folkbildning.net en antologi om folkbildningen och det flexibla lärandet andra reviderade upplagan SÄRTRYCK Folkbildningsrådet & Nationellt centrum för flexibelt lärande Stockholm 2003
av Lars-Erik Axelsson Distansstudier har länge stöpts i självstudiernas och ensamarbetets form. Bilden av den flitige hermodsstudenten, som sitter vid sitt skrivbord i glesbygden och svarar på kursbrevets insändningsuppgifter, dröjer kvar på näthinnan. Kanske hade den bilden sitt berättigande i postens och brevstudiernas tid, men knappast i Internets och nätverkens tid. Numera finns tekniska möjligheter till goda kommunikativa rum för olika typer av samtal och olika typer av samarbete på nätet. För folkbildare är det mötesbaserade lärandet något av själva kärnan i folkhögskolornas och studieförbundens verksamhet. Det är närmast en självklarhet att deltagaren inte bara lär sig av cirkelledaren/läraren och studiematerialet utan också till stor del av och tillsammans med sina studiekamrater. I mötet med andra ökar chansen för att man får formulera sina frågor och pröva sina idéer mot andras uppfattningar, tolkningar och värderingar och att hållbarheten i de egna idéerna prövas. Speciellt betydelsefullt är detta när kunskapsmålet inte bara är att inhämta, memorera och återge kunskap för en examinator, utan också för att kunna omsätta och tillämpa den i nya situationer och lösa problem i verkligheten. Samtalet, både i fysiska möten och på nätet, är därför fundamentalt i lärprocessen ett samtal som kan föras i olika konstellationer: parvis, gruppvis eller klassvis och även med externa aktörer utanför kursen, allt efter ämne och behov. Men i debatten om flexibelt lärande och distanspedagogik är inte folkbildning.net 11
mötet och samtalet någon självklarhet, inte ens bland folkbildare. Tvärtom, för många är studier på distans liktydigt med ensamarbete och självstudier vid datorn. Och ser vi på den pedagogiska debatten och praktiken så har det utkristalliserats två diskurser eller pedagogiska modeller för flexibelt lärande och distansstudier. Dels den individuella modellen, förknippad med kontinuerlig antagning, ensamarbete och ofta webbdesignade kurspaket. Dels den grupprelaterade och mötesbaserade modellen, förknippad med sammanhållna grupper och med processtänkande.* Betoningen på en grupprelaterad studieform delar folkbildningen idag med många andra pedagoger inom högskolan och vuxenutbildningen och det finns många akademiska företrädare för studieformen som arbetar med olika mötesformer som t.ex. virtuella seminarier och problembaserad undervisning (Dahlen/Hudner, Säljö, Fåhraeus). Skillnaden mellan de som förespråkar individuella respektive mer mötesbaserade distansstudieformer går därför inte mellan de olika utbildningsanordnarna utan tvärs igenom vuxenutbildnings- och högskolevärlden. De två modellerna har helt olika historiska ursprung, i folkbildningen respektive i brevskoleinstituten. Vi skall därför börja med en liten historisk tillbakablick. Lite historik Folkbildningens självklara studieform, sedan det historiska ursprunget i industrialismens folkrörelser, har varit det demokratiska mötet och gemenskapen i en idéburen organisation. De mötesbaserade cirkelstudier och de folkbibliotek som växte fram för att svara mot folkrörelsernas behov av studier och bildning, stod i opposition till den etablerade maktstrukturen och de statliga skolornas förmedlingspedagogik ett skolväsende som utbildade en smal samhällselit och per definition uteslöt de breda folklagren från det högre skolväsendet, boklig bildning och studier. Folkbildningen innebar istället en mobilisering av gemensamma intres- * Dahlen/Hudner: Det virtuella seminariet, 2002:1 Uppsala universitet, Institutionen för lärarutbildning. s. 120 ff. 12 folkbildning.net
sen och kunskapsbehov underifrån, som skulle leda till en egen kunskapsbildning och slutligen praktisk handling för samhällsförändring. Det formades ett folkbildningsideal med det folkliga mötet på jämställd grund som pedagogiskt ideal. Likar skulle mötas i samtal med varandra, diskutera sina gemensamma intressen, läsa böcker, lyssna på föreläsare, men också lära av varandras erfarenheter och i det stora hela bilda sig för att kunna påverka och förändra sina livsvillkor och samhället. Brevskoleinstituten För ca hundra år sedan startade de första brevskoleinstituten (Hermods 1898) i Sverige och därmed föddes den första generationen av distansstudier i landet. De kom också att representera en statligt sanktionerad akademisk kunskap uppifrån, eftersom de huvudsakligen genomförde betygsgivande och yrkesförberedande kurser på distans som ett komplement till den vanliga ortsbundna skolan. För många boende i glesbygd eller yrkesarbetande var detta enda möjligheten till studier för förkovran i yrket och för att kunna klättra några pinnar på samhällsstegen. Man tillämpade huvudsakligen kontinuerlig antagning, dvs de studerande började