Sveriges genusforskarförbund

innehåll 2 7 31 54 67 86 92 Från redaktionen: Kunskapandets villkor Kerstin Alnebratt, Fredrik Bondestam och Kajsa Widegren Man kan känna utmattningen i luften. (Sinnes)stämningen på det nyliberala universitetet och dess påverkan på feministiska forskare Maria do Mar Pereira Rasifiering av kunskapsproduktion. En epistemologisk resa genom processer av inkludering och exkludering i olika akademiska forum Fataneh Farahani och Suruchi Thapar-Björkert Frispel: Ain t I a woman?/är inte jag en forskare? Paula Mählck Den okroppsliga kunskapssynens politik. Om varför hållbar utveckling tycks svårhanterligt i utbildning Hanna Sjögren Recensioner Sveriges genusforskarförbund

från redaktionen Kunskapandets villkor I skrivande stund sköljer våg efter våg av #metoo-vittnesmål genom offentligheten, inte minst från kvinnor i akademin. Vår analys är att dessa massiva uppror mot sexism och misogyni, i bransch efter bransch, bland annat bygger på att kunskaper om hur maktstrukturer griper in överallt har spridits samhälleligt och gjort de gemensamma aktionerna möjliga. Kvinnor från hela arbetslivet, och även i dess utkanter, formulerar något som kanske kan bli en solidarisk, politisk agenda mot våld, för kvinnofrid, och med krav på strukturella förändringar inom alla politikområden. I det sammanhanget kan maktanalyser och utvecklande av nya metoder för förändring bidra. Här spelar framväxandet, etablerandet och organiseringen av feministisk forskning, genusforskning och genusvetenskap avgörande roller. Den situation som behövs för att ta de många enskilda berättelserna och föra dem samman till en maktanalys har delvis möjliggjorts genom genusforskningens kunskapsproduktion. Kvinnor kan kräva sin rätt och ställa ansvariga till svars för bristerna i att erkänna, stoppa, lagföra och problematisera sexistiska strukturer, organisationer och maktrelationer. Ett temanummer om feministiska och intersektionella perspektiv på forskningens villkor är därför mer angeläget än någonsin. Artiklarna rör sig alla, men på olika sätt, kring de subjektiva, subjektiverande och situerade aspekterna av att verka i akademins undervisande och forskande verksamheter. Genom att centralisera det subjektiva erkänner de, men problematiserar, att expertkunskap i vårt nuvarande system alltid knyts till det individuella kunskapskapitalet. De enskilda bidragen i temanumret kan läsas var för sig, men kan med fördel också läsas intertextuellt. Det vill säga, texterna utgör polyfona röster om ojämlikhetens akademiska landskap. De ger sammantvinnade uttryck för paradoxer, utmaningar, exkluderingar, maktobalanser och ständigt skiftande modaliteter, situeringar och språkdräkter. Precis så dynamiskt, heterogent, motstridigt och kritiskt som ett vetenskapligt fält ska fungera när det är som bäst. De emotionella och förkroppsligade aspekterna av att förhålla sig till produktivitetskrav, svenska universitets rasistiska strukturer och undervisandets objektivitetsanspråk sätts in i sina strukturella och diskursiva sammanhang. Vi Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 3

från redaktionen påminns om hur Donna Haraway, i A Manifesto for Cyborgs (1987), situerade sin egen kunskapande position politiskt och epistemologiskt och samtidigt påpekade hur de stora, enhetliggörande systemen aldrig helt kan producera enhetliga subjekt: I am conscious of the odd perspective provided by my historical position a PhD in biology for an Irish Catholic girl was made possible by Sputnik s impact on US national science-education policy. I have a body and mind as much constructed by the post-second World War arms race and cold war as by the women s movements. There are more grounds for hope in focusing on the contradictory effects of politics designed to produce loyal American technocrats, which also produced large numbers of dissidents, than in focusing on the present defeats. (Haraway 1987: 27f) I den forskningspolitiska diskursen idag samsas idéer om akademins relevans och samhällsnytta med krav på effektivitet och ekonomistyrning. Lärosäten utmålas därtill som demokratiska institutioner som ska utgöra skydd mot faktaresistens och populism och de ska även härbärgera kritiska perspektiv och stå fria från ideologi och politik. Genom de här mer eller mindre kontraproduktiva skärningspunkterna har genusvetenskap gradvis institutionaliserats. Det är också en nyliberal styr- och organiseringsmodell som genusforskning och annan maktkritisk forskning idag generellt både verkar inom och ifrågasätter. Därför speglar genusforskning en större fråga om forskningens frihet, där kanske framför allt feministisk forskning befinner sig i ett kritiskt skede på flera sätt. Förs egentligen samtal om feministisk organisering för en fri akademisk kunskapsbildning? Hur kan principer och villkor för maktkritisk forskning utvecklas som inte underordnar sig rationaliteter som per definition hämmar nyfikenhet, samarbete, solidaritet, systerskap, eller aktivistbaserade initiativ till forskning och utbildning? Kort och gott - var finns arenan för en offentlig, engagerad, avancerad, vildsint, fördjupad, generativ dialog om genusvetenskapens och genusforskningens villkor och utmaningar? Vi tror att dessa dialoger pågår på en mängd olika platser och det är därför frågor om hur dessa samtal, akademiska - men öppna mot andra arenor och kunskapsformer - villkoras och möjliggörs är så centrala. För att stärka en sådan dialog introducerar avgående redaktion, tillträdande redaktion och gästredaktionen tillsammans, i samband med publiceringen av detta temanummer, en ny vinjett via TGV:s hemsida. Här erbjuds framöver ett rum för samtal om förutsättningar för feministisk forskning, genusvetenskap och genusforskning som är mer tillgängligt och direkt i sitt tilltal. Vi tror det kan leda till ett utbyte av erfarenheter 4 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

från redaktionen och kunskaper som kan engagera såväl forskare som allmänhet i större utsträckning än vad ett tryckt tidskriftsnummer medger. Vinjetten Forskningens villkor kan under rätt förutsättningar bli början på ett samtal som utmanar, utvecklar och skapar nya villkor för forskning. Först ut är Sara Edenheim med texten Den goda viljans feminism som genom en närläsning av två antologier argumenterar för en kritik av det postpolitiska tillståndet som gör den specifika nyliberala styrningen möjlig att passera som just opolitisk i samhället i stort. Texten vill också visa hur den feministiska forskningen kan politisera de element som denna nyliberala styrning är beroende av. Edenheim konkluderar att en del av de identiteter som många feminister har försvarat och kanske ser som oumbärliga för politisk förändring måste genomgå samma kritiska analys som andra identiteter. Edenheims upprop för feministisk agonism kan så läsas som en direkt pendang till Maria do Mar Pereiras artikel Man kan känna utmattningen i luften : (Sinnes) stämningen på det nyliberala universitetet och dess påverkan på feministiska forskare. Artikeln bygger på etnografi från Portugal och feministiska forskares erfarenheter av produktivitetskrav i det nyliberala universitetets regim. Analyserna visar hur akademiker generellt är perfekta nyliberala subjekt, de är predisponerade att vara själv-motiverade, självständiga, prestationsinriktade och individualistiska. Men det är feministiska forskares vilja att påverka samhället, bidra med ny kunskap för en mer rättvis värld, och att på vardaglig basis stötta kollegor och studenter som exploateras i den nyliberala performativitetskulturen. Pereira avslutar sin artikel med att uppmana läsaren att på individuell nivå slå sig ur dessa regimer, gå och göra något annat, som att umgås med vänner och familj. Men fortsätt istället läsa! Numret fortsätter med Fataneh Farahanis och Suruchi Thapar-Björkerts artikel som analyserar hur rasifiering exkluderar både kunskapsinnehåll och rasifierade subjekt i svensk akademi. De intrikata sätt som rasifierade forskares forskningsmeriter marginaliseras och underkänns analyseras utifrån en välbehövlig utblick mot internationell forskning om rasism i akademin. Egna, mycket specifika, erfarenheter av underkännande av författarnas kunskaper skapar en text som balanserar på en farlig gräns: personlig exponering står mot det akuta behovet av att synliggöra de strukturer som misskänner rasifierade som forskande subjekt. Detta är en farlig balansgång som vi måste tro på. Vita kvinnor i akademin har tidigare gått samma balansgång, men i förhållande till patriarkala akademiska regimer. Nästa artikel i numret är ett frispel av Paula Mählck som tar utgångspunkt i just den nya forskningspropositionen och en postkolonial läsning av den. Hennes text frågar sig var rasifierade kvinnor har tagit vägen i forskningspolitikens jämställdhetssträvanden? Trots att intersektionalitetsbegreppet har använts för att forma maktkritiska studier i svenska akademiska miljöerna under ett 15-tal år så finns få spår av detta i jämställdhetsdiskursen. Är inte jag en forskare, frågar sig Mählck och alluderar på Sojourner Truths berömda tal Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 5

från redaktionen Ain t I a Woman? från 1851. Mählck visar med hjälp av sin pågående forskning om Sida-doktoranders villkor hur postkoloniala kunskapsrelationer, intersektionella och rumsliga kroppsrelationer [blir] bärande principer i konstruktionen av förkroppsligade diskursiva geografier och av (tillgängliga) subjektspositioner i akademin. I Hanna Sjögrens artikel är det de normativa krav och förväntningar på att den kunskap som förmedlas på universitetsutbildningar ska vara neutral och opartisk som står i centrum. Exemplet för artikeln är undervisning i hållbar utveckling, ett ämne som utmanar dessa neutralitetsanspråk och blottar lärarens transkorporeala inkludering i oöverskådliga och komplexa system. Dessa krav ställer den undervisande läraren inför specifika, epistemologiska balansakter. Utifrån Donna Haraways (1988) vetenskapsteoretiska förståelse av objektivitet som partiell analyserar Sjögren universitetslärarnas ambivalens inför att både vara lärare och människa, och hur långt undervisningen får lov att påverka studenterna i deras vardagliga liv. Vi i gästredaktionen befinner oss, som personer, lite vid sidan av genusvetenskapen och genusforskningsfältet men vi har hållit oss i närheten eftersom vi tror på dess samhälleliga potential. Vi har alla tre forskarbakgrund men har av olika skäl rört oss bort från egna forskarkarriärer. Utan att själva befinna oss i forskningsgörandet ser vi ändå det överväldigande behovet av kunskap med maktkritiska perspektiv, som bygger på andra epistemologiska grunder än de traditionella disciplinerna kan erbjuda. En central aspekt av genusforskningen ser vi som balansakten mellan kunskap och kritik. Detta kan till exempel ta sig uttryck i relationer mellan begär efter kritisk kunskap, de affektiva strukturer kritik ofta etablerar, samt en pedagogisk (o)förmåga att framställa och läsa kritik i sig. Kritisk kunskap ställer så att säga orimligt höga, men samtidigt helt nödvändiga, krav på de kunskapande subjektens ansvar att lyhört lyssna till, känna för och beröra varandra. Med detta nummer vill vi i gästredaktionen bidra till att utmana de samtida normalvetenskapernas generella tendenser att misskänna vetandets immanenta känslosamhet (Sedgwick 2002). Kerstin Alnebratt, fil. dr genusvetenskap Fredrik Bondestam, fil. dr sociologi Kajsa Widegren, fil. dr genusvetenskap Referenser Haraway, Donna (1987) A manifesto for cyborgs: science, technology, and socialist feminism in the 1980s. Australian Feminist Studies 4: 1-42. Sedgwick, Eve Kosofsky och Frank, Adam (2002) Touching feeling: Affect, pedagogy, performativity. Durham: Duke University Press. 6 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

You can feel the exhaustion in the air all around The mood of the neoliberal university and its impact on feminist scholars Maria do Mar Pereira Keywords Academia, WGFS, neoliberalism, productivity, labour, ethnography Summary Science and higher education have, in many countries, undergone profound changes in recent decades, often leading to the institutionalisation of academic cultures of performativity. These cultures reconceptualise academic work as labour which must aim to achieve the highest possible productivity and profitability, and whose quality can be assessed on the basis of amount of outputs and income generated. In several contexts, these changes transformed longstanding discourses about which kinds of scholars are excellent and which disciplines produce valuable knowledge. In this article, I examine how the institutionalisation of performative academic cultures affects the work and lives of scholars in women s, gender, feminist studies (WGFS), often in paradoxical ways. Drawing on an ethnography of Portuguese academia (conducted between 2008 and 2016), I show that the emphasis on productivity can create possibilities for WGFS, but also make much WGFS work impossible. Many WGFS scholars have been able to use performative academic cultures to expand the space for WGFS. At the same time, however, they are finding several epistemic activities increasingly difficult, if not impossible, to sustain that is, reading, thinking, peer reviewing, attending academic events due to intensifying workloads and escalating productivity expectations. This produces a mood of exhaustion, depression and alienation, particularly among women, often disproportionately saddled with the demanding pastoral work that neoliberal universities require but do not reward. I examine this mood and its impacts, arguing that the performative university is both toxic and stimulating, both destructive and seductive, for WGFS. I draw on this paradox to call for debate in WGFS about our ambivalent personal investments in work, our collective working cultures, and our collegial working relationships with each other. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 7

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften Utifrån ett forskningsprojekt som tog oväntade vändningar visar artikeln hur nyliberala akademiska kulturer, med produktionskrav och ständiga mätningar och rankningar, leder till fysisk och känslomässig utmattning. Artikeln visar att detta sannolikt drabbar genusforskare på specifika sätt, då det i grunden finns ett stort engagemang och ansvar för ämnet bland forskarna. Man kan känna utmattningen i luften (Sinnes)stämningen på det nyliberala universitetet och dess påverkan på feministiska forskare Maria do Mar Pereira När jag sitter i mitt arbetsrum en förvånansvärt regnig morgon i juni och försöker få inspiration till att börja skriva den här artikeln, försöker jag föreställa mig vem som kommer att läsa den en vacker dag. Jag undrar hur du känner dig och under vilka förhållanden du läser. Jag själv är trött och sömnig - en sen natt med arbete igår och den tunga grå himlen utanför tär på mina krafter nu på morgonen och får mig att känna mig långsam och letargisk, jag har en deadline för den här artikeln och klockan tickar. Att fästa de första meningarna på papper ger mig en ny energikick, och jag börjar känna mig mer uppåt och skriver snabbare. Massor av nya frågor dyker upp i huvudet. Jag undrar om solen skiner där du är nu, eller om utsikten utanför är snötäckt. Jag undrar om du själv också känner dig pressad av deadlines, och uttröttad av dem. Jag undrar om du läser det här långsamt, lugnt och uppmärksamt, eller jäktat ögnar igenom meningarna därför att du har begränsad tid och en obegränsad att-göra-lista. Jag undrar om du lyckas koncentrera dig på läsningen, eller blir distraherad vid var och varannan mening av en tanke eller en e-post. Jag undrar om det finns tillräckligt med tid i din agenda, energi i din kropp och utrymme i din hjärna för att ingående reflektera över mina argument. (Jag hoppas, säger jag Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 9

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften till mig själv, att jag kommer att få tillräckligt med energi och tid idag för att faktiskt åstadkomma några argument.) På det hela taget frågar jag mig själv hur din nuvarande (sinnes)stämning och arbetsbelastning kommer att påverka din kunskapsproduktion idag, och forma den epistemiska relation som denna artikel skulle kunna skapa mellan dig, mig och andra forskare. Den här frågan, och de här förkroppsligade erfarenheterna, är frågor som vi sällan skriver om, även om vi kanske talar om dem informellt med kolleger eller nära och kära varje dag. Jag har aldrig själv formellt analyserat dem, förrän de oväntat fick ett forskningsprojekt som jag ledde att spåra ur och tvingade mig att uttryckligen reflektera över dem. Den här artikeln använder urspårningen som en möjlighet att analysera arbetsförhållandena i samtida nyliberala akademiska kulturer, och ställa frågor om hur dessa förändrade förhållanden påverkar feministiska forskares liv och kroppar, och produktionen av feministisk forskning. Den börjar med att beskriva den etnografiska studie som spårade ur, kontexten som den studien utfördes i och dess nyckelbegrepp. Jag analyserar sedan hur deltagarna i studien beskriver sina erfarenheter av sitt arbete och den kollektiva (sinnes)stämningen i akademin, undersöker de effekter som båda har på akademiska kroppar, relationer och kunskapsproduktionen. Jag avslutar genom att identifiera möjligheter att omdefiniera och omforma feministiska forskares ambivalenta relationer till det akademiska arbetet. Att vända den akademiska blicken mot akademin själv Under åren 2008-2009 genomförde jag ett etnografiskt fältarbete i och om akademin och analyserade kvinno-, genus-, feministisk forsknings epistemiska status, det vill säga, i vilken utsträckning, och under vilka villkor fältets forskning erkänns uppfylla de nödvändiga kriterierna för att anses vara trovärdig och relevant kunskap, och hur dessa kriterier definieras på specifika platser, i specifika sammanhang och i vår tid (Pereira 2017). Jag var intresserad av att iaktta vardagligt akademiskt arbete och umgängesvanor för att analysera hur akademiker drar gränser för vad som räknas som riktig kunskap och hur genusforskare och dess forskning placeras i relation till dessa gränser (Pereira 2017). För att genomföra denna studie utgick jag ifrån feministisk epistemologi som byggde på feministiska analyser av akademin (som Morley 2003; Evans 2004; Amancio 2005; Butterwick och Dawson 2005), Michel Foucaults arbete (2003[1976]), och forskning i kritiska naturvetenskaps- och teknikstudier (Gieryn 1999). Centralt för denna studie var begreppet epistemisk status, ett begrepp som jag utvecklade genom att artikulera tre former av analyser av den process genom vilken kunskapsanspråk och kunskapande subjekt markeras som aukto- 10 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften ritativa: a) Lorraine Codes feministiska epistemologi (1995); b) Thomas Gieryns (1999) teoretisering av vetenskapligt gränsarbete ; och c) Michel Foucaults begreppsliggörande av termen episteme (så som det omdefinierades i hans senare arbete) som en apparatur som gör det möjligt att separera (...) det som kan från det som inte kan karakteriseras som vetenskapligt (1980: 197; se också 2003 [1976]). Likt dessa författare betraktade jag separationen och rankningen av vetenskapliga anspråk inte som en objektiv identifikation av inneboende epistemiska egenskaper, utan som pågående, kontextspecifika diskursiva och performativa prestationer (Gieryn) som producerar kunskaps- och makteffekter (Foucault) på sätt som reflekterar och reproducerar bredare sociopolitiska strukturer av ojämlikhet som tenderar att märka kvinnor (och andra Andra) [som] (...) ovetande och mindre trovärdiga (Code 2006: 147). Etnografin använde portugisisk akademi som fallstudie och innefattade 36 intervjuer med forskare, studenter och forskningsfinansiärer. Jag besökte universitet över hela landet, institutioner, arkiv, och medverkade på över 50 akademiska evenemang på olika institutioner över hela det humanistiska och samhällsvetenskapliga fältet, inklusive konferenser, student- och doktorandundervisning, förbundsmöten och kommittéer som anordnar konferenser, disputationer och bok- och tidskriftslanseringar. Liksom många andra etnografiska studier av akademin använde jag etnografi (...) med diskursanalytiska komponenter (...) [som metod] för att utrusta blicken att se processer av kunskapsproduktionen som konstruktiv snarare än deskriptiv (Knorr-Cetina 1995: 141). Fältarbetsmaterialet undersöktes med en diskursanalytisk ansats, som byggde på både Foucaults begreppsliggörande av diskurs som praktiker som systematiskt formar det objekt om vilka de talar (2006 [1969]: 54) och beforskar de diskursiva strategier som forskare använder när de beskriver statusen på deras och andras forskningsarbete (Gilbert och Mulkay 1984). Mer om metoden och utmaningarna med att utföra etnografi i/av akademin i Pereira (2013, 2017). Några år efter mitt första fältarbete 2008-2009 beslöt jag, medan jag höll på att skriva en bok baserad på detta projekt (Pereira 2017), att utvidga den etnografin och 2015-2016 genomförde jag uppföljningsintervjuer med tolv av mina ursprungliga intervjupersoner. Det hade gått 7 år sedan jag först satt i deras arbetsrum, vardagsrum, eller kaféer i grannskapet och frågade om deras erfarenheter av att förhandla om genusforskningens epistemiska status. Dessa mellanliggande sju år var en betydelsefull och intensiv tid för akademiker i Portugal på grund av att de medförde många förändringar, inklusive en åtstramningspolitik för högre utbildning och en fördjupad nyliberalisering av akademin. Dessa förändringar ledde till en institutionalisering i Portugal av det som jag kallar och jag lutar Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 11

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften mig här mot Blackmore och Sachs (2003) och Ball (2003) en performativitetens akademiska kultur (Pereira 2017). Uppkomsten av akademiska performativitetskulturer Performativa akademiska kulturer har institutionaliserats under de senaste två decennierna i en rad västerländska nationer och vilar på två grundpelare. (Performativ används i artikeln både i den teoretiska betydelsen verklighetskonstruerande och i den mer lexikala bemärkelsen produktionsinriktad. Då ingen sådan dubbeltydighet finns i den svenska översättningen av engelskans performativ används omväxlande produktionsinriktad och performativ i texten, översättarens anmärkning) Den ena är förändrade föreställningar om akademisk verksamhet som innebär att det akademiska arbetet ska syfta till att uppnå de högsta nivåerna av produktivitet och lönsamhet, och vars kvalitet kan bedömas på grundval av antalet producerade produkter (artiklar, patent eller framgångsrika eller nöjda studenter) och genererad inkomst (Morley 2003; Burrows 2012; Lund 2012; Leathwood och Read 2013; Sifaki 2016). För att kontrollera individers och institutioners produktivitet (och belöna eller bestraffa dem därefter), blir det nödvändigt att upprätthålla komplexa gransknings- och övervakningsstrukturer (Gill 2010; Mountz med flera 2015), vilka utgör systemets andra pelare. Dessa strukturer grundas på ytterst komplexa bibliometriska tekniker och rankningssystem, som möjliggör och legitimerar en kvantifierad kontroll av akademiskt arbete (Burrows 2012). Ett exempel är den växande betydelsen av citeringsregister, analys av impact och andra bibliometriska indikatorer i utvärderingsprocessen av individuell och kollektiv akademisk prestation (Burrows 2012). Ett drag i dessa granskningsstrukturer är att de själv genererar intensivt ytterligare arbete, eftersom forskare och institutioner tvingas att regelbundet producera rapporter, utvärderingar och målstyrda planer för att bevisa sin prestation. Denna omstrukturering av den akademiska världen mot ökad produktivitet förvandlar kunskapsproduktionen. Den drivs tydligare av behovet att vara högst produktiv på mätbara och vinstgivande sätt som passar ihop med de dominerande kriterierna kvalitet och excellens (Morley 2003). Men att forska är inte nog; som Blackmore och Sachs (2003: 143) hävdar, i de marknadsinriktade utbildningssystemens symboliska system, är det viktiga att synas göra någonting. Det blir nödvändigt att producera kunskap på sätt som kan användas för att skapa bilder (Blackmore och Sachs 2003) så att forskarna kan hjälpa sina institutioner att stiga i rankningarna eller dra in större inkomster. Under det sena 2000-talet och 2010- talet blev denna akademiska performativitetskultur institutionaliserad i Portugal, liksom i många andra europeiska länder (Stöckelová 2012). När jag först studerade den 2008-2009 identifierade jag en utmanande paradox; trots att många genusforskare var kritiska mot dess produktivitetskrav, så bidrog dess utveckling till, på vissa nivåer, fler möjligheter 12 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften för genusforskning och undervisning i genusvetenskap (Pereira 2015). Enligt de forskare jag intervjuade var förkastandet och avvisandet av genusforskningen i Portugal genomgående, offentlig, intensiv och ibland verbalt och institutionellt våldsamt, fram till början av 2000-talet. Från 2000 och framåt reducerade de dåvarande regeringarna, både den centerhögerledda och den center-vänsterledda i Portugal, finansieringen för institutioner inom högre utbildning och pressade universitet att expandera och diversifiera sina inkomster, genom att skapa nya examina. Denna ökade akademiska orientering mot lönsamhet i vetenskapligt beslutsfattande både gynnade och begränsade utvecklingen av genusforskningen. Många portugisiska genusforskare har långa publikationslistor och har goda internationella nätverk och goda erfarenheter av att säkra forskningsfinansiering och dessutom attraherade genusforskningskurser och examina studenternas intresse. Därför kunde genusforskningen anses relativt framgångsrik och lönsam i relation till de nya kriterierna för akademiskt värde och definitioner på excellens. Som ett resultat av detta blev universitetsadministrationer som tidigare hade varit fientliga mot genusforskningen gradvis (och ibland plötsligt) mer accepterande mot genusforskares arbete och stödjande mot genusforskarna själva. Detta uppmärksammande av genusforskningens finansiella och institutionella värde (det vill säga att den kunde profiteras på när institutionerna behövde det) tycks ha fått många forskare att avhålla sig från att offentligt ifrågasätta genusforskningens epistemiska värde. Således ledde institutionaliseringen av en akademisk produktivitetskultur i Portugal till ett ökat offentligt erkännande av genusforskningens epistemiska status (Pereira 2015, 2017, i tryck). När jag återkom till fältet under 2015-2016 hoppades jag kunna använda uppföljningsintervjuerna för att analysera hur stärkandet av produktivitetskulturen påverkade förhandlingarna om den feministiska forskningens epistemiska status sju år efter det första fältarbetet. Inom ramen för denna avancerade produktivitetsinriktning av akademiskt arbete, hade genusforskningen blivit mer eller mindre etablerad, erkänd som i stånd att producera riktig kunskap? Hade de potentiella möjligheterna och utmaningarna för genusforskningsfältet som identifierats i den första studien faktiskt förverkligats? Syftet med uppföljningen var inte att öppna nya frågeställningar utan helt enkelt att uppdatera, gå tillbaka till och eventuellt revidera analysen som jag ursprungligen hade gjort. Men det var något som var annorlunda i dessa uppföljningsintervjuer, en diffus men påtaglig och omisskännlig förändring som rubbade villkoren för min analys, omvandlade mina frågor och fick mitt projekt att spåra ur. Genusforskningens (sinnes)stämning i det performativa universitetet Vid första anblicken verkade inte mina intervjupersoners yrkessituation ha förändrats mycket på sju år: nästan alla arbetade på samma institution och ofta på samma position. En sak var emellertid Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 13

