Underlag till regler för minskad klimatpåverkan inom livsmedelsproduktionen Lantbruk

Bilaga 4 Underlag till regler för minskad klimatpåverkan inom livsmedelsproduktionen Lantbruk Inledning För att minska klimatpåverkan från primärproduktionen måste åtgärder vidtas inom olika delar av kedjan och beröra såväl koldioxid, metan som lustgas. Följande dokument utgör ett underlag för de regler som föreslås inom lantbruket. Dokumentet ger också förslag på områden som ytterligare bör utredas och där regler kan utformas i ett senare skede. Kvävetillförsel Tillförseln av mineralgödselkväve till svensk åkermark år 2005 var i genomsnitt 49 kg kväve (SCB, 2007). Variationen är dock betydande beroende på bland annat gröda, skördepotential, tillgång till stallgödsel, markens kväveleverans etc. Inköp av kväve står för en väsentlig del av kostnaden i växtodlingen. Om kvävetillförsel är hög och äger rum vid fel tillfäller ökar risken för utlakning och denitrifikation och kväveutnyttjandet minskar. Genom att behovsanpassa kvävegivan minskar denna risk. Uppdaterade gödslingsrekommendationer ges årligen ut av bland annat Jordbruksverket. Gödselgivor över dessa rekommendationer är dock vanligt förkommande inom bland annat kontraktsodlad spannmål (Stenberg et el., 2005). Exempel på verktyg för behovsanpassning är användning av kalksalpetermätare, växt- och jordanalyser och N-sensor. Skördevariationen inom ett och samma fält kan vara betydande vilket även innebär att kvävebehovet varierar. Med en N-sensor mäts hur mycket ljus som reflekteras och detta översätts till hur stor biomassan och kväveinnehållet är (Delin & Wetterlind, 2006). Genom att ta hänsyn till fältvariationer kan gödseln omfördelas. Detta kan för spannmål både leda till en högre kväveeffektivitet och minskad liggsäd som i sin tur ger lägre energiåtgång för torkning av spannmål (Delin, pers). Båda dessa aspekter leder till en minskad klimatpåverkan per producerad mängd spannmål. Användningen av tekniken är dock tämligen begränsad. En metod för att ta hänsyn till variationer mellan fält i försökssammanhang är att använda sig av små ogödslade rutor (nollrutor) där kväveleveransen kan mätas med en handburen N-sensor (Gruvaeus, 2008). Denna metod kan ge en god indikation på markens kväveleverans det enskilda året och leder därmed till en ökad precision i gödslingen och har därför en framtida potential att kunna användas i ett bredare sammanhang. Om en stor mängd kväve finns tillgänglig i marken ökar risken för förluster. Delad giva rekommenderas vid odling av höstvete med 11,5 % proteinhalt eller högre, eller om hög skörd förväntas (Jordbruksverket, 2007b). Även vid måttliga kvävegivor kan delad giva användas för att öka kväveutnyttjandet. 1

Livscykelanalyser av spannmålsproduktion i Storbritannien såväl som i Sverige illustrerar tydligt att det finns ett närmast linjärt förhållande mellan kvävegiva och GWP (Brentrup et al., 2004; Elmquist et al., 2005). Högre kvävegödslingsgivor ger alltså större utsläpp av växthusgaser. Ur klimatsynpunkt kan det därför vara intressant att gödsla under den ekonomiskt optimala givan. I studien av Brentrup et al (2004) gav en sänkning av den ekonomiskt optimala kvävegivan med 25 % en ungefärlig reduktion av GWP 1 på ca 15 % (utläst ur grafiken, därav osäkerheten). En kvävegiva som var 25 % av den rekommenderade givan i livscykelanalysen av svensk höstveteproduktion gav en reduktion som var i samma storleksordning. I takt med att katalysatorer för lustgasreduktion införs i mineralgödselfabriker kommer lustgasutsläppen från spannmålsproduktionen att minska och andelen växthusgaser som härrör från bland annat markemissioner, fältoperationer och transporter ökar. Detta innebär att man kan förvänta att den procentuella minskningen av växthuseffekten av en kvävegiva som ligger under ekonomiskt optimum blir lägre i framtiden. Sammanfattningsvis finns det olika åtgärder som odlaren kan vidta för ett förbättrat kväveutnyttjande. Exempel som nämnts är: Behovsanpassning efter variationer inom och mellan fält Delad giva anpassad efter dokumenterat behov Giva som är lägre än aktuella riktlinjer för gödsling Ett annat sätt att förbättra användningen av kväve är att sätta minimikrav på kväveutnyttjandet uttryckt i procent. Dessa krav kan sedan successivt höjas. Danmark har med sina gödselräkenskaper erfarenheter av liknande system. Framtida regler inom en klimatmärkning skulle kunna bygga på något eller en kombination av de ovan föreslagna systemen. Det finns dock ett behov av att ytterligare utreda frågan för att komma fram till hur regler bäst kan formuleras så att ett effektivt kväveutnyttjande stimuleras. Hur växtföljden utformas kan ha betydelse för hur väl kvävet kan utnyttjas på gården. En övergång från en ensidig till en mer varierad växtföljd är en av de viktigaste åtgärderna för ett långsiktigt fungerande odlingssystem (Fogelfors, 2001). En ökad integrering mellan växtodling och djurhållning bidrar till mer varierade växtföljder och minskar risken för att stallgödseln koncentreras till vissa regioner. Att odla baljväxter som avbrott i spannmålsdominerande växtföljder har många fördelar. Genom sin förmåga till kvävefixering behöver inte kvävegödselmedel tillföras baljväxter. Baljväxter har också en bra förfruktseffekt, d v s den efterföljande spannmålsgrödans skörd blir högre än om bara spannmål odlats (Fogelfors, 2001). Baljväxter kan drabbas av olika jordburna svampsjukdomar, t ex ärtrotröta hos ärt. För att minska risken för angrepp ska därför inte baljväxter som ärt återkomma alltför ofta i växtföljden. Risken för lustgasutsläpp vid odling av kvävefixerande grödor och den efterföljande omsättningen är en aspekt som behöver belysas. Många studier av klimatpåverkan från baljväxtodling utförda sedan 90-talet har använt IPCC:s tidigare beräkningsmetodik för bland annat lustgasemissioner. En litteraturstudie av lustgasemissioner vid baljväxtodling drog dock 1 GWP (Global Warming Potential) anger växthuseffekten av en gas i förhållande till koldioxid. Anges som koldioxidekvivalenter, ofta i ett 100-års perspektiv. 2

