Möte med miljöministern

Transkript

1 dnr Miljö- och energidepartementet Möte med miljöministern Sametinget önskar följa upp dessa frågor vid mötet med miljöministern Karolina Skog den 13 mars Sametinget som myndighet och samiskt parlament Syftet med införandet av Sametinget som statlig institution var att ge samerna ett betydande inflytande i frågorna som berör den samiska kulturen och de samiska näringarna. Sametinget ser att det finns luckor att fylla för att syftet med ett betydande inflytande fullt ut ska kunna uppfyllas. Den samiska kulturen och näringarna ska kunna värnas och utvecklas efter hur samerna själva anser. Som samisk folkvald institution och myndighet ser vi att Sametinget är det centrala nav som samiska frågor ska behandlas i. Regeringen har vid flera tillfällen bedyrat sina ambitioner att öka det samiska politiska inflytande via Sametinget som ett folkvalt organ och förstärka Sametinget roll såsom myndighet. Beslutsintegrering Sametinget finner inte anledning till att vara en institution som enbart ska avge yttranden eller delta i samverkan indirekt med andra myndigheter som fått uppdrag som direkt berör samiska frågor. Den samiska traditionella kunskapen och den samiska kulturen är centrala i förvaltningen av landskapet. De samiska traditionella näringarna har tagit sin utgångspunkt i långsiktighet och ur ett samiskt perspektiv är alla frågor miljöfrågor. Principen Free, prior and informed consent (FPIC) innebär att samerna som urfolk ska ha rätt till att säga ja eller nej till verksamheter som påverkar de traditionella markområdena. I konventionen om biologisk mångfald (CBD) i artikel 8(j) och 10(c) är det tydligt att samerna ska ha fullt och effektiva deltagandet i processer som leder fram till beslut.

2 Sametinget förbises i många fall och får inte ansvar för myndighetsuppdrag som direkt berör samer och pekas heller inte ut som samrådspart i regeringsuppdrag från miljö- och energidepartementet. Några exempel där beslutsintegrering inte har fungerat: Nationalparksbildande Sametinget konstaterar att nuvarande arbetsformer inte uppfyller kraven varken utifrån Urfolksdeklarationen, CBD:s handlingsplan för artikel 10(c) eller arbetsprogram för skyddade områden. Sametinget efterlyser en process som på alla nivåer tillgodoser fullt och effektivt deltagande av samer vid bildandet av nya nationalparker och vid skötsel av nationalparker för att lokal kunskap inte ska gå förlorad. En sådan process skulle förstärka den lokal kunskapen som är nödvändig vid ett bildande och förvaltning. Nationalparksförordningen tillgodoser inte samiskt inflytande. I Norge finns det upprättat ett särskilt avtal mellan Sametinget och Miljöverndepartementet som garanterar konsultation med Sametinget vid naturresursplanering. Avtalet gäller utöver den särskilda konsultationsordningen mellan Sametinget och regeringen. Miljökvalitetsmål Sametinget är en av de myndigheter som borde ha ett utpekat ansvar i miljömålssystemet samt ingå i Miljömålsrådet. Samiska traditionella kunskaper tillsammans med vetenskaplig kunskap är viktigt i vårt bevarande av biologisk mångfald. Fokalpunkt för artikel 8(j) Sametingets strävan är en mer långsiktigt hållbar förvaltning av naturresurserna. Det gynnar möjligheten för de samiska näringarna och kulturen att fortleva och utvecklas. Det gynnar även den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Sametinget ser det som en självklarhet att vi ska utgöra fokalpunkt för artikel 8(j) i konventionen om biologisk mångfald (CBD) och tillhörande bestämmelser avseende alla frågor som gäller urfolk. Dels för att samiska frågor ska ligga hos det samiska folket med Sametinget som företrädare, dels för att kunskapen finns på myndigheten men främst hos det samiska folket samt i de kontaktnät som Sametinget har. Andra exempel som kan nämnas: Uppdrag att främja en ökad samverkan mellan ren- och gruvnäring under tillståndsprocessen för prospektering efter och brytning av mineral (Länsstyrelsen Norrbotten) Samebyarnas terrängkörningsplaner (Länsstyrelsen Västerbotten)

