LSK110 S. 2-37 Andersson, Anders-Börje (1994). Kompendium i fonetik, fonologi och stavning. S. 38-43 Hannesdóttir, Anna Helga (1997). Språksituationen i Norden förbistring i gemenskapen? S. 44-55 Källström, Roger (1985). Kontrastiv grammatik. S. 56-73 Helgesson, Karin (2005). Textbindning. Vad är det och hur fungerar det?
Kompendium i FONETIK, FONOLOGI OCH STAVNPNG Anders-Börje A~idersson Institutionen för svenska spraket Göteborgs universitet Augusti 1994
INLEDNING När man kan ett visst språk vet man hur orden i språket uttalas och hur orden i större enheter sam fraser och meningar uttalas; man vet vilka melodiförlopp olika typer av satser, t ex frågor, har. Som talare av svenska vet vi att krk och vlk inte ar svenska ord och inte heller ar möjliga som sådana; ett svenskt ord måste alltid innehålla ett vokalljud. (Däremot går det bra att saga så har på tjeckiska där orden finns och betyder 'hals' och 'varg'.) Vi vet också att blyck och byrd skiille kunna vara svenska ord. Svenska ord kan se ut på detta satt, jfr med t ex block, blick och börd, bård. Ljudkombiriationema blyck och byrd är så att saga lediga och skulle kunna tas i bruk t ex som beteckning för någon ny företeelse. Den del av den sprakliga beskrivningen där uttalet behandlas kallas fonetik eller fonologi. Till en sådan beskrivning hör en redogörelse för vilka ljudenheter - vilka vokaler och konsonanter - som finns i språken, hur dessa kan kombineras med varandra och en beskrivning av rytm- och melodiförhållanden. Skillnaden mellan fonetik och fonologi kommer vi strax tillbaka till. Nar man vill beskriva $juden i ett enskilt språk eller i språk överhuvudtaget kan man göra det ur några olika perspektiv. Man kan redogöra för hur ljuden bildas, hur tunga, lappar och andra delar av talorganen ställs in. Detta brukar kallas artikulatorisk fonetik. Man kan också beskriva hur ljuden överförs mellan talare och lyssnare; inom akustisk fonetik studeras olika egenskaper i ljudvågen. Och en.. tredje aspekt av studiet av språkljuden är perceptorisk fonetik, där man studerar hur ljuden uppfattas av en lyssnare. Ett annat satt att uttrycka det här är att saga att den artikulatoriska fonetiken främst betraktar uttalet w talarens synvinkel och den perceptonska ur lyssnarens synvinkel. Talar- och Iyssnarperspektivet binds ihop av den konkreta produkten, ljudvågen. De har tre aspektema av talet kan vi kalla för taikedjan:
ARTIKULATION H AKUSTIK -+ PERCEPTION I fortsättningen kommer vi mest att uppehålla oss vid hur ljud bildas, dvs den artikulatariska länken i talkedjan. Akustiken kommer vi nästan helt och hållet att lämna åt sitt öde. En viktig skillnad som brukar göras är den mellan ett fonetiskt och ett fonologiskt betraktelsesätt. Inom fonetiken behandlar man ljuden som sådana utan att egentligen i första hand vqa intresserad av hur ljuden fungerar för talarna av spraket. Fonetiken har många beröringspunkter med naturvetenskaper som fysik och med medicin. Ett fonologiskt betraktelsesätt tar fasta på hur ljuden fungerar för språkbrukama, vilka ljud som talaren uppfattar som samma ljud, vilka som uppfattas som olika ljud. Inom fonologin studerar man de ljudenheter som används systematiskt i ett språk för att skilja ord åt. Om vi har ordet tal och byter ut t mot d får vi dal - ett ord som betyder något annat. Om vi har lida och byter i mot e får vi leda med en annan betydelse. Ljuden t, d, i och e kan alla användas för att skilja ord åt. Sådana minsta betydelseskiljande enheter kallas fonem. Fonembegreppet är viktigt när vi ska diskutera stavning och uttal längre fram. Ordpar sam tal-dal osv, som skiljer sig åt på endast en piinkt och som man kan använda för att finna fonemen i ett språk på det här viset, kallas minimala par. Om vi hör ordet räd uttalat av en göteborgare och en skåning kommer vi att finna att de har olika uttal av r-ljudet. Göteborgaren har ett ljud som uttalas med frärrire delen av tungan medan skåningen har ett bakre "skorrande" r-ljud. De här uttalen av r är klart åtskilda, det är inga problem att höra skillnad på dem. Men i motsats till exemplen ovan ger oss de olika uttalen av r inte alika ord. Så även om det är 3
lätt att höra två olika r-bud i det här fallet kan vi ändå i en viss mening tala om samma ljud. r-ljuden är varianter (allofoner) av samma betydelseskiljande enhet, av fonemet r. Antalet fonem vanerar en hel del från språk till språk. Svenska har 9 vokalfonem och 18 konsonantfonem. Vi kommer tillbaka till dem senare nar vi i lite mera detalj ska titta på svenskans förråd av vokaler och konsonanter. Vi ska också se på en del uttalsregler - t ex vad som kan hända när ljud stöter ihop med varandra. Pröva exempelvis att uttala ordet hag och sedan högt; vad händer med g i det senare ordet? Vi ska också se på några olika geografiska, dialektala, varianter av ljud. Och vi ska något behandla intonation och rytm i svenskan. Till sist ska vi kort beröra förhållandet mellan uttal och stavning. FONETIKENS OCH FONOLOGINS PLATS I SPRAKBESKRIVNINGEN Inom fonetikenlfonologin studerar man sprakets minsta byggstenar och hur de kombineras med varandra till större enheter. Man kan betrakta det språkliga systemet som om det vore uppbyggt på olika nivåer. NIVAER: STUDERAR: Pragmatik Semantik Syntax Morfologi FonetikJFonologi Skrift Språket i användning Sprakets betydeke Fraser, meningar Ord och orddelar Ljud Bokstäver FONETISK SKRIFT För att man ska kunna uttrycka sig exakt nar man vill beteckna Ijud i skrift finns 4
ett särskilt internationellt fonetiskt alfabet, IPA-alfabetet (IPA = International Phonetic Association). Så långt möjligt används bokstäverna i det latinska alfabetet med sina normala ljudvärden. Tecknet p får beteckna ljudet p som i svenskans polis, tecknetf får beteckna ljudet f som i svenskans får. Men det ar inte självklart vad som menas med en bokstavs normala ljudväsde. Det finns en del skillnader mellan språken. Bokstaven u står för olika ljud i svenskans hund och tyskans Hund. I det tyska ordet betecknar denna bokstav ett ljud ungefär som i svenska bonde. I franska står bokstaven u för ett y-ljud som i plus 'mera'. Sådana oklarheter slipper man med ett speciellt fonetiskt alfabet. Andra komplikationer som pekar på nödvändigheten av att ha ett speciellt beteckningssystem för ljud är att vissa ljud ibland inte skrivs med någon egen bokstav utan betecknas med kombinationer av bokstäver. Ett sådant exempel är det svenska sje-ljudet som kan stavas på många olika satt. Ibland vill vi noggrant kunna ange variationer i uttalet, t ex olika varianter av ett fonem som i fallet med svenskans r som vi diskuterade ovan. Dar betecknar vi det främre r-1,jiidet med liten bokstav - r - och det bakre ljudet med stor bokstav - R. För att ange att man betecknar det konkreta uttalet satts tecknen mellan hakparenteser [ 1. Alltså för de bagge r-ljuden: [r] och [R]. För att ange att det ar fonemet, ljudtypen, man är intresserad av används snedstreck / 1. Då kan vi skriva så h k /r/, för att göra klart att det är r överhuvudtaget som vi diskuterar, inte hur det konkret uttalas av skåningar, göteborgare eller andra. Ytterligare ett exempel: a-ljuden i hat och hatt har olika kvalitet och detta kan vi.ge genom att använda olika fonetiska tecken. I hat används det fonetiska tecknet [a] och i hatt används [a]. Om vi vill tala om fonemet a skriver vi /a/. När vi ska beskriva svenskans vokaler och konsonanter i fortsättningen ska vi också se på de vanligaste tecknen vi behöver för att gara detta. TALORGANEN Genomskärningsbilden här nedan visar de viktigaste delarna av talorganen. En sammanfattande benämning för de delar av den mänskliga anatomin som anviinds vid Ijudbildriingen ar talapparaten.