slutsatsen att dessa emissionsfaktorer kraftigt överskattade de faktiska lustgasutsläppen (Rochette & Janzen, 2005) och i de senaste riktlinjerna från IPCC (2006) ingår inte längre den biologiska kvävefixeringen i baljväxtgrödan som en tillförsel av kväve i odlingssystemet. Dessa modifierade emissionsfaktorer kan därför innebära att klimatpåverkan från baljväxtodling generellt bedöms som lägre för senare gjorda livscykelanalyser (fr o m 2007). I nuvarande riktlinjer beräknas lustgasemissionerna utifrån kväveinnehållet i de skörderester som tillförs marken vid till exempel nedplöjning. IPPC (2006) anger som riktvärde att 1 % av tillfört kväve kan förväntas avgå som lustgaskväve. Variationen kan dock vara betydande. Detta angivna riktvärde är samma oavsett om kväve tillförs som mineralgödsel, gröngödsling, skörderester eller mineraliseras från jorden. En nordamerikansk studie som jämförde lustgasemissioner vid odling av vete och ärt drog slutsatsen att lustgasemissionerna blev större vid veteodling (Dusenbury et al., 2008). Detta bekräftar bilden att odling av ärt inte torde ge upphov till betydande lustgasemissioner. En klövervall kan fixera stora mängder kväve. En olämplig hantering av en kväverik vall kan innebära att kväve kan förloras som nitrat eller ammoniak. Även detta kväve kommer till viss del att avgå som lustgas. Särskild risk för att kvävet äventyras vid omsättningen finns vid odling av kvävefixerande gröngödslingsgrödor som inte skördas utan putsas och plöjs ned. Kunskapen om olika strategier för hur gröngödsling bäst hanteras under skilda förutsättningar för minimerad lustgasavgång är mer begränsad och behöver därför vara föremål för en fördjupad analys. Regler som berör odling av gröngödslingsgrödor bör därför utformas i ett senare skede. Slutsats: Ett förbättrat kväveutnyttjande är ett effektivt sätt att minska klimatpåverkan från frilandsodlingen såväl som lantbruksgrödor. Vilka åtgärder som är lämpliga att vidta påverkas bland annat av odlingens inriktning och geografiska läge. Det finns ett flertal olika möjligheter för att uppnå ett förbättrat kväveutnyttjande på kort och lång sikt. Förslag till regler: Varje år ska en skiftesvis gödslingsplan utföras där kvävegivan för jordbruksgrödor inte får överstiga Jordbruksverkets riktlinjer för gödsling. Kväveutnyttjandet ska årligen dokumenteras. Konsekvenser Lustgasavgången från marken utgör troligtvis det enskilt största bidraget till klimatpåverkan från svenskt jordbruk. Åtgärder för att öka kväveutnyttjandet och minska överskottskväve i marken är därför angeläget eftersom detta leder till minskad klimatpåverkan från odlingen. Som ett första steg föreslås att kvävegivan för jordbruksgrödor inte får överstiga gödslingsrekommendationer samt att kväveutnyttjandet inrapporteras. Den förväntade skörden behöver dokumenteras genom rapportering av tidigare skördenivå. Dokumentering av kväveutnyttjandet kan utgöra ett första steg mot att ställa krav på en uppnådd nivå uttryckt i procent. Detta krav måste dock gälla som ett genomsnitt för mer än ett år eftersom årsmånen kan innebära lågt kväveutnyttjande av anledningar som odlaren inte själv råder över (till exempel extrema väderleksförhållanden ett enskilt år). Vad exakt som ska ingå i dokumentationen av kväveutnyttjandet behöver dessutom definieras. Ytterligare regler inom området föreslås utarbetas i framtiden för en förbättrad kvävehushållning. 3

Användning av stallgödsel Tillförseln av kväve till svensk åkermark år 2005 var totalt 114 kg kväve per hektar, varav stallgödsel tillförde 32 kg kväve och betesgödsel 13 kg kväve (SCB, 2007). Kvävet som fördes bort i skördeprodukter uppgick till 73 kg. Överskottet på 40 kg kväve fördelade sig på ammoniakavgång (12 kg N), utlakning (16 kg N) och denitrifikation och fastläggning (12 kg N). Stallgödseln står alltså för en relativt stor andel av gödselmedelstillförseln. Hur stallgödseln används i växtföljden har en avgörande betydelse för hur väl kvävet kan utnyttjas. Spridningsteknik, spridningstidpunkt och till vilken gröda spridningen sker påverkar hur väl den ursprungliga mängden kväve i stallgödseln kan utnyttjas av växterna. Genom ett bättre utnyttjande av stallgödseln kan kompletterande tillförsel av mineralgödsel minska och/eller skördenivån öka. Ur ett livscykelperspektiv innebär båda dessa effekter att klimatpåverkan från jordbruksprodukter minskar. Möjligheten att sprida stallgödseln vid en optimal tidpunkt påverkas av lagringskapaciteten. I Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län, kustområdena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län samt forna Göteborgs och Bohus län ska jordbruksföretag med fler än 10 djurenheter ha lagringsutrymme för stallgödsel motsvarande gödselproduktion under 8 månader för nöt, häst, får eller getter. För övrig djurhållning gäller 10 månader. I övriga delar av landet gäller dessa bestämmelser enbart jordbruksföretag med fler än 100 djurenheter. I allmänhet gäller att en ökad lagringskapacitet ger ökade möjligheter att sprida stallgödseln vid en lämplig tidpunkt. Olika regler för stallgödselspridning gäller beroende på var i landet spridningen sker. I Blekinge, Skånes och Hallands län får spridning i växande gröda endast ske med släpslang eller myllningsaggregat, alternativt ska gödseln spädas ut före spridning eller bevattnas efter spridning (SJVFS 2006:66). Stockholms, Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län samt Öland och delar av ytterligare sju län definieras som känsliga områden i SJVFS 2006:66. För dessa områden gäller att tillförseln av kväve via gödselmedel begränsas så att den inte överstiger den mängd som för avsedd gröda kan anses vara nödvändig för att utnyttja växtplatsen produktionsförmåga. Grödans beräknade kvävebehov och kvävetillförseln från samtliga kvävekällor ska beaktas. Spridning med släpslang eller myllningsaggregat innebär att ammoniakförlusterna minskar jämfört med bredspridning. De båda förstnämnda teknikerna är också fördelaktigare vid spridning i växande gröda, eftersom risken minskar att grödan kontamineras (Steineck et al., 2000). En senare spridningstidpunkt är särskilt gynnsamt på lerjordar eftersom vårspridning av stallgödsel kan leda till markpackning och därmed skördesänkningar. Spridning med släpslangspridning ökar i omfattning men 2005 användes fortfarande bredspridning på 60 % av den areal som fick flytgödsel. Till höstvete spreds däremot 67 % av flytgödseln med släpslangspridning och endast 30 % med bredspridning. Bredspridning användes på 75 % av den uringödslade arealen (SCB, 2006). 4

