Yttrande över remiss angående åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Transkript

1 (13) Djurskydd & Vilt Maria Falkevik Miljödepartementet Yttrande över remiss angående åtgärder för samexistens mellan människa och varg Länsstyrelsen i Värmland ser värdet av det arbete som har gjorts av Vargkommittén för att skapa en gemensam bild av vilka problemområden och åtgärder som bör prioriteras inom förvaltning av varg. Länsstyrelsen tillstyrker också i stora drag de förslag till åtgärder som förs fram i betänkandet. Det är även vårt intryck att samtliga intressegrupper och myndigheter inom rovdjursförvaltningen är eniga om att det krävs en betydligt större tydlighet och förutsägbarhet i rovdjursförvaltningen. Nedan presenteras Länsstyrelsens kommentarer på åtgärdsförslagen Tydliggör den politiska inriktningen och syftet med Rovdjurspolitiken Riksdagen beslutar att den svenska rovdjurspolitiken ska syfta till att behålla eller uppnå gynnsam bevarandestatus för björn, järv, lodjur, varg och kungsörn. Målet för vargstammens utbredning ska även fortsättningsvis vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men dess förekomst i renskötselområdet ska i huvudsak begränsas till de områden utanför åretruntmarkerna där den gör minst skada. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget. Angående vargstammens utbredning bör det dock tas hänsyn till hur denna naturliga spridning går till. Man vet inte hur tät vargstammen kan tänkas bli i dess kärnområde innan spridningen är fullständig, eller hur spridningen påverkas av en beståndsreglerande jakt på varg. I nuläget finns nästan hälften av alla Sveriges vargar i Värmlands län, och det är rimligt att anta att det kommer att bli än tätare med vargrevir i Värmland innan det nationella målet för vargens utbredning har uppnåtts. Det bör klargöras vilka förvaltningsstrategier som ska användas då vargstammen regionalt har uppnått maximal täthet utifrån t ex påverkan på älgstammen eller socio-ekonomiska aspekter, oavsett om man nationellt har uppnått mål för utbredning och/eller gynnsam bevarandestatus. Postadress: Länsstyrelsen Värmland, KARLSTAD Besöksadress: Våxnäsgatan 5 Telefon: (växel) Fax: E-post: varmland@lansstyrelsen.se

2 2(13) Länsstyrelsen föreslår att Viltförvaltningsdelegationerna ska ges möjlighet att besluta om vilken täthet av varg som maximalt kan accepteras till dess att de nationella målen har uppnåtts. En följd av detta bör vara att det blir möjligt med en beståndsreglerande jakt i landets vargtätaste områden så snart en sådan maxnivå har uppnåtts. Riksdagen tar beslut om övergripande riktlinjer för fastställande av gynnsam bevarandestatus. Riksdagen beslutar att den svenska vargpopulationen ska variera inom beslutat intervall för gynnsam bevarandestatus. Länsstyrelsen ser positivt på förslaget att Riksdagen tar beslut om övergripande riktlinjer eftersom gynnsam bevarandestatus till stor del är ett politiskt begrepp. Det är även positivt att gynnsam bevarandestatus föreslås uttryckas i ett intervall, eftersom det ger större möjlighet för en flexibel och adaptiv förvaltning. Regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att i dialog med Jordbruksverket skyndsamt fatta beslut om gynnsam bevarandestatus utifrån befintliga tillgängliga underlag. Gynnsam bevarandestatus uttrycks som ett intervall som följs upp och revideras om ny kunskap tillkommer som motiverar en revidering. Regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att komplettera beslutet om gynnsam bevarandestatus med en återkommande uppföljning av genetiken hos vargarna, vilket utgör underlag för en eventuell framtida revidering av gynnsam bevarandestatus. Länsstyrelsen ställer sig bakom uppfattningen att dagens vargpopulation bör uppfylla kraven för gynnsam bevarandestatus, och välkomnar ett skyndsamt beslut utifrån bästa befintliga kunskapsunderlag. Då Värmlands län hyser närmare hälften av den totala vargstammen i Sverige så påverkar ett beslut om gynnsam bevarandestatus vårt län i allra högsta grad. Det bör som

