Genetisk variation är livsviktig för vitaliteten och ganska snabbt även en förutsättning för överlevnaden hos en art.

Transkript

1 Naturens behov av genetisk variation Genetisk variation är livsviktig för vitaliteten och ganska snabbt även en förutsättning för överlevnaden hos en art. Då vi benämner en art i naturen som utrotningshotad så är det långt ifrån så att vi endast utgår från antalet individer som finns kvar. Minst lika avgörande för att bedöma vilka chanser en art har att leva vidare är uppskattningen om hur stor den genetiska variationen är. Den genetiska variationen minskar i samma takt som föräldradjuren är väldigt lika varandra (genetiskt sett). Av den anledningen bör man ej para djur som är nära släkt. Vad som är för nära släkt varierar beroende på vem man frågar, men om man vänder sig till vetenskapen så säjer den att den negativa påverkan av inavel på påvisbar när släktskapsgraden är mer än drygt 2%. Då vi använt hundar i olika slags syften så har vi efterfrågat en hund som fyller just vårt/våra syften. På så vis skapades olika hundtyper med olika syften. Så har det varit i många tusen år, dvs långt innan vi hade kunskap om genetik. På senare tid har vi av dessa hundtyper skapat flera olika raser som ännu mer specifikt ska motsvara vad vi är ute efter för egenskaper (såväl exteriöra, mentala och medicinska egenskaper). De hundraser vi har idag är oftast mellan 100 och 200 år gamla (en koncentration av rasernas uppkomst, i den formen vi har dem idag, skedde under andra hälften av 1800talet). Tidigare trodde vi att många av raserna är äldre, men den senaste forskningen säjer, som sagt, att de som oftast är yngre än vad vi innan trodde. Det är förstås delvis en tolkningsfråga eftersom själva hundtyperna funnits länge, så egentligen också en del raser, men detta med att skapa en standard och stänga stamböckerna är förhållandevis nytt. Vår avel blev mer selektiv vilket gjorde att raserna blev mer homogena. Det är bra på det viset att vi lättare kunde förutse hur valparna skulle bli, men baksidan var att vi tappade en hel del genetisk variation (eftersom vi, när standarden kom, uteslöt material med ex fel färg). Att utesluta fel färg, teckning eller andra egenskaper som oftast inte stör hundens funktion kan ses som onödigt, men det kom en trend där det kändes viktigt att man verkligen skulle kunna urskilja en ras från en annan. Förmodligen gjordes också bra uteslutningar, såsom att utesluta hundar vars exteriör, mentala egenskaper eller hälsostatus inte var funktionella för typen/rasen. Så allt har en baksida och en framsida, såklart. Om vi studerar de flesta rasers uppkomst (den moderna rasen) så ser vi att många raser har väldigt få rötter. I vissa fall såg man, förr eller senare, att man behövde få in nytt blod och handlade efter det. Ibland gjorde yttre omständigheter (såsom krig) att populationen minskade kraftigt och att man då vart tvungen att ta in nytt blod för att rasen för huvud taget skulle kunna existera. En del raser försvann men lever delvis kvar i någon annan ras. Alla sexualreproducerande arter (allt ifrån insekter till hundar, människor och elefanter) tenderar att välja partner som är så obesläktad som möjligt...om hon har det valet. Det finns olika mekanismer som styr detta. Hos hunden finns ex vomeronasale, en fysisk del av doftsinnet, där hunden bla kan avgöra om en potentiell partner är för nära släkt eller inte.