och avslutade studierna när de ville och studerade i sin egen takt. Studierna var huvudsakligen individuella självstudier; med detaljerade studiehandledningar och brevledes kommunikation med läraren, utan några medstuderande (i vissa ämnen kunde dock fysiska möten krävas som komplement i laborations- och övningsämnen). Läraren sände ut arbetsuppgifter, deltagaren gjorde insändningsuppgifter, läraren kommenterade, rättade med rödpennan och satte betyg. Brevskolan, som startades av Kooperativa Förbundet 1919, kom i viss mån att avvika genom inslag av en mer grupprelaterad undervisning, vilket inte är konstigt eftersom den utgick från folkrörelsernas värdegrund. Förutom brevkommunikationen mellan deltagare och studiehandledare fanns här inslag av erfarenhetsutbyte och samtal mellan deltagarna för att nå fram till en gemensam uppfattning om svaret på arbetsuppgifterna.* * Lägesrapport från Lifvprojektet, Sundgren, Byström, Tegnér, opublicerat arbetsmaterial som refererar till sou 1962:16 Korrespondansundervisningen inom skolväsendet och Bolander, H, Ur brevskolans historia. folkbildning.net 13
Och så kommer datorn När Statens skolor för vuxna (ssv) i Norrköping och Härnösand etablerades under slutet av 60-talet följde de i huvudsak i Hermods spår. ssv-skolorna hade till uppgift att förmedla distansstudier i nationell skala som komplement till ortsbunden vuxenundervisning. Det var i mångt och mycket en medveten satsning på glesbygd och på grupper som normalt inte kunde gå på komvux eller inte hade tillgång till komvux på hemorten. ssv-skolorna övertog i stort brevinstitutens individuella modell för distansstudier som sin egen. Skillnaden var att Härnösand hade eget internat och betonade det fysiska mötet som komplement till distansen, medan Norrköping satsade mer på renodlade distansstudier. Mycket litet förändrades i dessa studieupplägg när man under 1990- talet började övergå från brevkommunikation till it och webbdesignade kurser, detta trots de nya kommunikationsmöjligheter som it erbjuder. Men som en följd av den nya kommunikationsteknologin började nu flera nya aktörer, som komvux, högskolor och nya e-learningföretag, att etablera egna distansutbildningar. En del nya aktörer valde att pröva på grupprelaterade studier med sammanhållna grupper, medan åter andra valde att gå i Hermods fotspår och satsa på den etablerade individuella studieformen med kontinuerlig antagning. Det står i studiehandledningen! Med den nya tekniken byggs den detaljerade studiehandledningen och kursboken in i det webbdesignade kurspaketet. Deltagaren kan självständigt klicka sig fram och söka arbetsuppgifter, texter, studietips och länktips i den färdiga webbstrukturen. Kurspaketen eller kursmodulerna bygger på att läraren kan sitta var som helst i Sverige, ha många elever, som arbetar utifrån en detaljstyrd handledning på webben och skickar in insändningsuppgifter till läraren som rättar, kommenterar och betygssätter. Självrättande facit och interaktiva program ersätter i viss mån kursledaren när det gäller enklare arbetsuppgifter med givna och färdiga svar. Tekniskt sett innebär webb och e-post naturligtvis stora förbättringar för både deltagare och kursledare: snabbare kommunikation, lätt att rätta 14 folkbildning.net
och kommentera direkt i texten, lätt att sända kursmaterial och arbetsuppgifter och möjligheten att använda webben som informationskälla. Men har själva pedagogiken egentligen förändrats från brevskolornas begynnelse? Visst finns det väl kommunikativa rum där deltagarna och kursledaren kan kommunicera med varandra i de många webbdesignade kurspaketen? Javisst, men har de någon vettig funktion i den färdigplanerade webbstrukturen? Försiggår där en lärande dialog mellan deltagaren och kursledaren? Och inte bara ett färdigt facit som svar på deltagarens inlämningsuppgifter? En dialog med det skrivna ordet kräver mer tid än en dialog med det talade ordet och en enskild dialog med varje deltagare kräver mer tid än en grupprelaterad dialog. Det finns alltid en tuff ekonomisk kalkyl bakom och ofta har läraren väldigt få timmar i sin tjänst för att kommunicera med var och en av deltagarna. Risken är väl snarare att kravet på ekonomisk effektivitet i framtiden leder till att allt mer resurser satsas på standardiserade kurspaket, som ersätter det kostsamma levande samtalet. Webbdesignade kurspaket Bland många ekonomer och skolpolitiker finns det en dröm om att en storskalig distansutbildning skall röja vägen för en billig och effektiv utbildning av framtidens rörliga arbetskraft. Eftersom lärarna är den stora kostnadsposten i ekvationen, måste man minimera den posten och i görligaste mån ersätta lärardialogen på nätet med mer självinstruerande studiehandledningar och kursmaterial. Därför satsas en hel del pengar på att bygga upp standardiserade webbdesignade kurspaket för att få lönsamhet i verksamheten, vilket har öppnat en ny mycket lukrativ marknad för läromedelsproducenterna. Den nyaste trenden är interaktiva spelbaserade program, som försöker leka fram kunskap genom olika dramaturgiska grepp. Förebilden är naturligtvis de många virtual reality -program, som idag gör sån succé på upplevelsemarknaden. Ofta marknadsförs dessa webbdesignade kurspaket som en lätt och snabb väg att skaffa sig en mätbar och certifierbar modul av kunskap för framtiden (datakörkortet, ecdl, som exempel). Det som utlovas är en folkbildning.net 15
