Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk

Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk Rapport 2005:3

Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk 2005-02-13 Referens Monica Eidstedt Magnus Franzén Anna Lindgren Christer Nilsson Linda Persson

Förord Frågan om vilka kostnadsskillnader det kan finnas mellan det svenska jordbruket och jordbruket i andra länder har varit aktuell under en lång tid. I sammanhanget är också aktuellt i vilken grad det finns mervärden i de svenska produkterna som kan motivera högre priser. Inom Jordbruksverket har vi sett ett behov av att fördjupa oss i denna problematik. Detta arbete har organiserats så att ett särskilt projekt inrättades. Målet för projektet definierades som att genomföra en analys för att visa på vilket sätt skillnader i produktionsvillkor kan påverka jordbruket i Sverige jämfört med jordbruket i andra länder. Vidare var ett mål för projektet att upprätta en förteckning över tänkbara skillnader i produktionsvillkor mellan Sverige och valda jämförelseländer, och i den också redovisa ett försök till kvantifiering av dessa skillnader. Projektets arbete redovisas genom denna rapport. I rapporten finns en detaljerad redovisning av de förhållanden som gäller. Naturligtvis blir denna därför omfattande. Bilden rörande vilka skillnader som finns mellan de jämförda länderna är splittrad. Detta är ytterligare en orsak till att många sidor har spenderats. Dock har rapporten försetts med en relativt fyllig sammanfattning som inte tyngs av några detaljerade sifferredovisningar. Som jämförelseländer valdes Danmark och Finland. Att just dessa länder valdes berodde på att tillgången till jämförbara data skulle vara bättre och att det skulle vara enklare att etablera samarbeten med dessa länder. Ett sådant samarbete har kunnat etableras med Fødevareøkonomisk Institut (FØI) i Köpenhamn och Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) i Helsingfors. Ett särskilt tack riktas till Poul Peter Melgaard (FØI), Maija Puurunen (MTT) och Kim Forsman (MTT) för deras insatser i arbetet. Genom detta samarbete har betydande fördelar kunnat nås för att öka säkerheten i dataunderlaget. Trots detta kvarstår osäkerheter som bl.a. får tillskrivas rena jämförelsesvårigheter. Det är Jordbruksverkets förhoppning att de analyser som redovisas i denna rapport ska komma till användning både som ett rent uppslagsverk och som bidrag till diskussioner om hur det svenska jordbrukets konkurrenskraft ska kunna stärkas. Harald Svensson Chefsekonom

Innehåll 1 Sammanfattning... 5 2 Beskrivning av projektet... 15 2.1 Bakgrund och syfte... 15 2.2 Målsättning... 15 2.2.1 Projektmål... 15 2.2.2 Kvalitetsmål... 15 2.3 Omfattning och avgränsning... 15 2.3.1 Omfattning... 15 2.3.2 Länder att jämföra med... 16 2.4 Förväntat resultat... 16 2.5 Deltagare... 16 2.6 Genomförande... 16 3 Beskrivning av länderna som jämförs... 17 3.1 Länder som jämförs... 17 3.2 Befolkning... 17 3.3 Geografi... 17 3.4 Klimat och odlingsförutsättningar... 17 3.5 Jordbruket... 18 3.5.1 Antal jordbruksföretag... 18 3.5.2 Åkerareal och dess användning... 19 3.5.3 Djurantal... 20 3.5.4 Produktion av vissa jordbruksprodukter... 20 3.5.5 Jordbrukets intäkter och kostnader... 21 4 Inledning med genomgång av rapporter från tidigare genomförda studier... 23 4.1 Lönsamheten i svenskt jordbruk... 23 4.1.1 Hur går det för svenskt jordbruk... 23 4.1.2 Lantbrukets lönsamhet... 24 4.1.3 Lantbruksbarometern... 25 4.2 Jämförelser med andra länder... 25 4.2.1 En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167... 25 4.2.2 Vilka är svenskt jordbruks specifika konkurrensnackdelar och hur kan de påverkas?... 26 4.2.3 Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder... 28 1

4.2.4 Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn... 33 4.2.5 Sammenligning av udvalgte svenske och danske landbrugsbedrifter... 36 4.2.6 Taxing Means of Agricultural Production in Germany: a Relatively High Tax Burden Compared to Other Important EU Competitors... 39 5 Jämförelser av statistik mellan länderna (FADN, EEA)... 43 5.1 FADN-jämförelser... 43 5.1.1 FADN-klassificeringar... 44 5.1.2 Förklaringar till följande avsnitt... 44 5.1.3 Växtodlingsföretag... 45 5.1.4 Mjölkföretag... 47 5.1.5 Köttdjursföretag... 49 5.1.6 Svin- och fjäderfäföretag... 52 5.1.7 Sammanfattning... 54 5.2 EAA (Economic Accounts for Agriculture)... 55 5.2.1 Beräkning av intäkter... 56 5.2.2 Beräkning av kostnader... 56 5.2.3 Jämförelser mellan Danmark, Sverige och Finland... 57 5.2.4 Sammanfattning... 63 6 Jämförelser av priser... 65 6.1 Prisutveckling... 65 6.2 Jämförelser av insatsvaror... 66 6.2.1 Handelsgödsel... 66 6.2.2 Bekämpningsmedel... 67 6.2.3 Diesel- och eldningsolja... 68 6.2.4 El... 69 6.3 Jämförelser av produktpriser... 69 6.3.1 Oljeväxter... 70 6.3.2 Sockerbetor... 71 6.3.3 Potatis... 71 6.3.4 Kött... 71 6.3.5 Ägg... 74 6.3.6 Mjölk... 75 6.3.7 Betingar svenska produkter ett högre pris?... 75 7 Jämförelser av vissa kostnader... 77 7.1 Byggnader... 77 7.2 Maskiner... 80 2

7.2.1 Investeringskostnader... 80 7.3 Markpriser... 82 7.4 Arrenden... 82 7.5 Arbetskostnader... 83 7.5.1 Arbetad tid per produktionsgren... 83 7.5.2 Arbetskostnad... 86 8 Jämförelser av lagstiftning... 89 8.1 Skattenivåer... 89 8.2 Djurhållning... 94 8.2.1 Djurskyddsbestämmelser... 94 8.2.2 Generella jämförelser och kommentarer... 96 8.2.3 Viktiga skillnader och kommentarer - nötkreatur... 97 8.2.4 Viktiga skillnader och kommentarer - grisar... 99 8.2.5 Viktiga skillnader och kommentarer fjäderfä... 101 8.3 Smittskydd... 104 8.3.1 Fjäderfä... 104 8.3.2 Nötkreatur och svin... 105 8.4 Miljö... 106 8.4.1 Begränsningar i antalet djur på ett jordbruksföretag... 106 8.4.2 Spridningsregler... 108 8.4.3 Höst- och vinterbevuxen mark... 110 8.4.4 Lagringskapacitet... 110 8.4.5 Godkännande av mineralgödselmedel... 110 8.4.6 Växtskyddsmedel... 111 8.4.7 Biologisk mångfald... 113 8.4.8 Sammanfattning... 114 9 Lantbrukarersättningarna i de olika länderna... 117 9.1.1 Allmänt... 117 9.1.2 Arealersättningar... 117 9.1.3 Kompensationsbidrag... 119 9.1.4 Djurbidrag... 119 9.1.5 Extensifieringsbidrag... 121 9.1.6 Miljöersättning... 121 9.1.7 Stöd till yngre jordbrukare... 127 9.1.8 Investeringsbidrag... 127 9.2 CAP-reformen... 129 3