3 3(13) tidigare nämnts också kompletteras med en bedömning av var gränsen går för hur tät vargstammen ska tillåtas vara lokalt, alternativt att Länsstyrelsens Viltförvaltningsdelegation får i uppdrag att göra en sådan bedömning. Det är rimligt att Naturvårdsverket får i uppdrag att besluta om, samt vid behov revidera gynnsam bevarandestatus utifrån vargstammens utveckling och eventuell ny kunskap som tillkommer, snarare än att detta viktiga nyckeltal låses upp i en långsam politisk process. Det bör dock tydliggöras hur den genetiska statusen ska följas upp och vilken datainsamling som krävs utifrån förvaltningens respektive forskningens behov. Detta får konsekvenser för hur inventeringen av varg ska bedrivas och finansieras. Riksdagen bör utrycka en ambition att rovdjursangrepp på tamdjur inte i någon del av Sverige får vara så högt att tamdjurshållning påtagligt försvåras eller omöjliggörs. Riksdagen tydliggör att en långsiktigt livskraftig vargstam är beroende av att tillräckligt många vargar tillåts att vandra in till varglänen genom renägarnas åretruntmarker. Länsstyrelsen håller med om att det är en god ambition, men det är högst subjektivt var gränsen går för om tamdjurshållning påtagligt försvåras eller omöjliggörs. Det behövs en samsyn kring vad som är rimligt, t ex i form av förankrade toleransnivåer. I förklaringen till detta stycke står att I det fall angreppen lokalt blir för stora bör en geografisk omfördelning av vargstammen övervägas. Denna geografiska omfördelning, eller zonering, har diskuterats i av en arbetsgrupp i Värmlands Viltförvaltningsdelegation, där man ställer sig mycket tveksamt till det. Man ser ett problem med att dra en sådan administrativ gräns och därmed göra skillnad på människors förutsättningar utifrån var de bor. Arbetsgruppen förespråkar istället att vargarna själva ska styra var de slår sig ner, och att man med hjälp av tydliga kriterier för skyddsjakt ska åtgärda de problem som uppstår, där de uppstår. Konsekvenserna av detta blir sannolikt en slags zonering, men man upplever den som mer flexibel och mer rättvis än om en myndighet ska dra en gräns på en karta utifrån hur t ex fårnäringens utbredning ser ut vid ett givet tillfälle.

4 4(13) Utveckla en samlad viltförvaltningslagstiftning Tilläggsdirektiv ges till Jaktlagsutredningen för att säkerställa att den beaktar rovdjursförvaltningen i en samlad viltförvaltningslagstiftning. Alternativt tillsätts en ny utredning med syfte att beakta rovdjursförvaltningen i en samlad viltförvaltningslagstiftning. Sverige tar initiativ till att Sverige och Finland gemensamt utarbetar en plan för hur konnektiviteten mellan ländernas rovdjurspopulationer ska kunna förbättras. Ett första steg bör vara att länderna samordnar sig kring en gemensam återrapportering enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet. Sverige tar initiativ till en konferens tillsammans med de länder som i någon mån delar vargstam för att diskutera förutsättningarna för ett samarbete om varg med syfte att etablera gemensamma förvaltningsplaner. Länsstyrelsen är positiv till dessa förslag om de leder till större tydlighet och förutsägbarhet. Att inleda ett samarbete med angränsande länder för att etablera gemensamma förvaltningsplaner kan ge positiv utdelning på längre sikt. Om förvaltningen ska kunna vara regional och adaptiv är det dock viktigt att den inte låses upp för mycket i långa beslutsprocesser över flera nationsgränser Skapa förutsättningar för en adaptiv förvaltning Riksdagen beslutar om en ny rovdjurspropolitik i enlighet med förslagen i kap Naturvårdsverket ges i uppdrag att utveckla förvaltningsplanen för varg så att den innefattar mål för gynnsam bevarandestatus och bygger på principerna för adaptiv förvaltning. Regionala myndigheter ges större möjligheter att utforma regionala mål för rovdjursstammarna. Naturvårdsverket ger länsstyrelserna i uppdrag att tillse att de regionala målen i samtliga län tillsammans uppnår gynnsam bevarandestatus för Riket.