3 Renar och rovdjur Sametinget är ansvarig myndighet för att betala ut rovdjursersättningar och ersättningar för samebyarnas kostnader för rovdjursinventering enligt viltskadeförordningen (2001:724). Sametinget ska verka för att de skador rovdjuren orsakar ska vara acceptabla, bl.a genom att samverkan med Naturvårdsverket samordna arbetet med ett förvaltningsverktyg utifrån fastställd toleransnivå för skador orsakade av stora rovdjur inom rennäringen. Sametinget ska redogöra hur uppdraget genomförts och inriktningen för det fortsatta arbetet. Vidare ska Sametinget samråda med länsstyrelserna i Dalarnas, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i arbetet med förvaltningsverktyget. Förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen Själva syftet med förvaltningsverktyget är att det ska möjliggöra mer riktade åtgärder för att minska rennäringens förluster till följd av stora rovdjur, samt ge effektivare handläggning och större legitimitet för beslut som avser både rovdjurs- och rennäringsförvaltningen. Flera år har gått sedan Sametinget och Naturvårdsverket gemensamt presenterade sitt förslag om förvaltningsverktyg och toleransnivå för rennäringen. Riksdagen har därefter (december 2013) beslutat om en toleransnivå på maximalt 10 procent. Varken riksdagens beslut eller myndigheternas förslag har hitintills resulterat i lagstiftningsåtgärder. Inte heller har förslagen fått genomslag i förvaltningen vilket visas av att rennäringens förluster till rovdjuren inte har minskat. Rennäringen den näring som drabbas hårdast av rovdjurens predation 1 och antalet rovdjur i renskötselområdet försvårar bedrivandet av en hållbar renskötsel för många samebyar. Rovdjurens närvaro får mycket stora konsekvenser för rennäringen; ekonomiska, sociala, kulturella och ekologiska. Framför allt känner många renägare en stor oro och frustration över situationen. För att rennäringen ska kunna fortsätta att existera och utvecklas samtidigt de stora rovdjuren bevaras måste lagstiftningsåtgärder vidtas omedelbart. Nuvarande regelverk saknar de intresseavvägningar och mekanismer som krävs för att uppnå en balans för en ekonomiskt, ekologiskt, kulturellt och socialt hållbar rennäring, utan att gynnsam bevarandestatus för de stora rovdjuren hotas. Skyddet för renskötseln; bindande regler och styrdokument (administrativa beslut/riktlinjer/toleransnivåer/referensvärden) saknas i gällande författningar. På så sätt har bevarandet av de stora rovdjuren kommit att i allt större utsträckning ske på bekostnad av renskötseln. Sametinget vill här särskilt erinra om det folkrättsliga skydd utövandet av traditionell renskötsel åtnjuter, även i förhållande till Sveriges rovdjursförvaltning enligt svensk och EU-rätt. 1 Se SOU 2012:22