snabb och bekväm väg till den eftertraktade behörigheten eller betyget. Men för att möjliggöra en jämförbar examination över hela landet är det nödvändigt med kvantifierbara och mätbara enheter. Då kan vi överlåta åt individen att själv plocka ihop olika kursdelar, kursmoduler, till en alldeles egen paketlösning. Frågan vi måste ställa oss är vad detta modultänkande, med standardiserade kursplaner och kurspaket, leder till för kunskapssyn och kunskapskvalitet. Är det inte förknippat med ett väldigt instrumentellt och mekaniskt kunskapsintresse där kunskap mer handlar om att memorera och återge kunskap än att kritiskt bearbeta och använda den? För enklare, mer mekaniska och repetitiva former av lärande kanske detta kan vara tillfylles, men duger det om vi har högre kunskapsmål än så? Ensam är stark? För att sammanfatta så bygger den individuella studieformen, med kontinuerlig antagning, ofta på användningen av standardiserade webbdesignade kurspaket. Huvudsakligen innebär studierna ensamarbete och till en stor del självstudier vid datorn på hemorten. Kommunikativa rum med kursledaren/experten finns, men dialogen är ofta ganska tunn. Att utbyta tankar eller samtala med de medstuderande, på nätet eller i fysiska möten, anses inte möjligt eller ens önskvärt i den mer extrema individuella formen. Man måste välja mellan individens frihet och oberoende av andra och behovet av samarbete mellan kursdeltagarna. Ofta hänvisas då till att samarbete mellan studenterna inskränker den studerandes oberoende och självständighet i tid, rum och studietakt och den inskränkningen i friheten vill de studerande inte ha. Eller så hänvisas till svårigheten eller omöjligheten att ha grupprelaterat arbete på nätet.* Vi har pekat på en del svagheter och tveksamheter i den extremt individuella studieform, som utesluter allt samarbete med medstuderande, men det finns också fördelar med denna studieform, med kontinuerlig antagning/individuell studieform, som vi inte får bortse från: * Lena Svedjeholm, Mötets roll i distanslärandet, CFL 2003 och Ulla Muda/ Conny Carlsson: studerandes förväntningar och undervisningens praktik i Holmberg, C, Perspektiv på distansutbildning, SSVN, 2000. 16 folkbildning.net
Om jag har behov av stor frihet och oberoende av andra beträffande tid, plats och studietakt (jag kan t.ex. studera på egna villkor om yrkesarbete, sjukdom, funktionshinder, personekonomi och geografi försvårar eller omöjliggör fysiska möten och samarbete på nätet). Om jag föredrar självstudier och enbart kommunikation med kursledaren som min lärstil. Om jag har svårigheter att uttrycka mig och hävda mig i gruppvisa sammanhang. Om grupprocessen inte ger något plusvärde för ämnet eller lärprocessens kvalitet. T.ex. i vissa memorerings-, färdighets-, eller övningsämnen, som kräver lite dialog. Nu är denna individuella studieform ingalunda dominerande inom svensk vuxenutbildning, tvärtom arbetar de flesta utbildningsanordnare helt eller delvis med sammanhållna grupper. Det finns till exempel komvux som förenar kontinuerlig antagning och individuell studieform på distans med kompletterande fysiska möten. I dessa möten kan man bedriva grupprelaterade övningar i språk, naturvetenskap och andra ämnen och bättre kontrollera att rätt personer examineras och betygssätts. Andra komvux har ingen kontinuerlig antagning utan arbetar bara med sammanhållna grupper och mer grupprelaterade studier. Tillsammans är vi starkare! För folkbildningen kom bl.a. dukom- projekten* i mitten av 90-talet att bli avsparken för försök med it-stödda distansstudier i större omfattning. Och redan från starten kom den pedagogiska utvecklingen och diskussionen att domineras av tanken på mötet och dialogen som det väsentliga i distanskommunikationen. Det blev också naturligt att integrera distansstudierna som en del av det totala kursutbudet, dvs dual mode **. Kurserna blev också mer hantverksmässiga till sin karaktär * dukom = Distansutbildningskommittén. ** Både brevinstituten, SSV och de nya e-learningsföretagen som växte upp valde en storskalig massproduktion av distansstudier s.k. singel mode, dvs de satsade enbart på distansstudier, medan folkbildningen, komvux och universiteten i slutet av 90-talet satsade på dual mode, dvs att kombinera och (forts. nästa sida) folkbildning.net 17