Inom fonetiken används en rad termer syftande på talorganen med latinskt eller grekiskt ursprung. I stallet för att saga att b och p, som bildas med lapparna, är läppljud kallas dessa ljud labialer eller labiala ljud (efter lat. labia 'lappar') osv. Ett minimum av de termer som används förtecknas här. Det rör sig om några adjektiv som vanligtvis används far att beslcriva sprakljud. ADJEKTIV labial (som har med) lapparna (att gara) dental ( ' ) tanderna ( " ) palatal ( " ) hårda gommen ( " ) velar ( ' ) mjuka gommen ( " ) 6
uvular (som har med) tungspenen (att göra) laryngal ( ) struphuvudet ( " 1 nasal ( ) näsan ( " 1 SPRAKLJUD - VOKALER OCH KONSONANTER Nar man biidar ljud ar sjäiva drivkraften bakom ljudbildningen luft från lungorna. Vi talar på utandningsluften. Utandningsluften passerar genom struphuvudet där stämbanden finns. Om dessa är förda mot varandra råkar de i vibration när luften passerar genom dem. Då uppstår tonande ljud. Om luften passerar utan att stämbanden vibrerar kallas de Ijud som uppstår tonlösa. Tonande ar t ex vokalerna. Skillnaden mellan tonande och tonlösa ljud viktig, darför att språken ofta har serier av Ijud som skiljer sig åt genom att det ena ljudet är tonande och det andra tonlöst. En sådan serie är svenskans p-t-k (tonlösa) gentemot b-d-g (tonande). Man kan kanna vilka ljud som är tonande genom att lagga ett finger mot struphuvudet, uttala ett ljud och kanna efter om stniphuvudet vibrerar. Språkljuden delas in i två huvudgrupper: vokaler och konsonanter. Denna indelning har sin grund i ljudens olika bildningssatt. Vokaler är sådana ljud där luften får passera ut genom munhålan utan att hindras någonstans, tex ett a.. elier e- ljud. Konsonanter är sådana ljud dar luften någonstans hindras antingen fullständigt, som när vi uttalar ett p- eller b-ljud, eller delvis som när vi uttalar ett s-ljud. De bagge ljudtyperna har normalt också olika funktioner i språket. Vokaler utgör kärnan i en stavelse som konsonanterna grupperar sig runt. I svenskan kan ett enda vokalljud ensamt utgöra ett ord soni i och ö, men så kan inte en konsonant fungera. UPPGm l Vilka av föijande Ijud är tonande? Vilka är tonlösa? Vokaler aiplmdvf Om man prövar att uttala olika vokaler i fwljd t ex i - e- a eller i-y eller i-o märker
man att tunga och lappar andrar inställning när man går från en vokal till en annan. Det är i första hand tre olika sådana inställningar som man tar hänsyn till nar vokalerna ska beskrivas med avseende på artikulationen. Tungryggens högsta punkt i vertikalläge - om tungan befinner sig högt eller lågt i munhalan. Sådana vokaler dar tungan ar hojd mot gomtaket kallas höga, (eller slutna) t ex i -och o-ljuden. Vokaler dar tungan hålls lågt i munhålan kallas låga, (eller öppna) t ex a-ljudet. 0 Tungryggens högsta punkt i horisontalläge - om tungan befinner sig framtill eller baktill i munnen. I det första fallet talar vi om främre vokaler, t ex i och e; i det andra fallet talar vi om bakre vokaler, t ex o och 6. En del vokaler som svenskt kort u-ljud som i hund är varken främre eller bakre. Sådana vokaler kan vi kalla mellanvokaier. Den tredje inställningen har med lapparna att göra. Om lapparna dras mot varandra får vi rundade vokaler, t ex y -och u-ljuden. I annat fall har vi att göra med orundade vokaler, t ex e och a. Svenskans nio vokalfonem med sina viktigaste varianter finns i uppstäilningen nedan. Kolon, :, betecknar att ljudet uttalas långt som i-ljudet i vit i förhållande till i-ljudet i vitt. I en del fall används olika tecken för det långa och korta ljudet, t ex när det galler fal. Så gör man nar Mangskillnaden är stor mellan långt och kort ljud. Fonem Varianter Exempel [i:] [i] [Y:] bl [@:l[@:i [c] b:] [e] [e:] [el [E:] CEI [z:] [el vit vitt SY sytt hö hör hösvvört hiid hund Ie lett hal häll kar kärr
hat hatt nå nått bo bonde Man Iran schematiskt avbilda munhålan i en figur, en s k vokalfyrsiding, och satta in vokalerna i denna. Vänstra sidan i figuren representerar främre delen av munnen munnen, medan den högra sidan representerar bakre delen. Figurens övre del motsvarar gommen. Vi kan då satta in svenskans vokaler i figuren och få en ungefarlig bild av var de uttalas. Svenskans nio vokalfonem och de viktigaste varianterna ar insatta i figuren här nedanför. Parentes runt Iangdbeteckningen innebär att ljudet itråga kan uttalas både långt och kort. Av svenskans nia vokalfunem ar det fem stycken som är rundade: /y LI o u/. FRÄMRE BAKRE 1 HALV- HOGA HALV- LAGA För att fullständigt definiera en vokal ska man som vi sa tidigare ange Iippinställning (rundad eller onindad), läge i höjdled (dimensionen högaåg) och läge i horisontalled (dimensionen främrebakre). För svenskans del kan vi acksi ange om vokalen ar lång eller kort. Andra språk kräver ibland att andra egenskaper specificeras. I franskan anges om en vokal är nasalerad, som i ordet
bon, fonetiskt [b5], jfr med beau [hg] som har ett "vanligt" vokalljud. Här kommer några exempel på definitioner av svenska vokaler: [i] kort hög orundad framre vokal [@:l lång halvhög rundad främre vokal [D] kort halvlåg mndad bakre vokal [e] kort halvhög rundad mellanvokal UPPGIFT 2 Definiera resten av vokalerna i figuren ovan på s m a satt. Något o111 variation i svenskans vokalsystem Svenskan ar ett ovanligt vokairikt språk. Det finns 9 stycken vokalfonem; alla dessa kan dessutom fösekomma både som långa och korta. Det finns dessutom utrymme för en del andra varianter. De långa vokalerna (eller en del av de långa vokalerna) uttalas av många svenskar med någon form av diftongering, dvs vid uttalet "rör sig" vokalen i riktning mot ett annat Ijud. Vokalljudet är inte stabilt. Det engelska ordet my innehåller diftongen [ai], ett vokaiijiid som börjar som ett [a] och rör sig i riktning mot ett [i] under uttalet. Hos många talare av sydsvenska dialekter förekommer diftonger aiimänt. Hur skånsk diftongering kan se ut återgiven i skrift kan vi se i nedanstående citat ur Sigrid Combuchens roman Langa och karta kapitel. Man feår nock try0 Katrin po hennes ord. När där ei tveå som sar preceis tvärsemeot så feår man satta sin leit tiu den som ei mest öuvertoygande. Norein han sar iiksom baora tvärsemeot va hun haor sagt först. Han haor jy inget eiget å komma mei! Där ei ingen tveikan einlet min meining att han haor gjort va hun sar att han haor gjort. Sen ei de möjlet att hun haor provoceirat han. De tryor jaa att hun har gjort för jao tryor ente hellår att han ei den som taor till naven i första taoget. Men einlet laogen haor han missharidlat å shilet. De ei ingen iveikan om den saoken. Ja meinar: se po fyatona. Dar finns jy ingen tveikan! Också gotlandskan har diftonger. Så uttalas t ex ordet sten som [stein]. Det ä~
