KAPITEL 22 Mervärdets förvandling till kapital 1. Kapitalistisk produktionsprocess i utvidgad skala. Varuproduktionens egendomslagar slår om till lagar för kapitalistisk expropriation Vi har tidigare undersökt hur mervärdet uppstår ur kapitalet. Nu ska vi visa hur kapitalet uppstår ur mervärdet. Om mervärdets ägare inte förbrukar det för sina personliga behov utan använder det som kapital så bildas nytt kapital vilket tillförs det gamla, det ackumuleras. Mervärdets användning som kapital kallas kapitalackumulation. Låt oss först betrakta detta förlopp ur en enskild kapitalists perspektiv. En garntillverkare har t.ex. satsat ett kapital på 10 000 varav 4/5 i bomull och maskiner samt 1/5 i löner. Han producerar årligen 240 000 pund garn till ett värde av 12 000. Om mervärdekvoten är 100 procent så finns mervärdet i merprodukten som en nettoprodukt på 40 000 pund garn vilken utgör 1/6 av bruttoprodukten (totalprodukten). Denna merprodukt har ett värde av 2 000 som realiseras vid garnets försäljning. Om dessa 2 000 åter satsas som kapital så kommer det ursprungliga kapitalet att öka från 10 000 till 12 000, det har då ackumulerats. För att garnfabrikanten ska kunna förvandla dessa nytillkomna 2 000 till kapital så måste han använda 4/5 till inköp av bomull m.m. och 1/5 till inköp av nya spinneriarbetare. Sedan fungerar det nya kapitalet på 2 000 i spinneriet och det inbringar i sin tur ett mervärde på 400. Kapitalvärdet tillsköts ursprungligen i form av pengar. Mervärdet uppträder däremot till en början som värdet av en viss del av bruttoprodukten. Då bruttoprodukten säljs och förvandlas till pengar så återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form samtidigt som mervärdets ursprungliga existensform som var varor förvandlas till pengar. Från detta ögonblick är både kapitalvärde och mervärde penningsummor och deras återförvandling till kapital sker på precis samma sätt. Kapitalisten placerar båda penningsummorna i de varuinköp som han måste göra för att kunna sätta i gång produktionen på nytt och nu i större skala än tidigare. Men varorna måste finnas på marknaden för att han skall kunna göra dessa varuinköp. Vår kapitalist måste i likhet med alla andra kapitalister föra ut sin årsprodukt på marknaden, det är en förutsättning för att hans egna garner ska kunna ingå i cirkulationen. Men innan garnet kommer ut på marknaden så måste det existera i den årliga produktionsfonden. Garnet är bara en del av det samhälleliga totalkapitalet varav varje enskild kapitalist bara äger en del.
Omsättningen på varumarknaden innebär bara att årsproduktionens enskilda beståndsdelar byter ägare men omsättningen kan varken öka den samlade årsproduktionen eller förändra arten av de producerade varorna. Det är inte varucirkulationen som avgör hur de produkter som har skapats under året ska förbrukas utan det avgörs av produktionens egen sammansättning. Produktionen måste först leverera alla de bruksvärden som ska ersätta den del av det materiella kapitalet som har förbrukats under året. Efter att dessa dragits av från bruttoprodukten återstår nettoprodukten (merprodukten) i vilken mervärdet ligger dolt. Och vad består denna merprodukt av? Kanske av ting som är avsedda att tillfredsställa kapitalistklassens behov och begär, ting som alltså ingår i den klassens konsumtionsfond? Men om detta vore allt merprodukten bestod av så skulle mervärdet bli fullständigt bortslösat och följden skulle enbart bli enkel reproduktion. För att det skall kunna uppstå ackumulation så måste en del av merprodukten förvandlas till kapital. Men kan man inte förvandla andra ting till kapital än sådana som är användbara i arbetsprocessen, det vill säga produktionsmedel och existensmedel för arbetaren. Därför måste man använda en del av det årliga merarbetet till att framställa mer produktions- och existensmedel än som behövdes för att bara ersätta det satsade kapitalet. - Mervärdet kan bara förvandlas till kapital i den utsträckning som merprodukten innehåller de materiella beståndsdelarna till ett kapital. - Kapitalistklassen måste dessutom ha ett tillskott av arbetskraft för att dessa materiella beståndsdelar skall kunna fungera som verkligt kapital. Om de redan sysselsatta arbetarna inte ska exploateras i högre grad än tidigare (genom ökad arbetsintensitet eller längre arbetsdag) så måste det anskaffas mer arbetskraft. Den kapitalistiska produktionens mekanism har också sörjt för den saken genom att den reproducerar arbetarklassen som en klass vilken är beroende av lön och vars vanliga lön räcker till att säkra inte bara dess eget uppehälle utan också dess fortplantning. Kapitalet behöver nu bara införliva det tillskott av produktionsmedel som finns i årsprodukten med det tillskott av arbetskraft i olika åldersstadier som arbetarklassen årligen levererar, för att mervärdets förvandling till kapital ska vara tryggad. Konkret betraktad så upplöses ackumulationen i kapitalets reproduktion efter en progressivt växande skala. Den enkla reproduktionens kretslopp vidgas och förvandlas till en spiral. Låt oss nu återvända till vårt exempel. Det ursprungliga kapitalet på 10 000 alstrar ett mervärde på 2 000 som kapitaliseras. Det nya kapitalet på 2 000 (tillskottskapital I) alstrar ett mervärde på 400. Efter att detta mervärde återigen kapitaliserats så alstrar det ett nytt mervärde på 80 (tillskottskapital II) o.s.v. Vi bortser här från den del av mervärdet som förbrukas av kapitalisten. Det intresserar oss inte om tilläggskapitalet blir sammanslaget med det ursprungliga kapitalet eller om det fungerar som ett självständigt kapital. Det intresserar oss inte heller om det är vår kapitalist eller någon annan som använder kapitalet.