genom att kursledaren själv svarade för en stor del av kursmaterialet och kursdesignen. Många folkbildare betvivlade i början starkt folkbildningens förenlighet med distansstudier. Inte kan man väl förena det levande samtalet och dialogen med att var och en sitter därhemma och kommunicerar via datorn? Oreflekterat utgick man då ofta från Hermods klassiska självstudier, som själva normen för vad distansstudier skulle och kunde vara. Det tvivlet är ingalunda undanröjt, men tack och lov har vi kommit en bit på väg i dag. Numera fokuseras den pedagogiska debatten inte så mycket på frågan om utan snarare på hur det är möjligt, dvs mer på hur metodik och pedagogik inom det mötesbaserade flexibla lärandet kan utvecklas och förfinas, vilket lovar gott för framtiden. Varför mötesbaserat lärande? För att kunna lära av varandra måste man ha en rimligt sammanhållen grupp. Detta kan mycket väl förenas med en stor flexibilitet i tid, rum och studietakt för kursdeltagaren, att få studera på sin tid, på sin plats och i sitt tempo under distansperioderna. Individen har själv ansvaret och friheten att foga ihop sitt arbete, sitt familjeliv och sin fritid med studierna på hemmaplan. Men självklart ställer här kursens arbets- och tidsplan upp gränser för när kursmoment skall bearbetas, slutdatum för inlämnande av arbetsuppgifter, närvaro på eventuella fysiska träffar i kursen. En meningsfull kommunikation på nätet förutsätter också vissa spelregler för hur ofta man skall läsa och delta i dialogen på nätet. Om man väljer att ha en helt kontinuerlig antagning där var och en själv väljer när man vill börja kursen, vilket studietempo man skall ha och när man ska avsluta kursen, så har man i princip omöjliggjort all meningsfull kommunikation och samarbete mellan deltagarna i kursen. För individen finns det i alla fall inga motiv eller nytta med att kommunicera eller samarbeta, eftersom var och en ändå kan jobba helt enskilt. Distansstudier kan bedrivas dels som heldistans utan fysiska möten, dels som olika kombinationer av närundervisning och distansundervis- (forts. fr. föregående sida) integrera distansstudier som en del i och tillsammans med det övriga kursutbudet. 18 folkbildning.net
ning. Här finns det företrädare för den individuella studieformen som betraktar alla fysiska möten som en begränsning eller frihetsinskränkning för den studerande. Och naturligtvis kan det finnas individer som av olika skäl inte kan delta i fysiska möten och därför inte kan välja en kurs där fysiska möten ingår. Men här måste naturligtvis, som i alla pedagogiska upplägg, dessa inskränkningar vägas mot de många kvaliteter och fördelar som goda kombinationer av närhet och distans kan ge. Fig 1. Individuell och mötesbaserad diskurs Individuell studieform Mötesbaserad studieform Pedagogisk huvudlinje Kontinuerlig antagning Sammanhållen grupp Historiska rötter Hermods, SSV-skolorna, Folkbildningen (Dukomvissa e-learningsföretag, projekten), vissa högskolor Historisk maktaspekt Statliga kursplaner, Kunskapsbildning och styrning uppifrån mobilisering underifrån * Produktionsaspekt Storskalig, massproduktion Hantverksmässig, integrerade av distanslösningar distanslösningar (singel mode) (dual mode) Fysiska möten Saknas ofta, men möjliga Möjliga Kollaborativa arbetsformer Svårt, närmast omöjligt Möjliga och kunskapsex. problembaserade studier mässigt viktigt Studiehandledning Ofta detaljerad Ramhandledning, mer friutrymme för process Kunskapssyn Kunskap som paket Kunskap som process Vi ska nu mera systematiskt gå igenom några, som vi uppfattar, tunga argument för ett mötesbaserat lärande. * Obs: kunskapsbildning och mobilisering underifrån gäller knappast Högskolan. folkbildning.net 19
Deltagarinflytande Mötet och samtalet kan användas som forum för deltagarinflytande över kursens uppläggning, arbetssätt och innehåll (vilket minskar materialets/ledarens/kursanordnarens makt över studiesituationen). Friheten att som kursdeltagare välja kurs eller cirkel, eller olika kombinationer av dessa, har aldrig varit något problem inom folkbildningen eftersom denna per definition är fri och frivillig. Till detta kommer möjligheten att både enskilt och kollektivt påverka upplägg och innehåll under kursens gång, eftersom folkbildningen normalt inte skall styras av centrala kursplaner eller kursböcker. Den individuella studieformen bygger huvudsakligen på en vertikal maktrelation. Det handlar om envägs- eller i bästa fall tvåvägskommunikation mellan kursledaren/studiepaketet och de enskilda deltagarna. Deltagarna kommunicerar inte med varandra och är därmed ganska isolerade och maktlösa gentemot kursledningen dessutom styr ofta centrala kursplaner och kurspaket upplägget, vilket gör alla försök att påverka meningslösa. I den mötesbaserade formen finns en mer horisontell maktrelation byggd på flervägskommunikation mellan kursledare/kursmaterial och deltagarna och deltagarna sinsemellan. Deltagarna inte bara kan, utan uppmanas också, att ha synpunkter på upplägg och arbetsmetoder. Fig 2. Vertikala och horisontella maktrelationer (KL = kursledare, D = deltagare): KL D D D D KL D D D D D D D D D D D Just detta deltagarinflytande ger stor flexibilitet för förändringar efter deltagarnas studievillkor, behov och önskemål under kursens gång. Det gäller både under närmöten och på distans. Den kloke pedagogen kan utifrån deltagarnas önskemål justera arbets- och tidsplanen och t.ex. 20 folkbildning.net
