Participatory Economics Deltagarekonomi: En sammanfattning Vad är en ekonomi? En ekonomi kan beskrivas som en uppsättning institutioner och sociala roller med vars hjälp människor organiserar sig själva och sitt arbete för att producera, konsumera och allokera varor, tjänster och resurser. Ett ekonomiskt system och dess institutioner kan vidare definieras med hjälp av följande frågor: vem äger produktionsmedlen, hur organiseras arbetsdelning och beslutsfattande, hur sker allokeringen av samhällets resurser och det som produceras. Det sätt som ett samhälle väljer att organisera sina ekonomiska aktiviteter på har långtgående konsekvenser för människor. De ekonomiska aktiviteterna påverkar människor dels genom att definiera de roller som erbjuds människor i deras egenskaper av producenter och konsumenter och dels genom att påverka det som produceras, konsumeras och allokeras. Båda dessa typer av påverkan har stort inflytande på människors utveckling och möjligheter till ett givande och självförverkligande liv. Vägledande värderingar För att kunna utvärdera och bedöma olika typer av ekonomier måste vi ha en uppfattning om på vilket sätt vi vill att ett ekonomiskt system skall påverka människor och vilka värderingar som vi vill skall vara vägledande. En Deltagarekonomi utgår ifrån följande fyra grundläggande värderingar: Rättvisa Institutionerna skall fördela konsumtionsmöjligheter utifrån en rättvis fördelningsprincip. Ingen ska belönas eller straffas för något som man inte kan påverka utan endast ansträngningar och uppoffringar ska belönas. Solidaritet Institutionerna skall fostra egenskaper som empati, ömsesidig respekt och omtanke om andra. Mångfald Institutionerna skall möjliggöra och eftersträva mångfald både med avseende på levnadssätt och på utförandet av ekonomins uppgifter. Självförvaltning Institutionerna skall möjliggöra och eftersträva att varje aktör i ekonomin påverkar beslut i den utsträckning som han/hon påverkas av besluten Vilka är alternativen? Om en ekonomi är en uppsättning institutioner och roller för att möjliggöra produktion, konsumtion och allokering kan man förenklat identifiera fyra ekonomiska grundtyper utifrån dess institutioners utmärkande drag: Kapitalism - Privat ägande av produktionsmedlen - Hierarkiskt beslutsfattande och hierarkisk arbetsdelning i produktionsenheterna - Tillgång till konsumtion via ersättning för ägande av produktiva tillgångar (vinstutdelning) och arbetets bidrag till produktionsutfallet (marknadslöner) där parternas förhandlingsstyrka avgör fördelningen. - Allokering av resurser via marknaden Statssocialism - Statligt eller kollektivt ägande av produktionsmedlen - Hierarkiskt beslutsfattande och hierarkisk arbetsdelning i produktionsenheterna - Tillgång till konsumtion utifrån konsumenters behov (centralt uppskattade behov) och via ersättning för arbetets bidrag till produktionen (central värdering av bidrag) - Allokering av resurser via central planering
Marknadssocialism - Kollektivt eller statligt ägande av produktionsmedlen - Hierarkiskt beslutsfattande och hierarkisk arbetsdelning i produktionsenheterna - Tillgång till konsumtion via ersättning för arbetets bidrag till produktionsutfallet (marknadslöner) och till viss del utifrån behov - Allokering av resurser via marknaden Deltagarekonomi - Gemensamt ägande av produktionsmedlen - Rådsbaserat demokratiskt beslutsfattande i produktionsenheterna - Balanserade arbetskomplex vars arbetsuppgifter är balanserade med avseende på den livskvalitet och den makt som arbetsuppgifterna genererar - Ersättning för arbete baserat på arbetsinsats, ansträngning och uppoffring - Allokering av resurser via en självförvaltande process - deltagande planering Ägande av produktionsmedlen I en kapitalistisk ekonomi ägs produktionsmedlen av enskilda personer och grupper. Det saknar betydelse på vilket sätt som ägarna har kommit över sina tillgångar och ägarna deltar inte nödvändigtvis i arbetet som utförs i produktionsenheterna. Ägandet medför beslutanderätt över hur tillgångarna skall användas utan hänsyn till vilka konsekvenser besluten får för producenterna som arbetar i