Att arbeta med sig själv: pedagogiska tankar utifrån Stanislavskij

Transkript

1 Lund University Faculty of Law From the SelectedWorks of Matilda Arvidsson 2008 Att arbeta med sig själv: pedagogiska tankar utifrån Stanislavskij Matilda Arvidsson, Lund University Available at:

2 Att arbeta med sig själv: Pedagogiska tankar Min pedagogiska hållning grundlades då jag innan jag påbörjade mina universitetsstudier studerade och arbetade professionellt med teater. Att lära sig teater är i min erfarenhet inte möjligt utan att själv vara delaktig. Skådespelet kommer till i interaktionen mellan skådespelare, publik, scen, ljus, ljud och så vidare. Det går inte att studera eller arbeta med teater utan att själv vara det material som man arbetar med. Jag ser på lärandesituationen i universitetsutbildning i mitt eget fall i juridik på ett liknande sätt. Det är inte möjligt att lära sig juridik eller för den delen någon annan akademisk disciplin utan att själv vara delaktig. Det går inte att studera eller arbeta med juridik utan att själv vara det material som man arbetar med. Lärandet sker i den lärande. Således blir föreläsaren i bästa fall en hjälp i processen med det egna arbetet, en inspiration, en förebild eller i värsta fall en stjälp eller en repressiv kraft som hindrar studentens arbete med sig själv. Den här texten är ett försök att formulera några av de grundläggande pedagogiska tankar jag har efter 10 års erfarenhet av att föreläsa och att arbeta med kursutveckling inom universitetet. Det är på många sätt en resa från ett mycket specifikt pedagogiskt förhållningssätt, via en rad pedagogiska irrvägar, tillbaka till vad jag funnit är grundförutsättningarna för lärande och det enda rimliga förhållningssättet till världen, vad det innebär att vara människa och vad den på många sätt märkliga aktiviteten som kan kallas akademisk verksamhet innebär. De frågor som är min utgångspunkt i denna text skulle kunna uttryckas som: vad är det för arbete, var och på vilket sätt sker detta arbete som vi kallar det akademiska? Det handlar alltså om studenten, föreläsaren och relationen dem emellan. Vad innebär det att vara student och vad innebär det att vara föreläsare? Min text innehåller förlag på hur dessa frågor kan hållas ständigt levande. En människas arbete med sig själv I mitt eget arbete som skådespelare var Konstantin Stanislavskijs En skådespelares arbete med sig själv den bok som kom att forma min förståelse för vad det innebär att arbeta med teater och vad skådespelarens uppgift är. En av Stanislavskijs poänger om man så vill pedagogiska poänger är att skådespelarens arbete alltid sker i två led. Det första ledet är skådespelarens arbete med sig själv, och först därefter kommer skådespelarens arbete med rolltolkningen. Skådespelarens professionella uppgift är att ikläda sig en mängd olika roller och vara dessa på ett trovärdigt sätt på scen. För att kunna vara förmögen att vara de olika rollerna till skillnad från att spela de olika rollerna måste skådespelaren alltid först och främst se sitt arbete som ett arbete med sig själv kroppen och självet är det primära arbetsverktyget och först i andra hand se rollen och rolltolkningen som sitt egentliga arbete den skrivna texten i form av ett manus är verktyg för rolltolkningen. Studentens arbete Överfört på universitetsutbildning och juristutbildning skulle man kunna säga att studentens arbete med juridik sker i två led. Först måste studenten arbeta med sig själv. Detta är en inre process. Först därefter kan studenten arbeta med förståelsen av den roll som hon eller han tänker sig gestalta efter utbildningen. För juridikstudenten är detta i de flesta fall rollen som jurist. Det innebär att studenten måste ha arbetat med såväl grundläggande vetenskapsteoretiska problem som frågeställningar kring vad det innebär att vara människa, innan studenten är redo att påbörja arbetet med rollen som jurist. På så vis blir det inte rollen 1