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften påtagligt annorlunda: hur de kände sig. Från första intervjun slogs jag av, och blev ofta djupt påverkad av, hur fullständigt utmattade och djupt känslomässigt utarmade de intervjuade var. Utmattningen var påtaglig i rösternas klang. Hos somliga manifesterade det sig som en hektisk ängslan, forcerat tal som regelmässigt avbröts av egna avbrott, som om deras känsla av att ständigt ha bråttom tog sig in, och fragmenterade, deras tankar och tal. Andra talade emellertid långsamt och allvarligt, intervjuerna interfolierades av trötta suckar och missmodiga pauser, som om de hade begränsad energi till att tänka och tala. Deras pressade utmattning var också någonting som de talade känsloladdat, uttryckligen och ofta om, vilket går att se i utdragen som presenteras i denna artikel. De är hämtade från mina uppföljningsintervjuer 2015-2016 med genusforskare av olika åldrar, från olika institutioner och discipliner, alla med fasta tjänster inom den portugisiska akademin (jag lämnar inga detaljerade uppgifter om dem för att bevara deras anonymitet i denna relativt lilla, men påtagligt synliga, grupp av forskare). Den här brutala belastningen [av ökad publiceringsproduktivitet som målet för akademiskt arbete] drev alla till fullständigt vansinne. ( ) [talar snabbt] Allt folk pratar om är ( ) var de har publicerats, och var de ska publiceras, och hur lite den andra personen har publicerat men jag har publicerat mer och då är jag bättre, jag menar, hör på, det här är ett sjukt klimat, okej, och det gör oss alla sjuka. Det är helt hopplöst att leva under de här förhållandena, det är ett desperat liv! Dagarna är deprimerande, förstår du? [nervöst skratt] [Varje dag får man frågan:] hur ska vi kunna producera mer? ( ) Man möter de här frågorna VARENDA dag, och man hamnar i ett tillstånd av psykologisk utmattning, och man vill ge upp, därför att det inte finns nån energi alls. ( ) Jag har inte haft en riktig semester på ÅRATAL. [rösten höjs och blir mer bestämd] JAG STÅR INTE UT LÄNGRE! [paus] Du känner väl till den känslan? Känslan av att vara helt UTSLITEN, fullständigt utsliten, INTE ENS fritiden är fredad. [tystnad] Jag menar [saktar in] Jag har bara haft [räknar upp det låga antalet lediga dagar under de senaste 18 månaderna] Det är oacceptabelt. ( ) Det är helt förödande, förödande! Citaten ovan visar på några orsaker till detta utmattningstillstånd. Även om vissa aspekter av dessa konkreta manifestationer är specifika för den portugisiska akademiska världen, är dessa uttryck välkända för forskare världen runt som arbetar inom performativitetens akademiska kulturer, därför att de avspeglar transnationella trender. Mina intervjupersoner talar om en mycket ökad arbets- 14 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften belastning (som ett resultat av förhöjda förväntningar på akademiska prestationer, underlåtenhet att ersätta kollegor som går i pension och nedskärning eller avskaffande av administrativt stöd på grund av budgetnedskärningar, bland andra faktorer); en svindlande snabbt växande granskningskultur, som skapar oräkneliga lager av extra administrativt arbete med att producera evinnerliga självutvärderingar som tar en kolossal tid att skriva ; genomförandet av nya system för utvärdering av forskning, där mycket står på spel, inklusive resurser, anseenden och relationer; omorienteringen av akademisk praxis mot den ständigt ökande produktionen av mätbara prestationer av ett visst (inskränkt) slag; det eskalerande trycket att publicera endast och primärt på engelska (som är de intervjuades andra eller till och mer tredje språk); undervisning som blir mer och mer nedvärderat, medan forskarna och lärarna förväntas undervisa mer; erosionen av akademiska arbetsförhållanden, vidgningen av klyftan mellan fast anställda och den ofta yngre arbetsstyrkan med otrygga anställningsvillkor. Den kombinerade effekten av dessa förändringar skapade inte bara svår fysisk och intellektuell trötthet, utan påverkade också de intervjuades känslomässiga relation till sitt arbete deras kreativitet, passion och motivation att utföra det, deras känsla av identifiering med det, och deras uppfattning om att det är meningsfullt och värt de ökande uppoffringarna. På mitt forskningscentrum är det krig ( ) hotet att om man inte publicerar, så blir man utsparkad. ( ) [suck] Hela livet har jag sagt att efter att jag pensionerats skulle jag ta på mig en emeritaroll och hänga här tills jag blev 70 år, för varför skulle jag vilja sluta? Jag tänker inte längre så. ( ) Det här stället sliter ut mig, dag efter dag, och har en nedbrytande påverkan på mig. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle känna så här, men jag tänker nu att jag vill bli pensionerad så att allt det här kan ta slut. Alienationen är det som verkligen trycker ner mig, man tvingas tillbringa en stor del av sin tid med utvärderingar, självutvärderingar, bevisande av än det ena eller än det andra, pappersarbete ( ), oändliga granskningar, online-system för ditt och datt. ( )Den här granskningskulturen, som man måsta rätta sig efter med otroligt snäva deadlines, alltid i allra sista minuten, med massor av hysteri runt omkring, och det är djupt alienerande, därför att det finns ingen kreativitet, det bidrar inte det minsta till ens växande, tänkande, förbindelse med andra, ingenting! Det är alienation, och alienation är nåt utmattande. Detta tillstånd av utmattning och alienation är mer än bara en individuell erfarenhet. För att använda deltagarnas ord, det är ett sjukt klimat som gör Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 15

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften oss alla sjuka, och präglar den kollektiva atmosfären. Vissa är djupare påverkade av den än andra beroende, till exempel, på deras speciella arbetsförhållanden, temperament, eller generation - men alla känner av dess effekter. Flera yngre informanter verkade till exempel mindre överraskade och störda av dessa förändringar, delvis, skulle jag säga, för att deras (eller vår, jag är själv en del av denna generation) formativa socialisering ägde rum inom denna performativa akademiska kultur. Således, att begripliggöra sitt arbete och organisera sina yrkesliv genom denna kulturs villkor tycks komma mer naturligt för dem. Men alla forskare, yngre, såväl som mer seniora, upplevde de skadliga effekterna av den. Det gemensamma i dessa känslor av fysisk utmattning, intellektuell utarmning och känslomässig nedstämdhet beskrivs övertygande i detta utdrag: Jag är mycket kritisk mot förändringarna i den akademiska världen de senaste åren. ( ) De har påverkat folk i deras väsens djupaste, innersta kärna, för plötsligt var det som stod på spel en idé om akademiska meriter som inte passade ihop med det som folk såg som meriter. ( ) Det här har verkligen påverkat folks liv. MMP: Andra jag har intervjuat säger att de märker en viss, hur ska jag säga, inte depression för det är kanske ett mycket starkt ord, men en känsla, ett tillstånd av Men du kan säga depression, för det är exakt vad det är. ( ) Akademikers psykiska hälsa har påverkats, man märker det klart varje dag runt omkring en ( ) folk är mer oroliga, deprimerade, kan hantera frustration sämre, de har fysiska hälsoproblem, kronisk smärta, de behöver medicinering för att kunna sova. ( ) Man interagerar med folk och det är tydligt att de är vid yttersta gränsen av sin kraft, gränsen för sin förmåga, de släpar sig fram. ( ) Folk har en ständig känsla av att de springer, springer, vet inte riktigt vart, förstår du? ( ) Det påverkar atmosfären, påverkar folks önskan att vara tillsammans, utmattningen blir så djupt förankrad och det är allmänt känt, man kan faktiskt känna det i luften runt omkring en. Det är talande att mitt inlägg i detta utdrag, hur jag ansträngde mig för att hitta ett sätt att beskriva saken som jag själv och andra lagt märke till i den portugisiska akademin, någonting diffust men omisskännligt, personligt men allmänt känt, att man kan faktiskt känna ( ) i luften runt omkring en. Saken vi lagt märke till, var förvisso en uppsättning känslor, ett uttryck som jag, likt Cvetkovich (2012: 4), begreppsliggör på ett avsiktligt oprecist [sätt, som] 16 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften behåller tvetydigheten mellan känslor som förkroppsligade förnimmelser och känslor som psykiska eller kognitiva erfarenheter. Men vi tenderar att förstå känslor som individuella förnimmelser eller erfarenheter placerade i kropp och själ, snarare än i luften runt omkring en. Och ändå är depressionen genererad av de akademiska performativitetskulturerna, en kollektiv gemensam och smittsam känsla. Som Cvetkovich (2012) hävdar, är depression en offentlig känsla, som kan betraktas som en epidemi på det korporativa universitetet, där de som arbetar förväntas leva med ( ) ibland omöjliga förhållanden i en kultur som säger att du bara är så bra som det du producerar (2012: 18f). Jag tycker det är nyttigt att tänka på dessa offentliga känslor, både personliga och kollektiva, båda förkroppsligade och psykiska och kognitiva (Cvetkovich 2012), både materiella (känt i fysiska hälsoproblem, kronisk smärta, utmattning) och förandligade (känt i luften ), som en (sinnes)stämning. Att fokusera på en (sinnes)stämning är att försöka beskriva någonting som ofta undgår beskrivning, som i min ansträngning i utdraget ovan, att sätta ord på en känsla, ett tillstånd. En (sinnes)stämning är, som Felski och Fraiman (2012: v) hävdar, omslutande, vag, diffus, dimmig och oberörbar, den dröjer, stannar kvar, slår sig ned, hopar sig, hänger kvar, till skillnad, till exempel, från känslor, som tenderar att vara mer intensiva och övergående. I sista hand är (sinnes)stämningar gemensamma och kollektiva. Eftersom de finns både inom och bortom oss, överallt och ingenstans, överbryggar och smörjer (sinnes)stämningar relationer mellan skenbart separata enheter: jaget och andra (Felski och Fraiman 2012: xii). Som sådana kan de förbinda oss med dem runt omkring oss eller åtminstone vissa av dem (Ahmed 2014) på intensiva men undanglidande sätt: vi är insvepta eller angripna av en (sinnes)stämning (Felski och Fraiman 2012: vii). (Sinnes)- stämningen är som vädret (Felski och Fraiman 2012: v), existerar som en atmosfär (Highmore och Taylor 2014: 8) som påverkar oss på outplånliga men nästan omärkliga sätt - mycket likt den tunga grå himlen utanför mitt fönster idag, som får mig att känna mig inåtvänd och letargisk. Att producera feministisk forskning i ett sjukt [akademiskt] klimat Det var detta sjuka klimat, en (sinnes)- stämning av utmattning och alienation som gör oss alla sjuka, som fick mitt forskningsprojekt att spåra ur. (Sinnes)- stämningen var så dominerande i vissa intervjuer att det blev omöjligt att fortsätta att fokusera på forskningsfrågorna som lett till dessa uppföljningsintervjuer. För många av intervjupersonerna tycktes det inte vara någon idé att diskutera den epistemiska statusen i kunskapen de producerade när de kände att de inte hade förutsättningarna att faktiskt, i första hand, producera kunskap. Många av dem kände verkligen att flera av de vetenskapande verksamheterna höll på att bli allt svårare, om inte omöjliga, att upprätthålla i den performativa akademiska kultur som karaktäriseras av ökad tidspress och obe- Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 17

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften vekliga förväntningar på produktivitet. Läsning var en av dessa verksamheter; deltagarna kände sig pressade att skriva mer, men kände att de hade mindre tid att faktiskt läsa andras arbeten. Självklart har jag inte under nuvarande förhållanden tid att uppdatera mina kunskaper och läsa det som skrivs. ( ) Med pressen jag har på mig för tillfället, prioriterar jag inte att läsa andras arbeten, jag kan bara inte göra det, det finns inte en chans att få in det, även om plågar mig att säga det. Jag kan inte sitta och läsa, jag önskar jag kunde det! Men det är likadant för alla mina kolleger ( ). Om nån skickar nånting till mig, Läs det här, jag tror du skulle gilla det, eller Jag har skrivit det här, det skulle vara jättebra att få din kommentar, fullständig panik, det är de värsta e-mejlen, när nån skickar mig nånting att läsa, för det finns ingen tid [att läsa], det finns det verkligen inte! Att tänka är en annan verksamhet som de intervjuade tycker är svårare att avsätta tid till. Att producera i den hastigheten ( ) som krävs, då har man inte tid att tänka lika mycket och lika djupt, man måste vara mycket mer återhållsam med hur långt man utvecklar sina idéer och sin analys, ( ) och det är svårt och ytterst alienerande att arbeta på det viset. ( ) Till och med när vi lyckas producera arbete, känner vi oss ofta inte särskilt entusiastiska över det som vi producerat, för man vet man jäktade på det, och hade egentligen inte tid att riktigt tänka på det. I ett klimat där det finns föga tid att läsa och tänka, är det inte förvånande att forskare tycker det är svårt att också upprätthålla flera andra, mer kollektiva, verksamheter. De intervjuade förklarar att det blir allt besvärligare att organisera och bevista akademiska arrangemang och att träffa, och debattera med, andra kolleger. Jag har några intressanta arrangemangsidéer ( ) men sedan får utmattningen mig att tänka oj, nej, att organisera det är för mycket jobb. Det är för mycket, jag orkar inte. Folk har inga förutsättningar att träffas, tid att prata med varandra ( ) Alla är så upptagna, så varenda en sitter i sitt egna lilla hörn, och fokuserar på sin egen lilla uppgift, och ingen diskuterar nånting! Nu är folk begravda i sitt eget lilla hål, för de är så trötta och överhopade. ( ) 18 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften På grund av den här utspridningen och individualiseringen, den här utmattningen, de här byråkratiska kraven ( ) och kraven på produktivitet. Vi har inte tid att träffas, och det betyder att vi inte diskuterar kunskapen vi producerar. Det kan kanske se ut som att saker och ting går sin gilla gång, men sanningen är att bristen på möten och diskussion försvagar allt vi gör. Klimatet påverkar också verksamheten och tillväxten vid många av genusforskningens institutioner. En forskare som var engagerad i att sköta ett genusvetenskapligt utbildningsprogram förklarar: Det är omöjligt att anordna ett möte [för gruppen engagerad i programmet]( ) Det här gör det otroligt svårt att utveckla strategier ( ) men det är en sak som inte kan göras av en person, det måste var ett lärarlag, och vi kämpar för att få igång lärarlaget, på grund av vår orimliga arbetsbelastning. Det interagerande, kollektiva och kollegiala arbetet som dessa forskare kämpar för att göra är inte en frivillig extraaktivitet. Ett forskningsfält kan inte överleva och frodas om dess forskare inte har de nödvändiga förutsättningarna inklusive tid, energi, uthållighet, motivation, intellektuell och känslomässig vitalitet att läsa, ta del av recensioner och artiklar, debattera varandras arbete, gå på arrangemang, samverka kring partnerskap, träffas för att diskutera strategier, organisera konferenser, driva professionsförbund, och sköta tidskrifter. Dessa verksamheter, strukturer och organisationer är det som utgör och upprätthåller ett fält, och ger mening och resonans åt den kunskap forskare producerar individuellt. I den meningen är genusforskningen mer än bara summan av varje enskild forskares verksamheter och prestationer. Det är också, och centralt, det fältskapande arbete de gör tillsammans. Det arbetet erkänns emellertid inte generellt och ger ingen ersättning inom det performativa universitetet. För många genusforskare är det någonting de gör mellan raderna i den akademiska världen, på kvällarna, med en formulering hämtad från medlemmarna av den portugisiska genusforskningsgruppen NIGEF (Fernandes 2008: 89). Detta skapar särskilda utmaningar för genusforskningen, särskilt i de länder där den är osäkert institutionaliserad och mindre välfinansierad och sålunda kräver ett mer alert, ihärdigt och mödosamt fältskapande. En giftig men förförisk akademisk kultur: produktivitetens paradoxer Som Gill och Donaghue (2016: 91) förutspådde i sin analys av den djupa kris som [för närvarande] påverkar universitet över hela världen, det som jag mötte i mitt uppföljningsarbete var en grupp människor ansträngda till bristningsgränsen Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 19

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften påverkade av en stämning av fysisk utmattning, intellektuell utarmning och känslomässig nedslagenhet så signifikant att det skulle kunna beskrivas som en psykosocial och somatisk katastrof. Eftersom katastrofen hämmar delning och utbyte (2016: 93), får den obestridliga epistemiska konsekvenser. Som Davies och Petersen (2005) hävdar, kan kunskapsekonomins logik faktiskt underminera och omintetgöra själva produktionen av kunskap. Både deras och min forskning visar att: Nyliberalismen nya subjekt omvandlar sig själva för att i bästa fall producera de önskade produkterna ( ). Fokus på slutprodukten utsätter dem för risken att förlora förmågan att uppfylla (eller ens att känna) lusten att utföra detta betydelsefulla, kreativa eller kritiskt intellektuella arbete. (2005: 78, min emfas) Det är vanligt att betrakta dessa känslor av utmattning, alienation, överbelastning som personliga krämpor (om inte misslyckanden) att diskuteras privat och skötas om individuellt (Gill och Donaghue 2016; Pereira 2016). Men om denna akademiska kultur underminerar vår förmåga att uppfylla och känna lusten att producera signifikant, kreativ eller kritisk forskning (Davies och Perersen 2005: 78) och även att bry oss om oss själva, våra kollegor och våra sammanhang bortom akademin (Lynch 2010; Pereira 2016) då måste vi konfrontera den kollektivt. Om performativa akademiska kulturer erkänner epistemisk status i produktiv genusforskning, men producerar ett genusforskningssamhälle där så många forskare är för trötta och jäktade för att kunna läsa varandras arbeten ordentligt, utföra kollegial granskning, läsa recensioner, träffas, diskutera, planera, gå på arrangemang, driva förbund och tidskrifter, då står vi inför ett annat odjur. Huvudutmaningen är kanske inte längre hur man ska förhandla om genusforskningens epistemiska status, utan någonting ännu mer grundläggande och fundamentalt: hur man ska garantera att vi har de arbets- (och levnads-) förhållanden som krävs för att kunna, individuellt och kollektivt, utföra det signifikanta, kreativa och kritiska arbetet (Davies och Perersen 2005: 78) i första hand, både inom och bortom dem performativa akademin. Att mobilisera debatt och handling i förhållande till denna psykosociala och somatiska katastrof (Gill och Donaghue 2016: 91) och dess påverkan på genusforskningen är angelägna uppgifter. Det är emellertid också oerhört svårt, därför att på många sätt bär och sprider denna (sinnes)stämning fröet till sin egen reproduktion. Som Cvetkovich skriver, den allmänna känslan av depression som formar livet i den samtida akademiska världen håller folk tysta, uttröttade, och för förlamade för att verkligen lägga märke till källorna till sitt elände ; det är en form av bio-makt som ( ) [verkar] försåtligt genom att få folk att känna sig 20 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften små, värdelösa, hopplösa, ( ) som formar deras sinnen och liv och krymper dem så småningom till förtvivlan och hopplöshet (2012: 12f; se också Sifaki 2016). Utmattade och överhopade av sin ökande arbetsbelastning och oroliga för hur efter de är i sitt arbete, sveps akademiker in i en vanebildande och åderlåtande cykel av sysselsatthet (Ross 2015). Den cykeln (re)producerar känslan av att de inte har tid, eller energi, att kliva av från, fundera över, och försöka att förändra det performativa universitetet. Impulsen är istället hos många akademiker att dyka ännu djupare ner i arbete för att hinna ifatt (Pereira 2016), i sökandet efter den svårfångade känslan av lugn, belåtenhet och tillfredsställelse som de hoppas väntar dem när e-postens inkorg är tömd och att-göra-listan är tom. När inkorgen eller att-göra-listan är fulla, och kroppen och sinnet är utmattade, kan det kännas omöjligt att lägga till någonting ytterligare till sin dag även om detta någonting är en ansträngning att motstå inkorgen, knöla ihop att-göra-listan, sköta om kroppen eller låta sinnet vila. Stämningen av utarmning och överhopning är så förlamande att de underminerar förmågan att stå emot och bekämpa de strukturer som genererar dem. Att debattera denna psykosociala och somatiska katastrof (Gill och Donaghu 2016: 91) är utmanande också av andra skäl: eftersom genusforskares relationer till sina intensiva arbetsbördor inte enbart är negativa och repressiva; utan komplexa, nyanserade och ambivalenta. Det prestationsinriktade universitetet är utan tvekan giftigt (Gill 2010), men det är också förföriskt (Fahlgren med flera 2016). Det utger sig för att erbjuda genusforskare möjligheter att kringgå och kortsluta tidigare befästa epistemiska ojämlikheter. Till skillnad från många traditionella akademiska regimer, som är explicit aggressiva i sina sexistiska avståndstaganden från genusforskningen, lovar det prestationsinriktade universitetet åtminstone delvis erkännande och stöd, så länge de producerar och fortsätter producera, som en av de jag intervjuade formulerade det 2008-2009. Detta erbjuder ofta ett bemäktigande, även om delvis illusorisk, och en känsla av kontroll. Som en annan informant förklarade, om vi producerar så mycket, ofta mer än [våra icke-genusforskande kollegor] så måste de stå ut med oss. Hey (2001: 80) skriver [v]i hoppas att om vi bara arbetar hårdare, producerar mer, publicerar mer, åker på fler konferenser, uppnår mer, kort sagt utför mer, så kommer vi så småningom att komma fram. Att vara produktiv är förföriskt för genusforskare också av en annan anledning: det är lätt förena med våra existerande bevekelsegrunder, begär, engagemang och breda epistemiskt-politiska projekt. Enligt Gill (2010: 241) är akademiker, på många sätt, modell-nyliberala subjekt (...). Akademiker som redan är predisponerade att arbeta hårt och göra bra ifrån sig sammanfaller perfekt med dess krav på autonoma, själv-motiverande, ansvarstagande subjekt (se också Sifaki 2016). Genusforskares predisposition sammanfaller ännu mer perfekt med dessa krav än för akademiker generellt. Detta eftersom många ser sitt arbete (forskningen, offentligt engagemang, samverkan, undervis- Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 21

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften ning, service för studenter) som interventioner i och för världen (hooks 1994; Alvanoudi 2009), och som ett personligt ansvar för ett bredare samhällsförändrande projekt, ofta också som grundläggande för sin förståelse av sig själva och sina relationer till andra. Som Skeggs (2008: 680) skriver, genusforskningen befolkas av [kvinnor som] aldrig talar om sitt arbete som ett jobb, utan som ett kall eller ett politiskt/moraliskt projekt. Vidare, när genusforskningen är prekärt institutionaliserad tenderar anställningsmöjligheterna bli än mer begränsade än i andra fält. Under dessa svåra omständigheter kan produktivitet bli en livlina för en själv och ett ansvarstagande gentemot andra. En senior genusforskare som jag intervjuade förklarade att hon inte behöver vara så produktiv som hon är, men att skriva forskningsansökningar är det enda sättet som hon kan säkra sina studenter och kollegor inkomster inom fältet. Som Davis (2011: 116) skriver, de flesta av oss känner djupt för våra studenter, våra discipliner och de projekt vi genomför. Vi gör antagligen alla mer än vi får betalt för, eftersom vi, trots allt, älskar det vi gör och rättfärdigt känner oss priviligierade för att vi får göra det. Om våra publikationer och andra professionella aktiviteter kan förändra samhället, inspirera och hjälpa andra, ge dem jobb och lön, liksom forma policys, praktiker och representation, då verkar det önskvärt och givande att försöka producera så mycket vi kan. Och ändå, i det produktionsinriktade universitetet får denna annars berömvärda och fruktbara predisposition ytterst problematiska följder. Åderlåtning eller bemäktigande? Kollegialt arbete i individualistiska tider Några av de problematiska implikationerna av genusforskarnas hårda arbete blir särskilt tydligt om vi jämför de berättelser om utmattning som deltagarna i studien från 2008-2009 uttryckte med de från 2015-2016. I den första omgången intervjuer, är deltagarna redan trötta, utslitna av det som jag kallade det svåra och vanskliga arbetet med att upprätthålla genusforskningen (Pereira 2017). Men vid den tiden omtalades trötthet med ett annat språk och upplevdes som en annan (sinnes)stämning. Vi är trötta på att vara kompetenta! Den här ansträngningen ( ) att göra samma sak varje dag, det är verkligen utmattande ( ). Vi måste alltid kolla allting ( ) för att se om vi är inkluderade. Utmattningen 2008-2009 uttrycktes, vill jag hävda, som en uppbragt, arg och självhävdande känsla som delades av en upprörd gemenskap (lägg märke till 22 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften förkärleken för vi som föremål för påstådd utmattning) som bekämpar eller utmanar (fast inte alltid i samarbete) en gemensam motståndare. Fast några av de intervjuade personerna erkände att de kände sig uttömda och missmodiga så var det något energiskt, stridslystet och entusiastiskt i (sinnes)stämningen. Den grundades på en bestämd känsla av rättmätighet, en eldande tro på behovet av att fortsätta kämpa och göra motstånd, och en stärkande kollektiv känsla, där allt tycktes uppliva talaren och publiken (inklusive mig själv). Det fanns ingen märkbar stämning av att den ofta citerade utmattningen på något sätt var symtom på personlig svaghet eller ett tecken på personligt misslyckande; tvärtom symboliserade den utmattningen storleken och vildsintheten i oppositionen mot genusforskningen och framhävde angelägenheten och värdet av fortsatt genusforskningsarbete, och gav på så sätt forskare (inklusive mig) en förnyad och förnyande stämning av individuella och kollektiva mål. Utmattningen 2015-2016 är annorlunda på subtila men signifikanta sätt. De intervjuade medger att ingen riktigt borde klara av denna omöjliga arbetsbelastning. Många längtade emellertid eller strävade efter att bli bättre på att klara av det, och det finns en underförstådd stämning av att deras kamp mot denna arbetsbelastning utgör, i viss utsträckning, en individuell begränsning och besvikelse. Utmattningen 2015-2016 är därför en mer melankolisk, självrannsakande och förlamande utmattning, olik den rättmätiga, självhävdande och entusiastiska utmattningen sju år tidigare. Även om de intervjuade uttryckligen erkänner utmattningens kollektiva natur, upplever de den som en mer personlig känsla. Andra kollegor, studenter förs ofta fram som källor till ytterligare anspråk som hotar att omkullkasta den egna individuella kampen att klara av arbetet och uppfylla krav och deadlines. Detta gör utmattningen 2015-2016 mer isolerad och isolerande, mer individualiserad och individualiserande, mer inåtblickande och lättretlig. Denna andra sortens utmattning, 2015-2016, liknar sådant som har rapporterats av forskare runt om i hela världen (Butterwick och Dawson 2005; Gill 2010; Cvetkovich 2012; Leathwood och Read 2013; Mountz med flera 2015; Gill och Donaghue 2016; Sifaki 2016; Wånggren med flera 2017) om de känslomässiga, intellektuella och fysiska effekterna av att vistas i en skadlig, bestraffande och skuldbeläggande (Sifaki 2016) performativ akademisk kultur som omintetgör ( ) (kollektivt) motstånd (Davies och Petersen 2005). Här finns också ett eko från Sifaki (2016: 116) att i ett landskap av konkurrenshöjande ledningsbeslut, får denna känsla av skam [när man misslyckas med att nå idealet för hög akademisk produktivitet] en att undvika kontakt med andra, som en ( ) överlevnadsstrategi. Det kollektiva blir åderlåtande, snarare än stimulerande. Det är inte förvånande då, att många av mina inter- Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 23

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften vjupersoner säger att de kräver ledighet, tystnad, semestrar, tid ensam. Att vända sig bort ifrån, och mot, andra När man känner sig överhopad av kravet att alltid producera mer, bättre, snabbare, kan det hjälpa att vända sig inåt och isolera sig för att åstadkomma produktivt arbete som kanske (temporärt) dämpar ens oro. Att vända sig inåt och bort för att fokusera på sina egna idéer och skrivande, kan faktiskt vara utomordentligt angenämt och stärkande för forskare som är kvinnor eller people of colour, som så ofta förväntas ta hand om andra på sina institutioner och är oproportionerligt belastade med det krävande modrande arbetet som universiteten behöver men inte belönar (Morley 2003; Lynch 2010; Mountz med flera 2015; Wånggren med flera 2017). Att investera i vårt individuella signifikanta, kreativa [och] kritiska arbete (Davies och Petersen 2005: 78) är naturligtvis också viktigt för utvecklingen av genusforskningen. Men som jag har hävdat här, är genusforskningen mer än summan av våra individuella prestationer och kan inte reduceras till dem, hur utmärkta och talrika de än kan vara. Att skapa och upprätthålla ett forskningsfält kräver också att vi vänder oss mot andra och deltar i de kollegiala verksamheterna (läsa, lyssna, bevista, recensera, organisera, ogilla, nätverka, driva, leda, välkomna, introducera, stödja, handleda, debattera, träffas, planera, kollegialt granska) vilket är det första som offras när tid, energi och tålamod är begränsade, som är fallet på det prestationsinriktade universitetet. När performativitetens produktionsinriktade logik är djupt befäst i institutionslivet, blir det mycket lätt inkorporerat som en del av forskarnas självkänsla, deras arbete, och relationer till andra. Detta kollegiala arbete genererar rikare kunskap och ett starkare fält. Det har också en annan avgörande fördel: det är bästa sättet att bekämpa det nyliberala universitetets ontologi av individualism och distanserandets etik (Kasic 2016) och motstå dess sjuka klimat av individualistisk performativitet (Mountz med flera 2015; Liinason och Grenz 2016; Wånggren med flera 2017). När performativitetens produktionsinriktade logik är djupt befäst i institutionslivet, blir det mycket lätt inkorporerat som en del av forskarnas självkänsla, deras arbete, och relationer till andra (Davies och Petersen 2005; Fahlgren med flera 2016; Sifaki 2016). Detta gör det utomordentligt svårt att spela med i produktivitetsleken, till och med för subversiva och frigörande syften, utan att internalisera och reproducera åtminstone några av lekens förutsättningar och regler (Fahlgren med flera 2016; Wånggren med flera 2017). Vi slutar ofta med att ovetande normalisera en ständigt försvinnande horisonts produktivitet och en funktionsnormativ akademisk kultur som stänger ute forskare och studenter som inte kan upprätthålla 24 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften dessa produktivitetsnivåer (Vihlman 2009; Mountz med flera 2015; Berg och Seeber 2016) Vi slutar ofta utmattade, stressade, överbelastade, ( ) oroliga (Gill 2010: 229) och ontologiskt otrygga: osäkra om vi gör tillräckligt, gör det rätta, gör lika mycket som andra, eller lika bra som andra, söker ständigt att bli bättre, att bli excellenta (Ball 2003: 220). Detta individualiserande ontologiska otrygghetsskapande blir en del av den akademiska världens (sinnes)stämning, och följaktligen påverkar det det vill säga producerar effekter och affekter i oss även om vi är kritiska mot det. Att vara sömnlös kommer inte att ändra på saker och ting men att tala om det kanske gör det En av feminismens äldsta och viktigaste läxa är detta, att framställa personliga problem som politiska frågor kan avbryta normaliseringen av status quo, därför att det framhäver att problemet inte ligger hos individen (Pereira 2012; Mountz med flera 2015; Gill och Donaghue 2016; Pereira 2016), utan i ojämlika strukturer kan detta omformas. Detta kan vara svårt att göra i en individualiserad och pressad akademisk kultur, där vi sällan har utrymme och tid att dra oss tillbaka från vardagens maniska rytm och ifrågasätta våra arbets- och levnadsförhållanden. Det är precis det utrymmet och den tiden som kan hjälpa oss att inse och komma ihåg att olika akademiska kulturer, och olika (sinnes)stämningar, är möjliga; detta, att skapa sådana utrymmen och tider är helt avgörande. I vår vardagliga verksamhet måste vi utmana den akademiska världens snabbhetskultur (Berg och Seeber 2016), avvisa glorifieringen och normaliseringen av intensivt arbete och motstå (den ofta självpåtagna) pressen att alltid utnyttja arbetstiden och endast göra produktiva saker (Mountz med flera 2015). Vi måste skapa stödjande miljöer på våra institutioner för att tala om det (Acker och Armenti 2004: 21) och tillfällen att arbeta och interagera med andra på långsamma sätt (Mountz med flera 2015; Berg och Seeber 2016;) för att göra en ny föreställning om och kalibrering av arbete både önskvärd och möjlig (Mountz med flera 2015: 1249). Detta kan till exempel innebära att införa träffar var fjortonde dag eller varje månad över lunch eller kaffe, där kollegor kan reflektera över de skadliga effekterna av dessa arbetsförhållanden, erbjuda kamratstöd, och diskutera motståndsstrategier. Men sådana samtal kan inte begränsas till säkra informella utrymmen för småprat (Wånggren med flera 2017). I våra formella interaktioner med kolleger, prefekter och studenter, måste vi offentligt och regelmässigt framhäva det ohållbara i performativa förväntningar på produktivitet (Mountz med flera 2015), och ge uttryck för betydelsen av ett mer hållbart liv inom och bortom den akademiska världen. Det är lätt att avfärda den sortens prat som ineffektivt gnäll, eller som potentiellt riskabelt blottande Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 25

