaste årens erfarenheter av varg i renskötselområdet. Vargstammens storlek Den storlek den svenska vargstammen ska tillåtas växa till har inte enbart med de genetiska förutsättningarna att göra. Förutom de genetiska problemen finns även många andra viktiga faktorer att väga in i vargstammens storlek, vilka länge tenderat att komma i bakgrunden p.g.a. den akuta genetiska situationen. Rent generellt gäller att ju mindre en population är desto starkare blir den genetiska driften, och den naturliga selektionen sätts i ökande omfattning ur spel. Dessutom behöver även en population med stor genetisk variation en viss storlek för att kunna möta olika hot som t ex. farliga sjukdomar och ökad illegal jakt. 3(6)

4 Storleken på vargstammen måste också bedömas utifrån de stora landarealer vårt land tillhandahåller ifråga om lämpliga vargbiotoper samt de talrika klövviltstammar som finns i landet, samt inte minst utifrån den positiva inställning till vargen som den stora majoriteten av människor i landet har, inklusive landsbygdsbefolkningen och människor som bor i vargområden. Att enbart tillgodose de snäva intressen som Förbunden representerar, inklusive deras önskemål om en vargstam på en orimligt låg nivå, vore att åsidosätta gängse demokratiska principer. I Ericsson & Heberleins sammanställning från 2008 av flera års attitydundersökningar konstateras att stödet för varg i Sverige är stabilt, starkt och utbrett hos allmänheten. Särskilt noterbart är att forskarna inte har kunna finna någon skillnad i stödet för varg mellan landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning. Tvärtom visade stadsbor som hade lite kontakt med landsbygden upp de mest negativa attityderna till varg. Det finns dock en urskiljbar grupp vars attityd till varg försämrats med åren, enligt Ericsson & Heberlein, och det är jägarkåren. Trots att jägarna inte utgör mer än 3 % av den svenska befolkningen, och trots att endast 0,1 % av svenskarna är jägare som bor i vargområden, konstaterar forskarna att de har stort politiskt inflytande. Samma positiva resultat återfinns i FjällMistras stora opinionsundersökning från 2005, vilken visar på ett överväldigande stöd för såväl rovdjuren (inklusive varg), som för den förda rovdjurspolitiken, även i varglänen Dalarna och Gävleborg. Vargens ekologiska roll Utöver detta ser vi det som viktigt att vargen ska tillåtas att återfå något av sin forna ekologiska roll. Betydelsen av toppredatorer i ekosystemen har blivit alltmer uppmärksammad under senare år, liksom de stora och betydelsefulla skillnaderna i selektionstryck mellan mänsklig jakt och rovdjurens predation. För att nämna ett exempel tar vargar företrädesvis älgkalvar, medan den stora avskjutningen av kapitala älgtjurar har påverkat den svenska älgstammen negativt. Ett annat exempel på mänskligt selektionstryck är att jakten med lös hund påverkat svenska älgar så att de försvarar sig sämre mot rovdjur än älgar i USA gör. Sveriges åtaganden med utgångspunkt ifrån konventionen om biologisk mångfald (CBD) och art- och habitatdirektivet är att i landet ursprungligen förekommande arter ska finnas i så stora bestånd att de är långsiktigt livskraftiga. Härvidlag ska även Europeiska kommissionens riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur (Guidelines) beaktas. Definitionen av biologisk mångfald i CBD fokuserar på tre nivåer som utgörs av gener, arter och ekosystem. I Guidelines (sid. 16) uppges explicit att långsiktig livskraft, utöver stammarnas demografiska och genetiska status, även inbegriper deras ekologiska livskraft (interaktionen mellan en art och dess miljö). I Guidelines anges även Att bevara ekologisk livskraft kräver betydligt fler individer än att endast upprätthålla en minsta livsduglig population, samt att predation i sig är en process som är värdefull att bevara. Se även SOU 2007:89, kapitel 3 om betydelsen av rovdjurens roll i ekosystemen. Aktuella predationsstudier i renskötselområdet visar att järven utnyttjar lodjursslagna kadaver i än högre utsträckning än man tidigare trott. Även vargslagna kadaver utgör goda födokällor 4(6)

