Det borde vara kramar på recept

FoU-rapport 2011/1 Det borde vara kramar på recept - En utvärdering av den enskildes inflytande i vård- och stödsituationer inom ramen för Positiv-projektet, Stockholms län Kristina Bromark Regionförbundet Uppsala län

Förord Socialstyrelsen fördelade statliga medel för åren 2009-2010 att användas för kompetenshöjande insatser inom socialpsykiatriområdet. I Stockholms län startade Positiv-projektet i mars 2009 och avslutades i december 2010, inom ramen för Socialstyrelsens satsning. Målgruppen i kompetenssatsningen var baspersonal som arbetar med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Projektet syftade till att förbättra den enskildes (brukares/patienters) möjlighet till att leva ett självständigt liv i samhället. På uppdrag av Positiv-projektet har Enheten för FoU-stöd vid Regionförbundet Uppsala län utvärderat projektet. Anledningen till att vi åtog oss detta uppdrag var att en motsvarande kompetenssatsning genomförts i Uppsala län under samma period och att det fanns möjlighet till lärande genom att ta del av erfarenheterna från Stockholms län. Utvärderingen har genomförts av Kristina Bromark, sociolog vid Uppsala Universitet, som anställdes av Regionförbundet Uppsala län för att genomföra utvärderingsuppdraget. Resultatet av utvärderingen presenteras i denna rapport. Uppsala i mars 2011 Lena Chirico Enhetschef FoU-stöd Regionförbundet Uppsala län

Sammanfattning Hösten 2008 inbjöds kommuner och landsting att gemensamt ansöka om statliga bidrag hos Socialstyrelsen. Medlen var ämnade att användas till kompetenshöjande satsningar som skulle ske i samarbete med patient- brukar och anhörigorganisationer. Det gemensamma projektet får namnet Positiv Psykiatri och socialtjänst innovativt tillsammans i verksamhetsutveckling och får 6 miljoner i anslag att använda till utbildningar, föreläsningar, samrådsgrupper, anhörigstöd och studiecirklar. Det övergripande målet med Positiv-projektet är att förstärka kompetensen bland personal som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med personer med psykisk funktionsnedsättning. Syftet är att förbättra den enskildes (brukarens/patientens) möjligheter till integration i samhället och att leva ett självständigt liv. I denna rapport undersöks om (1) deltagarna i satsningen (de anställda) anser att de har fått ny kunskap som de kan införa i sitt dagliga arbete, samt om (2) den enskilde (brukare/patient) och anhöriga/närstående anser att de har inflytande över den vård och det stöd som ges. Utvärderingen bygger på två delar, en enkätundersökning och en intervjustudie. Enkätundersökningen riktas till de anställda och intervjustudien till brukare/patienter och anhöriga/närstående. Resultatet av utvärderingen visar att (1) de anställda i relativt stor mån upplever sig ha förvärvat nya kunskaper som de kan använda i sitt arbete. Det finns ett gott socialt stöd på arbetsplatsen som verkar främjande för implementering av ny kunskap. Vidare upplever (2) brukare/patienter och anhöriga/närstående att inflytande över den vård och det stöd som ges har förbättrats, men att det finns potential till att utvecklas ytterligare. Huruvida det kan hänföras som en konsekvens av Positiv-satsningen är inte (vetenskapligt) säkerställt. Resultatet pekar även på att samverkan är ett område med stort utvecklingspotential. Personal upplever inte att samverkan har stärkts inom ramen för Positiv-projektet och brukare/patienter och anhöriga/närstående upplever inte att huvudmännen har en helhetssyn och samarbetar i sitt dagliga arbete. Dock upplever brukare/patienter och anhöriga/närstående att personalen i högre grad idag förstår vikten av ett gott bemötande. De anställda bekräftar denna bild genom att enkätmaterialet visar en tendens att erkänna brukare/patienter och anhöriga/närstående som en naturlig kunskapsbas. Positiv-projektet kan utifrån ovanstående resultat anses vara en framgångsrik kompetenssatsning.

1 Inledning 1 1.1 Bakgrund 1 1.1.1 Miltonpengarna 2 1.1.2 Positiv-projektet 3 1.1.3 Kompetensutveckling inom Positiv-projektet 3 1.1.4 Utvärderingsuppdraget 4 2. Viktiga begrepp inom Positivs kompetenssatsning 5 2.1 Återhämtning 5 2.2 Bemötande 5 2.3 Samverkan i ett helhetsperspektiv 6 2.3.1 Förutsättningar för samverkan 6 2.4 Evidensbaserad praktik 7 3 Utvärderingens upplägg 8 3.1 Enkätundersökning 8 3.2 Intervjustudie 9 4. Resultat av enkätstudien med baspersonal 10 4.1 Sammanställning av enkätsvaren 10 4.1.1 Respondenternas omdömen av utbildningarna 11 4.1.2 Ny kunskap 12 4.1.3 Förändring i gruppens sätt att arbeta 12 4.1.4 Stöd för implementering 13 4.1.5 Kunskapsdelar (evidens) 14 4.1.6 Brukarens/patientens inflytande och delaktighet 15 4.1.7 Samverkan 16 4.1.8 Allmänt om Positivsatsningen 18 4.2 Sammanfattning av enkätundersökningens resultat 19 5 Resultat av intervjustudien 19 5.1 Brukare/patienter 19 5.1.1 Bemötande 19 5.1.2 Samverkan 20 5.1.3 Inflytande och delaktighet 21 5.1.4 Återhämtning 22 5.2 Sammanfattning av intervjustudiens resultat med brukare/patienter 23 5.3 Anhöriga/närstående 23 5.3.1 Bemötande 23 5.3.2 Samverkan 24 5.3.3 Inflytande och delaktighet 25 5.4 Sammanfattning av intervjustudiens resultat med anhöriga/närstående 25 6 Arbetsplatslärande 26 6.1 Dubbelheten i arbetsplatslärande 26 6.2 Villkor för implementering 27

7 Analys 27 7.1 Tillitsfulla relationer jämlikhet och ömsesidighet 27 7.2 Tid till reflektion att arbeta utvecklingsinriktat 28 7.3 Går det att mäta samverkansaktivitet? 28 7.4 Ekonomin styr 29 7.5 Inflytande och eget ansvar 29 7.6 Sammanfattningsvis 30 8 Avslutande diskussion 30 8.1 Återhämtningsprocessen är individuell 31 8.1.1 Återhämtning och makt 31 8.1.2 Omsorgsrationalitet 32 8.2 Samverkan med bäst före datum 32 8.2.1 Individuella planer -för vem är de tänkta? 32 8.3 Arbetsplatslärande och förändring 33 9 Områden för reflektion 33 Lästips 35 Referenser 36 Bilagor Missiv Intervjuinbjudan Enkät Intervjuguide Brukare/Patienter Intervjuguide Anhöriga/Närstående i ii iv xi xii