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften av ens egen svaghet och oförmåga att hålla takten. Men att framhäva dessa problem är viktigt därför att det avnormaliserar produktivitetsförväntningar och krossar illusionen av att performativitet är, och alltid kommer att vara, det akademiska arbetes natur. Att göra detta är naturligtvis inte lätt. Det är på många sätt en strategi endast, eller främst, tillgänglig för de privilegierade, de som redan har ett fast arbete, garanterad inkomst, en rad av möjligheter och statusen att kunna offentligt tillstå att de kämpar mot performativa akademiska kulturer. Det är svårt också därför att vi är insnärjda i just de processer som vi kritiserar (Fahlgren med flera 2016; Sifaki 2016; Wånggren med flera 2017). Denna artikel visar ett klart exempel på det. Jag skrev den för att hjälpa till med att förändra våra individuella och kollektiva investeringar i det performativa universitetets produktivitetsnormer, men denna internationella publicering kommer förbättra mitt CV och höja min produktivitet för i år. Jag skrev den för att hävda att vi inte borde bedöma oss själva på grundval av vår produktivitet eller se andra som ett hinder för denna produktivitet. När jag skriver detta vid dagens slut, känner jag mig emellertid irriterad över mig själv för att jag har varit mindre effektiv än jag hade hoppats, och lite sur på de människor kollegor, studenter, min syster, mitt lilla barn, min egen trötta kropp som sänkte min produktivitet genom att kräva uppmärksamhet eller behöva omsorg. Ironin i denna inkonsekvens har verkligen inte gått mig förbi, jag vill hävda att det visar på viktiga saker. Det visar att dessa tankemönster och arbetspraxis är djupt förankrade i oss, och i genusforskningsfältet. Det antyder att det är nödvändigt att ha en riktig debatt om dessa tankemönster och arbetspraxis, de människor de utesluter, de saker de förstör och de förföriska, perversa njutningar (Hey 2004) de genererar. Det visar att vi inte kan ändra dessa (sinnes)stämningar, tankemönster och arbetspraxis ensamma eller överlämna arbetet åt andra. Det måste vara en planerad och organiserad kollektiv satsning (i koalitioner av tillsvidareanställda, tillfälligt anställda och arbetslösa akademiker, yngre och äldre forskare och lärare, kollegor från olika discipliner och institutioner), det borde bli en integrerad del av genusforskningens kultur internationellt, och vi måste proaktivt stödja varandra i att vidmakthålla dessa satsningar i vår individuella verksamhet, varje dag. Vi måste naturligtvis också engagera oss i brett kollektivt politiskt arbete, genom fackförbund, lokala kampanjer, eller nationella (och internationella) aktiviströrelser, förena oss med andra som arbetar för att förbättra villkoren för vår samtids arbete och försvara högre utbildning och välfärdsstaten från nedskärningar och kommersialisering. På en mer personlig nivå vill jag hävda att inkonsekvensen mellan min arbets- 26 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften praxis och fältets epistemisk-politiska mål demonstrerar att det är hög tid för mig att sätta punkt för mitt skrivande, avsluta denna artikel och återgå till min familj, vänner och kolleger. Vad beträffar dig Varför läser du fortfarande? Lägg bort den här artikeln, och tillbringa resten av dagen med att engagera dig i andra och vara skamlöst och härligt icke-produktiv. Vem vet vad som skulle kunna hända om du, och vi alla, gjorde det oftare? Översättning från engelska av Britt Ahlgren och Kajsa Widegren Tack Jag vill tacka alla deltagare i studien för att så generöst ha delat med sig av sin tid och sina erfarenheter, samt Lena Wånggren, Carolyn Pedwell och Emily Henderson för inspiration. Jag vill också tacka Kerstin Alnebratt och Kajsa Widegren för att de har uppmuntrat mig att skriva denna artikel och stöttat mig i processen, samt två anonyma granskare för deras perceptiva och konstruktiva kommentarer. Referenser Acker, Sandra och Armenti, Carmen (2004) Sleepless in academia. Gender and Education 16(1): 3-24. Ahmed, Sara (2014) Not in the mood. New Formations 82: 13-28. Alvanoudi, Angeliki (2009) Teaching gender in the neoliberal university. Gronold, Daniela, Hipfl, Brigitte och Pedersen, Linda Lund (red) Teaching with the third wave. Utrecht: Athena. Amâncio, Lígia (2005) Reflections on science as a gendered endeavour: Changes and continuities. Social Science Information 44(1): 65-83. Ball, Stephen J. (2003) The teacher s soul and the terrors of performativity. Journal of Educational Policy 18(2): 215-228. Berg, Maggie och Seeber, Barbara (2016) Slow professor: Challenging the culture of speed in the academy. Toronto: University of Toronto Press. Blackmore, Jill och Sachs, Judyth (2003) Managing equity work in the performative university. Australian Feminist Studies 18(41): 141-162. Burrows, Roger (2012) Living with the h-index? Metric assemblages in the contemporary academy. The Sociological Review 60(2): 355-372. Butterwick, Shauna och Dawson, Jane (2005) Undone business: Examining the production of academic labour. Women s Studies International Forum 28(1): 51-65. Code, Lorraine (1995) Rhetorical spaces: Essays on gendered locations. New York: Routledge. Code, Lorraine (2006) Women knowing/knowing women: Critical-creative interventions in the politics of knowledge. Davis, Kathy, Evans, Mary och Lorber, Judith (red) Handbook of gender and women s studies. London: Sage. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 27

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften Cvetkovich, Ann (2012) Depression: A public feeling. Durham: Duke University Press. Davies, Bronwyn och Petersen, Eva Bendix (2005) Neo-liberal discourse in the academy: The forestalling of (collective) resistance. LATISS: Learning and Teaching in the Social Sciences 2(2): 77-98. Davis, Kathy (2011) I m just a girl who can t say no : Some reflections on responsibility and resistance. European Journal of Women s Studies 18(2): 115-117. Deem, Rosemary (2016) Recent research evaluations in the UK and Portugal: Methodologies, processes, controversies and consequences. Sarrico, Cláudia, Teixeira, Pedro, Magalhães, António, Veiga, Amélia, Rosa, Maria João och Carvalho, Teresa (red) Global challenges, national initiatives, and institutional responses: The transformation of higher education. Dordrecht: Springer. Evans, Mary (2004) Killing thinking: The death of the universities. London: Continuum. Fahlgren, Siv, Giritli-Nygren, Katarina och Landén, Angelika Sjöstedt (2016) Resisting overing : Teaching and researching gender studies in Sweden. Women s Studies International Forum 54: 119-128. Felski, Rita och Fraiman, Susan (2012) In the mood: Introduction. New Literary History 43(3): v-xii. Fernandes, Emília (2008) Elas por elas: Corpos ruidosos, corpos silenciados em contexto organizacional. Diacrítica 22(3): 87-102. Foucault, Michel (1980) The confession of the flesh. Gordon, Colin (red) Power-knowledge: Selected interviews and other writings, 1972-1977. Brighton: Harvester Press. Foucault, Michel (2003 [1976]) Society must be defended: Lectures at the Collège de France, 1975-76. New York: Picador. Foucault, Michel (2006 [1969]) The archaeology of knowledge. Oxon: Routledge. Gieryn, Thomas (1999) Cultural boundaries of science: Credibility on the line. Chicago: University of Chicago Press. Gilbert, G. Nigel och Mulkay, Michael (1984) Opening Pandora s box: A sociological analysis of scientists discourse. Cambridge: Cambridge University Press. Gill, Rosalind (2010) Breaking the silence: The hidden injuries of the neoliberal university. Ryan-Flood, Róisín och Gill, Rosalind (red) Secrecy and silence in the research process: Feminist reflections. Abingdon: Routledge. Gill, Rosalind och Donaghue, Ngaire (2016) Resilience, apps and reluctant individualism: Technologies of self in the neoliberal academy. Women s Studies International Forum 54: 91-99. Hey, Valerie (2001) The construction of academic time: Sub-contracting academic labour in research. Journal of Educational Policy 16(1): 67-84. Hey, Valerie (2004) Perverse pleasures: Identity work and the paradoxes of greedy institutions. Journal of International Women s Studies 5(3): 33-43. Highmore, Ben och Taylor, Jenny Bourne (2014) Introducing mood work. New Formations 82: 5-12. hooks, bell (1994) Teaching to transgress: Education as the practice of freedom. New York: Routledge. Kašic, Biljana (2016) Unsettling women s studies, settling neoliberal threats in the academia. Paper presenterat vid Atgender Spring Conference: Feminist Spaces of Teaching and Learning: Queering Movements, Translations and Dynamics, Utrecht. 28 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften Knorr-Cetina, Karin (1995) Laboratory studies: The cultural approach to the study of science. Jasanoff, Sheila, Markle, Gerald E., Petersen, James C. och Pinch, Trevor (red) Handbook of science and technology studies. London: Sage. Leathwood, Carole och Read, Barbara (2013) Research policy and academic performativity: Compliance, contestation and complicity. Studies in Higher Education 38(8): 1162-1174. Liinason, Mia och Grenz, Sabine (2016) Women s/gender studies and contemporary changes in academic cultures: European perspectives. Women s Studies International Forum 54: 79-83. Lund, Rebecca (2012) Publishing to become an ideal academic : An institutional ethnography and a feminist critique. Scandinavian Journal of Management 28(3): 218-228. Lynch, Kathleen (2010) Carelessness: A hidden doxa of higher education. Arts and Humanities in Higher Education 9(1): 54-67. Morley, Louise (2003) Quality and power in higher education. Buckingham: Open University Press. Mountz, Alison, Bonds, Anne, Mansfield, Becky, Loyd, Jenna, Hyndman, Jennifer, Walton-Roberts, Margaret, Basu, Ranu, Whitson, Risa, Hawkins, Roberta, Hamilton, Trina och Curran, Winifred (2015) For slow scholarship: A feminist politics of resistance through collective action in the neoliberal university. ACME 14(4): 1235-1259. Pereira, Maria do Mar (2012) Uncomfortable classrooms: Rethinking the role of discomfort in feminist teaching. European Journal of Women s Studies 19(1): 128-135. Pereira, Maria do Mar (2013) On being invisible and dangerous: The challenges of conducting ethnographies in/of academia. Strid, Sofia och Husu, Liisa (red) Gender paradoxes in changing academic and scientific organisation(s). GEXcel Work in Progress Report, volym XVII. Örebro: Örebro universitet. Pereira, Maria do Mar (2015) Higher education cutbacks and the reshaping of epistemic hierarchies: An ethnographic study of the case of feminist scholarship. Sociology 49(2): 287-304. Pereira, Maria do Mar (2016) Struggling within and beyond the performative university: Articulating activism and work in an academia without walls. Women s Studies International Forum 54: 100-110. Pereira, Maria do Mar (2017) Power, knowledge and feminist scholarship: An ethnography of academia. London: Routledge. Pereira, Maria do Mar (i tryck) The institutionalisation of gender studies and the new academic governance: Longstanding patterns and emerging paradoxes. Kahlert, Heike (red) Gender studies and the new academic governance. Global challenges, glocal dynamics, and local impacts. Wiesbaden: Springer VS. Ross, Annie (2015) Hitting refresh in the modern world: How to break the cycle of busyness. Huffington Post 20 november 2015. Sifaki, Aggeliki (2016) Which side are we on? Feminist studies in the time of neoliberalism or neoliberal feminist studies? Women s Studies International Forum 54: 111-118. Skeggs, Beverley (2008) The dirty history of feminism and sociology: Or the war of conceptual attrition. The Sociological Review 56(4): 670-690. Stöckelová, Tereza (2012) Immutable mobiles derailed: STS, geopolitics, and research assessment. Science, Technology, & Human Values 37(2): 286-311. Vihlman, Maria (2009) Tieteiden välissä, sukupuolitutkimuksen kartalla Elämys & analyysi. Tampere: NaMi & University of Tampere. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 29

Tema/ Man kan känna utmattningen i luften Wånggren, Lena, Murray, Órla och Crowley, Muireann (2017) Feminist work in academia and beyond. Thwaites, Rachel och Pressland, Amy (red) Being an early career feminist academic: Global perspectives, experiences and challenges. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Weeks, Kathi (2011) The problem with work: Feminism, marxism, antiwork politics, and postwork imaginaries. Durham: Duke University Press. Nyckelord Akademi, genusforskning, nyliberalism, produktivitet, arbete, etnografi Maria do Mar Pereira University of Warwick Department of Sociology Social Sciences Building Coventry CV4 7AL E-post: M.D.M.Pereira@warwick.ac.uk 30 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/ Racialising knowledge production An epistemological journey into processes of exclusion and inclusion within the academy FATANEH FARAHANI AND SURUCHI THAPAR-BJÖKERT Keywords Knowledge production, racialisation, epistemic habit, epistemology of ignorance, accent celling, whiteness Summary The central aim of this article is to examine intersectional processes of racialisation within the academic communities: racialisation of knowledge producers and their produced knowledge. We explore what kinds of knowledge productions and knowing subject positions are rendered (im)possible in everyday academic interactions. We use our racialised scholarly experiences as a methodological entry point to contextualise the navigations and negotiations of shifting and intersecting power relations. Our analytical reasoning is presented through several steps. First, we discuss how academic habitus and affiliations maintained in various formal and informal forums are based on established, racialised norms. Second, we discuss how the presence or absence of epistemic entitlement within different academic settings and communities is established through racialised hierarchies. Thus the physical, social, intellectual and emotional spaces that we inhabit create comfort zones for some and discomfort zones for others. Third, we argue how managing the existing accent ceiling becomes a mode for navigating the conditioning norms of whiteness. In our conclusions, we reflect on the passivity, silences as well as (mis)use of the vocabulary of anti-racism and intersectionality as a form of white capital for shoring their privileges further rather than undoing it. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 31

1960 blev sexåriga Ruby Bridges den första att bryta rassegregeringen på William Frantz-skolan i New Orleans. Fotot visar Ruby på skolans trappa, eskorterad av federala poliser. Nästan sex decennier senare upprätthålls vithetens privilegier fortfarande inom den svenska universitetsvärlden. Erfarenhetsbaserade kunskaper bör ges epistemologisk centralitet och legitimitet för att kunna identifiera den rasism som finns inom akademiska institutioner, skriver Fataneh Farahani och Suruchi Thapar-Björkert. Foto: Uncredited DOJ photographer/wikimedia commons.org

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion Genom att visa hur kunskapsproduktion och kunskaps - producenter inom akademiska institutioner vilar på rasifieringsoch andrafieringsnormer och -praktiker utmanar författarna vithetens privilegium, ett privilegium som omfattar både passivitet och tystnad. Rasifiering av kunskapsproduktion En epistemologisk resa genom processer av inkludering och exkludering i olika akademiska forum Fataneh Farahani och Suruchi Thapar-Björkert... survival is not an academic skill. It is learning how to stand alone, unpopular and sometimes reviled, and how to make common cause with those others identified as outside the structures in order to define and seek a world in which we can all flourish. (. ) For the master s tools will never dismantle the master s house. (Lorde 1983: 96) Denna artikel handlar om rasifierad kunskapsproduktion. Artikelns syfte är att utmana och problematisera hur rasifiering och andrafieringsprocesser påverkar kunskapsproduktion och kunskapande subjekt i akademiska institutioner. Texten vägleds av teman och ingångar kopplade till konstruktionen av (o)kunniga akademiska subjekt och fördelning av akademiska uppdrag och arbetsuppgifter. Akademiska kontexter är sammantvinnade med nationella och geopolitiska positioner som genomsyrar inte bara vilken forskning som utförs utan hur och vilka som utför den. Som icke vita svenska forskare (för en diskussion kring svenskhetens sammankoppling med vithet, se Mattsson 2005), med lärdomar utformade av (post)koloniala historier och seriella migrationserfarenheter, är vi intresserade av hur rasifiering görs och upprätthålls (Hübinette med flera 2012) inom akademin. Med utgångspunkt i våra erfarenheter som rasifierade forskare, en kontextualisering i befintliga sociala sammanhang, och tillämpning av postkolonial litteratur och kritiska vithetsstudier, resonerar vi kring de processer Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 33

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion i vilka kunskap görs och (ned)värderas. Texten inleds med korta själv-presentationer som möjliggör ett metodologiskt tillträde till några av de kontexter som har format våra analyser. Sedan diskuterar vi ojämlikhetsregimer inom akademin genom en analyserande forskningsöversikt. Därefter presenteras vårt analytiska resonemang genom flera steg. Först diskuterar vi hur akademisk habitus och tillhörighet uppstår och upprätthålls i olika formella och informella vetenskapliga forum utifrån rasifierade normer och praktiker. Sedan resonerar vi kring hur en känsla av berättigande genererar självklara, kunniga subjekt. Detta öppnar (eller begränsar) utrymmet för vissas intresse och därmed förlänger vissa kroppars (o)bekväm ligheter. Därefter argumenterar vi kring hur bemötande och hanterande av befintligt brytningstalk blir ett sätt att navigera genom vithetens villkorade normer. Texten avslutas med kommentarer kring vithetens privilegium som innefattar passivitet och tystnad hos dem som åtnjuter vithetens privilegier. Ett metodologiskt tillträde Suruchi Thapar-Björkerts postkoloniala position har formats genom det arv som hennes föräldrars anti-koloniala aktivism har lämnat efter sig, något som hon inte började uppskatta förrän hon kom till Storbritannien för att studera på forskarnivå. Den spatialt-koloniala kontexten som brittiska akademiska miljöer präglas av, tillsammans med de nationalistiska biografiska spår som hon delar med sina föräldrar i Indien, gjorde postkolonialiteten känslomässigt och politiskt tydlig. Hon utvecklade en stark mottaglighet för vita privilegier, vägledd av vad vissa Chicanoforskare kallar akademisk kolonialism (se Reyes och Halcon 1988). De motstridiga identiteter och förståelser som andra tillskrev hjälpte henne till att forma en berättelse om sig själv som var mer sammanhängande med hennes erfarenheter. Suruchi kom att ställa frågor om hur kunskapsproduktionen är genomsyrad av maktrelationer som gör vissa upplevelser legitima och andra illegitima. Fataneh Farahani är uppvuxen i en traditionell arbetarklassfamilj i den specifika politiska och historiska situation som präglade Iran under och efter den misslyckade revolutionen 1979. Hon har resväskan fylld av besvikelser och krossade drömmar efter revolutionen, det slitsamma och långvariga kriget mellan Iran och Irak (1980-1988), därtill en mängd exilerfarenheter. Hennes inträde i den västerländska akademin, som en annorlunda student/ doktorand, präglades av förstahandsupplevelser av att förhålla sig till dominerade stereotyper om den underordnade mellanöstern/muslimska kvinnan och olika (post)koloniala anpassningar (i brist på bättre ord) till olika akademiska miljöer. Farahanis kön, ras, klassbakgrund, etnicitet, civilstatus och religiösa och kulturella anknytningar eller avståndstaganden har kontinuerligt placerat henne i specifika positioner (utanför de normativa domänerna) och engagerat henne i analyser av olika bekönade orientalistiska diskurser och analyser av vem som konstrueras som ett otvivelaktigt kunskapssubjekt och 34 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion vems kunskap som blir marginaliserad, nedvärderad och/eller inkluderad på basis av en reducerande representativitet. Genom att tillämpa våra personliga men ändå subjektiva och medierade upplevelser lägger vi särskild uppmärksamhet vid hur vi kan använda (våra) erfarenheter som en analytisk källa utan att tillmäta dem totalt tolkningsförträde eller förringa deras betydelser. Vi ser våra erfarenheter som space for theorising (hooks 1989) och vårt teoretiserande som location of healing (hooks 2005) där vi kan artikulera kontextualiserade och mångfacetterade subjektspositioner, som dessutom positioneras och bedöms olika i olika kontexter. Genom att erkänna hur vissa personliga erfarenheter kan försvåra för en att nå sina mål, så poängterar hooks erfarenheternas betydelse som en källa till kunskap. Hon skriver: Then there are times when personal experience keeps us from reaching the mountain top and so we let it go because the weight of it is too heavy. And sometimes the mountaintop is difficult to reach with all our resources, factual and confessional, so we are just there, collectively grasping, feeling the limitations of knowledge, longing together, yearning for a way to reach that highest point. Even this yearning is a way to know. (hooks 1994: 92) Vi är väl medvetna om att en okritisk användning av levda erfarenheter kan stärka en ståndpunktsepistemologisk hållning som utgår från att de som har erfarenhet vet bättre och på något sätt har tillgång till en pålitligare kunskap. En exklusiv tillämpning av erfarenhet som grund för teoretisering och kunskapande är problematiskt. Ett okritiskt förhållningssätt till native informants (Spivak 1999; Khan 2005) utsagor (utan att kontextualisera dem i befintliga, intersektionella maktrelationer) likställer erfarenhet med kunnande och fyller enbart en instrumentell funktion. Vi vill snarare förstå (våra) erfarenhet(er) såväl som våra positioner inom ramarna för strukturella, skiftande intersektionella maktrelationer. En intersektionell förståelse av diskursiva maktrelationer är nödvändig för att förstå vilken kunskapsproduktion och vilka kunskapssubjekt som blir (o)möjliga i olika vetenskapliga forum och akademiska interaktioner. Samtidigt, genom att betona den erfarenhetsmässiga betydelsen av vårt sätt att förstå intersektionalitet distanserar vi oss från vad Bilge (2013) kallar ornamental intersectionality, vilken fråntar den intersektionella analysen sitt anspråk på social rättvisa. Detta dekorativa resonemang kring intersektionalitet inte bara urholkar begreppet som ett de maktlösas analytiska verktyg för att förstå integrerade och skiftande maktrelationer, utan gör det svårt för en själv att reflektera kring sina egna priviligierade positioner. Detta angreppssätt gör det möjligt för oss att utmana mångfacetterade system av makt som formar våra liv, genom Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 35

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion teoretisk och empirisk kunskapsproduktion, aktivism och pedagogisk verksamhet (Bilge 2013). Att bortse från och misstro levda erfarenheter har alltid varit ett effektivt sätt att utesluta, diskvalificera och degradera kvinnors, rasifierade människors och sexuella minoriteters (de är inte nödvändigtvis uteslutande grupper) politiska åsikter, akademiska produktioner, och konstnärliga och litterära verk. Å andra sidan, genom att placera kvinnors och rasifierade gruppers berättelser enbart som erfarenhetsbaserade (experiential) negligeras deras teoretiska betydelse och insats. Genom att applicera sweaty concepts (svettiga begrepp), som är genererade av praktiska och personliga erfarenheter, visar Ahmed (2017: 13) hur descriptive work is conceptual work. Medan vita medelklass (mäns) erfarenheter, som ett outtalat (unmarked) privilegium, konstituerar en institution som icke-förkroppsligad teoretiker samt som de legitima akademiska subjekten, så bekräftas de andra kunskapsproducenterna inte som teoretiserande subjekt, inte ens när de är närvarande. Ett exempel är när Farahani disputerade och hade en framstående sociolog från Storbritannien som opponent. Trots en påtagligt positiv inställning till avhandlingen kritiserade opponenten Farahani för att nästan uteslutande använda sig av vita manliga, katolska teoretiker. Farahani blev mycket perplex över denna kritik. I avhandlingen redogör hon för en teoretisk plattform med fyra pelare. Tre av dem bär titeln feminist postkoloniala teorier (med enbart rasifierade kvinnliga teoretiker), islamisk syn på sexualitet (återigen med flera kvinnor från Mellanöstern), och diaspora och diasporiska rum med en tydlig emfas på kvinnliga diasporaforskare och dess kritik av manliga diasporaforskare. Detta exempel visar hur rasifierade kvinnliga teoretiker inte erkänns även om, och när, de uppenbarligen finns. För att kontextualisera våra resonemang är det viktigt att nämna att vi både skildrar samtidens sociala relationer och de historiska och politiska kontexter som har format och ramat in dessa relationer. Mer specifikt handlar det här om den svenska exceptionalismen som konstruerar Sverige som ett allt igenom jämställt, antirasistiskt land, immunt mot rasistiska föreställningar och praktiker (Hübinette och Lundström 2014). Denna kontext är viktig för att förstå våra delade erfarenheter av privilegium och marginalisering inom konstant pendlande positioner av att vara insider och/eller outsider inom de priviligierade akademiska sammanhangen såväl som att ha en marginaliserad roll inom samma kontext (om skiftande insider- och outsiderpositioner, se Farahani 2010). Vi kommer att visa hur upprepandet av rasifierande normer (likt de upprepningar av könsnormer som Butler hänvisar till, 1990) i akademin, precis som på andra platser, genom regulativa normativa ideal för den obligatoriska eurocentrismen, som Stuart Hall beskriver (1996: 16), etablerar en logik, genom vilken den rasifierade och etnofierade kroppen är diskursivt konstituerad. Akademiska subjekt produceras och positioneras, regleras och begränsas i korsningen mellan könande 36 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion och rasifierande normer. I detta sammanhang behåller vitheten sin betydelse genom att vara osynlig, på samma sätt som heterosexualitet fortsätter att vara omarkerad och dominerande i en kontext som vidmakthåller heteronormativitet. Vidare upprätthåller vitheten sina privilegier genom sin osynlighet, medan den rasifierade andra navigerar svårigheten att vara sårbart synlig utan att bli sedd (se Koobak och Thapar-Björkert 2012). Forskning om ojämlikhetsregimer inom akademin Medan det i USA, Kanada, England och Australien finns en uppsjö av kvantitativa och kvalitativa studier, narrativbaserade såväl som teoretiskt välutvecklade, om de ojämlika villkoren för rasifierade subjekt inom akademin (Fenton med flera 2000; Margolis 2001; Poynting och Mason 2007; Henry och Tator 2009; Andrews och Palmer 2016), så är fältet relativt nystartat och omstritt i Sverige. Oron över att tala om rasism och oviljan att uppmärksamma ras som orsak till diskriminerande praktiker är några av de faktorer som har resulterat i att detta ämne är så omtvistat och möter kraftigt motstånd i Sverige. Detta motstånd går att förstå mot bakgrund av viljan att distansera sig från rashygieniska praktiker som växte fram i Uppsala under 1920-talet i syfte att bibehålla och stärka den vita rasens renhet och exklusiva homogenitet (se Hübinette med flera 2012). Närvaron av förnekande diskurser som normativ färgblindhet, sanktionerad okunskap och ett vitt liberalt tvivlande obstruerar de flesta seriösa ansträngningar att diskutera rasism, samtidigt som inställningen att vi ska inte bry oss om ras upprätthålls som norm (Habel 2012: 111f). Denna situation förstärks av att Sverige är präglat av liberala såväl som konservativa krafter som utgår från föreställningen att västerländska samhällen i stort är färdiga med att hantera problem som rasism och sexism och har utvecklats till post-rasistiska och postfeministiska samhällen. Således antas det att befästa ojämlikheter baserade på ras, klass, kön, sexualitet, funktionalitet och medborgarskap är åtgärdade (Bilge 2013; Ahmed 2014). Det finns dock forskare som har visat det ömsesidiga konstituerandet av könande och rasifierande ojämlikhetsstrukturer inom svensk högre utbildning och i forskningspolicy (de los Reyes 2007; Mählck 2012; Andersson 2014; Hübinette och Mählck 2015). I den första storskaliga studien av diskriminering på grund av hudfärg i svensk akademi visar Mählck (2016) att mer än 50 procent av den undersökta populationen utländska afrikanska doktorander erfarit diskriminering i Sverige. Vidare utvecklar Mählck (2016) begreppet embodied discursive geographies för att komparativt begreppsliggöra hur rasifiering, som en förkroppsligad och institutionell praktik, genom trans lokala, intersektionella och postkoloniala processer konstrueras på Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 37