fabrikerna samt rätt till en ökad konsumtion via vinstutdelning. Detta är varken förenligt med rättvisekriteriet eller självförvaltningskriteriet. Arbetsdelning och beslutsfattande Kapitalism Det finns två klasser av anställda/arbetare i en kapitalistisk ekonomi. Den ena klassen har genom utbildning, träning och tillgång till information skaffat sig stort inflytande över sina egna och andras arbetssituation och arbetsuppgifter och deras egna arbetsuppgifter är utvecklande och maktfrämjande. Hierarkiskt befinner de sig mellan ägarna och den lägre klassen av anställda. Klassen består av olika typer av direktörer, produktionschefer, ingenjörer, arbetsledare, advokater osv. men också lärare, läkare och arkitekter och kallas koordinatorer. Den andra och lägre klassen består av anställda/arbetare som inte fattar några viktiga beslut utan enbart utför de beslut som fattas av ägare eller av koordinatörer. De har litet eller inget inflytande över hur deras arbetsuppgifter organiseras. Deras arbetsuppgifter är monotona och själsdödande. Gruppen består av arbetare på golvet. Statssocialism I en statssocialistisk ekonomi finns inga privata ägare till produktionsmedlen men i övrigt är produktionen normalt organiserad på samma hierarkiska sätt som i en kapitalistisk ekonomi dvs. med en grupp av anställda som fattar de viktiga besluten och planerar sina egna och andras arbetsuppgifter och en annan grupp som endast lyder order och utför fattade beslut och vars arbetsuppgifter är monotona och själsdödande. Yrkesbenämningarna kan skilja sig från en kapitalistisk ekonomi men principen är den samma. Marknadssocialism En marknadssocialistisk ekonomi kan ibland ha en formellt demokratisk beslutsorganisation i fabrikerna med arbetarråd eller liknande som fattar besluten. I praktiken brukar det trots detta skapas en koordinatorklass som dominerar och styr beslutsfattandet på grund av en större förmåga att aktivt delta i beslutsfattandet och en bättre tillgång till information som i sin tur beror på att arbetsdelningen fortsätter att organiseras hierarkiskt i två klasser av anställda enligt samma mönster som i kapitalistiska och statssocialistiska ekonomier. I en marknadsstyrd ekonomi, oavsett om ägandet är privat eller statligt, tvingas aktörerna av kortsiktiga konkurrensskäl att organisera arbetsdelningen hierarkiskt och därmed indirekt även det formella beslutsfattandet. Fördelning av konsumtionsmöjligheter/ersättning Kapitalism I den teoretiska varianten av en kapitalistisk ekonomi får en person tillgång till samhällets totala produktion via ersättning i form av utdelning, ränta och lön baserat på bidraget till den totala produtionen. Personens bidrag till produktionen kan grunda sig både på ägande av produktionstillgångar och på arbete, ju produktivare tillgångar eller arbete desto större tillgång till samhällets totala produktion via större utdelningar och högre lön. I praktiken påverkas möjligheterna
till konsumtion i stor utsträckning även av aktörernas förhandlingsstyrka i klasskampen som t ex beror på monopolsituationer, facklig organiseringsgrad m.m. Statssocialism I den teoretiska varianten av statssocialism fördelas tillgång till konsumtion utifrån individers och gruppers uppskattade behov. Denna fördelningsgrund är användbar och till och med att föredra vid fördelning av enstaka kollektiva nyttigheter såsom tillgång till sjuk- och hälsovård och utbildning eller för enstaka grupper, såsom äldre och barn, men det är orealistiskt att förvänta sig att den skulle fungera som generell fördelningsprincip för samtliga producerade varor och nyttigheter i hela ekonomin och för samliga grupper i samhället. Även om det fanns ett någorlunda objektivt sätt för en central planeringsenhet att avgöra vilka behov som människor upplever sig ha, så skulle det inte finnas någon möjlighet att jämka samman behoven med vad som samhället skulle behöva producera. Upplevda behov skulle alltid överstiga vad samhället skulle vara villigt och förmöget att producera. Marknadssocialism I de socialistiska varianterna berättigar inte ägande av produktionsmedel till konsumtion men i marknadsvarianten påverkar