5 för järv och andra asätare. En studie från Yellowstone visar att vargen har blivit den mest betydelsefulla faktorn för hur mycket biomassa i form av kadaver som finns tillgängligt för asätare. Innan vargen återkom reglerades tillgången på kadaver i området främst av klimatet och årstiderna. Vargen har gjort kadaver tillgängliga hela året i ett jämnt flöde för de omkring 30 arter av asätare, både fåglar och däggdjur som finns i parken (Wilmers m.fl, 2003, 2005, 2006). Fjällräv och kungsörn är exempel på arter som gynnas av fler kadaver. Olika rovdjursarter samspelar och kan gynna varandra och effekten torde dessutom bl.a. bli att den totala predationen blir mindre om de utnyttjar gemensamma kadaver. I flera forskarstudier från USA (bl.a. från Yellowstone National Park) har dessutom vargens positiva inverkan på en mängd andra arter i ekosystemet visat sig vara överraskande stor, bland annat genom att via sin närvaro ändra växtätarnas beteenden, vilket lett till en rad positiva effekter i ekosystemet. För att bevara vargens ekologiska roll som en del av den biologiska mångfalden i Sverige, menar vi att arten måste tillåtas i ett tillräckligt stort antal och med tillräckligt stor utbredning för att ges en chans att återfå sin ekologiska roll. I det perspektivet vore det rimligt att Sverige siktar på att hysa åtminstone vargar, vilket skulle ge en viss säkerhetsmarginal för de genetiska problemen samtidigt som det skulle ge arten en chans att spela en större roll i ekosystemet. Vad skulle motivera en minimalt liten vargstam? I Sverige finns nästan björnar, lodjur och järvar. Vad motiverar att vi endast skulle ha 150 eller 200 vargar eller ännu färre? Skulle det vara konfliktnivån och de mycket stora påfrestningar som Förbunden uppger en ökande vargstam skulle medföra för deras intressen, som inbegriper tamdjursskötsel och jakt? Skadorna av varg på tamdjur ligger idag inte på någon anmärkningsvärt hög nivå. Det rör sig om cirka tamdjur (exklusive renar och hundar) som blivit angripna under senare år. Under 2008 angreps 317 tamdjur av varg, men av dessa stod tre enskilda vargar för angrepp på ovanligt många får (Bredfjällsvargen, Roslagsvargen och Sörmlandsvargen). Med enkla medel kan man åstadkomma effektivt skydd mot vargangrepp genom att effektivisera befintlig stängsling. Varg dödar och skadar årligen ett begränsat antal hundar, företrädesvis jakthundar under utövning av jakt. Vi menar dock att detta inte kan vara något skäl att kraftigt begränsa vargstammen i landet. Istället handlar det om att acceptera att det är jaktutövaren som ansvarar för sin hund, samt att anpassa jaktutövningen efter den vilda fauna vi har i landet. Enligt Jägareförbundets egna uppgifter kan var 20:e älg som påskjuts under jakten inte återfinnas. Eftersom avskjutningen ligger på älgar per år torde detta resultera i att cirka älgar per år påskjuts men inte återfinns. Ett vargrevir tar, enligt forskarnas uppskattningar, i genomsnitt 120 älgar/år och multiplicerat med 25 vargrevir blir detta totalt cirka älgar. Jämförelsen visar således att jägarna skjuter fler älgar som inte återfinns än vad alla vargar tar under ett år, (Källa SJFs Handlingsplan Älg 2008). 5(6)

6 Slutsats Mot den bakgrund som beskrivits ovan menar vi att det står klart att Förbundens skrivelse inte är sakligt grundad, och att de krav som Förbunden framför direkt strider mot Sveriges och EU:s naturvårdspolitik och naturvårdslagstiftning. Kraven kan därför inte tillmötesgås. Stockholm den 23 april 2009 Svenska Rovdjursföreningen Svenska Naturskyddsföreningen Ann Dahlerus Generalsekreterare Mikael Karlsson Ordförande Djurskyddet Sverige Sten Stensson Ordförande Kopia till: Helena Busk, Jordbruksdepartementet Susanna Löfgren Naturvårdsverket Ledamöterna i Miljö- och Jordbruksutskottet 6(6)