9.2.1 Danmark... 129 9.2.2 Finland... 130 9.2.3 Sverige... 130 9.3 Sammanfattning... 131 10 Beräkningar utifrån några exempelgårdar... 133 10.1 Inledning... 133 10.2 Gårdarna... 133 10.3 Produktpriser... 133 10.3.1 Mjölk... 134 10.3.2 Nöt- och griskött... 134 10.3.3 Spannmål och oljeväxter... 134 10.3.4 Sammanfattning... 135 10.4 Insatsvaror, skatter m.m.... 135 10.4.1 Foder... 135 10.4.2 Utsäde... 136 10.4.3 Växtskydd... 136 10.4.4 Växtnäring... 137 10.4.5 Dieselolja och eldningsolja... 138 10.4.6 El... 139 10.4.7 Skatt på jordbruksmark... 139 10.4.8 Lagringskapacitet stallgödsel... 139 10.4.9 Krav på spridningsareal för stallgödsel... 140 10.5 Sammanfattning... 140 11 Skillnader i produktionsförutsättningar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?... 143 11.1 Jämförelse med Finland... 143 11.1.1 Sex olika scenarier... 144 11.2 Öronmärkning av skatt... 147 11.3 Slutsatser... 147 12 Mervärden... 149 12.1 Introduktion... 149 12.2 Tidigare studier... 149 12.3 Diskussion... 151 4

1 Sammanfattning Beskrivning av projektet I avsnitt 2 beskrivs projektet Merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk vars syfte är att Jordbruksverket genom en särskild studie ska bilda sig en uppfattning om i vilken grad det kan anses gälla att jordbruket i Sverige har större merkostnader än jordbruket i andra länder. Syftet är också att kartlägga om produktionen i Sverige sker på ett sådant sätt att mervärden uppstår. Projektets mål är av två slag: 1. Att genomföra en teoretisk analys för att visa på vilket sätt skillnader i produktionsvillkor kan påverka jordbruket i Sverige jämfört med jordbruket i andra länder. 2. Att upprätta en förteckning över tänkbara skillnader i produktionsvillkor mellan Sverige och valda jämförelseländer, och i den också redovisa ett försök till kvantifiering av dessa skillnader. Arbetet ska utföras så att såväl eventuella merkostnader som eventuella mervärden synliggörs. Underlaget ska kunna användas t.ex. i kommande diskussioner om förekomsten av skillnader i produktionsvillkor och mervärden i produktionen. Länder som jämförs I avsnitt 3 beskrivs länderna som jämförs dvs. Danmark, Finland och Sverige. De tre länderna har stora likheter både när det gäller ekonomiska och sociala strukturer. Men det finns också viktiga skillnader som är av betydelse för deras jordbrukssektorer. Skillnader i klimat, jordart, geografiska förhållanden och struktur inom jordbruket har en avgörande betydelse för produktionens inriktning, avkastningsnivåer och produktionskostnader. Finland och Danmark har båda ca 5 miljoner invånare medan Sverige har ungefär 9 miljoner invånare. Danmark är betydligt mer tätbefolkat än Finland och Sverige. Till ytan är Sverige det största landet med ca 450 000 km 2. Finlands yta är ungefär 110 000 km 2 mindre medan Danmarks yta ungefär en tiondel av Sveriges. Danmark består administrativt av 14 amter och 275 kommuner. Finland är indelat i sex län och 444 kommuner. Sverige består administrativt av 21 län och 290 kommuner. Klimatet har stor betydelse för jordbruket. Vegetationsperiodens längd varierar från mer än 210 dagar i hela Danmark samt Skåne till 140-160 dagar i norra Sverige och norra Finland. Klimatet påverkar också produktionskostnaderna i jordbruket. Finland har med sina ca 75 000 jordbruksföretag flest antal företag av de tre länderna. Danmark har ca 2,5 miljoner hektar odlad mark, Finland har ca 2,2 miljoner hektar och Sverige ca 2,7 miljoner hektar. Arealmässigt är stråsäd och vall de största grödorna i de tre länderna och nötkreatur och grisar de stora djurslagen. Mjölkproduktionen är omfattande i alla tre länderna. Danmark har dessutom i förhållande till övriga två länder en mycket stor produktion av slaktsvin. Värdet av jordbruksproduktionen i primärproduktionsledet är störst i Danmark med 8,1 miljarder euro 2003. Värdet är ungefär dubbelt så stort som i Finland och ca 70 % större än i Sverige. 5