2 Om en art i naturen av en eller annan anledning tenderar att lida brist på genetisk variation så kommer individer som inte kan hitta en tillräckligt obesläktad partner söka sig bortåt om denne vill reproducera sig. I vissa fall hittar hon en artfrände som är tillräckligt obesläktad av motsatt kön på annat håll. Om detta inte går är det förhållandevis vanligt att hon/han letar reda på en annan likande art (ofta en underart) och försöker reproducera sig med denna. Så har skett med många arter/underarter under evolutionens gång och det sker än idag eftersom evolutionen fortfarande pågår. Fjällrävar väljer ibland rödrävar (särskilt under perioder då deras genetiska variation är som lägst). En del arter ändrar t.o.m sina beteenden efter detta. Ex viss art av flugsnäpparhanar lär sig att sjunga som en annan typ av flugsnappare, när den egna underarten lider brist på genetisk variation, för att locka till sig honor av den andra arten flugsnappare. Ibland har vi importerat arter till ex Sverige för att bedriva jakt av olika slag. När vi tog hit dem tog vi inte hit så många och kanske inte heller från olika platser eller olika släkter inom arten. Därför kunde dessa arter inte reproducera sig i all oändlighet utan att börja lida brist på genetisk variation. Exempel på detta i vårat land är den importerade Kanadagåsen som började reproducera sig med våra inhemska gås-arterna (det har t.o.m gått så långt att vi fått en ny slags gås som från början var en Kanadagås-hybrid) och fältharen (som togs hit från Tyskland för att jagas) reproducerar sig ibland med våran skogshare. Naturen drivs mot att hålla den genetiska variationen tillräcklig (dock inte oändlig, långt ifrån alla arter kan ju reproducera sig med varandra, de som kan det har ju liknande genetisk bakgrund, har vart ifrån varandra under en period, men söker sig till varandra igen om/när det är nödvändigt) Vad gäller våra hundar (annat än de som lever på gatan) så har de väldigt sällan något att säja till om där. Om en tik höglöper och en hanhund äntligen får träffa en höglöpande tik så kommer de, i de flesta fallen, försöka para sig oavsett om det är pappa-dotter eller två syskon. Därför var och är det möjligt för oss att avla på detta vis. Att avla selektivt (att ha ett urval gå mot ett visst mål) är nödvändigt för att förutsäga avkomman och att rätt hundar hamnar i rätt sammanhang (både för sammanhangets och hundens skull). Att avla inom sluten population (med stängda stamböcker såsom är det absolut mest dominerade sättet att bedriva avel på) gör det betydligt enklare för oss att nå våra mål/förutse avkomman fyller därför en bra funktion. Men allt kan ju brukas och missbrukas. Och en av de absolut största utmaningarna vi står för idag är att kombinera vårt vanligaste sätt att avla (dvs. inom sluten population), med naturens behov av tillräcklig genetisk variation. På många håll kommer man framöver behöva ta in blod utanför populationen (i vissa fall gör man det redan idag, och i vissa fall skulle man kanske behöva göra det redan idag även om man ännu inte bedömer situationen så pressad). Vad är problemet med nära släktskapsavel? De flesta sjukdomar och defekter med genetisk betingning nedärvs som recessiva anlag och/eller nedärvs polygent. När den genetiska variationen minskar kommer hundar inom samma population (dvs hundar som normalt sett är varandras potentiella parters ) bära på samma defekt-anlag vilket gör att defekterna

3 för ökad chans att slå igenom/komma upp i avkommornas fenotyp. Det finns också andra riskfaktorer med otillräcklig genetisk information. Cellerna har ett genkomplex MHC (Major Histocompatibility Complex) som fungerar som en kod/ ett lösenord som behöver kännas till av eget biologiskt material för att kunna accepteras av cellen. Ju mer komplex denna kod är desto svårare är det för främmande material (såsom virus, bakterier) att komma åt cellen varför MHC spelar en central roll i individens immunsystem. Ju sämre genetisk variation desto mindre komplexa blir dessa koder varav främmande material får lättare att tränga in och förstöra cellerna. Det är i första hand denna faktor som gör att inavel leder till ökad infektionskänslighet och minskad fertilitet (ett stort antal foster dör redan innan de föds pga denna ökade infektionskänslighet hos tiken och/eller sig själva). Med inavel följer ofta även mentala egenskaper som inte är till gagn för individen, såsom starka rädslor. Men varför inavlar man för huvudtaget? Därför att det är ett sätt att behålla en viss typ av hund (vissa egenskaper). Det är det absolut lättaste och snabbaste sättet att koncentrera även de gener som man vill ha, oavsett vilka slags egenskaper vi talar om (exteriöra, mentala osv). Idag har vi en del kunskap om hur saker och ting nedärvs och är därför inte lika beroende av att inavla för komma närmre våra avelsmål. Men vill vi ha en homogen grupp hundar (hundar som är väldigt lika varandra, på gott och ont) så är nära släktskapsavel fortfarande den mest effektiva metoden. Dessutom är det, beroende på hur populationen ser ut, ibland oerhört svårt att undvika att släktskapsavla. All avel handlar om att prioritera och väga olika faktorer emot varandra, så även vart vår gräns för nära släktskapsgrad går. Det finns idag inga konkreta lagar mot att bedriva nära släktskapsavel (däremot finns det lagar som säjer att vi inte får avla på ett sätt där avkomman sannolikt riskerar att bli sjuk, men lagar kan uppenbarligen tolkas på olika vis). SKK har en rekommendation om att vi ej överstiger 6.25%, den rekommendationen är dock dels just en rekommendation och dels är det betydligt högre än vad biologin föreslår. Så länge lagen inte ser till att vi ej bidrar till ytterligare genförluster inom våra hundraser så bär uppfödarna ett oerhört stort ansvar för rasens framtida utveckling och genetiska variation. Hur kan vi öka den genetiska variationen? Med avelsbas menas det antalet individer inom rasen som går i avel, dvs den effektiva populationen. Den effektiva populationen är oftast betydligt mindre än vad den borde vara i förhållande till den faktiska populationen (alla individer inom rasen/hela populationen).