2003 gjordes en översyn av Statistiska Centralbyråns beräkning av ammoniakavgången i jordbruket (Karlsson & Rodhe, 2002). Spridningsförlusterna för fastgödsel, urin och flytgödsel jämfördes vid olika tidpunkter och med olika spridningstekniker. Även effekten av nedbrukning uppskattades utifrån gjorda fältförsök. Vid vår- och sommarspridning av urin var skillnaderna i ammoniakförluster mellan bredspridning och släpslangspridning i regel obetydliga. Ett undantag var spridning av urin i vall där släpslangspridning var fördelaktigare. För vår- och sommarspridning av flytgödsel var släpslangspridning generellt bättre. Av den stallgödslade höstvetearealen tillfördes stallgödseln på 68 % av arealen under hösten och 36 % av arealen under våren (SCB, 2006). För höstraps var motsvarande siffror 83 resp. 21 %. På ungefär hälften av den flytgödslade höstvetearealen höstspreds gödsel. Höstspridning till höstsäd är dock olämpligt eftersom marken i regel förmår leverera det kväve som grödan behöver under hösten. Snabb nedbrukning av kväverik stallgödsel är angeläget för att minska ammoniakavgången och därmed ge möjlighet till ökat kväveutnyttjande. Karlsson & Rodhe (2002) visade att oavsett spridningsteknik var en snabb nedbrukning gynnsam för att minska ammoniakförlusterna. I dagsläget sprids två tredjedelar av flytgödseln i växande gröda, vilket omöjliggör nedbrukning. En fjärdedel av flytgödseln myllades inom 4 timmar medan 12 % av flytgödseln myllades efter 5 timmar eller inte alls (SCB, 2006). Slutsats: Stallgödselns användning i växtföljden har en avgörande betydelse för hur väl kvävet kan utnyttjas. Spridningsteknik, spridningstidpunkt och till vilken gröda spridningen sker påverkar hur väl den ursprungliga mängden kväve i stallgödseln kan utnyttjas av växterna. Trots att stallgödselhanteringen förbättrats påtagligt, kan kväveutnyttjandet ytterligare öka genom bland annat snabbare nedbrukning, ökad användning av släpslangspridare och spridning vid en optimal tidpunkt. Förslag till regler: En kvävebalans på gårdsnivå ska årligen utföras med förslag till åtgärder för ökat kväveutnyttjande. Tillförseln av lättillgängligt kväve via stallgödsel och mineralgödsel får inte överstiga grödans beräknade behov när tillförseln från samtliga kvävekällor beaktats. Höstspridning av urin eller flytgödsel är inte tillåten till spannmål och trindsäd. Vid spridning inför sådd ska stallgödsel (undantaget djupströgödsel) myllas inom 4 timmar. Konsekvenser Ett högt utnyttjande av kvävet i stallgödseln ger en rad synergieffekter och kan minska jordbrukets bidrag till övergödningen, försurningen och klimatpåverkan. De föreslagna åtgärderna kan ge en väsentlig förbättring av växtnäringsutnyttjandet och därmed möjlighet till en minskning av produktionens klimatpåverkan. Hur stor den minskningen blir beror på hur effektivt de berörda gårdarna idag hanterar stallgödseln. Mer detaljerade förslag till regler som rör stallgödselhanteringen kommer att utformas när klimatregler för djurhållning tas upp. 5

Eftersom lagringskapaciteten påverkar i vilken utsträckning som kvävet i stallgödseln kan utnyttjas i växtföljden är detta ett område som kommer att utredas vidare i nästa fas av projektet tillsammans med ytterligare regler rörande spridning av olika organiska gödselmedel. Användning av specialgödselmedel Endast 3 % av den ekologiskt odlade arealen gödslades med specialgödselmedel. Resterande gödslad areal fick stallgödsel (SCB, 2007). Det finns ett flertal gödselmedel med organiska avfallsprodukter som råvara som är godkända för ekologisk produktion. Dessa är ofta torkade och pelleterade men säljs även i flytande form (Jordbruksverket, 2005). Biofer 7-9-0 som är ett benmjöl i pulverform är det vanligaste inköpta specialgödselmedlet. Därefter kommer Biofer 5-2-15 som är en pelleterad produkt baserad på köttmjöl och biprodukter från jästindustrin. Även Binadan (pelleterad kycklinggödsel) och Vinasse (en flytande biprodukt från jästindustrin) används i viss utsträckning. Användningen av konventionell slaktkycklinggödsel är endast tillåten i KRAV fram till 1 januari 2010. En livscykelanalys av gödsel från slaktkyckling från 2000 jämförde bidraget till växthuseffekten från färsk gödsel och torkad, pelleterad gödsel (Vestgöte, 2000). I studien ingick även en jämförelse med mineralgödsel med liknande sammansättning. Den totala energiåtgången för torkad, pelleterad gödsel var betydligt större än för hanteringen av färsk gödsel och även större än produktion och användning av mineralgödsel. Bidraget till växthuseffekten var dock större från mineralgödseltillverkningen än för den processade kycklinggödseln förutsatt att en förnybar energikälla används vid torkning. Torkningen var den delprocess som krävde mest energi, därefter följde paketering. I studien antogs att torkluften i trumtorken skedde med bränslepellets som producerats i en närliggande anläggning. Det finns ett stort behov av jämförande LCA-studier av processning av andra produkter än kycklinggödsel. Regler för torkning och pelletering av restprodukter av annat slag än stallgödsel som används i odlingen bör därför utvecklas i ett senare skede. Slutsats: Torkning av färsk gödsel är en energikrävande process. Ur energi- och klimatsynpunkt är det betydligt bättre att använda oprocessad färsk gödsel. Om den använda energin som används vid torkning och processning av restprodukter är förnybar eller inte har stor inverkan på hur stora utsläppen av växthusgaser blir. Regler bör därför på sikt utvecklas för andra restprodukter. Förslag till regler: Användning av torkade och pelleterade stallgödselprodukter är inte tillåten. 6