Tidigare arbeten inom ämnesområdet I avsnitt 4 görs en genomgång av tidigare arbeten inom ämnesområdet. Lönsamheten och konkurrensförmågan i svenskt jordbruk har i flera rapporter under senare år beskrivits som dålig. I rapporten Hur går det för svenskt jordbruk SJV rapport 2003:7 prövas tre hypoteser mot en rad indikatorer. Det tre hypoteserna är om jordbruket i Sverige (1) tappar, (2) håller ställningarna eller (3) vinner i förhållande till jämförda länder. Flertalet indikatorer stödjer hypoteserna att jordbruket tappar eller håller ställningarna i förhållande till jämförda länder. Den negativa trend som vissa indikatorer uppvisar kan vara tecken på att det svenska jordbruket står sämre rustat för att möta utvecklingen framöver än jordbruket i de jämförda länderna. Även i rapporten Lantbrukets lönsamhet 2003 redovisar LRF Konsult m.fl. utvecklingen för några typföretag. Sjunkande driftsresultat och minskande ersättning till arbete och kapital redovisas både för växtodlingsföretaget och för grisföretaget medan det för mjölkföretaget redovisas oförändrat driftsresultat och oförändrad ersättning till arbete och kapital. I rapporten Lantbruksbarometern från 2004 redovisar LRF Konsult, LRF och Föreningssparbanken lantbrukarnas förväntningar om konjunkturen. Ett index för lönsamhet presenteras som ett mått på hur lantbrukarna bedömer lönsamheten i branschen. Detta index har jämfört med 2002 sjunkit för växtodlingsföretaget, grisföretaget och mjölkföretaget. Det finns även en rad exempel på jämförelser med andra länder. I rapporten En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167 har uppgifter om bruttoinkomster och nettoinkomster för de tre länderna sammanställts för ett antal år. Här framgår att Finland har de högsta nettoinkomsterna under åren 1990-1996 och Sverige har de lägsta. Även en sammanställning av energi-, miljö-, och fastighetsskatterna har gjorts. Redovisningen visar en högre skattebelastning i Sverige än i de övriga länderna. I slutat av 1990 talet publicerade Kungliga Skogs- och lantbruksakademin rapporten Vilka är svenskt jordbruks specifika konkurrensnackdelar och hur kan de påverkas?. I rapporten görs en jämförelse med övriga Europa, Kanada, Nya Zeeland och USA. Vid jämförelse av kostnaderna med övriga Europa hamnar Sverige i mitten räknat i kr per kg och man drar även slutsatsen att kostnaderna anpassar sig till intäktsnivån. I jämförelse med lågkostnadsländer dras slutsatsen att det är högre kostnader i en europeisk odlingsmodell än i övriga länder. Detta beror på en rad faktorer såsom bl.a. dyrare insatsvaror, högre arbetskostnad, högre maskinkostnader på grund av lägre utnyttjandegrad, högre kostnader för torkning, högre kostnader för täckdikning samt kostnader till följd av lagstiftning (t.ex. utbildning för att få använda bekämpningsmedel). I rapporten Analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder, Jordbruksverkets rapport 2000:11, belyser man förutsättningarna för att göra ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i olika länder. I en gemensam kalkyl, benämnd EAA, beräknas inom EU ett antal inkomstmått för jordbruket i de olika medlemsländerna. Jämförelser med nästan alla övriga EU-länder visar att nettoinkomst från total arbetsinsats per årsarbete totalt för Sverige ligger på en mycket låg nivå. Vidare jämförelser visar att Sveriges låga inkomster inte beror på att intäkterna är relativt sett låga utan på att kostnaderna är betydligt högre i förhållande till intäkterna än vad som är fallet för övriga länder. Även i rapporten Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn, Jordbruksverkets rapport 2001:10, sker en analys av underlag för ekonomiska jämförelser mellan jordbruket i Sverige och andra länder. I båda rapporterna slår man fast att det finns flera orsaker till att jämförelser av länder med hjälp EAA:s resultatmått och 6

inkomstindikatorer är problematiskt bl.a. på grund av osäkerhet i statistiken och beräkningarna av antalet årsarbeten. Ur de jämförelser som ändå genomförs i rapporten Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn kan man sammanfatta följande; att Sverige jämfört med övriga länder har låga intäkter från spannmålsodlingen på grund av lägre avkastning och något lägre prisnivå. Intäkterna per djur är höga för mjölk, låga för nötkött och genomsnittliga för griskött. De sammanlagda kostnaderna för insatsvaror/tjänster och avskrivningar i förhållande till intäkterna är något högre i Sverige än i övriga jämförda länder. I förhållande till intäkterna beräknade till producentpris är de sammanlagda kostnaderna för insatsvaror/tjänster och avskrivningar betydligt högre i Finland och Sverige än i övriga länder. Om prisnivån på olika produktionsmedel skiljer sig åt mellan länderna framgår inte av EAA. Från Eurostats redovisning framgår dock att prisnivån på dieselolja är betydligt högre i Sverige än i övriga länder. Det kan emellertid konstateras att fördelningen av kostnaderna för insatsvaror på olika kostnadsposter för Sveriges del inte skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från övriga länder. I rapporten Sammenligning av udvalgte svenske och danske landbrugsbedrifter, FØI Working Paper no. 2/2003, är syftet att undersöka skillnaderna i lönsamheten i jämförbara svenska och danska jordbruksföretag, och möjliga orsaker till skillnaderna. Slutsatsen blir att danska företag förefaller effektivare, då de uppnår en högre förräntning på lantbruksaktiviteterna och en bättre lönenivå. Dock kan man inte dra några generella slutsatser av resultaten. Vidare förefaller svenska företag använda betydligt fler arbetstimmar än de danska. Därför skulle svenska företag kunna göra effektivitetsvinster. Det förefaller dock finnas skillnader i hur man i Danmark och Sverige definierar arbetstid. Detta kan förklara skillnaden i den höga svenska arbetstidsåtgången. Svenska företag har å andra sidan högre driftsresultat före egendomsskatt, avskrivningar och räntor än danska företag. I rapporten Taxing Means of Agricultural Production in Germany: a Relatively High Tax Burden Compared to Other Important EU Competitors, rapport från Ifo Institute, är syftet att se hur skatteförhållandena för jordbruk ser ut i vissa europeiska länder. Jämförelsen är gjord efter tre genomsnittliga tyska jordbruk. Resultaten visar att skatterna i Tyskland samt i Danmark och Sverige resulterar i höga skattebördor på gårdarna i relation till övriga länder som ingår i jämförelsen. Jämförelse av data från FADN och EEA I avsnitt 5 jämförs data från FADN och EEA. De slutsatser som kan dras ifrån FADNjämförelser för växtodlingsföretag, mjölkföretag, köttdjursföretag samt företag med grisar och fjäderfä är bl.a. följande: Danmark har högst intäkter per årlig arbetsinsats (AWU) och högst intäkter per hektar använd areal i växtodlingsföretag och per djurenhet gris i företag med grisar och fjäderfä. Vidare har Danmark i många fall lägst kostnader i förhållandet till intäkter och högst resultat per AWU (årlig arbetsinsats) före betalning av löner, hyror och räntor. Sverige har högst intäkter per djurenhet mjölkko i mjölkföretag och i många fall högst andel avskrivningskostnader i förhållande till övriga. Finland har högst intäkter per djurenhet nötkreatur i mjölk- och köttdjursföretag, högst andel stöd och högst nettoresultat per hektar använd areal samt per djurenhet. 7