arbetets produktivitet lönens storlek och därmed konsumtionsmöjligheterna. Eftersom de flesta variabler som påverkar en individs produktivitet, t.ex. intelligens, tillgång till utbildning, styrka, uthållighet m.m. i stor utsträckning inte kan påverkas av individen förkastar vi denna grund för fördelning av konsumtionsrätter med hänvisning till rättvisekriteriet. En person skall inte belönas eller straffas för något som han/hon inte själv kan påverka. Allokering Marknad Marknadsallokering innebär resursfördelning via förhandlingar mellan enskilda köpare och säljare. Varje aktör försöker maximera sin vinst utan hänsyn till effekterna på andra och varje vinstökning sker av nödvändighet på bekostnad av någon annans potentiella vinst. De parter utöver köparen och säljaren som påverkas av en affärstransaktion, t.ex. övriga innevånare i samhället som måste leva med bilavgaser eller framtida generationer som måste hantera miljöförstörelse, får inte tillfälle att påverka förhandlingen och prissättningen. De priser som marknaden genererar är därmed alltid missvisande och felaktiga eftersom i princip alla affärstransaktioner utan undantag har effekter (som kan vara både positiva och negativa) för en tredje part. Vidare snedvrids efterfrågan genom en ojämn inkomstfördelning (som i sig är resultatet av marknadslöner) så att konsumenter med stor inkomst kan efterfråga lyxartiklar samtidigt som konsumeter med låg inkomst inte har tillräckligt med mat för dagen. Detta är några av marknadens negativa effekter och de är tillräckliga för att vi skall kunna förkasta marknaden som allokeringsmetod med hänvisning till solidaritetskriteriet eftersom marknaden inte främjar solidaritet utan snarare motsatsen och med hänsyn till självförvaltningskriteriet eftersom de parter som påverkas av besluten (tredje part vid en affärstransaktion) inte tillåts ha inflytande över besluten. Central planering Central planering innebär en process där en central planeringsenhet införskaffar information om samhällets produktionsresurser och konsumtionsbehov och utifrån denna information upprättar produktionsplaner vilka därefter kommuniceras nedåt till de enskilda produktionsenheterna och konsumenterna som i sin tur förväntas implementera planerna. Även om vi förutsätter altruistiska och rättvisa planeringstjänstemän med en fantastisk förmåga att inhämta och tolka den stora mängd information som det handlar om så måste denna allokeringsprocess likväl förkastas eftersom den står i klar motsättning till självförvaltningsmålet. En centralt upprättad plan som förväntas genomföras av enheter som inte själv varit delaktiga i upprättandet av planen står i klar motsättning till målet att de som påverkas av besluten skall vara de som fattar besluten. Mångfald Ett kapitalistiskt samhälle, liksom de s.k. socialistiska samhällena enligt definitionen ovan, är klassamhällen och de olika klasserna uppvisar stora skillnader mellan varandra men inbördes är klassernas smaker, preferenser, värderingar och intressen påfallande lika. Klassmedlemmar likriktar i stor utsträckning tycke och smak vad gäller musik, kläder, sport m.m. för att markera klasstillhörighet. Detta är inte förenligt med vårt mångfaldsmål. Vidare, den mångfald som trots allt erbjuds i ett kapitalistiskt samhälle är oftast begränsad eftersom konkurrens och skalfördelar likriktar både produktionsalternativ och konsumenters smaker och preferenser. Mångfalden består ofta i meningslösa skillnader såsom t ex skillnaden mellan Coca-Cola och Pepsi Cola eller McDonalds och Burger King.
