Arbetsterapeuters erfarenheter av att använda skapande aktiviteter i grupp som intervention

Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15Hp Vårterminen 2015 Arbetsterapeuters erfarenheter av att använda skapande aktiviteter i grupp som intervention Occupational therapists experiences of using creative group activities as an intervention Författare: Lina Mikko och Linn Wikingdal Handledare: Karin Johansson

1 Sammanfattning I arbetsterapins början användes skapande på varierande sätt för klienter med olika typer av hälsoproblem. Arbetsterapin har blivit mer biomedicinskt inriktad och användandet av skapande aktivitet som intervention har minskat. Även användande av aktivitetsgrupper har länge tillämpats inom arbetsterapin. Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att använda skapande aktiviteter i grupp som intervention för sina klienter. Kvalitativ metod användes där halvstrukturerade intervjuer gjordes med sju arbetsterapeuter. Insamlad data analyserades utifrån en kvalitativ analysprocess. Resultatet presenterades i tre huvudteman som svarade till studiens syfte. Dessa teman var: Under skapande i grupp kan individen återkoppla till tidigare roller och förmågor, Genom skapande kan individen stärkas i andra sammanhang och Gruppdynamikens betydelse för deltagarnas aktivitetsutförande. Av studien framkom det att skapande aktiviteter i grupp hade många fördelar där klienterna kunde dela erfarenheter, finna samhörighet, koppla tillbaka till tiden innan sjukdom samt öka tron på sin förmåga, vilket kunde ge förbättrat aktivitetsutförande. Skapande aktivitet i grupp kunde även ge upphov till krav och prestationsångest och då hittade klienten inte tillbaka till tidigare roller och förmågor. Slutsatsen av studien visade många fördelar med skapande gruppaktivitet och att deltagande hade ett värde för klienten. Därför borde interventionen användas av arbetsterapeuter i större utsträckning men för detta behövs vidare forskning som kan ge ökat stöd. Sökord: Creative activities, Group activity, Occupational Therapy

2 Abstract In the beginning of the profession creative activities were used in a varying way for clients with different types of health problems. Occupational therapy has become more biomedically oriented and the use of creative activity as an intervention has decreased. The use of activity groups in occupational therapy have been applied for a long time. The aim of this study was to describe occupational therapists experiences of using creative group activities as an intervention for their clients. A qualitative method with semistructured interviews was used and seven occupational therapists participated. The data was analyzed with a qualitative process analysis. The result showed three main themes that responded to the aim of this study. These themes were: During participation in a creativity group the individual can reconnect to one s earlier roles and abilities, Through creative activity the individual can be strengthened in other contexts and The importance of group dynamics on the participants activity performance. Creative group activities had many benefits were the clients were able to share their experiences, find belongingness, reconnect to time before illness and increased confidence in their own abilities which may improve activity performance. Creative group activity could also be demanding and give performance anxiety and then the client couldn t reconnect to one s earlier roles and abilities. The conclusion of the study showed many benefits of creative group activities and that participation was of value for the client. Therefore the intervention should be used by occupational therapists to a greater extent. Furthermore there is a need for additional research to give an enhanced support for this intervention. Keywords: Creative activities, Group activity, Occupational Therapy

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 3 SAMMANFATTNING... 1 ABSTRACT... 2 1. INLEDNING... 4 2. BAKGRUND... 5 2.1. ARBETSTERAPINS SYN PÅ AKTIVITET... 5 2.2. SKAPANDE AKTIVITETER... 6 2.3. GRUPPAKTIVITETER... 7 2.4. SPECIFICERING AV FORSKNINGSOMRÅDET... 8 3. SYFTE... 10 4. METOD... 11 4.1. DESIGN... 11 4.2. URVAL... 11 4.3. DATAINSAMLING... 11 4.4 DATABEARBETNING... 12 5. FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN... 14 6. RESULTAT... 15 6.1. UNDER SKAPANDE I GRUPP KAN INDIVIDEN ÅTERKOPPLA TILL TIDIGARE ROLLER OCH FÖRMÅGOR... 15 6.2. GENOM SKAPANDE KAN INDIVIDEN STÄRKAS I ANDRA SAMMANHANG... 16 6.3. GRUPPDYNAMIKENS BETYDELSE FÖR DELTAGARNAS AKTIVITETSUTFÖRANDE... 18 6.4. SAMMANFATTNING AV RESULTAT... 20 7. DISKUSSION... 21 7.1. RESULTATDISKUSSION... 21 7.2. METODDISKUSSION... 23 7.3. FÖRSLAG PÅ STUDIER... 25 8. SLUTSATS... 27 9. TACK... 28 10. REFERENSER... 29 BILAGOR (1 och 2)

4 1. Inledning Författarna har båda intresse i skapande aktiviteter av varierande slag och har sedan tidigare olika mycket erfarenhet av skapande själva. Det finns en nyfikenhet och ett intresse i att arbeta med grupper som framtida arbetsterapeuter. En förhoppning och tilltro finns att om positiva aspekter av skapande i grupp diskuteras och uppmärksammas mer inom professionen desto mer kan det komma att användas av arbetsterapeuter som intervention för sina klienter. Området ligger varmt om hjärtat och därmed valdes det för examensarbetet.

5 2. Bakgrund 2.1. Arbetsterapins syn på aktivitet Enligt Holder (2001) kan arbetsterapi definieras utifrån två teman: Aktivitet är nödvändigt för välbefinnandet och arbetsterapeuter använder aktivitet som ett terapeutiskt verktyg. Det traditionella synsättet på aktivitet inom arbetsterapi har präglats av hantverk. Holder (2001) beskriver vidare att det finns olika grundprinciper om hälsa och aktivitet som leder arbetsterapeutens tanke- och arbetssätt. Den första principen är att använda aktivitet för att uppnå hälsa, vilken är välgrundad i arbetsterapins människosyn. Människan mår bra av att vara aktiv och är skapad till att vara det. Aktivitet är ett verktyg för att utvecklas och må bra. Den andra principen är att ge möjlighet till meningsfull aktivitet och den är i sig terapeutisk om klienten känner meningsfullhet i utförandet. Argentzell och Leufstadius (2010) menar att när arbetsterapeuten hittar en motiverande och intressant aktivitet som väcker klientens uppmärksamhet, hjälper det till att vara aktiv och därmed kan vi som arbetsterapeuter arbeta rehabiliterande i aktivitet. Kielhofner (2012) beskriver att all aktivitet sker i ett sammanhang i en miljö som har inverkan på individen. Miljön kan både möjliggöra och utgöra hinder för aktivitetsutförande. Aktiviteten påverkas och får en betydelse i den fysiska och sociokulturella miljön som innefattar de saker vi använder oss av, rum och platser vi befinner oss i samt de personer vi interagerar med. Vidare menar Kielhofner (2012) att genom aktiviteter som utförs skapar individen en egen identitet. Persson (1996) menar att människans aktivitetsbeteende är en oavbruten utvecklingsprocess där individen samspelar med miljön genom aktivitetsutförandet. Inom aktivitetsvetenskap ses människan som en occupational being, en aktör som interagerar med sin omgivning och genom meningsfull aktivitet kan känslan av livets mening upplevas (Persson, 1996). Delaktighet i aktivitet är att individen är engagerad i arbete, lek eller vardagliga aktiviteter som tillhör vårt sociokulturella sammanhang och som är önskvärda och/eller väsentliga för vårt välbefinnande. Att vara delaktig i aktivitet är att göra sådana aktiviteter som är av personlig och social betydelse för individen (Kielhofner, 2012). Något som är betydelsefullt är att få vara delaktig i engagerande aktiviteter, sådana aktiviteter görs med entusiasm och uthållighet och är annorlunda allt annat vi gör. Dessa aktiviteter sammanfaller med ens intressen och ger positiv betydelse, såsom glädje och nöje. Vidare beskriver Kielhofner