ändra fördelningen mellan enskilt arbete och grupparbete i en kurs. Man kan också differentiera studietakt, arbetsuppgifter och metodik utifrån deltagarnas styrka och svagheter när det gäller lärstilar. Man kan t.ex. ha samma arbetsuppgift eller fråga för alla, men låta deltagarna använda olika metoder och angreppssätt för att lösa frågan. Dessutom kan man använda olika uttrycksformer för redovisning och examination. Det är en vanlig uppfattning bland distanspedagoger att distansstudier kräver mer struktur och ordning än vanliga närstudier. Många lägger därför ner stor energi på detaljerade studiehandledningar och färdiga studiepaket. Men med detta riskerar vi samtidigt att låsa upp den pedagogiska processen och förhindra allt deltagarinflytande. Därför talar vi gärna om ramhandledningar, som ger en administrativ struktur, speciellt när det gäller rutiner (tider, slutdatum, regler för kommunikation etc), men som i övrigt lämnar ett större eller mindre friutrymme för justeringar av tids- och arbetsplaner under kursens gång. I det här sammanhanget utfärdas också en varning för tron på färdiga läroböcker/kurspaket som studiematerial. Alltför många läroböcker och kurspaket på gymnasie- och komvuxnivå verkar vara förenklade och till oläslighet komprimerade akademiska A-kurser, som knappast väcker nyfikenheten på tillvarons komplexitet hos någon. Det finns dock alternativ, som t.ex. Folkbildningsnätets resurssidor (www.resurs.folkbildning.net). Det är ett utmärkt exempel på en nätbaserad resurs, som inte kostar skjortan, och som tillåter ett mer processinriktat lärande, där kursledaren kan få materialtips samt utnyttja en mångfald av källor och teoretiska infallsvinklar för att designa sin egen kurs. Ett vanligt missförstånd när vi talar om värdet av ett mötesbaserat lärande är att detta skulle innebära en ändlös mängd av grupparbeten. Ett klaviatur av arbetsformer! Jag kan få tillgång till ett varierat klaviatur av olika arbetsformer från enskilt arbete över till parvis, gruppvis, klassvis etc för att lösa arbetsuppgifter och producera redovisningar. Jag kan ta del av temastudier, projektstudier eller problemorienterade studier, som förutsätter samarbete och gemensam problemlösning. folkbildning.net 21
Det finns ett helt klaviatur av olika arbetsformer och gruppkonstellationer i det mötesbaserade lärandet, där enskilt arbete är en viktig arbetsform bland andra: Enskilt Parvis Gruppvis Klassvis Externa personer/grupper Individuellt Olika samarbetsformer Den goda lärprocessen kan och bör innefatta en flexibel användning av både enskilt arbete och olika samarbetsformer för bearbetning av stoff och arbetsuppgifter. Genom att blanda olika arbetsformer och grupperingar med olika metoder i en kurs kan man skapa variation och dynamik i kursen. Vilka kombinationer som är bäst i ett visst ämne, vid en viss tidpunkt, måste dock alltid bedömas utifrån ämnets karaktär, målgrupp, syfte, ambition etc (se vidare: Fåhraeus, Namuth, Schueler i den här antologin). Vad den individuella studieformen gör, är att per definition utesluta en mångfald av arbetssätt och metoder ur studiearbetet. Klaviaturet är begränsat till en inre monolog med materialet och en yttre dialog med läraren. Temastudier, projektstudier och problembaserad undervisning blir omöjliga i den individuella formen. Pedagogiskt måste detta vara en tillbakagång till en förgången tid med självstudier på distans. Inom ramen för en sammanhållen grupp går det också utmärkt att inom vissa gränser individualisera studietakt och innehåll för den enskilde studenten. Det beror mer på kursens karaktär och kursledarens ambition och fantasi, än på att den sammanhållna gruppen i sig inkräktar på flexibiliteten. Som exempel har både Hola, Västerås och Kristinehamns folkhögskolor, inom ramen för sina allmänna långkurser på distans, möjlighet till långt gången flexibilitet inom ramen för en bibehållen sammanhållen grupp, där de flesta arbetsuppgifterna är gemensamma. Den elektroniska livlinan på Birka folkhögskola är ett annat exempel på hur man kan differentiera studierna och stödja en enskild individ, som av olika skäl kan behöva specialundervisning. En av de kanske starkaste argumentet för mötesbaserat lärande är kraven på kunskapskvalitet i lärandet. Kunskap är något mer än att memorera och återge för formell examination. 22 folkbildning.net
