Janusz Korczak ett porträtt "Bara i Guds och lagens ögon är äppelblom lika mycket värda som äpplen..." Av Leif Mathiasson Det finns livsöden där legenden hotar att överskugga livsgärningen. Den polsk-judiske pedagogen och läkaren Janusz Korczaks livsöde hör till dem. Det finns en slags tragisk storslagenhet och något djupt respektingivande i det sätt han slutade sitt liv. Eller som en del hävdar; det sätt han valde att sluta sitt liv på. Men det är för livsgärningen, det långa, envisa arbetet för barnens, de små människornas rätt, som jag tror att han egentligen skulle vilja bli ihågkommen. Det är i den dagliga, praktiska gärningen och det särpräglade, djupt personliga skriftställarskapet som hans bidrag till eftervärlden finns. Och slutet bär sin egen absurda logik. Hur skulle han, när omständigheterna tvingade in honom i den situationen, kunnat göra annorlunda? Barnen kallade Korczak för "Pandoktor" de båda orden Pan (herr) och doktor blev till ett. Det sägs att barnen på barnhemmet ständigt flockades omkring honom. De sökte sig till honom bara för att prata eller få stöd och råd. Dom Sierot Barnhemmet Dom Sierot finns kvar. Det ligger på samma plats men adressen är en annan. Då var adressen Krochmalnagatan 92, nu har gatan kortats av och den nya adressen är Jaktorowskagatan 6. Det drivs fortfarande som barnhem. På gården står ett monument i grå betong med en byst av Korczak. På fasaden hänger två minnesplattor; den ena bär Korczaks namn, den andra hans medarbetare och lojala följeslagerska Stefania Wilczynskas. Den stora gula byggnaden är lätt att känna igen. Tre våningar, täta rader av höga fönster. Den utbyggda entrén med det ovala fönstret ovanför porten. Men en sak är annorlunda; vindsvåningen med sitt vackra venetianska fönster är borta. Det var där Korczak bodde i ett stort, ljust rum. Det var enkelt möblerat en järnsäng, ett skåp, ett stort skrivbord och några bokhyllor. Genom fönstret kunde han se ut över gården där barnen lekte. I fönstret hade han också blommor som han skötte omsorgsfullt. Där fanns ett fågelbord med mat åt kvarterets sparvar. Det sägs att han knackade på dörren varje gång han gick in för att inte skrämma fåglarna. När barnhemmet byggdes det stod klart 1912 låg det i utkanten av staden. Det byggdes efter Korczaks instruktioner och finansierades genom insamlingar och gåvor. Det fanns plats för hundratalet barn, bortlämnade, övergivna eller föräldralösa. Alla med erfarenheter av fattigdom och misär, många från splittrade och kriminellt belastade familjer.
Filosofen Henryk Goldszmit, som var Korczaks egentliga namn, växte upp i en välbeställd och assimilerad advokatfamilj. I den dagbok han många år senare skrev finns några minnesbilder från barndomen. Han minns faderns nedlåtande tillmälen; tölp, dumskalle, åsna, idiot, lipsill och latmask. Men han minns även sin mormor, den ende som trodde på honom, som gav honom russin och kallade honom filosof. Det var också henne han anförtrodde sina tankar om att han ville förändra världen genom att avskaffa alla pengar för att ta bort all fattigdom. Han fantiserade om ett samhälle styrt av barn. Faderns sjukdom och tidiga död försatte familjen i ekonomiska svårigheter men trots det fick han möjligheten att utbilda sig till läkare. Samtidigt arbetade han för att bidra till familjens försörjning. Han ägnade sig också åt att skriva och tog pseudonymen Janusz Korczak. Det namnet hämtade han, mest av en slump, från en historisk roman när han behövde en pseudonym i samband med en litterär tävling som han deltog i. Kritikerna kallade honom en ny röst i den polska litteraturen. Möjligheten att få en omtalad författare som läkare åt sina barn gjorde att många välbärgade öppnade portarna till sina hem. Samtidigt arbetade han på ett barnsjukhus för mindre bemedlade och gjorde ofta hembesök hos fattiga familjer. Han tog betalt av de rika för att kunna köpa medicin till de fattiga. Den hårda verklighet som mötte honom i Warszawas fattigkvarter satte djupa och livsavgörande spår: När i alla djävlars namn ska vi sluta upp med att skriva ut salicyl mot fattigdom, utsugning, kriminell belastning och brottslighet? Värst drabbade var barnen. Och av alla fattiga och