3 i detta fall yrkesrollen jurist som är målet för utbildningen, utan målet är istället studenten såsom en människa som är redo att ikläda sig olika roller eller möjligen den specifika rollen som jurist (om man kan säga att det är en roll). Rolltolkningen det andra steget är ett arbete som endast delvis sker inom juristutbildningen, och då endast i slutskedet av utbildningsfasen. Rolltolkningen sker främst och till största delen på den arbetsplats som studenten möter efter studierna. Stanislavskij distinktion för skådespelaren skådespelaren ska inte spela rollen utan vara rollen kan överföras på juristutbildningen: studenten är trovärdig som jurist först när han eller hon inte längre spelar rollen som jurist utan är rollen jurist. Man skulle även kunna uttrycka detta som skillnaden mellan att å ena sidan läsa högt ur ett manus och å andra sidan att tala (fritt). Medan det förra är en (re)presentation av en text, är det senare själva texten. Att spela är medelbart, vilket innebär att skådespelaren eller studenten (för)medlar, det vill säga ställer sig mellan något och intar en position som är varken eller. Att vara är omedelbart, vilket innebär att skådespelaren eller studenten intar en originell position i relation till sin publik. Detta är ett förhållningssätt som är kompromisslöst, konfliktorienterat och som omöjliggör distans mellan publiken å ena sidan och skådespelaren eller studenten å den andra. Denna omedelbarhet innebär att skådespelaren eller studenten finner att han eller hon är tvungen att i sin roll fatta avgörande beslut, att stå för dessa och att axla de konsekvenser som de medför. Om något oväntat inträffar under pågående föreställning måste skådespelaren stanna kvar i sin roll vara sin roll och improvisera i förhållande till de nya omständigheterna. Skulle skådespelaren falla ur sin roll är han eller hon inte längre trovärdig, inte ens när skådespelet så småningom lämnar den improviserade situationen och återvänder till den inrepeterade texten. På samma vis måste studenten då han eller hon är färdigutbildad vara redo att vara omedelbar i den situation som möter. Studenten blir trovärdig i sin yrkesroll när han eller hon har kapaciteten att vara i sin roll, även när eller kanske till och med framförallt när denna roll innebär att studenten måste fatta svåra oväntade beslut och ta konsekvenserna av dessa. Skillnaden mellan att spela och att vara skulle alltså kunna sägas vara mellan att å ena sidan ställas i en moralisk situation utan att vara förmögen att identifiera denna eller i den mån man kan identifiera den inte kunna fatta ett beslut, och å andra sidan vara förmögen att identifiera en moralisk situation och agera i denna. Om vi ser studenten som en skådespelare blir (den genomarbetade) studenten den produkt som utbildningen producerar, snarare än den kunskap som studenten besitter vid slutet av sin utbildning. Det är förmågan att vara som studenten ska uppnå, snarare än förmågan att återupprepa eller om man så vill (re)presentera vissa specifika dogmer. Föreläsaren och studenten i utbildningen Föreläsarens roll blir mot bakgrund av detta först och främst en signifikant bifigurs roll. I studentens arbete med sig själv, är föreläsaren viktig i det att föreläsaren är marginell närvarande i arbetet. Fram tills dess att studenten är färdig med sitt arbete med sig själv är det inte meningsfullt att föreläsaren arbetar tillsammans med studenten för att denne ska finna ett sätt att tolka sin roll. Föreläsarens roll blir alltså att såsom en bifigur göra det möjligt för studenten skapa förutsättningar för studenten att arbeta med sig själv under den första delen av utbildningen. Först i den senare delen av utbildningen ska föreläsaren söka en mer intensifierad interaktion. Det är först i det senare skedet i studentens arbete med sin roll som föreläsaren framträder tydligt för studenten. Han eller hon framträder då såsom regissör eller repetitionsledare för studenten eller gruppen av studenter. Interaktionen mellan föreläsaren och studenten kan ske på en rad olika vis. Föreläsarens främsta uppgift är att möjliggöra för studenten att tänka, att ställa icke på förhand definierade frågor och att ifrågasätta det som är självklart. På så vis kan föreläsaren inom och genom 2