1. Inledning Den övergripande vision som presenterades av den nationella psykiatrisamordningen (SOU 2006) var att man som individ ska känna sig trygg i att: Få god och säker vård och omsorg om man får problem med sin psykiska hälsa Ha samma möjligheter till bostad, arbete, gemenskap och delaktighet i samhället som andra även om man har en psykisk funktionsnedsättning eller lider av allvarlig psykisk sjukdom. I psykiatrisamordningens (som tillsattes av regeringen år 2003) slutbetänkande pekas på att en ökad ambitionsnivå är hela samhällets ansvar och att det krävs förbättrad tillgänglighet, samordning, kunskap och professionalism samt brukarinflytande. Till följd av utredningen avsattes statliga stimulansmedel att användas till kompetenshöjande åtgärder för baspersonal inom landstingets psykiatri och kommunernas socialtjänst Sju stadsdelar, en kommun och Stockholms läns landsting ansökte tillsammans år 2008 om medel att använda till kompetenshöjande satsningar inom socialtjänst och psykiatri. Det gemensamma projektet fick namnet Positiv Psykiatri och socialtjänst innovativt tillsammans i verksamhetsutveckling. Positiv-projektet omfattar utbildningar, föreläsningar, samrådsgrupper, anhörigstöd och en studiecirkel. Det övergripande målet med Positivprojektet är att förstärka kompetensen bland personal som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Kompetenssatsningen syftar till att öka den enskildes (brukares/patienters) möjligheter till integration i samhället och att leva ett självständigt liv. Genom att öka kunskapen i personalgrupperna är det tänkt att förståelsen för andras arbetsinsatser skall bli större och därmed även förutsättningarna för samverkan. Detta för att brukaren/patienten som behöver samtidig vård och stöd från både kommun och landsting ska uppleva insatserna som en helhet. I denna utvärdering beaktas inte alla delar i Positiv-projektet. De delar som utvärderas i denna studie är tre utbildningar som personalen har deltagit i: Bemötande och återhämtning, Gemensam kunskapsbas och samverkan samt Patientkonsulter. Syftet med utvärderingen är att undersöka (1) om deltagarna i kompetenssatsningen anser att de genom satsningen har fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete och (2) om brukare/patienter och anhöriga/närstående anser att de har inflytande över den vård och det stöd som ges. 1.1 Bakgrund Psykiatrireformen trädde i kraft år 1995. Reformen syftade till att förbättra livssituationen för personer med psykiska funktionsnedsättningar och öka deras möjligheter till gemenskap och delaktighet i samhället. Effektivare och samordnat samhällsstöd skulle ordnas till personer med långvariga och allvarliga funktionsnedsättningar på grund av en psykisk sjukdom och som är i behov av stöd-, vård- och rehabiliteringsinsatser. Kommunerna fick ett tydligare ansvar när det gäller att utveckla boendeformer och verksamheter för sysselsättning. Att kommunerna fick ett större ansvar innebar dock inte att ansvaret för landstingen skulle minska (Socialstyrelsen, 2005). 1

Reformen innebar att man organisatoriskt skilde mellan psykiatrisk vård respektive boende och sysselsättning för personer med psykiska funktionshinder. Man skilde på så vis mellan behandlande och stödjande syfte med insatserna. Landstingets ansvar koncentreras till arbete mot ett tillfrisknande medan kommunen svarar för att på olika sätt stötta personen att utifrån dennes egen vilja och förutsättningar klara ett liv i samhället (Lindgren, 2007). Regeringen konstaterade dock år 2003 att det fortfarande fanns brister i den psykiatriska vården och sociala omsorgen. Samordningen och samverkan mellan ansvariga huvudmän (landsting och kommun) fungerade inte som den skulle. En mer effektiv resursanvändning och ett bättre stöd till målgruppen skulle kunna uppnås med en bättre samverkan (Socialstyrelsen, 2005). Regeringen tillsatte således år 2003 en nationell psykiatrisamordnare med uppgift att se över frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal och kompetens inom vård, social omsorg och rehabilitering av personer med psykiska funktionshinder (Socialdepartementet dir. 2003). Uppgiften var också att skapa förutsättningar för en kraftsamling hos samtliga berörda aktörer för att utveckla kvaliteten i vården och omsorgen. Uppdraget löpte till den 1 november 2006 och resulterade i ett slutbetänkande, Ambition och ansvar - nationell strategi för utveckling av samhällets stöd till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder, som överlämnades till regeringen. I betänkandet påpekar man bland annat vikten av att personalens kompetens stärks och uppdateras. Kommunernas och landstingets organisationer måste göras mer flexibla, behovsanpassade och samverkansinriktade. Man konstaterar att det ännu finns stora behov av kunskapsutveckling i den psykiatriska hälso- och sjukvården, och också i kommunernas verksamhet för personer med psykiska funktionshinder. Länsstyrelserna och Socialstyrelsen genomförde åren 2002-2004 en omfattande gemensam tillsyn över kommunernas insatser för personer med psykiska funktionshinder. Denna tillsyn utmynnade i en rapport (Socialstyrelsen, 2005) som syftade till att ge regering, riksdag och lokala beslutsfattare en bild av hur psykiatrireformen genomförts och att visa på de problem som uppmärksammades. Några av de slutsatser som framkommer i rapporten är att psykiatrireformen inte är tillräckligt förankrad i kommunernas ledning. Lokala politiker och chefstjänstemän saknar i många kommuner kunskap om målgruppens behov. Det finns ett varierat utbud av anpassade boendelösningar och sysselsättning för målgruppen, men trots allt får många individer inte det stöd de behöver och har rätt till. I rapporten konstateras vidare att många personer saknar individuell planering utifrån en helhetssyn av hans eller hennes behov. Man menar att det fortsatta reformarbetet bör koncentreras på att förbättra planeringen och styrningen av verksamheten, men också att planera för varje individ och att samordna insatserna i ett rehabiliterande syfte. 1.1.1 Miltonpengarna År 2005 beslutade regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med den nationella psykiatrisamordnaren satsa 500 miljoner kronor för år 2005 och 200 miljoner kronor för år 2006 på psykiatri och socialtjänst för personer med psykiska funktionsnedsättningar (Socialdepartementet, 2005). En utgångspunkt för satsningen var behovet av att förbättra samverkan mellan kommuner och landsting vad gäller målgruppen. 2