De slutsatser som kan dras från jämförelsen av EAA-data angående intäkter, kostnader, stöd och resultat är bl.a. följande. Danmark har störst andel intäkter från animalieproduktion, högst andel räntekostnader och ligger högst när det gäller resultatmåttet förädlingsvärde brutto till baspris, d.v.s. intäkter minus löpande kostnader. Sverige har högst andel intäkter från vegetabilieproduktion, men störst andel av dessa intäkter går också åt att täcka kostnaderna för vegetabilieproduktionen även om det inte skiljer så mycket i förhållande till Danmark och Finland. Finland har högst andel kostnader för kapitalförslitning och högst andel stöd, dubbelt så hög andel som Sverige och fyra gånger så höga stödnivåer som Danmark. Vid faktorinkomst, d.v.s. det resultat när skatter och subventioner har betalats/erhållits ligger Danmark och Finland ganska lika medan Sverige ligger efter. När det gäller företagsinkomst netto ligger Finland högst följt av Sverige, Danmark ligger lägst och har t.o.m. något negativa siffror för år 2003. Jämförelser av priser I avsnitt 6 genomförs en jämförelse av priser. Jämfört med 1995 har priserna på produktionsmedel ökat mest för Sverige, enligt PM-index. A-index visar att, jämfört med 1995, så var förändringen av avräkningspriserna 2003 störst för Danmark, följt av Sverige och sist Finland. Skillnaden i förhållande mellan priser på produktionsmedel och avräkningspriser är emellertid störst för Sverige, beroende av de höga priserna på produktionsmedel. Enligt månadsindex (JO 49 SM 0408) har priserna i Sverige på jordbrukets produktionsmedel fortsatt att stiga 2004. De prisjämförelser som genomförts inom detta projekt bör tolkas med viss försiktighet men visar att de svenska produktpriserna var högre än jämförelseländerna år 2003 för följande produkter; sockerbetor, matpotatis, kor, slaktsvin, lamm, slaktkyckling och burägg. Jämförelser av bygg-, maskin-, mark- och arbetskostnader I avsnitt 7 jämförs bygg-, maskin-, mark- och arbetskostnader. Resultat från en utredning där sakkunniga i byggfrågor från olika länder har fått räkna på färdiga planlösningar och system för integrerad uppfödning av grisar som varit representativa för respektive land redovisas. Av resultaten framgår att de danska systemen är mycket ytsnålare än de svenska. Resultaten visar också att ju ytsnålare man bygger desto högre blir kostnaderna per m 2. En enkätundersökning av byggkostnader har genomförts. Eftersom svarsfrekvensen varit låg är det svårt att dra slutsatser utifrån materialet. Man kan dock notera att kostnaden per djurplats kan variera ganska mycket även inom ett land. Variationen är i en del fall också stor när det gäller nettoarea (totalarea minus serviceutrymme) per djurplats vilket naturligtvis beror på vilken planlösning man valt. Valet av planlösning styrs av flera faktorer varav djurskyddsbestämmelserna är en. Det går dock inte att se något klar koppling mellan djurskyddsbestämmelser och nettoarea utom möjligen när det gäller de danska grisstallarna. Priserna på olika lantbruksmaskiner har jämförts via rådgivningens uppgifter på ungefärliga priser på olika maskiner. Denna jämförelse tyder på att jämförda maskiner är något dyrare i Sverige än i Danmark och Finland. Även schablonvärden för hektarkostnaden från de tre länderna har jämförts och visar på en likartad hektarkostnad för flertalet av de jämförda 8

arbetsmomenten. Den sammanfattande slutsatsen blir att maskinkostnaderna skiljer ganska lite mellan länderna. De svenska markpriserna är låga i förhållande till Danmark och Finland vid en jämförelse av statistiska uppgifter. Spridningen i markpriser mellan olika delar av landet är dock stor. Ytterligare variationer som inte framgår av denna statistik är lokala prisvariationer där t.ex. närhet till större stad eller samhälle kan innebära att marken betingar ett högre pris. I likhet med markpriserna ökar också arrendepriserna från norr till söder. Åkermark betalas i genomsnitt med ca 2 400 kr i södra Sverige och motsvarande siffra för norra Sverige ca 125 kr/ha. Eftersom gratisarrenden är inkluderade i dessa siffror ger genomsnittsiffran en felaktig bild av vad som betalas i arrende. Siffror från 2003-2004 visar att det genomsnittliga arrendepriset i Finland var ca 1 550 kr per hektar. Under 2003 och 2004 låg ungefär hälften av arrendena mellan 900 och 2 250 kr per hektar. Underlaget för att jämföra tidsåtgång för olika produktionsgrenar är bristfälligt. Utifrån de jämförelser som ändå gjorts kan sägas att Danmark och Sverige har ungefär likvärdig tidsåtgång i de flesta produktionsgrenar, medan Finlands arbetstidsåtgång ligger betydligt över de danska och de svenska siffrorna. Dock finns även skillnader mellan Sverige och Danmark där det i de flesta fall krävs mindre arbetad tid i de danska jordbruken. Jämförelser av skatter och lagstiftning om bl.a. djurhållning och miljö I avsnitt 8 jämförs skatter och lagstiftning om bl.a. djurhållning och miljö. Skatter Skatten på dieselolja är ungefär lika hög i alla tre länderna. I Finland används eldningsolja i lantbrukstraktorer och -maskiner, medan det i Sverige och Danmark används dieselolja. Efter återbetalning blir skatten för olja som används i jordbrukstraktorer och -maskiner i Danmark runt 0,30 SEK/l, i Finland cirka 0,65 SEK/l och i Sverige 3,331 SEK/l. Efter återbetalningar hamnar skatten på el i Sverige på 0,005 SEK/kWh, Danmark på cirka 0,11 SEK/kWh medan Finlands skatt blir 0,063 SEK/kWh. Sverige och Danmark har skatt på bekämpningsmedel. I Danmark tas skatt på kemiska bekämpningsmedel med 35 % av avgiftspliktigt värde (produktpris) på medel mot insekter och 25 % av avgiftspliktigt värde (produktpris) på medel mot svamp och ogräs. I Sverige tas 30 kr/kg verksam beståndsdel ut i skatt på bekämpningsmedel. Sverige har mycket lägre skatt på kväve än Danmark. Danmark har å andra sidan ett system där jordbrukare som är medlemmar i systemet med gödselräkenskaper kan ansöka om avgiftsfrihet. I Sverige och Finland är jordbruksmark befriad från skatt. I Danmark betalas skatt för jordbruksmark på både lokal kommunalnivå och regional amtnivå. Skatten grundas på en uppskattning av egendomens värde. Sverige och Finland har relativt likartade egenavgifter, dock med olikartat innehåll. Danmark har betydligt lägre arbetsgivaravgifter, endast en tredjedel av vad Sverige och Finland tillämpar. Djur I alla länder krävs någon form av bygglov för djurstallar. I Sverige ska ny-, till- och ombyggnader godkännas av länsstyrelsen från djurhälso- och djurskyddssynpunkt, s.k. förprövning. I Finland utförs granskning av arbetskrafts- och näringslivscentralernas landsbygdsavdelningar. I Danmark krävs byggnadslov som beviljas av kommunalbestyrelsen. 9