Däremot får vi inte glömma att vid sidan av det nybildade kapitalet så fortsätter det ursprungliga kapitalet att reproduceras och skapa mervärde samt att samma sak gäller för varje nytt kapital som ackumuleras i förhållande till det tilläggskapital som det självt alstrar. Det ursprungliga kapitalet bildades genom att man satsade 10 000. Varifrån fick ägaren den summan? Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete, svarar oss nationalekonomins talesmän i kör och deras påstående verkar vara det enda som stämmer med lagarna för varuproduktionen. Det förhåller sig helt annorlunda med tillskottskapitalet på 2 000. Vi känner till dess ursprung. Det är kapitaliserat mervärde. Ända sedan dess tillkomst så innehåller det inte ett uns värde som inte härstammar från andras obetalda arbete. De produktionsmedel som använder den nya arbetskraften och de existensmedel som håller denna arbetskraft vid liv är inget annat än delar av den merprodukt (den tribut) som kapitalistklassen årligen tar ut av arbetarklassen. När kapitalistklassen sedan använder en del av denna tribut till att köpa arbetskraft och betala den till fulla värdet så är det lika värden som byts med varandra, men trots det så är det bara erövrarens gamla handlingssätt som går igen genom att han köper varor av de besegrade för de pengar som han har rövat från dem. Under tiden som det nya kapitalet sätter sina egna arbetare i verksamhet så måste de gamla arbetarna fortsätta att öka det gamla kapitalvärdet och dessutom köpa tillbaka resultatet av sitt tidigare arbete med mer tilläggsarbete än det har kostat. Om man betraktar förloppet som en affär mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen så ändrar det inget i sak vilka arbetare det är som levererar det obetalda arbete som används till att sätta de nya arbetarna i verksamhet. I stället för att köpa mer arbetskraft så kan kapitalisten använda tillskottskapitalet till att köpa en maskin vilken gör arbetaren som skapade det överflödig och t.ex. ersätta honom med ett par minderåriga barn. Det ena året skapar arbetarklassen genom sitt merarbete det kapital som året efter ska sysselsätta ny arbetskraft. Det är detta man kallar att skapa kapital av kapital. - Förutsättningen för att kapitalisten skulle kunna ackumulera det första tillskottskapitalet på 2 000 var att han på grund av sitt "ursprungliga arbete" kunde satsa ett kapital på 10 000 som tillhörde honom. - Förutsättningen för att han skulle kunna ackumulera det andra tillskottskapitalet på 400 var däremot inget annat än den föregående ackumulationen av de första 2 000 som är kapitaliserat mervärde. Äganderätten till tidigare utfört obetalt arbete verkar vara den enda förutsättningen för rätten att tillägna sig levande obetalt arbete i en ständigt stigande skala. Ju mer kapitalisten har ackumulerat, desto mer kan han ackumulera. Det mervärde som utgjorde det första nya kapitalet skapades genom att en del av det ursprungliga kapitalet användes till att köpa arbetskraft. Detta köp skedde i enlighet med varubytets lagar och förutsatte juridiskt sett inget annat än att arbetarna hade fri
bestämmanderätt över sig själva samtidigt som penning- och varuägarna kunde förfoga fritt över de värden som tillhörde dem. De efterföljande tillskottskapitalen skapades alla av närmast föregående nya kapital, alltså som ett resultat av de förhållanden som ursprungligen förelåg. Under förutsättning att varje enskilt köp av arbetskraft sker i enlighet med varubytets lagar genom att kapitalisten ständigt köper den och arbetaren säljer den så händer en anmärkningsvärd sak. Den lag för äganderätt och förvärv av egendom som grundar sig på produktion och omsättning av varor slår tydligen genom sin egen inre logik oundvikligen om till sin motsats. Det byte av lika värden som tycktes karakterisera den ursprungliga handeln har vänts till sin motsats så att själva byteshandeln har blivit en illusion: - Det kapital som används för att köpa arbetskraft är bara en del av den arbetsprodukt som kapitalisten har tillägnat sig utan vederlag. - Producenten, arbetaren, måste inte bara ersätta denna arbetsprodukt utan dessutom leverera ett tillägg i form av merarbete. Bytesförhållandet mellan kapitalist och arbetare blir alltså bara en form som rör omsättningen men som inte har något med innehållet att göra utan bara mystifierar det: - Formen är arbetskraftens ständiga köp och försäljning. - Innehållet är att kapitalisten hela tiden använder en del av de arbetsprodukter som han oupphörligt tillägnar sig utan vederlag till att skaffa sig herravälde över en ständigt ökande mängd levande arbete. Grundvalen för äganderätten tycktes ursprungligen ha varit ägarens eget arbete. Man måste åtminstone anta att detta var förhållandet eftersom alla varuägare var likaberättigade och var och en bara kunde tillägna sig andras varor genom att sälja sin egen vara och denna kunde bara skapas genom arbete. - Sett ur kapitalistens perspektiv så visar sig äganderätten nu vara rätten att tillägna sig resultatet av andras obetalda arbete och - sett ur arbetarens perspektiv så visar den sig vara en spärr som hindrar honom från att komma i besittning av produkten av sitt arbete. Den nödvändiga konsekvensen av en lag som skenbart utgick från att egendom och arbete var identiska blir en skilsmässa dem emellan. Den kapitalistiska metoden att berika sig tycks alltså trampa varuproduktionens ursprungliga lagar under fötterna men den uppkommer ändå inte genom att kränka dessa lagar utan tvärtom genom att tillämpa dem. En kort återblick på hela den utveckling som leder till den kapitalistiska ackumulationen ska bidra till att klargöra detta. Vi såg att den ursprungliga förvandlingen av ett värde till kapital sker i full överensstämmelse med varubytets lagar. Den ena parten säljer sin arbetskraft och den andra parten köper den.