5 5(13) Länsstyrelsen tillstyrker dessa förslag, men observerar att det bör klargöras vilka roller Länsstyrelserna, Samverkansråden samt Viltförvaltningsdelegationerna ska ha i att tillse att summan av de regionala målen uppnår gynnsam bevarandestatus nationellt. Regionala och nationella förvaltningsplaner är grundläggande verktyg i rovdjursförvaltningen, och kan med rätt utformning också bidra till den tydlighet och förutsägbarhet som efterfrågas. Länsstyrelserna har gjort flera ansatser att samordna sig kring de regionala förvaltningsplanerna, samt efterfrågat samordning med Naturvårdsverket kring detta. Det är också viktigt att inte de regionala förvaltningsplanernas legitimitet undergrävs genom att de endast tillåts innehålla mål, men inte operativa strategier för att nå dess mål. Regionala myndigheter ges mandat att besluta om licensjakt efter rovdjur om arterna på nationell nivå ligger inom intervallet för gynnsam bevarandestatus och om de överstiger beslutade regionala miniminivåer. Licensjakten får inte innebära att de regionala målen underskrids. Länsstyrelserna ges mandat att besluta om skyddsjakt efter rovdjur så snart de förekommer regelbundet i berörda län. Länsstyrelsen tillstyrker dessa förslag. Bedömningen av om skyddsjakt ska tillåtas ska göras utifrån samma kriterier oavsett om Länsstyrelsen eller Naturvårdsverket är beslutande. Länsstyrelsen har dock bättre möjligheter att snabbt bedöma skadesituationen, rimliga alternativ till skyddsjakt och risker för allvarlig skada genom sin närvaro i området än vad Naturvårdsverket har.

6 6(13) Förenkla skyddsjakten Ny lagstiftning bör förtydliga skyddsjaktens del i förvaltningen och definiera tydligare kriterier för när skyddsjakt kan ske på eget initiativ och när myndigheter kan besluta om sådan. Skyddsjakt beviljas vid första angrepp på frigående djur inom fäbodbruk, rennäring och djurhållning på skärgårdsöar. Undantagna är dokumenterat genetiskt värdefulla vargar. Kriterierna för när myndigheter kan besluta om skyddsjakt förenklas. Empirisk kunskap och erfarenhet måste kunna vara ett sådant kriterium. Kriterierna för skyddsjakt är idag subjektivt formulerade och svåra att kommunicera. Länsstyrelsen ser positivt på tydligare formulering samt förenkling av kriterierna i den mån det är möjligt. Det är framför allt subjektiva begrepp som risk för allvarlig skada samt annan lämplig lösning som bör förtydligas så att det framgår om det handlar om allvarlig skada ur samhällets eller den enskilde djurägarens perspektiv, samt vem som bedömer om en annan lösning är lämplig eller inte. Redan idag tillämpas empirisk kunskap och erfarenhet i bedömningarna av andra lämpliga lösningar, men om detta ska vara ett kriterium så bör det utformas på så sätt att det inte ytterligare bidrar till otydlighet och oförutsägbarhet. Länsstyrelsen anser, i linje med utredningens förslag, att skyddsjakt ska kunna beviljas vid första angrepp på fäbodar, skärgårdsöar och inom rennäringen. Vi anser dock att det behövs en djupare analys av vilka konsekvenser detta skulle få samt i vilken utsträckning den föreslagna åtgärden kan antas ge önskad effekt. Den måste också tydliggöras hur man i praktiken ska hantera frågan om genetiskt värdefulla individer. Vid ett angrepp samlar Länsstyrelsen om möjligt in DNA-prov för en snabb analys, dels för att ta reda på om det rör sig om en genetiskt värdefull individ, men också för att eventuellt kunna knyta individen till andra angrepp på tamdjur. Det bör framgå ifall en skyddsjakt ska avbrytas om det framkommer att individen är genetisk värdefull. Det bör även definieras när en varg ska anses vara genetiskt värdefull, samt hur detta värde ska vägas mot den skada vargen orsakat och/eller befaras orsaka.