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion olika sätt i olika postkoloniala akademiska sammanhang. Hur synlighet/osynlighet av rasdiskriminering återskapas genom diskurser om färgblindhet har också uppmärksammats (Mählck 2016). I en av pionjärstudierna om etnisk diskriminering av studenter i svensk högre utbildning, visar Fazlhashemi (2002) hur normativa föreställningar om svenskhet, som en osynlig men betydelsefull faktor, inte bara skapar en monokultur på svenska universitet utan också får en rad konsekvenser för studenter som av olika skäl betraktas som avvikande från denna svenskhetsnorm. Denna monokultur upprätthålls bland annat genom låg mobilitet inom svensk akademi, mellan såväl som inom universiteten, och säkrar därmed institutionell homogenitet, men bidrar också till att reproducera redan existerande forskningsintressen och teoretiskt engagemang inom institutionerna (Saxonberg och Sawyer 2006). Denna monokultur gör studenter och forskare med utländsk bakgrund till ett avvikande inslag inom svenska universitet (de los Reyes 2007). I rapporten Att segla i motvind visar de los Reyes (2007) hur eurocentristiska kulturella värderingar, statiska koloniala synsätt och rigida institutionella barriärer, förhindrar rasifierade akademikers befordringsgång och intellektuella karriär. Hon hävdar att akademiker med utländsk bakgrund behöver anstränga sig mer än andra, inneha kunskap, tålamod, färdighet och tid för att klara av att segla i motvind. I en studie om uteslutnings- och inkluderingsmekanismer i den svenska akademin diskuterar Saxonberg och Sawyer (2006) hur en oproportionerligt stor vikt läggs på pedagogiska meriter och undervisningserfarenheter (vilket ofta delas först och främst till etnisk-svenska akademiker). Det sker samtidigt som stort utrymme för godtycklighet och möjligheter att manipulera tjänstetillställningar är en del av en cultural cloning- process (2006: 436) som begränsar anställningsmöjligheter för akademiker med utländsk bakgrund. Medan innehav av en priviligierad akademisk position kan användas medvetet för att legitimera kritiska samtal om rasism och diskriminering, kan den också försvåra möjligheter att diskutera rasism och diskriminering i akademin. En endimensionell och avinstitutionaliserad syn på makt, där klass och utbildningsnivå ofta dementerar erfarenheter av rasism och sexism, kan likaså komplicera diskussionen om rasism. Ett exempel är när Farahani (2014) publicerade en text om hem och hemlöshet inom akademiska miljöer där hon diskuterade inte bara hur de som inte har den rätta/normativa kroppen bör anstränga sig extra för att lotsa sig igenom olika institutionella och vardagliga normer utan hur kunskapsproduktion påverkas av strukturell rasism. I bloggen Bullshit detected (2014) kan en se en bild på en hemlös vit man och författaren skriver ironiskt Vilken tur att personen på bilden har sina vita privilegier...annars hade det gått illa för honom. Författaren tycker också att Farahani ska ägna sig att studera sitt eget brunöga istället för att ägna sig åt att kritiska vithets studier. Det finns också flera kommentarer som starkt kritiserar feministisk och anti-rasistisk kunskaps- 38 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion produktion och frågar varför Farahanis text finns på olika universitets hemsidor, vilket visar att den anonyma författaren och andra kommentatorer är tillräckligt bekanta och kunniga om akademiska texter för att följa universitets publikationer och publikationslistor. Detta visar hur Farahanis priviligierade akademiska position lämnar föga utrymme för henne att prata om diskriminering. Det visar även hur en rasifierad person förväntas vara tacksam och inte ägna sitt akademiska uppdrag åt att kritisera det samhälle som en gång tagit emot henne (se Lundberg och Farahani 2017). Habitus och rasifierade akademiska (o)tillhörigheter En fråga som följt med genom våra respektive akademiska liv handlar om vem som känner sig hemma i olika akademiska kontexter och vem som känner sig (o)bekväm i dessa sammanhang? Könstillhörighet, ras, klassbakgrund, etnicitet, civilstatus, religiösa och kulturella anknytningar och avståndtaganden, bland andra faktorer, placerar oss utanför normativa akademiska domäner och med ett överhängande tvivel om vi överhuvudtaget har rätt att ha anspråk på vissa platser och vissa positioner? Denna skavande känsla av att ockupera, för att använda Ahmeds (2012: 37) uttryck, är uppenbart inrättade genom inflätade och ständigt skiftande maktrelationer som positionerar oss olika i olika situationer. Medan alla teoretiskt kan delta, så är det ändå en viss typ av kroppar som genom en tyst överenskommelse betraktas som de naturliga innehavarna av en viss typ av positioner (Puwar 2004). Vissa kroppar anses ha rätt att tillhöra, medan andra är markerade som inkräktare, vilka är, i överensstämmande med (politiska, historiska, begreppsliga) föreställningar om platser och kroppar, på fel plats. När de inte tillhör den kroppsliga normen blir de inkräktare (Puwar 2004: 8). Edward Said, en postkolonial intellektuell, palestinier med amerikanskt pass, kristen arab med ett engelskt förnamn och ett muslimskt efternamn, som har skrivit främst om orientalistisk kunskapsproduktion och dess intersektionella och varierade former (se till exempel Said 1994), beskriver i sina memoarer talande nog be titlade Out of Place (1999) hur han aldrig kände sig helt rätt, men heller aldrig helt bekväm, alltid beredd på att bli avbruten eller rättad på olika sätt och på olika platser. Genom detta visar Said hur de epistemologiska och ontologiska distinktionerna mellan det västerländska subjektet och det rasifierade, andrafierade, orientala subjektet blir påtagliga i den dagliga praktiken. Denna upplevelse av att vara på fel plats, som utgår från den vita mannen som det universella kunskapssubjektet, blockerar den rasifierade från att presentera och resonera kring sina kunskaper, utan att bli andrafierad från start. I likhet med Ahmed (2014, 2017), när vi hänvisar till vita män, syftar vi Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 39

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion på en institutionaliserad social kloning och inte enskilda män. Ahmed tydliggör det på följande vis: So when I am saying that white men is an institution I am referring not only to what has already been instituted or built but the mechanisms that ensure the persistence of that structure.... White men refers also to conduct; it is not simply who is there, who is here, who is given a place at the table, but how bodies are occupied once they have arrived; behaviour as bond. (Ahmed 2014) Samtidigt, medan den rasifierade Andra marginaliseras är hens existens, som Almedia (2015: 81) menar, ett nödvändigt villkor för upprätthållandet av kolonialt och epistemiskt våld inom samhällets institutioner. Almedia betraktar den rasifierade andra som helt nödvändig för det vita (manliga) kunskapande subjektets förmåga att producera kunskap. Det är precis som Sartre (1995), i en annan kontext, menade att den judiska existensen var nödvändig för nazismen, att antisemiten även skulle uppfinna juden om den inte redan existerade. Akademiska institutioner kan inte utvecklas genom att enbart förkroppsligas i kroppar som uppmärksammar och överensstämmer med institutionens specifika krav. Individer som arbetar inom akademin har fått sina perceptiva kategoriseringar av den sociala världen formade genom internalisering och tyst accepterande av de sociala strukturer som präglar platsen (Bourdieu 1985: 728). Frågan är således inte bara hur akademiska, habituerade redskap fördelas och förkroppsligas utan hur de erkänns olika hos olika individer. Den socialiserade subjektiviteten hos ett vitt habitus, inskärps genom den akademiska miljön, villkorar och skapar vitas perceptioner och deras syn på rasifierade relationer (Bonilla-Silva 2012). Institutionaliseringen av normativa rutiner och praktiker leder till att vissa kroppar blir oupphörligen påminda om sina miljöer och tvingas till själv-övervakning. Den dubbla historiciteten hos habitus bygger på ett specifikt socialiserat livsförlopp hos individen, å ena sidan och, å den andra, det historiska arbete som tidigare generationer utfört för att forma kognitiva strukturer som förkroppsligas hos individen (Bourdieu och Waquant 2001). Som kunskapsproducenter institueras vi via de institutioner som vi är verksamma vid. Akademiska normativiteter inhyses i våra kroppar. Men det finns också en dold läroplan (Margolis 2001) som följer integrerade normer och värderingar och som även om den inte är explicit uttalad följer sin egen rytm av inkludering och exkludering, som genom diskursiva praktiker värderar vissa kunskapanden, medan andra åsidoläggs. Således är kunskapsproduktion styrd av hierarkisering av ras och socialt och politiskt berättigande som avgör vad som är legitimt alternativt illegitimt. 40 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion Ball (1990: 3) förklarar att educational sites are subject to discourse but are also centrally involved in the propagation and selective dissemination of discourses, the social appropriation of discourses. Universitetet blir en plats där dominansstrukturer reproduceras, där individer med olika grader av makt konkurrerar om erkännanden och om att få utvidga sina (forsknings-)intressen. Det är här som den institutionaliserade vithetens obligatoriska eurocentrism leder till det potentiella (ned)värderandet och av-legitimiseringen av en viss typ av kunskapsproducenter och kunskap. Även när kunskap är producerad utanför den obligatoriska eurocentrismen som en mot-diskurs, så som den största delen av postkoloniala teorier gör, är den ofta kringskuren av gränser som den obligatoriska eurocentrismen påtvingar. Ett exempel är när Farahani blev tillfrågad om att bidra med ett kapitel till en antologi om feministiska rörelser och teori, då hon insåg hur den obligatoriska eurocentrismen i praktiken begränsade henne att skriva en annan historiebeskrivning än den vågbaserade, angloamerikanska historieskrivningen som hon ifrågasatt under sitt akademiska och aktivistiska liv (se mer i Lundberg och Farahani 2017). Withers (2015: 130) konstaterar att vad vi vet är det vi tror har hänt i det förflutna. Ett viktigt exempel på en sådan epistemisk vana (Stoler 2010) är den dominanta vågbaserade representationen av feministisk historieskrivning, som begränsar och är begränsande och därmed också exkluderande (Batra 2010; Caughie 2010). Denna epistemologiska vana skapar enhetliga förståelser av hur feminism(er) har utvecklats, baserat på den anglo-amerikanska feminismens historia och förblir tidsmässigt och platsmässigt ospecifik. Genom att betona en framåtsträvande och linjär utveckling presenteras andra feministiska rörelser som de som släpar efter sina vita systrar i UK och USA. Detta åskådliggör hur epistemiska nivåer av symboliskt våld i kunskapens produktion är oskiljaktiga från makt och förtrycksstrukturer (Guhin och Wyrtzen 2013: 234). Ett annat exempel som visar de gränser som åläggs av obligatorisk eurocentrism är hur vetenskapliga intressen för tredje världen äger rum inte bara inom ramen för utvecklingsstudier, utan ofta med hjälp av vita forskare och inte akademiska bidrag från forskare från tredje världen. På samma sätt lyser tredje världen-forskares arbete med sin frånvaro på litteraturlistor som behandlar filosofiska frågeställningar om västvärldens demokratier. Marginaliseringen av akademiker från syd i kursplaner görs genom ett naturliggjort utgångsläge att europeiska intellektuella har det mest värdefulla intellektuella kapitalet, vilket reproducerar idén att europeisk härkomst är vad som konstituerar riktig intellektualism. För icke-vita forskare, leder dessa eurocentriska epistemologier till apartheid i kunskapandet (Delgado Bernal och Villalpando 2002: 169) där vi förväntas konsumera kunskap som är av direkt betydelse för oss samtidigt som den helt saknar våra röster, våra sociala realiteter och koloniala genealogier. Maart (2014) beskriver när hon träffade en kvinna som tillsammans med sin mor Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 41

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion hade upplevt det rwandiska folkmordet, men när det kom till att skriva ett papper krävde hennes professorer att hon skulle hänvisa till tyska forskare istället för att prata om sin förstahandsupplevelse eftersom Hon var subjektiv (Maart 2014: 67). Dessa rådande epistemiska och hermeneutiska orättvisor (Fricker 2007) negligerar sweaty concepts (Ahmed 2017) som härstammar från människors erfarenheter. Negligering och/eller oförmågan att inkludera och behandla rasifierade forskares erfarenheter påverkar bedömning och vetenskaplighet. Därför betraktas de ofta som personliga, emotionella och/eller experimentella och därmed förnekas deras teoretiska insatser. En måste också vara uppmärksam på de förmågor som underprivilegierade subjekt är förtjänta av och utvecklar och den (ibland) oförtjänta makt som priviligierade subjekt besitter. Detta kan exemplifieras genom de differentieringsprocesser som sker i akademins urval. Enligt våra erfarenheter genererar olika vetenskapliga kapital (som att leda ett forskarlag, erkännande inom ett internationell vetenskapligt fält, prestigefyllda publikationer, och kontakter med media) olika typer av makt hos olika människor. Med stora individuella insatser lyckas ibland rasifierade forskare få erkännande utanför institutionella gränser, men de fortsätter att marginaliseras vid sin egen institution. De blir positionerade som experter i arbete som ger lite akademiskt kapital (såsom att handleda kandidat- och masteruppsatser) men som icke-experter för arbete som meriteras högre och ofta tilldelas vita kolleger (såsom att handleda doktorander). På många universitet är utnämnandet till professor kopplat till att vara huvudhandledare för doktorander, och medan rasifierade forskare ofta tillfrågas om att kommentera eller granska doktoranders manus, delta i seminariebehandling av avhandlingar under arbete, så tycks dessa informella processer där kunskap förmedlas och delas, sällan materialiseras till formella processer som att bli utsedd till opponent eller betygsnämnd vid disputationer, ansvar som är akademisk valuta. Dessa platser är ofta och i första hand säkerställda för det vita etablissemanget (och ofta när vi blir tillfrågade är det som näst bäst, som ersättare när första-valet ställer in eller tackar nej i sista minuten). Således, trots att våra kunskaper är uppskattade när det handlar om att förbättra en doktorands avhandlingsmanus och vi då blir betraktade som kompetenta, så är vi inkompetensförklarade när syftet med vårt deltagande har uppnåtts. Ett relativt nytt akademiskt subjekt (så som en doktorand) blir till genom att bli anammad av och själv anamma tillgängliga förordningar och begär som är igenkännbara som akademiska (Petersen 2007: 478). Att iscensätta opassande akademiskhet innebär en alltför stor risk att inte få det erkännande som forskaren behöver för att bli ett legitimt kunskapande subjekt. Till exempel, Ahmed (2014) berättar hur hon uppmärksammade att det, under flera år i rad i en av kurserna som hon undervisade på, var flera studenter som aldrig dök upp på seminarier utan istället bytte till andra seminarier med en 42 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion vit manlig professor. Ahmed frågar en av studenterna som sökte hjälp hos henne vad orsaken till hens byte av seminarium var. Hen klarlägger då att he s such a rock star. Vidare förklarar hen sin beundran för den vita professorns mer pedagogiska arbetssätt. Enligt Ahmeds uppfattning var studentens val i själva verket en referens till att rockstjärneprofessorn kunde bana väg för hens karriär. Närheten till vita män skulle hjälpa hen att nå högre upp och passera de akademiska gränserna enklare (än en junior, rasifierad Ahmed). Det är värt att här nämna att vi under våra karriärer som fakultetsmedlemmar också har vittnat om hur vissa vita studenter är konstruerade som smarta och får informell, institutionell hjälp och råd att söka doktorandstudier. Å andra sidan blir (minst lika smarta) rasifierade studenter, som inte alltid besitter rätt kulturellt kapital, resursstarka nätverk eller inte riktigt är en del av systemet, sällan uppmuntrade att fortsätta sina studier eller har inte resurser att skriva starka ansökningar i jämförelse med sina vita kamrater som har fått vägledning. De fakultetsmedlemmar som stöder specifika (vita) studenter enligt vad vi har erfarit är inte nödvändigtvis en del av urvalskommittéerna. Så inga formella fel har uppstått. Studenterna har rätt att söka stöd och riktlinjer, men de som saknar rätt kroppar och sociala och kulturella resurser (riskerar) att åsidosättas eftersom de inte får lämplig inspiration och stöd eller lämnas okunniga om sina rättigheter och förväntningar som potentiella forskarstuderande. Så återigen uppträder diskriminerande praktiker på ett sätt som är svåra att spåra och identifiera. Att ha eller inte ha självklart epistemiskt berättigande Vad kunskap är och inte är, eller vem som har och inte har kunskap i epistemologier skapade utifrån en rasialiserad kontext, måste granskas (Almeida 2005). Vem kan vara en expert på vem? Hur kan någon på ett rättvist sätt representera en gemenskap som en själv forskar och skriver om? Vems innanför -erfarenheter (under)värderas eller betraktas som partiska eller som en utgångspunkt bland andra snarare än som kunskap (för fördjupning kring den problematiska, dikotoma delningen mellan insider- och outsiderposition, se Farahani 2010)? Detta är besvärliga frågor, oavsett om vi gör anspråk på att vara medlemmar i den gemenskapen eller inte, men är särskilt angelägna för grupper som har sett sin historia utplånad, förvanskad eller bara delvis representerad i den dominerande kulturen. Som Stoler (1995) argumenterar, makt organiserar kunskap på sätt som reproducerar historiska, sociala och rasmässiga skillnader och exkluderingar och dess effekter är som mest synliga hos de som har distinkta sätt att veta och som är oupphörligen marginaliserade i västerländsk epistemologisk kanon. Således är det avgörande att en diskussion om producerade kunskaper och kunskapsproducerande processer uppmärksammar de sociala och politiska villkoren för ansvarstaganden och ansvarsskyldighet. Binärt tänkande och dikotoma ramverk skapar själv/andra-uppdelningar som Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 43

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion också omfattar de forskare som antas ha en specifik insyn och inkludering i de grupper där de utför sin forskning (Narayan 1993; Collet 2008; Farahani 2010; Nowicka och Cieslik 2013). Icke-västerländska forskare som betecknas som infödda forskare bär inte bara ett autenticitetsmärke, utan uppfattas också som inkluderad i gruppen infödda som beforskas oavsett hur komplicerad dennes relation till den gruppen är (Narayan 2003). Det kontinuerliga överskridandet av en mängd invävda faktorer genererar tvetydigheter i själva urskiljandet av inifrån och utifrån i relation till en specifik kultur. Vad som ofta är negligerat är att medan närvaron av vissa personer (som kommer inifrån eller utifrån ) kan öppna vissa dörrar, kan de också spärra andra. Det är därför ett närsynt fokus på vissa forskares föreställda gemenskap är problematiskt eftersom det bortser ifrån heterogeniteten hos varje grupp. När Fadime Shahindal blev mördad av sin far (2002) spreds en intensiv diskussion om hedersrelaterat våld. Då uppmärksammades den iranskfödda nyblivna doktoranden Farahani som hade långvarigt ideellt arbete från kvinnojourer i bagaget och dessutom forskade om andra kvinnors sexualitet. Farahani förväntades ofta förklara komplexa sammanhang relaterat till vad som helst som sågs som muslimskt, kurdiskt, mellanösternskt eller arabiskt. Medan de flesta av experterna inom akademin, likväl som media och aktivistiska organisationer, ofta tillhör en vit majoritet, så skapade det utrymme för den immigrerade (kvinnan) på ett kringskuret sätt till att antingen ge röst åt offret eller att vara den autentiska experten med sitt andrafierade ursprung, vars personliga, subjektiva och medierade erfarenheter då likställs med att ha kunskaper i ämnet. Samtidigt, genom att ställas inför vissa frågor upplevde Farahani att hennes forskarstatus fråntogs henne. Hon hade reflekterat extensivt i sina texter inte bara om hur hennes forskning hade personliga bottnar utan hur hennes insider -/ outsider -position hade påverkat den kunskap som hon hade producerat (Farahani 2010). Men att stå inför privata (inte personliga) frågor som hur det var för dig själv när du blev av med din oskuld? eller har du varit utsatt för hedersrelaterat våld via dina familjemedlemmar? inte bara kränker ens integritet utan sätter likhetstecken mellan en (rasifierad) forskare och hennes forskningsprojekt och därmed fråntog henne hennes forskarstatus. På liknande sätt fungerade processen efter det uppmärksammade gängvåldtäktsfallet i New Delhi 2012. Thapar- Björkerts fick rollen som expert på våld i det indiska samhället och blev ombedd att prata om detta ämne vid upprepade tillfällen. Vi har båda mött diskurser inom den västerländska feministiska akademin som till största delen utgår från den frigjorda europeiska kvinnans ståndpunkt. Det resulterar, paradoxalt nog, i att våldet i ickevästerländska kulturer exotiseras och samtidigt görs icke-västerländska forskare inom den västerländska akademin till experter på ojämställda kulturella praktiker. Våra respektive inifrån -positioner och kunskaper inom sexualitetsfältet reduceras 44 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion ofta till sensationslystna, partikularistiska och upplevelsebaserade diskurser om slöjan, våldtäkt eller hedersrelaterat våld, medan andra forskare får förkroppsliga teoretisk och värderingsfri kunskap (se även Narayan 2003). Thapar-Björkerts har också upplevt hur den föreställda närheten till sitt hemland ofta har gjort att hon känner sig som en ambassadör för Indien i olika akademiska sammanhang. En position som i bästa fall, för att använda Khans (2005: 2023) ord, gör henne till den infödda informanten vars roll är att översätta sin kultur och förklara de politiska omständigheter som präglar hennes hemland och informera (de vita) forskarna, de som har det misskända privilegiet att förbli okunniga. Genom att vidmakthålla privilegiet av ignorans/okunnighet bevarar en också den villkorade, priviligierade distansen. Den grundläggande, men underutvecklade, aspekten av epistemologi, nämligen ignorans/okunnighet, har varit föremål för två antologier: Race and Epistemologies of Ignorance (Sullivan och Tuana 2007) och Agnotology: The Making and Unmaking of Ignorance (Proctor och Schiebinger 2008). Medan den första antologin identifierar olika former av ignorans med specifikt fokus på ras och rasifiering som grundpelare för att kontextualisera icke-vetande praktiker, diskuterar den andra antologin varför olika former av kunskap inte har uppstått eller försvunnit eller har varit försenad eller länge försummad, på gott och ont, under olika punkter i historien (Proctor och Schiebinger 2008: vii). Genom att relatera fenomenet okunnighet till kunskap behandlar dessa antologier okunnighet, inte bara som en brist på medvetenhet utan som en väsentlig aspekt av kunskap och kunskapsproduktion. Därför analyserar dessa böcker inte enbart den epistemiska effekten av okunnighet utan även hur denna effekt stöder och upprätthåller rasism. Dessa praktiker grundar sig på, för att använda Alcoffs (2007: 39) begrepp, en avsiktlig okunnighet, som endast tillåter vissa sorters förståelser av världen att äga rum. I detta sammanhang anses inte okunnighet vara en enkel brist på kunskap utan en aktiv produktion av speciella typer av kunskaper för olika sociala och politiska ändamål (Sullivan och Tuana 2007: 161). Således är okunskapens epistemologier inte en del av en försumbar epistemisk praxis, utan en substantiell epistemisk övning i sig (Alcoff: 2017: 39) som uppstår genom vit kognitiv dysfunktion (Alcoff 2007: 55), vilken möjliggör att vita konsekvent kan agera felaktigt medan de tror att de agerar med rätta (Bailey 2007: 81). Dessa förhållanden skapar vad filosofen Amanda Fricker (2017), med sitt tilltalande begrepp, benämner som epistemisk orättvisa. Den karibisk-amerikanska medborgarrättsaktivisten Audre Lorde (1983) redogör för hur hon och andra svarta forskare och författare antingen används för fri konsultation eller blir inbjudna att kommentera på den enda existerande panelen som handlar om svart (eller) lesbisk feminism på olika konferenser, eller hamnar på en litteraturlista med svarta kvinnor. Detta leder inte bara till att svarta kvinnors kunskaper blir marginaliserade utan gör det Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 45

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion också möjligt för vita män och kvinnor att instrumentalisera sin okunskap för att förstärka sina egna priviligierade positioner. Således blir rasifierade akademiker ansvariga för att utbilda vita personer för att kunna behålla sina marginaliserade positioner. På liknande sätt diskuterar Essed (2000) hur akademiska icke-vita kvinnor förväntas använda sina erfarenheter för att stötta icke-vita studenter eller uppfylla institutionella behov av mångfald i annars helvita nämnder och kommittéer. Medan rasifierade forskare förväntas dela sina kunskaper och sitt kulturella kapital med de från majoritetskulturen, så leder detta sällan till akademiska meriter såsom att delta i internationella forskningssamarbeten, vilket genererar akademiska meriter och symboliskt kapital. Kollegernas artikulerade intresse och förtjusning i till exempel indisk mat, magdans, eller att besöka exotiska ställen i Mellanöstern eller Afrika är sällan är kopplat till att avlära sig rasism (hooks 1995: 157) eller att dela med sig av sina vita privilegier. Patton illustrerar hur vihetens dominerande ställning behåller sin hegemoni inom institutionella strukturer genom teorier om artikulation och hegemoni: universiteten signalerar samförstånd med att upprätthålla vita överhöghetshegemonier samtidigt som de presenterar sig själva som inkluderande, öppna och liberala (Patton 2004). Ett inkluderande som helt enkelt fungerar som en symbolisk åtgärd (tokenism) och medför därmed inga strukturella förändringar. Sådana former av representation och instrumentaliserande produktion av skillnad, leder lätt till att rasifierade forskare får representera mångfald och förvandlas helt enkelt endast till ett alibi. Och hur ska vi förstå de känslor av tvivel som vissa känner, medan andra känner sig berättigade till fysiska akademiska rum, likväl som till intellektuella konversationer? Allt detta bidrar till den icke ifrågasatta känslan av berättigande och försäkrade bekvämlighetszoner för vissa, medan andra sliter med konstanta känslor av osäkerhet och självtvivel och kastas från den ena obekväma platsen till den andra (Farahani 2015). Att pendla mellan olika (o)bekvämheter Vi och vårt forskningsarbete har genomgått flera olika turer och förskjutningar vilket får oss att känna oss intellektuellt, institutionellt och/eller pedagogiskt som felplacerade främlingar/utanför/gäster på olika sätt och på olika platser. De sociala och politiska ansträngningarna som krävs för att navigera genom olika institutionella normer är minst sagt slitsamma och frustrerande. Detta kontinuerliga misslyckande att passa in orsakar och skapar oupphörligt obekvämhet. När ens kropp, ens intellektuella intressen och erfarenheter befinner sig i sin bekvämlighetszon blir en bekräftad genom den givna institutionella normen och så kan en känna sig som hemma (Ahmed 2012; Farahani 2015). 46 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion Genom att göra det så blir ens hemkänsla ett sätt att förstärka de fysiska, sociala, intellektuella och emotionella rum som en bebor. Samtidigt skapar det intersektionella maktrelationer och därmed skiftande barriärer för de som inte känner sig hemma. Kroppar sticker ut när de är felplacerade, menar Ahmed (2012: 41), och denna felplaceradhet i relation till normen bekräftar den rådande normen. Under sådana omständigheter fungerar själva inkluderingen och det gästfria accepterandet av kroppar som inte framstår som vita (funktionsnormativa, medelklass, heterosexuella etcetera) i praktiken som ett (åter)etablerande av vitheten (eller annan given norm) inom den aktuella institutionen (Ahmed 2012: 43). Anmärkningsvärt nog utgör själva närvaron av icke-normativa kroppar ofta en legitim grund för att förneka institutionell rasism, sexism, homofobi etcetera. Den enkla rationaliteten bakom ett sådant förnekande är konstigt nog du är ju här, alltså finns det ingen rasism. I ett samtal med Yasmin Gunaratnam förklarar Heidi Safia Mirza (2014) hur hennes och några andra rasifierade personers anställning i priviligierade vita rum tas till intäkt för att rasjämlikhet har uppnåtts, medan som svart kvinnlig professor känner hon sig konstant hypersynlig. Denna process av inkludering återskapar vita privilegier just för att den vita kroppen fortsätter att vara den omarkerade normen. Efter att ha varit fastanställd universitetslektor i sju år vid institutionen får Thapar-Björkerts frågor om längden på hennes anställningskontrakt i början av varje termin från studenter, kollegor vid andra avdelningar, inklusive besökande forskare. Medan detta kan tolkas som att kollegor inkluderar Thapar-Björkerts i en generell diskurs om ett akademiskt prekariat, och på så vis snarare normaliserar (och samtidigt misskänner) hennes (rasifierade) erfarenhet, kan det också tyda på ett inneboende antagande om att rasifierade forskare löper större risk att ha tillfälliga anställningar och eventuellt inte kan vara i en fast position. Samtidigt som det är etablerat i Storbritannien att akademiker med invandrarbakgrund ofta finner sig arbeta på nya universitet (se Fenton med flera 2000; Ross 2016) finns det också studier i Sverige som visar att akademiker som har invandrarbakgrund arbetar i periferin till de vanliga utbildningscentrumen i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg (Behtoui 2017). Att bryta på rätt sätt och brytningstalk Olika villkor för kunskapsproduktion och kunskaps(ned)värderande har effekt på de kroppar som konstrueras som otvivelaktiga och kunniga subjekt och de som aldrig kommer att betraktas som självklart kunniga. Genom att tillämpa begreppet testimonial injustice (Frickers 2007) diskuterar vi här inte bara hur vissa talare får tillgång till trovärdighet och legitimitet i jämförelse med andra som saknar motsvarande, utan betraktar även denna ständiga trovärdighetsbedöm- Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 47