- Säljaren, arbetaren, tar emot sin varas värde och överlämnar sedan denna varas bruksvärde arbetet till köparen. - Köparen (kapitalisten) använder därefter det arbete han nu äger till att förvandla de produktionsmedel han redan ägde till en ny produkt som också den juridiskt tillhör honom. För det första så består den nya produktens värde av värdet av de förbrukade produktionsmedlen c. Det nyttiga arbetet kan inte förbruka produktionsmedlen utan att samtidigt överföra deras värde till den nya produkten och om arbetskraften ska kunna säljas så måste den vara i stånd att leverera nyttigt arbete inom den industrigren där den ska användas. För det andra så består den nya produktens värde av en ersättning för värdet av den förbrukade arbetskraften v och ett mervärde m. Den arbetskraft som såldes för en viss tidsperiod, en dag, en vecka o.s.v. hade ett mindre värde än det värde den skapar under samma tidsperiod. Men arbetaren har fått betalt för sin varas bytesvärde och har sålt dess bruksvärde som fallet är vid varje köp och försäljning. Att denna säregna vara arbetskraften har det egenartade bruksvärdet att kunna leverera arbete (alltså att skapa värde) påverkar inte varuproduktionens allmänna lagar. Att arbetskraften inte bara är det värde som har utbetalats i löner utan också ett mervärde innebär inte att det är ett övergrepp mot säljaren utan det är bara köparen som har förbrukat den inköpta varan. Varubytets lag förutsätter att varorna har lika bytesvärden. Lagen förutsätter till och med på förhand att varorna har olika bruksvärde och lagen har inget att göra med varornas förbrukning. Förbrukningen börjar först sedan bytet är avslutat. Penningens ursprungliga förvandling till kapital sker alltså helt i enlighet med varuproduktionens ekonomiska lagar och med den därur härledda äganderätten. Men trots detta blir resultaten: - att produkten tillhör kapitalisten och inte arbetaren, - att värdet av denna produkt inte bara innehåller värdet av det satsade kapitalet utan också ett mervärde som har kostat arbetaren arbete men som inte har kostat kapitalisten något och att mervärdet ändå blir kapitalistens rättmätiga egendom, - att arbetaren har vidmakthållit sin arbetskraft och kan sälja den på nytt om han finner en köpare. Den enkla reproduktionen innebär bara en periodisk upprepning av den första transaktionen. Pengar blir förvandlade till kapital på nytt varje gång reproduktionen upprepas. Det sker alltså inget brott mot varubytets lag utan den får tvärtom tillfälle att göra sig varaktigt gällande. Som vi har sett så är redan den enkla reproduktionen tillräcklig för att ge den första transaktionen, penningens förvandling till kapital, en helt annan karaktär än om vi uppfattat den som en isolerad företeelse. "Bland dem som delar nationalinkomsten får den ena parten (arbetarna) varje år ny rätt därtill genom nytt arbete medan den andra parten
(kapitalisterna) redan på förhand har tillägnat sig en permanent rätt därtill genom ursprungligt arbete." Det förändrar inte saken om den enkla reproduktionen ersätts av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation: - I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet. - I det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att bara slösa bort en del och göra kapital av resten. Mervärdet är kapitalistens egendom och det har aldrig tillhört någon annan. Då han satsar det i produktionen så förskotterar han det ur sina egna fonder på precis samma sätt som då han uppträdde på varumarknaden för första gången. Att värdet denna gång härstammar från hans arbetares obetalda arbete har absolut inget med saken att göra. I varuproduktionen är det bara oavhängiga köpare och säljare som står mot varandra. Deras ömsesidiga förbindelse är avslutad så snart det ingångna avtalet är uppfyllt. Om handeln återupptas så sker det genom ett nytt avtal som inte har något att göra med det föregående och det är en ren tillfällighet om samma köpare och säljare träffas på nytt. Om varuproduktionen ska bedömas efter sina egna ekonomiska lagar så måste vi betrakta varje bytestransaktion för sig utan något som helst sammanhang med den närmast föregående eller den närmast efterföljande. Och eftersom köp och försäljningar bara avslutas mellan enskilda individer måste man undvika att däri söka relationer mellan hela samhällsklasser. Samma äganderätt som gällde på den tiden då produkten fortfarande tillhörde producenterna gäller också i den kapitalistiska epoken där den samhälleliga rikedomen i ständigt stigande grad tillfaller dem som är i den ställningen att de hela tiden kan tillägna sig andras obetalda arbete. Det är ett resultat som blir oundvikligt då arbetaren själv fritt säljer sin arbetskraft som en vara. Men det är också först från och med den kapitalistiska epoken som varuproduktion blir en allmän och typisk produktionsform. Från den tidpunkten tar produktionen sikte på försäljning samtidigt som all rikedom som produceras kommer att ingå i varucirkulationen. Det är först då lönarbetet har blivit grundvalen för varuproduktionen som varuproduktionen får herravälde över hela samhället och det är också först då den kan utveckla hela sin dolda kraft. Att säga att lönarbetet förfalskar varuproduktionen är detsamma som att säga att om varuproduktionen skall förbli oförfalskad så får den inte utvecklas. I samma utsträckning som varuproduktionen utvecklas till kapitalistisk produktion i enlighet med sina inre lagar så slår varuproduktionens egendomslagar om till lagar för kapitalistisk äganderätt. Vi har sett att allt satsat kapital blir förvandlat till ackumulerat kapital (kapitaliserat mervärde). Men i produktionens oavbrutna förlopp så blir allt ursprungligt satsat kapital
försvinnande litet jämfört med det som har ackumulerats. Det gäller oavsett om kapitalet verkar under ledning av den kapitalist som har ackumulerat det eller av någon annan. 