sid 42 Kamera & Bild
«Ljus ensamhet». En knölsvan på ett dimmigt Ålandshav. galleri anders geidemark Liten fågel i stor natur En knappt synbar knölsvan som brottas med dimman över havet. Eller en liten tjäder bland stora träd och täta barrkronor. Med drag från konstnären Bruno Liljefors målar fotografen Anders Geidemark fram stämningar med sin kamera. Men egentligen skulle man inte kalla honom för fotograf. Han är en berättare som gärna använder flera olika uttrycksformer. text elin parmhed foto Anders Geidemark Snön ligger tät över Hallstahammar där Anders Geidemark har sin utgångspunkt mitt emellan Bergslagens intensiva skog och Mälardalens platta vidder. En perfekt plats för Anders, som bor i samma hus han växte upp i. Med kilometer till närmaste kompis fick han spendera många timmar bland hagbjörkar och djur ute i skogen. Inte för att det gjorde Anders något. Han trivdes där. Fram växte också viljan och passionen att berätta. Endast åtta år gammal gjorde han sin första bok. Bild och text var jämbördiga och är det fortfarande, säger Anders. Man kan berätta så mycket mer. Sedan dess har det blivit fler böcker, kalendrar och inte minst bildspel. Allt han gör tar för det mesta sin början på kontoret hemma i villan. På stora ark ritar han upp sina idéer och gör ett storyboard. Vare sig det gäller ett gigantiskt projekt om Mälardalens historia, ett bildspel eller en föreläsning. Det blir lättare för en själv och kul, säger han. Man kan fara ut, plåta och se vad det blir, men det blir ingen komposition om man inte tänkt till hur berättel- galleri Anders Geidemark sid 43
«Sista måltiden». Snön yrde och alla äpplen förutom ett hade fallit ner från äppelträdet. Anders stod i köket och pratade i telefon när han såg koltrasten mumsa så han hämtade kamera, stativ och ett 300mm-objektiv och gick ut och plåtade. «Det är fågeln eller djuret i sin miljö och på något vis tycker jag att det berättar mer om till exempel tjädern än om det är en superskarp bild rätt upp och ner. «sen ska se ut. Det blir som en önskelista som man kan utgå ifrån. Arbetssättet ger Anders sammanhanget eller konceptet om man så vill. Layouten för den slutliga produkten finns också med där. Gäller det ett bildspel har han valt musiken innan han tar bilderna. Som när han åkte till Island på 90-talet för att ta bilder till boken «Stigen ur hav av vingar skuggad». I öronen ljöd Pink Floyd på repeat för att Anders själv skulle komma i den stämning han ville få fram. Inte bara i boken utan även i det efterföljande bildspelet som blev en succé. Musiken anger hela stämningen. Musiken förde fram idén. Bilderna är bara en del av pusslet. Som en kontrapunkt i ett musikstycke två melodier som följer varandra och går ihop någonstans. Sånt där älskar jag att upptäcka hos andra som skapar någonting också. Men det får inte bli för övertydligt. Violinsonat När man ögnar igenom Anders bilder känns det inte förvånande att konstnären, målaren Bruno Liljefors är en inspirationskälla. Landskapsbilder med en liten fågel eller ett litet djur i. sid 44 Kamera & Bild
Det är fågeln eller djuret i sin miljö och på något vis tycker jag att det berättar mer om till exempel tjädern än om det är en superskarp bild rätt upp och ner. För berättaren Anders är tjädern lika med skogen och då måste tjädern få smälta ihop med sin skog. Det är så man upplever det när man är ute i skogen. Jag är en skogsluffare och känner igen mig mer i en sådan bild än om det hade varit en fågel fotograferad i perfekt studioljus. För mig doftar det mer. Liljefors kom han i kontakt med när han som liten lånade sin pappas jakttidningar som ofta kom med posters av Liljefors målningar. Livsavgörande skulle det visa sig. Anders blev betagen och drömde om de fantastiska bilderna. Oj, oj, pustar Anders ut när han ur en sliten bok om Bruno Liljefors och hans verk bläddrar han fram ett citat från konstnären: «Landskap och djur äro ofta ett sammanhängande helt. Varvid djuret vanligtvis framträder på tavlan liksom fiolen i en violinsonat av Beethoven». Det citatet sätter på något sätt Anders bildskapande på sin spets. Tjädern är förstafiolen och utan den ingen sonat. Men utan omgivningen som är symfoniorkestern blir det heller ingen bild. Det är lätt att placera örnen, älgen eller vad det nu är i mitten för att man är så fascinerad av arten, men jag vill bygga en hel bild det är ambitionen. Av den anledningen tar Anders hellre ett steg bakåt in i en bergstall än kryper närmare fågeln eller djuret. Paradoxalt nog tycker jag att man kommer närmare djuret när man inte har den som på Anders försöker ofta hitta någonting i förgrunden för att förmedla en känsla av att vara i skogen. Han tar hellre ett steg bakåt än framåt. Favoritobjektivet i skogen är 85mm. galleri Anders Geidemark sid 45