Samtliga länder har regler om att djuren ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande, att tillsyn av djur och utrustning ska ske dagligen och att sjuka djur ska tas omhand på ett bra sätt. Av reglerna framgår också att djuren ska ges tillräckligt med foder och vatten av bra kvalitet, att avel som kan medföra lidande är förbjuden och att operativa ingrepp med vissa undantag endast får göras av veterinär. I Sverige och Finland är det uttryckligen förbjudet att använda läkemedel i tillväxtbefrämjande syfte. Specifikt krav på brandskydd finns i samtliga länders lagstiftning. De svenska och finländska reglerna om klimat och luftkvalitet är mer detaljerade än Danmarks och EU:s lagstiftning. Det kan konstateras att alla länder har ett omfattande regelverk på nötkreatursområdet. De danska anvisningarna i Indretning af stalde till kvæg är mest detaljerade. Noterbara skillnader är att: Sverige har krav på betesdrift och att liknande krav införs i Finland den 1 juli 2006, Sverige har föreskrifter om maximalt antal djur i stallavdelningar för förmedlade eller anskaffade köttdjur, stallavdelningarnas storlek i Finland begränsas av brandskyddsskäl, Sverige och Finland har regler om förberedda åtgärder vid strömavbrott, Danmark anvisar i många fall större utrymmen. Lagstiftningen i de jämförda länderna är till stora delar väldigt lika när det gäller grisar. På några punkter kan dock viktiga skillnader konstateras. I Sverige får avvänjning av smågrisar inte ske förrän vid fyra veckors ålder medan övriga länder i vissa fall får avvänja vid tre veckor. Kraven på rörelsefrihet är mer långtgående i Sverige i och med att suggorna i princip måste vara frigående under hela sexualcykeln. Kraven på utformningen av boxgolven är något svåra att greppa men generellt sett tolererar man mer dränerande golv i Danmark och måhända också i Finland. Sverige och i viss mån Finland har måttkrav på grisningsboxar vilket saknas i Danmark. Eftersom suggorna i Danmark i stor utsträckning är fixerade under digivningen är grisningsboxarna mindre i detta land. Danmark och Finland har mindre krav på utrymme i slaktgrisboxarna än Sverige. Danmark har större krav på utrymmen för gyltor än Sverige och Finland. För växande grisar och digivande suggor har Sverige krav på större utrymmen framför allt jämfört med Danmark men även i viss mån jämfört med Finland. Detta ger en merkostnad för byggnaden. Till viss del uppvägs eller kan denna merkostnad uppvägas av sådana faktorer som bättre djurhälsa och bättre tillväxt. Skillnaden i avvänjningstidpunkt innebär lägre antal grisningar per sugga och år i Sverige. Även på detta område kan den indirekta merkostnaden till en del uppvägas av djurhälsomässiga mervärden i form av minskad medicinering och lägre dödlighet i samband med avvänjningen. Alla länder har betydande regelverk när det gäller värphöns och slaktkycklingar. Skillnader av betydelse kan noteras på följande områden. 10 I Sverige är oinredda burar förbjudna. I Danmark får burar användas efter tidsbegränsade tillstånd från Veterinærdirektoratet. I Finland får oinredda burar inte

installeras från 2005. Dock får befintliga oinredda burar användas till 2012 både i Finland och i Danmark. I system för frigående höns har Danmark begränsat antalet våningar till tre och beläggningen till 18 höns/m 2 golvarea. I Sverige gäller fyra våningar och 20 höns/m 2 golvarea. Finland har infört EU-bestämmelserna utan skärpningar och tillägg. Näbbtrimning är inte tillåten i Sverige och Finland. Både Sverige och Danmark har kontrollprogram för uppfödning av slaktkycklingar med differentierad tillåten beläggning. Högsta tillåten beläggning är i Sverige 36 kg/m 2 och från år 2006 begränsas beläggningen i Danmark till 40 kg/m 2. I Finland är högsta rekommenderade beläggning 35 kg/m 2. Sverige och Finland har en övre gräns för buller på 65 db (A). När det gäller värphöns så är omställningen till godkända alternativa system i stort sett genomförd i Sverige. För hönsen innebär detta ett djurskyddsmässigt mervärde men jämfört med produktion i oinredda burar har produktionskostnaden ökat. I Danmark inhyses knappt hälften av värphönsen i system för frigående höns och i Finland cirka 15 procent. Slaktkycklingproduktionen i Sverige håller en djurskyddsmässigt mycket hög nivå tack vare branschorganisationens omsorgsprogram. Danmark har infört ett liknande program men tillåter något högre beläggning. Lägre beläggning innebär generellt sett en indirekt merkostnad. Hantering av epizootier är likvärdig inom EU. Bekämpningsdirektiv reglerar kontroll och bekämpning på EU nivå. Dessa är införlivade i samtliga medlemsstaters nationella lagstiftning. Salmonella och andra zoonoser reglerades inom EU genom Direktiv 99/2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen samt en Förordning 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Den obligatorisk kontrollen för avelsfjäderfä finns kvar men förordningen omfattar nu även krav på andra populationer/djurslag t.ex., värphöns, slaktkycklingar, slaktsvin och avelssvin. Krav på provtagning kommer att börja ställas under juni 2006 (avelsfjäderfä) juni 2010 (avelssvin). Dessa bestämmelser gäller med andra ord inom hela EU men innebär kostnader nu initialt enbart för de länder, däribland Sverige, som redan infört obligatorisk provtagning. Miljö Lagstiftning på områdena växtnäring, växtskydd och biologisk mångfald har jämförts. Det finns stora likheter mellan länderna när det gäller vad man inom miljöområden har reglerat genom lagstiftning eller andra system. Generellt kan sägas att Sverige och Danmark har utnyttjat lagstiftning i större utsträckning än Finland. Finland har i en del fall istället utnyttjat möjligheten att ställa krav via miljöstöden vilket innebär en kompensation för kostnader. I Danmark, Finland och Sverige finns det lagstiftning eller andra system som direkt eller indirekt begränsar antalet djur som får finnas på ett jordbruksföretag. I samtliga fall är grundtanken med systemen att begränsa tillförseln av växtnäringsämnen, framför allt kväve och fosfor. Den svenska lagstiftningen innebär den största begränsningen. I alla tre länderna finns också krav på viss lagringskapacitet för stallgödsel. I Finland är kravet 12 månader och i Danmark är kravet 6 månader. Motsvarande krav i Sverige är 6-10 månader beroende på djurslag och var i landet företaget är beläget. 11