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion ning som en systematisk praktik snarare än som oskyldiga enskildheter eller olyckliga omständigheter. Den akademiska trovärdighetens förening med språk, bland andra faktorer, gör vissa rasifierade forskare mer sårbara än andra. Om en inte talar svenska är det tillräckligt problematiskt, men ens vetenskapliga kapital ifrågasätts även om en inte har rätt brytning/accent. Metaforen accent ceiling (accenttaket) (Collins och Low 2010) visar tydligt hur rasifierande praktiker utövas av institutioners gatekeepers. Akademiska subjekt som har oönskade, rasifierade accenter är inte bara flitigt diskvalificerade på grund av deras accent, utan förstärker också upplevelsen av att de som talar det institutionella språket flytande framstår som mer kvalificerade. Att modifiera och klargöra andra personers accenter sker på olika sätt och fyller olika funktioner. Det har inte bara en negativ effekt på erkännandet av ens kvalifikationer utan ger också ofta de som talar det institutionella språket flytande auktoritet att korrigera ditt språk (och framställa sig själv som ett vetande subjekt), och ibland också, genom korrigeringen, tillägna sig dina kunskaper som om de vore deras egna. Accenttaket är relevant i alla rum och på alla platser (och kan infatta även inhemska dialekter), men våra erfarenheter tyder på att höjden på detta tak är betydligt lägre i Sverige än i engelsktalande länder. Förutom ett flertal erfarenheter av ignorering på grund av hennes brytning, minns Farahani en gång när hon var gästföreläsare i en av sina kollegors klass. Kollegan beslutade att stanna kvar i klassrummet och lyssna på Farahani för att kunna följa studenternas reflektioner under de följande seminarierna. Under pausen, medan de flesta studenter var kvar i klassrummet, gick kollegan fram till en whiteboard och korrigerade Farahanis två små stavfel. Stavfel kan hända vem som helst som undervisar och skriver på tavlan och hade i det här fallet ingen som helst effekt på förståelsen av vad hon pratade om. Förutom brist på respekt visar detta än en gång hur epistemiska nivåer av symboliskt våld (Guhin och Wyrtzen 2013: 234) i kunskapens produktion är inseparabla från institutionella och vardagliga maktutövanden. Avslutande kommentarer I denna artikel placerar vi våra erfarenheter av att navigera genom historiskt vita universitet i en geopolitisk kontext där färgblindhet är utgångspunkten och där talet om att vi lever i ett postrasifierat samhälle dominerar diskursen. Erfarenhetsbaserade kunskaper bör ges epistemologisk centralitet och legitimitet för att kunna identifiera de multipla modaliteter av rasism och sexism som finns inom akademiska institutioner. Vi använder inte erfarenhet för att etablera någon orubblig skillnad. Snarare vill vi undersöka hur skillnad skapar skillnad, hur den opererar och etableras. Således är vårt syfte inte att fokusera på individuella intentioner utan uppmärksamma institutionens roll i att (re)producera effekter som systematiskt undervärderar vissa gruppers kunskapsproduktion. Genom att fokusera på rasifieringsprocesser inom akademin 48 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion har vi resonerat om inte bara vilka som konstitueras som självklara kunskapsproducenter, utan vilka som har privilegiet att vara okunniga (epistemic ignorance), vilka som väljer/refererar till vilka (epistemic habit), och vilka som kan ha självklara anspråk på olika vetenskapliga forum. Vi anser att svårigheten att prata om ras och vithetsprivilegier inte bara leder till att rasbaserade orättvisor är svåra att bevisa, utan även att tal om ras kan uppfattas som smaklöst och som en onödigt liberal gest. För att kunna granska rasiferingsprocesser och vitt privilegium kritiskt behöver vi inte bara förstå hur en kan ha privilegier utan också hur de görs genom olika processer (Pease 2006). Privilegier är helt enkelt sammankopplade, producerade och intersektionellt formade, precis så som förtryck är. Privilegiernas normativa, och därmed omärkta, status skapar osäkerhet hos medlemmar av icke-stigmatiserade grupper och upprätthåller deras position (Pease 2006). Dessutom, ens egna icke-privilegierade sociala position påverkar ens förmåga att kunna ha ett epistemiskt anspråk, vilket leder till (re)produktion av marginaliseringen. För att ta sig igenom några av dessa begränsningar har användandet av korrekt vokabulär och teoretiska och metodologiska angreppssätt de senaste årtiondena blivit en form av anti-rasistiskt kapital (Mirza och Gunaratnam 2014; Habel 2015) för en del vita anti-rasister och feminister, en strömning som snuddar vid rasifierade feministers frågor, men som gör väldigt lite för att demaskera institutionella rasistiska praktiker som ofta gagnar dem själva. Till exempel, intersektionalitet är det nya mantrat vilket tycks befria vita feminister och anti-rasister från att ta ansvar för institutionella och vardagliga rasistiska praktiker. Genom att rada upp olika faktorer tycks det som om det intersektionella språket får träda in istället för den intersektionella analysen (Puar 2012). Detta avpolitiserar intersektionaliteten snarare än gör begreppet till ett verktyg för mot-hegemonisk kunskapsproduktion. I utvecklandet av idén om vitifierad intersektionalitet, menar Bilge (2013) att när den konstitutiva betydelsen av ras i intersektionellt tänkande förskjuts från centrum till marginalen nedvärderas intersektionalitetens teoretiska betydelse för icke-vita feminister. Tack till TGV:s redaktörer som bidragit till förbättring av artikelmanus. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 49

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion Referenser Alcoff, Linda Martin (2007) Epistemologies of ignorance: Three types. Sullivan, Shannon och Tuana, Nancy (red) Race and epistemologies of ignorance. New York: State University of New York Press. Almedia, Shana (2015) Race-based epistemologies: The role of race and dominance in knowledge production. Wagadu: A Journal of Transnational Women s and Gender Studies 13: 79-105. Ahmed, Sara (2012) On being included: Racism and diversity in institutional life. Durham and London: Duke University Press. Ahmed, Sara (2014) White men. Feministkilljoys.com 4 november 2014. https:// feministkilljoys.com/2014/11/04/white-men/ [10 augusti 2017]. Ahmed, Sara (2017) Living a feminist life. Durham och London: Duke University Press. Andersson, Malinda (2014) Närvaro som märks. Rasifiering och tillhörighetsarbete i den svenska akademin. Sandell, Kerstin (red) Att bryta innanförskapet. Kritiska perspektiv på jämställdhet och mångfald i akademin. Stockholm: Makadam förlag. Andrews, Kehinde och Palmer, Amanda (2016) Blackness in Britain. New York: Routledge. Bailey, Alison (2007) Strategic ignorance. Sullivan, Shannon och Tuana, Nancy (red) Race and epistemologies of ignorance. Tuana: State University of New York Press. Ball, J. Stephen (1990) Introducing Monsieur Foucault. Ball J. Stephen (red) Foucault and education: Disciplines and knowledge. London: Routledge. Batra, Kanika (2010) The home, the veil and the world: Reading Ismat Chughtai towards a progressive history of the Indian women s movement. Feminist Review 95: 27 44. Behtoui, Alireza (2017) Främlingen bland svensk Homo Academicus. Sociologisk forskning 54(1): 91 109. Bernal Dolores Delgado och Villalpando, Octavio (2002) An Apartheid of knowledge in academia: The struggle over the legitimate knowledge of faculty of color. Equity and Excellence in Education 35(2): 169-180. Bilge, Sirma (2013) Intersectionality undone: Saving intersectionality from feminist intersectionality studies. Du Bois Review 10(2): 405-424. Bonilla-Silva, Eduardo (2012) The invisible weight of whiteness: the racial grammar of everyday life in contemporary America. Ethnic and Racial Studies 35(2): 173-194. Bourdieu, Pierre (1985) The social space and the genesis of groups. Theory and Society 14(6): 723-744. Bourdieu, Pierre och Wacquant, Louis (2001) Neoliberal newspeak: Notes on the new planetary vulgate. Radical Philosophy (105): 2-5. Bullshit. Hemlösa akademiker 25 oktober 2014. https://toklandet.wordpress. com/2014/10/25/hemlosa-akademiker/ [3 juni 2017]. Caughie, Pamela L. (2010) Theorizing the first wave globally. Feminist Review (95): 5 9. Collet, Bruce A. (2008) Confronting the insider outsider polemic in conducting research with diasporic communities: Towards a community-based approach. Canada s Periodical on Refugees 25(1): 77 83. Collins, Jack och Low, Angeline (2010) Asian female immigrant entrepreneurs in small and mediumsized businesses in Australia. Entrepreneurship and Regional Development 22(1): 97-111. 50 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion de los Reyes, Paulina (2007) Att segla i motvind. En kvalitativ undersökning om strukturell diskriminering och vardagsrasism inom universitetsvärlden. Arbetsliv i omvandling, 5, Arbetslivsinstitutet. Essed, Philomena (2000) Dilemmas in leadership: Women of colour in the academy. Ethnic and Racial Studies 23(5): 888-904. Farahani, Fataneh (2010) On being an insider and/or an outsider: A diasporic researcher s catch-22. Naidoo Loshini (red) Education without borders: Diversity in a cosmopolitan society. New York: Nova Science Publishers. Farahani, Fataneh (2014) Hem, hemlöshet och allt däremellan: Rutten från en obekvämhet till en annan. Lundberg, Anna och Werner, Ann (red) En skriftserie om genusvetenskap: Kreativt skrivande och kritiskt tänkande. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning. Farahani, Fataneh (2015) Home and homelessness and everything in between: A route from one uncomfortable zone to another one. European Journal of Women s Studies 22(2): 241 247. Fazlhashemi, Mohammad (2002) Möten, myter och verkligheter. Studenter med annan etnisk bakgrund berättar om möten i den svenska universitetsvärlden. Umeå: Umeå universitet. Fenton, Steve, Carter, John och Modood, Tariq (2000) Ethnicity and academia: Closure models, racism models and market models. Sociological Online 5. http://www. scoresonline.org.uk/5/2/fenton.html [3 november 2017]. Fricker, Miranda (2007) Epistemic injustice: Power and the ethics of knowing. Oxford: Oxford University Press. Guhin, Jeffrey och Wyrtzen, Jonathan (2013) The Violences of knowledge: Edward Said, sociology, and post-orientalist reflexivity. Postcolonial Sociology, Political Power and Social Theory 24: 231-262. Habel, Ylva (2012) Challenging Swedish exceptionalism: Teaching while black. Freeman, Kassie och Johnson, Ethan (red) Education in the black diaspora: Perspectives, challenges, and prospects. London: Routledge. Habel, Ylva (2015) #columbising: Vita forskares excellens i rasismforskning. Kvinnoperspektiv. https://feministisktperspektiv.se/2015/06/12/columbusing-vitaforskares-excellens-i-rasismforskning/ [10 januari 2017]. Hall, Stuart (1996) Introduction: Who needs identity? Hall, Stuart och du Gay, Paul (red) Questions of cultural identity. London: Sage. Henry, Frances och Tator, Carol (red) (2009) Racism in the Canadian University: Demanding social justice, inclusion and equity. Toronto: University of Toronto Press. hooks, bell (1989) Talking back: Thinking feminist, thinking black. Boston: South End Press. hooks, bell (1994) Teaching to transgress: Education as the practice of freedom. New York och London: Routledge. hooks, bell (1995) Killing rage: Ending racism. New York: Holt. hooks, bell (2005) Theory as liberatory practice. Kolmar Wendy och Bartkowski, Frances (red) Feminist theory: A reader. New York: McGraw-Hill Hübinette, Tobias, Hörnfeldt, Helena, Farahani, Fataneh och Rosales, René León (red) (2012) Om ras och vithet i ett samtida Sverige. Botkyrka: Mångkulturellt centrum. Hübinette, Tobias och Lundström, Catrin (2014) Three phases of hegemonic whiteness. Understanding racial temporalities in Sweden. Social Identities 20(6): 423-437. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 51

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion Hübinette, Tobias och Mählck, Paula (2015) The racial grammar of Swedish higher education and research policy: The limits and conditions of researching race in a colour-blind context. Andreassen, Rikke och Vitus, Kathrine (red) Affectivity and race formations. A Nordic case study (59-73). Burlington, VT: Ashgate. Khan, Shahnaz (2005) Reconfiguring the native informant: Positionality in the global age. Signs 30(4): 2017-2037. Koobak, Redi och Thapar-Björkert, Suruchi (2012) Becoming non-swedish: Locating the paradoxes of in/visible identities. Feminist Review 102: 125-134. Lorde, Audre (1983) The master s tools will never dismantle the master s house. Moraga, Cherrie och Anzaldúa, Gloria (red) This bridge called my back: Writings by radical women of colour. New York: Kitchen Table Press. Lundberg, Anna och Farahani, Fataneh (2017) I dialog. Intersektionella läsningar av hemhörighet, migration och kunskapsproduktion. Tidskrift för genusvetenskap 38(3): 77-101. Maart, Rozena (2014) When black consciousness walks arm in arm with critical race theory to meet racism and white consciousness in the humanties, Alternation, 21(2) 54-82. Margolis, Eric (2001) The hidden curriculum in higher education. New York: Routledge. Mattsson, Katarina (2005) Diskrimineringens andra ansikte svenskhet och det vita västerländska. de los Reyes, Paulina och Kamali, Masoud (red) Bortom vi och dem. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. SOU 2005: 41. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Mirza, Heidi Safia och Gunaratnam, Yasmin (2014) The branch on which I sit : Heidi Safia Mirza in conversation with Yasmin Gunaratnam. Feminist Review 108: 125-133. Mählck, Paula (2012) Situating Swedish research policy landscape in the global knowledge economy. Strid, Sofia, Husu, Liisa och Gunnarsson, Lena (red) Gender Paradoxes in Changing Academic and Scientific Organisation/s. Proceedings from GEXcel Themes 11-12: CFS Report Series No. 16, Örebro universitet och Tema Genus Report Series No. 14, Linköpings universitet. Mählck, Paula (2013) Academic women with migrant background in the global knowledge economy: Bodies, hierarchies and resistance. Women s Studies International Forum 36: 65 74 Mählck, Paula (2016) Academics on the move? Gender, race and place in transnational academic mobility. Nordic Journal of Studies in Educational Policy (2-3) 29784:1-12. Narayan, Kirin (1993) How native is a native anthropologist? American Anthropologist 95(3): 671 686. Narayan, Uma (2003) Dislocating cultures. Identities, traditions, and third-world feminism. New York och London: Routledge. Nowicka, Magdalena och Cieslik, Anna (2013) Beyond methodological nationalism in insider research with migrants. Migration Studies November 18: 1-15. Patton, Tracey Owens (2004) Reflections of a black woman Professor: Racism and sexism in academia. Howard Journal of Communications 15(3): 185-200. Peace, Bob (2006) Encouraging critical reflections on privilege in social work and the human services. Practice Reflexions 1(1): 15-26. Petersen, Eva Bendix (2007) Negotiating academicity: Postgraduate research supervision as category boundary work. Studies in Higher Education 32: 475-487. Poynting, Scott och Mason, Victoria (2007) The resistible rise of Islamophobia: Anti-Muslim racism in the UK and Australia before 11 September 2001. The Australian Sociological Association 43(1): 61 86. Proctor, Robert N. och Schiebinger, Londa (2008) The making and unmaking of ignorance. Stanford: Stanford University Press. 52 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Rasifiering av kunskapsproduktion Puar, Jasbir (2012) I would rather be a cyborg than a goddess : Becoming intersectional in assemblage theory. Philosophia: A Journal of Feminist Continental Philosophy 2(1): 49-66. Puwar, Nirmal (2004) Space invaders. Race, gender and bodies out of place. Oxford: Berg. Reyes, María de la Luz och Halcón, John (1988) Racism in academia: The old wolf revisited. Harvard Educational Review 58(3): 299-315. Ross, Alice (2016). Universities do not challenge racism says UK s first black studies professor. The Guardian 23 oktober. https://www.theguardian.com/education/2016/oct/23/universitiesdo-not-challenge-racism-says-uks-first-black-studies-professor [21 november 2017]. Sartre, Jean- Paul (1995) Anti-semite and Jew. New York: Schocken Books. Saxonberg, Steven och Sawyer, Lena (2006) Uteslutningsmekanismer och etnisk reproduktion inom akademin. Sawyer, Lena och Masoud, Kamali (red) Utbildningens dilemma: Demokratiska ideal och andrafierande praxis. SOU 2006:40. Said, Edward W. (1994) Orientalism. New York: Vintage Book. Said, Edward W. (1999) Out of place: A memoir. London: Granta Books. Spivak, Gayatri Chakravorty (1999) A critique of postcolonial reason: Toward a history of the vanishing present. Cambridge: Harvard University Press, Stoler, Ann Laura (1995) Race and the education of desire: Foucault s history of sexuality and the colonial order of things. Durham: Duke University Press. Stoler, Ann Laura (2010) Along the archival grain: Epistemic anxieties and colonial common sense. Princeton: Princeton University Press. Sullivan, Shannon och Tuana, Nancy (2007) Race and epistemologies of ignorance. New York: State University of New York Press. Withers, M. Deborah (2015) Strategic affinities: Historiography and epistemology in contemporary feminist knowledge politics. European Journal of Women s Studies 22:129-142. Nyckelord Kunskapsproduktion, rasifering, vithet, intersektionalitet, epistemisk vana, epistemiskt berättigande, epistemiska effekter av okunnighet Fataneh Farahani Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Stockholms universitet 106 91 Stockholm E-post: fataneh.farahani@etnologi.su.se Suruchi Thaper-Björket Statsvetenskapliga institutionen Uppsala universitet 751 20 Uppsala E-post: suruchi.thapar-bjorkert@statsvet.uu.se Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 53

REGERINGENS FORSKNINGSPROPOSITION REGERINGENS FORSKNINGSPROPOSITION 14.1 Intersektionellt jämställdhetsarbete i högskolan 1. 2. 3. 4. 5.

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? Till minne av Margaret Gärding Ain t I a woman?/ Är inte jag en forskare? Paula Mählck När jag skriver den här texten har vår kollega Margaret Gärding nyligen gått bort. Hennes feministiska och antirasistiska engagemang visade sig i akademiska debatter och genom sitt politiska arbete i bland annat Feministiskt initiativ (Fi). Med denna text vill jag visa hur Margarets arbete kan inspirera till kritik och förhoppningsvis förändring av rasistiska och sexistiska strukturer i akademin. Mot bakgrund av detta är det självklart för mig att inleda med ett citat från den senaste forskningspropositionen: Sveriges regering är en feministisk regering. Jämställdhet står högt på regeringens nationella och internationella agenda, vilket innebär att alla frågor som rör jämställdhet och maktförhållanden mellan könen är högt prioriterade. [ ] Forskning med jämställdhetsperspektiv inom olika discipliner är avgörande för att regeringen ska kunna driva på den nationella samhällsutvecklingen och bidra till en mer jämställd utveckling globalt. (Forskningspropositionen 2016/17:50: 26) Forskningspropositionen sätter jämställdhet på svenska högskolor högt på den forskningspolitiska agendan, det är ett av tre delmål. De övriga två delmålen lyder: Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 55

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? Sverige ska vara ett internationellt attraktivt land för investeringar i forskning och utveckling. De offentliga och privata investeringarna i forskning och utveckling bör även fortsatt överskrida EU:s mål. Samverkan och samhällspåverkan ska öka. (Forskningsproposition 2016/17:50: 20) Den här texten handlar om vad som inkluderas i jämställdhetsperspektivet i forskningspolitiken, och kanske ännu mera om vad som inte ryms inom ramen för dessa skrivningar. Detta är viktiga frågor, inte minst med tanke på propositionens tioåriga perspektiv. I propositionen 2016/17:50 är jämställdhetsperspektivet framskrivet tydligare än i tidigare forskningspropositioner när det gäller att belysa vikten av rättvisa mellan könen till exempel med avseende på jämställdhet i rådsfinansierad forskning (2016/17:50: 78ff), men därefter haltar jämställdhetsperspektivet betänkligt. Det haltar eftersom det saknas perspektiv på ojämlikhetens intersektionella dimensioner. Detta noterar jag ett drygt decennium efter intersektionalitetsperspekivets inträde i Sverige. Ja, förvisso, rätt ska vara rätt: i propositionens stycke sju som behandlar jämställdhet i akademin, fokuseras även unga forskare och utländska forskare. Karriärvillkoren ska förbättras även för dessa grupper i syfte att stärka lärosätenas konkurrenskraft och kvalitet (2016/17:50: 74). Jag läser stycket flera gånger och försöker hitta någon skrivning som visar på en kritisk medvetenhet om att universiteten inte bara är könade institutioner som behöver jämställdhetsintegreras utan även är rasifierade institutioner som behöver avkolonialiseras. Jag går bet. Inte en enda stavelse leder i den riktningen. Hur kan vi förstå avsaknaden av ett intersektionellt jämställdhetsperspektiv i forskningspolitiken? Här nedan utvecklar jag frågan. I propositionen framträder två tydligt uppdelade och parallella spår. Det ena spåret handlar om unga forskare och utländska forskare som, med några få undantag, inte är könade. I parallellspåret finns kvinnor och män i akademin - aldrig rasifierade. I texten framstår delningen mellan dessa grupper lika stor som obegriplig och smärtsam. Delning mellan forskningspropositionens jämställdhetsperspektiv och hur nyare forskning i Sverige och internationellt skriver fram rasism och sexism i akademin är problematisk ur flera aspekter. Bland annat osynliggör propositionens rådande skrivningar den postkoloniala kritiken av ett vitt och misogynt vetenskapssamhälle. Låt mig ge några 56 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? exempel på postkolonial kritik. Utbildningsforskaren David Gillborn (2005: 485) tolkar brittisk utbildningspolicy som ett utslag av vit performativitet. Vit performativitet gör det möjligt att reproducera rasism i utbildningspolitiken genom handlingar där intentionen ofta varit den motsatta. Sociologen Eduardo Bonilla Silva (2011: 173) använder sig av termen rasifieringens grammatik för att beskriva liknande processer. Här gör rasifieringens grammatik det möjligt att osynliggöra rasismens mekanismer inom områden som exempelvis universitet och kulturinstitutioner. Till exempel menar Bonilla-Silva (2011) att det är vanligt att benämna universitet i USA som historiskt svarta universitet (så kallade HBCUs, historically black colleges and universities) medan en liknande process, det vill säga att benämna vithet inom universiteten vore en diskursiv orimlighet: The racial character of HBCUs is tattooed in their very name. These colleges are seen as all-black institutions (non-black faculty accounted for 40 per cent of faculty at HBCUs in 2001: see Provasnik and Shafer 2004) with a black agenda (as white creations, their black agenda is quite narrow: see Brown, Ricard and Donahoo 2004). (Yet, HBCUs are important as close to 30 per cent of all blacks who receive a BA do so in an HBCUs: cited in Al-Hadid 2004). However, we never ponder about the whiteness of these places; we rarely question the history and practices that create and maintain these institutions as white. Instead, we conceive of them in universalistic terms as just colleges and universities. These colleges, however, have a history, demography, curriculum, climate, and symbols and traditions that embody, signify, and reproduce whiteness. (Bonilla-Silva 2011: 183f) I en svensk kontext har vithetsprocesser och rasifieringens grammatik i akademin tidigare undersökts av ett antal forskare och här visar resultaten att det, i jämförelse med forskning om kvinnors positioner i akademin, råder en brist på studier och statistiska förutsättningar för intersektionella genusanalyser av internationella forskare och forskare med utländsk bakgrund (se Mählck 2012; Mählck och Fellesson 2014; Hübinette och Mählck 2015). Detta är anmärkningsvärt, eftersom det finns kvantitativ och kvalitativ forskning om utländsk bakgrund och etnicitet i andra områden så som våld, kriminalitet och fattigdom. Någon brist på kunskap och statistik råder det alltså inte. Problemet är helt klart något annat. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 57