Artjägare kan man inte kalla Anders Geidemark. Även när han var fågelskådare åkte han hellre upp till skogen och skådade tre vanliga arter, än att söka rätt på karismatiska rariteter. «En bra naturbild är i grunden någonting som förmedlar atmosfären och stämningen där bilden är tagen eller som visar karaktären hos fågeln eller djuret. Mer än att man kan se exakt hur varje fjäder ser ut. «Från projektet om Mälardalen. «Ingas stenar» i Vallentuna är kända över hela världen bland järnåldersforskare. Tack vare de här stenarna vet man att kvinnan var jämbördig mannen under järnåldern. Det står: «Inga ärver till fullo sin make» på stenen. ett museum utan att den finns där i sin miljö. Det berättar så mycket mer. Förmedlar stämningar Med ambitionen att berätta något om fågeln i sitt landskap och dess levnadsvillkor följer en intressant tanke om hur långt man kan ta det. Som bilden på knölsvanen som skymtar fram på ett dimmigt Ålandshav. På en utställning kan bilden dras upp i hyfsad storlek, men i ett mindre sammanhang som i en tidning kan det bli svårt att se det Anders vill förmedla. Ser man inte knölsvanens sobra framfart i diset faller bilden. Minimalism uti fingerspetsarna, konstaterar Anders. Ingen har vågat publicera bilden tidigare. Om vi kokar ner det, hur ser en bra naturbild ut? En bra naturbild är i grunden någonting som förmedlar atmosfären och stämningen där bilden är tagen eller som visar karaktären hos fågeln eller djuret. Mer än att man kan se exakt hur varje fjäder ser ut. Det är kanske också det som gör bilden på knölsvanen så fascinerande. Man anar den bara, men samtidigt säger den så mycket om just knölsvanen när den skumpar ut på havet på en morgonpromenad. En fågel ger karaktär till landskapet. Och tvärtom. Landskapet får karaktär av de arter som finns i det landskapet. Anders bild visar denna växelverkan och skulle inte fungera såväl utan förstafiolen som utan orkestern. Med inte sagt att Anders Geidemark inte också tar porträttbilder på sina kära fåglar. Det är jättekul att se teckningarna på en fågelvinge, men måste jag välja så tycker jag bättre om den här typen av bilder, säger han och borrar in blicken i diset runt knölsvanen. Bilden på knölsvanen är med i boken «Allen bilder av ljus och mörk ensamhet» och symboliserar där den ljusa sid 46 Kamera & Bild
foto:elin parmhed Anders Geidemark Född 1963. Bor Hallstahammar. Familj Fru och tre söner. Gör Berättare i bild, text och form. Gör även bildspel och föreläser om natur och kultur. Håller i workshops om bildspel och naturfotografering. Böcker «Stigen ur hav-av vingar skuggad» (1995), «Allen bilder av ljus och mörk ensamhet» (2004). Husgudar Bruno Liljefors. Peter Gabriel och Roger Waters inom musiken har haft stor betydelse. Dan Andersson och Harry Martinsson inom litteraturen. Övrigt Medlem i Naturfotograferna/N sedan 1994. Ska för det enorma projektet Wild Wonders of Europes räkning åka till Albanien och fotografera. Utrustning Rolleiflex 6008 (mellanformat), Canon FD med objektiv från 14 mm till 500 mm (småbild) och Vista med Nikkor-objektiv (storformat). Med andra ord helt analog just nu, men till fotograferingen för Wild Wonders of Europe måste han bli digital. ensamheten. Den som är självvald och nyttig för oss. Till skillnad från den mörka ensamheten som kommer från utfrysning i till exempel en förening eller på jobbet. Jag har lätt för att lösa konflikter, men sådan riktig taktiskt utfrysning kan man inte värja sig emot. Det är läskigt och det tar tid innan man upptäcker det. Just det hände Anders. Han funderade länge på hur han kunde berätta om det. Att bara skriva om det rakt av kändes inte som ett alternativ. Istället ville han hitta en metafor för de olika tillstånden av ensamhet. Han fann till sist metaforen de stora och trygga hagbjörkarna i hemtrakten. Jag tänkte att vuxenmobbing egentligen bara drabbar starka personer, det är alltid ett slag uppåt. Så vad skulle hända om den trygga hagbjörken vandrade ner till björkallén i tron om att hitta sina vänner men istället blir utfryst? I flera kapitel får man följa björkens vandring, från den trygga hagen till allén och så åter till hagen och tryggheten. Nästa stora bokprojekt för Anders del handlar om Mälardalen. Det är ett långsamt projekt som får ta den tid det tar. Där är det inte små fåglar i stor natur som regerar utan en större variation av bilder får ta plats. Även om det med allra största säkerhet dyker upp en och en annan liten kvittrande varelse. n galleri Anders Geidemark sid 47