Slutsats Vi kan förkasta den kapitalistiska versionen och de två s.k. socialistiska versionerna av ekonomiska system med hänvisning till bristande måluppfyllelse avseende samtliga fyra vägledande värderingar; rättvisa, solidaritet, mångfald och självförvaltning. Deltagarekonomi en vision I en Deltagarekonomi är ägandet gemensamt. Vem eller vilka som skall anses äga samhällets resurser är ointressant eftersom ägandet inte medför några konsekvenser alls vare sig med avseende på beslutsrätt, ersättning eller något annat. Man kan se det som att alla äger en del i samhällets totala tillgångar eller att ingen äger samhällets tillgångar. Deltagarekonomin bygger i stället på fyra andra institutioner som tillsammans definierar ett ekonomiskt system som uppfyller målen avseende rättvisa, solidaritet, mångfald och självförvaltning. Ett system av arbetsplatsråd och konsumentråd Balanserade arbetskomplex Ersättning för arbetsinsats, ansträngning och uppoffring Deltagande allokeringsplanering Rådsstruktur och beslutsfattande En arbetsplats högsta beslutande organ är arbetsplatsrådet där samtliga arbetande ingår. Beroende på arbetsplatsens storlek deltar samtliga arbetande eller endast valda delegater i rådets återkommande sammanträden. Valda delegater kan återkallas när som helst av den grupp som valt dem. På arbetsplatsen finns också olika mindre råd, såsom arbetslagsråd, avdelningsråd, divisionsråd m.fl. vilka hanterar de frågor som i första hand berör en begränsad del av arbetsplasen. Varje arbetsplats ingår vidare i olika branchråd för alla arbetsplatser inom samma branch och regionråd för arbetsplatser inom samma region. På samma sätt ingår alla konsumenter i grannskapsråd, stadsdelsråd, kommunråd, regionråd osv. upp till ett landsomfattande konsumetråd. Samtliga löpande beslut rörande produktion och konsumtion och planering av aktiviteter och verksamheter hanteras inom ramarna för denna rådsstruktur. Beslut fattas med hjälp av röstförfarande och beslutsregler som är specifika för olika typer av beslut. Varje råd bestämmer själv vilka regler som skall gälla för vilka beslut. Det kan vara konsensus, enkel majoritet eller olika typer av kvalificerad majoritet beroende på vilken typ av beslut som skall fattas. I vissa typer av beslut kanske en grupp av arbetare skall ha vetorätt, för andra beslut kanske regeln skall vara strikt en person en röst. Det är den vägledande normen som är det viktiga; en aktör ska påverka ett beslut utifrån i vilken utsträckning som aktören påverkas av beslutet. Balanserade arbetskomplex På alla arbetsplatser oavsett ekonomi finns en mängd arbetsuppgifter som ska utföras. Uppgifterna är olika med avseende på de färdigheter som man utvecklar vid utförandet av uppgifterna och med avseende på livskvalitet. Vissa uppgifter genererar stora färdigheter i att analysera, planera, argumentera och dra slutsatser och är därför maktfrämjande medan andra uppgifter är repetetiva, tråkiga och själsdödande. Den förstnämnda typen av uppgifter innebär ofta, men inte alltid, även en hög livskvalitet medan den andra typen innebär låg livskvalitet. I de tidigare beskriva ekonomiska systemen kombineras olika arbetsuppgifter ihop till arbetskomplex på ett sådant sätt att en anställning enbart innehåller arbetsuppgifter som är givande, skapande och utvecklande ELLER enbart arbetsuppgifter som är monotona och själsdödande. De som utför uppgifter som är givande och maktfrämjande (koordinatorerna) utvecklar en överlägsen förmåga att aktivt delta i beslutsfattande så att även om en formellt demokratisk rådsstruktur är på plats så kommer det ändå att finnas en grupp av anställda som kontrollerar beslutsfattandet på grund av deras erfarenheter från sina anställningar. För att möjliggöra ett demokratiskt beslutsfattande i de olika råden där alla aktörer har samma möjlighet att delta på lika villkor måste alla anställningar som erbjuds i ekonomin vara balanserade så att de arbetsuppgifter som ingår i en anställning genomsnittligt är likvärdiga alla andra anställningar i ekonomin med avseende på de färdigheter som arbetsuppgifterna genererar avseende deltagande i beslutsfattande. Utformandet av balanserade arbetskomplex måste självfallet även i en Deltagarekonomi göras med hänsyn till behovet av utbildning, träning och kunskap för arbetsuppgifternas utförande. Även balansering MELLAN olika arbetsplatser kan vara nödvändigt eftersom en arbetsplats kan skilja sig avsevärt från andra med avseende på nämnda färdigheter. Balanserade arbetskomplex i hela ekonomin är en förutsättning för ett demokratiskt beslutsfattande inom de olika råden. Dessutom kräver rättvisenormen att arbetskomplexen i möjligaste mån även balanseras med avseende på livskvalitet.