2. Nationalekonomins felaktiga uppfattning av reproduktionen i utvidgad skala Innan vi övergår till att närmare behandla ackumulationen (mervärdets återförvandling till kapital) så måste vi undanröja en tvetydighet som den klassiska nationalekonomin bär ansvaret för. De varor som kapitalisten köper till sin privata konsumtion med en del av mervärdet fungerar varken som produktions- eller värdeökningsmedel och det arbete som han köper för att tillfredsställa sina naturliga och sociala behov är inget produktivt arbete. När kapitalisten köper sådana varor och sådant arbete förbrukar han mervärdet som inkomst i stället för att förvandla det till kapital. Som Hegel så riktigt påpekade så gick den gammaladliga kulturen ut på att "förbruka vad som fanns", att skryta med lyx och då speciellt med en stor skara sysslolösa tjänare. För den borgerliga ekonomin var det å ena sidan särskilt viktigt att predika kapitalackumulationen som den främsta medborgarplikten gentemot denna livsstil. De upprepade outtröttligt att man inte kan ackumulera om man förslösar hela inkomsten i stället för att använda en stor del av den till att köpa fler produktiva arbetare som inbringar mer än de kostar. Den borgerliga ekonomin måste å andra sidan polemisera mot den allmänna vanföreställningen som förväxlar kapitalistisk produktion med skattbildning och som därför tror att ackumulerad rikedom är rikedom som bevarats i sin ursprungliga form, att ackumulerad rikedom alltså är rikedom som undandras omsättningen och räddas undan förbrukningen. Att låsa in pengarna vore raka motsatsen till att låta dem självföröka sig som kapital och att ackumulera varor i skattbildningssyfte vore rena dårskapen. När varor hopsamlas i stora mängder så beror det antingen på en stockning i omsättningen eller på överproduktion. Den klassiska ekonomin hade rätt då den betonade att ackumulationens karakteristiska kännetecken är att merprodukten förbrukas av produktiva i stället för improduktiva arbetare. Men här börjar också villfarelserna. Adam Smith gjorde det till en modesak att framställa ackumulationen uteslutande som merproduktens förbrukning genom produktiva arbetare, att mervärdet skulle kapitaliseras genom att det förvandlades till enbart arbetskraft. Låt oss t.ex. höra vad Ricardo sa: "Man måste förstå att ett lands alla produkter konsumeras. Men det gör den största tänkbara skillnad om de konsumeras av sådana som reproducerar ett annat värde eller av sådana som inte reproducerar någonting. När vi säger att intäkterna
sparas och läggs till kapitalet så menar vi att den del som sägs gå till kapitalet blir förbrukat av produktiva och inte av improduktiva arbetare. Ingen villfarelse kan vara större än den att inbilla sig att kapitalet förökas genom att inte förbrukas." Ingen villfarelse kan vara större än den som Ricardo och alla andra efterföljare till Adam Smith tanklöst upprepade att: "den del av intäkten som sägs gå till kapitalet blir förbrukat av produktiva arbetare". - Enligt denna uppfattning skulle allt mervärde som förvandlas till kapital bli variabelt kapital. - I verkligheten delas mervärdet på samma sätt som det ursprungligen satsade värdet i konstant och variabelt kapital, i produktionsmedel och arbetskraft. Inom produktionsprocessen existerar det variabla kapitalet i form av arbetskraft. Under processens förlopp förbrukas denna arbetskraft av kapitalisten. Under sin verksamhet (arbetet) förbrukar arbetskraften produktionsmedel. Samtidigt förvandlas de pengar som kapitalisten har använt till inköp av arbetskraft till livsmedel som förtärs, inte av "det produktiva arbetet" utan av "den produktive arbetaren". Adam Smith kommer genom en alltigenom felaktig analys till det absurda resultatet att trots att allt individuellt kapital är uppdelat i konstant och variabelt kapital så skulle det samhälleliga kapitalet upplösas i enbart variabelt kapital eller bara förbrukas i form av utbetalda löner. Som exempel kan vi ta en textilfabrikör och anta att han förvandlar 2 000 till kapital. En del av dessa pengar investerar han i inköp av arbetskraft och resten i ullgarn, maskiner m.m. Men de kapitalister som sålde ullgarn och maskiner till honom betalar ut en del av dessa pengar för arbete och så vidare tills hela summan 2 000 har förbrukats på utbetalda löner eftersom alla de produkter som de 2 000 representerar förbrukas av produktiva arbetare. Tyngdpunkten i detta resonemang ligger i orden "och så vidare" som skickar oss från Pontius till Pilatus utan att låta oss skåda den kapitalist i vars händer det konstanta kapitalet, d.v.s. värdet av produktionsmedlen, slutligen hamnar. Adam Smith avbryter i själva verket undersökningen just som svårigheterna börjar. Den årliga reproduktionsprocessen är lätt att förstå så länge man håller sig till årsproduktionens belopp. Men årsproduktionens alla beståndsdelar måste ut i marknaden och där börjar svårigheterna. De enskilda kapitalens och de personliga inkomsternas rörelser blandas med varandra och försvinner i ett allmänt kretslopp den samhälleliga rikedomens cirkulation som verkar förvirrande och ger undersökningen mycket invecklade uppgifter att lösa. Jag kommer att analysera det verkliga förhållandet i Bok II, avd 3. Det är fysiokraternas stora förtjänst att de gjorde ett försök att för första gången ge en bild av årsproduktionen sådan den uppträder i cirkulationen i sin "Tableau économique".
För övrigt så är det självklart att nationalekonomin i kapitalistklassens intresse inte har underlåtit att utnyttja Adam Smiths sats att hela den del av nettoprodukten som förvandlas till kapital förtärs av arbetarklassen. 3. Mervärdets uppdelning i kapital och reveny. Abstinensteorin I förra kapitlet betraktade vi mervärdet som enbart en individuell konsumtionsfond för kapitalisten. I detta kapitel har vi hittills bara betraktat mervärdet som en ackumulationsfond. Mervärdet är egentligen varken det ena eller det andra utan båda delarna samtidigt. Kapitalisten använder en del av mervärdet som reveny och den andra delen som kapital (det ackumuleras). Om mängden mervärde är given så beror ackumulationens storlek på hur det fördelas på konsumtions- och ackumulationsfonderna, hur mervärdet delas i reveny och kapital. Ju större den ena delen är desto mindre blir den andra. Det är kapitalisten som bestämmer hur mervärdet ska delas upp i reveny och kapital. Mervärdets uppdelning i reveny och kapital är alltså ett uttryck för hans vilja. Det är inte bruksvärdet och den personliga förbrukningen utan bytesvärdet och värdeökningen som är hans drivande motiv. Eftersom kapitalisten är en fanatisk anhängare av värdeökning så tvingar han hänsynslöst mänskligheten att producera för produktionens egen skull och därmed också till att utvidga produktivkrafter i samhället samt till att skapa de materiella produktionsbetingelser som bara de kan bilda det verkliga underlaget för en högre samhällsform vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och fria utveckling. Kapitalisten är bara respektabel i sin egenskap av personifierat kapital. I denna egenskap har han samma absoluta ha-begär som skattsamlaren. Men det som hos skattsamlaren framstår som en individuell mani är hos kapitalisten ett resultat av en samhällsmekanism i vilken han bara är ett kugghjul. Den kapitalistiska produktionens utveckling tvingar det enskilda företagets kapital till en ständig tillväxt och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar som om de vore yttre tvångslagar. Den kapitalistiska produktionens inre lagar tvingar kapitalisten att ständigt öka sitt kapital för att han ska kunna bevara det och han kan bara öka det genom att fortsätta att ackumulera. Samtidigt som ackumulationen ökar mängden exploaterat människomaterial så utvidgar den också kapitalistens direkta och indirekta herravälde.