Konsekvenser Torkning av stallgödsel leder till lägre kostnad för långväga transport av produkten jämfört med oprocessad stallgödsel. Detta kan i sin tur ge ökat incitament till att växtodling och djurhållning separeras. Genom att inte tillåta användning av torkade stallgödselprodukter premieras integrering av växtodling och djurhållning. Produktion av mineralgödsel Produktionen av mineralgödselkväve ger upphov till emissioner av lustgas och koldioxid. Enligt Jenssen & Kongshaug (2003) står den globala produktionen av mineralgödsel för 1,2 % av världens energianvändning och ca 1,2 % av världens utsläpp av växthusgaser. Den största energiåtgången är förknippad med produktionen av ammoniak. Mineralgödseltillverkningen står ofta för betydande GWP-utsläpp vid spannmålsproduktion. En litteratursammanställning på uppdrag av Livsmedelverket (2008) indikerade att ungefär hälften av GWP-utsläppen i svensk spannmålsproduktion kan komma från mineralgödselproduktionen. Detta är en anledning till att ekologisk produktion i tidigare utförda studier ofta har gett ett lägre bidrag till växthuseffekten för spannmålsproduktion. Florén et al. (2006) refererar till en utförd LCA-studie av veteproduktion i Västergötland där utsläppen av växthusgaser i ett ekologiskt odlingssystem uppgick till 65 % av det konventionella systemet. Yara (dåvarande Hydro Agri) har utvecklat en metod som kan reducera lustgas med 60-80 %. Processen är lämpligast på nyare anläggningar och installerades första gången 1991 i Porsgrunn (Jenssen & Kongshaug, 2003). Det är framförallt genom att installera katalysatorer för lustgasutsläpp som klimatpåverkan från mineralkvävetillverkningen kan minska, men även energieffektiviseringar på anläggningarna har betydelse för att minska klimatpåverkan. Davis & Haglund (1999) är en ofta använd källa i svenska livscykelanalyser av jordbruksproduktion. De angivna tabellvärdena för GWP-utsläpp av N28 uppgår till ca 8,3 resp. 9,4 kg CO 2 -ekv. per kg kväve för anläggningen i Landskrona resp. Köping. Dessa värden är betydligt högre än de som anges i tabell 1 av Jenssen & Kongshaug (2003), vilket tydligt visar att de svenska anläggningarna hade avsevärt högre klimatpåverkan än den genomsnittliga europeiska produktionen. Siffrorna för moderna anläggningar visar även den potential som finns för att minska utsläppen i framtiden. Yara lade under 2007 ner sin växtnäringsproduktion i Köping. För närvarande finns alltså ingen produktion i Sverige. I Norge sker produktionen i Glomfjord och Porsgrunn. Det vanligaste förekommande enkla N-gödselmedlet i Sverige är kalkammonsalpeter, följt av kalksalpeter (Jordbruksverket, 2007a). N34 är det tredje vanligaste kvävegödselmedlet. Emissionsdata för N34 ligger ungefär på samma nivå som kalkammonsalpeter (Jenssen & Kongshaug, 2003). 7

Tabell 1. Klimatpåverkan (kg CO 2 -ekv. per kg N) från mineralgödseltillverkning vid användning av genomsnittlig och modern teknik 2003 Genomsnitt Modern (BAT 2003) Kalkammonsalpeter (N26,5) 6,9 3 Kalksalpeter (N15,5) 11 4,2 Exempel: I en LCA-studie av veteproduktion i Mälardalen uppgick utsläppen av växthusgaser till 0,44 kg CO 2 -ekv. per kg vete (Tidåker, 2003). Studien utgick från genomsnittliga förhållanden för veteproduktion i Mälardalen i början av 2000-talet och inkluderade relevanta flöden från produktion av insatsvaror till skördad spannmål. Kvävegödselmedlet antogs vara producerat i Köping. Eftersom dagens och framtidens produktion av kvävemineralgödsel kännetecknas av lägre utsläpp av klimatgaser än de som antogs i studien, gjordes en senare kompletterande beräkning där kvävemineralgödseln istället antogs vara producerad med europeisk genomsnittlig standard 2003 samt BAT 2003 (bästa tillgängliga teknik), båda med siffror från Jenssen & Kongshaug (2003). Resultatet av att använda de uppdaterade siffrorna för tillverkningen av mineralkväve gav stort utslag. Användning av europeisk genomsnittsdata för 2003 gav en minskning av de totala GWP-utsläppen för veteproduktion på 14 % (0,38 kg CO 2 -ekv. per kg vete), och användning av BAT 2003 minskade GWP-utsläppen med 35 % (0,29 kg CO 2 -ekv. per kg vete). Beräkningen indikerar att väsentliga förbättringar av den konventionella spannmålsodlingen är att vänta när mineralkvävegödsel tillverkas i fabriker med helt utbyggd lustgasreduktion. Enligt Mogens Erlingsson (pers) påbörjade Yara ett investeringprogam under 2006 för att minska lustgasemissionerna från sina salpetersyrafabriker. Programmet kommer att vara genomfört i början av 2009 vilket förväntas innebära en minskning till närmare 2,5 kg CO 2 - ekv. per kg kväve. För närvarande (2008) är det endast anläggningen i Sluiskil, Nederländerna, som är helt omlagd (Jenssen, pers.). Slutsats: Tillverkningen av mineralgödsel kan ge ett betydande bidrag till växtodlingens klimatpåverkan. Användningen av mineralgödsel som tillverkats med låga utsläpp av koldioxid och lustgas kan därför väsentligt reducera utsläppen av växthusgaser. Förslag till regler: Använd mineralgödselkväve ska vara tillverkat i anläggningar med helt utbyggd katalysatorrening av lustgas. GWP-utsläppen får inte överstiga 3 kg CO 2 -ekvivalenter per kg N. Konsekvenser För närvarande är tillgången på den svenska marknaden av mineralgödsel tillverkad i anläggningar med helt utbyggd katalysatorrening av lustgas begränsad. Inom något eller några år, i takt med att alltfler katalysatorer installeras, kommer dock tillgången och tillgängligheten öka. I tabell 1 illustrerades skillnaden mellan europeisk mineralgödsel tillverkad med genomsnittlig och modern teknik. Det är dock viktigt att betona att marknaden även rymmer 8