6 (2012) att även utmaning, uppfattning om sin egen förmåga och betydelsefullhet i aktivitetsutförandet kan bli till fördel för familj eller samhälle. Att syssla med en engagerande aktivitet kan ge samhörighet med andra som delar intresset för aktiviteten (Kielhofner, 2012). Om individen har svårigheter i att engagera sig i meningsfulla aktiviteter kan ett nytt aktivitetsmönster behövas och då kan skapande aktiviteter vara ett sätt att engagera sig i en meningsfull aktivitet och ge ökat välmående (Perruzza & Kinsella, 2010). Ett exempel på detta kan vara skapande aktiviteter i grupp. 2.2. Skapande aktiviteter Skapande aktiviteter har funnits inom arbetsterapin sedan dess början och har använts på olika sätt för klienter med varierande hälsoproblem (Henare, Hocking & Smythe, 2003). Skapande som terapeutiskt verktyg och dess användning i aktivitet har minskat då professionen inriktats mer åt biomedicin (Perruzza & Kinsella, 2010). I en litteraturöversikt av Perruzza och Kinsella (2010) beskrivs att skapande aktiviteter såsom måleri, textil och hantverk är något som väcker en kreativ process hos individen. Människan är till naturen kreativ och har ett behov av att utföra skapande aktiviteter (Perruzza & Kinsella, 2010). Det finns en kreativ potential i oss alla som kan hjälpa oss att hantera vardagslivets problem som uppstår när man drabbats av sjukdom eller har en funktionsnedsättning. Synen på skapande aktiviteters betydelse för hälsan har varierat under professionens utveckling men enbart att kunna hantera det praktiska i vardagen räcker inte för att möta individens aktivitetsbehov och inse ens fulla potential för görandet, varandet och blivandet (Wilcock & Steeden, 1999). Skapande aktivitet används som rehabiliterande och behandlande intervention för klienter i gruppaktivitet eller enskilt och syftet med behandlingen kan vara olika beroende på klientens behov (Leufstadius, Gunnarsson & Tjörnstrand, 2010). Pierce (2003) beskriver att skapande aktiviteter som ger högt välbefinnande ofta är förknippat med både nöje och produktivitet, exempel på sådana aktiviteter kan vara konst och hantverk. Välbefinnandet påverkas både av intryck via syn och hörsel och därmed kan skapande aktiviteter påverka individens välbefinnande. Att skapa med sina händer kan upplevas som lustfyllt och ge glädje då flera olika sinnen används på ett unikt sätt (Leufstadius et al., 2010). Leufstadius och Argentzell (2010) menar på liknande sätt att klienter ofta uttrycker meningsfullhet i att få se ett resultat av en avslutad aktivitet eller få en färdig och synlig produkt. Resultatet kan ge både glädje och tillfredsställelse. Om klienten känner tillfredsställelse över det som åstadkommits så kan känslan av kompetens öka. Meningsfullhet har även beskrivits i utmanande aktiviteter där klienten kan lära sig något nytt och använda

7 sina färdigheter. Forskning visar att själva varandet i en skapande miljö även har betydelse, genom att bara vara kan klienten bland annat reflektera över sin situation (Leufstadius et al., 2010). Enligt en litteraturöversikt av Lloyd och Papas (1999) kan skapande användas för att öka klientens uttryckande av känslor/tankar, självkännedom, kommunikation och känslan av att åstadkomma någonting. Arbetsterapeuter kan använda skapande i arbetet med sina klienter för att få värdefull information genom observation av utförandet av den skapande aktiviteten samt av den slutliga produkten. Arbetsterapeut och klient kan ha olika syften med en aktivitet då syftet för klienten kan vara att skapa något att ge i present (Leufstadius et. al, 2010) medan arbetsterapeuten kan ha syftet att träna dennes finmotorik. Drake (1999) anser att hantverket har en särskild potential då klienten kan arbeta med ett material och bearbeta det samt se att det lilla går att förändra. Därmed kan individen få förståelsen av att även det större, det vill säga olika saker i ens liv går att påverka. Gunnarsson, Jansson, Petersson och Eklund (2011) visar på hur skapande aktiviteter är en process vars fokus är att engagera klienten i utforskandet av sig själv och dennes upplevelser som en väg till självhjälp. Leufstadius, Gunnarsson och Tjörnstrand (2010) beskriver att om arbetsterapeut och klient bestämt att en skapande aktivitet är ett alternativ som behandling så kan nästa steg vara att bestämma om klienten behöver en individuell behandling eller delta i en skapande gruppaktivitet. 2.3. Gruppaktiviteter Enligt Howe och Schwartzberg (2001) så började grupper inom arbetsterapi användas under 1920-talet när Adolph Meyer beskrev användandet av individuella hantverksprojekt i gruppmiljö. På så sätt finns det en koppling mellan skapande och gruppaktivitet sedan länge. Howe och Schwartzberg (2001) menar vidare att historiskt sett har grupper varit livsviktiga för människans överlevnad och har alltid haft en betydande roll i samhället. Genom livet involverar människan sig i flera olika slags grupper vilka tillför mycket till individen då vi lär oss av varandra och om oss själva. Schwartzberg (2009) definierar grupprocessen som något som sker här och nu, med relationer och samspel mellan deltagare samt gruppledaren och känslor och reaktioner som uppstår. Samspelet sker på olika sätt såsom genom miljön och kulturen, engagemang i aktiviteten samt relationer mellan personerna som är närvarande. Vidare beskriver Schwartzberg (2009) att deltagare i en grupp kan ha olika roller som att stödja genom att exempelvis uppmuntra eller