samma uttal som ordet hade i fornsvenskan. Det finns en annan företeelse som ar allmän i centralsvenskt standarduttal. De långa höga vokalerna i, y, o och u uttalas med ett konsonanteftersiag så att i och y följs av ett j-liknande Ijud. Ordet n)ra uttalas som om det hade stavats rzyjc; tio iittalas som om det hade stavats tijo. Vokalerna u och o efterföljs på samma sätt av ett v- liknande Ijud: bo låter som bov och nu Iåter som nuv. Id- och /g/- fonemen uppvisar en del variation inom det svenska språkområdet. Många talare har särskilda varianter med lägre tungstallning före r. Man gör alltså skillnad på vokalljuden i hal och har, föda och förda. För dessa varianter används de fonetiska tecknen [z] och [ce]. Trots att vokalförrådet är så stort finns det alltså utrymme för en del extra varianter. Tendenser till sammanfall finns också bland de svenska vokalerna i olika delar av landet. Kort e och kort a som i rätt och rett uttalas på samma satt av många svensktalande, kanske främst i Svealand. Ett geografiskt mera begränsat sammanfall ar det mellan långt e och långt a som förekommer östligt i Sverige, t ex i stockholmstrakten och aven i finlandssvenskan: meta och mata, rev och räv uttalas med samma vokalljud. Medan sammanfallet mellan kort e och a är en företeelse som accepteras av alia (förmodligen lägger vi inte ens märke till den) bemäts sammanfallet av motsvarande långa ljud knappast positivt, åtminstone inte utanför de trakter där det förekommer. Detsamma galler för det sammanfall av kort u och kort ö som förekommer bl a i göteborgskan och stockholmskan. Vi kan illustrera detta sammanfall med titeln på en språkvetenskaplig uppsats som behandlar fenomenet: Mötet uppnas på sundag skriven av Carl-Ivar Ståhle. UPPGIFT 3 Vad är det som är högt respektive lågt i en högilag vokal? Vad är det som är främre respektive bakre i en fraiure/bae.se vokal? UPPGIFT 4 VokaIerna y och u är båda rundade. Är det någon skillnad i lapparnas instaiining vid uttalet av respektive vokal? 1 '1
UPPGIFT 5 Uttala vokalerna i e a a. Vad händer med tungan? Gör samma sak med o å n. Vad händer med tungan? Är det lättare i någon av serierna att kanna vad som hander? UPPGIFT 6 Uttala orden: hö, hör, gröt, höna, lön, sot, bröd. Har du sanlma ö-ljcd i alla ordrtn? OLika? UPPGm 7 Försök med ledning av citatet ur Sigrid Combiichens roman ovan bestämma vilka vokaler som diftongeras i den dialekt som återges. Konsonanter När en konsonant uttalas hindras luftströmmen på sin vag från lungorna någonstans i talapparaten. För att definiera konsonanter tas hänsyn till tre olika saker: hur avspänningen av luftströmmen ser ut, var i taiapparaten konsonanten uttalas och hur stämbanden är inställda. Hindret kan vara av olika slag. Det kan t ex vara fråga om en fullständigt avspänning som när man uttalar t eller d. Det kan också vara fråga om en avspärrning som inte är fullständig, t ex som när man uttalar f eller s. Vid uttalet av f passerar luften mellan tänderna och underläppen och vid uttalet av s mellan tunga och gom. Beroende på hur luftströmmen hindras får vi olika huvudtyper av konsonanter. Konsonanterna har olika artikulationssätt. Klusiler - fullständig avspärrning av luften, t ex p och t. Ljudet uppståt nar avspärrningen slapps och luften strömmar ut. Frikativor - delvis avspärrning av luften, t ex s och$ Tremulanter - tungspetsen eller tungspenen vibrerar, ex (rullande) r-ljud. 1,ateraler - luften sparras av med tungan men tillåts passera på ena eller bägge sidorna av den, I-ljud. Nasaler - luften är avspärrad i munhålan men har fri passage ut genom näsan, t ex 12
En annan indelningsgrund får vi om vi tar hänsyn till var ljudkällan ar belagen i talorganen, dvs var konsonanterna uttalas, med tungan i främre delen av munnen, med hjälp av läpparna, i struphuvudet etc. I dessa fall anger vi iconsonai~ternas artikulationsställe. I svenskan används följande artikulationsställen: Labialer - konsonanter som bildas med lapparna, t ex m och p. Dentaler - konsonanter som bildas med tungan mot tänderna i överkäken, t ex n och t. Palataler - konsonanter som bildas med tungan mot hårda gommen, t ex j och fie- ljudet, k och g före främre vokaler. Velarer - konsonanter som bildas med tungan mot mjuka gommen, t ex k och g före bakre vokaler. Uvularer - konsonanter som bildas med tungan mot tungspenen, bakre "skorrande" r-ljud. Lax-yngaler - ljud som bildas i struphuvudet med stämbanden, h. Den tredje indelningsgrunden är beroende av om ljuden uttalas med stämbandsvibration - tonande - eller utan sådan vibration - tonlösa. En fuliständig defiition av ett konsonantljud ser då ut på följande satt: [p] tonlös labial klusil p] tonande labial Musil [l] tonande dental lateral [h] tonlös laryngal frikativa
Nedan följer en uppställning av svenskans konsonantfonem och de allra viktigaste varianterna. Konsonanterna ar ungefarligen ordnade efter var de bildas.de som står forst bildas i främre delen av munnen (med läpparna), de som står i den senare delen av listan bildas i bakre delen av talapparaten (h bildas i struphuvudet med hjälp av stämbanden.)" FONEM VARIANTER EXEMPEL [ph] [PI @l [PI Cm1 [fl [VI [fl [th] [t1 Et1 [dl E4 [t1 [n1 [&l1 [d [m1 [SI [al PI n1 [r1 [R1 kl [il [Ijl [s1 Fl kl bl [ril thl pil spik båt snabbt mat fot hav havs tåg stins fort docka bord vodka nål tango barn inbilla söt fors lat sorl rat tjat jaga skina Karl skål Gustav lagt sång hem Något oin variation i svenskans konsona~~tsystem Det är först och främst tv5 konsonantfonem som varierar i uttalet: r-ljudet och sjeljudet. Om vi barjar med r kan vi konstatera att det finns ett bakre (ofta kallat