kvävegödselmedel från t ex östra Europa med ännu större klimatpåverkan. För vegetabilieproduktionen kan därför val av mineralgödselmedel tillverkat enligt bästa tillgängliga teknik innebära en väsentlig minskning av klimatpåverkan. Odling på organogena jordar I naturligt tillstånd ackumuleras organiskt material i torvmarker vilket leder till en inbindning av kol. Vid dränering och uppodling ökar genomluftningen och det organiska materialet bryts ned snabbare än om marken lämnas orörd (Berglund & Berglund, 2008). Kolförluster från organogena jordar ger ett betydande bidrag till växthuseffekten från svenskt jordbruk och anses vara av större betydelse än metan från husdjurens foderspjälkning och gödselhantering (Jordbruksverket, 2004). I en nyligen publicerad studie uppskattades arealen organogena jordar i Sverige år 2003 till 300 000 ha, vilket är 9 % av den totala arealen jordbruksmark enligt Jordbruksverkets blockdatabas (Berglund & Berglund, 2008). Till största del utgjordes de organogena jordarna av torvjordar (7 % av totala jordbruksmarken), medan gyttjejordar utgjorde en mindre del. Odlingsintensiteten på organogena jordar är generellt lägre än den genomsnittligt brukade arealen. Ca en tredjedel av de organogena jordarna odlades med ettåriga grödor, vall odlades på ca en tredjedel och resterande andel utgjordes av mycket extensiv odling, t ex betesmark eller träda. Odlingsintensiteten av de organogena jordarna varierade mellan olika län från 55 % ettåriga grödor (Örebro län) ned till 9 % ettåriga grödor (Jönköpings län). I län som Gotland och Skåne med omfattande odling av potatis och morötter, används de organogena jordarna särskilt frekvent. Enligt uppgifter från Jordbruksverket (2004) bedöms ca 15 % av potatisodlingen och 65 % av morotsodlingen ske på organogena jordar. IPPC sammanställer emissionsfaktorer för organogena jordar. Direkta lustgasemissioner uppgår till 8 kg N 2 O-N per hektar. Därtill tillkommer lustgasemissioner förknippade med gödsling, växtrester, utlakning etc. I en rapport från Naturvårdsverket (1997) anges att permanent bete ger en förlust på 1,6 ton kol/ha, slåttervall 3,2, spannmål 4,7 och rotfrukter 7,9 ton kol/ha. Kunskapen om de processer som leder fram till utsläpp av växthusgaser från organogena jordar är dock bristfällig och mer forskning är nödvändig för att med större säkerhet kunna fastställa hur stora utsläppen de facto är. Hur utsläppen påverkas av bland annat markvattenhalt, temperatur och torvkvalitet behöver därför utredas närmare (Berglund, pers.). Exempel: Ett flertal LCA-studier har utvärderat morotsodling. Cederberg et al (2005) fann att ekologisk morotsodling på sandjord gav upphov till 36 g CO 2 -ekvivalenter per kg morot. I en studie av Lagerberg Fogelberg & Carlsson-Kanyama (2006) uppgick utsläppen av klimatgaser vid odling av konventionella morötter för färskkonsumtion till 18 g CO 2 -ekvivalenter per kg morot. Klimatpåverkan var till stor del förknippad med användningen av mineralgödsel. Om även sortering, tvättning, packning och transporter inkluderades, uppgick utsläppen av växthusgaser till 69 g per kg morötter i den sistnämnda studien. Morotsavkastningen per hektar kan variera mycket. Tidigt skördade buntade morötter kan avkasta ca 25 ton och sent skördade morötter för industriändamål kan avkasta över 80 ton (Fogelfors, 2001). En stor del av morotsodlingen sker på mulljordar. Om man antar en skörd 9

på 55 ton, en årlig kolminskning i marken med 7,9 ton C (= 29 ton CO 2 ) samt att 8 kg lustgas- N emitteras per ha, kommer GWP-bidraget från mulljorden att vara ca 600 g CO 2 -ekv. per kg morot eller 33 ton CO 2 per ha. Det blir alltså en väsentlig skillnad om man bedömer rotsaker som odlats på fastmarksjordar eller om man bedömer odling på mulljordar. En alternativ användning för organogena jordar är att överföra dem till permanent bete. Härigenom kommer bortodlingstakten att minska väsentligt. Utifrån IPPC:s beräkningsfaktorer och med antagandet att permanent bete innebär en kolminskning på 1,6 ton per ha och år, blir bidraget till växthuseffekten från ett permanent bete på en organogen jord ca 10 ton CO 2 -ekv. per ha och år. Slutsats: Odling av organogena jordar leder till att stora mängder koldioxid tillförs atmosfären. Det råder osäkerhet hur stora förlusterna av kol verkligen är. Vad man dock med säkerhet kan säga är att odling av dessa jordar ger ett betydande bidrag till jordbrukets klimatpåverkan och att ökad jordbearbetning leder till snabbare bortodlingstakt. Öppen odling på mulljordar bör därför inte för tillfället vara tillåtet om man vill klimatmärka en produktion. På sikt är det dock viktigt att utreda om det finns grödor odlade med minimal jordbearbetning som liksom en övergång till långliggande vallar avsevärt kan minska bortodlingstakten. Reglerna kan därför komma att modifieras i takt med att kunskapen ökar. Förslag till regler: Organogena jordar ska vara bevuxna med långliggande vall. Jordbearbetning i syfte att förnya vallen får utföras högst vart femte år. Undantag från ovanstående gäller odlingsmetoder som kan påvisas att de inte påverkar bortodlingstakten mer än långliggande vall. Konsekvenser Produktiva organogena jordar utgör en viktig resurs i växtodlingen. Det är viktigt att betona att de föreslagna reglerna inte innebär att dessa jordar inte kan brukas. Det kommer även fortsatt finnas en stor marknad för dessa produkter och de kommer alltså även i fortsättningen kunna certifieras enligt exempelvis IP Sigill. Konsekvensen av de föreslagna reglerna blir dock att grödor odlade på organogena jordar inom KRAV och Svenskt Sigill åtminstone inte inledningsvis kommer att kunna använda klimatmärkningen som ytterligare ett mervärde. Växthusodling Det finns relativt få studier som rör växthusodlat, undantaget tomat. Tomat får därför stå som modell även för andra växthusodlade produkter. Varje svensk åt i genomsnitt ca 10 kg tomater år 2005 varav 18 % producerades i Sverige enligt Jordbruksverkets statistik. Konsumtionen av gurka uppgick till 4,3 kg. I en jämförande fallstudie av tomatproduktion i tre länder låg bidraget till GWP på 2,7 kg CO 2 -ekv. per kg tomater i Sverige, medan Holland och Danmark låg högre; 2,9 resp. 3,6 kg CO 2 -ekv. per kg tomater (Lagerberg Fogelberg & Carlsson- 10