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? Jämställdhetsarbetets intersektionella ojämlikhet I forskningspropositionens skrivningar om jämställdhet och jämställdhets integrering omnämns inte heller vid något enda tillfälle svenska forskare och lärare med utländsk bakgrund. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att UKÄ:s senaste årsrapport, framförallt avsnittet om högskolepersonal, visar att 30 procent av den forskande och undervisande personalen på högskolan har utländsk bakgrund (UKÄ 2016: 106). I UKÄ:s rapport finner vi dessutom statistik på andelen kvinnliga professorer med utländsk bakgrund, 28 procent. Det är dock viktigt att notera att denna siffra även inkluderar gästforskare som vistas tillfälligt i Sverige vilket är problematiskt då dessa grupper har olika förutsättningar och ambitioner för att stanna och bedriva forskning i Sverige i ett längre perspektiv. I UKÄ:s rapport finns inte heller någon information om vilka regioner eller länder som forskarna med utländsk bakgrund har ursprung ifrån. Detta får konsekvenser för vilka analyser som kan göras, bland annat försvårar det möjligheten till analyser av rasifieringen av icke-vita akademiker. Även om det finns rasifierade icke-vita i alla länder menar jag att geografiska och postkoloniala utbildningsvägar får betydelse för hur rasifiering artikuleras och erfars. Detta är något som jag kommer att utveckla i avsnittet nedan som handlar om internationella doktorander. Även om det finns en brist på storskalig forskning, Alireza Behtouis forskning från 2017 utgör här ett undantag, så finns det i Sverige numera ett antal kvalitativa studier av rasifierat förtryck och motstånd i akademin. Malinda Andersson (2014: 214) beskriver en tillvaro för rasifierade icke-vita som är präglad av tillhörighetsarbete, Fataneh Farahani (2015: 243) beskriver den som feeling out of place and homeless in the (Swedish) academy is to be on a constant circulating route from one discomforting zone to another one. Min forskning om hur vithet och migrationsvägar i akademin konstrueras i relation till a white Swedish normality (2013: 65) är ett annat bidrag, där jag analyserar hur lager av språk, migration, kön och kroppsliga uttryck vävs samman och skapar villkor för förtyck och motstånd i en alltmer konkurrensutsatt kunskapsekonomi. Om jämställdhetsarbetets intersektionella ojämlikhet skrivs det inte heller i forskningspropositionen. Med detta menar jag hur jämställdhetsperspektivet i forskningspolitiken marginaliserat frågor om rasism och etnocentrism. Redan 2014 skrev Annika Ohlsson i SOU 2014:34 En forskningsrapport till delegationen för jämställdhet i arbetslivet: 58 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? [ ] diskussionen om mångfald och intersektionalitet uppfattas som ett hot i de länder och på de platser där jämställdhet och så kallade kvinnofrågor varit prioriterade och haft en relativt hög status. (SOU 2014:34: 99) Olsson resonerar vidare kring motståndet mot intersektionella perspektiv i debatten om jämställdhet i arbetslivet och föreslår att i detta sammanhang kan intersektionalitetsperspektivet förstås som ett hot mot den svenska självbilden såväl som mot den egna karriären. Jag välkomnar en debatt om vad som ryms och inte ryms i forskningspolitikens jämställdhetsperspektiv då det är uppenbart att vad som tänks och skrivs i politikområdet arbetsliv lyser med sin frånvaro i forskningspolitiken! Speaking the truth to power Bakom min besvikelse över jämställdhetsperspektivets platta fall i den nya forskningspropositionen ligger ett antagande om att forskning spelar roll. Att forskare och forskningsresultat kan och bör användas till att förändra politikområden. I sin bok Intellectual activism skiljer Patricia Hill Collins (2013: xiii) på två strategier för aktivism speaking the truth to people och speaking the truth to power - där den senare använder sig av akademiska resultat för att möjliggöra förändring. Därför är det problematiskt att jag inte ser några spår av denna intellektuella aktivism i hur jämställdhetsperspektivet formulerats i propositionen. Var jag naiv då jag trodde att 30 års internationell forskning som visar på hur rasifierade icke-vita kvinnor får sämre villkor i akademin visavi sina medsystrar med samma hudfärg och nationalitet som majoritetsbefolkningen, skulle få betydelse för hur jämställdhetsperspektivet i svensk forskningspolitik utformas? Sverige är förvisso en liten forskningsnation men förutom den etablerade internationella forskningen så har det under senare år även publicerats forskning om Sverige, på svenska, som fokuserar på intersektionella studier av rasism och sexism. Antologin Att bryta innanförskapet. Kritiska perspektiv på jämställdhet och mångfald i akademin (Sandell 2014) är ett exempel. Problemet är med andra ord inte att det saknas forskning. Problemet är att ingen vill lyssna. Och inte heller det är något nytt. Gayatari Chakravorty Spivak (2001) har sagt det sedan länge i sina texter. Med siktet specifikt riktat mot sin epistemologiska och postkoloniala position i akademin skriver hon: Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 59

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? I m a woman and it happens a women of colour who does not remain confined to the modes of discourse that she is allowed to engage in speaking about women and speaking about Third World women and speaking about our victimage. That s fine. If a person like me de-anthropologises herself and read the great texts of European tradition in a way that does not resemble the general rational expectations way of reading them she is punished. (Spivak 2001: 22; jämför Puwar 2004: 73) Många fler postkoloniala forskare och kritiska ras- och vithetsforskare utöver Spivak har forskat om hur exkluderingens mekanismer verkar genom att koppla vissa kroppar till specifika talanger (se bland annat Fataneh Farahani och Suruchi Thapar-Björkert i detta nummer). Oräkneliga är de gånger jag uppmanats att skriva om mig själv och mina egna erfarenheter från akademin. Varje gång det sker hänvisar jag till min publicerade forskning om forskningspolitik, karriärvägar, jämställdhet, rasism, mångfaldsarbete och akademisk mobilitet och jag noterar med intresse (och under senare tid en viss skadeglädje) den besvikelse och förvåning som sveper in över personens ansikte. Besvikelse över att inte få göra mig till representant för mångfald eller ojämlikhet och förvåning över mitt motstånd. I tider då synlighet alltför ofta förväxlas med kvalitet betraktas en vägran att ställa upp på (etnicitets)performativitetskulturen i bästa fall som originell, men vanligtvis betraktas den som obegriplig. I mitt fall handlar det också om det oväntade i att jag vägrar inta den subjektsposition som tilldelats mig. Emedan det numera finns en solid plattform av kritiska studier av marknadsanpassningens inträde och konsekvenser för jämställdheten i svensk akademi är den rådande kritiken också problematisk; handen på hjärtat, hur många av era kollegor omfamnar akademisk nyliberalism på systemnivå? På individuell nivå kan få, om ens någon, ensam ställa sig utanför systemet vilket ställer krav på att individer går samman och formerar ett kollektivt organiserat motstånd. I ett litet land som Sverige, där den akademiska spelplanen är liten och de akademiska nätverken oroväckande små, är detta en mycket svår individuell och systemisk utmaning som lämpar sig väl för framtida forskning. Ett annat problem med kritiken av marknadsanpassningen av svensk akademi är att den alltför ofta formuleras i en vit kanon som karakteriseras av en avsaknad av postkoloniala analyser och en nostalgisk och vit längtan efter det humboldtska bildningsuniversitetet. För 60 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? oss som aldrig funnit en trygg plats på universiteten, vare sig före eller efter marknadslogikens inträde, ger dessa analyser ingen tröst. Hur länge skall detta pågå? Så länge som vi tillåter det! Internationalisering, kapacitetsuppbyggnad eller postkolonial utbildning? Samtidigt som regeringen avser att vidta ytterligare åtgärder för att förbättra villkoren för stipendiefinansierade doktorander, finns anledning att kontinuerligt följa upp doktorander med stipendier t.ex. i fråga om antal doktorander, stipendiegivare, stipendiebelopp och tilläggsfinansiering. Doktorander inom Sidas program för stärkande av forskningskapacitet i låginkomstländer bör dock följas upp separat. (Proposition 2016:74) Citatet ovan visar forskningspropositionens fokus på att förbättra villkoren för stipendiefinansierade doktorander. I sammanhanget kan det vara värt att notera att utländska doktorander är överrepresenterade bland dessa doktorander. Citatet visar också en split mellan stipendiefinansierade doktorander och doktorander inom Sidas program för kapacitetsuppbyggnad. Varför kan man undra, då en majoritet av doktoranderna inom ramen för Sidas program är inskrivna vid svenska universitet. Således är de formellt en del av det svenska doktorandkollektivet. I min forskning om Sidafinansierade doktoranders erfarenheter och villkor framkommer att en majoritet är mycket nöjda över möjligheten att bedriva doktorandstudier. Forskarstudierna har haft stor betydelse för den fortsatta karriärutvecklingen och vistelsen vid svenska lärosäten beskrivs överlag i positiva ordalag. I ett internationellt perspektiv utgör också Sidas forskningsbistånd till doktorandutbildning ett unikt och mycket värdefullt stöd för att bygga upp och konsolidera forskningen i hemländerna. Trots detta framkommer också att mer än hälften av de Tanzanska och Mozambikiska doktoranderna har erfarenhet av diskriminering under sin tid i Sverige. Här är erfarenheter av diskriminering på grund av hudfärg den variabel som gav högst utslag av alla variabler vi testade. I anslutning till detta bör det noteras att kvinnor upplevde mer diskriminering än män i Sverige. Detta är den första storskaliga studien på erfarenhet av diskriminering på grund av hudfärg i svensk Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 61

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? akademi (Mählck 2016; Mählck och Fellesson 2016). Det finns mycket få storskaliga studier som fokuserar på kön och rasifiering i Sverige och de variabler som vanligtvis används hänvisar till utländsk bakgrund vilket ger en dimension av exkluderingensmekanismer. Alireza Bethouis (2017) studie av utlandsfödda akademiker i Sverige, Främligen bland svensk Homo akademicus är en pionjärstudie som visar att utlandsfödda akademiker löper större risk att vara arbetslösa och har sämre karriärutveckling än majoritetssvenska akademiker. Min studie ger ytterligare en pusselbit till den komplexa väv av historiska och samtida relationer som konstruerar rasism. Förkroppsligade diskursiva geografier Biståndsfinansierade doktorander är intressanta att studera ur flera aspekter, särskilt som de intar en speciell position vid svenska lärosäten eftersom de är här under unika premisser som inte liknar andra stipendiefinansierade doktoranders villkor. Sidafinansierade doktorander deltar i så kallade sandwichprogram där utbildningen skall bedrivas vid svenska universitet och vid universitet i hemländerna. Doktorandstudierna ställer med andra ord krav på fysisk mobilitet vilket reser frågor om hur villkoren för mobilitet ser ut, vilken typ av mobilitet som krävs samt även situationer av fasthållande/immobilitet. I publikationer som fokuserar på forskarhandledarsituationer (Mählck och Fellesson 2016), forskningssamarbeten (Fellesson och Mählck 2017) och diskriminering (Mählck 2016) har jag studerat hur postkoloniala kunskapsrelationer, kunskapsekonomiska relationer och genusrelationer ömsesidigt konstituerar ojämlika villkor inom ramen för ett utbildningsprogram som policymässigt är utformat för kapacitetsuppbyggnad. För att återkomma till frågan om varför just dessa doktorander särskiljs i citatet från propositionen ovan, vilar kanske svaret i själva konstruktionen av programmet som, trots dess lovvärda syfte och unika organisering som, i ett internationellt perspektiv, möjliggör relativt stor akademisk frihet, ändå tenderar att låsa in doktoranderna i en underordnad position visavi sina svenska kollegor. Citatet ovan indikerar således inte bara en split utan också en hierarkisk ordning i doktorandkollektivet som inte enbart kan förstås i termer av ursprungsland utan också kräver en analys som tar sin utgångspunkt i parternas relation till globala politiska och teknologiska system och flöden av kapital. Här bör kapital förstås i termer av ekonomiska, kulturella och epistemologiska, historiska och 62 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? samtida relationer. I detta sammanhang sympatiserar jag med Gayatri Chakravorty Spivaks (2001) analyser där hon länkar mikropolitiska processer i universitetens klassrum till globala kapitalistiska och imperialistiska system för att kritiskt granska hur kunskap som produceras under dessa villkor inverkar på underprivilegierade grupper. Speciellt intressant är det att försöka förstå hur diskriminering artikuleras inom ramen för olika postkoloniala universitetslandskap. I min tidigare forskning (Mählck 2016) utvecklar jag begreppet embodied discursive geographies vilket på svenska enklast översätts med förkroppsligade diskursiva geografier. Begreppet konstruerades för att teoretiskt begreppsliggöra intersektionella och internationellt komparativa forskningsresultat om erfarenheter av diskriminering på grund av hudfärg som en effekt av rasifiering. Här utgör postkoloniala kunskapsrelationer, instersektionella och rumsliga kroppsrelationer bärande principer i konstruktionen av förkroppsligade diskursiva geografier och av (tillgängliga) subjektspositioner i akademin (se vidare Mählck 2016). Som jag påtalat tidigare är intersektionella och postkoloniala studier av rasism och sexism i akademin långt ifrån nya. Mitt bidrag lyfter fram betydelsen av att situera intersektionella och postkoloniala analyser av rasifieringsprocesser i universitetslandskap som ligger utanför den anglosaxiska forskningssfären (Australien, Storbritannien, Kanada och USA) här exemplifierade av Sverige, Sydafrika och Mozambique. Emedan jag använt begreppet förkroppsligade diskursiva geografier för att förstå hur rasism och sexism artikuleras i olika postkoloniala universitetskontexter vore det intressant att utforska begreppets giltighet i andra forskningsfält, men även vilka olika typer av motstånd som kan formeras utifrån dessa skilda positionaliteter (se Mählck 2018 kommande angående olika positionaliteter i akademin och former av motstånd). Det är en fråga för framtida forskning. Jag avslutar denna text om kritisk läsning av hur jämställdhetsperspektivet formulerats i den rådande forskningspropositionen med att säga något om titeln för den här texten samt om Margaret Gärding som jag tillägnar texten: Margaret Gärding var en akademisk förebild genom sitt antirasistiska engagemang inom akademin och politiken. Hon var analytiskt skarp, varm, politisk och solidarisk och utan henne har akademin blivit en tommare plats! Titeln för den här texten, Ain t I a woman?/är inte jag en forskare? anspelar på ett känt tal av Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 63

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? Sojourner Truth (1851) som genom denna fråga synliggör hur svarta kvinnors rättigheter utestängdes ur kvinnorörelsen i USA för mer än 150 år sedan. I forskningspolitiken i Sverige idag finner jag att jämställdhetsperspektivet i forskningspropositionen är begränsat på ett sätt som konnoterar till de uteslutningsmekanismer som framkommer i det kända talet. Det är mycket oroväckande för ett land med en feministisk regering och jag reser därmed frågan om vilka kvinnor forskningspolitiken tänker sig att jämställdhetsarbetet på universiteten ska inkludera? When you once and for all have seen what is going on, keeping quiet becomes as much a political act as speaking out loud. (Arundathi Roy 2001). Med förhoppning om fler och andra röster i forskningspolitiken 2018! Referenser Andersson, Malinda (2014) Närvaro som märks. Rasifiering-och tillhörighetsarbete i den svenska akademin. Sandell, Kerstin (red) Att bryta innanförskapet. Kritiska perspektiv på jämställdhet och mångfald i akademin. Lund: Makadam förlag. Behtoui, Alireza (2017) Främlingen bland svensk Homo Academicus. Sociologisk Forskning 54(1-2): 91 109. Bonilla-Silva, Eduardo (2011) The invisible weight of whiteness: The racial grammar of everyday life in contemporary America. Ethnic and racial studies 35(2): 173-194. Farahani, Fataneh (2015) Home and homelessness and everything in between: a route from one uncomfortable zone to another one. European Journal of Women s Studies 22(2): 241 247. Fellesson, Måns och Mählck, Paula (2017) Untapped research capacities? Mobility and collaboration at the intersection of international development aid and global science regimes. International journal of African Higher Education 4: 11-24. Gillborn, David (2005) Education policy as an act of white supremacy: whiteness, critical race theory and education reform. Journal of Education Policy 20(4): 485-505. Hill Collins, Patricia (2013) On intellectual activism. Philadelphia: Temple University. Hubinette, Tobias och Mählck, Paula (2015) The racial grammar of Swedish higher education and research policy: The limits and conditions of researching race in a colour-blind context. Andreassen, Rikke och Vitus, Katrine (red) Affectivity and race formations. A Nordic case study. Burlington: Ashgate. 64 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

frispel/ain t I a woman?/är inte jag en forskare? Mählck, Paula (2012) Differentiering och excellens i det nya forskningslandskapet. Om kön, tystnad och performativa vithetshandlingar. Tidskrift för genusvetenskap 22(2): 25-48. Mählck, Paula (2013) Academic women with migrant background in the global knowledge economy: bodies hierarchies and resistance. Women s studies International Forum 36: 65 74. Mählck, Paula (2016) Academics on the move? Gender, race and place in transnational academic mobility. NordSTEP 2016, 2: 29784. http://dx.doi. org/10.3402/nstep.v2.29784. [21 november 2017]. Mählck, Paula (2018 kommande) Racism, precarity and resistance. Postcolonial directions in education. Mählck, Paula och Fellesson, Måns (2014) Kunskapspolitikens blinda fläckrasifiering i akademin. Sandell, Kerstin (red) Att bryta innanförskapet: kritiska perspektiv på jämställdhet och mångfald i akademin. Halmstad: Makadam förlag. Mählck, Paula och Fellesson, Måns (2016) Capacity-building, internationalisation or postcolonial education? Space and place in development-aid-funded PhD training. Education Compare 15: 97-118. Puwar, Nirmal (2004) Space invaders. Race, gender and bodies out of place. Oxford: Berg. Sandell, Kerstin (2014) Att bryta innaförskapet. Kritiska perspektiv på jämställdhet och mångfald i akademin. Lund: Makadam förlag. Spivak, Chakravorty Gayatri (2001) Marginalitet i undervisningsmaskineriet. Landström, Catharina (red) Postkoloniala texter. Stockholm: Federativs Förlag. Proposition 2016/17:50 Kunskap i samverkan för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. SOU 2014:34 En forskningsrapport till delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Universitetskanslerämbetet, årsrapport, 2016:10. http://www.uka.se/ download/18.12f25798156a345894e4ac9/1487841867894/arsrapport2016.pdf [21 november 2017]. Paula Mählck Forskare Akademin för hälsa och arbetsliv, Högskolan i Gävle Affilierad forskare Remeso institutet, Linköpings universitet Lektor Institutionen för pedagogik och didaktik Stockholms universitet E-post: paula.mahlck@edu.su.se Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 65

REGERINGENS FORSKNINGSPROPOSITION REGERINGENS FORSKNINGSPROPOSITION 14.1 Intersektionellt jämställdhetsarbete i högskolan 1. 2.

The politics of disembodied knowledge On why sustainable development seems difficult to handle in education Hanna Sjögren Keywords Feminist theory, epistemology, politics, environmental change, higher education Summary This article explores the relation between politics and epistemology in Swedish higher education by focusing on the notion of sustainable development. As a concept that relates to environmental change, sustainable development addresses the link between the personal and the global level. The article discusses why university teachers regard sustainable development as a problematic notion in higher education practices. The aim of the article is to conduct a feminist analysis of the contemporary relation between epistemology and politics in Swedish higher education. Two epistemological notions rooted in feminist epistemological theory are used throughout the analysis: situated knowledges (Haraway 2008) and transcorporeality (Alaimo 2010). Empirically, the article draws on examples from focus group discussions with teachers at eight Swedish universities. Two balancing acts are identified in the discussions: one is about the role of the teaching body at the border between the private and the public, and the other is about the reach of education at the border between a request for change and status quo. I argue that environmental issues become problematic to handle in educational practices because 1) they transgress the boundaries between the private and public sphere and 2) they challenge understandings of what legitimate knowledge is. Furthermore, these problems relate to contemporary understandings of environmental problems as post-political (Mouffe 2008). In conclusion, I suggest that it is only by staying with the trouble (Haraway 2008), and by formulating positions that are situated and transcorporeal, that we can attend to a more inclusive understanding of knowledge in higher education.

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik Hur ser relationen mellan epistemologi och politik inom svensk högre utbildning ut, och hur kan kunskapens villkor inom akademin förstås utifrån feministiska kunskapsteoretiska begrepp? Detta diskuteras genom en analys av begreppet hållbar utveckling. Den okroppsliga kunskapssynens politik Om varför hållbar utveckling tycks svårhanterligt i utbildning Hanna Sjögren Vi lever i en samtid där synen på vilken kunskap som är legitim har blivit politiserad. Frågeställningar om hur vi bör förstå effekterna av samtida klimatförändringar, flyktingströmmar och ekonomiska kriser pekar på att ontologi och epistemologi av allt att döma kan ses som politiskt centrala spörsmål. Positivistiska och konstruktivistiska positioner ställs idag mot varandra i samhällsdebatten på ett sätt som gör att frågan om hur vi kan veta något om världen blivit politiskt laddad: Är klimatförändringarna verkliga? Hur många besökte egentligen Donald Trumps presidentinstallation? Är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken? Frågor av detta slag visar att kunskapsproduktionens legitimitet och räckvidd också är att betrakta som omtvistade maktfrågor. Den här artikeln tar sin utgångspunkt i att politiseringen av kunskapsteoretiska frågor är en viktig fråga att utforska inom den interdisciplinära genusvetenskapen. Genom att studera exemplet om hur hållbar utveckling hanteras i svensk högre utbildning lyfts i denna artikel frågor om makt, kunskap och ansvar med betydelse för svenska forskare inom genusvetenskapen. Valet att fokusera på hållbar utveckling inom högre utbildning motiveras med att det är ett område som sammanflätar frågor om ansvar och kunskap: frågor om hur vi som privatpersoner transporterar oss mellan hem och arbete eller vilken sorts livsmedel vi konsumerar har blivit politiskt intressanta frågor i och Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 69

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik med synliggörandet av klimatförändringar och andra miljöproblem. Här menar jag att det är möjligt att spörsmål om nivåer av ansvar, utifrån vad vi tror oss kunna veta, förhandlas om. Som ett exempel har vad vi konsumerar och vilka aktiviteter vi sysslar med i den privata sfären blivit relevanta för politiska interventioner på miljöområdet, där vi exempelvis förväntas ta en aktiv roll i våra smarta hem samt ett medborgerligt ansvar i övervakningen av till exempel luftföroreningar i storstäder (Cakici 2013; Gabrys 2014). Vissa aspekter av den privata sfären kan därmed ha politiserats, även om det kanske inte är på det sätt som många feminister propagerat för genom slagord om att det personliga är politiskt. Att hemmet är den sfär som ska ta det största ansvaret för att nå en hållbarare samhällsutveckling har tvärtom kritiserats av feministiska forskare som menar att detta framförallt blir en börda som åläggs kvinnor (Alaimo 2000). Att delar av det vi betraktar som personligt och privat blivit politiskt är med andra ord inte en enbart positiv utveckling. Snarare är det en utveckling som feministiska forskare måste fortsätta att problematisera. Den feministiska forskaren Sherilyn MacGregor (2013) använder den politiska filosofen Chantal Mouffes (2008) utveckling av begreppet postpolitik för att kritisera vad hon menar är en samtida demokratisk urholkning av miljöfrågorna. Oavsett hur vi ser på den förändrade ansvarsfördelningen mellan det privata och offentliga har hur vi förkroppsligar interventioner på miljöområdet utan tvekan blivit politiskt intressant, vilket också kan ha konsekvenser för kunskapens villkor inom akademin. Ett exempel på en politisk intervention inom miljöområdet är introduktionen av begreppet hållbar utveckling som funnits inskrivet som ett övergripande perspektiv i den svenska Högskolelagen sedan 2006 (SFS 1992:1434, 5 ). Numera ska hållbar utveckling finnas med i all undervisning som bedrivs på svenska högskolor. Högskolor och universitet ska främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Begreppet hållbar utveckling fick global genomslagskraft 1987 när Världskommissionen för miljö och utveckling på uppdrag av Förenta Nationerna lanserade begreppet i rapporten Vår gemensamma framtid (WCED 1987). Begreppet har kommit att få betydelse inom vitt skilda områden såsom utbildning (Gyberg och Löfgren 2016), stadsplanering (Henriksson 2014), och privat företagande (Eidenskog 2015). Studier av hur begreppet tolkas i praktiken indikerar att vilken betydelse hållbar utveckling får i just undervisningspraktiker är långt ifrån självklart. I den här studien görs ingen stipulerad definition av begreppet, istället undersöks hur praktiker i rollen som universitetslärare tillsammans tolkar och formar begreppet utifrån samtal i fokusgrupper. Genom att studera hur ett begrepp, som adresserar kopplingen mellan den personliga/privata och den globala/strukturella nivån, formeras i den svenska högskolesektorn är 70 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik syftet att diskutera relationen mellan epistemologi och politik inom svensk högre utbildning samt att diskutera kunskapens villkor i akademin utifrån feministiska kunskapsteoretiska begrepp. Exemplet som undersöks är hållbar utveckling. Artikeln kan framförallt ses som ett bidrag till en diskussion om miljöförändringarnas epistemologiska och politiska status inom akademisk utbildning utifrån en feministisk analys. Jag gör detta genom att analysera två balansakter som verkar uppstå i mötet mellan undervisning och hållbar utveckling. Utgångspunkten för artikeln är att hållbar utveckling, som ska belysa sammanvävningen mellan sociala, ekonomiska och ekologiska aspekter av samhällsutvecklingen, kommit att få betydelse i och med att konsekvenserna av miljöförändringar blivit synliga för en allt större del av världens befolkning. Begreppet har därmed också fått betydelse inom utbildningssfären. Feministiska perspektiv på miljöfrågor I den här artikeln används hållbar utveckling som exempel för att dels diskutera relationen mellan epistemologi och politik, och dels diskutera kunskapens villkor i akademin utifrån feministiska kunskapsteoretiska begrepp. Idag är kemikalier, klimat och energisystem exempel på områden där människan är del av processer som väver samman agens och subjektivitet långt bortom gränserna för vad som utgör en människa. På ett mer teoretiskt plan har feministiska tänkare uppmärksammat att gränserna för vad som utgör en kropp skär tvärs igenom natur, kultur, människor och det mer-än-mänskliga. Det är mot bakgrund av det här komplexa merän-mänskliga landskapet som den här artikeln tar sitt avstamp. Det är också i det här landskapet som begreppet hållbar utveckling vuxit fram. Det finns en lång tradition av teoretiska och praktiska sammankopplingar mellan feminism och miljö (Plumwood 1993; Alaimo 2000). Inte minst i denna tidskrift har miljöfrågor och miljöförändringar betraktas som feministiska frågor, i exempelvis specialnumren om klimat (TGV 22(4) 2011) och miljö (TGV 37(1) 2016). Miljöfrågor har analyserats i ljuset av bland annat intersektionella perspektiv (Kaijser 2011), posthumanistiska interventioner (Alaimo 2011; Olofsson 2016) och kritisk maskulinitetsforskning (Dahl 2011). Ett klassiskt idéhistoriskt exempel som skärskådats inom feministisk forskning är skapandet av skillnad mellan natur/kultur och kvinnligt/manligt (Åsberg 2005). Genom klassificering av och hierarkisering mellan olika kategorier har ojämlika maktrelationer skapats och upprätthållits. Könsskillnad är ett av många exempel som ofta hämtat näring i kopplingen till vad som utgör natur respektive kultur. Kvinnor, minoriteter och icke-mänskliga djur är exempel på grupper som genom historien har kopplats samman med naturen och det okontrollerbara, ofta i kontrast till en viss typ av manlighet som associerats med kulturen och det civiliserade (Braidotti 2013). Samtidigt har feministiska forskare påpekat att sambanden mellan olika kategorier kan vara både Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 71

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik motsägelsefulla och komplexa (Olofsson 2016). Således finns en lång tradition av feministisk forskning som kritiskt och affirmativt intresserat sig för hur miljöfrågor segmenterar och/eller omskapar olika maktrelationer i skärningspunkten mellan natur och kultur. Det är mot bakgrund av den här forskningen som artikeln tar sin utgångspunkt. Situerad kunskap och transkorporalitet I den här artikeln utgår jag från ett feministiskt politikbegrepp där det vardagliga, personliga och förgivettagna kan förstås som politiskt (Jansson, Wendt och Åse 2010; Sjögren 2016). Ett sådant synsätt kan belysa varför konventionella förståelser av politik (som en enbart formell och parlamentarisk angelägenhet) behöver vidgas när det handlar om att förstå miljöfrågornas genomslagskraft. Vad som utgör en relevant politisk fråga blir sålunda beroende av dess relation till kontext och subjekt. I den här texten används två kunskapsteoretiska begrepp för att analysera politik som något som pågår i det vardagliga. Dessa begrepp är situerad kunskap och transkorporalitet. Nedan beskriver jag begreppen och hur jag använder dem. Situerad kunskap är ett begrepp som utvecklats av den feministiska teoretikern Donna Haraway (2008) för att möjliggöra en position av vetande bortom både relativism och positivism. Haraway förespråkar en alternativ förståelse av objektivitet med utgångspunkt i seendet som metafor. Hon omformulerar den objektiva kunskapspositionen till att handla om förkroppsligat och situerat vetande. Haraway skriver: Objektivitet visar sig alltså, vilket inte är så orimligt, handla om partikulärt och specifikt förkroppsligade, och definitivt inte som det falska seende som utlovar transcendens av alla gränser och allt ansvar. (Haraway 2008: 233) Med andra ord lokaliserar Haraway objektivitet till en historisk och lokalt specifik position som kan uttala sig om en situerad sanning. Det handlar i korthet om att som skapare av kunskap ta ansvar för att ens seende är partiellt och kommer någonstans ifrån. Vilken position vi ser ifrån påverkar i sin tur hur vi ser och vad vi kan veta om världen. Haraways kritik är riktad både mot blicken från ingenstans (2008: 231) och mot den blick som är ingenstans samtidigt som man hävdar att man är lika mycket överallt (2008: 235). Ett väldigt viktigt argument för den här texten handlar om att den blick som tycks komma från ingenstans också är situerad, även om det har att göra med en situering som förblir osynlig och tycks komma ovanifrån. Vad begreppet situerad kunskap bidrar med är att visa blickens och seendets betydelse för vad som blir möjligt 72 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik att säga och att veta. Situerad kunskap handlar om ett slags varandets politik där gränsdragningar görs både epistemologiskt och ontologiskt och där någon tar ansvar för den kunskap som skapas. Transkorporalitet är ett begrepp som utvecklats av den feministiska miljö- och kulturforskaren Stacy Alaimo (2010, 2011). Alaimo (2011: 31) vill med begreppet visa att vår kroppslighet och sårbarhet inte bara är mänsklig utan även att den mänskliga kroppen överlappar både med andra människokroppar och med icke-mänskliga varelser och fysiska landskap. Med andra ord visar begreppet på att mänskliga subjekt alltid är inbäddade i specifika materiella platser där också det mer-änmänskliga spelar en avgörande roll. Vad begreppet transkorporalitet bidrar med i den här texten är en alternativ förståelse av vad det innebär att vara människa i en tid av snabba miljöförändringar. Utan att ta udden av vetenskapliga förklaringsmodellers relevans för att tolka vår fysiska omvärld, öppnar begreppet transkorporalitet upp för att vår kunskap alltid är inbäddad i en fysisk och materiell miljö där också andra sätt tolka och förstå omvärlden är av betydelse. Jag vill med dessa feministiskt orienterade analysverktyg lyfta upp och diskutera varför och på vilket sätt exemplet hållbar utveckling tycks vara problematiskt att hantera i utbildning. Problematiseringarna av hållbar utveckling förekommer som ett återkommande tema i de fokusgrupper jag analyserar nedan. Senare kommer jag också att med hjälp av de två analysverktygen som presenterats ovan diskutera möjligheten att stanna kvar i det obekväma gränslandet där den rådande situationen av eskalerande miljöförändringar och neoliberal samhällsutveckling tvingar den som undervisar att bli ett situerat subjekt i ett utbildningslandskap som tycks kräva det motsatta. Metod och material: Fokusgrupper med universitetslärare Den här artikeln undersöker relationen mellan politik och epistemologi inom svensk högre utbildning genom att konkret studera exemplet med hur lärare vid svenska universitet och högskolor hanterar ett begrepp som hållbar utveckling. Detta exempel används också som en utgångspunkt för att diskutera alternativa sätt att förhålla sig till kunskap och vetande inom akademin. Empiriskt fokuserar artikeln på frågeställningar och problem som framkommer i fokusgrupper med universitetslärare som är delaktiga i utbildning av framtida generationer av lärare i Sverige. Samtalen i fokusgrupperna handlar om hur deltagarna hanterar frågor kring hållbar utveckling i sin undervisning, med särskilt fokus på lärarutbildningarna. Totalt genomfördes åtta semistrukturerade fokusgrupper med tre till sex deltagare per grupp, sammanlagt deltog 34 personer från olika utbildningsområden och discipliner i studien. Deltagarna rekryterades genom ett snöbollsurval (Bryman 2016: 415). Fokusgrupperna träffades en gång och varje fokusgrupp varade mellan 80 100 minuter. Grupperna var sammansatta av såväl universitetslärare som i huvudsak Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 73