utsatta barn han mötte så hade de övergivna och föräldralösa barnen det sämst. Det var de barnen han ville ge en chans till ett anständigt liv med sin barnhemsverksamhet. Mötet i vardagen Barns rätt till respekt är grunden i Korczaks tänkande. Och därmed också i den konkreta verksamheten på barnhemmet. Det var hela tiden praktiken, det ständigt pågående mötet i vardagen, som var fundamentet. Det var där han tog sin utgångspunkt, sitt avstamp; bland barnen. Korczak ville ge barnen trygga och anständiga livsvillkor; rena kläder, mat för dagen och en säng att sova i. För de flesta barn var det något av en dröm. Flertalet kom från extremt fattiga förhållanden präglade av trångboddhet, svält och misär. Men Korczak ville också ge barnen något mer än ett anständigt vardagsliv. Han ville att barnhemmet skulle organiseras som ett socialt experiment, han ville bygga verksamheten på självstyre. Ett barnparlament och en kamratdomstol, som behandlade vuxna och barn lika och i första hand dömde utifrån förlåtelseparagrafer, skulle förverkliga idén. Tidningen, anslagstavlan och brevlådan var betydelsefulla kommunikationskanaler men inspirerade också barnen att förbättra både läsoch skrivförmåga. Faddersystemet byggde broar mellan olika åldersgrupper och lärde barnen att ta hand om varandra. En av grundpelarna var att alla måste delta i de gemensamma sysslor som fanns. Inget arbete var mindre viktigt eller värdefullt än något annat. Det fanns många besökare som tog Korczak för vaktmästare när han höll på med praktiska sysslor och de kom och frågade om han kunde visa dem vägen till Doktor Korczak. Stefania Wilczynska har ofta kommit i skuggan av Korczak. Men det var de som tillsammans startade barnhemmet och genom alla år var Madame Stefa ankaret i den dagliga verksamheten. Och det handlade inte om ett vanligt arbete det var ett sätt att leva. Den barnens republik, det sociala och pedagogiska experiment som Korczak försökte förverkliga, stod i skarp kontrast till det mesta i den traditionella syn på barn och uppfostran som dominerade under tidigt 1900-tal. Respekten för barn Barndomen är inget förstadium till vuxenlivet, menar Korczak. Det går inte att dela in livet i olika mognadsstadier: När jag leker eller pratar med ett barn förenar sig ett ögonblick av mitt liv med ett ögonblick av barnets liv, och dessa ögonblick har samma mognadsgrad.
Barn är människor precis som vuxna. Men de saknar en sak som vuxna har: erfarenhet. Det är vår uppgift som vuxna att dela med oss av den och att vägleda barnen genom deras egna tidiga erfarenheter. Men det är risk att man misslyckas, hävdar Korczak, om den vuxnes attityd till barnet präglas av inställningen Jag skall göra en människa av dig. I stället ska den präglas av den sökande frågan Människa, vad kan du göra av dig själv? Det handlar om respekt för de klara ögonen, den släta pannan helt enkelt respekt för barnet som människa. Barn äger en förmåga att leva i nuet som vi vuxna allt för ofta förlorat. I vår strävan efter morgondagens bländverk förmår vi inte ta tillvara dagens glädjestunder. Livet riskerar att bli en lång väntan, förväntan. Och vi för över vår längtan och förväntan på barnen överlämna inte barnen åt morgondagens slaveri; förkväv inte, skynda inte på, pressa inte barnen. Respektera varje ögonblick, det förgår för att aldrig komma åter, ta vara på det. Utmärkande för Korczaks texter är hans ofta konsekvent anlagda barnperspektiv. Han försöker att se världen med barnets ögon. För samtiden måste många av hans tankar ha tett sig utmanande och provocerande. Det gäller inte minst det privilegiebrev Magna Carta Liberatis för barns tre grundläggande rättigheter som han formulerade: Barnets rätt till sin död Barnets rätt till den dag som är Barnets rätt att vara som det är Barn måte få prova själva Mest utmanande då som nu är naturligtvis den första punkten; barnets rätt till sin död. Det Korczak förmodligen avser är vår tendens att överbeskydda barn för att inget ont ska hända dem, risken för att de ska krokna och kvävas under omsorgens och välviljans tyranni. Barn måste få pröva sin förmåga, sin vilja, sina möjligheter. Men det är inte någon slags låt-gåpedagogik som Korczak