För att ta del av medlen måste intresserade kommuner och landsting göra gemensam ansökan till projekt som man ville genomföra inom ramen för uppdraget. (Dessa medel kallas allmänt för Milton-pengarna efter Nationella psykiatrisamordnaren Anders Milton) Miltonprojekten slutfördes och slutredovisades till Socialstyrelsen 2007. Socialstyrelsen konstaterade att satsningen haft en mycket positiv inverkan när det gäller att öka ambitionen, ansvarstagandet och engagemanget för personer med psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar (Socialstyrelsen, 2007). Man ser att kunskapen om målgruppen ökat liksom att samverkan mellan kommuner och landsting har förbättrats. Socialstyrelsen kan också, utifrån uppföljningen, dra den slutsatsen att en punktinsats med statliga projektmedel i mycket liten utsträckning bidrar till att långsiktigt lösa de resurs-, kompetens-, och strukturproblem som finns inom socialtjänsten och psykiatrin. Man menar att förändringar ofta går trögt till en början och därför behöver bedrivas systematiskt under flera år. Socialstyrelsen gör den bedömningen att när det exempelvis gäller kompetensutveckling för personal så har satsningen inte varit tillräcklig. 1.1.2 Positiv projektet Hösten 2008 inbjöds kommuner och landsting att ansöka om statliga bidrag för att förstärka kompetensen bland personal som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. 130 miljoner kronor fanns att fördela över landet för åren 2009 och 2010. Medlen skulle användas till kompetenshöjande åtgärder och ansökan skulle göras gemensamt av kommuner och landsting och ske i samarbete med patient-, brukar- och anhörigorganisationer. Positiv-projektet erhöll 6 miljoner kronor att använda till bland annat utbildning (Socialstyrelsen, 2008). Inom Positiv-projektet samarbetar sju stadsdelar (Bromma, Hässelby-Vällingby, Kungsholmen, Norrmalm, Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta och Östermalm), Ekerö kommun, Norra Stockholms Psykiatri och intresseföreningar. Satsningen berör totalt 470 anställda (170 inom kommun och 300 inom landstinget) och främst baspersonal (boendestödjare, arbetsinstruktörer, skötare och personal vid gruppboenden och dagliga verksamheter), men alla har inte deltagit i utbildningarna som omfattas av denna utvärdering. 1.1.3 Kompetensutveckling inom Positiv projektet Det övergripande målet med Positiv-projektet är att förstärka kompetensen bland personal som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Syftet är att förbättra den enskildes (brukares/patienters) möjligheter till integration i samhället och att leva ett självständigt liv. Projektet innehåller flera delar och aktiviteter; (1) utbildningsdel med tre olika utbildningar (Bemötande och återhämtning, Gemensam kunskapsbas, Patientkonsulter), (2) föreläsningar, (3) samrådsgrupper där brukare/patienter, anhöriga/närstående och personal träffas, (4) anhörigstöd och (5) studiecirkel för brukare/patienter om individuell plan. Den del av kompetensutvecklingen inom Positiv-projektet som omfattas i denna utvärdering är de tre olika utbildningarna Bemötande och återhämtning, Gemensam kunskapsbas och Patientkonsulter. Samtliga utbildningar syftar till att förstärka kompetensen för baspersonal som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med personer som har psykisk sjukdom eller 3

psykisk funktionsnedsättning. Tanken är att personalen, med nyvunnen kunskap, på ett bättre sätt ska bidra till att öka den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv, samt att brukare/patienter och anhöriga/närstående skall känna att de har inflytande över den vård och det stöd som ges. Utbildningen Bemötande och återhämtning bygger på erfarenhetsbaserat lärande genom värderingsövningar, forumspel och reflekterande team. Föreläsningar varvas med personliga berättelser, grupparbeten, diskussioner och egna reflektioner. Deltagarna för loggbok, intervjuar brukare/patienter och gör observationsövningar. Det erfarenhetsbaserade perspektivet förstärks då minst en av kursledarna har personlig erfarenhet av psykisk ohälsa och av återhämtning. Gemensam kunskapsbas och samverkan är den utbildningsdel som betonar vikten av att se brukares/patienters behov ur ett helhetsperspektiv, liksom samverkan mellan de privata- och de professionella nätverken som varje brukare/patient har. Patientkonsulter Experter genom erfarenhet av psykiatrin innebär att personalen får ta del av brukares/patienters och anhörigas/närståendes erfarenheter i utbildningssyfte. Idén är att brukares/patienters insikter och erfarenheter erkänns. Det sker genom dialogträffar, där personalen får tillfälle att öka sin förståelse för brukare/patienters och anhöriga/närståendes upplevelser, problem och behov. Dessa utbildningsdelar förutsätter ett aktivt deltagande och ett öppet och tryggt klimat. 1.1.4 Utvärderingsuppdraget Grunden för en effektmätning är att det krävs minst två undersökningar, en före aktiviteten/insatsen och en efter. Därefter undersöker man om aktiviteten/insatsen har gett någon effekt, det vill säga man undersöker nyttan i förhållande till syftet. Mycket få utvärderingar i sociala praktiker är effektutvärderingar (Sandell 2007), då många av effekterna inte är mätbara. Utvärdering av exempelvis prestationer är mätbart, effekterna är synliga (exempelvis; en insats gör så att någon slutar att missbruka), men den subjektiva delen är inte lika enkel att mäta effekten av (hur mår personen som inte längre missbrukar?). Man tittar på prestationer och vad som händer i verksamheten istället för att undersöka resultat i livet (man har slutat missbruka men livet blev meningslöst!). Denna studie är kvalitativ och fångar deltagarnas (egna) upplevelser. Då det inte finns någon initial kartläggning för Positiv-projektet, det vill säga att ingen nulägesbeskrivning gjordes vid projektets start, är det svårt att avgöra vad utbildningssatsningen har förändrat. Det är inte möjligt att mäta satsningens effekter, utan ambitionen med utvärderingen är snarare att få en bild av hur personalen uppfattar kompetensutvecklingsinsatserna. Förutom denna bild så presenteras hur brukare och anhöriga/ närstående beskriver det aktuella läget. Den nulägesbeskrivning som denna rapport utgör fungerar formativt, det vill säga stödjande och hjälpande i den fortsatta processen inom projektet. I förlängningen kan rapporten även fungera som en utgångspunkt inför ett fortsatt projekt. Det finns således starka skäl att utvärdera insatserna så här långt. 4