Kunskapskvalitet Självklart är kursledaren och kursmaterialet centrala faktorer i min lärprocess, men jag har också nytta av mina medstuderande: Jag kan få hjälp av medstuderande med att avgränsa problemområden och formulera intressanta frågor. Jag kan få tips från medstuderande om olika informationskällor och angreppsvinklar på ett problem. Jag kan använda gruppen som bollplank för att pröva rimligheten i mina idéer och jag kan få hjälp med att hitta svaga punkter i mina tankar och argument. Jag kan lägga ut en text eller ett slutarbete för kommentarer och komplettering i gruppen. Genom ovanstående konstruktiva dialog med kursledare och medstuderande kan jag nå en högre kunskapskvalitet och belysa ett fenomen ur flera aspekter. Det mötesbaserade lärandet vilar på att kunskap ses som en process baserad på konstruktiv dialog och inte som färdiga paket som skall förmedlas till studenterna. Studenten skall inte bara tillägna sig kulturarvet, utan också lära sig ifrågasätta gamla sanningar, söka ny information och forma egen kunskap. * Det är i den kritiska och konstruktiva dialogen med kursledare och medstuderande som god kunskap formas, men visst, individen behöver alltid egen tid för eftertanke, för att inhämta och bearbeta information utifrån litteratur och egna erfarenheter. Kunskapsbildningen sker i den meningen alltid i individens huvud, men det är i konfrontationen med andras argument och idéer som denna kunskap bearbetas, prövas och får sina uttryck. Styrkan i det mötesbaserade lärandet är att individen förutom kursledaren också kan nyttja gruppen som en resurs för att formulera frågor, hämta information, lyssna på andras tankar och bearbeta och pröva hållbarheten i sina egna tankar. Däremot kan säkerligen självstudier och dialog med enbart kursledaren vara tillfyllest i vissa typer av mer repetitiva ämnen, som handlar om * Se Bernt Gustafssons utredning av kunskapsbegreppet, s. 245 i antologin. folkbildning.net 23
memorering och personliga övnings- och färdighetsämnen, som inte kräver djupare reflektion. Men ju längre man kommer från repetitiv till konstruktiv kunskap, dvs från att bara minnas/kunna återge till att omsätta/tillämpa sin kunskap i nya situationer, desto viktigare blir den konstruktiva dialogen med både kursledaren och de medstuderande. Detta gäller också övnings- och färdighetsämnen som innebär problemlösning och användning av kunskapen i nya situationer. Enligt en forskningsrapport om grundskolelevers eget skrivande av enkla forskningsrapporter leder individualisering av studiearbetet ofta till att eleverna bara kommunicerar med läraren och inte med sina kamrater. Resultatet är reproduktiva texter som inte genererar någon egen kunskap eller kritisk distans till problemet som behandlas, endast ett fåtal elever drar egna slutsatser och skapar på så sätt ny kunskap i sina rapporter. Slutsatsen är att vi behöver klassrum där problem och frågeställningar formuleras och bearbetas gemensamt. Det behövs ett mer kollektivt arbetssätt med en konstruktiv dialog inte bara med läraren utan också med andra medstuderande.* Fenomenografins diskussion om yt- och djupinlärning blir intressant i det här sammanhanget, liksom Blooms resonemang om olika kognitiva kunskapsnivåer. Djupinlärning innebär att inte bara kunna minnas och återge något man lärt sig utan också att förstå innebörden av det, sätta det i relation till likartade fenomen och slutligen att kunna använda denna förståelse i nya situationer och lösa de problem som uppstår i det verkliga livet. Vi kan illustrera resonemanget om kunskapens växt med kunskapstrappan i figuren på nästa sida. ** Att skapa något nytt och bättre. Att söka nya erfarenheter, berika sitt språk, skapa nya begrepp, för en mer innehållsrik världsbild. Att tillämpa det man lärt i nya sammanhang. Att bearbeta och bygga vidare på det man lärt. Att återge/upprepa vad man lärt. 24 folkbildning.net
För att nå därhän måste man använda en varierad metodik och använda olika källor för att kunna belysa ett fenomen ur olika aspekter (Marton talar om variationens arkitektur med läraren som dess arkitekt). Vad är då bättre än att använda sig av olika arbetsformer, inklusive enskilt arbete, för att hitta olika infallsvinklar och tillsammans lösa problemet. Kombinerar man olika arbetsformer med variation i arbetssätt och metodik borde det ge en rikare bild av det fenomen som studeras.