Med olika omfattning finns krav på nedbrukning av stallgödsel i alla tre länderna. I Danmark ska flytgödsel brukas ner inom 6 timmar i hela landet under hela året. I hela Sverige ska under perioden den 1 december till den 28 februari stallgödsel och andra organiska gödselmedel brukas ner samma dag. Under hela året gäller dock i Skåne, Hallands och Blekinge län att all gödsel som sprids på obevuxen mark ska brukas ner inom fyra timmar från spridningen. I Finland finns ett krav på nedbrukning av stallgödsel inom ett dygn vid höstspridning. Krav på höst- och vinterbevuxen mark finns i Danmark och södra Sverige. Systemen har dock olika utformning och är inte direkt jämförbara. Perioder med spridningsförbud av stallgödsel finns i alla tre länderna. Danmark och Finland har längre perioder med spridningsförbud när det gäller flytgödsel än Sverige. När det gäller fastgödsel har Danmark ingen period med spridningsförbud medan Finland har en längre period än Sverige. I Danmark och södra Sverige finns krav på att spridning av flytgödsel ska ske med viss teknik. Alla tre länderna har krav på utbildning för att få använda bekämpningsmedel. I Finland är kravet kopplat till miljöstödet. Finland har ett krav på att funktionstesta lantbrukssprutor som är kopplat till miljöstödet. I Danmark finns ett system där några lantbrukssprutor per år kontrolleras mot vissa krav. Inga sanktioner utgår om kraven inte uppfylls. I Sverige är det frivilligt med funktionstest. Sprutjournal ska föras i Danmark och Sverige. I Finland finns krav på skiftesvisa anteckningar kopplat till miljöstöden. I samtliga tre länder finns lagstiftning som syftar till att skydda värdefulla naturtyper. I Sverige finns dessutom bestämmelser om speciella hänsynstaganden i lantbruket. Stöd och ersättningar till lantbrukare I Avsnitt 9 beskrivs ersättningarna till jordbrukarna. När det gället lantbrukarstöden i de olika länderna är det mycket som är lika. Detta beror bland annat på att det för många av ersättningsformerna finns gemensamma bestämmelser som är fastlagda på EU-nivån. Enligt dansk statistik erhöll Danmark ca 11,2 miljarder kr från EU:s lantbruksfond år 2002. Motsvarande siffror för Finland och Sverige var ungefär 7,5 miljarder kr vardera. Dessa siffror inkluderar förutom ersättningar direkt till jordbruket även exportstöd, kostnader för intervention m.m. Jämför man ersättningarna som betalas ut till jordbrukarna kan man se att tyngdpunkten i ländernas ersättningssystem är olika. Danmark betalar ut merparten av sina ersättningar via arealersättningarna. Djurbidrag och miljöersättningar har mindre omfattning. Finland betalar ut större belopp via arealersättningarna, miljöersättningarna, LFA-stöden och de nationella stöden. Djurbidragen har mindre omfattning. Sverige betalar ut större belopp via arealersättningarna och miljöstöden och LFA-stöden. Beloppen till djurbidrag och nationella stöd är mindre. Danmark och Sverige kommer att införa det nya gårdsstödet år 2005 och Finland år 2006. Exempelgårdar I avsnitt 10 görs ett försök att illustrera några av de skillnader som framkommit i samband med den genomgång av produktionsvillkor som genomförts i denna rapport med hjälp av beräkningar på några exempelgårdar. Beräkningarna avser förhållandena 2003. 12

När det gäller spannmål, oljeväxter och mjölk innebär gjorda beräkningar en lägre intäkt för exempelgårdarna om svenska priser används. När det gäller griskött innebär svenska priser en högre intäktsnivå. Uppfödning av ungtjurar ger lägre intäkter med dansk prisnivå men högre med finsk prisnivå. För uppfödning av stutar gäller det omvända förhållandet. Foderpriserna spelar en viktig roll för ekonomin i animalieproduktionen. Framförallt gäller detta gården med suggor och slaktgrisar. Det hade därför varit önskvärt att på ett bättre sätt kunna beskriva de skillnader som finns mellan länderna vilket dock inte har varit möjligt. Av de jämförda kostnaderna är det prisnivåerna på kvävegödselmedel, dieselolja och skatt på jordbruksmark som står för de största skillnaderna mellan de tre jämförda länderna. Samhällsekonomisk genomgång I avsnitt 11 görs en teoretisk och förenklad samhällsekonomisk genomgång för att få en bild av hur eventuella förändringar av vissa kostnader kan påverka jordbrukssektorn i Sverige i förhållande till övriga sektorer inom landet men även till jordbruk och andra sektorer utomlands. Genomgången görs utifrån sex olika scenarier. De uppräknade scenarierna visar att höjningar av kostnaderna för det svenska jordbruket kan medföra förändringar av olika grad. Resultaten beror på förhållandet mellan det svenska jordbruket och andra sektorer i Sverige, samt mellan det svenska jordbruket och jordbruket i det jämförda landet. Det är inte bara höjningar av skatter som medför förändringar. Strängare miljökrav eller striktare djurskyddslagstiftning kan påverka i lika hög grad. Mervärden I avsnitt 12 diskuteras mervärden av svensk jordbruksproduktion. Det har visats att konsumenter i många fall värdesätter att köpa svenska livsmedel. Argument såsom hälsa, trygghet och GMO-frihet har nämnts som orsaker. Indirekta effekter som en viss typ av uppfödning eller odling för med sig, som öppna marker, levande landsbygd samt det faktum att man vill behålla en svensk animalie- och/eller vegetabilieproduktion, kan medföra att konsumenten värderar den svenska varan högre än en i andra (kvalitetsmässiga) aspekter likvärdig men inte i Sverige producerad produkt. Förekomsten av ekologisk mat på marknaden visar att det finns konsumentgrupper som värdesätter ett annat produktionssätt än det konventionella. Synen på de mervärden de ekologiska produkterna har jämfört med konventionella kan jämföras med de mervärden svenska varor har jämfört med importerade. Konsumenterna köper varorna mycket på grund av de produktionssystem de är framställda i, men även på grund av hälsoskäl och livsmedelssäkerhet och trygghet. Olika regler/standarder för t.ex. byggnader och veterinära åtgärder kan ge upphov till mervärden. Strängare veterinära åtgärder gör att konsumenten kan uppskatta att djuren har det allmänt bättre hygienmässigt eller utrymmesmässigt, och det ger då varan ett mervärde. Enligt avsnittet om skillnader i djurskyddslagstiftning kan vissa delar av den svenska lagstiftningen ge upphov till mervärden. Dessa är bland andra krav på betesdrift under sommaren för nötdjur samt för grisar de djurhälsomässiga mervärden som uppstår till följd av minskad medicinering och lägre dödlighet i samband med avvänjning. För värphöns är produktionen i inredda burar kombinerat med de omsorgsprogram som branschorganisationerna driver orsak till bättre djurmiljö. Flera av de särdrag som gör att en produkt föredras av konsumenterna ur etisk-, hälsomässig eller miljömässiga synvinkel är inte unika för svenska varor utan kan kopieras, därför måste priset på produkterna vara konkurrenskraftigt. 13

Vad det gäller det merpris som går att ta ut för de svenska varorna har det bland annat gjorts en undersökning av GfK där priset på griskött har jämförts och det har visat sig att samma vara säljs till olika pris beroende på plats, butik och typ av butik. Prisspannet inom vilket en viss typ av kött säljs visade sig vara mycket stort. Det visade sig också att svenskt kött är dyrare än importerat kött. Undersökningen visade också att importerat kött inte förekom i butik i lika hög grad som väntat. En orsak till detta kan vara att det importerade köttet går till bland annat restauranger och storkök. Det kan vara ett tecken på att konsumenter värdesätter svenska livsmedel mer då det gäller de råvaror de köper i butik än då de köper mat på restaurang. 14