Utvärderingen syftar till att undersöka: Om deltagarna i kompetenssatsningen anser att de fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete Om brukare/patienter och anhöriga/närstående anser att de har inflytande över den vård och det stöd som ges 2 Viktiga begrepp inom Positivs kompetenssatsning Inom Positiv-projektets kompetenssatsning finns ett antal viktiga begrepp, förutom inflytande och delaktighet, som har återkommande karaktär: återhämtning, bemötande, evidens och samverkan. Det är mot bakgrund av dessa begrepp som resultat bedöms och diskussioner förs, varför de här presenteras inledningsvis. För att nå inflytande och delaktighet som brukare/patient är begreppen viktiga nycklar, eller verktyg, för personalen att använda sig av eller förhålla sig till. Det finns en betydande forskning inom de berörda områdena och referenslitteraturen i kapitel 2 är vald av utvärderaren. 2.1 Återhämtning Återhämtning bör inte förväxlas med bot och rehabilitering, då dessa skiljer sig åt på flera viktiga punkter. Topor (2004) beskriver begreppet återhämtning som en process inom individen som relaterar till såväl individen själv, som till omgivningen. Först och främst kräver återhämtningsprocessen ett aktivt deltagande från den enskilde brukaren/patienten. Vidare tas hela människan i beaktande, där bot och rehabilitering kan beskrivas som punktinsatser. Återhämtning innebär att hitta tillbaka till ett värdigt liv, att återfinna sig själv i en eventuellt ny situation. Även om den enskilde inte är helt botad eller rehabiliterad kan personen sägas vara inne i en återhämtningsprocess. Makt är en viktig ingrediens i en individs återhämtning, i den bemärkelse att det är viktigt att känna att man har kontroll över sitt liv och hur det utformas. Givet maktaspekten är det många som efter återhämtning talar om förloppet som en utvecklingsprocess. Det är utifrån ovanstående resonemang viktigt för återhämtningsprocessen hur brukare/patienter blir bemötta av de olika instanser som finns för att ge vård och stöd. Bemötandet är kanske till och med det som avgör om brukaren har inflytande över sina insatser och i förlängningen makt att kontrollera sitt liv. 2.2 Bemötande Westin (2009) skiljer aktivt på mötet och bemötandet. I bemötandet finns redan från start en idé om resultatet. Det är på förhand uppgjort, utifrån den roll man har hur man skall förhålla sig till varandra. I ett öppet möte däremot, där inställningen är att lyssna in varandra, finns inga förutfattade meningar. Tanken med ett sådant möte är att alla parter ska bidra till ett gott resultat genom nyfikenhet och öppenhet. Topor (2004) beskriver det som att ömsesidigheten i ett möte är det som skapar de största och bästa förutsättningarna för att en brukare/patient ska få inflytande i exempelvis de insatser som planeras. Topor (2009) påpekar att alla kan återhämta sig och att processen är individuell. Oavsett metod kan det vara avhängigt att insatser görs (de behöver inte alltid vara i enlighet med 5

regler och rutiner på arbetsplatsen) och han menar att det kan vara mycket värdefullt att etablera en tillitsfull (arbets-) relation mellan brukare/patient och vård- och stödgivare. Det är inte nödvändigtvis en metod eller teknik som skall till, snarare ett sätt att vara och förhålla sig till andra människor. Jämlikhet mellan individer bör betonas hellre än avvikelser och skillnader, vilket är ett sätt att skapa ömsesidighet (Topor, 2009). 2.3 Samverkan i ett helhetsperspektiv Vad menas med begreppet helhetsperspektiv eller helhetssyn? Det finns de som anser att det inte ens är möjligt att ha den ansatsen, då man endast kan se något ur en synvinkel. Ett förslag är att kalla det perspektivmöte, vilket kanske bättre förklarar vad helhetssyn egentligen är (Granberg, 2004). Att veta och förstå att det finns flera sätt att belysa olika saker på. Att se något ur ett helhetsperspektiv är dock allt oftare en viktig utgångspunkt i diskussionen om vård och/eller stöd till brukare/patienter. De olika vårdande och stödjande insatserna syftar till att skapa en väl sammanhållen livssituation för den enskilde. Insatserna, som ofta kommer från flera instanser, bör koordineras, vilket sker bäst när det råder medvetenhet hos de inblandade aktörerna. Samverkan bygger således på att flera aktörer tillsammans verkar för att på bästa sätt tillgodose brukarens/patientens behov, att den som får vård och stöd ska känna att insatserna är i överensstämmelse med varandra. Det är alltså viktigt att aktörernas perspektiv får utrymme att mötas. I samband med Miltonprojekten skrevs en rapport i Västra Götaland, som belyser just samverkan, brukarmedverkan och dess komplexitet. Författarna Jensen och Kuosmanen (2008) menar att tilltron till de goda resultaten som är tänkta att uppnås genom samverkan inte helt stämmer överens med aktuell forskning på området. Det går inte att fastställa om samverkan bidrar till ökad effektivitet eller ökad nytta för brukare/patienter. Författarna menar dessutom att samverkan delvis kan uppfattas som ett positivt modebegrepp. Ett sätt att garantera samverkansaktivitet har varit att lagstifta om de individuella planerna. Det är ett viktigt verktyg för samverkan och den bör upprättas om kommun och landsting i samråd med den enskilde. Det är även betydelsefullt att anhöriga/närstående är delaktiga i utformningen av planen, då personer med psykiska funktionshinder ibland kan ha svårigheter att vara aktiva och beslutande i sin egen vårdprocess (Socialstyrelsen, 2011). 2.3.1 Förutsättningar för samverkan Det är lite speciellt att samverka i människobehandlande organisationer (eng. human service organisations ) eftersom en brukare/patient är både ett objekt kring vilken samverkan sker och ett subjekt med egna åsikter, tankar och känslor (Danermark, 2005). Samverkansprocessen i vård- och stödsituationer är med andra ord mer komplicerad än när samverkan sker enbart runt ett objekt. Danermark (2005) diskuterar förutsättningarna för samverkan. Liksom Jensen och Kuosmanen (2008) talar han om de förhoppningar och förväntningar som samverkan väcker, men även om en olust och oro inför begreppet. En vanlig förhoppning är att verksamheter blir effektivare av samverkan och genom det bättre. En annan förhoppning är att man får lära sig nya saker, dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter och att få vara del i en utvecklad 6