I det kapitalistiska produktionssättets historiska begynnelse (och varje kapitalistisk uppkomling genomgår individuellt detta historiska stadium) härskade girighet och ha-begär som absoluta lidelser. Men den kapitalistiska produktionens framsteg skapade inte bara en ny värld av njutningar utan den öppnade också tusen källor till plötslig rikedom genom kreditväsen och spekulation. På ett visst utvecklingsstadium blir ett konventionellt slöseri (som samtidigt är en exponering av rikedom och därför ett kreditmedel) dock en affärsmässig nödvändighet för den "olycklige" kapitalisten. Lyxen ingår i kapitalets representationskostnader. Dessutom berikar sig kapitalisten (inte som skattsamlaren i förhållande till sitt eget personliga arbete och sin sparsamhet) i samma grad som han utsuger främmande arbetskraft och tvingar arbetaren att försaka alla livets njutningar. Trots att kapitalistens slöseri alltså aldrig har samma öppna karaktär som den elegante feodalherrens, eftersom smutsig girighet och ängslig beräkning alltid lurar i bakgrunden, så ökar dock hans slöseri i takt med hans ackumulation utan att de behöver begränsa varandra. Därmed utvecklas en Faust-konflikt mellan ackumulations- och njutningsdrift i kapitalistens bröst. Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull. Det var i denna formel som den klassiska ekonomin formulerade bourgeoisiperiodens historiska uppgift. Om den klassiska ekonomin bara betraktade arbetaren som en maskin för produktion av mervärde så betraktade den kapitalisten som bara en maskin för detta mervärdes förvandling till kapital. Den klassiska ekonomin tog kapitalstens historiska uppgift på djupaste allvar. För att skydda sin gunstling från den olycksaliga konflikten mellan njutningslystnad och ha-begär så förfäktade Malthus i början av 1800-talet en arbetsdelning där han anvisade de kapitalister som verkligen var sysselsatta i produktionen uppgiften att ackumulera samtidigt som han anvisade de andra delägarna i mervärdet jordaristokraterna, statens och kyrkans ämbetsmän uppgiften att slösa. Malthus sa att det är av den största betydelse att "hålla isär passionen för utgiften och passionen för ackumulation". Lika orimligt som Ricardos anhängare finner det vara att sporra industriidkaren till ackumulation genom att skumma bort grädden på mjölken för honom, lika nödvändigt anser de det vara att arbetarens lön begränsas till ett minimum "för att hålla honom arbetsam". Han söker inte heller ett ögonblick dölja att hemligheten med profiten är att man tillägnar sig främmande, obetalt arbete. "En ökad efterfrågan på arbete från arbetarnas sida betyder inget annat än att de är beredda att ta för sig mindre av sin egen produkt och lämna en större del därav åt företagarna; och om man säger att denna minskade konsumtion" (från arbetarnas sida) "framkallar överproduktion så kan jag nöja mig med att svara att detta är det samma som hög profit."
Denna lärda tvist om hur det byte som rövas från arbetaren, sett ur ackumulationens synpunkt, bäst ska fördelas mellan verksamma kapitalister och lata jordägare m.fl. kom att förstummas vid julirevolutionens utbrott 1830. Kort därefter lät arbetarna i Lyon stormklockan ljuda och de engelska jordproletärerna släppte den röde hanen lös. På denna sidan av Engelska kanalen grasserade owenismen och på andra sidan av kanalen dominerade st. simonismen och fourierismen. Vulgärekonomins tid var kommen. Den grep tillfället och publicerade en doktrin som var avsedd att rädda samhället. I Manchester hade Nassau W Senior meddelat mänskligheten en upptäckt. "Jag ersätter", förkunnade han högtidligt, "ordet kapital, som produktionsinstrument betraktat, med ordet abstinens." Ett oöverträffat prov på vulgärekonomins "upptäckter"! En ekonomisk kategori ersätts med en sykofantisk fras. Det är allt. Arbetsprocessens betingelser förvandlas till lika många former av abstinens från kapitalistens sida. Kapitalisten rövar från sin egen Adam då han "lånar arbetaren produktionsinstrumenten" (!), d.v.s. när han sammanför produktionsmedlen med arbetskraft för att öka sitt kapital i stället för att äta upp ångmaskinerna, bomullen, järnvägarna, gödseln, draghästarna m.m. Nog av detta, inte bara ackumulationen utan redan "bevarandet av kapitalet kräver en oavbruten kraftansträngning av kapitalisten för att han ska motstå frestelsen att förtära det". Både enkel och utvidgad reproduktion förekommer i de mest skilda samhällsformer, om än i olika omfattning. Det produceras och konsumeras oupphörligen allt mer och som en följd av därav blir också ständigt allt fler produkter förvandlade till produktionsmedel. Men denna process uppträder inte som ackumulation av kapital förrän produktionsmedlen, produkterna och arbetarnas livsmedel antar formen av kapital i förhållande till arbetarna. 4. Omständigheter som bestämmer ackumulationens omfång oberoende av hur mervärdet delas upp i kapital och reveny Arbetskraftens exploateringsgrad Om vi förutsätter att det förhållande i vilket mervärdet delas upp i tillskottskapital och reveny är konstant, då beror storleken på det ackumulerade kapitalet på mervärdets storlek. Om vi har ett mervärde på 3 000 och vi antar att 80 procent kapitaliseras och 20 procent konsumeras så är det ackumulerade kapitalet 2 400, om mervärdet är 1 500 så är det ackumulerade kapitalet 1 200. Som följd härav kommer alla de faktorer som påverkar mervärdets storlek att påverka ackumulationens storlek i motsvarande grad. Vi erinrar oss att mervärdekvoten är direkt beroende av arbetskraftens exploateringsgrad. Nationalekonomin fäster så stort avseende vid detta att den ibland blandar samman en ökad
