Bybeskrivning - Babu Para

Bybeskrivning - Babu Para Det är morgon i Bangladesh. Mikaela, Moa, Jonathan och tolken Washim befinner sig i Thanapara i Rajshahi distrikt som ligger nordväst om huvudstaden Dhaka. Gänget cyklar längs den stora vägen som är asfalterad och förbi oss svischar rickshaws, en sorts cykeltaxi med sittvagn för två till tre personer, fram och även en och annan tungt lastad van, vilket är en cykel med flak som kan bära allt från människor till bajspinnar. Det är inte heller helt ovanligt med mopeder och motorcyklar. Än mer sällan ser vi bussar eller lastbilar och lika förvånade blir vi varje gång vi ser två stycken skräckinjagande bufflar som tillsammans drar fram med fradga i mungiporna. Vi är på väg till Babu para som tillsammans med Charghat Thanapara bildar ward nummer 6 i Municipalet i Upazillan Charghat. Tillsammans har dessa två para 4000 invånare, som är ett ovanligt stort antal människor. Ofta bildar 2-3 para en by och 2-3 byar ett ward. Då bor det ett par hundra i varje para. Mer utförlig information om hur det administrativa systemet är uppbyggt går att finna i texten: Vart vänder sig byborna i Babu para när de vill förändra något på lokal nivå? För att komma till vårt område svänger vi av från den stora vägen, in på en torkad jordväg. Vid den stora vägen ligger marknaden. Dit går de människor som inte har egen odling hemma och köper grönsaker. På vår högra sida ser vi en lång kö av kvinnor och män som leder fram till ett litet metallskjul upphöjt på bamburör. Här kan människorna i Babu para och Charghat Thanapara köpa subventionerat ris. Washim berättar att det är de fattiga i området som kommer hit. De personer som inte behöver hjälpen tar inte fördel av den då de är rädda för att sätta sin status på spel. På samma väg ligger flera olika te-skjul men även en cykelparkering som vaktas av en äldre dam. Parkeringen är gratis och är till för studenterna så att de har någonstans att ha sina cyklar medan de är i skolan. Vi fortsätter in på samma gata, parerar några svängar, passerar ett hindutempel och ser upp för betande getter i kläder. Att köra på en get kan nämligen bli dyrt, 1500 taka (ca 150 kr) för en nyfödd get och upp till 20 000 taka (ca 2000 kr) för de allra fetaste. Nu befinner vi oss på Charghat Thanaparas huvudgata, centrum för wardet och en länk mellan de två para. På den här gatan ligger en polisstation som är ansvarig för hela 1

Thanan/ Upazillan med sina 12 officer och 26 konstaplar. Det finns också en Moské, ett postkontor, några olika te-skjul, en high school och en mindre affär. I detta område kring polisstationen bor även Chairman för hela Municipalet, det vill säga den personen som är politiskt ansvarig för området. Vi cyklar vidare och svänger av in mellan några hus. På en tegelmur ser vi bajskakor med handavtryck i. Om några veckor är de redo för att användas som bränsle vid matlagning. En smal gränd leder fram till Unus Vai och Shuli Apas hus där vi parkerar våra cyklar för dagen. I deras öppna och lugna hus blev vi inbjudna att äta vår lunch varje dag och sitta en stund på taket i solen innan vi begav oss iväg ut i wardet igen. Ibland händer det att tiden springer iväg och trots att vi tjatar på tolken om att vi måste hinna med två intervjuer till lägger han sig bara ner i solen och säger att det är lugnt. Vi är förstående över att han inte känner någon tidspress, vi förklarar skillnaden för oss själva utifrån att de anser att tiden är subjektiv. Maten som Unus och Shuli bjuder oss på har de lagat tillsammans. De berättar för oss att de delar på allt hushållsarbete, vilket inte är speciellt vanligt för familjer i Babu para. En gästvänligare och gulligare familj får man leta efter. I utkanten av wardet ligger fälten på den uttorkade floden Padma. De är gröna och sträcker sig längre än vad ögat kan nå. Fälten tillhör Babu Para och där odlas både vete, linser, sockerrör och ris. Luften är disig och på fälten ser man utspridda silhuetter av hukade människor. Männen från byarna omkring fälten jobbar med att skörda diverse grödor. På vissa ställen är flodbädden urgrävd och bildar diken där det samlas vatten under torrperioderna. Där ordnar man risodlingar som kan skördas innan området blir helt vattenfyllt igen. Längs den uttorkade floden vandrar vi fram och möts av gränsvakter i uniform. De vaktar gränsen mot Indien med mentaliteten att ingen och inget ska passera. Av andra källor har vi hört motsatsen, att gränskontrollen är korrupt och en infartsport för droger. Har någon brådskande ärenden finns det en smidigare väg som är anlagd av staten. Den är speciellt byggd för att transporter till och från gränsvakterna ska kunna ta sig fram snabbt. Denna väg tar vi för att komma tillbaka till Charghat Thanaparas huvudgata. Längs Charghat Thanaparas huvudgata promenerar vi med polisstationen i ryggen, svänger ner på en mindre och mer sliten väg. På båda sidor är det plåthus varvat med lerhus. På 2