8 påverka gruppen negativt genom att motarbeta gruppmedlemmar. Arbetsterapeuten har en viktig roll i att vara gruppcentrerad eller klientcentrerad då deltagarnas olika intressen tas i beaktande samt att välja passande aktiviteter och material. Om aktiviteterna inte har betydelse för deltagarna brister motivationen samt intresset. Leufstadius et al. (2010) berättar om olika former av gruppbehandling då exempelvis klienten i en individuell grupp deltar i skapande aktiviteter samtidigt som det finns flera deltagare i rummet och det individuella skapandet främjas. Aktiviteten påbörjas och avslutas tillsammans och deltagarna arbetar var och en med sitt. En annan typ av grupp är den interaktiva gruppen där deltagarna kan samarbeta och skapa något tillsammans. Persson (1996) menar att det inte finns tillräckligt med forskning om aktivitetsgrupper trots mycket användning av det i psykiatrin. Eklund (2010) beskriver att det som skiljer arbetsterapeutiska grupper från andra gruppbehandlingar är dess fokus på aktivitet. Den valda aktiviteten kan ha både ett direkt och ett indirekt syfte och gruppen samspelar runt aktiviteten. Syftet med en aktivitet kan vara att deltagarna förbättrar sitt aktivitetsutförande och de indirekta syftena kan komma i form av berättande, kommunikation och samspel (Eklund, 2010). I en studie av Rowe, Savundranayagam, Lang och Montgomery (2011) som gjordes på ett dagcenter för vuxna visades att sambandet mellan skapande, personalen samt deltagarnas engagemang förstärktes då aktiviteten utfördes i grupp än om den utfördes individuellt. Aktiviteter som gör att deltagarna tillsammans skapar en produkt eller delar erfarenheter bidrar till ett större engagemang mellan deltagarna. Enligt Schwartzberg (2009) finns evidens inom arbetsterapeutisk intervention att grupper är effektivt för att få fram resultat angående deltagarnas kroppsfunktioner, aktivitetsutförande och färdigheter i till exempel socialt deltagande, interaktions- och kommunikationsfärdigheter. Eklund (2010) menar att skador, funktionsnedsättningar och sjukdomar kan påverka möjligheterna att interagera med andra men med en arbetsterapeutisk intervention där gruppaktivitet används skapas en slags minimiljö där deltagarna kan öva på exempelvis olika typer av sociala sammanhang. Gruppaktiviteten kan ha som syfte att tillfredsställa olika behov hos deltagarna såsom möjlighet till utbyte av erfarenheter, lära av varandra och att hitta förebilder (Eklund, 2010). I en aktivitetsgrupp kan även deltagarna få möjlighet till ordlös kommunikation (Persson, 1996). 2.4. Specificering av forskningsområdet Av det som presenterades i bakgrunden kan sammanfattningsvis sägas att aktivitet är nödvändigt för att människan ska må bra (Holder, 2001). Att kunna hantera vardagliga aktiviteter räcker inte för att möta individens aktivitetsbehov (Wilcock & Steeden, 1999).

9 Människan är kreativ och har därmed ett behov av att utföra skapande aktiviteter (Perruzza & Kinsella, 2010) och det har även ett rehabiliterande syfte (Leufstadius et al., 2010). Om arbetsterapeuten hittar en meningsfull aktivitet för klienten kan det hjälpa denne att bli mer aktiv (Leufstadius et al., 2010). En gruppaktivitet kan möta olika behov hos de som deltar (Eklund, 2010) och grupper kan även användas av arbetsterapeuten för att få information om klientens aktivitetsutförande och färdigheter (Schwartzberg, 2009). Trots detta används inte skapande aktiviteter och gruppaktiviteter som arbetsterapeutisk intervention i så stor utsträckning som det skulle kunna göra. Flera forskningsrapporter ansåg behovet av ytterligare forskning kring användandet av skapande aktiviteter inom just arbetsterapin (Perruzza & Kinsella, 2010). Det finns även för lite forskning gällande användandet av skapande aktiviteter i grupp inom arbetsterapi (Howe & Schwartzberg, 2001). Detta i enighet med Persson (1996) som anser att det inte finns tillräckligt med forskning om aktivitetsgrupper trots mycket användande av detta i psykiatrin. Mycket av den forskning författarna läst beskrev klienternas perspektiv och erfarenheter av deltagande i skapande aktiviteter men inte så mycket om arbetsterapeuters erfarenheter av användandet av skapande aktiviteter eller av att använda detta i grupp. Därför vill författarna beskriva arbetsterapeuternas överblick och samlade erfarenhet av användandet av denna form av intervention och med denna forskning kunna öka kunskapen om vad skapande aktiviteter i grupp kan bidra med. Syftet med studien grundar sig på den litteratur som hittats inom området.

10 3. Syfte Att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att använda skapande aktiviteter i grupp som intervention för sina klienter.

11 4. Metod 4.1. Design Metoden vi valt är en kvalitativ, beskrivande metod vilken lämpar sig när forskaren vill få mer kunskap om människors upplevelser, erfarenheter, förväntningar och tankar. Kvalitativ metod kan tillföra nyanser och variation i materialet som presenteras (Malterud, 2009). 4.2. Urval Urvalet i denna studie var sju arbetsterapeuter som alla arbetade med någon form av skapande aktivitet i grupp som intervention. De skapande aktiviteterna som främst användes på de olika arbetsplatserna var: måleri, keramik, sidenmåleri, vävning, stickning och virkning, smyckestillverkning, snickeri och trädgårdsaktiviteter. Arbetsterapeuterna arbetade inom områdena palliativ vård, neurologisk rehabilitering och psykiatri. Författarna har gjort ett strategiskt urval för att hitta arbetsterapeuter som arbetar inom området för att kunna klargöra syftet med studien (Malterud, 2009). För att finna arbetsterapeuter hörde författarna sig för bland klasskamrater som kände till arbetsterapeuter som arbetade med skapande aktiviteter i grupp samt kontaktade tidigare praktikplatser där författarna visste de arbetade med detta. Ett informationsbrev (se bilaga 1) skickades sedan via mail till sammanlagt 19 arbetsterapeuter på olika arbetsplatser i Stockholmsområdet. Syftet med studien förklarades samt om de inte kunde delta fick de gärna vidarebefordra mailet till en kollega som arbetade inom området. Därmed erhölls svar från ytterligare några arbetsterapeuter. Författarna fick svar från fyra arbetsplatser där det fanns intresse för att delta i studien. Till slut deltog sju arbetsterapeuter som hade mellan 3 till 22 års erfarenhet inom professionen. De hade alla varierande erfarenhet av att ha arbetat med skapande aktiviteter och grupper innan de började med det som intervention för sina klienter. Inklusionskriterierna för deltagande i studien var att de arbetat ett tag som arbetsterapeut och hade viss erfarenhet av att arbeta med skapande aktiviteter i grupp som intervention. 4.3. Datainsamling Enligt Kvale och Brinkmann (2009) kan kvalitativa intervjuer användas när forskaren vill studera individens självuppfattning, beskrivning av upplevelser samt för att tydliggöra individens eget perspektiv och synsätt. Därför var denna intervjumetod lämplig och en