förespråkar. På frågan om barn ska få göra som de vill, svarar han bestämt: aldrig i livet! Byter man de absoluta förbuden mot total utlevelse riskerar man att förvandla en uttråkad slav till en blaserad tyrann. För att ett barn ska kunna lära sig hantera sin vilja, är det lika förödande att förbjuda allt som kan tänkas vara riskabelt och farligt, som att låta det göra precis som det vill. I det ena fallet försvagar vi viljan skriver Korczak, i det andra förgiftar vi den. Viljan måste möta motstånd, finna en gräns för att stärkas och bli hanterbar. Men den måste också få utlopp, vinna gehör för att kunna identifieras. Det är här vuxenvärlden måste finnas tillhands för att vägleda, delge erfarenheter och hjälpa barnet på den knaggliga väg som livet är. Men då måste vi också våga se och möta barnet utifrån dess egna förutsättningar och villkor inte utifrån hur vi vill att det ska vara. Alltför ofta förväxlar vi våra bilder av barnet med barnet självt. Vi styr ut barnet i barndomens uniform, menar Korczak: Vi kräver att barnen alla stunder på dagen skall bära en uniform av idel dygder, och att uniformen dessutom skall falla oss i smaken och passa in i våra egna mönster. Kan man hitta maken till tyranni i historien? Det är denna brist på respekt för barnet som människa som Korczaks författarskap vänder sig mot. En äkta respekt bygger på att se barnet som det är och att som vuxen finnas till hands. Barnhemmet Dom Sierot startades 1912. Några år senare startade Korczak också ett barnhem för icke-judiska barn, Nasz Dom.
Arbeta med barn Korczaks tankar och idéer finns samlade i böckerna Hur man älskar ett barn och Barnets rätt till respekt. Men den som väntar sig en torr och vetenskaplig prosa med råd och anvisningar om hur man kan arbeta med barn lär bli besviken. Korczaks stil är närmast aforistisk. I korta koncentrerade stycken formulerar han sina observationer, iakttagelser, reflektioner och idéer. I klara, konkreta bilder lägger han ett slags uppfordrande pussel. Tankar, funderingar, frågor men inga svar. Han skriver: Och mitt svar är: Jag vet inte. I detta underbara, bländande kreativa jag vet inte finns inte de färdiga svaren, de entydiga lösningarna. I stället rymmer det möjligheten att låta sig inspireras och spinna vidare på egna tankegångar. Att kräva att någon annan ska förse dig med färdiga tankar, säger Korczak, är som att be en främmande kvinna föda ditt eget barn. Det handlar helt enkelt om att tänka själv, att vara kritisk att söka utmaningen i frågorna, i stället för stiltjen i svaren. I hela hans sätt att närma sig barnet, den lilla människan, finns en ödmjukhet och en uppriktig nyfikenhet. Det gäller att se och möta de faktiska barn man har, i den faktiska situation de befinner sig. Då kan man också få veta någonting om hur de tänker: Barn är barn, inte bara när de hoppar omkring på ett ben, utan också när de försöker förstå mysterierna i den fantastiska fabel som livet är. Pedagogen har en krävande uppgift, menar Korczak och säger spetsigt: Den Gud vill straffa gör han till pedagog. Men man ska inte begära det omöjliga av sig själv. Det är fåfängt att tro att man kan bli en allvarlig, fullfjädrad pedagog med psykologisk bokföring i hjärtat och en pedagogisk lagbok i huvudet. Humanisten Janusz Korczaks hela livsgärning genomsyras av hans djupt humanistiska livssyn. Han var egensinnig men verkade inte i något vaakum. Han var samtida med nytänkare inom det pedagogiska fältet som Maria Montessori, Célestin Freinet, Rudolf Steiner och John Dewey. Han hade kontakter med Jean Piaget som också besökte honom i Warszawa. Han var inspirerad av Ellen Key vars bok Barnets århundrade gjorde sitt segertåg över Europa. Vid sidan av sitt pedagogiska författarskap var han också en flitig och mycket populär barnboksförfattare. Han skrev berättelser och artiklar i tidningar och tidskrifter. Dessutom gav han ut veckotidningen Lilla Journalen där barn själva stod för innehållet. Han anlitades av domstolsväsendet som expert i frågor som rörde barn och ungdomar. Han föreläste bland annat för blivande lärare på Warszawas högskolor. Dessutom gjorde han resor och höll föreläsningar utom-lands. Han hade också ett eget radioprogram