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik undervisar i pedagogik och didaktik, som universitetslärare som i huvudsak undervisar i ett ämne såsom statsvetenskap eller miljövetenskap. Majoriteten av fokusgruppsdeltagarna har dock haft stor inblandning i lärarutbildningarna vid sitt lärosäte. Fokusgrupperna hölls mellan åren 2012 2013, vilket var precis i inledningsskedet av de nya lärarutbildningar som sjösattes efter den senaste stora lärarutbildningsreformen 2011 (Regeringens proposition 2009/10:89). Min ambition med fokusgrupperna har varit att fånga ett pågående samtal om hur hållbarhetsfrågor kommer in i utbildningen av blivande lärare och att relatera det till frågor om utbildning i stort. Positionen som universitetslärare kan ses som central just på grund av universitetslärarens placering i skärningspunkten mellan olika utbildnings- och kunskapspraktiker. Den mångfasetterade positionen som universitetslärare är intressant eftersom universitetsläraren, i synnerhet de som verkar inom lärarutbildningen, befinner sig i skärningspunkten mellan skolpraktik, universitetsutbildning, utbildningsreformer och, ofta, egen forskning. Universitetsläraren ges ett centralt ansvar för utbildningen av framtida generationer av lärare och i positionen finns därför en möjlighet att aktivt reflektera över utbildningens roll kopplat till hållbar utveckling. Fokusgrupper med universitetslärare som verkar inom lärarutbildningen säger därför inte bara något om lärarutbildningen, utan kan också analyseras också i syfte att säga något om utbildning mer generellt (Sjögren 2016). Fokusgruppsdeltagarna var i de flesta fall inte bara involverade i lärarutbildningen, utan verkade även inom andra delar av högskolorna och universiteten. Fokusgrupper som metod gör det möjligt att låta deltagarna ställa frågor till varandra samt att låta gruppdynamiken ta samtalet i oväntade riktningar (Kitzinger och Barbour 1999; Wibeck 2010). Under intervjuerna användes både öppna frågor och ett bildmaterial som iscensatte olika möjliga versioner av hållbar utveckling (se även Sjögren 2016). Metoden användes för att öppna upp samtalet och möjliggöra för diskussionerna att ta oväntade riktningar. Utifrån de transkriberade samtalen, där alla deltagare givits fingerade namn, har jag undersökt hur rollen som undervisare problematiseras i samtalen, vilket relaterar till frågan om miljöförändringarnas epistemologiska och politiska status inom akademisk utbildning. Under analysfasen har jag fokuserat på det som föreföll obekvämt i samtalen, eftersom jag i studien intresserat mig för hur epistemologiska gränsdragningar görs i relation till miljöförändringar inom högre utbildning. Med det obekväma i samtalen menar jag diskussionsämnen som flera fokusgruppsdeltagare, i sin roll som undervisare, tog upp som omöjliga att hitta någon lösning på. Jag kallar det obekväma i samtalen för balansakter. Lärarkroppar på gränsen mellan det privata och offentliga I alla fokusgruppssamtal med lärarutbildarna diskuterades frågor om hur man praktiskt kan hantera det faktum att man som undervisare bär på erfarenheter och 74 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik värderingar som kan krocka med normer för hur undervisning ska bedrivas. När det gäller att hantera frågor som är kopplade till miljö och hållbar utveckling kan denna balansakt upplevas som extra påtaglig i och med att problemen beskrivs som komplexa och globala medan lösningarna ofta är inriktade på enskilda individers handlade (Pargman och Eriksson 2016; Sjögren 2016). Med andra ord har individers handlade i den privata sfären åtminstone en stark diskursiv betydelse för att lösa olika miljöproblem. I fokusgruppsutdraget nedan diskuterar André, tillsammans med sina lärarutbildningskollegor vid ett lärosäte i Sverige, hur det är att som utbildare ha egna normer och värderingar och samtidigt försöka göra sig fri från dessa i en konkret undervisningssituation. Denna balansakt kan sägas handla om lärarkroppens roll på gränsen mellan det privata och offentliga. André drar sig till minnes en situation som utspelade sig när han arbetade som lärare vid en högstadieskola: André: /.../ det har säkert inte med saken att göra men när jag jobbade på högstadiet så kom ju den här fantastiskt läsvärda boken om torsken i Östersjön av en journalist. Jag läste den och kände det är inget att snacka om, berätta om den i klassen, om den boken om torskutrotning eller vad heter det, att den var utrotningshotad. Och sedan kom ju, det dröjde inte länge förrän någon förälder kom, visserligen med glimten i ögat och frågade André vad håller du på med? (Anastasia skrattar) Vi får plötsligt inte äta torsk hemma Alla: (skrattar) André: då kändes det instinktivt problematiskt Anna: ja just det, just det André: får jag göra så här? Vad hände här nu då apropå normativiteten. Det kändes inte bra i lärarkroppen men i André-kroppen kändes det jättebra Anna: ja, exakt Hanna: ja André: /.../ jag tyckte det var fakta. För jag menar jag letade inte men det kanske finns en bok [som säger det motsatta] (skratt) för den boken är jag inte intresserad av att läsa (flera skratt). Ja, så vi är ju också människor, det är väl det man måste, vi tre som sitter här är människor med egna värderingar och nor- Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 75

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik mer som vi plötsligt ska försöka göra oss fria från när vi går in som utbildare vilket inte går fullt ut Även om episoden som André berättar om utspelar sig på högstadiet, där han arbetade tidigare, så kan den ha relevans också för rollen som universitetslärare. Jag tolkar det så eftersom André mot slutet refererar till sina universitetskollegor i fokusgruppen i rollen som just utbildare. Problemet som André tar upp tycks handla om hur lärare i praktiken bör hantera det som i Haraways (2008) terminologi handlar om ett förkroppsligat seende. En tolkning är att samtalet ovan handlar om hur förkroppsligade erfarenheter kan hanteras i undervisningspraktiken: hur kan man i rollen som lärare balansera mellan ett lärarideal som tycks förespråka neutralitet och den subjektiva förkroppsligade erfarenheten av att vara av denna värld? Och varför är denna balansgång svår att gå i en konkret undervisningssituation? Dilemmat som André ger uttryck för visar att miljöfrågornas kunskapsmässiga komplexitet, här exemplifierat med frågan om torskens bestånd i Östersjön, tycks kräva ett situerat subjekt. Men detta subjekt, Andrékroppen, tycks inte passa ihop med det André benämner som den professionella lärarkroppen. Att behandla de olika kunskapsanspråken gällande torskbeståndet i Östersjön likvärdigt utifrån en kunskapsrelativistisk position tycks inte vara ett praktiskt alternativ, att döma av det kollektiva skratt som Andrés berättelse ger upphov till. Dilemmat tycks också uppstå när undervisningen får konkreta effekter utanför klassrummet, i det här fallet handlar det om när undervisningen påverkar valet av att äta eller inte äta torsk hemma. En annan aspekt av dilemmat som André tar upp handlar om relationen mellan normer och ideal för undervisning och vad det innebär att i praktiken verka som undervisare. Normer som upprepas och används i utbildningssammanhang kan vara både möjliggörande och begränsande (Martinsson och Reimers 2014). I den konkreta klassrumssituationen som André berättar om tycks det krävas ett synligt kunskapsbärande subjekt: ett situerat och förkroppsligat subjekt som kan ta ansvar för och uttala sig om vad hållbar utveckling innebär utifrån en viss, situerad position. Den här positionen tycks dock vara problematisk att döma av den skam som André ger uttryck för när han blir konfronterad av sin elevs förälder. Problemet med det neutrala idealet, som universitetslärarna ofta återkommer till i sina diskussioner, bottnar i en tro på att neutralitet över huvud taget är en möjlighet i undervisningen. Neutralitet förutsätter en position där en blick från ingenstans är möjlig, något som en feministiskt informerad kunskapssyn ställer sig tveksam till. Hållbar utveckling blir här ett belysande exempel på att polariseringen mellan tydliga sanningsanspråk och kunskapsrelativism ställer till problem i konkreta praktiker. I ett annat relaterat exempel diskuterar fyra lärare vid en högskola varför det är svårt men samtidigt nödvändigt att vara synlig som både privatperson och lärare i undervisning och hållbar utveckling: 76 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik Sandra: vi brukar också diskutera det här med måste man leva hållbart för att kunna undervisa om hållbar utveckling. Det är ju en, det är ju rätt svårt Sebastian: ja Sandra: eftersom vi lever i det samhällssystemet vi gör och faktiskt sätter sprätt på ganska mycket resurser. Och tar för oss på andras bekostnad. Och ska man va krass och hårdra så skulle ju ingen av oss kunna Sofia: nä Sebastian: mm Sandra: undervisa om hållbar utveckling. Men många som studenterna tror ju liksom att, jamen det måste man ju göra, det måste verkligen göra det liksom, och då är vi diskvalificerade hela gänget /.../ Solveig: ja, det säger jag till mina studenter att ni har den här kursen nu. Sen kan ni ju slappna av. Jag är ju i den varenda termin (skratt) I detta utdrag tycks fokusgruppsdeltagarna brottas med det faktum att var och ens liv är sammanvävt med oöverblickbara processer som omger och formar oss både privat och professionellt. Gränserna för vad som pågår innan- och utanför klassrummet tycks svåra att avgöra. Med andra ord verkar distinktionen mellan privat och offentlig svår att upprätthålla i undervisning som berör hållbar utveckling. I utdraget ovan blir det återigen tydligt att vad lärarna gör som privatpersoner har kopplingar till undervisningspraktiken. Det tycks inte heller här finnas någon position utanför det förkroppsligade och situerade subjektet. En transkorporal verklighet tycks framträda, där vi samtidigt och trots allt måste hantera oöverblickbarhet och ha tillit till den kunskap vi har idag. Låt mig förtydliga vad som är neutralitetens problem utifrån en feministisk position: neutralitet förutsätter i min tolkning att det finns positioner fria från konflikter och makt. Chantal Mouffe (2008) menar i sin analys av samtidens postpolitiska tillstånd att vi bör vara misstänksamma mot alla tendenser att förstå vår samtid som fri från ideologiska konflikter och maktkamper. Ett tydligt exempel är hur klimatförändringar uppmålas som ett framtida hot mot hela Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 77

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik mänskligheten. Denna problembild ignorerar, vilket många feminister påpekat, det faktum att klimatförändringar pågår och påverkar människor olika just nu beroende på faktorer såsom genus, geografisk hemvist och klasstillhörighet. Med andra ord är föreställningar om den neutrala positionen i själva verket en omöjlighet. Utbildningens räckvidd på gränsen mellan förändring och status quo En annan aspekt där undervisning kopplat till hållbar utveckling tycks utmana universitetslärarnas kunskapssyn handlar konkret om vilken effekt och räckvidd utbildning bör ha. Denna andra balansakt handlar om utbildningens räckvidd på gränsen mellan förändring och status quo. Å ena sidan handlar utbildning om förändring och tillblivelse, men utbildning kan också fungera som en institution som står för kontinuitet och bevarande av ordning (Biesta 2006). I nedanstående utdrag diskuterar universitetslärarna Dagny och Dan hur mycket utbildningen egentligen ska påverka studenterna: Dagny: ja alltså, när man ser vad de [studenterna] skriver i början och mot slutet av kursen så är det ju helt uppenbart att de tar det på allvar, att det har påverkat deras sätt och leva, och alltså påverkar deras inställning till undervisning och att de ser saker som de inte har sett tidigare, jag tycker att det har varit ganska... gastkramande ibland att inse att man har varit med och påverkat dem så mycket Dan: ja Dagny: hur ser ni på det? För jag kan känna ibland mig lite ambivalent inför det: har vi rätt att påverka dem så mycket? För mitt svar är att vi har påverkat dem, det är jag helt övertygad om För Dagny och hennes kollegor tycks deras diskussion handla om att det inte är oproblematiskt att kursen som de håller i hållbar utveckling påverkar studenterna långt utanför undervisningsinstitutionens väggar. Att studenternas livsstil påverkas av vad som tas upp i undervisningen ses som möjligt problematiskt och belyser ett ideal om utbildning som bevarare, snarare än utmanare, av en ordning. Min tolkning är att det epistemologiska antagandet som finns underliggande i denna diskussion handlar om att kunskap och subjektet, som bärare av kunskap, idealt sett bör vara åtskilda. Utbildning som berör den privata sfären utmanar idéer om hur lång räckvidd utbildning bör ha (Hjälmeskog 2006). När utbildning som påverkar studenternas sätt att 78 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik leva och att bära kunskap upplevs som problematisk blottar det ett ideal om utbildning som inte i grunden förändrar den som utbildas. Problematiseringen av utbildning som en möjlig plattform för att utmana det förgivettagna kan relateras till den komplicerade relationen mellan förändring och status quo som miljöfrågor aktualiserar. Å ena sidan kräver den nuvarande situationen en förändring, å andra sidan formuleras denna förändring ofta inom ramarna för nuvarande samhällssystem (Žižek 2008). Ett ifrågasättande av rådande ordning skulle enligt lärarna uppfattas som allt för politiskt, samtidigt blir den rådande ordningen och dess lösningsförslag på hållbarhetsfrågorna opolitiska och oproblematiska. I nedanstående utdrag brottas universitetsläraren Anastasia med hur hon praktiskt ska presentera temat mat och hållbar utveckling för sina studenter utifrån ett underliggande ideal om att undervisningen som bedrivs ska vara neutral, i bemärkelsen icke-normativ: Anastasia: / / man vill också ge dem [studenterna] liksom lite information känner jag så att de förstår vad det handlar om, alltså hållbar utveckling kopplat till mat, vad är det? Och sedan så också det här med att det behöver problematiseras att det liksom, just när det handlar om mat och hållbar utveckling så känner jag att det är väldigt lätt att bli normativ, alltså att det finns rätt svar. Och lite så tänker jag att det kanske måste få vara, alltså att jag måste kunna få vara lite normativ när jag liksom har en presentation om mat och hållbar utveckling / / För Anastasia tycks kopplingen mellan mat och hållbar utveckling i utbildningen kräva både information och problematisering. Det tycks också som om distinktionen mellan vad som är information och problematisering kan vara svår att upprätthålla i praktiken. Föreställningen om att det finns värderingsfri information (och kunskap) finns i min tolkning underliggande i samtalet, även om det tycks vara just i mötet med praktiken som den här föreställningen ställs på sin ända. Går det att presentera information utan att vara värderande? Återigen är den här frågan kopplad till spörsmålet om vad som är utbildningens syfte: handlar det om ett återskapande av en ordning eller att utmana och förändra ordningen (se till exempel Pargman och Eriksson 2013)? I en till synes oskyldig och synnerligen vardaglig fråga, såsom hur mat och hållbar utveckling kopplas samman i en konkret undervisningssituation, kan det mest politiska sprängstoffet ligga dolt. Till synes helt vardagliga fenomen, som firandet av högtider, är tvärtom ofta inbäddade i maktstrukturer med koppling till kategorier såsom kön, sexualitet och nationalitet (Jansson, Wendt och Åse 2009). Precis som i Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 79

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik föregående exempel tycks det inte heller här finnas en rent neutral position utifrån vilken värderingsfri information kan presenteras, vilket skapar en obekväm och problematisk balansakt. Återigen tycks den neutrala, okroppsliga positionen omöjlig. Omöjliga balansakter och kunskapens villkor i akademin Genom att fokusera på hur universitetslärarna resonerar kring föreställningen om att undervisningen som bedrivs i någon mån ska återskapa rådande samhällsordning, samtidigt som de hanterar kraven på en förändring av nuvarande situation, framkommer några av de begränsningar och möjligheter som det innebär att vara ett förkroppsligat subjekt i ett utbildningslandskap som tycks kräva något annat: en okroppslig kunskapssyn. Den första balansakten som analyserades handlade om balansen mellan att vara ett situerat subjekt och att avkrävas en blick från ingenstans (Haraway 2008: 231). Den andra balansakten handlade om frågan om utbildningens räckvidd, det vill säga vilken effekt utbildning bör ha på den som utbildas. Genom att analysera dessa två balansakters problematik menar jag att hanteringen av exemplet hållbar utveckling i utbildningssammanhang skulle kunna förstås som en depolitisering av miljöfrågor i synnerhet men också av vad som utgör legitim kunskap i allmänhet. Statsvetaren Erik Swyngedouw (2014) använder begreppet depolitisering för att belysa det postpolitiska problemet med att många frågor i vår tid, framförallt på miljöområdet, omvandlats till teknokratiska spörsmål med få möjliga lösningar och utan tydlig koppling till den politiska situation där de uppstått. Med andra ord kan hållbar utveckling ses som ett område som depolitiserats, både i och utanför utbildning, vilket fört med sig att miljöfrågorna får sin lösning enbart inom ramarna för det ekonomiska system som starkt bidragit till att problemen förvärrats och eskalerar, det vill säga kapitalismen (se även Alaimo 2000). Utbildningsforskarna Daniel Pargman och Elina Eriksson (2013) menar att vissa universitetsutbildningar tenderar att premiera en version av hållbarhet som inte bjuder något motstånd, eftersom undervisningen formuleras helt inom ramarna för det rådande systemet där väldigt få saker inom den rådande ordningen står på spel. Utbildningsforskarna Margareta Nilsson-Lindström och Dennis Beach (2015) menar i en analys av policyutvecklingen inom svensk lärarutbildning att förändringen av organiseringen och synen på vad som är relevant kunskap har gått hand i hand med en neoliberal samhällsutveckling. Jag tolkar det som att de ideologiska krafterna som förespråkar neoliberalism och kommodifiering av kunskap står långt ifrån en kunskapssyn som vill omkullkasta rådande samhällsordning. Därför blir det också viktigt för feministiska forskare som vill bjuda motstånd mot den här utvecklingen att engagera sig i frågor om kunskapens organisering och innehåll inom högre utbildning. Utgångspunkten för den här artikeln är att all kunskapsproduktion och alla 80 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik undervisningspraktiker både är förkroppsligade och transkorporala. Jag menar att exemplet med miljöfrågorna, i form av hållbar utveckling, blir obekväma och problematiska i praktiken för att de 1) oundvikligen överträder gränserna mellan den privata och offentliga sfären vilket tvingar det undervisande subjektet att bli synligt och 2) utmanar föreställningen om vad som är legitim kunskap. Att det är svårt att ha överblick och kontroll var något som lärarutbildarna också tog upp i relation till kopplingen mellan kunskap och politiskt medborgarskap: Solveig: /.../att vi är så bundna av varandra i det här nätet som är så svårkontrollerat, svårförståeligt /.../det kommer nya bevis varje dag på hur svårt det är att hantera det här med att vara konsument, att vara politisk medborgare Samtidigt som förändring förespråkas inom ramarna för den rådande politiska ordningen, påpekar Solveig att detta är svårt i och med att vi är så beroende av varandra på sätt som är svåröverblickbara. På så sätt har det personliga verkligen blivit politiskt, men kanske inte på det radikala sätt som många feminister föreställt sig att det skulle kunna realiseras. Jag skulle vilja hävda att vi här har att göra med en intressant och möjligen produktiv feministisk paradox: å ena sidan visar propåer om källsortering, ekologisk konsumtion och kollektiva sätt att resa på att det vi gör som privatpersoner är av största vikt för att hantera en samhällsutveckling präglad av miljöförändringar. Å andra sidan är denna privatperson oftast uppmålad helt utan kontext och utgör sålunda den neoliberala drömmens kanske främsta symbol: en fri individ som tar ansvar för sig själv och som väljer att konsumera, äta och resa på ett rationellt och vettigt sätt. Att denna rationella individ är (till synes) helt kontextlös bidrar dessutom till att osynliggöra att det fortfarande globalt sett är kvinnor som tar störst ansvar inom den privata sfären (Alaimo 2000). Konsekvenserna av de eskalerande miljöförändringarna är dessutom knappast jämt fördelade bland oss som lever på den här planeten, vilket påpekats av feministiska forskare såsom Sherilyn MacGregor (2013) och Donna Haraway (2015). Utsagor om universella hot mot hela mänskligheten bidrar till att ignorera det faktum att det i dagsläget förekommer många olika sätt att existera på denna planet. Motsatt läge råder: konsekvenserna av rådande miljöförändringar drabbar oss olika beroende på faktorer såsom geopolitisk hemvist, ras, kön och klass vilket lätt göms bakom fantasier om ett universellt hot mot hela mänskligheten (se till exempel Plumwood 2002). Denna ofta osynliggjorda politiska realitet kan sägas krocka med kraven på att den som undervisar om miljöförändringar ska göra detta i rollen som okroppsligt neutral. Föreställningar om neutralitet kan snarare ses Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 81

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik som en chimär som bara kan fungera så länge kategorin människa uppfattas som universell. Avslutande diskussion Vi måste hitta sätt att stanna kvar i det obekväma gränslandet där den rådande situationen av eskalerande miljöförändringar och neoliberal samhällsutveckling tvingar den som undervisar att bli ett situerat subjekt i ett utbildningslandskap som tycks kräva det motsatta. Eller, som Donna Haraway (2016: 1, författarens översättning) uttrycker det, vi måste stanna kvar i problemen. Det finns inget enkelt svar på hur universitetslärarna ska hantera undervisningssituationen, bara ett konstaterande om att politik och etik ligger till grund för konflikter då man tvistar om vad som kan räknas som rationell kunskap (Haraway 2008: 237). Att neka till sitt förkroppsligade seende, vare sig det kommer från ett positivistiskt eller konstruktivistiskt håll, är inte att ta det ansvar som krävs. Likt Haraway vill jag påstå att föreställningen om den fullständiga positionen, den som tycks skymta mellan raderna i samtliga fokusgruppsdiskussioner ovan, handlar om en återvändsgränd som pendlar mellan blicken från ingenstans och sökandet efter den oppositionella historiens perfekta fetischerade subjekt (Haraway 2008: 237). Om vi tar på allvar att kunskap alltid är både situerad och transkorporal, vilket inte motsäger att vi kan och vill veta saker om den verkliga världen, vad kan det innebära för undervisningspraktiken? Som feminister vet vi att relativismen är en återvändsgränd. Att vi vet detta betyder dock inte att vi bör låta bli att öppna upp för den epistemologiska osäkerhet som miljöfrågorna för med sig när de ska göras utbildningsbara. Snarare handlar det om att acceptera att den kunskap vi har idag alltid kommer att innehålla element av osäkerhet, vilket också är en förutsättning för kunskap om exempelvis miljöförändringar (Sjögren 2014). Det innebär vidare att vi måste hitta sätt att leva med sorgen efter förlorade ekosystem, vilket innebär också att vi mest troligt behöver omvandla vår politik, våra begär och våra kunskapspraktiker till att inkludera osäkerhet och sårbarhet (Haraway 2016). För André och hans lärarutbildningskollegor, exempelvis, skulle ett erkännande av den situerade kunskapspositionens nödvändiga otillräcklighet kanske kunna innebära att torskfrågan kan bearbetas på ett mer ansvarsfullt sätt. Det ansvarsfulla avser att varken hänge sig åt relativism eller till en blick från ingenstans som får den omärkta kategorin att göra anspråk på makten att se och inte bli sedd, att representera samtidigt som den undflyr representation (Haraway 2008: 231). Insikten om att kunskap alltid är situerad, och i någon mån politisk, kan öppna upp och synliggöra mer nyanserade förståelser i mötet mellan utbildnings- och kunskapsideal i högre utbildning. Om vi på allvar ska förstå och förklara hur och varför kraven på okroppslig neutralitet tycks vara så stark och samtidigt svårhanterlig i universitetslärarnas undervisning om hållbar utveckling måste vi som feminister belysa och problematisera 82 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik maskuliniseringen och depolitiseringen både av kunskap i allmänhet men också av separata kunskapsområden i synnerhet. Exempelvis har Sherilyn MacGregor (2013: 7) kallat det som pågår en maskulinisering av miljöfrågor, det vill säga att män (och den manliga blicken) dominerar på miljöområdet, både i fråga om representation vid formellt beslutsfattande och i fråga om att formulera vad som är problemet. Detta betyder exempelvis att föreställningen om neutral undervisning inte kan vara så oskyldig som den kanske först verkar. Tvärtom är synen på vad som utgör legitim kunskap och vetenskaplighet ofta formad utifrån en manlig norm (Harding 1986). När vi hör argument om att vi behöver teknokratiska lösningar som formuleras utanför de demokratiska systemen eftersom miljöförändringarna hotar oss alla, måste vi åberopa att våra positioner är diversifierade och formade genom maktrelationer vilket gör att ingen av oss kan formulera neutrala lösningar som passar alla. Samtidigt står vi idag inför en situation där vi kan behöva försvara en verklighetsbeskrivning som över huvud taget erkänner att det pågår miljöförändringar. Drömmen om att göra gott för alla är lika naiv som den är omöjlig. Bortom dessa drömmar väntar ett ansvarstagande för den värld vi skapat (och skapar) där det fula, sårbara och omöjliga måste få stå i centrum. Vi kan dock aldrig bli all-inkluderande och det är paradoxalt nog utifrån denna insikt som vi kan göra bättre och inkludera fler i politik och kunskap som rör miljö, hållbar utveckling och andra centrala områden. Syftet med den här artikeln har varit att diskutera relationen mellan epistemologi och politik inom svensk högre utbildning samt att diskutera kunskapens villkor i akademin utifrån feministiska kunskapsteoretiska begrepp. Exemplet som undersökts är hållbar utveckling. Artikeln kan framförallt ses som ett bidrag till en diskussion om miljöförändringarnas epistemologiska och politiska status inom akademisk utbildning utifrån en feministisk analys. Genom analyser av fokusgruppsmaterialet menar jag att miljöfrågorna, i form av hållbar utveckling, blir obekväma och problematiska i praktiken för att de 1) oundvikligen överträder gränserna mellan den privata och offentliga sfären vilket tvingar det undervisande subjektet att bli synligt och 2) utmanar föreställningen om vad som är legitim kunskap. Sammanfattningsvis menar jag att synliggörandet och kritiken av den osynliga och okroppsliga kunskapssynens politik handlar om att hantera det svårhanterliga och det till synes omöjliga till förmån för en mer inkluderande och mer rättvis syn på kunskap inom akademin. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 83