produktivitet med en ökad exploatering av arbetskraften beträffande hur dessa båda faktorer påverkar ackumulationen. I avsnitten där vi behandlade produktionen av mervärde så förutsatte vi att lönen åtminstone motsvarade arbetskraftens värde. Det våldsamma nedpressandet av lönens under detta värde spelar dock en så viktig roll att vi för ett ögonblick måste uppehålla oss detta ämne. Arbetarens nödvändiga konsumtionsfond kan faktiskt förvandlas till en ackumulationsfond för kapitalet inom vissa gränser. Kostnaden noll är en gräns i matematisk mening för arbetskraften, den är alltid omöjlig att nå men alltid möjlig att närma sig. Kapitalet har en tendens att ständigt trycka ner lönen till denna gräns. En skriftställare från 1700-talet förråder bara det engelska kapitalets innersta hemlighet när han förklarar att det är Englands historiska uppgift att pressa ner den engelska lönen till den franska och holländska nivån. Han säger bl.a. helt troskyldigt: "Men om våra fattiga" (jargong för ordet arbetare) "vill leva i lyx... måste deras arbete naturligtvis bli dyrare... Man behöver bara se den hårresande mängden överflödsvaror som våra manufakturarbetare förbrukar, som brännvin, gin, te, socker, utländska frukter, starköl, tryckt linneväv, snus, röktobak etc." Han citerar en skrift av en fabrikant från Northamptonshire som skelar upp mot himlen och klagar: "Arbete är en hel tredjedel billigare i Frankrike än i England, ty de franska fattiga arbetar hårt och lever enkelt vad beträffar både föda och kläder. Deras vanliga föda är bröd, frukter, kål, rötter och torkad fisk. De äter sällan kött och när vetet är dyrt så äter de mycket litet bröd. Vartill ytterligare kommer", fortsätter essayisten, "att deras dryck består av vatten och andra svaga drycker så att de i själva verket förbrukar häpnadsväckande litet pengar... Ett sådant sakernas tillstånd är säkerligen svårt att åstadkomma, men att det inte är helt omöjligt det bevisas av förhållandena i Frankrike och Holland." Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens mellan alla världens arbetare som åstadkommits av det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmre eller mer avlägsen framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är detta perspektiv som mr Stapleton (medlem av parlamentet) målar upp i ett valtal om arbetets pris i framtiden. "Om Kina blir ett stort industriland", sade mr Stapleton, "kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå." (Notis i "Times" den 3 sept. 1873.) De engelska arrendatorerna och godsägarna hade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet lyckats framtvinga den absoluta minimilönen genom att betala lantarbetarna en lön under minimum som kompletterades med fattigunderstöd. Följande fråga ställdes till en viss A. Bennet (stor arrendator, fredsdomare, fattighusföreståndare och lönereglerare) inför överhusets undersökningskommitté år 1814: - "Finns det något förhållande mellan dagsverkets värde och arbetarens fattigunderstöd?"
Svar: - "Ja, varje familjs veckoinkomst kompletteras utöver det nominella beloppet så att den motsvarar en brödranson av 8 pund 11 ounces samt 3 d per individ... Vi anser denna portion tillräcklig för en veckas uppehälle åt varje person i familjen och de 3 d är avsedda till kläder. Om kommunen föredrar att själv hålla med kläder så dras dessa 3 d ifrån. Denna praxis råder inte bara i hela västra delen av Wiltshire utan enligt min uppfattning i hela landet." En borgerlig skriftställare från denna tid utropade: "Det är på detta sätt som arrendatorerna i åratal har förödmjukat en aktningsvärd klass av sina landsmän genom att tvinga dem att ta sin tillflykt till fattighuset... Arrendatorerna har ökat sina egna vinster samtidigt som de hindrat arbetarna att ackumulera ens den oumbärligaste konsumtionsfond." Den så kallade hemindustrin har visat vilken roll det direkta röveriet från arbetarnas nödvändiga konsumtionsfond har nu för tiden för att skapa mervärde och därmed för skapandet av kapitalets ackumulationsfond. Det följer ytterligare fakta i detta avsnitt. * Den del av det konstanta kapitalet som består av arbetsmedel måste alltid vara tillräckligt stor för att sysselsätta det antal arbetare som motsvarar anläggningens storlek men det innebär inte att det konstanta kapitalet nödvändigtvis måste öka i samma förhållande som antalet sysselsatta arbetare. Vi tar som exempel en fabrik där 100 arbetare levererar 800 arbetstimmar på 8 timmar. Om kapitalisten vill öka antalet arbetstimmar med hälften så kan han anställa ytterligare 50 arbetare men då måste han också satsa nytt kapital, inte bara för löner utan också för arbetsmedel. Om han i stället låter de 100 arbetarna arbeta 12 timmar i stället för 8 timmar och då räcker de befintliga arbetsmedlen, låt vara att deras slitage ökar. Merprodukt och mervärde (varpå ackumulationen beror) ökar genom att arbetskraften utnyttjas bättre utan att det konstanta kapitalet ökar i motsvarande grad. Inom den extraktiva industrin, t.ex. gruvorna, utgör råvarorna inte någon del av kapitaltillskottet. Här är arbetsobjektet inte en produkt av föregående arbete utan en gratis skänk av naturen som t.ex. olika former av malm, stenkol och sten. I detta fall består det konstanta kapitalet nästan uteslutande av arbetsmedel som mycket väl kan uthärda en ökad mängd arbete (dag- och nattskift t.ex.). Om förhållandena är oförändrade i övrigt så kommer produktmängden och dess värde att stiga i direkt förhållande till det använda arbetet. De ursprungliga producenterna människan och naturen samverkar här alldeles som på produktionens första dag. Tack vare arbetskraftens tänjbarhet utvidgas ackumulationen utan att man behöver tillsätta nytt kapital. Inom jordbruket kan man inte odla upp nya arealer utan att förbruka mer utsäde och gödningsämnen. Men sedan man väl haft dessa utlägg har den rent mekaniska bearbetningen av jorden en fantastisk påverkan på skörderesultatet. Om ett oförändrat antal arbetare presterar en större arbetsmängd så blir jorden bördigare utan att det krävs tillskott av