12 halvstrukturerad intervjuguide utformades (se bilaga 2) som fokuserade på några teman (Kvale & Brinkman, 2009) relaterade till syftet. Innan författarna träffade arbetsterapeuterna för intervju utfördes en testintervju med en erfaren arbetsterapeut inom området. Under intervjuerna användes även en extra intervjuguide med stödfrågor bara för författarna. Intervjun inleddes med förklaring av syftet och författarna frågade arbetsterapeuterna ännu en gång om det var okej att spela in (Kvale & Brinkman, 2009). Intervjustrukturen beskrevs och det förklarades att författarna ville ha korta svar på de fyra inledande frågorna och på de tre efterkommande huvudfrågorna fick arbetsterapeuterna berätta lite mer och ge beskrivningar. En fråga kunde vara att ge ett exempel på hur ett tillfälle under skapande aktivitet i grupp kunde se ut. Följdfrågor lades till där det behövdes för att utveckla svaren (Kvale & Brinkmann, 2009). Ett exempel på en följdfråga kunde vara hur klienternas påverkan/inverkan på varandra i gruppen kunde se ut. Under intervjun tänkte författarna på att forskaren behöver vara öppen för all information som kan framkomma men ändå hålla sig till syftet. Detta för att samtalet ska kunna riktas in på och ge så mycket information som möjligt för att kunna besvara syftet (Malterud, 2009). Båda författarna var med på alla intervjuer men turades om att vara huvudansvarig för att leda intervjun. Tre enskilda intervjuer utfördes och två intervjuer med två arbetsterapeuter samtidigt. Intervjuerna utfördes under två veckors tid på arbetsterapeuternas arbetsplatser där tid och plats bestämdes av dem. Varje intervju pågick mellan cirka 30 till 50 minuter. Materialet spelades in av båda författarna på mobiltelefon respektive inspelningspenna. Varje intervju avslutades med frågan om arbetsterapeuterna själva hade något att tillägga samt om frågor fanns. Flera av arbetsterapeuterna ansåg att författarnas område var viktigt att studera och de ville gärna ta del av resultatet. 4.4 Databearbetning De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant på varsitt håll av den författare som utfört intervjun vilket Malterud (2009) beskriver som lämpligt då det stärker analysmaterialets validitet då den personen ofta kommer ihåg sådant som är viktigt för textens innehåll. En skriftlig text ger möjligheter till en systematisk genomgång vilket är viktigt för vetenskaplig standard och transkriberingen kan öka kvalitén på analysen (Malterud, 2009). Analys av insamlat material gjordes utifrån tillvägagångsättet som beskrivs av Lantz (2013). Under analysprocessens gång arbetade författarna tillsammans. Materialet skrevs ut och alla intervjuer lästes igenom för att få en helhetsbild och djupare förståelse för den insamlade datan. Under processens gång pendlade författarna mellan helhet och delar för att inte viktiga

13 saker skulle gå förlorade vilket enligt Lantz (2013) beskrivs som ett lämpligt tillvägagångssätt. Det första steget i databearbetningen var reducering av data (Lantz, 2013). Sådant som inte var relevant för syftet ströks över och togs bort. Sedan kodades materialet genom att försöka finna sammanfattande ord och meningar som skrevs vid sidan om texten. Författarna såg till att meningsinnebörden inte förlorades (Lantz, 2013). Sedan klipptes materialet isär och grupperades med de delar vars meningsinnehåll överensstämde med varandra under olika kategorier. Mönster försökte finnas i kategorierna som sammanfördes under arbetsteman som slutligen utmynnade i tre huvudteman. Slutligen gjordes en kritisk granskning av de slutsatser författarna kommit fram till för att se om resultaten relaterade till syftet (Lantz, 2013).

14 5. Forskningsetiska överväganden Viktigt att ha i åtanke är de etiska principerna som innefattas av kraven om samtycke, konfidentialitet, nyttjande och information (Bryman, 2011). Detta var något författarna tänkte på i förhållningssättet till arbetsterapeuterna samt den information som kom fram. När informationsbrevet skickades ut förklarades studiens innehåll och intervjun så att arbetsterapeuterna visste vad de samtyckte till. De informerades om anonymitet, om att insamlad information skulle behandlas med sekretess och frivillighet i att avbryta. Efter avslutad intervju informerades arbetsterapeuterna om möjlighet till att ta del av färdigställd uppsats. Innan intervjuerna skrevs ut avidentifierades arbetsterapeuterna, vilket Kvale och Brinkmann (2009) anser är lämpligt. Citat omformulerades för att bli mer sammanhängande och mer läsbara (Kvale & Brinkmann, 2009) och namn och sådant som kunde härledas till en specifik arbetsterapeut eller klient ändrades. Vid ändringar av något sågs det till att meningsinnebörden inte gick förlorad. Viktigt är att handledaren godkänner alla arbetsprocessens steg och ser till att de etiska aspekterna följs (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2012). Därför ville författarna ha ett godkännande av handledaren innan nästa steg i processen påbörjades. Författarna reflekterade över om de skulle ha kontaktat verksamhetscheferna först men att direkt kontakta arbetsterapeuterna på de olika arbetsplatserna var bättre då informationen inte behövde gå omvägar och riskera att försvinna. Om studien hade varit av känslig karaktär kunde det ha varit bäst att gå via chefen för godkännande men eftersom studien inte involverade klienter eller känsliga ämnen ansågs tillvägagångssättet lämpligt. Författarna ansåg inte att det uppkom några etiska problem under studiens gång.