verksamhet. Olusten och oron kan vara förknippad med att samverkan ofta innebär en förändring av det egna arbetet, en förändring mot det okända. Vidare menar Danermark att oklara uppgifter och oklara mandat (vad man får och inte får göra) samt otydlighet om vad det egentliga syftet med samverkan är kan vara en grund för oro. Enligt Danermark finns det vissa centrala förutsättningar för samverkan: (1) kunskaps- och förklaringsmässiga faktorer (individer har olika utbildning och olika sätt att formulera problem och hitta lösningar), (2) formella och informella regler (lagstiftning, regelsystem, anvisningar och avtal), (3) organisatorisk situation (parter formar arbetssituationer olika). Förutsättningen för en lyckad samverkan är att dessa faktorer identifieras, lyfts fram och diskuteras. Hjortsjö (2006) konstaterar i sin forskning att samverkan mellan olika verksamheter är mer resurskrävande och problematiskt än man tror. Hon menar att samarbetsprojekt verkar ha periodiserade förlopp och att man efter en tid måste börja om på nytt. Man blir inte medveten om behovet av samverkan förrän det misslyckas. Samverkansprocessen går i loopar, det vill säga att början och slut går i varandra och processen startar igen med nya förutsättningar. Utifrån detta resonemang kan konstateras att samverkan inte är helt enkelt och något som definitivt inte sker utan ansträngning. Lindholm och Palm (2004) studerade ett samverkansprojekt där ansvaret för uppdraget inte självklart tillhörde varken kommunen eller landstinget. Resultaten visar att deltagarna i projektet (personal i kommun och landsting) utvecklade en ny slags kompetens, samverkanskompetens, som bland annat handlar om förmågan att hantera gränsdragningsproblematik och kulturella- och yrkesmässiga skillnader, samt att arbeta mot gemensamma mål. Målen för vård- och stödinriktade organisationer är ofta svåra att definiera och än mer komplicerade att utvärdera. Att öka en enskild persons inflytande och delaktighet i sitt liv är exempel på ett mål med samverkan. I Lindholms och Palms (2004) studie ledde den nya kompetensen (samverkanskompetens) till att man upplevde sig som en lärande organisation. Dessa organisationer kännetecknas av ett lärande som innebär en omprioritering och förändring av invanda förhållningssätt, värderingar och handlingsmönster. 2.4 Evidensbaserad praktik Evidensbaserad praktik i socialt arbete bygger enligt Jergeby (2008) på tre källor till kunskap: (1) Vetenskaplig kunskap, (2) Brukarens erfarenhet och önskemål och (3) Professionellas erfarenhet och förmågor. Tanken med evidensbaserad praktik är att de tre kunskapskällorna vägs samman och att ingen av dem har större vikt än den andre generellt. I vissa fall väger någon av de tre tyngre, beroende på vilket beslut som ska fattas. När exempelvis vetenskapligt underlag saknas, bör brukarens ord väga tungt (Jergeby, 2008). 7

Figur 1. Illustration av sammanvägningen av de tre källorna till kunskap. Jergeby menar att vetenskaplig kunskap traditionellt avser randomiserade undersökningar (studier där man undersöker effekten av en viss behandling/insats där brukarna fördelas slumpmässigt till antingen den grupp som får behandlingen/insatsen eller en kontrollgrupp som inte får behandlingen/insatsen) där man jämför och kontrollerar resultat före och efter en insats, i syfte att nå högsta evidens. Idag handlar vetenskaplig evidens mer om genomsnittliga effekter av olika insatser. Brukarens erfarenheter och önskemål är viktiga och information från den enskilde är avgörande för att rätt beslut ska fattas. Den professionelles erfarenheter och förmågor belyser hur brukares erfarenheter och önskemål skall sökas och värderas för att slutligen hitta en lämplig insats. 3 Utvärderingens upplägg Det övergripande syftet med Positiv-projektet är att förbättra den enskildes (brukares/patienters) möjligheter till integration i samhället och att leva ett självständigt liv. Detta sker genom en kompetenssatsning som är tänkt att öka olika personalgruppers förståelse för varandra, till förmån för att kunna arbeta mer helhetsinriktat mot den enskilde (man ser till personens hela behov). För att reda ut om någon förändring skett i verksamheterna och för dess brukare/patienter skall projektet utvärderas. Utvärderingen bygger på två delar, en enkätundersökning och en intervjustudie. Syftet med enkätundersökningen är att ta reda på om respondenterna (de anställda) upplever att de har fått ny kunskap som de kan använda i sitt arbete och intervjustudien syftar till att undersöka om brukare/patienter och anhöriga/närstående anser att de har inflytande över den vård och det stöd som ges. 3.1 Enkätundersökning Undersökningen syftar till att ge en bild av hur personal har uppfattat projektet, om de anser att de fått ny kunskap, samt om de kan använda sig av den nya kunskapen i sitt arbete. Valet av enkäter för att undersöka personalens attityder grundar sig i att det är en effektiv metod för att nå ut till många respondenter. Det kan även vara positivt att enkäten är anonym och att respondenterna känner att de kan vara uppriktiga i sin eventuella kritik. En av nackdelarna med enkäter är att fördjupningen går förlorad (man kan inte ställa följdfrågor), en annan att man inte vet i vilken situation (personal kan exempelvis vara stressad eller liknande) som enkäten fylls i, något som kan ha betydelse för resultatet. En annan nackdel är bortfallet, som ofta är relativt stort i enkätundersökningar. Det är naturligtvis intressant att reflektera kring av vilken anledning respondenter låter bli att svara. 8

Enkäten riktar sig till medarbetare inom kommun, landsting och intresseföreningar. Urvalet är inte representativt i statistiskt mening, utan det är strategiskt, eftersom enkäten riktar sig till de som har deltagit i någon av de tre utbildningarna inom Positiv-projektet. Enkäten består av 22 frågor (bilaga 3). Flera av frågorna är konstruerade för att kunna besvaras i 10 skalsteg, från Instämmer inte alls till Instämmer helt. Detta för att kunna slå ihop flera påståenden inom samma område och skapa index. De flesta frågor lämnar även utrymme för kommentarer, vilket ger respondenterna möjlighet att utveckla och förklara sina svar. Enkäterna distribuerades av projektledaren för Positiv (Bo Söderlund) till cheferna för de berörda verksamheterna, som i sin tur fördelade dessa till personalen. Under tiden som enkäten var ute i verksamheterna påminde projektledaren berörd chef vid ett par tillfällen genom telefonsamtal och mejl. Enkäterna skickades sedan tillbaka till projektledaren, som i sin tur skickade dem i ett kuvert till utvärderaren. Resultaten kommer i stort att beskrivas och redovisas i tabeller och diagram. Viss statistik kommer enbart att kommenteras kort. Det program jag använder för att analysera data är SPSS. 3.2 Intervjustudie Intervjustudien syftar till att undersöka om brukare/patienter och anhöriga/närstående anser att de har inflytande och känner delaktighet i den vård och det stöd som ges till patienter/brukare. Urvalet är även för intervjuerna strategiskt. Projektledaren för Positiv kontaktade aktivitetscentrum, träfflokaler och intresseföreningar och lappar med information har satts upp. Målgrupperna var dels personer med psykiskt funktionsnedsättning som har insatser från både kommun och landsting (brukare/patienter), dels anhöriga/närstående till målgruppen ovan. Intervjuguiderna (bilaga 4 och 5) är ordnade utifrån begreppen samverkan, inflytande, delaktighet och bemötande. Frågorna är öppna och intervjuerna är semistrukturerade, det vill säga mer spontana och fokuserade på vad intervjupersonerna har att säga. Intervjuguiden är därför mer tänkt som förslag på frågor till respektive tema. Jag ville att intervjutillfällena skulle ta form som samtal, snarare än som intervjuer. Intervjuerna har genomförts i gruppform, med två till sex deltagare per grupp. Värdet av gruppintervjuer är bland annat att det möjliggör samtal mellan deltagarna, vilket ger ett mervärde till intervjun, då diskussionerna är spontana. Nackdelen är att vissa deltagare kan dominera mer än andra och viktiga reflektioner från de som inte är lika aktiva kan gå förlorade. Fyra intervjuer genomfördes med brukare/patienter (totalt femton personer) och en intervju genomfördes med anhöriga/närstående (totalt sex personer). Då få intervjuer gjordes är det inte möjligt att dra några generella slutsatser utifrån intervjumaterialet. Resultaten kan dock ge en bild av vad dessa brukare/patienter och anhöriga/närstående upplever. Samtliga 9