tvättlinor utanför husen hänger salvar kameezer med tillhörande unas, saris, lungis och lite barnkläder för de allra minsta som liknar dem som barnen i Sverige har. Salvar är ett par pösiga byxor, kameez en klänning som går ner över knäna och una en sjal kvinnor har till för att täcka brösten. Sari är ett långt tygstycke som kvinnor bär, det viras runt kroppen i flera varv. Lungi är ett runt stycke tyg som männen knyter likt en kjol. Nedanför står det getter, vissa fastbundna med koppel i pelare och de allra minsta går fritt. Alla har tröjor på grund av att det är kallt för dem under vinterperioden. Det är det här som är Babu para! Parans topografi gällande vägar och bebyggelse är inte lika strukturerad som Charghat Thanaparas. Vägarna i Babu para är krokigare och mindre. Därtill är husen osystematiskt utplacerade. När det inte finns något system för hur husen är utplacerade är det inte konstigt att vägarna blir krokiga. Hade husen istället varit utplacerade efter ett rutnät hade det både varit billigare och lättare att anlägga vägar. I paran finns det bara ett te-skjul och två mindre affärer som snarare är trähyddor med några få olika varor i. Det är här omkring tidningarna levereras in till byn. Att läsa tidningar kan vara svårt när det saknas läskunnighet, dessutom är det bara människorna som är intresserade av nyheterna som köper tidningarna. I de små skjulen och affärerna hörs ljudet från TV-apparater och även hemma hos byborna är det ett måste för de som har råd och som har elektricitet. Den största andelen män i byn är dagslönare, det kan vara att ha en egen liten shop i byn eller i närliggande by eller att arbeta som rickshawförare. Vissa tar sig till marknaden för att försörja sig genom att sälja varor och vissa jobbar ute på fälten. Kvinnorna är hemma om dagarna och tar hand om hushållen och barnen och vissa har små projekt som att arbeta med textiler eller att köpa unga djur och göda dem för att sälja vidare. För en man som är dagslönare ligger en normal lön mellan 140-250 thaka (14-25 svenska kronor). Den exakta gränsen mellan Babu para och Charghat Thanapara är svår att lokalisera. Människorna som bor i wardet vet inte själva var den exakta gränsen går. Det finns inte heller någon statistik om befolkningsantal, antal olika religioner, antal män och kvinnor eller procentuellt antal som studerar för respektive para. Alla större institutioner så som skolor, sjukhus och polisstation ligger i Charghat Thanapara vilket skapar en stark förbindelse med Babu para, då människorna där dagligen måste ta sig till vissa av institutionerna. 3