15 6. Resultat Av analysen uppstod tre huvudteman: Under skapande i grupp kan individen återkoppla till tidigare roller och förmågor Genom skapande kan individen stärkas i andra sammanhang Gruppdynamikens betydelse för deltagarnas aktivitetsutförande 6.1. Under skapande i grupp kan individen återkoppla till tidigare roller och förmågor Det framkom i studien att klienter som har tappat förmågor och som har fått känslan av att inte kunna någonting genom deltagande i en skapande gruppaktivitet fick möjlighet att fokusera på annat än sin sjukdom och kunde hitta tillbaka till gamla roller och förmågor. Arbetsterapeuterna beskriver klienter som blivit sjuka och förlorat många förmågor och vid deltagande i skapande gruppaktivitet så glömmer de för stunden sin sjukdom då de är så inne i sitt görande. Det beskrevs även att om klienten inte själv kunde vara utföraren av aktiviteten kunde någon annan stödja i skapandet och därmed göra att klienten kunde känna sig delaktig och som en aktör. Det uttrycktes att skapandet har en unik förmåga till ordlös kommunikation för att få tag på tidigare minnen när det finns saker som man inte kan sätta ord på och som kan hjälpa klienten att hitta tillbaka till sin tidigare roll innan sjukdomen. En arbetsterapeut beskrev: Man kan uttrycka saker som är för komplexa för att sätta ord på, det kan vara ett sätt att få tillgång till sina livshistorier, att få tillgång till sig själv bortanför patientrollen, liksom få tag på sin historia från tiden bakom. En annan arbetsterapeut beskrev en klient som fått stroke med vänstersidig nedsättning som deltog i en trädgårdsaktivitet där uppgiften var att plantera om en blomma. Klienten går in i skapande aktiviteten så mycket att begränsningarna som finns glöms bort under görandet och därmed blir aktivare: Han hade ett genuint intresse för det här sen tidigare och han gick ifrån att hela vänstersidan i stort sett släpades efter och han kommer in så mycket i det, jag minns jag tänkte nu har han ju glömt bort sin stroke, vänstersidan är ju med, han kämpade verkligen.

16 Det framkom även i studien att klienter genom skapandet fick möjlighet att känna att de aktivt kunde handla, medverka i aktiviteten och känna sig delaktiga trots begränsningar i aktivitetsutförandet. De kunde få hjälp av någon annan i utförandet av den praktiska handlingen och därmed känna sig som aktör och tas utanför sin patientroll. En arbetsterapeut beskrev: Det är inte alltid patienten som håller i pennan liksom, utan det kan vara att dom är med och gör val som genomförs utav nån annan, mej eller nån volontär eller kanske en medpatient, att ha intentionen att tala om att så här skulle jag vilja. Arbetsterapeuterna beskrev mestadels att skapande aktivitet var positivt för klienterna men att det ibland kunde leda till krav, prestationsångest och känslan av att misslyckas. Det kunde även bli tydligt i skapandet att förmågor som funnits tidigare hade förlorats och att man inte längre var den man var innan. Då blev det genom skapandet påtagligt att man inte kunde som förut och klienten kunde inte hitta tillbaka till tidigare roller eller förmågor. Flera av arbetsterapeuterna beskrev klienter i skapande aktivitet där det kunde bli tydligt att funktioner hade försvunnit och då ville de inte utföra aktiviteten. Klienten kunde då prova en aktivitet som aldrig gjorts förut där inget behov av prestation behövde finnas och på detta sätt kunde känslan fås av att kunna klara av något. Därmed kunde klienten hitta tillbaka till tidigare förmågor. En arbetsterapeut beskrev: Om man har väldigt höga krav och kanske har varit väldigt duktig i nånting då kan man ju pröva nånting helt annat, (...), just för att ta bort det här kravfyllda som skapande aktivitet annars kan bidra till, (...) man kanske brukar måla akvarell i vanliga fall, så har man jättesvårt att göra det, då kanske det är väva och då kanske man hittar nåt lustfyllt där. 6.2. Genom skapande kan individen stärkas i andra sammanhang Analysen visade att när klienter deltog i en skapande aktivitet och klarade av att skapa något kunde känslan fås att andra saker i livet kunde klaras av. Skapande aktivitet kunde stärka tron på sig själv och därmed individens aktivitetsutförande. Också genom att klienten vågade prova en skapande aktivitet vågade annat provas vid andra tillfällen. När de lärde sig något nytt i den skapande gruppaktiviteten utmanade de sig själva och därmed blev det en motivationshöjare och drivkraft där nya förmågor kunde upptäckas. Skapande gruppaktivitet kunde även ge kraft till att vara mer aktiv och bidra till meningsfullhet i vardagen.

17 Det berättades bland annat av en arbetsterapeut om klienter med djup depression som kände att de kommit till skapande gruppaktiviteten mot sin vilja. Sedan kunde de ändå fastna för den skapande aktiviteten. Ett exempel på detta var då en klient blev förtjust när han såg möjligheten att måla med akvarell, vilket han inte gjort på många år. Han ville prova igen och från den stunden ville han inget annat än att måla. Klienten började efter detta att utföra sina vardagliga aktiviteter (ADL) vilket han inte gjort tidigare. Arbetsterapeuten är inte säker på att det var det här som vände behandlingen men beskrev: Så stod han här varenda dag och väntade, jag vill måla nu. Han behövde inte alls lika mycket påputtning, han liksom öppnade ögonen för sin omgivning mer och mer, ADL och allt sånt här, han började sköta om sitt yttre, han började planera själv för sin utskrivning och många av bitarna föll på plats. En annan arbetsterapeut berättade om en klient med en neurologisk sjukdom som var mycket aktiv i många skapande grupper. Klienten hade blivit mer passiv men genom att ha lyckats skapa något i läderverkstaden stärktes känslan att även kunna klara av annat i vardagen, exempelvis sin funktionsnedsättning. Beskrivningen ovan belyser på ett bra sätt det många av arbetsterapeuterna beskrev vad skapande aktivitet kunde bidra till för klienterna. Vidare beskrev en arbetsterapeut en klients stolthet i att ha klarat av någonting i en skapande gruppaktivitet. Klienten uttryckte att denne hade väldigt dåliga händer och att de inte dög till mycket men ändå skapades något bra. Genom att klienten vågade testa aktiviteten så stärktes självförtroendet även i andra sammanhang utanför den skapande aktiviteten. Detta var vad flera arbetsterapeuter gav exempel på. Citatet nedan visar på detta: Att det är nånting som jag gjort själv, det är en sån häftig grej, mental process, att göra saker, också ett tillfälle att pröva på andra sätt att göra saker på och vågar man testa lite andra sätt så kanske det funkar och man kanske vågar pröva i andra tillfällen också. För många klienter kunde den skapande gruppaktiviteten leda till att nya förmågor upptäcktes då de fick prova något de aldrig gjort förut. Det berättades om en klient som tappat många förmågor men genom skapandet upptäcktes nya som kunde användas utanför den skapande aktiviteten till att utmana sig själv i andra aktiviteter. Arbetsterapeuten berättade om en skapande aktivitet i måleri:

Man kan fråga vad vill ni göra idag och det är nånting nytt å det bara lyser i ögonen. Det är en otrolig drivkraft i att lära sig nånting nytt att utvecklas och utmana sina talanger och förmågor liksom på olika sätt. Det beskrevs av arbetsterapeuter att för vissa klienter var den skapande aktiviteten så 18 meningsfull att den motiverade till att orka med vardagen. En arbetsterapeut citerade en klient vars citat beskrev vad många klienter kunde uttrycka: Skapande verkstad gör att jag orkar gå upp på morgonen, att det finns nåt meningsfullt att göra idag och då är det värt slitet att ta sig upp ur sängen liksom och komma ut. 6.3. Gruppdynamikens betydelse för deltagarnas aktivitetsutförande Analysen kom fram till att klienterna i en skapande gruppaktivitet kunde finna social samhörighet, lära och ta hjälp av varandra, känna att de inte var ensamma i sin situation samt dela både positiva och negativa erfarenheter. Klienterna förstod varandra och vad de gått igenom på ett sätt som andra inte kunde. Sociala kontakter knöts också vid det skapande grupptillfället. En stämning kunde uppstå i grupp som var lite lättsam och inte så allvarlig. Vissa klienter var inte intresserade av att delta i den skapande aktiviteten utan det var det sociala sammanhanget som var det viktigaste. I början kunde ett motstånd finnas hos klienten att delta i en skapande grupp och även att påbörja den skapande aktiviteten. Det kunde vara att de inte ville, vågade eller inte hade ett intresse. Men gruppens påverkan hade betydelse. Exempel på detta var när man såg någon annan vara aktiv och skapa så kunde det påverka då klienten vågade själv och inte blev lika rädd för att misslyckas. En klient kunde komma med nya idéer och det kunde väcka en nyfikenhet hos de andra som också ville prova och de märkte att det var roligt och ville komma tillbaka till gruppen. I en skapande gruppaktivitet kunde arbetsterapeuten använda gruppen genom att be en klient som var duktig på en aktivitet att hjälpa en annan i gruppen och därmed kunde självförtroendet stärkas och aktivitetsutförandet öka. En arbetsterapeut beskrev betydelsen av att i grupp träffa andra och att det öppnar upp för samspel där klienterna kan hjälpa varandra i aktiviteten, komma med idéer samt dela liknande erfarenheter:

19 Bara att man blir stärkt i att man känner jag är inte ensam, det finns andra som har såna här svårigheter och även det här att man kan dela tips från varandra, gör du så kan jag prova det. Flera arbetsterapeuter beskrev att gruppen är en viktig del i behandlingen. Genom att delta i en gruppaktivitet så kunde klienter motiveras till att våga påbörja en skapande aktivitet då en annan klient uppmuntrade till detta. Två arbetsterapeuter samtalade om den sociala miljön i den skapande aktivitetsgruppen som kunde bli som en avdramatiserad samtalsgrupp då klienterna satt och skapade och ett erfarenhetsutbyte kunde ske där många ämnen kom på ett avdramatiserat sätt. En annan arbetsterapeut beskrev gruppens betydelse och vikten av att få träffa, prata med andra och att bara få vara i en trevlig atmosfär och hur det stärkte klienten. Detta var viktigare för några klienter än skapandet i sig. Arbetsterapeuten beskrev vidare betydelsen av att göra någonting tillsammans under ett skapande grupptillfälle där närvaron av andra var av vikt för klienten i skapandet: Det är ganska lätt sätt att skapa gemenskap och också känna samhörighet med andra vid bordet, det är lite så här skönt att få hålla på med sitt eget men man ändå sitter bredvid någon annan, man behöver inte prata om det som är jobbigt, man har nånting annat att fokusera på. Det beskrevs av flera att för vissa klienter kunde ett motstånd finnas då man inte tidigare sysslat med något skapande och kände att man varken kunde eller ville. Men efter att arbetsterapeuten förklarat vad aktiviteten innebar, klienten sett hur andra gjort och fått prova hur det gick till så kunde motståndet försvinna och det kunde vara kul. Det beskrevs: För en del kan det kännas jätteläskigt om man aldrig har provat nåt skapande och så och då kan det vara bra att få vara med att titta eller bara få vänta några dar, för det här med gruppen och se hur andra gör, det påverkar ganska mycket, inställning också. En annan aspekt av gruppdynamikens betydelse för aktivitetsutförandet var arbetsterapeutens användande av gruppen. Flera arbetsterapeuter beskrev att de kunde använda gruppen som ett verktyg i arbetet med sina klienter. Exempel på detta var att självförtroendet kunde stärkas hos en klient då arbetsterapeuten bad denne hjälpa en annan. Det beskrevs även att arbetsterapeuten kunde ta hjälp av gruppen för att bryta motståndet som en klient kunde ha till den skapande aktiviteten. Genom att se andra klienter i aktivitet så uppmuntrade detta till att påbörja skapandet. Det beskrevs hur användandet av gruppen kunde se ut när en klient som var duktig i en skapande aktivitet tillfrågades att hjälpa en annan:

20 Okej, du håller på att göra pärlhalsband och det går svårt för dig, men [Olle] här borta kan nog hjälpa dig för han har gjort det flera gånger. Man kan använda det så. På detta sätt kunde självförtroendet stärkas hos klienten som visade hur aktiviteten skulle utföras och den som blev hjälpt kunde få ökat aktivitetsutförande. Det berättades också om att hur gruppdynamiken såg ut i gruppen kunde påverka då både positiva och negativa känslor kunde sprida sig. Arbetsterapeuten behövde inte gå in och lösa saker utan kunde låta klienterna stödja varandra i aktiviteten. Följande citat belyser detta: Om nån har en dålig dag, tar nån annan vid och dom hjälps åt och motiverar och tycker att det är kul och då kommer det lösa sig själv. 6.4. Sammanfattning av resultat Ett av de huvudsakliga fynden som författarna kom fram till utifrån arbetsterapeuternas erfarenheter var att klienter i den skapande gruppaktiviteten kunde få möjlighet att fokusera på annat än sin sjukdom och koppla tillbaka till gamla roller och förmågor. Men det kunde även bli påtagligt för individen i utförandet av den skapande aktiviteten att denne inte kunde som förut och då gick det inte att återkoppla till tidigare förmågor och roller. Skapandet kunde kännas kravfyllt, ge prestationsångest och en känsla av misslyckande men genom att arbetsterapeuten föreslog en aktivitet som aldrig tidigare gjorts kunde kraven minska. Ett annat centralt fynd var att genom att klara av en skapande aktivitet kunde klienterna känna att aktiviteter i vardagen kunde hanteras. Även aktivitetsutförandet och tron på sig själv ökade när klienten vågade prova en skapande aktivitet och därmed vågade prova annat i livet. Det var en utmaning att lära sig nya saker vilket gav motivation och drivkraft där klienten kunde upptäcka nya förmågor. Skapandet gav kraft till att vara mer aktiv och gav meningsfullhet i vardagen. Andra fynd som framkom var att under den skapande gruppaktiviteten hittade klienterna social samhörighet, lärde och tog hjälp av varandra, kände att de inte var ensamma om sin situation samt delade erfarenheter. Motstånd som fanns i början att delta i en skapande grupp och att påbörja den skapande aktiviteten kunde minska med stöd av andra. Det framkom även att arbetsterapeuten använde sig av gruppen som ett verktyg för att stödja klienterna i deras aktivitetsutförande. Med hjälp av någon annan kunde klienter som själva inte kunde utföra en aktivitet känna sig som en aktör.

21 7. Diskussion 7.1. Resultatdiskussion Studiens syfte var att beskriva sju arbetsterapeuters erfarenheter av att använda skapande aktiviteter i grupp som intervention för sina klienter. Resultatet av analysen utmynnade i tre teman. Tema ett handlade om att individen under skapande i grupp kan återkoppla till gamla roller och förmågor. Det framkom i tema två att genom skapande kan individen stärkas i andra sammanhang. Tema tre visade att gruppdynamiken har betydelse för deltagarnas aktivitetsutförande. I denna del kommer de centrala fynden av studiens resultat att diskuteras, hur dessa förhåller sig till det som presenterats i bakgrunden, aktuella studier inom området samt arbetsterapeutisk litteratur. Kielhofner (2012) beskriver hur sjukdom kan göra att individen förlorar tidigare roller och sin tidigare identitet och rollen som sjuk tar över. Tillslut kan allt, såsom socialt umgänge och vardagsrutiner, handla om rollen som patient och individen anpassar sig till denna roll och blir mer passiv fastän denne självständigt kan utföra många saker. I författarnas studie framkom att i en skapande gruppaktivitet får klienten möjlighet att fokusera på görandet och därmed glömma bort sin sjukdom för stunden och även kunna hitta tillbaka till tidigare roller. Därför kan en skapande aktivitet vara betydelsefull för att ta individen bortom sjukdom. Detta kan kopplas till Flowteorin där tillstånd av flow uppnås när aktiviteten är givande och belönande och individen är så inne i sitt görande att tid och rum glöms bort (Pierce, 2003). I en studie av Henare et al. (2003) framkom att individer med kronisk smärta genom skapande aktivitet kunde få mer förståelse över vad som hade förlorats och därmed hitta tillbaka till det. Individen i den skapande aktiviteten fick en känsla för vem den var vilket hjälpte att återupptäcka och återdefiniera sig själv. Vidare beskrevs det av Henare et al. (2003) att individer genom skapandet kunde känna att de var aktörer i sitt liv. Detta överensstämmer med fynd i författarnas studie där klienter i skapande aktivitet kunde känna sig som aktör även fast de inte var den praktiska utföraren av handlingen. Ett centralt fynd i författarnas studie var att i den skapande aktiviteten kunde klienten klara av att skapa något och därmed känna att andra saker i ens liv kunde klaras av. Genom att våga prova en skapande aktivitet vågade man också prova annat vid andra tillfällen. Detta i enighet med Drake (1999) som anser att det finns en styrka i hantverket där klienten genom att arbeta med materialet kan se att det lilla går att förändra och därmed även andra saker i livet. Detta

22 har likheter med hur arbetsterapeuterna i författarnas studie beskriver hur klienter efter att de deltagit i skapande aktivitet börjat att utföra aktiviteter i vardagen som de tidigare inte gjort. Även Howe och Schwartzberg (2001) beskriver liknande att klienter deltagande i en aktivitetsgrupp kan använda sina färdigheter och kunskaper de fått från gruppen i att hantera nya situationer utanför. Författarnas fynd visade att när klienten skapade något som tidigare inte gjorts ledde det till att man lärde sig något nytt. Detta blev en utmaning, motivationshöjare och drivkraft där nya förmågor kunde upptäckas. Det gav kraft till att vara mer aktiv och meningsfullhet i vardagen. Även Leufstadius och Argentzell (2010) anser att meningsfullhet finns i utmanande aktiviteter där klienten kan lära sig något nytt och använda sina färdigheter. Detta stöds också av Perruzza och Kinsella (2010) som i en litteraturöversikt beskriver klienter i en skapandegrupp som genom utförande av skapande aktivitet kunde få ökat självförtroende och en känsla av att ha åstadkommit något. Det framkom även i författarnas studie att skapande kunde ge höga krav och prestationsångest och utgöra hinder för klienternas aktivitetsutförande och då bidrog inte den skapande aktiviteten till att komma tillbaka till tidigare roller och förmågor. De kunde känna att kunskaper och färdigheter behövdes och det fanns rädsla för att misslyckas. Här var arbetsterapeuten betydelsefull för klienten i att motivera till att våga prova en annan aktivitet som tidigare inte provats. Detta ledde oftast till att klienten blev aktiv och tyckte aktiviteten var intressant. Därmed är det enligt författarna viktigt att arbetsterapeuten är klientcentrerad och hör med klienten om vilken aktivitet denne kan vara motiverad till att utföra. Leufstadius et al. (2010) menar att om klienten kan känna tillfredsställelse över det som har skapats så kan känslan av kompetens öka. Genom att arbetsterapeuten hittar en motiverande aktivitet kan klienten genom aktivitetsutförandet också känna att färdigheterna utvecklas och tron på sin egen förmåga ökar. Något författarna inte läst om i tidigare forskning var att skapande kunde ge höga krav och leda till hinder i aktivitetsutförandet. Det kunde även bli påtagligt att klienterna inte kunde som förut, att färdigheter hade förlorats och det bidrog då inte till att koppla tillbaka till tidigare roller och förmågor. Annat som tidigare inte reflekterats över så mycket och som var intressant var att skapande aktivitet även kunde bidra till att klienterna utvecklades och förbättrade sitt aktivitetsutförande inom andra områden utanför den skapande gruppaktiviteten. Författarnas fynd visade att något som var meningsfullt för klienterna när de deltog i en skapande aktivitetsgrupp var social samhörighet, lära och ta hjälp av varandra, känna att de inte är ensamma i sin situation och dela erfarenheter. I studien av Henare et al. (2003) beskrev klienterna i en skapande aktivitetsgrupp betydelsen av de andra i gruppen där de kände sig