intervjuer spelades in och sparades som ljudfiler för att underlätta transkribering. Dessa kommer att förstöras när rapporten är slutförd. Vid samtliga intervjuer hade jag med mig en kollega från Regionförbundet Uppsala län, med erfarenhet inom funktionshinderområdet och intervjuteknik. Ansvaret för samtliga intervjuer låg hos mig och min kollega hade en iakttagande (passiv) roll. Det är värdefullt att vara två personer av flera anledningar. Det kan vara så att deltagare inte vill att intervjuerna spelas in och då kan arbetet delas mellan de som intervjuar (den ena kan intervjua och den andra kan anteckna), samt att det är lättare att komma ihåg vad som sades när man är flera. Det har även betydelse för att fördjupa analysen av materialet, eftersom man då har möjlighet att bolla resonemang och idéer med varandra. Analysarbetet har inte skett helt förutsättningslöst, eftersom intervjuerna har vissa utgångspunkter (begreppen samverkan, inflytande, delaktighet och bemötande). Det utskrivna materialet har tematiserats och sammanställts utifrån samtliga intervjutillfällen, de olika tillfällena har alltså inte särskilts och redovisats var för sig. Analysmetoden som jag har använt kallas meningskategorisering (Kvale, 1997). 4 Resultat av enkätstudien med baspersonal Enkätundersökningen riktades till medarbetare inom kommun, landsting och intresseföreningar som deltagit i de kurser och dialogträffar som hållits inom ramen för kompetensutvecklingssatsningen. Enkäterna distribuerades under november 2010 och samlades in under januari 2011 av projektledaren för Positiv-projektet (Bo Söderlund). Enkäten syftade till att undersöka om respondenterna upplevde att de hade fått ny kunskap efter utbildningarna som de kunnat använda i sitt arbete. Den berör även följande områden: implementering, evidens (kunskapsdelar), inflytande, delaktighet och samverkan. Samtliga påståenden och frågor från enkäten finns i bilagor, Enkät s. iv-x. Jag hänvisar löpande till dem i den beskrivande statistiken. 4.1 Sammanställning av enkätsvaren Av 218 stycken utdelade enkäter har 98 besvarats. I tabellen nedan är de besvarade enkäterna fördelade på respektive område. Område Antal (st) Bromma stadsdelsförvaltning 22 Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning 11 Norrmalms stadsdelsförvaltning 2 Östermalms stadsdelsförvaltning 6 Ekerö kommun 2 Norra Stockholms Psykiatri 35 Annan 18 Bortfall 2 98 Tabell 1. Antal besvarade enkäter per område (fråga 4 i enkäten). Det totala bortfallet i undersökningen är 55 %. Dock är det värdefullt att analysera de 45 % som faktiskt har svarat. Två respondenter har inte angivit i vilket område de arbetar och räknas som bortfall i just den här frågan. De två områden som helt saknas i undersökningen är 10

Kungsholmen stadsdelsnämnd och föreningsmedlemmar. Kategorin Annan innehåller respondenter som har bytt område eller arbetar utanför Positivs område. Utvärderingen omfattar tre olika utbildningar, (1) Utbildning i bemötande och återhämtningsinriktat arbetssätt, (2) Gemensam kunskapsbas och samverkan att stödja återhämtning samt (3) Patientkonsulter. Nedan följer statistik på antal deltagare per utbildning som har svarat på enkäten. Respondenterna har deltagit i en eller flera utbildningar. Typ av utbildning Antal (st) (1) Utbildning i bemötande och återhämtningsinriktat arbetssätt (RSMH, 3 dagar) 63 (2) Gemensam kunskapsbas och samverkan att stödja återhämtning (MISA, 4 dagar) 38 (3) Patientkonsulter (3-5 dialogträffar) 37 Tabell 2. Antal deltagare på utbildning (fråga 5 i enkäten) 4.1.1 Respondenternas omdömen av utbildningarna I enkäten graderar respondenterna utbildningarna, dels utifrån vad de tyckte om utbildningen (tabell 3) och dels utifrån vilken nytta de ansåg sig ha (alternativt kommer att få) av utbildningen i sitt arbete (tabell 4). Skalan går från 1 (mycket dålig/ingen nytta) till 10 (mycket bra/stor nytta). Medelvärdet av graderingen för varje utbildning anges nedan i tabell 3 och tabell 4. Typ av utbildning Medelvärde (1) Utbildning i bemötande och återhämtningsinriktat arbetssätt (RSMH, 3 dagar) 7,5 (2) Gemensam kunskapsbas och samverkan att stödja återhämtning (MISA, 4 dagar) 7,8 (3) Patientkonsulter (3-5 dialogträffar) 7,5 Tabell 3. Deltagarna graderar vad de tyckte om utbildningarna och medelvärdet anges nedan (fråga 6 i enkäten). Respondenterna graderar utbildningarna utifrån vad de tyckte om kurserna och medelvärdena för de tre utbildningarna är relativt lika. Gemensam kunskapsbas och samverkan att stödja återhämtning är den kurs som fått högst medelvärde (7,8). Typ av utbildning Medelvärde (1) Utbildning i bemötande och återhämtningsinriktat arbetssätt (RSMH, 3 dagar) 7,0 (2) Gemensam kunskapsbas och samverkan att stödja återhämtning (MISA, 4 dagar) 7,2 (3) Patientkonsulter (3-5 dialogträffar) 6,7 Tabell 4. Deltagarna graderar utbildningarna utifrån den nytta de har/tror sig ha (fråga 7 i enkäten). I tabell 4 ovan graderar respondenterna utbildningarna utifrån den nyttan de har eller har haft av utbildningen, alternativt den nyttan de tror att de kan få av utbildningen. Som synes i tabellen är skillnaderna relativt små. Medelvärdena för både vad man tyckte om utbildningarna generellt (tabell 3) och utifrån nyttan (tabell 4) är övervägande mer positiva än negativa för samtliga utbildningar. Jämförelsevis är medelvärdet för nyttan av utbildningarna något lägre. Kommentarerna om utbildningarna är både positiva och negativa. I stora drag tycker respondenterna att det har varit intressant och värdefullt att delta i utbildningen, spännande att få träffa personer från andra arbetsplatser, bra föreläsare och bra diskussioner. 11