* * * Om vi vill studera demokratin som ett fenomen kan vi ta följande exempel: Det kan börja med att spontant definiera och ringa in begreppet utifrån var och ens erfarenhet. Därefter ringar man in rimliga definitioner och avgränsningar av begreppet med hjälp av kursledaren. Detta kan sedan konfronteras med att man enskilt läser in teoretiska texter om demokratin och parlamentarismen i Sverige. Som komplement görs enskilt eller parvis studiebesök och intervjuer av politiker i närsamhället, vilket ger en konkret upplevelse. Studiebesök och intervjuer redovisas och diskuteras på nätet. Man kan också reflektera över och analysera en politisk debatt eller händelse på tv eller i pressen med kursledaren och kamraterna över nätet. Man kan göra rollspel utifrån ett praktikfall på nätet eller vid ett fysiskt möte eller följa en politiker under en dag på hemorten för att uppleva den politiska vardagen. På detta sätt kan teori/textläsning kombineras med en konkret upplevelse och en egen reflektion runt upplevelsen, rollspelet eller auskultationen. Alla dessa arbetssätt och metoder ger då lite olika infallsvinklar på fenomenet och borde i kombination med varandra ge en högre kunskapskvalitet. Dessutom ger det en variation i användningen av olika lärstilar. Både den teoretiskt och den praktiskt orienterade deltagaren kan få utnyttja sina starka sidor, samtidigt som de utmanas att pröva på och träna upp sina svaga sidor. * Skriv med egna ord, N-E Nilsson, Malmö högskola 2002. ** Fenomenografins resonemang om djup- och ytinlärning finns i Marton, F: Om lärande, Studentlitteratur, 2000, Blooms kognitiva trappa och kunskapstrappan finns i Maltén, A: Lärarkompetens, Studentlitteratur, 1995, s. 51 och 134 ff. *** Se också Kolbs lärcykel, Axelsson, Lars-Erik, s. 152 i antologin. folkbildning.net 25
Trygghet och gemenskap Jag kan använda gruppen eller någon gruppmedlem som socialt och mentalt stöd när studierna känns tunga och svåra. Ett klassiskt motiv för mötesbaserat lärande är att skapa social gemenskap och att ge trygghet och mentalt stöd i studiearbetet. Trygghet, tillit och känslan av samhörighet kan vara en mäktig drivkraft i pedagogiken. För att ta två exempel: Kortutbildade och studieovana som ofta har det talade ordet i sin hand, men har svårare för det skrivna ordet, behöver ofta känna tryggheten och delaktigheten i gruppen för att starta upp och vidmakthålla sina distansstudier. Många funktionshindrade kan dra nytta av distansstudiernas frihet i tid och rum, men har också behov av delaktigheten i gruppen för att bryta sin isolering i hemmet. Men även den självsäkra och studievana kan behöva gruppens stöd för att motivera till fortsatta studier. Alla distanspedagoger vet hur svårt det ibland kan vara med motivation och studiedisciplin, speciellt under långa distansperioder, och hur lätt detta kan leda till att lusten tryter, vilket kan leda till avhopp i studierna. Här kan grupptrycket och inspirationen från kamraterna vara en mäktig kraft för att motivera individen till nya tag, när studierna känns tunga. I första hand kanske vi tänker oss det fysiska mötet när vi ska skapa tillit och trygghet i gruppen och naturligtvis är det en fördel med ett möte ansikte mot ansikte, men flera års erfarenhet visar att detta också kan skapas på nätet genom en varm, humoristisk och tillåtande dialog. Här har kursledaren naturligtvis en nyckelroll genom att ange tonen i samtalet (se vidare: Svensson, Att skapa det goda mötet ). Många anordnare av distansstudier förutsätter en stark studiedisciplin och att deltagaren har en bra lokal stödstruktur ekonomiskt, socialt och mentalt på hemorten. Så är naturligtvis inte alltid fallet. Det finns självklart högutbildade och studievana kursdeltagare som har god ekonomi, stöd från familj och vänner och som inte behöver något socialt /mentalt stöd från kursledning eller medstuderande, utan fixar detta själva. Men för de många som är kortutbildade, studieovana, med dålig ekonomi och som kanske möter negativa attityder till studier i hemmil- 26 folkbildning.net
jön krävs mer insatser från kursledningens och närsamhällets sida. Här pågår dock ett intressant utvecklingsarbete för att skapa lokala stödformer för distansstudier på hemorten i form av kommunala och andra lärcentra, datastugor, lokalt handledarskap etc.* Demokratin måste ständigt återerövras! Jag kan som föreningsmedlem eller eldsjäl använda mötet för att forma en gemenskap och samhörighet med likasinnade, som tillsammans med en delad kunskap, kan skapa möjlighet till handling och samhällsförändring. Demokratin kan aldrig tas för given, den måste ständigt återerövras. Gruppen kan då fungera som ett forum för demokratisk träning och beslutsfattande och därmed också som ett redskap för samhällsengagemang. Ideella föreningar och nätverk som vill påverka samhällsutvecklingen kan använda sig av cirkelformen på nätet för erfarenhetsutbyte, mobilisering, och beslutsfattande. Eldsjälar i föreningslivet, som behöver stöd och erfarenhetsutbyte av varandra, kan bygga upp nätverk med hjälp av it och distansstudier. Aktionsgrupper kan nyttja möten på nätet för sina nätverk och sin mobilisering. Här finns en stor potential för det mötesbaserade lärandet på nätet som en naturlig studieform för både gamla och nya folkrörelser. Ett exempel är Hörselskadades distrikt i Sörmland som, i samverkan med abf och Åsa folkhögskola, byggt upp ett eget nätverk och en egen studieplattform för distriktets sex föreningar på Folkbildningsnätet. Ett annat exempel är Tollare folkhögskolas distanskurs Förortspedagogik för eldsjälar som vänder sig till praktiserande samhällsarbetare, som driver förändringsarbete i lokalsamhället. Det finns också många andra goda exempel på studieförbund och folkhögskolor som hjälper föreningar att bygga nätverk och bedriva studier på nätet. Social kompetens Ett grupparbete kan ha till syfte att träna upp samarbete på nätet och att förbättra min sociala skicklighet och dialogkompetens på nätet. * Nätbildarnas lokala handledarskap, som ett komplement till nationella distanskurser på heldistans, är ett exempel på sådan lokal stödform: www.natbildarna.nu folkbildning.net 27