Religion I wardet bor både muslimska och hinduiska familjer. Religionen är en stor del i människornas liv, den avgör hur man hälsar på varandra, vad man äter eftersom muslimerna t.ex. inte äter gris och finns genomsyrat i de värderingar och val individerna från båda religioner gör. Muslimerna är majoritet. Familjerna lever tillsammans i hela området och enligt dem själva finns det inga religiösa konflikter mellan dem. Det finns både en moské och ett tempel i wardet och högtider av bådas slag firas. Muslimerna har en stor högtid som infaller två gånger om året, Eid day, vilket är fastebrytandet, istället för att arbeta besöker byborna då sina familjer och äter speciell mat. I mitten av februari äger en hinduisk ceremoni, för att fira guden Krishna. I Charghat Thanapara byggdes det stora statyer av Krishna av strån och lera som senare skulle användas under cermonin för att offra gåvor till. En annan stor högtid, men som inte har något med religion att göra är självständighetsdagen. Den firas av alla den 26 mars till minne av Bangladesh självständighet 1972. Varje gång det är dags för byborna att gå till moskén ekar böneutropet i hela området. I Bangladesh är fredagar den lediga dagen. Då går de muslimska männen till moskén och kvinnorna stannar i hemmet och ber. De som är beroende av en daglig inkomst har inte alltid möjlighet vara ledig och missar då fredagsbönen. De hinduiska familjerna gör puja i hemmet varje morgon och kväll, alla har sin egen favorit bland gudarna som de då ber till. När någon i byn dör samlas människorna för att titta på den dödes kropp och begravningen sker samma dag. Muslimer begraver sina döda i jorden direkt, medan hinduerna först bränner kroppen och sedan begraver askan i jorden. En del av askan sparas i en urna i hemmet. Både muslimer och hinduer samlas på respektive begravning, men det är religionen som den döde tror på som ligger till bakgrund för ceremonin. Socialt I Bangladesh, landet långt bort med den speciella och intressant kulturen kan vi se vissa likheter men även stora olikheter gentemot vad som ger status och respekt i samhället. För det första är respekt ett ord som inte används på samma sätt som i Sverige. Med respekt menar vi att man har förtroende och visar hänsyn mot någon. I Bangladesh använder man ordet respekt för att beskriva en person med mycket makt, någon som kan göra lite som den vill, någon som oftast är förknippad med mycket pengar. Tillit är inte förknippat med respekt. Begreppen 4

respekt och status används ofta i liknande sammanhang i Bangladesh, men en person med status har även människor tillit till. Ett exempel på någon som har mycket respekt men låg status är polisen. Människorna i byn är rädda (dvs. har respekt för) polisen eftersom de kan göra nästan vad de vill utan att det blir någon form utav utredning eller åtal mot dem. Låg status har de eftersom det inte finns någon tillit till polisen. Det är nämligen välkänt i byarna att polisen är korrupt och att om man har pengar kan man betala sig fri. En avgörande faktor för att få hög status i Bangladesh är utbildning och arbete, någon som arbetar som rektor har hög status. Det finns även arbeten som värderas högt, men för det behöver de inte ha hög status. Till exempel värderas statliga arbeten högt eftersom de arbeten för med sig försäkringar som pensionssparande, sjukförsäkring etc. som man inte kan få på andra jobb. Ett jobb som ger låg status är hemtjänst, eftersom man då går hem till andra människor och gör deras hemmasysslor. Är man utbildad får man högre status, vilket är tydligt eftersom man då får mer eftertraktade yrken och kan tjäna mer pengar. Att anta ett jobb som är lågstatusklassat kan medföra att hela familjens status sänks. Individen måste alltså relatera sig till familjen och den grupp han eller hon tillhör. Det är alltså inte frivilligt vilka man vill relatera sig till. Detta är en förklaring till hur den grupporienterade kulturen fungerar i Bangladesh. Det visas genom att en individ drar skam över sin familj, det är en social kontroll utifrån, det är skamligt för att människorna i samhället tycker det. I ett individorienterat samhälle kommer den sociala kontrollen inifrån, en individ känner skuld inifrån snarare än skam från samhället utanför. Skulden är självreglerande, en inneboende känsla om vad som är moraliskt fel, det är väldigt tydligt i samhället vad som är rätt och fel men det sker inte på samma nästan offentliga plan som skammen. Att vara äldre än någon är också statusgivande. Oavsett välkänd, rik eller fattig ska personer som är äldre visas hänsyn. Det är en så kallad oskriven regel. Något som inte avgör status, utbildning, vad man får för arbete, lön etc. är, förvånande för oss, religion eller etnicitet. Förvånade blev vi även när vi förstod hur hög status en person som arbetar med politik har. Det är nämligen så att Bangladesh är hårt präglat av svågerpolitik och en person som har möjligheter att till exempel bygga en väg har alltså mycket hög status. Att känna en sådan person kan då föra med sig både ekonomiska och praktiska privilegier, som till exempel att en 5