7 7(13) Markägaren och/eller djurhållaren alternativt jakträttsinnehavaren bör tillfrågas som jaktledare. Om ingen av dem tar på sig rollen som jaktledare bör staten ta ansvaret som jaktledare så att skyddsjakten kan verkställas. Ersättning vid skyddsjakt bör utgå till jaktledare samt till de jägare som deltar i skyddsjakten. Dessa bör också ges möjlighet till sekretess. Länsstyrelsens kommentar: Idag fungerar det i allmänhet så som beskrivs i det första förslaget. Att staten tar på sig ansvaret som jaktledare samt ansvaret för verkställandet är främst aktuellt i de fall där Länsstyrelsen beslutar om skyddsjakt på myndighetens initiativ. Det kan dock tänkas teoretiskt att en sökande som beviljas skyddsjakt inte själv har möjlighet att verkställa den och att lokala jägare inte heller vill ta på sig uppgiften. Länsstyrelsen välkomnar en diskussion kring hur skyddsjakt som verkställs av staten lämpligast utformas. Ersättning till jaktledare och jägare vid skyddsjakt kan bli mycket kostsamt och resultatet kan vara svårt att förutse. Utformningen av beslutet kan bli av stor vikt för hur mycket resurser som ska läggas på en skyddsjakt, och när man ska göra bedömningen att skyddsjakten bör avbrytas därför att kostnaderna blir för stora i förhållande till utsikterna att rätt djur avlivas. I de fall Länsstyrelsen ska verkställa skyddsjakt efterfrågas stor frihet i vilka metoder man finner lämpligast, samt möjlighet att pröva och utvärdera metoder för skyddsjakt som t ex fällfångst som används med framgång på andra håll i världen. Det måste också finnas ekonomiska förutsättningar för Länsstyrelserna att finansiera genomförande av skyddsjakt. Det är önskvärt att detta kan ske på ett sätt som inte medför att skyddsjaktsåtgärden konkurrerar med Länsstyrelsens övriga verksamhet.

8 8(13) Utveckla ersättningen för skador orsakade av rovdjur Regeringen bör uppdra åt Viltskadecenter att analysera vilka indirekta skador som kan uppstå vid rovdjursangrepp och lämna förslag på ersättningsnivåer för skadorna. Ersättningsnivåerna och grunderna för dessa samt vad ersättning ska utgå för likriktas över hela landet och görs bindande för länsstyrelserna. Det statliga anslaget höjs så att det möjliggör att full ersättning kan ges. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att uppdra åt Viltskadecenter att analysera indirekta skador. I den mån det är möjligt så underlättar det Länsstyrelsens bedömning om det finns tydliga rekommendationer. Svårigheten med indirekta skador är dock att de kan vara svåra att påvisa och att koppla till rovdjursangrepp. Det ska förtydligas att vissa indirekta skador ersätts redan idag, men att det förekommer fall där det är svårare att hävda att de orsakats av rovdjur eller att det är oskäligt att djurägaren själv står för eventuella kostnader. Djurhållning innehåller i sig många risker och osäkerheter, och det är svårt att göra en rimlig bedömning av vilka förändringar i en besättning som ska hänföras till ett angrepp eller en störning av rovdjur. Utgångspunkten är att staten har möjlighet att ersätta en djurägare för kostnader som det är oskäligt att hen själv står för, och att en generös tillämpning av detta bidrar till att öka acceptansen för rovdjur. Med tanke på målsättningen om att det ska finnas en livskraftig vargstam i Sverige så finns det även anledning att diskutera hur länge och under vilka förutsättningar en praxis om full ersättning är rimlig, särskilt i proportion till andra typer av viltskador där den som riskerar att drabbas själv förväntas ta ansvar för förebyggande åtgärder. Länsstyrelsen är inte negativt inställd till en tydligare och utökad ersättning för skador av rovdjur, men konstaterar att det i vissa fall kan bli mycket höga kostnader för skattebetalarna som ska ställas i proportion bland annat till andra aspekter kring djurhållning och viltskador i allmänhet.