Genom att fungera som ledare för ett grupparbete kan jag träna upp mina ledaregenskaper. Idag talas det också om betydelsen av social kompetens eller emotionell intelligens inom samhälls- och arbetslivet. Mötet kan här tjäna som en naturlig plats för att träna upp samtalskonsten och den personliga färdigheten i att bemöta och kommunicera med andra människor, men också för att träna sig i att leda andra. Om vi ser på alla chefskurser för politikens och näringslivets toppar är det mötesbaserade lärandet en självklarhet. Och varför skulle det då inte vara en självklarhet för vanligt folk att få träna sig i att leda möten och arbetsgrupper? Kanske var det detta folkrörelsernas pionjärer insåg när de började utnyttja cirkelformen som en naturlig mötesplats för att hävda folkets intressen mot dåtidens makthavare. Vi har tidigare nämnt att kursdeltagarna kan nyttjas som ömsesidiga resurser när det gäller att kommentera inlägg och sammanfatta och leda diskussioner i grupper och seminarier och detta kan i sig innebära en viss avlastning i kursledarjobbet. Dialog med det skrivna ordet kräver ju mycket mer tid än det talade ordet i klassrummet och det kan vara svårt för kursledaren att hinna med en bra dialog med var och en med begränsade timresurser. Enklare delar av kursledarjobbet kan delegeras till deltagarna, samtidigt som det också har en stor pedagogisk pluseffekt i form av ökat deltagarinflytande och dialogkompetens. Mötets renässans! Med risk för att upprepa oss! Det mötesbaserade lärandet och samtalet, både i det fysiska mötet och på nätet, är fundamentalt i en konstruktiv och kvalitativt god lärprocess. Det gällde för hundra år sedan och det gäller i dagens it- och nätverkssamhälle. Särskilt om kunskapsmålen inte bara innebär mekanisk återgivning av kunskap för en formell examination, utan också krav på analys, kritisk prövning och tillämpning. I många högskoleutbildningar på distans är det idag självklart med virtuella studierum och problembaserad undervisning. Det är en självklarhet att deltagaren inte bara lär sig av och med cirkelledaren eller läraren och studiematerialet utan också till stor del av 28 folkbildning.net
och med sina studiekamrater. I mötesformen kan vi utnyttja ett klaviatur av arbetssätt: enskilt, parvis, gruppvis eller klassvis, för att lösa olika typer av arbetsuppgifter. Detta förutsätter en inom rimliga gränser sammanhållen grupp, där enskilt arbete kan varvas med olika samarbetsformer. Den sammanhållna gruppen kan också inom rimliga gränser förenas med en stor flexibilitet och frihet för kursdeltagarna att studera på sina egna villkor på hemorten. Med rimliga gränser menas att individens specifika studievillkor, behov och önskemål alltid måste vägas mot andra pedagogiska värden, som de aktuella kunskapsmålen och nyttan av ett grupprelaterat arbetssätt. Mötesformen skapar dessutom ett forum för deltagarinflytande och samtal om kursens upplägg och arbetsmetodik. Detta gör det möjligt för utbildningsanordnaren att flexibelt anpassa kurser och cirklar efter deltagarnas önskemål, både som enskilda individer och som kollektiv. På så sätt kan kombinationen av olika lärmiljöer och arbetsmetodik i kurserna och cirklarna också smidigt anpassas till deltagarnas studieförutsättningar, lärstilar och specifika behov. Cirkeln och mötet, där deltagare och kursledare tillsammans formar kursen utifrån sina förutsättningar, behov och önskemål, är egentligen den ideala studieformen för framtidens flexibla lärande. Vi folkbildare kan med högburet huvud vandra in i framtidens virtuella rum, medvetna om att vårt historiska arv lever kvar i nya former. Litteraturlista nästa sida. folkbildning.net 29
Litteratur Dahlen/Hudner: Det virtuella seminariet, 2002:1 Uppsala universitet, Institutionen för lärarutbildning. Gisselberg M (red), Distanslärare och distanslärande, Distum, rapport 6:2002. Jademark, J. Om den lärandes makt över lärandet i nätbaserad utbildning, Paper, Rikskonferens i didaktik, Gävle 13-14.11 2002. Marton, F, Om lärande, Studentlitteratur, 2000. Maltén, A, Lärarkompetens, Studentlitteratur, 1995. N-E Nilsson, Skriv med egna ord, Malmö högskola 2002. Ulla Muda/Conny Carlsson, Studerandes förväntningar och undervisningens praktik i Holmberg, C. Perspektiv på distansutbildning, SSVN, 2000. Lena Svedjeholm, Mötets roll i distanslärandet, artikel på CFL:s hemsida, www.cfl.se, 2003. 30 folkbildning.net