skorrande) r som förknippas med södra Sverige. Det uttalas med tungryggen mot bakre delen av gommen och det kan vara både kraftigt vibrerade och svagt frikativt. (I delar av Småland är det mycket svagt och övergår till ett vokalliknande Ijud.) I mellansverige och norra Sverige används ett framre r, ett turigspetsljud. Också detta Ijiid förekommer både som kraftigt vibrerande eller svagt frikativt. Det växlar mellan individer men också en och samma persoii kan använda bade kraftigt vibrerande och frikativa ljud. I stora delar av Västergötland och Ostergötland och även i delar av Värmland är förhållandena mer komplicerade. Här används både framre och bakre r av samma person beroende på var r-ljudet står i ordet. Ett ord kan innehålla både främre och bakre r som t ex röra och rara. Bakre r förekommer d5 i början av ord som i rum (också i början av sammansättningsled som i hyresrum) och som långt, dvs motsvarande skriftens rr. Annars förekommer Eiämre r-l.jud. Företeelsen kallas "götaskorrning". I de delar av Sverige där ett framre r används smälter detta Ijud ihop med en följande dental konsonant - alltså kombinationerna rt rd m rs r1 - till ett enhetligt ljud, en supradental (el retroflex) konsonant, som i fart, bo~d, garn, kors och sorl. En sådan här sammansmältning äger rum också när r och respektive dentala konsonanter möts vid ordgränser som i farbror Sven, bor du har? osv. (I finlandssvenskan uttalas dock alla sådana här ljudförbindelser som två separata ljud.) Supradentalerna bildas med tungan tiilbakab6jd och placerad mot framre delen av hårda gommen eller mot tandvallen (den del av gommen som är belägen precis bakom tänderna). De fanetiska tecknen för siipraderitalema ä~ tecknen för motsvarande dentala konsonanter med en Iiten högersvängd hake -, = m, [s] = rs, m= r1 - tillagd. Så h% [t] = rf, [a = rd, [d Också när det gäller sje-ljudet finns två huvudvarianter, ett ljusare,"tunnare"ljud som vi kan beteckna med [s]. Det motsvarar uttalet av rs i ord sam fors och Lars. Det andra ljudet ger ett mörkare hörselintryck; vi betecknar det med [S]. Också de
här ljuden har lite olika geografisk, rätt komplicerad, fördelning. Huvudprincipen är följande. I södra Sverige förekommer företrädesvis de mörkare varianterna medan norra Sverige och Finland har de ljusare varianterna. Många människor använder bägge varianterna efter vissa bestämda principer. Pröva ditt eget uttal i övningen som följer nedan. Man kan använda det fcnetislca tecknet u] för att beteckna sje-ljud överhuvudtaget. Konsonanterna p t k har två varianter: i början och slutet av ord följs dessa ljud av en kort utandningsfas innan en följande vokal uttalas. Ljuden är aspirerade. Fonetiskt tecken för aspiration är ett upphöjt h-tecken: rph th kh]. Aspirationen är mycket svagare mellan vokaler och förekommer aldrig efter s. I dessa ställningar är Ijiiden i fråga oaspirerade. UPPGIFT 8 Hiir ~~ttalar du sje-ljudet i följande ord, samma genomgående eller olika ljud? skjuta beskjuta skjorta garage affisch affischera hässja Toshiba LJPPGCT 9 r-ljuden. Kontrollera ditt eget r-ljud. Främre eller bakre, rullande eller frikativt? Använder du bägge varianterna? Hur uttalar du i så fall följande ard? rar rara röd blåröd dörr förr baron barock. UTTALSREGLER OCH FONEMKOMRINATIONER Vi har redan sett exempel på att ljud kan påverka varandra när de dyker upp i vissa 16
sammanhang, t ex ö och a före r. I själva verket sker sådan har påverkan hela tiden när man talar. En del av denna påverkan ar dock tydligare an annan och ger upphov till varianter av ljud som är klart åtskiljbara. Ett mycket viktigt fenomen som förekommer i alla sprak är det som kallas assimilation. Assimilation innebar att ett ljud blir mera likt ett annat ljud, det assiinileras till detta 1.jud. Ett exempel ar de tonande konsonanterna som förvandlas till tonlösa i fall som högt, snabbt, havs etc. Assirnilatonen innebär i det här fallet att g, b och v rattar sig efter det tonlösa ljud som följer. Förändringen har sin gmnd i att det ar svårt, ibland omöjligt att uttala kombinationer av tonande och tonlösa ljud. Det går inte att saga rödt, utan det ena ljudet, här d, måste andras. En sådan här tonassimilationsrege1 finns i alla språk, men den kan se lite olika ut i olika sprak. I svenskan är det alltid det tonlösa ljudet som tar överhanden i en kombination av tonande och tonlösa Ijud. Men den invandrare som äter köddbullar har sannolikt en regel i sitt modersmål som är annorlunda utformad an den i svenskan eftersom kombinationen av tonlöst t och tonande b har blivit en tonande kombination db. Fraserna nedan visar på en annan assimilationsregel som fins i världens sprak. Också denna regel kan vara lite olika utformad från det ena språket till det andra. en apa en dam en tuva en båt en pil en katt en gåta De flesta svenskar skuiie säkert saga att obestämda artikeln en slutar med ett n-ljud. Men i normalt tal är det faktiskt bara i de tre första exemplen som det förhåller sig så. I en båt och en pil rattar sig n efter det Ijud som följer, b och p. Konsonanten n som uttalas dentalt, alltså med tungan mot tänderna, förvandlas till en konsonant som bildas med läpparna (en labial konsonant), dvs m. Den rattar sig efter b ochp som båda är labiala. Exemplen en båt och enpil kommer alltså att uttalas som om
de hade skrivits em båt och em bil. På motsvarande sätt rättar sig n efter k och g i en katt och en gåta. Den har uttalsregeln där en nasal konsonant rattar sig efter den följande konsonanten 'allas för nasalassimilation. UPPGIFT 10 Vilket blir resultatet av nasalassimilationen i en katt och et1 gåta? En annan typ av regler kr sådana som talar om vilka kombinationer av ljud som kan finnas i ett språk. Sådana kallas fonotaktiska regler och den del av uttalsläran som beskriver dem fonotax. Redan inledningsvis såg vi att svenska och tjeckiska har delvis annorlunda regler, de tjeckiska orden vlk och krk vore inte möjliga som ord i svenskan. I förhållande till många andra språk karakteriseras svenska av att ratt många konsonanter kan stå både före och efter vokalen i en stavelse som i springa, strand, skälmskt, hemskt. I praktiken reduceras de långa kombinationerna efter vokalen i naturligt tal, hemskt blir hemst. Att fonotaktiska regler äs högst reella för talarna av ett visst språk kan man se av hur lånord anpassas och vad som kan hända vid andraspråksinlärning. Turkiska ord får börja med bara en konsonant och så här ser några lånord i turkiskan ut: eng. steam boat tu. istinzbot, eng. train tu. tiren, fr. statistique tu. istatistik. Felstavningar kan ofta ge upplysningar om hur andraspråksinlärare uppfattar ljiidsystemet i ett nytt språk. Så här har tre eiever med tre olika förstaspråk i skrift återgett det svenska ordet smörgås: esmörgås sumörgos mörkos Av de här stavningarna kan vi våga gissa att barnens modersmål skiljer sig från svenskan vad gäller möjligheten att ha konsonantkombinationer i början av ett ord. (Barnens modersmål är i tur och ordning portugisiska, turkiska och finska.)