Kanyama, 2006). Samtliga studerade alternativ baserades på uppvärmning med fossila bränslen. Uppvärmningen stod för det överskuggande bidraget till odlingens klimatpåverkan. Till skillnad från till exempel spannmålsodling bidrog alltså produktionen av mineralgödsel knappt alls till klimatpåverkan och uppgick till ca 1 % av systemets klimatpåverkan. Även transporternas andel av klimatpåverkan var närmast försumbar och uppgick till 1 % för de danska och svenska tomaterna och 3 % för de holländska. Även en studie av Williams et al. (2006) bekräftar bilden av att klimatpåverkan från produktionen av mineralgödsel är i det närmaste försumbar jämfört med klimatpåverkan från uppvärmningen. Recirkulerande system ökar kväveutnyttjandet väsentligt och minskar därmed ytterligare påverkan från mineralgödseltillverkningen. För spanska tomater odlade i ouppvärmda växthus står själva odlingen för en liten del av hanteringskedjans klimatpåverkan. Om man inkluderar lastbilstransporten till Sverige, bidrar de spanska tomaterna med ca 350-500 g CO 2 -ekv. per kg tomater beroende på lastbilstyp och lastgrad (Nilsson & Sonesson, 2007). Möjligheterna att kontrollera sjukdomar och skadegörare i denna produktionsform är dock begränsad vilket innebär att användningen av kemiska bekämpningsmedel i spansk tomatodling är omfattande (Lagerberg Fogelberg et al., 2008) Den svenska tomatodlingen genomgår för närvarande stora omställningar beträffande energiförsörjning, från användning av olja och naturgas till användning av flis. Under 2007 var 32 % av tomatarealen uppvärmd med biobränsle (Möller Nielsen, 2007). Under 2008 kommer flera företag att övergå till flis och den totala tomatarealen som använder biobränsle kommer därför att ytterligare öka och utgöra majoriteten av den svenska tomatproduktionen (Möller Nielsen, 2008). Samtidigt med omställningen till biobränsle har energiförbrukningen minskat genom användning av väv som dras för nattetid eller fastmonterad plastfolie. Totalt användes väv eller plastfolie på 76 % av odlingsytan under 2007, och en ytterligare ökning kan förväntas de närmaste åren (Möller Nielsen, 2007). Väven innebär att den årliga energiförbrukningen kan minska med 15-20 % (Christensen, pers). En omställning till biobränsle innebär i de flesta fall att odlaren behåller den äldre olje- eller naturgasanläggningen för topplasten eller som reservpanna. Normalt ska fastbränsleanläggningen som är baslasten förse produktionen med 80 % av det årliga energibehovet. Möller Nielsen anger att i de växthus som använder biobränsle som baslast utgör fossildelen ca 14 % av värmeenergin. I många företag tillförs koldioxid som kompensation för den koldioxid som växterna tar upp. Koldioxid kan produceras av företaget genom förbränning av fossila bränslen eller köpas in. Enligt uppgift i Möller Nielsen (2008) är klimatpåverkan för komprimering och rening av inköpt koldioxid liten. Energiomställningen inom svensk tomatodling innebär avsevärda sänkningar av CO 2 - utsläppen från svensk tomatodling. Möller Nielsen (2007) uppger en genomsnittlig minskning från ca 2,7 till 1,3 kg CO 2 -ekv. per kg tomater under 2007, och en ytterligare minskning under 2008. I dessa siffror ingår även tillverkning av mineralgödsel och transporter 627 km. 11

Bidraget från mineralgödsel uppgår till 0,04 kg CO 2 -ekv. per kg tomater, och transporterna till 0,03 kg CO 2 -ekv. För tomater odlade i växthus som värms upp med förnybara energikällor anges att utsläppen av växthusgaser är ca 0,5 kg CO 2 -ekv. per kg tomater vilket även inkluderar elanvändning och framställning av bränslen (Möller Nielsen, 2008). Produktionen i Sverige ligger på 25-60 kg tomat per kvadratmeter med en medelavkastning på 43 kg per kvadratmeter. Den lägre avkastningen gäller specialtomater som t ex körsbärstomater och plommontomater, och den högre siffran för traditionella runda tomater (Möller Nielsen, 2007). Kvisttomater avkastar ca 85-90 % av motsvarande lösplockade varianter (Christensen, pers). Ekologiska odlare har generellt kortare odlingssäsong. Skörden ligger ofta på 50 % - 60 % av motsvarande konventionell odling. Den senare planteringen bör innebära att man använder ca 25 % mindre energi för uppvärmning. Även Williams et al (2006) lyfter upp betydelsen av skördenivån. Variationen beror dels på hur tomaterna producerats och vilka sorter som använts (tabell 2). Tabell 2. Yta som krävs för produktion av engelska tomater, m 2 per ton Produkt Konventionell Ekologisk Traditionella, lösa 19 25 Specialsorter, lösa 38 51 Utsläppen av växthusgaser varierar följaktligen betydligt beroende på hur och vilka tomater som odlas. Produktionsnivån är alltså en mycket viktig aspekt att ta hänsyn till i växthusodling. För engelska förhållanden anger Williams et al (2006) 5,9 kg CO 2 -ekv. per kg klassiska lösa konventionellt och väsentligt mycket mer för ekologiska specialtomater som säljs på kvist. I studien ingick även konstruktionen av själva växthuset, vilket bidrog mer till klimatpåverkan än användningen av mineralgödsel. Den helt överskuggande klimatpåverkan kom dock från uppvärmningen och elanvändningen. Odlingssubstratet är en annan faktor med potentiell betydelse. I DEFRA-rapporten anges att klimatpåverkan från årliga material (i vilket produktionen av stenull torde ingå) är mindre än klimatpåverkan från mineralgödseltillverkningen och mindre än vad konstruktionsfasen bidrar med (Williams et al., 2006). Ekologisk tomatproduktion kan ske i odlingsbäddar bestående av stallgödsel, kompost, jord, halm, torv och kalk (Lagerberg et al., 1999). Vilken effekt som nedbrytningen av torv har på de totala utsläppen av koldioxid är en fråga som kan behövas utredas vidare. Lagerberg Fogelberg & Carlsson-Kanyama (2006) anger att användningen av elektricitet uppgår till 2 MJ per kg tomater. Givet en svensk elmix (Uppenberg et al., 2001) blir bidraget till klimatpåverkan från elanvändningen försumbart i relation till uppvärmningen. Slutsats: Vilket bränsle som används för uppvärmning av växthus har en avgörande betydelse för hur mycket växthusgaser som produktionen genererar. Genom att övergå från t ex naturgas till flis för uppvärmning av växthuset kan klimatpåverkan reduceras med i storleksordningen 85 %. Användning av väv eller plastfolie är ytterligare åtgärder för att minska energianvändningen. Avkastningsnivån kan variera framförallt beroende på vilken typ av tomater som odlas, och 12