ny väg byggs vid just politikerns kompis väg. Status är alltså ofta tillskriven när det är i form av ålder eller släktskap men att förvärva status i Babu para är inte speciellt svårt. Invånare i Babu para kan som tidigare nämnt förvärva status genom utbildning, pengar och karriär. Att förvärva status handlar om individen och att kulturen är individorienterad, men som vi nämnt tidigare är Babu para även grupporienterat. Det går alltså inte att säga att en kultur är antingen eller. Skolan Barnen i statliga primary school går i skolan från klockan 10 till 15. När de kommer hem från skolan sätter de sig ner och pluggar och framåt eftermiddagen träffar de sina grannar ute i byn. Primary school är gratis för alla, om man bortser ifrån att varje elev måste betala sitt material själva. Att inte kunna betala för sitt material till skolan är den vanligaste förklaringen till att vissa barn i ward nummer 6 inte går i skolan. De statliga high school är gratis för tjejer men killar får betala en månadsavgift som är olika mycket beroende på vilket år man går. Examensprovet vilket man, uppenbarligen, gör i slutet av skoltiden är avgiftsbelagt oberoende av kön. Denna examen är ett viktigt bevis på att man gått high school men även något alla inte har råd med, vissa skolor som till exempel Charghat Thanapara High School hjälper ibland vissa elever med att betala slutavgiften. Det gör rektorn antingen från egen ficka eller med hjälp av skolkommissionens speciella fond vilken är speciellt avsedd för ändamålet. Anledningen till att rektorn försöker hjälpa så många som möjligt med detta beror på hans godhjärtade vision om att alla barn ska kunna gå till skolan. Efter high school finns det möjlighet till att studera på statliga collage. Det är gratis för tjejer men killar betalar en startavgift på 600 Thaka (cirka 60 kr). Och för att göra examensprovet betalar både tjejer och killar en avgift på 1500-2000 Thaka (cirka 1500-2000 kr). Kvinnorna i byn I Babu Para är de flesta av kvinnorna hemmafruar och sköter om hushållet under dagarna. Vissa familjer har även djur: getter, höns, kossor eller till och med en tjur som en extrainkomst och oftast är de kvinnorna som får sköta djuren. Många kvinnor känner att de har för mycket tid. De hinner nämligen göra klart alla sina sysslor på morgonen för att sedan underhålla sig resten av dagen med att titta på tv eller skvallra med vänner och grannarna. De 6

önskar att en organisation som Thanapara Swallows (Svalorna) kunde etablera sig och anställa kvinnor till att sy kläder, då skulle de kunna tjäna sina egna pengar. De är redo att jobba från morgon till kväll, med något annat än att ta hand om hushållet och djuren. När en kvinna gifter sig flyttar hon till mannens hus och familj, dvs. ett patrilokalt system. Ofta kan kvinnan besöka sin familj och hemby någon gång om året, men är familjen fattig och kvinnans närvaro i hemmet behövs dygnet runt kan det bli svårt för henne att komma iväg. Att inte ha kontakt med sina föräldrar kan leda till att kvinnan känner sig ensam i sin familj. Speciellt i början av en flytt till en ny familj kan hon nog känna sig ensam och kanske förvirrad i sin nya situation. Om en kvinna i Babu Para ska föda barn tas hon till sjukhuset som ligger vid marknaden i Charghat Thanapara. Där finns både läkare, sköterskor och barnmorskor som hjälper till vid förlossningen. Sjukhuset är avgiftsfritt men när barnet är förlöst och allt är klart ber sköterskorna ofta om lite extra pengar för att de har hjälpt till. 7