4 utbildningen omöjliggöra en homogen förståelse av världen, människans plats i världen och mer specifikt det ämne som studenten (studenterna) studerar. Med andra ord är föreläsarens uppgift att möjliggöra att studenten så långt som är möjligt förhåller sig kritisk till sin omvärld. Detta innefattar även ett kritiskt förhållningssätt till kurslitteraturen, föreläsaren och framförallt till kurslitteraturens och föreläsarens auktoritet. Medan kurslitteraturen i någon mening visar på vad som redan är tänkt inom ämnet så är föreläsarens uppgift att visa på hur det är omöjligt att ansluta sig till det som litteraturen utmålar som sant, riktigt eller troligt. En föreläsning blir alltså bara meningsfull i den mån den säger något som studenten inte kan läsa själv, och i den mån den river ner föreställningar snarare än (re)presenterar föreställningar. Vidare blir föreläsningen bara meningsfullt i den mån föreläsaren inte ställer frågor till studenten. Vad föreläsaren undrar är inte intressant för studenten. Skulle det visa sig att föreläsaren och studenten oberoende av varandra ställt sig samma frågor, eller än värre funnit samma svar, är det ett otvetydigt tecken på att frågan eller svaret är irrelevant eller rent av en reproduktion av de kunskapsstrukturer som föreläsaren har till uppgift att hjälpa studenten att förhålla sig kritisk till. Men inte heller då studenten har helt andra frågor än föreläsaren kan svaren bli desamma för dem båda. Föreläsarens måste konsekvent vägra att svara på de frågor som studenten kan tänkas ha. Genom att ge ett svar på den fråga som studenten känner sig behöva ett svar på förstör föreläsaren möjligheten för studenten att utföra sitt arbete med att finna sin egen röst, det vill säga studentens eget arbete med sig själv. Vad händer då när föreläsaren skall träda fram som regissör eller repetitionsledare? En regissör arbetar aldrig med skådespelarna förrän de är redo att tillföra något till föreställningen. Överfört till utbildningssituationen skulle man kunna säga att föreläsaren inte arbetar tillsammans med studenten förrän studenten själv är såpass redo att han eller hon har en egen röst. Ett arbete som involverar både föreläsaren och studenten kan till exempel sägas ske då studenten skriver uppsats och handleds av föreläsaren. Men även om detta är en hög grad av interaktion mellan studenten och föreläsaren, är det fortfarande studentens eget arbete som är i fokus. Inte uppsatsen såsom slutprodukten, utan studentens färdighet att kunna skriva uppsats, det vill säga vad som motsvarar skådespelarens förmåga att vara rollen snarare än det manus som ligger till grund för skådespelarens rolltolkning. Både i den första fasen då studenten arbetar med sig själv, och i den andra fasen då studenten arbetar med sin roll, krävs det att föreläsaren klarar av att inte själv stå i rampljuset. På samma sätt som regissören aldrig själv står i rampljuset utan istället ger förutsättningarna för att föreställningen blir en helhet av komplexa interaktioner måste föreläsaren vara den som ger möjligheterna utan att ha förmåga eller ta sig rätt att styra vad som sker i skådespelaren. Det krävs att föreläsaren respekterar att studenten inte är en lärjunge utan står självständig i relation till honom eller henne. Det är måhända ett smärtsamt arbete för föreläsaren att gå av scenen, att förpassa sig själv till periferin, att tillåta sin auktoritet att bli ifrågasatt, att lämna det öppet för studenten att hitta sin egen röst en röst som kanske skär i föreläsarens öron men det är ett nödvändigt arbete. Förläsarens hårda arbete är att hålla sig i bakgrunden och hela tiden ha en blick för vad som sker i studentens arbetsprocess, och att slutligen bedöma resultatet. Viljan till arbete De olika roller som finns i en föreställning är i sig, menade Stanislavskij, inte mer eller mindre bra eller intressanta. Istället blir de mer eller mindre bra eller intressanta beroende på skådespelarens arbete med sig själv, och skådespelarens arbete med rollen. Stanislavskijs skådespelare fick inte framträda i offentligheten, fick inte några roller, förrän de arbetat färdigt med sig själva. Det som förde skådespelaren fram till rampljuset var alltså det egna 3

5 arbetet, och de drevs av viljan till att konstant arbeta med sig själva. Denna vilja till arbete är grundläggande för min pedagogiska hållning. Utan viljan till arbete är det inte möjligt att åstadkomma något viktigt inom den akademiska verksamheten. Det krävs att studenten är intresserad av att arbeta, och villig att arbeta med sig själv, dvs. villig att ifrågasätta allt som han eller hon någonsin har tänkt och tänkt är möjligt. Studentens arbete bygger på läsning och observation, dvs. en aktiv interaktion mellan text kurslitteratur såväl som annan litteratur och studentens egna observationer. Det krävs att föreläsaren klarar av att motstå lusten att gripa in, tala om, föreskriva, och ge svar. Föreläsarens arbete bygger på en interaktion med litteraturen som föreläsningarna förhåller sig till. Interaktionen med studenten bygger på en läsning av studentens arbete, snarare än av studentens inlämningsuppgifter, tentamenssvar eller uppsatser. Den möjliga frågan Kanske är det så att vi i det akademiska arbetet har glömt bort hur man gör för att formulera en fråga, att förundrad utbrista hur är det möjligt?. Kanske är det bara svar som återstår i våra kursplaner och på våra föreläsningar. Kanske är det så att vi endast söker svar, och inte alls minns några frågor. I letandet efter frågorna vi förlorat vill jag vänta blicken till det arbete som skådespelaren ständigt måste vända tillbaka till. I varje roll har skådespelaren tre verktyg: texten, sin kropp och sitt själv. Det enda skådespelaren kan tillföra texten är sin kropp och sitt själv. Med andra ord: det enda som skådespelaren har att tillföra är sig själv. När vi söker efter vad det är för arbete, var och på vilket sätt som detta arbete sker som vi kallar det akademiska, så är mitt förslag att vi vänder blicken till det enda vi har att tillföra: oss själva, vare sig vi är student eller föreläsare. Konstantin Stanislavski (1977) En skådespelares arbete med sig själv i inlevelsens skapande process, Rabén och Sjögen/Tema Nova, Stockholm [1937] 4