Ett antal arbetskomplexkommittéer med arbetarrepresentanter både på varje arbetsplats och i ekonomin som helhet har till uppgift att klassificera och värdera arbetsuppgifter utifrån maktfrämjande och livskvalitet samt att föreslå hur arbetsuppgifterna kan kombineras och fördelas så att balansering uppnås. Ersättning I en Deltagarekonomi ersätts utfört arbete utifrån arbetsinsats, ansträngning och uppoffring och inte i första hand utifrån arbetsresultatet. En arbetare som är extra produktiv på grund av större intelligens, styrka eller någon annan egenskap som han/hon har bevåvats med i det genetiska lotteriet eller större erfarenhet eller bättre arbetsverktyg har inte rätt till en större konsumtion av samhällets producerade varor och tjänster via en högre ersättning än en arbetare med en lägre tilldelning av dessa egenskaper. Däremot har en arbetare som arbetar fler timmar och med högre intensitet eller med ett arbete som kräver en större uppoffring i övrigt rätt till en högre ersättning än en arbetare som arbetar färre timmar med lägre intensitet eller med arbetsuppgifter som kräver en mindre uppoffring. Förutom att denna ersättningsprincip uppfyller rättvisekriteriet är den även att föredra utifrån motivationssynpunkt. Många förespråkare för den kapitalistiska modellen hävdar att ersättning utifrån produktivitet är nödvändig för att motivera produktiva anställda att göra sitt bästa. Detta argument är ologiskt eftersom det är meningslöst att belöna ett beteende som en aktör inte kan påverka. En anställd kan inte påverka sina medfödda genetiska förutsättningar oavsett hur stor ersättning som erbjuds. Däremot kan en anställd påverka sin arbetsinsats, ansträngning och uppoffring och därmed är det motiverat ur ett motivationsperspektiv att ersätta dessa variabler. Eftersom samtliga arbetskomplex i en Deltagarekonomi är balanserade med avseende på maktfrämjande och livskvalitet är antalet arbetade timmar en första uppskattning på den arbetsinsats som skall ersättas/belönas. Utöver detta kan de olika arbetsråden på olika nivåer besluta att de anställda skall betygsättas med avseende på arbetsinsats, intensitet och uppoffring av sina arbetskamrater utifrån överenskomna kriterier och att denna gradering av arbetsintensitet skall påverka den ersättning som den anställde erhåller. Deltagande allokering Alternativet till marknadsallokering och central planering är en demokratisk allokeringprocess där både konsumenter och producenter deltar direkt och demokratiskt i formuleringen av de årliga planerna i den utsträckning som de påverkas av de olika aktiviteterna. För att arbetsplatsråden skall kunna organisera sina produktionsaktiviter med hänsyn till vilka effekter de får på dem själva, andra arbetare och konsumenterna måste de ha tillgång till viss information. På samma sätt måste konsumenterna och deras råd ha tillgång till viss information får att kunna föreslå konsumtionsnivåer med hänsyn till deras egna behov, effekterna för andra konsumeneter och producenterna. Arbetare måste kunna väga fördelarna med en viss produktionsteknik och arbetsinsats mot eventuella konsekvenser för konsumenterna och konsumenter måste kunna bedöma om konsumtionskraven är realistiska utifrån deras aktella arbetsinsats. Till sist; alla aktörer måste ha tillgång till information om de korrekta sociala intäkterna och kostnaderna för de varor och tjänster som de efterfrågar respektive producerar inklusive både kvantifierbara och icke-kvantifierbara konsekvenser av deras val. I en deltagande allokeringsprocess förmedlas och kommuniceras denna information via av följande kommunikationsverktyg: Priser Under förutsättning att samtliga aktörer som påverkas tillåts medverka i prissättningen av varor och tjänster i den utsträckning som de påverkas är priser det viktigaste kommunikationsverktyget. För att möjliggöra en korrekt prissättning måste priserna skapas i en social kommunikativ process där samtliga aktörers preferenser tillåts komma till uttryck. Mått på arbetsinsats: arbetad tid Eftersom arbetskomplexen är balanserade med avseende på livskvalitet och maktfrämjande är arbetade timmar en rimlig första uppskattning av arbetsinsats och ansträngning. Detta mått kan eventuellt kompletteras med arbetskamraternas betygsättning med avseende på arbetsintensitet utifrån överenskomna kriterier. Kvalitativa beskrivningar Producenter och konsumenter måste få tillgång till information om de kvalitativa mänskliga effekter som deras val innebär och som inte förmedlas av de kvantitativa indikatorerna. Producenter och konsumenter på olika rådsnivåer måste därför till sina förslag bifoga både detaljerade och summeriska beskrivningar av dessa kvalitativa effekter.