Några är mer skeptiska och tycker inte att det var tillräckligt blandade grupper med deltagare från både kommun och landsting, samt att de anser att utbildningarna kunde varit kortare. Några få anser att det är slöseri med tid och pengar med patientkonsulter, då de hör liknande historier i sitt arbete. Åter andra uppskattar att få ta del av insatta personers berättelser. 4.1.2 Ny kunskap På frågan om man anser att man har fått ny kunskap inom ramen för projektet anger en betydande majoritet att så är fallet. Betydligt färre anger motsatsen eller är tveksamma. Det är relativt stor skillnad på respondenter inom kommun och landsting. Kommun Landsting Ja 88 % 57 % Nej 2 % 26 % Tveksam 10 % 11 % Ej svarat 6 % Totalt 100 % 100 % Tabell 5. Fördelning av respondenters svar på frågan om ny kunskap förvärvats (fråga 8 i enkäten) Nästan 90 % inom kommunen anser att de fått nya kunskaper jämfört med 57 % inom landstinget. Flera av de som kryssat för att de inte fått nya kunskaper menar att de efter långvarigt brukar-/patientarbete har sett och hört mycket. Det som patientkonsulterna sa på utbildningen är vad de hör av brukare/patienter i sitt dagliga arbete. De har fått sina kunskaper bekräftade. Andra uttryckte att de fått nya insikter och nya sätt att tänka, men de anser inte att det är ny kunskap. Det fanns ett fåtal som inte kunde avgöra vad som skedde inom ramen för projektet, då det gått för länge sedan. Enstaka respondenter klagar på dåliga föreläsare. 4.1.3 Förändring i gruppens sätt att arbeta I enkäten får respondenterna ta ställning till ett antal påståenden. Skalan går från ett (1) till tio (10) där ett uttrycker ett totalt avståndstagande och tio ett maximalt instämmande. Detta gör att man i mitten av skalan kan tolka det som att respondenterna varken instämmer eller tar avstånd gällande påståendena. Fråga tio i enkäten handlar om ifall respondenterna anser att det har skett någon förändring på arbetsplatsen efter genomgången kompetensutveckling och mer precist om gruppens sätt att arbeta har förändrats. Påståendet behandlade flera områden på arbetsplatsen (reflektion, aktivitet, bemötande, rutiner och motivation) som i figur 2 nedan har slagits samman. 12

Förändring på arbetsplatsen 25 20 15 10 5 0 Kommun Landsting Totalt Figur 2. Fördelning av respondenterna i % per gradering gällande förändring på arbetsplatsen (fråga 10 i enkäten). Respondenterna fördelar sig över hela skalan i samtliga delpåståenden (se bilagor, Enkät, s. vi). Dock har de totalt sett koncentrerat sig i större utsträckning till vissa staplar. Flertalet respondenter (ca 56%) av den totala andelen placerar sig på staplarna 5-8. Detta kan tolkas som att de i viss eller stor mån anser att gruppens sätt att arbeta har förändrats. Drygt 12 % av respondenterna tar helt avstånd från påståendena genom att välja att gradera med en etta, vilket markerar att dessa respondenter inte anser att det har skett någon förändring i gruppens sätt att arbeta. Det finns vissa variationer mellan kommun och landsting. Närmare 23 % av personal inom landstinget tar helt avstånd från att någon förändring har skett, jämfört med personal inom kommunerna med motsvarande drygt 5 %. Flera har även kommenterat att utbildningen inte direkt har bidragit till förändring och andra menar att effekterna ännu inte syns, då vissa utbildningar precis har avslutats. Alla i personalgrupperna har heller inte deltagit och andra anser att det är svårt att avgöra vad som är vad, det vill säga vad som kan sägas ha förändrats inom ramen för projektet. Trots detta är tolkningen av resultatet att de flesta anser att det har skett någon form av förändring i gruppens sätt att arbeta. 4.1.4 Stöd för implementering Fråga elva i enkäten handlar om ifall respondenterna anser att de har stöd för att använda sina kunskaper i sitt arbete. Påståendet tog hänsyn till flera områden på arbetsplatsen (chefen, arbetskamrater (socialt stöd), ekonomiska resurser samt visioner och mål) som i figur 3 nedan har slagits samman (se bilagor, Enkät, s. vii). 13

Stöd för implementering 25 20 15 10 5 0 Kommun Landsting Totalt Figur 3. Stöd för implementering av kunskaper på arbetsplatsen (fråga 11 i enkäten). Respondenterna ombads uppskatta olika områden på sin arbetsplats utifrån hur de anser att de kan tillämpa sina kunskaper. Bilden av stödet på arbetsplatsen är mycket positiv och det är förhållandevis få respondenter som helt eller delvis tar avstånd från att det finns stöd på arbetsplatsen för att föra in ny kunskap i arbetet. Det finns inga direkta skillnader mellan kommun och landsting. Att det finns ekonomiska resurser till stöd för implementering är det påstående som respondenterna i högst grad tar avstånd ifrån, vilket även uttrycks i kommentarfältet i form av att respondenterna anser att viljan finns, men inte pengarna för det. Andra har svarat att det finns för få i personalstyrkan, samt tidsbrist, vilket på sätt och vis är kopplat till de ekonomiska förutsättningarna. Det sociala stödet, det vill säga stödet från chef och arbetskamrater, är de områden som respondenterna instämmer till i stor grad. Drygt 80 % av respondenterna instämmer helt eller delvis i påståendena om en stödjande chef och stödjande arbetskamrater. Även kommentarerna antyder att många respondenter anser att arbetsplatsen är bra, med stöttande chef och arbetskamrater. 4.1.5 Kunskapsdelar (evidens) I enkäten ombeds respondenterna att rangordna de tre kunskapskällorna (1) forskning, (2) profession/praktisk verksamhet och (3) brukare/patient, genom att sätta siffran 1 vid den kunskapskälla de anser vara viktigast, 2 vid den näst viktigaste och 3 vid den kunskapskälla som rangordnas som minst viktig av de tre kunskapskällorna. I tabell 6 nedan redovisas fördelningen. Rangordning Kunskapskälla Kommun Landsting 1 Brukare/patient Profession 2 Profession Brukare/patient 3 Forskning Forskning Tabell 6. Respondenternas rangordning av kunskapskällor (Fråga 12 i enkäten) fördelat mellan kommun och landsting. 14