kallat Pratstunder med den gamle doktorn. Men sin dagliga och huvudsakliga gärning hade Korczak genom alla år på det judiska barnhemmet Dom Sierot. Utöver det startade han och ansvarade för barnhemmet Nasz Dom för katolska barn. När den polska antisemitismen åter igen växte under 1930-talet drabbade den också Korczak. Han tvingades lämna ifrån sig ansvaret för det katolska barnhemmet och fick inte längre medverka i radio. Andra världskrigets följder Efter den nazistiska ockupationen tvingades Korczak på senhösten 1940 flytta sin verksamhet till det överbefolkade judiska gettot i centrala Warszawa. Under Stefania Wilczynskas ledning organiserades verksamheten så normalt som omständigheterna tillät. Det mesta av Korczaks tid gick åt till att skaffa mat och förnödenheter. Han var vid den här tiden drygt sextio år gammal. Trots att han var trött och sliten tog han på sig ansvaret för ytterligare ett barnhem i gettot. Nöden och oron slet hårt på honom. Det berättas att han under sängen alltid hade en flaska insmugglad vodka som dövade smärtan och gav honom ork att uthärda misären. Dagarna ägnade han åt barnen på nätterna skrev han. De sista månaderna förde han en slags dagbok. Egentligen är det inte en dagbok i traditionell bemärkelse. Det är mer av en minnesbok, en slags
memoarer där han varvar minnesbilder och händelser med tankar och reflektioner men där han också skildrar livet i gettot. I den sista anteckningen i dagboken den 4 augusti 1942 dagen innan barnen och personalen deporteras till Treblinka berättar han om hur han när han står och vattnar sina blommor ser en tysk soldat på vakt. Och han kan inte låta bli att undra vem mannen är: Kanske var han i sitt civila liv bylärare, kanske jurist, kanske sopade han gatorna i Leipzig, kanske var han kypare i Köln? Vad skulle han göra om jag nickade åt honom? Om jag vinkade vänligt med handen? Kanske han inte ens vet, att det är som det är. Dödsläger i Polen Trots de outhärdliga livsvillkoren i gettot och den nazistiska övermaktens systematiska förnedring av dess invånare så släppte egentligen aldrig Korczak sin ödmjuka inställning till människor. Trots att han var väl medveten om att den slutliga utplåningen av Warszawagettot inletts den definitiva tömningen av gettot var inne på sin femtonde dag, det judiska rådets ledare Adam Czerniakow hade tagit sitt liv i protest mot deportationerna, ryktena om dödsläger runt om i Polen florerade vilt och ingen trodde längre på talet om arbete och omflyttningar i österled så övergav han inte sin djupt rotade humanistiska människosyn. Han såg en människa funderar över vem han var, varifrån han kom, hur han skulle reagera om han vinkade till honom. Dagboken smugglades ut ur gettot och murades in i väggen på det katolska barnhem som Korczak drev före kriget och räddades på så sätt till eftervärlden. 5 augusti 1942 På morgonen den 5 augusti 1942 omringade nazistiska soldater barnhemmet på Siennagatan. Barnen avbröts mitt i frukosten och tvingades ut på gatan. I täta led vandrade de sedan genom det förfallna gettot till Umschlagsplatz. Korczak gick först, Stefania sist. Legenden berättar att Korczak bar ett litet barn på armen, att någon bar barnhemmets fana, att man sjöng under vandringen. Men ögonvittnen berättar i stället om tysta, tunga steg, om apati och förlamning. Legenden berättar att han fick sitt sista erbjudande om falska papper och fri lejd alldeles innan han, tillsammans med Stefania och barnen, tvingades ombord på tåget till förintelselägret Treblinka. Men återigen vägrade han med motiveringen att han inte kunde överge barnen när de som bäst behövde honom. Treblinka ligger ett tiotal mil nordost om Warszawa. I den dödsfabrik som byggdes här mördades närmare niohundratusen människor under det dryga år den var i drift. Minnesplatsen är gestaltad som ett hav av stenar. Varje sten symboliserar en utplånad judisk shtetl och var och en har namnet på en stad eller by inristat. Endast en sten bär en enskild persons namn: Janusz Korczak Henryk Goldszmit och barnen Texten är en något förkortad version av kapitlet Janusz Korczak ett porträtt i antologin Janusz Korczak och barnens värld, red. Leif Mathiasson (Studentlitteratur 2004).