9 9(13) En ny lagstiftning bör inkludera en översyn av ersättningsmöjligheter och ersättningsnivåer för skador i vilthägn. Länsstyrelsen tillstyrker detta förslag Vidareutveckla de skadeförebyggande åtgärderna Viltskadecenter bör ges i uppdrag att i dialog med berörda näringar vidareutveckla befintliga skadeförebyggande åtgärder samt utveckla nya åtgärder där sådant behov identifieras. Den nuvarande finansieringen av stängselbidrag via landsbygdsprogram och viltskademedel bör utredas i syfte att optimera medelsanvändningen och tillse att stängselbidragen används där de gör mest nytta för att förhindra rovdjursskador. I detta bör inkluderas att se till att länsstyrelserna även har tillräckliga resurser via sina förvaltningsanslag för att hinna med att hantera skadeförebyggande åtgärder. Länsstyrelsen håller med om att det är problematiskt att djurägare idag har olika förutsättningar att förebygga rovdjursskador beroende på vad de har för betesmark. Det vore i så fall mer pedagogiskt med ett stängselbidrag som syftar till landsbygdsutveckling såväl som biologisk mångfald, och att man inte gör skillnad på vilken typ av mark som betas. Alternativet är att Länsstyrelsen ges ett tydligt uppdrag samt resurser för skadeförebyggande åtgärder som täcker behovet av bidrag till stängsel på marker som idag inte är prioriterade. Länsstyrelsen välkomnar ett fortsatt arbete för att utveckla och utvärdera förebyggande åtgärder i dialog med berörda näringar, men har uppfattningen att Viltskadecenter redan gör detta.

10 10(13) En ny lagstiftning bör inkludera en översyn av bidragsmöjligheter och bidragsnivåer för skadeförebyggande åtgärder i vilthägn. Bidragsnivåerna och grunderna för dessa samt vad bidrag ska utgå för likriktas över landet och görs bindande för länsstyrelserna. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att se över möjligheterna till bidrag till särskilt äldre vilthägn där det kan bli stora merkostnader för skadeförebyggande åtgärder. Vid nyanläggning är det viktigt med tydliga rekommendationer om hur hägnet ska planeras för att undvika angrepp av lodjur (som det framför allt är frågan om). Merkostnaden för att utrusta hägnet utöver de krav som redan finns för att få tillstånd till ett vilthägn, består annars endast av eltrådar samt aggregat. I det fall bidragsnivåer likriktas och görs bindande för Länsstyrelserna bör man i resursfördelningen ta hänsyn till regionala förutsättningar Konkretisera förvaltningsplanen för varg En ny paragraf infogas i jaktförordningen (1987:905) som ger Naturvårdsverket mandat och instruktioner att utarbeta förvaltningsplaner för rovdjur samt besluta vad planerna ska innehålla och hur lång tid de ska omfatta. Naturvårdsverket ges i uppdrag att omarbeta den nuvarande förvaltningsplanen för varg enligt de instruktioner som omnämns nedan och som infogats i jaktförordningen. Länsstyrelsens kommentar: Länsstyrelsen tillstyrker dessa förslag. Förvaltningsplaner både nationellt och regionalt är viktiga verktyg i förvaltningen, och bör utformas så att de blir den självklara utgångspunkten för förvaltande myndigheter samt intressegrupper. På sikt är det bra med en likriktning av formen på de regionala förvaltningsplanerna och de nationella samt en tydlig koppling dem emellan.