UPPGIFT 11 Vilka svenska ord döljer sig bakom den fonetiska skriften i det följande: iji:na sto:] (tank efter en gång till!) UPPGIFT 12 Skriv med fonetiska tecken följande ord: hus rast skön bråk Lars (mellansvenskt uttal) L,ars (sydsvenskt uttal) UPPGIFT 13 Japanska är ett språk med en mycket regelbunden uppbyggnad. I princip är alla ord uppbyggda d att Konsonant följs av Vokal som följs av konsonant som följs av vokal osv. Schematiskt KVKVKV... Lånord anpassas till den här strukturen. Om man dessutom vet att r och l är problemområden för japaner förstår man varför engelskans foorball uttalas somfutuboro på japanska. Vilka engelska ordluttryck tror du döljer sig bakom nonsensu, guru firendo, uisuki on za rokku, hai kuraso? PROSODI Hittills har vi mest sett på enskilda ljud och vad som kan hända med dem när de kombineras med andra ljud. I det här avsninet ska vi behandla sådana företeelser som vi i vardagsspråket brukar benämna som rytm och melodi. Sådant kallas med en fonetisk term prosodi (eller suprasegmentala drag). Till svenskans prosodiska drag räknas följande: längd betoning intonation Av dessa är det kombinationen av längd och betoning som ger upphov till det vi uppfattar som rytm i talet och intonationen ger oss det vi kallar melodi.
Betoning Ordbetoning I svenska ord med mer an en stavelse framträder alltid en stavelse mer an andra, en stavelse är alltid betonad. (Andra termer för betoning ar tryck och tryckstyrka.) Orden springer och huset Sr betonade p& fiirsta stavelsen. Orden bageri och nntfoclr! är betonade på sista stavelsen. För att ange betoning satts en apostrof -'- före den betonade stavelsen, så här: ['springer], [natlqu:n]. I långa ord brukar man räkna med en eller flera grader av bibetoningar. Speciellt för svenskan är att sammansatta ord normalt har ett eget betoningsmönster som består i att två stavelser är huvudbetonade som i t ex skrivbord, arbetsmarknad. Betoningens piacering är svår att lära sig för den som har ett annat modersmål an svenska. Det finns visserligen regler för var betoningen hamnar men dessa är ganska många och svåröverblickbara. Betoningen ar viktig i svenskan bl a därför att den ar en fönitsattning för längd som vi ska behandla senare. Satsbetoning I en sats ar det inte alla ord som betonas lika. I exemplet nedan ar det två ord som normalt framträder mer än de andra, som får satsbetoning, nämligen sysrer och Malmu. Hon har en syster som bor i Malmö I nästa exenipel är det Chile som får satsbetoning Hon kommer från Chile Normalt är det de tunga innehållsorden, substantiv och verb t ex, som får satsbetoning, medan fonnord som artiklar och pronomen inte får det. Betoning kan också användas för att ge extra eftertryck åt något, Iar att göra en kontrast. Om vi Iägger extra betoning på hon i det första exemplet så kan vi därigenom förmedla att det är hon och ingen annan som yttrandet galler. Lägger vi 20
extra betoning på en förnledlar vi den extra informationen att personen i fråga också har fler systrar som bor någon annanstans. Med betoningens hjälp fokuserar vi på vissa delar av yttrandet. Vi kan också kaila den har typen av betoning för fokusbetoning. I sådana har fall kan alltså ord soin normalt ar obetonade få betoning. Längd (Kvantitet) I betonade stavelser i svenskan, aldrig i obetonade, görs en skillnad på Iånga och korta Ijud. Eller annorlunda uttryckt en betonad stavelse i svenskan ar lång, aila obetonade stavelser ar korta. Långa och korta vokaler och konsonanter är alltid kopplade till varandra så att en Iång vokal följs av en kort konsonant och en kort vokal följs av en lång konsonant. vit vitt lång vokal I- kort kansonant kort vokal + lång konsonant glad glatt lång vokal + kort konsonant kort vokal I- lång konsonant Längden hos vokalen tycks vara det som vi uppfattar, dvs vi hör om vokale11 ar lång eller kort men vi har svårare att höra skillnad på långa och korta konsonanter. Skillnaden mellan lång och kort vokal är också större än mellan Ihg och kort konsonant om man mater dem. Skillnad mellan långa och korta konsonanter görs inte heller i alla varianter av svenska. Intonation Ordintonation Ord i svenskan som har två stavelser eller mera kan när de uttalas isolerat eller när de har satsbetoning ha olika intonationsmönster, olika meiodiföriopp. Landsnamnet Polen och ordet pålen innehåller precis samma Ijud men skiljer sig åt i intonationen. Samma sak galler far anden (som simmar) och anden (av ande). Polen och nnden (som simmar) har vad som kallas akut accent (eller accent I); 21
pålen och anden (av ande) har grav accent (eller accent II). Den här intonationsskillnaden görs i de flesta varianter av svenskan, dock inte i finlandssvenska. Det är stor variation i hur accentskillnaden utförs: en skåning uttalar sådana har ordpar annorlunda an en stockholinare. Det de har gemensamt är att skillnaden görs, men inte hur den rent konkret utförs. (Om man vill ange att ett ord har grav accent används X så här: [Xpo:l~n] =pålen.) Satsiritoriation Satsintonationen kan användas för att ange hur ett yttrande ska uppfattas. I svenskan ar det normala att melodin sjunker mot slutet av ett yttrande. Den sjunkande melodin fungerar alltså som en signal att yttrandet är slutfört. Också i frågor använder svenskan normalt fallande slutintonation. Meningarna Stina äter äpplen Äter Stina äpplen? har alltså samma intonationsmönster. I många andra sprak ar det vanligt att använda stigande slutintonation i frågesatser. Svenskan kan också göra detta främst i korta frågor som Vem då? Hur sa? och ibland när påståendeordföljd används i fråga Du går redan? Om man låter intonation ligga kvar på en jämn nivå är det en signal till lyssnaren att det kommer en fortsättning av yttrandet (fortsattningsintonation) - i motsats alltså till fallande intonation som markerar slut.