arbetsmedel. Också här fungerar människornas direkta inverkan på naturen som en omedelbar källa till ökad ackumulation utan att nytt kapital behöver tillsättas. Inom den egentliga industrin medför varje ökning av mängden arbete att råmaterialet ökar i motsvarande grad men inte nödvändigtvis att arbetsmedlen ökar. Eftersom den extraktiva industrin och jordbruket förser förädlingsindustrin med råvaror så drar också denna industri fördel av att de produkter som produceras inom jordbruk och bergshantering kan öka utan att det satsade kapitalet ökar i motsvarande grad. Resultatet blir att kapitalet genom att lägga under sig de båda ursprungliga källorna till rikedom (arbetskraften och jorden) får en expansiv kraft som sätter det i stånd att utvidga ackumulationen utöver de gränser som dess egen storlek utstakat. Kapitalets egen storlek bestäms av värdet och mängden av de produktionsmedel som redan är producerade och i vilka det existerar. Produktiviteten i samhället är en annan viktig faktor i kapitalets ackumulation. Tillsammans med att produktiviteten ökar så ökar också det antal produkter som representerar ett visst värde och därmed också ett visst mervärde. Om mervärdeskvoten är oförändrad eller minskar så ökar antalet merprodukter förutsatt att produktiviteten ökar fortare än mervärdekvoten minskar. I detta fall kan kapitalisten öka sin konsumtion utan att tillgripa ackumulationsfonden och utan att fördelningen mellan konsumtion och ny kapitalbildning förändras. Ackumulationsfonden kan till och med öka på bekostnad av konsumtionsfonden samtidigt som varorna produceras så mycket billigare att kapitalisten har lika stor eller större mängd varor än förut till förfogande för sin personliga konsumtion. Men när produktiviteten ökar blir arbetskraften billigare samtidigt som mervärdekvoten ökar, till och med om reallönen samtidigt stiger. Lönen ökar aldrig i samma grad som produktiviteten ökar: - Samma variabla kapital kan därför sätta mer arbetskraft och därmed också mer arbete i verksamhet. - Samma konstanta kapital framträder i mer produktionsmedel, det vill säga mer arbetsmedel, råmaterial och hjälpämnen. Kapitalet levererar alltså mer material både för varuproduktion och värdebildning samt uppsuger mer arbete än förut. Ackumulationen ökar därför även om tillskottskapitalets värde förblir oförändrat eller t.o.m. avtar.
Reproduktionen utvidgas inte bara materiellt utan produktionen av mervärde ökar dessutom snabbare än värdet på tillskottskapitalet. En ökande skillnad mellan produktivt och konsumerat kapital Utvecklingen av produktiviteten återverkar också på det ursprungliga kapitalet eller det kapital som redan är investerat i produktionsprocessen. En del av det verksamma konstanta kapitalet består av arbetsmedel som t.ex. maskiner, verktyg och apparater vilka förbrukas under längre perioder för att först därefter ersättas med nya exemplar av samma slag. Varje år dör en del av dessa arbetsmedel bort eller så når de slutmålet för sin produktiva verksamhet. Arbetsmedlen befinner sig därför ständigt i ett stadium av successiv reproduktion eller så ersätts de med nya exemplar av samma slag. Om produktiviteten stegras i de industrigrenar som producerar dessa arbetsmedel (den stiger oavbrutet som följd av vetenskapens och teknikens ständiga framsteg) så kommer de gamla arbetsmedlen att ersättas av effektivare och i förhållande till sin prestationsförmåga billigare produkter. Det gamla kapitalet reproduceras i en mer produktiv form bortsett från de oupphörliga detaljförändringar som sker med de befintliga produktionsmedlen. En annan del av det konstanta kapitalet består av råmaterial och hjälpämnen. De reproduceras kontinuerligt under årets lopp och inom jordbruket i regel en gång om året. Varje förbättring av produktionsmetoderna verkar alltså nästan samtidigt på det nytillkomna kapitalet och det redan fungerande kapitalet. Framstegen som sker inom kemin innebär att antalet nyttiga ämnen och den nyttiga användningen av redan kända ämnen mångdubblas. Därigenom utvidgas det växande kapitalets verksamhetsområde. Dessutom upptäcker kemin också metoder att utnyttja avfallet från produktions- och konsumtionsprocessen. På detta sätt skaffar kemin kapitalet nytt råmaterial utan nya kapitalinsatser. På samma sätt som en ökad anspänning av arbetskraften leder till att naturrikedomarna utnyttjas bättre så utgör vetenskap och teknik en expansionskraft hos kapitalet som är oberoende av det fungerande kapitalets storlek. Vetenskap och teknik återverkar samtidigt på den del av originalkapitalet som skall förnyas. Det får i sin nya form del av de samhälleliga framsteg som gjordes medan det ännu hade sin gamla form utan motprestation. Denna ökade produktivitet åtföljs av en partiell värdeminskning av det fungerande kapitalet. I den mån denna värdeminskning blir mer kännbar genom konkurrensen så får arbetarna bära det mesta av följderna eftersom kapitalisterna håller sig skadeslösa genom att exploatera dem hårdare. Arbetet överför värdet av de konsumerade produktionsmedlen till produkten. Å andra sidan så ökar värdet och mängden av de produktionsmedel som en given arbetsmängd sätter i rörelse i samma förhållande som produktiviteten ökar. Samma arbetsmängd tillför visserligen samma