4 Population: En grupp individer (ex en hundras) Effektiv population: De individer inom en grupp (ex en hundras) som lämnar avkommor (går i avel). Faktisk population: Alla individer som finns i populationen/gruppen (ex en hundras) Även om hunduppfödare själva ofta är medvetna om de negativa konsekvenserna som blir då vi överanvänder en hane (en stor del av rasen blir nära släkt med samma pappa och därmed nära släkt med varandra) så är det ofta de faller för frestelsen att använda en hane som ex har gått väldigt bra på utställning. Att denna hane i vissa fall dessutom är nära släkt med tiden utgör inte alltid ett hinder. Ibland ses det t.o. Som en fördel. Här har man gjort en del framsteg genom att komma med rekommendationer (ibland även restriktioner) om hur mycket en viss hanhund får användas. Sådana initiativ är jättebra för rasens utveckling. Om vi verkligen bryr oss om en ras ur ett större perspektiv så ska vi sätta högre prioritet på att hunden är så lite släkt med den andra hunden som möjligt. Helt obesläktade är de nästan aldrig om de förekommer inom samma slutna population. Inavel 0% finns i regel inte inom en och samma hundras även om SKK räknar på det viset, vilket kritiserades av framförallt PE Sundgren (husdjursgenetiker i vårat land) och därav blir det ännu viktigare att välja föräldrardjur som inte är för nära släkt. Här skulle vi verkligen behöva tänka om och i vissa fall våga vara den som går mot strömmen och väljer en hane som kanske inte är en hane som alltid får potentiella valpköpare att hoppa högt (pga att alla vet vem han är), men att du ändå kommit fram till att han kan tillföra något bra till din tik och dina avelsmål. Det kan mycket väl finnas en lika rastypisk eller tillräckligt rastypisk och på andra vis passande hund även om ägaren till denne inte har åkt runt på så många utställningar, ändå tenderar vi att välja bland de mest populära hanarna. Men hänsyn till biologin och bevarandet av rasen så borde det uppskattas mer när uppfödare vågar välja hundar och/eller linjer som inte används så flitigt genom tiderna. Men så är det inte alltid. Dessutom kan det ibland vara svårt att veta vad som finns i de linjerna just därför att det inte finns lika mycket material att titta på. Så det handlar igen om att väga olika styrkor och svagheter mot varandra. Att välja en populär hund/väl använda linjer har fördelen att vi ofta vet vad som kan väntas komma från den hunden/de linjerna men nackdelen att vi får lägre genetisk variation inom rasen. Att välja en hund/linjer som inte används så flitigt har fördelen att vi ökar på den genetiska variationen inom rasen, men nackdelen att vi inte har lika bra underlag för vad denna hund/dessa linjer bär på. Som uppfödare behöver man ta ansvar för de just de valpar man föder upp, men också för populationen (ex rasen) i sin helhet. Alternativ bekämpning mot dålig genetisk variation Ibland dyker det upp exempel på radikala åtgärder för att öka den genetiska variationen. Ex i finland har en korsat in schnauzer i Pincher nyligen: et-if.html I Sverige händer det att man tar in nytt blod i raser som blivit väldigt drabbade av konsekvenserna

5 vid nära släktskapsavel. Det är ovanligt, men förekommer ex hos Clumber Spaniel. Ett annat exempel är sk. founders i Finsk Lapphund. Där har man tagit avelsmaterial från samehundar (icke SKK-reg hundar, men av samma typ som den finska lapphunden). Man har valt ut individer som väl motsvarat standard och på så sätt fått lite nytt avelsmaterial. I vissa kretsar där man verkligen prioriterar hundens funktion är det också vedertaget att avla på egenskaper och släppa tanken på att hålla sig inom population. Där finns i regel inga organiserade korsningsprogram och även om de flesta stambokförs så sker det inte med någon överblick av ett kontrollorgan (såsom SKK). Där ägnar man sig åt ren prestationsavel. I sverige är det ganska vanligt bland vissa kretsar av draghunds-folk och även vad gäller vissa typer av jakthundar (ex hundar för vildsvinsjakt). Sedan finns det organiserad/kontrollerad/selektiv avel över rasgränser. Hur genomtänkt och långsiktigt planerat det är varierar förstås kraftigt. Sammanfattningsvis om genetisk variation: Den genetiska variationen är nödvändigt för hälsa och fortsatt överlevnad. Vi ökar den genetiska variationen genom att bredda avelsbasen. För vissa raser har det blivit aktuellt att, även i nutid, korsa in material från andra populationer. Om detta kommer bli nödvändigt och/eller hur nödvändigt det kommer bli i en aktuell ras hänger jättemycket på hur uppfödarna gör idag. I samma grad som de kör över naturens behov av genetisk variation och bidrar till genförluster ökar de på behovet av framtida inkorsningsprogram. Och tvärtom: i samma grad de tar hänsyn till naturens behov av genetisk variation och försöker matcha sina gränser för släktskapsavel men naturens/biologins gränser i samma grad minskas behovet av ev framtida inkorsningsprogram. Genetisk variation är nära och vetenskapligt förknippat med hälsa varför det bör vara en av andra verktyg för att ta fram friska individer och bidraga till rasens hälsa. Vart gränsen går för vad som bör tillåtas vad gäller släktskapsgrad är i praktiken upp till var och en och vi skulle få olika svar beroende på vem vi frågar. Ett konkret förslag är dock att med hänsyn till det vi idag vet rent vetenskapligt samt med hänsyn till att vi redan ofta har större eller mindre problem med genetisk variation, undvika att överstiga en släktskapsgrad på 2%