Inom kommunen rangordnar respondenterna brukare/patient som den viktigaste kunskapskällan (68 %), professionen som nummer två och forskningen som trea. Respondenterna inom landstinget placerar professionen i topp (54 %) och brukare/patient som nummer två. Forskningen kommer i sista hand även för landstingspersonal. Det är många som vägrar rangordna alternativen, eller som tycker att det är svårt att göra det och därför låter bli. Flera har missuppfattat frågan och sätter enbart en etta eller ett kryss vid det alternativ de anser vara viktigast. Utifrån detta har jag sammanställt de som har rangordnat korrekt, det vill säga de som har graderat kunskapskällorna enligt instruktionerna. Den ordning som respondenterna sammantaget representerar i denna undersökning är (1) brukare/patient, (2) profession och (3) forskning. 4.1.6 Brukarens/patientens inflytande och delaktighet I enkäten ombeds respondenterna ta ställning till två olika påståenden om brukarens/patientens inflytande (se bilagor, Enkät, s. vii-viii). Det första påståendet handlar om att följa brukarens/patientens önskemål, trots att det ibland går emot de professionella kunskaperna eller lokala riktlinjer. Respondenterna instämmer helt eller delvis i påståendet, vilket visar på att det finns stora möjligheter att ge utrymme för brukarens/patientens önskemål. Brukar/patientinflytande 30 25 20 15 10 5 Kommun Landsting Totalt 0 Figur 4. Respondenterna värderar brukar- patientinflytandet genom att ta ställning till om de anser att brukaren/patienten har tillräckligt med inflytande över sin vård/sitt stöd (fråga 14 i enkäten). Det andra påståendet handlar om ifall respondenterna anser att brukare/patienter har tillräckligt med inflytande över vård och stöd som de får idag. Svaren skiljer sig för respondenterna som arbetar inom kommunen respektive landstinget. Landstingspersonal instämmer i högre grad med påståendet, 66 % markerar mellan 6 och 10 på skalan, jämfört med kommunpersonal som motsvarande instämmer i viss mån till 46 %. 15

Två av frågorna i enkäten berörde de individuella planerna. Känner du till dina brukares/patienters individuella plan?, samt Jag lägger större vikt vid den individuella planen efter att ha deltagit i kompetensutvecklingen inom Positiv-projektet. Tabell 7 nedan visar fördelningen av den totala andelen respondenter. Känner du till dina brukares/patienters individuella plan? Kommun Landsting Alla resp. Ja 53 % 86 % 66 % Nej 33 % 9 % 23 % Vet ej 12 % 5 % 10 % Ej svarat 2 % 1 % 100 % 100 % 100 % Tabell 7. Andel av respondenterna som känner till sina brukares/patienters individuella plan (fråga 15 i enkäten). Två tredjedelar av det totala antalet respondenter (66 %) känner till den individuella planen, medan 23 % svarar nekande på frågan. Det finns vissa skillnader mellan kommun och landsting, där flertalet respondenter inom landstinget (86 %) känner till sina patienters individuella plan jämfört med 53 % inom kommunen. Påståendet (fråga 16) om de lägger mer vikt vid den individuella planen efter att ha deltagit i kompetensutvecklingen inom Positiv visar att det i genomsnitt är oförändrat. Respondenterna uttrycker sammantaget att de varken instämmer eller tar avstånd från påståendet. Många menar att de lade vikt vid den även före kompetensutvecklingen. 4.1.7 Samverkan Fråga sjutton i enkäten handlar om ifall respondenten anser att samverkan mellan kommun och landsting fungerar idag, sett utifrån den egna arbetsplatsen och arbetssituationen. Frågan innehåller fem delpåståenden (se bilagor, Enkät, s. ix) som berör förutsättningar på arbetsplatsen (tydlighet, medvetenhet, uttalat mål, resurser, ledarskap) och har slagits samman till ett index. Se nedan i figur 5 hur respondenterna fördelar sig i kommun respektive landsting och totalt sett. 16

Samverkan 25 20 15 10 5 0 Kommun Landsting Totalt Figur 5. Respondenternas inställning till hur samverkan mellan kommun och landsting fungerar (fråga 17 i enkäten). På det hela taget är respondenternas inställning till hur samverkan fungerar, sett utifrån den egna arbetsplatsen och den egna arbetssituationen, något mer negativ än positiv. Ca 65 % av det totala antalet respondenter har placerat sig mellan stapel ett och fem, vilket betyder att respondenterna helt eller delvis tar avstånd från påståendena i fråga 17 i enkäten. Det finns dock skillnader mellan kommun och landsting, där personal inom landstinget tenderar att vara mer positiv och nästan 50% av respondenterna instämmer i viss mån eller helt med påståendena om samverkan. Inom kommunen är det övervägande låg grad av instämmande. Det är främst två av påståendena om samverkan som avviker något från den sammantagna bilden. Min närmaste chef är tydlig med hur samverkan ska ske (redovisas ej enskilt i figur) är det påstående där respondenterna instämmer helt (10) i hög grad och Tillräckliga resurser ställs till förfogande (redovisas ej enskilt i figur) är det påstående där man är mer negativt inställd och helt tar avstånd. Dessa variationer bidrar till att i viss mån jämna ut helhetsbilden, dock inte i den mån att det bör särskiljas. Respondenterna fick även frågan om de anser att samverkan mellan kommuner och landsting har stärkts till följd av kompetensutvecklingen inom Positiv-projektet (fråga 18 i enkäten). Ca 80 % av respondenterna tar helt eller delvis avstånd från påståendet. Det finns inga skillnader mellan respondenterna inom kommun och landsting, de har i stort sett lika åsikter rörande om samverkan stärkts inom ramarna för projektet. Flera av kommentarerna till påståendet antyder att det varit flest deltagare av den egna sorten i grupperna under utbildningen. De upplever inte att grupperna mixats i så stor utsträckning, vilket de uttrycker hade varit önskvärt när det är stor fokus på samverkan i satsningen. De två sista frågorna rörande samverkan i enkäten inkluderade de anhöriga/närstående. Respondenterna ombads ta ställning till om de anhörigas/närståendes roll som part i samverkan har uppmärksammats i kompetensutvecklingen, samt om samverkan har stärkts som en följd av satsningen inom Positiv-projektet (se påståenden i bilaga 3, Enkäten, s. 49-50). I figuren nedan visas hur respondenterna har fördelat sig totalt och uppdelat i kommun och landsting. 17