Prosodins funktion De prosodiska dragen har flera funktioner. En viktig funktion, frånsett att den kan användas för att skilja ord åt som vit - vitt, Poloz - pdfen osv, ar att "förpacka" talet i enheter som fraser och liknande. Det är skillnad på en stark ö1 och en siurklil, en stor rnun och etz stortnatt. Den här funktionen framtrader tydligt nä1 någon, t ex en person som inte behärskar språket fullständigt använder en avvikande prosodi. Inte ens i ett sammanhang kan det vara lätt att inse att stan~ardspråk (alltså med betoningen på andra stavelsen) egentligen är avsett som standardspråk. (Exemplet ar självupplevt.) En annan viktig funktion hos prosodin är att uttrycka känslor, sinnesstämning o d. Det ar ganska lätt att med ledning av prosodin sluta sig till om en person är. ledsen, glad, arg osv. UPPGIFT 14 Var ligger Iiuvudbetoningen i följande ord? Karlsson, rödvinsbiitelj, kliché, hostar, tryckeri, tycker, nalion, nationell. UPPGIFT 15 Vilka av följande ord har grav accent (accent 2)? Gata, ek, katt, strumpa, huset, leker, hoppar, Bergman, Laxa UPPGIFT 16 Pröva i en grupp att uttala ordpar som pålen - Polen och stegen stegen.t-, Hars det nagon skillnad mellan olika personer i ordaccenterna? STAVNING; OCH UTTAIL, Det finns några olika typer av skriftsystem beroende på vad skriftens tecken står för - om de star för ord eller orddelar, stavelser eller enskilda Ijud.Här ska vi bara behandla den senare typen av skift som ar den vi finner i svenskan - alfabetisk skrift. I alfabetisk skrift står skriftens tecken för enskilda ljud. Mer exakt ar
principen bakom alfabetisk skrift den att det är sprakets fonem som betecknas, inte olika varianter av dessa. I svenskan har vi t ex bara en bokstav -r för att beteckna r-fonemet. Vi har inte särskilda tecken för att hålla isar sydsvenska bakre r och uppsvenska tungspets-r. Vi har inte heller olika tecken för de alika ö- och a- varianter som vi har diskuterat tidigare. Alfabetisk skrift bygger alltså på principen ett foiiem - en bokstav. På samma satt som man kan tala om ljudtyper, fonem, kan man göra när det galler bokstäver. Termen motsvarande fonem för det skrivna språket är grafem. Vi kan då t ex saga att grafemet a har varianter som A a fl a A. För att beteckna grafem används vinkelparenreser, < >. För att ange att vi talar om t ex grafemet p skriver vi så har: <p>. En av de saker man måste lära sig när man lär sig läsa och skriva i ett språk med ett alfabetiskt skiiftsystem - oavsett vilken las- och skxivinlamingsmetod som används - är vilket förhallande som råder mellan fonem och grafem; dvs nian måste l&a sig hur ett givet fonem stavas och hur ett givet grafem uttalas. I ett "idealiskt" skriftsystem är förhållandet mellan fonem och grafem mycket regelbundet.ofta ar förhållandet mellan stavning och uttal ratt komplicerat av flera orsaker. I språk som har en lång sknfttradition som svenskan speglas ofta ett äldre uttal. Skriften förändras inte i samma takt som uttalet. Ord som stiarna och skön har tidigare uttalats med de konsonantkombinationer som fortfarande finns kvar i skriften. Lånord ger också upphov till skillnader mellan tal och skrift. Hur ska man t ex uttala lation? Med engelskt uttal eller med betoningen på sista stavelsen så att ordet rimmar med nation? I språk som inte har skrivits så länge kan skriften anpassas mera till det rådande uttalet och förhåiiandet mellan tal och skrift blir mera regelbundet. Ett bra exempel är turkiskan som skrevs med det arabiska alfabetet fram till 1928 då i stäiiet det latinska infördes. Det hade som konsekvens att skriften mycket direkt modellerades på uttalet och blev regelbunden i förhållande till uttalet. Även om det finns en del svårigheter i svenskans stavning ar ändå förhållandena
relativt okomplicerade. De viktigaste punkterna dar stavning och uttal skiljer sig åt i svenskan ar följande. Bland konsonanterna ar det några fonem som inte har något eget grafem: skjuta, sjö, nation... /C/ tjock, kjol... sång, regn... Några grafem betecknar inte något eget fonem: <c> <z> <X> tack, medicin zoo lax Bland vokalerna består de största skillnaderna mellan tal och skrift i att grafemet <o> kan beteckna både /u/ och /o/: bo, bott och dov, sport. Grafemen <e, och <& kan båda beteckna fonemet /E/: Per, dar. En viktig skillnad mellan tal och sknft ar att vokallängd inte betecknas i skrift annat an indirekt genom dubbelteckning av följande konsonant: skina - skinna rata - ratta Kort betonad vokal fö1.j~ av två konsonanter. Men det finns många undantag, här är bara några få, hon, han, en, dom, pollett. UPPGIFT 17 Till vänster finns en lista över svenskans vekalfonem och till höger över grafemen. Förbind med en linje fonem och grafem. Vilka fonem kan stavas på mer än ett sätt? Vilka grafem kan beteckna mer an ett fonem?