2 Beskrivning av projektet 2.1 Bakgrund och syfte Under en lång tid har frågan om i vilken utsträckning produktionsvillkor i form av t.ex. särskatter tynger det svenska jordbruket mer än jordbruket i konkurrentländerna eller gentemot andra näringsgrenar i Sverige (ryggsäcksdebatten) diskuterats. T.ex. har LRF vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om att lyfta av sådana kostnader för det svenska jordbruket. Jordbruksverket bör genom en särskild studie bilda sig en uppfattning om i vilken grad det kan anses gälla att jordbruket i Sverige tyngs mer än i andra länder. Vidare framhålls ofta att produktionen i Sverige sker på ett sådant sätt att mervärden uppstår. I arbetet bör även detta kartläggas. 2.2 Målsättning 2.2.1 Projektmål Projektets mål är av två slag: 3. Att genomföra en teoretisk analys för att visa på vilket sätt skillnader i produktionsvillkor kan påverka jordbruket i Sverige jämfört med jordbruket i andra länder. 4. Att upprätta en förteckning över tänkbara skillnader i produktionsvillkor mellan Sverige och valda jämförelseländer, och i den också redovisa ett försök till kvantifiering av dessa skillnader. Arbetet ska utföras så att såväl eventuella merkostnader som eventuella mervärden synliggörs. 2.2.2 Kvalitetsmål Underlaget ska kunna användas t.ex. i kommande diskussioner om förekomsten av skillnader i produktionsvillkor och mervärden i produktionen. 2.3 Omfattning och avgränsning 2.3.1 Omfattning I rapporten görs ett försök att beskriva skillnader när det gäller flera produktionsvillkor och produkternas värden mellan Sverige och jämförelseländerna. Det är härvid viktigt att påpeka att: - arbetet har gjorts på en översiktlig nivå och för att om möjligt skapa en överblick över skillnader och likheter, - jämförelserna inte gör anspråk på att vara heltäckande, - på flera punkter har det inte varit möjligt att få fram underlag för bedömningar, - gjorda beräkningar inte syftar till att exakt beräkna skillnadernas storlek utan till att ge en uppfattning om skillnadens storleksordning, - det sammanställda materialet förhoppningsvis ska kunna utgöra en grund för framtida och mer fördjupade studier. 15

Rapporten omfattar även en teoretisk genomgång av frågan om på vilket sätt jordbrukets konkurrenskraft påverkas av olika skillnader i skattesatser och vilka anpassningsmekanismer som kan finnas som neutraliserar skillnaderna. 2.3.2 Länder att jämföra med Förhållandena för jordbruket i de länder som påverkar det svenska jordbruket särskilt mycket är mest angeläget att kartlägga. Vid första anblicken blir det då länder i vår närhet som först kommer ifråga och kartläggningen har avgränsats till jämförelser med Danmark och Finland. 2.4 Förväntat resultat En rapport som beskriver vilka skillnader som finns i fråga om olika produktionsvillkor och ett försök till kvantifiering av dessa skillnader samt en diskussion om vilka mervärden som kan genereras i det svenska jordbruket. Skillnaderna ska uttryckas gentemot de jämförelseländer som väljs. 2.5 Deltagare Följande personer har arbetat med utredningen: Projektbeställare: Harald Svensson Projektledare: Magnus Franzén Styrgrupp: Jordbruksverkets utredningsråd Projektgrupp : Magnus Franzén, Växtnäringsenheten Anna Lindgren, Marknadsenheten Linda Persson, Marknadsenheten Monica Eidstedt, Statistikenheten Christer Nilsson, Avel- och djurhållningsenheten 2.6 Genomförande Projektgruppen har träffats regelbundet, ca en gång i veckan och projektets beställare har löpande informerats under projektet genomförande. Projektet har diskuterats vid två tillfällen med styrgruppen dvs. Jordbruksverkets utredningsråd. Vidare har två kortare presentationer genomförts för Jordbruksverkets ledningsråd. Ett seminarium hölls den 9 december för att samt diskutera mervärden och merkostnader föreliggande rapport. Fødevareøkonomisk Institut (FØI) i Köpenhamn, Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) i Helsingfors, LRF (Lantbrukarnas Riksförbund), NV (Naturvårdsverket) och Jordbruksverket deltog i seminariet. Representanter för FØI och MTT har läst och lämnat synpunkter på rapportens innehåll och hjälpt till med information rörande förhållandena i respektive land. 16

3 Beskrivning av länderna som jämförs 3.1 Länder som jämförs De länder som Sverige kommer att jämföras med i denna rapport är Danmark och Finland. Enligt bl.a. En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167 har de tre länderna stora likheter när både när det gäller ekonomiska och sociala strukturer. Men det finns också viktiga skillnader som är av betydelse för deras jordbrukssektorer. Skillnader i klimat, jordart, geografiska förhållanden och strukturutveckling inom jordbruket har en avgörande betydelse för produktionens inriktning, avkastningsnivåer och produktionskostnader. Nedan kommer en jämförelse av en rad grundläggande förutsättningar att göras. 3.2 Befolkning Tabell 3-1 Antal invånare i Danmark, Sverige och Finland Danmark Finland Sverige Antal invånare, (1000 invånare) 5 374 5 201 8 975 invånare/km 3 125 per km 2 17 per km 2 22 per km 2 Källa: Eurostat Finland och Danmark har båda ca 5 miljoner invånare. Sverige har nästan 9 miljoner invånare och alltså flest av de tre länderna. Danmark, med sina 125 invånare per km 2, är betydligt mer tätbefolkat med än Finland och Sverige som har 15 respektive 20 invånare per km 2. 3.3 Geografi Tabell 3-2 Danmarks, Sveriges och Finlands totala landyta, medeltal 2001-2003 Danmark Finland Sverige Landyta 43 098 km 2 338 147 km 2 450 185 km 2 Varav vatten ca 1,6 % ca 9,9 % ca 8,8 % Källa: Eurostat Till ytan är Sverige det största landet med ungefär 450 000 km 2. Finlands yta är ungefär 110 000 km 2 mindre. Med sina 43 000 km 2 är Danmarks yta ungefär en tiondel av Sveriges. Både Sverige och Finland har stora arealer som är skogsbevuxna eller utgörs av sjöar och vattendrag. Danmark består administrativt av 14 amter och 275 kommuner. Finland är indelat i sex län och 444 kommuner. Sverige består administrativt av 21 län och 290 kommuner. 3.4 Klimat och odlingsförutsättningar Klimatets betydelse för jordbruket kan beskrivas med vegetationsperiodens längd. Så sker bl.a. i En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167. Där definieras den som den tid då dygnsmedeltemperaturen överstiger fem grader Celsius. Normalt är denna period mer än 210 dagar i hela Danmark samt Skåne. I övriga Södra Sverige och mellersta Sverige samt 17