detta påverkar i sin tur hur stor klimatpåverkan blir per kg tomater. Klassiska lösa tomater är i det avseendet bättre än olika specialtomater. Förslag till regler: Uppvärmningen av växthus ska till 80 % utgöras av förnybara energikällor eller spillvärme på årsbasis. För växthus som startas före vecka 12 (undantaget odlingar med dubbelmaterialhus) ska väv eller plastfolie användas för att reducera energianvändningen. En energianalys ska årligen göras som inkluderar uppvärmning och ev. koldioxidproduktion samt användning av el och mineralgödsel per producerad mängd och per m 2. Energianvändningen ska delas upp i förnybar och fossil energi. Fossil energi får uppgå till högst 2,3 kwh/m 2 och odlingsvecka i genomsnitt under kulturtiden. Baserat på energianalysen ska en plan upprättas över hur energianvändningen kan effektiviseras. Konsekvenser Med de föreslagna reglerna för växthusodling blir det en väsentlig skillnad i klimatpåverkan från de odlingar som uppfyller de föreslagna reglerna och de som inte gör det. En klimatmärkning kan därför ge konsumenten en god vägledning när växthusodlade produkter med väsentligt lägre klimatpåverkan ska väljas. Användningen av el samt mineralgödsel står för en betydligt mindre del av odlingens klimatpåverkan. Användningen av elmix baserad på förnybara energikällor samt mineralgödsel tillverkat i anläggningar med helt utbyggd katalysatorrening av lustgas är förslagsvis regelområden som kan omfattas from 2010. Energianvändning på gården Jordbrukets direkta användning av energibärare utgörs av 60 % fossila bränsle, 30 % elektricitet samt 10 % bioenergi (Edström et al., 2005). Tre fjärdedelar av de fossila bränslena utgörs av diesel för drift av jordbruksmaskiner. Elanvändningen är framförallt förknippad med mjölk- och köttproduktionen. Reducerad jordbearbetning innebär att dieselanvändningen minskar, och störst nytta av plöjningsfri odling ser man på styvare leror där dragkraftsbehovet är som störst (Edström et al., 2005). Förutsättningarna för att reducera jordbearbetningen kan dock variera betydligt mellan olika gårdar beroende bland annat på ogrässituationen. Det bör dock betonas att plöjningsfri odling kan resultera i ökade lustgasutsläpp (Jordbruksverket, 2004). Genom att utföra fältoperationer på ett effektivare och skonsamt sätt kan energianvändningen reduceras. Åtgärder för minskad dieselanvändning kan vara rätt inställd utrustning och körning som syftar till att undvika slirning och tomgångskörning. Fogelberg et al. (2007) menar att det förmodligen krävs utbildning för detta, och att den troliga energivinsten ligger på 5-10 %. Energirådgivning som analyserar gårdens produktion utifrån ett helhetsperspektiv skulle också kunna vara ett sätt att föreslå ekonomiskt rimliga lösningar. 13

Spannmålstorkning står för merparten av oljeanvändningen inom jordbruket. År 2002 fanns det drygt 10 000 varmluftstorkar i Sverige. Utifrån beräkningar gjorda av JTI användes drygt 42 000 m 3 eldningsolja för torkning av spannmål (Fogelberg et al., 2007). Bränsleåtgången varierar väldigt mycket mellan år beroende på skördens vattenhalt. Genom värmeåtervinning kan energin i utgående torkluft återcirkuleras. Kostnaden för denna utrustning är ca 10 % av investeringskostnaden och kan förväntas spara 7-10 % av energin. Tekniken är dock främst lämpad för större anläggningar. Andra åtgärder som kan minska energianvändningen för torkning är lufttät lagring, syrakonservering och kalluftstorkning med tillsatsvärme. I Fogelberg et al. (2007) anges att 13,5 % av den svenska spannmålen konserverades med någon av ovanstående alternativa metoder. En väl underhållen och injusterad torkanläggning och oljepanna ger en högre verkningsgrad vilket minskar oljebehovet och därmed klimatpåverkan från torkningen. Biobränsle i form av t ex flis, spannmål, spån eller helträd förekommer inte så ofta på grund av de högre investeringskostnaderna (Westlin, pers). Vanligare förekommande är spannmålstorkar som förvärmer luften med biobränsle och därmed drar ner oljeförbrukningen. Sett ur ett livscykelperspektiv är klimatpåverkan från torkning av spannmål med en oljepanna betydligt lägre än klimatpåverkan från dieselanvändning vid fältoperationer, mineralgödseltillverkning eller de direkta lustgasemissionerna från marken (Cederberg et al., 2008). Ett annat sätt att minska klimatpåverkan från fordonsdrift är att ersätta användningen av fossila bränslen med biobaserade bränslen. I en jämförande studie av RME, etanol från spannmål och biogas visade sig alla tre minska utsläppen av klimatgaser jämfört med diesel (Berneson, 2004). De höga priser som idag råder på jordbrukets avsalugrödor har dock inneburit att förutsättningarna för en storskalig övergång till biobaserade fordonsbränslen producerat från svenska grödor har försämrats. Ett första steg för att kunna föreslå förbättringar är att analysera gårdens energianvändning. Det finns flera verktyg tillgängliga för en sådan analys. Odling i Balans tillhandahåller till exempel ett excel-baserat verktyg på sin hemsida där en energibalans kan göras för ökad effektivitet i odlingen (www.odlingibalans.com). I verktyget ingår drivmedel vid fältoperationer, användning av olika insatsvaror som till exempel mineralgödsel, olja och el för torkning, fläktar, bevattning etc. Alla insatser sätts sedan i relation till skörden. Slutsatser Det finns möjlighet att minska dieselanvändningen genom en effektivare och skonsammare körning. På längre sikt skulle det därför vara lämpligt att kunna erbjuda utbildning i dessa frågor. Om energirådgivning som analyserar hela gårdsproduktionen finns tillgänglig kan detta vara ytterligare ett sätt att komma fram till åtgärder. Det finns idag lättillgängliga verktyg för att analysera energianvändningen på gårdsnivå. En sådan analys kan sedan följas av en individuell plan för gården med förslag till åtgärder. Detta kan ske genom energieffektiviseringar, ny teknik och/eller ersättning av fossila bränslen till förnybara. 14

Förslag till regler: En energianalys ska göras på gårdsnivå som inkluderar drivmedelanvändningen, insatsvaror i form av mineralgödsel samt användningen av el och eldningsolja. Dessa insatser ska sedan sättas i relation till skörden. Baserat på energianalysen ska en åtgärdsplan upprättas över hur gårdens beroende av fossil energi ska minskas. Elanvändningen ska vid nytecknande av avtal, dock senast 1 jan 2009, utgöras av en elmix som till 100 % består av förnybara energikällor. Konsekvenser Energianvändningen på gården i form av diesel, olja och el utgör ett mindre bidrag till jordbrukets klimatpåverkan. Inte desto mindre finns en potential till både energieffektivisering och ersättning av fossila bränslen. I detta första utkast till regler föreslås i huvudsak en kartläggning av energianvändningen följt av en åtgärdsplan. Ökade krav på åtgärder samt kompetenskrav i form av genomgångna kurser bör utformas i ett senare skede av regelutvecklingen. Energianvändning i förädlingen Livsmedelsindustrins energibehov inklusive råvarutransporter från jordbruket och produkter till livsmedelshandeln har sammanställts av Edström et al. (2005). I studien inkluderades slakterier, mejerier, tillverkning av bröd och socker, samt transporter och förpackningar. Den årliga användningen uppgick till 1,25 TWh diesel, 0,76 TWh olja, 1,72 TWh el och 1,83 TWh gas. Biobränsle utgjorde en betydligt mindre del, 0,33 TWh. Energianvändningens klimatpåverkan hör framförallt ihop med användningen av fossila bränslen. Sammansättningen av elens primärenergikällor styr i mycket stor utsträckning vilken klimatpåverkan som elanvändningen har. Den svenska elmixen utgjordes år 2005 av 47 % vattenkraft och 45 % kärnkraft (ÅF Energi och Miljöfakta, 2008), vilket genererar en låg klimatpåverkan. Vindkraft står ännu för en liten del av den svenska elförsörjningen. Resterande del av elmixen utgörs istället av kraftvärme (främst kol, olja och biobränsle). Den svenska elmixen bestående av stor andel kärnkraft och vattenkraft gör den klimatmässigt fördelaktig jämfört med andra länder. Man har till exempel samma klimatpåverkan från 1 MJ italiensk el som från 14 MJ svenskproducerad el (Nilsson & Sonesson, 2007). I tabell 3 framgår klimatpåverkan från generering av 1 MJ el producerad från kärnkraft, vattenkraft och vindkraft samt klimatpåverkan från den svenska elmixen 1999 tillförd det svenska nätet. De betydligt högre utsläppen av växthusgaser för den svenska elmixen jämfört med el producerad från kärnkraft och vattenkraft illustrerar att även en liten mängd fossilbränslegenererad kraft tydligt påverkar utsläppen av klimatgaser. 15