UPPGIFT 18 Här en lista över svenskans konsonantfonem. Hur många satt att stava varje fonem kan du hitta? UPPGIFT 19 Här kommer 3 diktamina skrivna av elever i årskurs 3. Vika typiska fel för en (relativ) nybörjare gör den här barnen? Ett av exemplen är skrivet av en elev med ett annat modersmål än svenska? Viket av exemplen? Vika stavfel finns här som vi inte väntar oss från svenska elever? (Kan du också tala om vilket modersmål eleven ifråga har med ledning av felen?) I När Lena vaknade på morgonen hoppade hon upp ur sangen mycket fortare en hon brukade jara. Hon hade ju ledigt från skolan. h det inte var för kalt ute skulle hon 2 6
åka både skidor och skridsk,or.. Lena tittad ut genom fönstret. Det var vackert vader. Hon drack mjölk och åt en stjock smörgås till frökost. Sedan skyndade hon sig ut till skridskobanan. L När Lena vaknade på morgårnen håppade hon up ur sangen myket fortare en hon brukade jöra. Hon hade ju ledikt från skolan. Om det inte var för kallt ute skule hon åka både sjidor och skristor. Lena tittade ut genom fönstret. Det var vackert vader. Hon drack mjölk och åt en t,j& smörgås till fmkåst. Sedan skyndade hon sig ut till skritskåbanan. 3 När Lina voknate på morkonen hoppate hån up ur senen muket fottare en hån prukate jöra. Hon hate ju Iitikt fron skolan. om did inte vor för kalt ute skulle hån &a pate kitår ok skriskår. Lina titate ut jinom fönstret. tit var vaket väter. Hån trak mjölk ok åt en sok smörkas til frökost. sitan kutate hån sei ut til skriskapona. Lite mer om barr], Uudinlarriing oclti stavning De flesta barn har tillägnat sig de enskiida språkljuden när de börjar skolan. Det hindrar inte att det kan finnas en del kvardröjande probleniatiska gud som r och s. Många barn kan ha en del iittalsproblem som inte hänger ihop med de enskilda ljuden utan med bristande samordning av organisation av talet och andningen. De kan tala fort och utan hänsyn till enheter som fraser och liknande sam hör ihop. Nybörjarskrivare skriver ofta fonetiskt, dvs de skriver ner det de hör aven om det ar sådant sam skriften inte markerar. Det förekommer t ex att barn betecknar slutfasen i de långa höga vokalerna i, y, u, och o som vi berörde tidigare. De stavar alltså ju som juv, ny som nyj. De bryter alltså, kan man saga, mot principen att det är fonemen som betecknas i skrift. Det finns en del som tyder på att själva medvetenheten om fonemen skärps just genom skrivinlämingen. Även hos vuxna invandrare kan man ofta se fonetiska stavningar av samma typ som vi just nu såg exempel på hos barn. Så här skriver t ex en serbisktalande man Maria, dialog och tie i tie: Marija, dijalog, tije i tije.
LITTERATUR C.- C. Elert: Allmän och svensk fonetik. Norstedts 1989. E. Lundström och P. afframpe: Elementär fonetik. Akademilitt 1977. Om stavning: T. Hultman: Skriftspråk och ortografi. I Språket i blickpunkten. Liber 1968.
APPENDIX Definitioner av svenskans vokaler: l FRÄMRE BAKRE.. \ i HÖGA e o: HALV- E (:) 3 LAGA E(:) hög frär~ire orundad hög framre rundad (utrundad) hög framre rundad (inrundad) halvhög framre arundad halvhög framre mndad halvhöglhalvlåg främre rundad halvhög/halvlåg mellanvokal, rundad halvlåg främre arundad halvlågflåg främre amndad låg främre omndad låg bakre omndad halvlåg bakre rundad halvhög bakre rundad hög bakre rundad
Definitioner av svenskans konsonanter: tonlös labial klusil tonande labial klusil tonande labial nasal tonlös labial frikativa tonande labial frikativa tonlös dental klusil tonande dental klusil tonande dental nasal tonlös dental frikativa tonande dental lateral tonande dental tremulant tonande velar/uvi~lai tremulant tonlös palatal frikativa tonande palatal frikativa tonlös velar frikativa tonlös palatal/velar klusil tonande palatallvelar klusil tonande palatal/velar nasal tonlös laryngal frikativa t tonlös supradental lclusil 4 tonande supradental klusil Q tonande supradental nasal 1 tonande supradental lateral S tonlös supradental frikativa (Detaljer i de ovanstående uppställningarna kan naturligtvis ifrågasattas.)
Lösning till [vissa) övningsuppgifter i fonetikkompendiet. UPPGIET 1 Vika av foljande ljud är tonande? Vika är tonlösa? aiplmdvf Tonande ar: a i I m d v UPPGIFT 2 Definiera resten av vokalerna i figuren ovan på samma sätt. Se uppställningen i appendix! UPPGIFT 3 Vad är det som är högt respektive lågt i en hwgnåg vokal? Vad är det som är främre respektive bakre i en främrebakre vokal? Tungryggens läge UPPGIFT4 Vokalerna y och u är båda rundade. Är det någon skillnad i läpparnas inställning vid uttalet av respektive vokal? Nar man uttalar y dras Iapparna mot varandra, skjuts ut och fram [utrundning); nar man uttalar ett u dras Iapparna mot varandra och inåt [inrundning]. UPPGIFT S Uttala vokalerna i e a a. Vad händer med tungan? Tungan hi5lls först högt i munnen och sänks sedan successivt. Gör samma sak med o å a. Vad händer med tungan? Är det lättare i någon av serierna att känna vad som händer? Samma som ovan. Det bär vara lättare att känna vad som p&g&r i den första serien eftersom man har bättre kontroll över vad som händer i den främre delen av munnen [vokalerna i den första serien är främre].
UPPGIFT 6 Uttala orden: hö, hör, gröt, höna, lön, söt,bröd. Har du samma ö-ljud i alla orden. Olika? Har finns farst&s inget ratt svar. En del människor har genomghende ett och samma ljud. Göteborgare t ex kan ha ett mera öppet [lagt] uttal, medan andra kan ha ett slutet uttal genomghende. Vanligt ar att man har ett öppnare uttal före -r och ett mera slutet annars. UPPGIFT 7 Försök med ledning av citatet ur Sigrid Combuchens roman ovan besiänuna vilka vokaler som diftongeras i den dialekt som återges. UPPGET 8 Hur uttalar du sje-ljudet i följande ord, samma genomgående eller olika ljud? skjuta beskjuta skjorta garage affisch affischera hässja Toshiba Liksom nar det galler ö-ljudet ovan, finns inte heller har nftgot ratt svar. Pröva själv UPPGIFT 9 r-ljuden. Kontrollera ditt eget r-ljud. Främre eller bakre, rullande eller frikativt? Använder du bägge varianterna? Hur uttalar du i så fall följande ord? rar rara röd blåröd dörr förr baron barock Se förra uppgiften! Se ocksa s 14,15 i kompendiet. UPPGIFT 10 Vilket blir resultatet av nasalassimilationen i en katr och en gåta? I en förvandlas n-et till ett ng-ljud [som i shng och sang). n blir alltsft mer likt 2
det ljud som följer (en assimilation). UPPGm I I Vilka svenska ord döljer sig bakom den fonetiska skriften i det följande: m:t iji:na sto:] (tank efter en gång till!) qu:l hu:s mat skina st81 kjol hos UPPGIFT 12 Skriv med fonetiska tecken följande ord: hus rast skön bråk Lars (mellansvenskt uttal) Lars (sydsvenskt uttal) h& rast ij0:n bro:k la:: la:rs Japanska är ett språk med en mycket regelbunden uppbyggnad. I princip är alla ord uppbyggda så att Konsonant följs av Vokal som följs av konsonant som följs av vokal osv. Schematiskt KVKVKV... 1,ånord anpassas till den här srnikturen. Om man dessutom vet att r och l är probleniområden för japaner förstår man varför engelskans foorball uttalas som furuboro på japanska. Vilka engelska ord/uttryck tror du döljer sig bakom r~onserzsu, garu,furertdo, uisuki on za rokku, hai kuraso? Nonsense, gir1 friend, whisky on the rocks, high class. UPPGIFT 14 Var ligger huvudbetoningen i följande ord? Karlsson, rödvinsbutelj, kliché, hostar, tryckeri, tycker, nation, nationell. De vokaler som har huvudbetoning är skrivna med stor bokstav har nedan: KArlsson, ddvinsbut~lj, klich&, hostar, tryckeri, tycker, nation, natione11. [Lägg märke till att ordet rödvinsbutelj kan anses ha tv& huvudbetoningar.] UPPGIFT 15 Vilka av följande ord har grav accent (accent 2)? Gata, ek, katt, strumpa, huset, Jeker, hoppar, Bergman, Lax% Grav accent har: gata, strumpa, hoppar. Namn kan ofta variera SA Bergman 3
och Lax6 kan ha b&da mönstren. UPPGIFT 16 Pröva i en grupp att uttala ordpar som pålen - Polen och Hörs det nhgon skillnad mellan olika personer i ordaccenterna? UPPGR 17 Till vänster finns en lista över svenskans vokalfonem och till höger över grafemen. Förbind med en linje fonem och grafem. Vilka fonem kan stavas p8 mer än ett satt? Vika grafen1 kan beteckna mer än ett fonem? UPPGIFT I8 Här är en lista över svenskans konsonantfonem. Hur många satt att stava varje fonem kan du hitta?