4 Regeringen har uttryckt att begreppet rovdjursförvaltning sammanfattar den avvägning där rennäringens företrädare måste acceptera förekomst av stora rovdjur i renskötselområdet och där naturvårdens företrädare måste acceptera reglering av rovdjursstammarna. Något som ett förvaltningsverktyg med tillhörande toleransnivå har ansetts kunna bidra till. Trots denna uppfattning saknas omnämnande av renskötselns intressen i den reglering förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn som huvudsakligen reglerar rovdjursförvaltningen. Slutsats: Sametinget föreslår att riksdagens beslut om toleransnivå samt tillämpningen av förvaltningsverktyget införs i förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Av regleringen ska definitionen av toleransnivå framgå, samt hur rovdjursförvaltningen ska anpassas för att förhindra att toleransnivån överskrids, respektive åtgärder som bör vidtas vid ett eventuellt överskridande. Därtill ska förvaltningsverktyget i den del som avser samråden mellan Länsstyrelsen och samebyarna regleras. Sametinget föreslår även vissa ändringar i jaktförordningen (1987:905). För att skyddsjakt enligt 23 a jaktförordningen ska beviljas krävs att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde inte försvåras, att allvarlig skada måste förhindras samt att det inte finns någon annan lämplig lösning. Nuvarande tolkning och tillämpning av dessa kriterier såsom de kommit till yttryck i avgöranden från Naturvårdsverket och förvaltningsdomstolarna visar att det är mycket svårt för samebyarna att få till stånd skyddsjakt som en åtgärd för att minska renskötselns förlust till de stora rovdjuren. Riktlinjerna för beslut om jakt är oklara och den osäkerhet som i dagsläget finns inför beslut om skyddsjakt skapar frustration för rennäringsutövarna. Sametinget är medveten om att ändringar av ovan nämnda kriterier inte kan ske i strid mot Sveriges skyldigheter enligt art- och habitatdirektivet men anser att det är möjligt att förtydliga dessa kriterier utan att frångå direktivets krav. Särskilt med hänsyn till de internationella regler om renskötselns skydd som Sverige också är skyldig att uppfylla. Ersättningsnivåer enligt 6-7 viltskadeförordningen Efter förslag av Sametinget beslutar regeringen med vilket belopp ersättning skall lämnas till samebyarna. Sametinget har inlett en fördjupad översyn av ersättningsbeloppen med syfte att kunna föreslå modifierade och verklighetsanpassade ersättningsbelopp för varje rovdjursart. Det kommer att kräva förändringar i höjda ersättningsnivåer främst vad gäller björn och örn. Skadeförebyggande åtgärder När det gäller bidrag för skadeförebyggande åtgärder beslutade regeringen om en förändring i december 2013, (Viltskadeförordning 2001:724, 3), vilket inneburit att bidraget

5 inte längre dras från rovdjursersättningen för samebyarna utan belastar direkt rennäringens främjandeanslag. Däremot tillsköts inga nya medel utan anslaget förblev oförändrat. En annan svårighet är att ersättningen för skadeförebyggande åtgärder har en nära koppling till länsstyrelsernas handläggning och beslut av skyddsjaktsärenden. Beslut som länsstyrelsen tar kan bli en direkt konsekvens för Sametingets anslag. Samebyarnas inventering av rovdjur På grund av dåliga inventeringsförhållanden i kombination med detaljerade inventeringsinstruktioner är det svårare än tidigare att få en uppfattning över hur stora rovdjurspopulationerna är i renskötselområdet. Flera samebyar (21 samebyar under 2016) har inte kunnat fullfölja sina inventeringar de senaste åren. Det är samebyarna som till stora delar utför rovdjursinventeringen får inte kostnadstäckning för sitt arbete. Det urholkar kvaliteten på inventeringen. Sametinget har poängterat detta vid flertalet tillfällen, och ser därför fram emot att det sker en förändring. Fördelning av medel för samebyarnas kostnader för rovdjursinventering utbetalas idag efter samebyarnas barmarksareal i km 2. Sametingets anslag för samebyarnas inventering av rovdjur har allt sedan det nya ersättningssystemet infördes 1996 legat kvar på oförändrad nivå. Rovdjursutredningen (SOU 2007:89) konstaterade i sitt betänkande vikten av att rovdjursinventeringen inom renskötselområdet fortsätter att utvecklas i samverkan mellan länsstyrelserna och samebyarna. Slutsats Sametingets befintliga anslag kommer inte att kunna täcka kostnader för den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken. Kiruna den 3 mars 2017 Håkan Jonsson Styrelseordförande

6 Från: Anne Walkeapää Till: Kopia: Kansli; Håkan Jonsson; Anja Taube Ärende: Underlag till möte med Miljöministern 13 mars Datum: den 3 mars :48:44 Bilagor: Miljöminister - möte 13 mars.docx Hej, jag bifogar underlag med de frågor Sametinget önskar att följa upp med Miljöministern Karolina Skog i Kiruna måndag 13 mars. Dearvvuođaiguin / Med vänlig hälsning Anne Walkeapää Áššegieđahalli servodatplánemis/ Samhällsplanerare SÁMEDIGGI / SAMETINGET Box JÅHKÅMÅHKKE/JOKKMOKK Guossástallanbáiki / Besöksadress: Lärargatan 2 Tel