Allokeringsorganisation Varje arbetsplatsråd och konsumentråd deltar i den sociala iterativa process som kallas deltagande planering. Därutöver deltar branch- och regionråden på produktionssidan samt grannskaps- stadsdelskommun- och landsråden på konsumentsidan. Utöver dessa två nätverk av råd understöds processen av diverse s.k. understödsnämnder som bistår med experthjälp och underlättar informationsutbytet och informationsbearbetningen vid upprättandet av rådens förslag, justering av förslag, vid beräkning av anställningsbehov o s v. Dessa understödsnämnder är arbetsplatser som vilka andra arbetsplatser som helst med balanserade arbetskomplex, ersättning utifrån insats och rådsbaserat beslutsfattande osv. Allokeringsprocessen Konsumenter föreslår en plan för sin privatkonsumtion. Grannskapsråden skapar konsumtionsplaner som omfattar individernas privatkonsumtion likaväl som grannskapets kollektiva konsumption. Råden på högre nivåer skapar förslag som omfattar förslag från de lägre medlemsråden som de har bifallit samt sitt eget kollektiva konsumtionsförslag. Varje producentaktör föreslår en produktionsplan som innehåller behov av insatsvaror, investeringar och arbetskraft samt antal varor och tjänster som skall produceras. Branchfererationerna aggregerar förslagen efter bifall eller avslag och noterar eventuell överskottsefterfrågan respektive överskottsutbud. Varje aktör på varje nivå föreslår sin egen plan och efter att ha mottagit information om effekterna av sina egna och andra aktörers förslag i form av nya uppdaterade priser m.m. från understödsnämnderna så justerar aktörerna sina förslag. Allt eftersom aktörerna förhandlar sig igenom ett antal förhandlingsrundor eller iterationer närmar man sig en realiserbar produktionsplan för det kommande året. Vid tidpunkten för upprättandet av det första förslaget har aktörerna tillgång till relevant data från det avslutade året. Vidare har understödsnämnderna uppskattat det kommande årets sannolika förändringar av priser och ersättning o.s.v. utifrån tidigare beslutade investeringar och förväntade förändringar i arbetskraftspopulationen m.m.. Varje aktör skapar sig en egen uppfattning om kommande förändringar av inkomst och kvalitetsnivån i arbetsplatskomplexen utifrån tillgänglig information. Med hjälp av all denna och övrig information och föregående års priser som en indikation på de sociala kostnaderna för varor och tjänster upprättar de konsumtions- och produktionsförslag för det kommande året, inte bara innehållande kvantitativa data för konsumtion och produktion utan också kvalitativ information för att backa upp sina val. Förslagen på denna nivå behöver inte vara alltför detaljerade eftersom historisk statistik kan användas för att bryta ner informationen till mer detaljerade nivåer. När de enskilda aktörerna har lämnat sitt förslag sammanställs de till ackumulerade förslag för de olika nivåerna i hela ekonomin. Efter ett antal förhandlingsrundor blir arbetsplatsernas och grannskapsrådens förslag föremål för diskussion, förhandling och beslut till skillnad från varje individs förslag. I detta läge krävs godkännande av den föreslagna planen från det högre rådet innan det läggs det till det högre rådets eget förslag och så vidare uppåt i rådsstrukturen. När samtliga de första förslagen har lämnats summeras de och total efterfrågan jämförs med totalt utbud för samtliga varor och tjänster varefter understödsnämnerna sammanställer information om överskott och underskott i utbud och efterfrågan samt justerar de förväntade indikativa priser som krävs för att jämvikt skall skapas. Aktörerna granskar den nya informationen och upprättar nya förslag där man justerar sina önskemål utifrån den nya informationen och de nya priserna. Processen fortsätter med nya förhandlingsrunder eller iterationer tills dess att en möjlig årsplan har skapats. Eftersom varje förslag skall godkännas av närmast högre råd i rådsstrukturen pressas varje enskild aktör och råd att anpassa sina förslag till de genomsnitt som gäller i ekonomin avseende relationerna mellan konsumtion och ersättning samt intäkter och kostnader. En aktör som föreslår en privatkonsumtion som alltför mycket överstiger den ersättning som han/hon förväntas erhålla får inte sin plan godkänd av sitt grannskapsråd och en arbetsplats som föreslår en kostnads/intäktsrelation som avviker alltför mycket från branchgenomsnittet får inte sin plan godkänd av branchrådet. För att underlätta och snabba upp processen kan olika processtekniska regler införas såsom t.ex. regler för hur stora procentuella förändringar som får föreslås osv. men grunddragen i processen är desamma. Om den beslutade planen av någon anledning behöver justeras under året hanteras detta i första hand genom förhandlingar mellan de olika konsumentråden, om justeringarna gäller ändrade konsumtionsvanor som tar ut varandra så att den totala konsumtionen inte förändras, och i andra hand genom förhandlingar mellan de olika konsument- och producentråden, om produktionsplanen måste justeras.
För en mer uttömmande och omfattande beskrivning och analys samt bemötande av diverse invändningar se: Michael Albert: Parecon livet efter kapitalismen (Ordfront) Anders Sandström