sydligaste delen av Finland har minst 180 dagars vegetationsperiod. I större delen av Finland är vegetationsperioden 160 180 dagar medan den i norra Sverige och norra Finland är 140 160 dagar. Klimatet påverkar produktionskostnaderna i jordbruket bl.a. genom avkastningsnivån i växtodling, risken för frostskador och andra skördeskador samt genom betesperiodens längd. Dessa förhållanden har stor betydelse för produktionsinriktningen. Spannmål står för en stor del av växtodlingen i alla tre länderna, men förutsättningarna är sämre i de norra delarna av Sverige och Finland där växtperioden är kort och arronderingen ofta dålig. I sådana områden har i stället vallodling klara relativa fördelar. Därför domineras ländernas norra delar liksom det sydsvenska höglandet av vallodling och mjölkproduktion. Danmarks jämförelsevis milda klimat kan påverka produktionskostnaderna på flera sätt t.ex. sänkta byggnadskostnaderna tillföljd av mindre behov av isolering, mindre behov av lagringsutrymmen för foder och gödsel, mindre kostnaderna för arbetskraft och maskiner för såväl produktion av vinterfoder som spridning av stallgödsel och möjlighet att odla vissa foderväxter som ger låga kostnader. Klimatet i Finland och delar av Sverige innebär dock att kostnaderna för bekämpning av växtskadegörare och ogräs är lägre än i Danmark. 3.5 Jordbruket 3.5.1 Antal jordbruksföretag Tabell 3-3 Antal jordbruksföretag i Danmark, Finland och Sverige Antal jordbruksföretag Danmark Finland Sverige År 2003 48 613 74 950 67 890 Källa: EUROSTAT och Danmarks Statistik Tabell 3-4 Jordbruksföretagens inriktning i Danmark, Finland och Sverige Inriktning Antal företag (1000 företag) Danmark Finland Sverige Fältgrödor (1) 23,7 (48,8 %) 40,5 (54,1 %) 29,0 (42,8 %) Trädgård (1) 1,5 (3,0 %) 3,5 (4,7 %) 0,8 (1,2 %) Betande djur (1) 9,7 (20,0 %) 20,5 (27,3 %) 27,2 (40,1 %) Svin och höns (1) 3,2 (6,6 %) 1,7 (2,3 %) 1,0 (1,4 %) Mixad växtodling/djur (2) 10,5 (21,6 %) 8,7 (11,6 %) 9,0 (13,2 %) Övriga 0 (0,0 %) 2,1 (2,8 %) 1,0 (1,6 %) Källa: EUROSTAT och Danmarks Statistik (1) Företag där mer än två tredjedelar av resultatmåttet Standard Gross Margin kommer från denna produktionsgren. (2) Företag där mer än två tredjedelar av resultatmåttet Standard Gross Margin kommer från två eller fler produktionsgrenar. Finland har med sina ca 75 000 jordbruksföretag flest antal företag av de tre länderna. I Danmark, Finland och Sverige ligger tyngdpunkten på företag med huvudinriktning på 18

fältgrödor eller betande djur. Förutom dessa två företagsformer har Danmark dessutom relativ många företag med mixad växtodling eller mixad djurhållning. 3.5.2 Åkerareal och dess användning Tabell 3-5 Åkerarealens användning i Danmark, Finland och Sverige, medeltal år 2001-2003 Land Använd areal, ha Varav areal odlad mark Varav permanenta gräsmarker Danmark 2 668 500 2 472 600 185 500 9 900 Finland 2 230 700 2 198 500 26 500 4 000 Sverige 3 107 500 2 658 300 446 100 2 900 Vara permanenta grödor m.m. Källa: EUROSTAT Trots stora skillnader i ländernas totala yta är skillnaderna små när det gäller arealerna med odlad mark i de olika länderna. Danmark har ca 2,5 miljoner hektar, Finland har ca 2,2 miljoner hektar och Sverige ca 2,7 miljoner hektar. Med ungefär 1 500 000 hektar stråsäd har Danmark större odling av stråsäd än både Sverige och Finland som båda har ungefär 1 200 000 hektar. Arealerna med odling av rotgrödor såsom potatis och sockerbetor är störst i Danmark och uppgår till nästa 100 000 hektar. När det gäller industrigrödor såsom oljeväxter är odlingen ungefär lika stor i Danmark och Finland som båda har ca 80-90 000 hektar. Medan Sverige har ca 60 000 hektar. Odlingen av foder är stor i samtliga länder. Sverige utnyttjar nästa 970 000 hektar för foderväxter. Finland använder 640 000 hektar och Danmark 440 000 hektar. Tabell 3-6 Odlade grödor i Danmark, Finland och Sverige, medeltal 2001-2003 Odlade grödor, 1000 ha Land Stråsäd Trindsäd Rot grödor (potatis, sockerbetor m.m.) Industri grödor, (oljeväxter, soja m.m.) Foder, (vall m.m.) Danmark 1 517 35 103 90 439 296 Finland 1 179 11 60 81 636 244 Sverige 1 142 30 85 61 971 375 Källa: EUROSTAT Övrigt (grönsaker, träda m.m.) 19

3.5.3 Djurantal Tabell 3-7 Antal djur av olika djurslag i Danmark, Finland och Sverige, medeltal 2001-2003 Antal djur (medel 2001-2003) Land Nötkreatur Grisar Får Värphöns Danmark 1 754 000 12 941 000 103 000 3 695 000 Finland 1 003 000 1 424 000 67 000 3 269 000 (1) Sverige 1 582 000 1 969 000 443 000 4 972 000 Källa: EUROSTAT (1) Medel 2001-2002 Danmark har flest antal djur när det gäller nötkreatur och grisar. När det gäller nötkreaturen är dock inte skillnaden så stor mellan Sverige och Danmark. Det skiljer ungefär 200 000 nötkreatur mellan de båda länderna. Antalet grisar är dock mycket större i Danmark jämfört med de båda andra länderna. Jämfört med Sverige har Danmark ca 6 gånger fler grisar. Jämför man med Finland har Danmark ca 8 gånger fler grisar. Fåren finns till övervägande delen i Sverige som också har flest värphöns. 3.5.4 Produktion av vissa jordbruksprodukter Tabell 3-8 Produktion av vissa vegetabiliska jordbruksprodukter i Danmark, Finland och Sverige, medeltal 2001-2003 Vete Korn Havre Land 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha Danmark 4 474 625 71,6 3 954 759 52,2 276 55 50,3 Finland 579 170 34,0 1 741 533 32,6 1 369 433 31,6 Sverige 2 247 383 58,9 1 655 389 42,5 1 082 278 38,9 Ärter Sockerbetor Potatis Land 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha Danmark 129 35 37,4 3 130 55 573,6 1 481 37 399,3 Finland 11 5 22,8 1 021 30 337,9 710 29 241,0 Sverige 80 26 30,9 2 603 53 489,0 899 32 285,2 Oljeväxter Grönfodermajs Foderbeta Land 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha 1000 ton 1000 ha 100 kg/ha Danmark 262 90 28,7 3 590 98 368,0 782 12 678,6 Finland 102 74 13,6 - - - - 0 - Sverige 137 61 22,5-4 - - 0 - Källa: EUROSTAT Danmark producerade i genomsnitt nästan 4,5 miljoner ton vete, 4 miljoner ton korn och 0,3 miljoner ton havre under åren 2001-2003. Tillsammans är det nästa 9 miljoner ton spannmål. Motsvarande siffror för Finland och Sverige är 3,7 miljoner ton respektive 5 miljoner ton spannmål. Med ungefär 250 000 ton oljeväxter per år producerade Danmark ungefär dubbelt 20