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik Referenser Alaimo, Stacy (2000) Undomesticated ground: recasting nature as feminist space. Ithaca, New York: Cornell University Press. Alaimo, Stacy (2010) Bodily natures: science, environment, and the material self. Bloomington: Indiana University Press. Alaimo, Stacy (2011) Det nakna ordet: den protesterande kroppens transkorporala etik. Tidskrift för genusvetenskap 22(4): 29 58. Biesta, Gert (2006) Bortom lärandet: demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. Lund: Studentlitteratur. Bryman, Alan (2016) Social research methods. Oxford: Oxford University Press. Braidotti, Rosi (2013) The posthuman. Cambridge: Polity. Cakici, Baki (2013) Sustainability through surveillance: ICT discourses in design documents. Surveillance & Society 11(1/2): 177 189. Dahl, Emmy (2011) Män pratar miljö: diskursiva maskuliniteter i mäns samtal om klimatförändringar och miljövänliga resor. Tidskrift för genusvetenskap 22(4): 111 137. Eidenskog, Maria (2015) Caring for corporate sustainability. Linköping: Linköpings universitet. Gabrys, Jennifer (2014) Programming environments: environmentality and citizen sensing in the smart city. Environment and Planning D: Society and Space 32(1): 30 48. Gyberg, Per och Löfgren, Håkan (2016) Knowledge outside the box sustainable development education in Swedish schools. Educational Research 58(3): 283 299. Haraway, Donna (2008) Apor, cyborger och kvinnor: att återuppfinna naturen. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. Haraway, Donna (2015) Anthropocene, capitalocene, plantationocene, chthulucene: making kin. Environmental Humanities 6: 159 165. Haraway, Donna (2016) Staying with the trouble: making kin in the chthulucene. Durham: Duke University Press. Harding, Sandra (1986) The science question in feminism. Ithaca: Cornell University Press. Henriksson, Malin (2014) Att resa rätt är stort, att resa fritt är större: kommunala planerares föreställningar om hållbara resor. Linköping: Linköpings universitet. Hjälmeskog, Karin (2006) Att lära sig bry sig om de nära och de långt borta. Utbildning & Demokrati 15(1): 61 76. Jansson, Maria, Wendt, Maria, Åse, Cecilia (2009) Teaching political science through memory work. Journal of Political Science Education 5(3): 179 197. Jansson, Maria, Wendt, Maria och Åse, Cecilia (2010) Kön och nation i vardag och vetenskap. Statsvetenskaplig tidskrift 109(3): 241 258. Kaijser, Anna (2011) Intersektionalitet för klimatsolidaritet: om klimatdiskussionen i Bolivia och vikten av analytisk komplexitet. Tidskrift för genusvetenskap 22(4): 61 85. Kitzinger, Jenny och Barbour, Rosaline S. (1999) Introduction: The challenge and promise of focus groups. Kitzinger, Jenny och Barbour, Rosaline S. (red) Developing focus group research: politics, theory and practice. London: Sage. MacGregor, Sherilyn (2013) Only resist: feminist ecological citizenship and the postpolitics of climate change. Hypatia 29(3): 617 633. Martinsson, Lena och Reimers, Eva (2014) Skola i normer. Malmö: Gleerup. 84 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Tema/Den okroppsliga kunskapssynens politik Mouffe, Chantal (2008) Om det politiska. Hägersten: Tankekraft. Lindström, Margareta Nilsson och Beach, Dennis (2015) Changes in teacher education in Sweden in the neo-liberal education age: toward an occupation in itself or a profession for itself? Education Inquiry 6(3): 241 258. Olofsson, Jennie (2016) Om fluiditet, läckage och kvinnors kroppar. Tidskrift för genusvetenskap 37(1): 117 138. Pargman, Daniel och Eriksson, Elina (2013) It s not fair! : making students engage in sustainability. Proceeding of the Engineering Education for Sustainable Development. Conference. Cambridge. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3a66 5887&dswid=-5111 [24 oktober 2017]. Pargman, Daniel och Eriksson, Elina (2016) At odds with a worldview teaching limits at a technical university. Interactions Magazine 23(6): 36-39. Plumwood, Val (1993) Feminism and the mastery of nature. London: Routledge. Plumwood, Val (2002) Environmental culture: the ecological crisis of reason. London: Routledge. Regeringens proposition (2009/10:89) Bäst i klassen en ny lärarutbildning. Stockholm: Utbildningsdepartementet. SFS (1992:1434) Högskolelag, Utbildningsdepartementet. Sjögren, Hanna (2014) Educable futures? Managing epistemological uncertainties in sustainability education. Resilience: A Journal of the Environmental Humanities 1(2). Sjögren, Hanna (2016) Sustainability for whom? The politics of imagining environmental change in education. Linköping: Linköpings universitet. Swyngedouw, Erik (2014) Anthropocentric politicization: from the politics of the environment to politicizing environments. Bradley, Karin och Hedrén, Johan (red) Green utopianism: perspectives, politics and micro-practices. New York: Routledge. WCED (1987) Our common future: report of the world commission on environment and development: our common future. Switzerland: UN World Commission on Environment and Development. Wibeck, Victoria (2010) Fokusgrupper: om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod. Lund: Studentlitteratur. i ek, Slavoj (2008) Ecology as the new opium for the masses. Barragán, Paco (red) Sustainabilities. New York: Charta Books Ltd. Åsberg, Cecilia (2005) Genetiska föreställningar: mellan genus och gener i populär/ vetenskapens visuella kulturer. Linköping: Linköpings universitet. Nyckelord Feministisk teori, epistemologi, politik, miljöförändringar, högre utbildning Hanna Sjögren Centrum för kulturstudier Goldsmiths, University of London E-post: h.sjogren@gold.ac.uk Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 85

recension Ulrika Dahl, Marianne Liljeström och Ulla Manns The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005 Södertörns högskola 1 Att reflektera över könsforskningen; vilka förståelser av kön vi producerat, hur vi gjort det och varför tillhör själva grundvalen för könsforskningen. Det är tack vare dylika reflexioner som vår förståelse av kön utvecklas och ändras, i takt eller otakt med hur kön och könsrelationer görs i annan samhällelig praxis, i andra kontexter och verksamheter. I perioder av paradigmskiften till exempel vid ingången till marxism och poststrukturalism har denna reflexionsaktivitet varit särskilt intensiv och avspeglats i tidskrifter och böcker. Det är nu en stund sen debattens vågor gick höga, men The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research kan nog få feminister på banan igen, till diskussioner om hur könsforskningen kan och bör bedrivas framöver. Författarna gör oss alltså en stor tjänst genom att servera ett empiriskt underlag för reflexion. Och deras geopolitiska perspektiv och grepp är både spännande och fruktbart, men också problematiskt. Perspektivet betyder att de frågar sig hur det feministiska imaginära kunskapsrummet konstrueras regionalt och lokalt, men också hur det regionala och lokala i sin tur konstrueras som en följd av könsforskningen. Med andra ord: hur görs nordisk och rysk könsforskning till det (säregna) nordiska och ryska, och hur får det i sin tur oss att tänka på Norden och Ryssland? I den period som studeras (1975-2005) sker, som författarna påpekar, stora dramatiska geopolitiska ändringar i vår närhet: Berlinmuren faller och EU expanderar. Författarna frågar sig sålunda; Hur avspeglar sig dessa ändringar i det nordiska och ryska könsforskningsrummet? Och hur slår internationaliseringen av Akademia ut? Boken består av en lång gemensam introduktion, åtföljd av tre kapitel där författarna tar sig an varsitt empiriskt fält. I introduktionen används historien om the arrival av gender-begreppet till den nordiska, ryska och europeiska könsforskningen för att illustrera det geopolitiska perspektivet. Enligt författarna får detta begrepp nordiska könsforskare att formulera ett vi som är annorlunda från dom, de amerikanska könsforskarna. I detta vi synliggörs riktigt nog också skillnader mellan kvinnor, men inte de skillnader som fokuseras i den amerikanska debatten och som författarna tydligtvis menar borde ha fokuserats: sexualitet, ras och migration. Att ta detta vi för givet, att inte problematisera eller utforska det, fungerar inte bara exkluderande för dem som inte kan identifiera sig med oss, det reproducerar (metodologisk) nationalism, framhåller författarna. Så som denna historia här framställs är det lätt att vara enig, också för mig trots att ett par av mina egna artiklar blir föremål för häftig kritik. Men både framställningen tolkningen och tonen och perspektivet blir för ensidiga. Texten väcker helt enkelt ett motstånd och tvingar fram både andra tolkningar 86 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

recension av samma material och andra perspektiv. När jag läser de två följande kapitlen, Ulla Manns om nordiskt feministiskt forskningssamarbete och Ulrika Dahls om nordisk könsforskning i en europeisk och amerikansk kontext, ökar mitt motstånd mot texten trots att den innehåller så mycket intressant och viktig information om gårdagens organisationsformer och forskningsfrågor. Det är dock först när jag läser det sista kapitlet om rysk könsforskning av Marianne Liljeström, som jag till fullo förstår vad som provocerat mig så i de tre föregående kapitlen. Här är nämligen tonen en helt annan och till dels också perspektivet. Liljeström beskriver och förklarar det ryska könsforskningsrummets utveckling och särdrag utan några pekpinnar eller kritiska förmaningar om felaktiga vägval. Tvärtom visas en respekt för feministernas olika navigeringsstrategier i en given geopolitisk kontext. Strukturella förhållanden till exempel Akademias och disciplinernas organisering betonas för att förklara det imaginära, något som är totalt frånvarande i de andra kapitlen. Som om det imaginära nordiska kunskapsrummet kan förstås utan att välfärdsstatens jämställdhetsordningar och vardagens jämställdhetspraxis tematiseras. Jag är enig med författarna om att könsforskarna ofta tar denna kontext för given, men det betyder inte att den inte är där eller är okänd för forskarna. Tvärtom, är det just denna kunskap, vill jag hävda, som ligger bakom det imaginära vi som nordiska feminister enas runt i mötet med könsforskningen från andra delar av världen. I dagens europeiska situation där jämställdhetsordningar hotas eller aktivt demonteras, framstår ett strukturellt perspektiv och framställning av den nordiska modellen och könsforskningen, som viktigare än någonsin. Kunskap om jämställdhet i praxis, om hur kön görs i en kontext av välfärdsstatens ordningar, ser jag som minst lika viktig för könsforskare att förmedla och diskutera, som dess imaginära framtoning. Samma kritik som författarna riktar mot de nordiska könsforskarna att de tar det nordiska för givet kan alltså riktas också mot författarna av denna bok; de tycks mena att det imaginära kunskapsrummet kan studeras och förstås utan att de bakomliggande strukturella förhållandena tematiseras. Men tillbaka till Liljeströms artikel om det ryska feministiska kunskapsrummet. Här belyses en könsforskning som är föga känd utanför rikets gränser och som gav mycket ny information, och var tankeväckande läsning. Att olika paradigmatiska förståelser av kön könsroller, queer, med flera och olika metodologiska tillnärmningar, både kvalitativa och kvantitativa, introducerades samtidigt i tid i Ryssland, till skillnad från i Norden där den ena avlöste den andra efter utprovning och debatt, är ett slående exempel på en skillnad som gör skillnad. Att nordisk könsforskning hade ett imaginärt vi som utgångspunkt resulterade uppenbarligen, som Manns visar i sitt kapitel, i en mängd samarbetsformer tidskrifter, konferenser, forskningsprogram med mera och stor aktivitet som också reproducerade och befäste oss till Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 87

recension ett vi. Men det var aldrig ett kritikeller konfliktfritt vi. Tvärtom stod ofta skillnader, epistemologiska och politiska, mellan de nordiska länderna i fokus på de tematiska arenorna. På de nordiska kvinnorätts- och kvinnokriminologiska samlingarna, som jag själv deltog i under 70- och 80-talet, var det snarare olika syn på och förståelser av sexualiserat våld (prostitution, misshandel, sexuella övergrepp mot barn, våldtäkt och pornografi), än enstämmighet som präglade samvaron. Och jag tror att hade författarna valt att belysa utvecklingen innanför ett forskningstema under denna period, till exempel prostitution, så hade historien om nordisk (och rysk?) könsforskning blivit en annan. Men oavsett graden och typen av kritik, så kan vi konstatera att detta nordiska könsforskningssamarbete inte finns i alls samma utsträckning idag. Och vad beror det på, om inte på att det imaginära nordiska vi gått ut på dato, till dels som en följd av det paradigm som författarna synes företräda? För mig framstår det som lika problematiskt att importera begrepp och förståelser från andra geopolitiska kontexter för att förstå en lokal kontext som att tro att lokalt producerade begrepp och förståelser inte behöver utfordras av en blick utifrån. Att vi borde ha tematiserat ras som en viktig skillnad inom nordisk könsforskning på 70-90-talet, för att det var och är en viktig skillnad i amerikansk könsforskning, är jag fortfarande inte enig med. Vi letade efter våra skillnader, för att visa att det fanns många olika sätt att vara kvinna på och att göra kön på i Norden; som omsorgsbonde, butiksanställd, dagisfröken, professor, heltidseller deltidsarbetande, med olika typer av invandrarbakgrund, med eller utan barn, med eller utan partner, och så vidare. Att författarna tolkar mitt insisterande på fokus på våra skillnader, som att jag implicerar att alla därför egentligen är lika (s. 178, även om min artikel Translating Gender genomgående diskuteras på ett likartat sätt i hela introduktionskapitlet), blir för mig helt absurt. Det kan bara förstås som att författarna har en bild de önskar befästa, då blir också deras val av citat och tolkningar begripliga, men också desto mer provocerande. Den nordiska synliggörandeforskningen fick politiska konsekvenser, vilket ju också var precis det många av oss önskade. Kopplingen könsforskning jämställdhets- och välfärdspolitik, tematiseras inte i denna bok men för mig framstår den som en utav de viktigaste kännetecknen på det nordiska feministiska kunskapsrummet. Ett kännetecken som betyder att lösningen för mig inte är en dekonstruktion av det imaginära nordiska men en rekonstruktion där de globala och lokala, de strukturella och imaginära perspektiven utfyller och utfodrar varandra. Boken väcker många tankar och förtjänar att läsas, diskuteras och bemötas av flera. Den är skriven på engelska och detta blir alltså historien om oss, om nordisk könsforskning, utomlands. Karin Widerberg Professor vid Institutt for sosiologi og samfunnsgeografi, Universitetet i Oslo 88 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

recension Elisabet Apelmo Sport and the Female Disabled Body Routledge 2017 I den nyutkomna Sport and the Female Disabled Body skriver Elisabet Apelmo om unga 2 kvinnors levda erfarenhet av en kropp som å ena sidan uppfattas som avvikande kroppen med en fysisk funktionsnedsättning och å andra sidan som presterande den idrottande kroppen. Apelmo ställer frågorna: hur förhandlas subjektspositionerna avvikande och presterande? Vilka former för femininitet finns tillgängliga för dessa kvinnor? Vilka motståndsstrategier utvecklar de för att bemöta den marginalisering, stereotypisering och andregörande som de upplever i sin vardag? Boken är till stora delar en vidareutveckling av Apelmos avhandling Som vem som helst (2013) och sammanläggning av artiklar publicerade i Lamba Nordica (2012), Disability and Society (2012) och Sport and Society (2012). Sport and the Female Disabled Body inleds med ett utförligt teori- och metodkapitel och därefter följer fyra tematiska kapitel som behandlar normalitetssträvan, erfarenheter av kroppen, teknik som en förlängning av kroppen, och idrott och genus. Risken med den här typen av sammanläggningar av tidigare arbeten är alltid att resultatet blir spretigt, men Apelmo lyckas väl med att hålla samman boken och guida läsaren genom studien. Apelmos forskning bygger fram förallt på intervjuer och videodagböcker, men även en pilotstudie med deltagande observation från ett läger för funktionshindersidrott. Intervjudelen består av tio intervjuer med unga idrottande kvinnor med funktionsnedsättning. Tre av i intervjupersonerna fick låna en videokamera från Apelmo för att under två till tre månader spela in videodagböcker. Teoretiskt använder Apelmo fenomenologin för att komma bort från en poststructuralist feminist theory tradition that separates sex from gender, and leaves biology to focus on women s socially constructed subordination (sid. 26). Med hjälp av de Beauvoir och Merleau-Ponty förstås kroppen som en av flera komponenter i människors situering. Den levda erfarenheten lyfts fram som det bästa sättet att förstå sociala strukturer. Men Apelmo tar också hjälp av Youngs förståelse av förtryck och Connells förståelse av genus. Denna form av eklektiska teoribyggen är givetvis varken ovanliga eller fel, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som hade varit möjligt om teorierna fått mötas mer? För mig framstår Apelmos text ibland som att Young, Connell och de Beauvoir sitter bredvid varandra i en konferenssal och kommenterar Apelmos material utan att tala med varandra. Jag undrar också över frånvaron av cripteoretiken Alison Kafer vars kritik av den sociala modellens förståelse av kroppen som väsensskild från det sociala troligtvis hade kunnat hjälpa Apelmo i strävan att sätta kroppen i centrum för den analysen utan att falla tillbaka i en medicinsk förståelse. Detta hade kunnat tillföra ännu Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 89

recension mer åt de redan intressanta diskussionerna om feministisk forskning och kritiska funktionalitetsstudier. Apelmo beskriver kvinnornas erfarenheter av andregörande dels genom infantilisering och dels genom att betraktas som duktiga trots sin funktionsnedsättning (sid. 70). Kvinnorna berättar om erfarenheter av att utestängas, att pekas ut under idrottslektionerna i skolan, och om avsaknaden av idrottslag för kvinnor med funktionsnedsättningar. Kvinnorna är ofta hänvisade till könsblandade lag eller, mer precist, mansdominerade lag där de får delta på männens villkor. Flera av kvinnorna berättar om erfarenheter av sexuella trakasserier. En av kvinnorna berättar hur hon såg sin kropp som en utav många funktionsvariationer tills hon började skolan och blev mobbad för sin kropp och därmed socialt konstruerades som funktionshindrad elev. Kroppen är samtidigt en källa till glädje och njutning genom idrottandet. I ett mycket intressant kapitel skriver Apelmo om hur teknik, som till exempel en rullstol, blir en förlängning av kroppen och möjliggör en subjektsposition som stark och presterande idrottare. Denna subjektsposition för dock med sig en svårighet att uttrycka smärta och negativa känslor kopplade till kroppen. Centralt i kvinnornas berättelser är en strävan efter normalitet som både en del av och ett motstånd mot en avsexualisering som följer av att uppfattas som sitt funktionshinder och inget mer. Meningen jag är som alla andra återkommer vid flera tillfällen. Apelmo beskriver hur flera av kvinnorna framhäver normativ femininitet som ett sätt att göra motstånd mot samhällets avsexualisering av kroppar med funktionsnedsättning. Flera av kvinnorna beskriver hur de lätt kan få en pojkvän utan funktionsnedsättning. I likhet med tidigare forskning som visat förekomsten av en attraktionshierarki där den funktionsfullkomliga kroppen lyfts fram som den mest åtråvärda berättar kvinnorna i Apelmo bok om hur det är viktigt att framstå som (hetero)sexuell och attraktiv för den manliga såväl som för den funktionsfullkomliga blicken. Apelmo hävdar dock att könlösheten som tillskrivs kvinnorna är ett uttryck för att det inte finns utrymme för fler kategorier vid sidan av att ha en funktionsnedsättning. Utsattheten måste uppvägas med normalitet vilket gör att kvinnorna socialiseras in i vad Apelmo kallar för kompensatorisk vanlighet. Det som intresserar mig mest med boken är det unika material Apelmo presenterar. Att Apelmo har lyckats få tillgång till detta material beror till stora delar på den metodologiska kreativiteten. Det ovanliga består i att Apelmo som tidigare varit verksam som visuell konstnär låtit några av kvinnorna spela in videodagböcker. Utöver att detta möjliggör för Apelmo att fånga kroppsspråk ger det även en möjlighet för ökad autonomi i studiedeltagarnas förhållande till forskaren. I det material som Apelmo presenterar är det tydligt att användandet av videodagböcker har berikat studien, inte minst ur ett emotionsperspektiv. Utdragen ur videodagböckerna är ofta mer känslofyllda än intervjucitaten. På så sätt kan Apelmos 90 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

recension arbete fungera både som en påminnelse om fördelarna med att öppna upp den samhällsvetenskapliga forskningen mot nya metoder och som ett exempel på hur den akademiska forskningen kan lära av andra kunskapsdomäner. Boken har viktiga politiska implikationer. Apelmo medverkar till att förändra bilden av kvinnor med funktionsnedsättningar från svaga och passiva till agerande subjekt. Kvinnorna visar återkommande på motstånd mot strukturer som förminskar och passiviserar dem. Många av kvinnorna har försökt dra igång föreningar och idrottslag för bara kvinnor. Det framkommer tydligt att det finns ett stort värde av egna idrottsföreningar för att skapa en kollektiv identitet. Samtidigt är boken en viktig påminnelse om att det finns mycket kvar för samhället och idrottsrörelsen att göra för att säkerställa allas lika möjlighet att delta. Mikael M Karlsson Doktorand i genusvetenskap, Lunds universitet Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 91

Sveriges genusforskarförbund En höst att minnas I november arrangerade Sveriges genusforskarförbund workshopen Vad står på spel när feministiska och andra maktkritiska forskare hotas? i Örebro. Frågan är relevant efter år av hot och utsatthet riktad mot genusforskare. Deltagarna talade bland annat om hur dessa hot leder till att forskning, undervisning och samverkan begränsas. Genusvetenskap och genusforskning är tillsammans med annan maktkritisk forskning viktig för att nya frågor ska kunna ställas och ojämlikheter bli synliga. Nu är det naturligtvis inte bara forskare som kan bidra till att synliggöra ojämlikheter. I kollektiva aktivistiska aktioner kan förhållanden som normaliserats under generationer och diskuterats av genusforskare i decennier, bli framträdande, oundvikliga och kraftfulla. Denna höst 2017 var det kampanjen #metoo som fokuserade det vardagliga och våldsamma görandet av kön och sexualitet. Mängden med berättelser om vardagssexism mot dem som identifierats eller identifierar sig som flickor, kvinnor eller transpersoner florerade på nätet och det hände något när dessa berättelser kom samman och fick en relation till varandra. Att dessa berättare och berättelser samlades i detta offentliga rum som nätet är, kan, för att knyta an till Butler (2015), ha varit ett utövande av en flertalig och performativ rätt att synas och få syn på andra, the right to appear. Det skapades synliga sammanhang som gjorde det möjligt att uppfatta och erkänna det som så länge trivialiserats och se det som ett politiskt problem. Något hände, plötsligt blev trakasserierna avnormaliserade, personer blev av med sina jobb, ministrar reagerade, möten ordnades, åtgärdsprogram skapades. #metoo fick också en annan betydelse. Plötsligt var det urtypen av de svenska vita männen som hamnade i centrum, de som så länge omtalats som de mest jämställda männen i världen. De som engagerade sig i husbygge och familjemys och som stod i skarp kontrast till de ensamkommande pojkarna som för inte så länge sedan ansågs hota inte bara flickor utan hela den så kallade svenska jämställdheten. Till medvetenheten av vardagssexismens konstanta upprepningar kan därmed också en insikt fogas om hur talet om just den svenska jämställdheten bidragit till att det klibbats föreställningar om 92 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

Sveriges genusforskarförbund farlighet vid de kroppar som identifierats som de andra, de som inte antagits vara svenskar. Trots detta erkännande av existensen av sexuella trakasserier, eller kanske just på grund därav, ondgjorde sig en och annan ledarskribent över både #metoo och över det arbete med jämställdhetsintegrering som bedrivs vid universiteten. Ondgörandet kan ses som ett uttryck för den växande antifeministiska rörelse, anti-genderism, som nu sprider sig runt om i världen, och som vänder sig mot genusteori, genusvetenskap och jämställdhetsarbete. Att det också var just denna höst som den första generaldirektören för den nya jämställdhetsmyndigheten tillsattes kan möjligen ses som ytterligare ett exempel på hur stora spänningarna just nu är. Lena Ag har tidigare varit ordförande i Kvinna till kvinna och arbetat internationellt. Sverige har en lång och stolt historia när det gäller arbetet för jämställdhet. Vi har kommit långt, men mycket återstår sa hon i samband med att hon utsågs. Jag hoppas att även Lena Ag är beredd problematisera bilden av denna stolta historien, ifrågasätta den modernistiska övertygelsen om att ha kommit en lång bit på denna eviga metaforiska väg. Det är en berättelse som skapar föreställningar om svenskar och Sverige som går före, medan andra nationaliteter liksom tycks komma efter. Det är också en berättelse som riskerar att skymma antifeministiska rörelser och normaliserar vardagssexismen och dess konsekvenser runt om i Sverige. Låt därför bilden av den svenska jämställdheten som en utvecklingsberättelse falla. Sveriges genusforskarförbund har en roll att spela. Vi hoppas att många kan känna sig manade att komma med i arbetet med att måna om en diversifierad, mångvetenskaplig och komplex genusforskning. Avslutningsvis vill vi som efter årsmötet sitter i styrelsen tacka de tre som nu avgått. Charlotte Holgersson var först ordförande och sedan viceordförande för förbundet under en rad år. Med henne har förbundet utvecklat både vetenskaplig skärpa och stabilitet. Linda Sandberg har under lång tid inte bara varit en viktig röst utan också föreningens kassör på ett kunnigt och tryggt vis. Silje Lundgren har med sin starka etiska och vetenskapliga kompass varit en mycket viktig styrelsemedlem. Tack alla! Lena Martinsson Ordförande i Sveriges genusforskarförbund Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 93

medverkande Medverkande Fataneh Farahani är docent vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholm universitet, och Wallenberg Academy Fellow.. Som Wallenberg Academy Fellow och genom det komparativa projektet Cartographies of Hospitality, studerar Farahani förhållanden som villkorar gästfrihet. Hennes forskning och intresse är formade av diaspora, transnationalism och forced migration, feministiska postkoloniala teorier, vithetsstudier, kunskapsproduktion och forskningsmetodologi, genus och sexualitet, maskulinitet, Islamstudier och mellanösternstudier. Hennes senaste bok, Gender, Sexuality and Diaspora, publiceras 2018 (Routledge). Paula Mählck disputerade 2003 vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet med en avhandling om hur brist på jämställdhet reproduceras i akademin genom sociala och bibliomteriska nätverk. Därefter har hon utvidgat sin forskning till att inkludera hur könade, rasifierade och postkoloniala strukturer av ojämlikhet artikuleras i transnationella forskares vardag i svenska och afrikanska kontexter. Hon är lektor vid Institutionen för pedagogik, Stockholms universitet, forskare vid Gävle högskola och affilierad docent i sociologi vid Remeso, Linköpings universitet. Maria do Mar Pereira är Associate Professor i sociologi vid University of Warwick, Vice Director vid Warwicks Centre for the Study of Women and Gender, och redaktör för Feminist Theory. Hennes första bok, Doing Gender in the Playground: Gender and Sexuality in Schools (2012), utsågs till bästa kvalitativa bok på spanska och/eller portugisiska av International Congress of Qualitative Inquiry. Hennes andra bok, Power, Knowledge and Feminist Scholarship: An Ethnography of Academia, publicerades 2017 (Routledge). 94 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017

medverkande Hanna Sjögren disputerade 2016 på Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet med en tvärvetenskaplig avhandling om hur miljöförändringar och hållbar utveckling hanteras inom utbildning. Hon har varit anknuten till Centrum för kulturstudier, Goldsmiths, University of London och undervisat vid Stockholms universitet. Med utgångspunkt i samhällsvetenskaplig och humanistisk miljöforskning är hon intresserad av relationen mellan kunskapsteoretiska frågor och samtida miljöförändringar. Suruchi Thapar-Björkert är docent och lektor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Hennes forskning faller inom tre specifika områden: kön och global kolonialitet, kön och våld, samt etnicitet och social exkludering. Hennes bok Women in the Indian Nationalist Movement. Unseen Faces and Unheard Voices, 1925-1942 (2006) gavs 2015 ut som en Sage Classic-utgåva. Hon har publicerat artiklar i Feminist Review, Feminist Theory, Ethnic and Racial Studies och Sociological Review. Tidskrift för genusvetenskap nr 38(4) 2017 95