23 mindre ensamma och att gruppdeltagarna förstod deras smärta. I litteraturöversikten av Peruzza och Kinsella (2010) visas det att när man sysslar med en engagerande aktivitet kan det ge samhörighet med andra som delar intresset för aktiviteten. Eklund (2010) menar att en gruppaktivitet kan ge möjlighet att lära av varandra, byta erfarenheter och hitta förebilder och att syftet kan vara olika beroende på klienternas behov. Ur författarnas analys framkom att i början kunde ett motstånd finnas att delta och även att påbörja den skapande aktiviteten. Orsakerna kunde vara att klienterna inte ville, vågade eller hade intresse. Klienterna kunde påverka varandra till att bli aktiva, att våga och bli mindre rädda för att misslyckas. Även nya idéer som uppstod i gruppen kunde väcka nyfikenhet som gjorde att en klient vågade prova och kunde finna glädje i aktiviteten. Detta i enighet med Argentzell och Leufstadius (2010) som beskriver att en motiverande och intressant aktivitet kan väcka klientens uppmärksamhet och bidra till att bli mer aktiv. Som beskrivs i bakgrunden av Leufstadius et al. (2010) så anser författarna av det som framkommit ur analysen att det finns en kreativ potential i människan som kan användas när individen har en sjukdom eller en funktionsnedsättning för att underlätta till att klara av vardagen. Utifrån vad som framkommit i författarnas resultat så är skapande gruppaktivitet lämpligt som intervention både i behandling och rehabilitering. Skapande gruppaktiviteter är enligt författarna en bra intervention eftersom den kan användas på varierande sätt inom olika klientgrupper. I studien har arbetsterapeuternas samlade erfarenheter av användandet av skapande gruppaktiviteter lyfts fram vilket saknats i tidigare forskning då det mest forskats utifrån klienternas perspektiv. Fynden av författarnas studie visar att det finns många olika positiva aspekter av skapande i grupp. Med detta i åtanke borde denna form av intervention fortsätta att användas av flera arbetsterapeuter inom olika områden framöver. Men för att öka tillförlitligheten och få mera stöd för skapande gruppaktivitet som intervention behövs ytterligare forskning. 7.2. Metoddiskussion Författarna valde att använda en kvalitativ metod för att förstå arbetsterapeuternas upplevelser och erfarenheter (Malterud, 2009) inom just det område studien fokuserade på. En kvalitativ ansats gav den information som behövdes för att besvara syftet och därmed var metoden lämplig. Ett strategiskt urval gjordes som gav ett urval av arbetsterapeuter till studien vilkas erfarenheter inom området kunde bidra med relevant information till detta forskningsområde. Inklusionskriterierna för deltagande i studien var relevanta eftersom författarna därmed fick tag på arbetsterapeuter vars erfarenheter och beskrivningar gav väsentlig information som

24 svarade på syftet. När inklusionskriterierna bestämdes funderade författarna över om arbetsterapeuterna skulle ha minst ett års erfarenhet för att delta men beslutade att ingen specifik tidsbegränsning skulle finnas då det kunde ha lett till ett minskat urval. Att författarna fick tag på arbetsterapeuter som arbetade inom tre olika verksamhetsområden var positivt då datamaterialet kunde bli mer innehållsrikt och nyanserat. Om alla hade arbetat inom samma område hade författarna kanske inte fått reda på olika dimensioner av arbetsterapeuternas användande av skapande aktiviteter i grupp. Urvalet på sju arbetsterapeuter kan anses som litet men i en kvalitativ studie är syftet att undersöka intervjupersonernas egna erfarenheter inom ett särskilt område och då kan ett lägre urval vara passande. Malterud (2009) menar att urvalet varken ska vara för stort eller för litet. Ger materialet för mycket kan det vara svårt att få överblick och ger det för lite kan informationen bli otillräcklig. Datainsamlingen gav ett tillräckligt rikt material som kändes lagom för att kunna få en bra överblick och hanterbart för att kunna analysera. Att använda sig av en testperson är lämpligt enligt Lantz (2013) för att kunna se över intervjuns upplägg och tillförlitlighet. Innan intervjuerna genomfördes gjordes en testintervju med en erfaren arbetsterapeut inom området. Detta ledde till bra feedback då författarna kritiskt kunde reflektera över frågorna och ändra så att de gav relevanta svar till syftet. Några arbetsterapeuter gav feedback på att intervjuguidens huvudfrågor skulle ha skickats några dagar innan intervjun så att de hade haft tid att tänka igenom dessa. Detta kan anses som en brist i studien eftersom att på så sätt hade det kanske lett till ännu mer rik information. Under intervjuerna med arbetsterapeuterna gjordes två dubbelintervjuer. Det blev ett annat slags samtal än med dem författarna intervjuade enskilt vilket kunde bidra till att annan typ av information kom fram. En fokusgrupp kunde ha varit ett alternativ för studien då arbetsterapeuterna kunde ha resonerat med varandra och därmed kunnat hitta andra nyanser inom området. Malterud (2009) menar att om man vill forska kring ett område där gemensamma erfarenheter delas kan en fokusgrupp ge bra information till studien. Båda författarna var med under alla intervjuer och turades om att vara huvudansvarig för intervjun där den andra författaren kunde fånga upp sådant som missats, ställa extra frågor samt ta anteckningar. Detta för att relevant information inte skulle förloras. Författarna var två studenter och en arbetsterapeut vid flera intervjuer och det kunde ha påverkat samtalet då det kunde bli en ojämn maktbalans. Detta var inget författarna kände av och tror inte att det påverkade. Under utformningen av intervjuguiden resonerades det över om inledande intervjufrågor skulle vara med eller inte. Men efter analyserat material ansågs alla frågor relevanta förutom en då det gav väsentlig information och en bra bild av arbetsterapeuterna.