Tabell 3. Klimatpåverkan från generering av 1 MJ el producerad på olika sätt samt för el tillförd det svenska nätet (Uppenberg et al., 2001) Kärnkraft Vattenkraft Vindkraft Svensk elmix 1999 CO 2 (g) 3,1 1,4 1,8 7,84 N 2 O (g) 0,00003 0,0000064 0,000008 0,00071 CH 4 (g) 0,012 0,00155 0,0018 0,049 Totalt (g CO 2 -ekv) 3,41 1,44 1,85 9,28 Förslag till regler: Elanvändningen ska from 1 jan 2009 utgöras av en elmix som till 100 % består av förnybara energikällor. På årsbasis ska processenergin (inklusive uppvärmningen) till X % utgöras av förnybara energikällor. (Procentsatsen kommer att infogas senare). En kartläggning av energianvändningen uppdelad på olika energislag ska utföras årligen. Baserat på kartläggningen ska en åtgärdsplan upprättas för hur energianvändningen kan effektiviseras och fossila bränslen ersättas. Konsekvenser De föreslagna reglerna rör i huvudsak produkter med låg förädlingsgrad. Energianvändningen inom livsmedelsindustrin har därför inte varit föremål för en djupare analys. Förslagen till regler ska därför ses som ett första utkast som kommer att modifieras i takt med att nya regelområden utvecklas för mer förädlade produkter. Referenser Berglund, Ö. & Berglund, K. 2008. Odlad organogen jord i Sverige 2003. Areal och grödfördelning uppskattad med hjälp av digitaliserade databaser. SLU, institutionen för markvetenskap, avdelningen för hydroteknik. Rapport 7. Bernesson, S. 2004. Farm-scale production of RME and ethanol for heavy diesel engines. Agraria 497. Doctoral thesis. Swedish University of Agricultural Sciences. Brentrup et al. 2004. Environmental impact assessment of agricultural production systems using the life cycle assessment (LCA) methodology II. The application to N fertilizer use in winter wheat production systems. European Journal of Agronomy 20:265-279. Cederberg, C. et al. 2008. Utsläpp av växthusgaser i ett livscykelperspektiv - fallstudie Berte Qvarn. SIK rapport, in print. Davis, J. & Haglund, C. 1999. Life cycle inventory (LCI) of fertiliser production. Fertiliser products used in Sweden and Western Europe. SIK-Report No 654. Delin, S. & Wetterlind, J. 2006. Precisionsodling med optimal kvävegödsling. Miljöforskning 4/2006. Formas. Dusenbury et al. 2008. Nitrous Oxide Emissions from a Northern Great Plains Soil as Influenced by Nitrogen Management and Cropping Systems. Journal of Environmental Quality 37:542-550. 16

Edström, M. et al. 2005. Jordbrukssektorns energianvändning. JTI-rapport Lantbruk & Industri 342. JTI Institutet för jordbruks- och miljöteknik. Elmquist, H. et al. 2005. Environmental systems analysis of winter wheat, spring barley and spring rapeseed a study on effects of nitrogen fertiliser application rates using a simulation model. I Environmental systems analysis of arable, meat and milk production. Doctoral thesis 2005:12. SLU. Florén, B. et al. 2006. Ekologiska produkters miljönytta. SIK-rapport nr 749. SIK institutet för livsmedel och bioteknik. Fogelberg, F. et al. 2007. Energibesparing i lantbruket år 2020. Ett projekt utfört på uppdrag av Statens naturvårdsverk. JTI Institutet för jordbruks- och miljöteknik. Gruvaeus, I. 2008. Vad är rätt kvävegödsling? Ur Växtpressen nr 1 2008. Yara. IPPC. 2006. Intergovermental Panel on Climate Change. 2006 IPCC Guidelines for National Greenhouse Gas Inventories. Volume 4. Agriculture, Forestry and Other Land Use. Jenssen, T.K. & Kongshaug G. 2003. Energy consumption and greenhouse gas emissions in fertiliser production. Proceedings No. 509. International Fertiliser Society, York, UK. 1-29. Jordbruksverket. 2004. Förutsättningar för en minskning av växthusgasutsläppen från jordbruket. Rapport 2004:1. Jordbruksverket. 2005. Växtnäringsförsörjning inom ekologiska produktionsformer. Rapport från projektet CAP:s miljöeffekter. Rapport 2005:13. Jordbruksverket. 2007a. Försäljning av mineralgödsel 2005/06. Statistikrapport 2007:1. Statistik från Jordbruksverket. Jordbruksverket. 2007b. Riktlinjer för gödsling och kalkning 2008. Rapport 2007:22. Lagerberg Fogelberg, C. et al. 2008. Underlag för miljöanpassning av Livsmedelsverkets kostråd. Manuskript. Möller Nielsen, J. 2007. Energin i svensk växthusodling 2007. Tomat. Rapport. Cascada. Möller Nielsen, J. 2008. Energin och koldioxiden i svensk växthusodling 2008. Tomat LCA. Rapport 2. Cascada. Naturvårdsverket. 1997. Kol i marken. Konsekvenser av markanvändning i skogs- och jordbruk. Rapport 4782. Naturvårdsverket. 2006. Utsläpp av metan och lustgas från jordbrukssektorn. Under perioden 1990-2010. Rapport 5506. Naturvårdsverket. 2007. En ännu varmare värld. Växthuseffekten och klimatets förändringar. Monitor 20. Nilsson, K. & Sonesson, U. 2007. GWP-kartläggning Vad vet vi idag om klimatpåverkan från svenska livsmedel? Slutrapport. UP-07-14446. SIK. Rochette, P. & Janzen, H. 2005. Towards a revised coefficient for estimating N 2 O emissions from legumes. Nutrient Cycling in Agroecosystems 73:171-179. SCB. 2006. Gödselmedel i jordbruket 2004/05. Mineral- och stallgödsel till olika grödor samt hantering och lagring av stallgödsel. Statistiska meddelanden MI 30 SM 0603. 17