11 11(13) Fatta beslut om en handlingsplan för genetisk förstärkning av vargstammen Genetisk förstärkning bör i första hand ske genom naturlig invandring. Naturvårdsverket utvecklar tillsammans med renägarna och andra berörda aktörer en tydlig handlingsplan som beskriver hur naturlig invandring ska säkerställas. Förvaltningsplanen för varg inkluderar en handlingsplan för genetisk förstärkning samt vilken påverkansgrad i form av skador på näringar som kan anses acceptabla. Länsstyrelsen finner förslaget på att identifiera toleransnivåer från olika näringar mycket intressant och värdefull även i andra sammanhang än i en handlingsplan för genetisk förstärkning Begränsa den illegala jakten En konkret målsättning för att minska den illegala jakten på stora rovdjur utformas. Naturvårdsverket ges i uppdrag att genomföra återkommande uppskattningar av den illegala jaktens omfattning. Länsstyrelsen tillstyrker dessa förslag, men saknar ett förslag om att Polisen föreslås få resurser för att förebygga och utreda illegal jakt. Länsstyrelsen har ett uppdrag att förebygga illegal jakt bland annat genom tillsyn i fält, men utan motsvarande kompetens och resurser hos Polisen blir detta arbete ofta ineffektivt.

12 12(13) Inför möjligheter till licensjakt efter varg när gynnsam bevarandestatus är uppnådd Licensjakt ska tillåtas när gynnsam bevarandestatus är uppnådd. Beskattning av vargstammen sker, förutom via naturlig dödlighet och trafikdöd, i första hand genom skyddsjakt. Om den totala dödligheten, inklusive skyddsjakt, understiger föryngringen samtidigt som gynnsam bevarandestatus uppnås ska det vara möjligt att beskatta stammen genom jakt efter vargar med låg grad av genetisk variation. Om genetiken, trots kontinuerliga insatser för att stärka densamma, inte förbättras ska en ökning av vargstammens numerär ske och nya uppföljningar ska verifiera huruvida genetiken förbättras eller ej. Om genetiken i stället förbättras kan värdet på gynnsam bevarandestatus omvärderas och vargstammens numerär tillåtas att minska. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget, men önskar ett förtydligande om vad som avses med formuleringen att beskattning i första hand ska ske genom skyddsjakt. Länsstyrelsen finner det önskvärt att Länsstyrelserna genom Viltförvaltningsdelegationens övergripande riktlinjer för skyddsjakt tillåts besluta om jakten ska avse hela revir eller ett visst antal individer, samt vilka kriterier som ska avgöra hur jakten ska inriktas. I arbetet med den regionala förvaltningsplanen för rovdjur i Värmlands län har det framförts att vilka revir som blir aktuella för jakt bör avgöras av tydliga kriterier så som t ex genetiska aspekter, påverkan på älgstammen, aktuell skadesituation, risk för skador, hur länge ett revir funnits på en plats etc. Inom ramen för en regional, adaptiv förvaltning borde det inte finnas något hinder för att skapa sådana kriterier när väl licensjakt blir aktuellt Avsätt tillräckliga resurser till ansvariga myndigheter Ge länsstyrelserna i södra rovdjursförvaltningsområdet i uppdrag att inkomma med en liknande behovsanalys som den från länsstyrelserna i norra och mellersta rovdjursförvaltningsområdena och tillskjut därefter erforderliga resurser till länsstyrelserna. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.

13 13(13) Genomför en samhällsekonomisk analys Uppdra till lämplig aktör att genomföra en samhällsekonomisk analys av rovdjursförekomst. Analysen bör fokuseras mot att inhämta ytterligare kunskap om: - dagens kostnader, främst de indirekta kostnaderna - hur antalet rovdjur påverkar kostnads- och nyttobilden Länsstyrelsen tillstyrker förslaget Inrätta en permanent vargkommitté En permanent vargkommitté tillsätts. Länsstyrelsen förstår behovet av samråd på nationell nivå. Dock kunde ett alternativ vara att stärka det nationella rovdjursrådets roll och funktion genom att integrera vargkommittén roll och uppdrag i detta forum. Erfarenheten från Värmlands län är att en motsvarande dialog mellan Viltförvaltningsdelegationen och departementsnivå har varit mycket givande för båda parter. Beslutande i detta ärende har varit Landshövding Kenneth Johansson med rovdjursansvarig vilthandläggare Maria Falkevik som föredragande. I den slutliga handläggningen har verksamhetschef Torben Ericson och enhetschef Maria Hammarström deltagit. Kenneth Johansson Landshövding Maria Falkevik Rovdjursansvarig vilthandläggare