<j, g, dj, gi, hj, U. a, i, n> <k, ck, g, c, ch, gg> (1, [h) <m, mn> <n, nd, g> <P, b, bb> <r> (s, c, z, se, PS, b, b> <t# d> <v, f> <tj, k, kj, ki, h> (ch, cht, g, ge, g4 i, igc, j, je, sj, sk, rikj, sc, sch, sh, shi, si, sj, sk, ckj, si, s$, stg, sti, stj, ti) m. fl. <ng, g, n, d> UPPGIFT 19 Här kommer 3 diktamina skrivna av elever i årskurs 3. Vilka typiska fel för en (relativ) nybörjare gör de här barnen? Ett av exemplen äx skrivet av en elev med ett annat modersmal an svenska? Vilket av exemplen? Vilka stavfel finns här som vi inte vantar oss från svenska elever? (Kan du också tala om viiket modersmal eleven ifraga har med ledning av felen?) 1 När Lena vaknade på morgonen hoppade hon upp ur sängen mycket fortare en hon brukade jöra. Hon hade ju ledigt från skolan. h det inte var för kalt ute skulle hon åka både skidor och skridskor. Lena tittad ut genom fönstret. Det var vackert vader. Hon drack mjölk och åt en stjock smörgås till frökost. Sedan skyndade hon sig ut till skridskobanan. 2 När Lena vaknade på morgårnen håppade hon up ur sangen myket fortare en hon brukade jöra. Hon hade ju ledikt från skolan. Om det inte var för kallt ute skule hon åka både sjidor och skristor. Lena tittade ut genom fönstret. Det var vackert vader. Hon drack mjöik och åt en tjåk smörgås till fmkåst. Sedan skyndade hon sig ut till skritskåbanan. 3 När Lina voknate på morkonen hoppate hån up ur senen muket fottare en hån prukate jöra. Hon hate ju Iitikt fran skolan. om did inte var för kalt ute skulle hån åka pate kitår ok skriskår. Lina titate ut jinom fönstret. tit var vaket väter. Hån trak mjölk ok åt en sok smörkas til frökost. sitan kutate hån sei ut til skriskapona. Om vi börjar med diktamen 3 så är det en finsk elev som har skrivit den. Det kan man se bl. a. av fel som voknate väter trak. Finskan gör inte skillnad p& b d g á ena sidan och p t k den andra som svenskan gör. Andra fel som pekar &t finskan ar sok för tjock och kitar och kutate för skidor och skyndade. Ljuden cje och tje saknas i finskan. I nr 1 och 2 hittar vi t ex dubbelteckning av kansanant: kalt, myket, skule 5
a/e: en B-ljudet: &m, frukftst j före främre vokal: jöra diaiektalt/talspr&ksinflytande: frökost, skritskftbanan sje/tje (av annat slag an i det finska exemplet]: sjidor tj&k, stjock ABA 212 1994
Språksituationen i Norden förbistring i gemenskapen? Anna Helga Hannesdóttir, forskarstuderande i nordiska språk "Den nordiska språkgemenskapen" I varje högtidligt nordiskt sammanhang hyllas förr eller senare den unika nordiska språkgemenskapen. Den inbördes ömsesidiga förståelsen tas för given och dess betydelse för den kulturgemenskap som råder mellan de nordiska folken understryks. Och allt som oftast påpekas att denna språkgemenskap är den grund allt officiellt nordiskt samarbete vilar på. Det tycks sålunda finnas en allmänt spridd och vedertagen uppfattning om att det finns en nordisk språkgemenskap och att denna språkgemenskap är såväl viktig som unik. Hur denna språkgemenskap ser ut och vari det unika med den består lämnas däremot ofta därhän. Låt mig dröja en stund vid dessa förhållanden. Språken i Norden Redan att räkna upp de inhemska språken i Norden innebär vissa ställningstaganden. I alfabetisk ordning brukar danska, finska, färöiska, grönländska, isländska, norska, samiska och svenska räknas dit. Här är det möjligt att fördjupa sig i en diskussion om huruvida finlandssvenskan skall räknas som ett eget språk eller inte (jfr Hans Landqvists bidrag i denna volym), liksom huruvida nynorska och bokmål skall räknas som två språk; jag avstår dock från dessa diskussioner. I stället koncentrerar jag mig på de åtta språken och de språksamhällen de representerar. Att det förutom de inhemska språken i Norden också finns otaliga invandrarspråk behöver naturligtvis inte påpekas, också dessa lämnas utanför denna framställning. Språken i Norden representerar tre helt skilda språkfamiljer. Danska, färöiska, isländska, norska och svenska hör till de germanska språken som i sin tur är indo-europeiska språk, finska och samiska är finsk-ugriska eller uralska språk och grönländskan tillhör de eskimåisk-aleutiska språken, som i sin tur räknas till de paleosibiriska språken. Rent strukturellt brukar dessa språkfamiljer sägas representera olika språktyper: de germanska språken räknas till de flekterande språken, de uralska språken till agglutinerande språk och de eskimåiska språken till de polysyntetiska språken. Också språkens sätt att uttrycka grammatiska relationer inom satsen varierar. Sålunda kan t. ex. finskan och grönländskan sägas vara typiskt syntetiska språk medan de skandinaviska språken snarare är analytiska. Inte bara språken i Norden är sinsemellan olika. Också de nordiska språksamhällena är olika. Ytterligheterna utgörs av å ena sidan det tvåspråkiga Finland, där finska och svenska båda är officiella språk med status av nationalspråk, och det fullständigt enspråkiga Island å den andra. I de andra