mängd nyvärde som förut till produkterna men det gamla kapitalvärdet som överförs till produkten ökar med arbetets stigande produktivitet. Låt oss anta att en engelsk och en kinesisk arbetare som spinner bomull arbetar lika länge och med samma intensitet. Båda skapar då lika stora värden på en vecka. Men trots denna likhet är det en oerhörd skillnad mellan värdet av engelsmannens veckoprodukt som produceras med en väldig automatisk maskin och kinesens veckoprodukt som produceras med en spinnrock. Engelsmannen spinner flera hundra pund bomull under samma tid som kinesen behöver för att spinna ett enda pund bomull. Engelsmannen överför därför råmaterial till ett flera hundra gånger större värde till sin produkt. Bomullen har samtidigt har fått en ny och mer användbar form genom att den åter kan fungera som kapital. F. Engels skriver: "År 1782 låg de tre senaste årens hela ullproduktion" (i England) "obearbetad på grund av brist på arbetare och den hade förblivit liggande om inte det nyuppfunna maskineriet hade kommit till hjälp och spunnit ullen." Det materialiserade arbete som föreligger i form av maskineri kan naturligtvis inte stampa nya arbetare ur jorden. Däremot gör maskineriet det möjligt att förbruka ullen produktivt och att bevara det gamla värdet i garnet med en mindre mängd levande arbete än tidigare. Härigenom skapas också förutsättningar och motiv för en utvidgad reproduktion av ull. Det ligger i det levande arbetets natur att det bevarar gammalt värde samtidigt som det skapar nytt. När produktiviteten och ackumulationen ökar så bevarar och förevigar arbetet ett hela tiden ökat kapitalvärde i ständigt nya former. Denna arbetets naturkraft framträder som en självbevarelsedrift hos det kapital som arbetet är förbundet med. Den gör det på samma sätt som arbetets samhälleliga produktivkrafter ter sig som kapitalets egenskaper och kapitalistens ständiga tillägnande av merarbete som en kapitalets oavbrutna självförökning. Alla arbetets krafter synes vara kapitalets krafter på samma sätt som varans alla värdeformer framträder som penningformer. Det satsade kapitalets storlek När kapitalet växer så ökar också skillnaden i storlek mellan det kapital som används i produktionsprocessen och det kapital som förbrukas vid framställningen av varje enskild produkt. Med andra ord så ökar värdet och mängden arbetsmedel (d.v.s. byggnader, maskiner, dragdjur och apparater) som under en viss tid gör tjänst i den oavbrutet pågående produktionsprocessen och som används för att uppnå bestämda nyttoeffekter. Dessa arbetsmedel ingår i sin helhet i produktionsprocessen men deras förslitning sker gradvis och därför överför det gradvis sitt värde till produkten. I den utsträckning dessa arbetsmedel tjänar som produktbildare utan att tillföra produkten värde, om de alltså används helt men bara konsumeras delvis, så presterar de samma gratistjänst som t.ex. naturkrafterna, vatten, luft, ånga, elektricitet. När denna gratistjänst från
förgången tids arbete grips och besjälas av levande arbete så ökar den med den växande ackumulationens omfång. Borgare och ekonomer inbillar sig att den ständigt ökande betydelsen av det förgångna arbetet som medverkar i den levande arbetsprocessen i form av produktionsmedel beror på detta arbetes samhälleliga kapitalform. De förstår inte att det är det tidigare obetalda arbetet som nu gör tjänst. Den kapitalistiska produktionens praktiska representanter och ideologiska pratmakare kan lika litet tänka sig produktionsmedlen åtskilda från den samhälleliga karaktärsmask som nu klibbar vid dem, som en slavägare kan tänka sig sin arbetare frigjord från karaktären av slav. Vid en given exploatering av arbetskraften bestäms mängden mervärde av det antal arbetare som exploateras samtidigt och dessa motsvarar (om också i växlande relation) kapitalets storlek. Ju fortare kapitalet växer på grund av successivt ökande ackumulation desto fortare växer också den värdesumma som delas i en ackumulationsfond och en konsumtionsfond. Kapitalisten kan därför leva flottare och samtidigt "försaka" mer. Och slutligen verkar alla produktionens drivande krafter starkare ju större omfång produktionen får och ju större det satsade kapitalet är. 5. Den s.k. lönefonden Det visade sig under denna undersökning att kapitalet inte är av en fast storlek utan att det är en elastisk del av rikedomen i samhället och att kapitalet hela tiden förändras genom mervärdets uppdelning i reveny och ny kapitalbildning. Det visade sig också att den av kapitalet utnyttjade arbetskraften, vetenskapen och jorden är elastiska krafter som inom vissa gränser ger kapitalet fritt spelrum som är oberoende av dess egen storlek. I detta sammanhang bortsåg vi från alla förhållanden som beror på cirkulationsprocessen och som kan ge kapital av samma storlek mycket olika verkningsgrad. Vi förutsatte att det kapitalistiska produktionssättet förelåg i renodlad form och att den kapitalistiska produktionens begränsningar kvarstod. Därför bortsåg vi från varje planmässig och rationell förbindelse mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Den klassiska ekonomin har alltid brukat betrakta kapitalet i samhället som en oföränderlig storhet med en oföränderlig verkningsgrad men det var först genom urbrackan Jeremias Bentham (detta fantasilösa, pedantiska, pladdriga orakel för 1800-talets gemena borgerskap) som denna fördom kom att upphöjas till en fast dogm. Benthams dogm utnyttjades både av honom själv och av Malthus, James Mill, MacCulloch m.fl. till att försvara kapitalet. Om man godtar hans dogm blir de alldagligaste händelser i produktionsprocessen (som t.ex. dess plötsliga utvidgningar och sammandragningar) fullständigt obegripliga. Bentham är bland filosoferna vad Martin Tupper är bland diktarna. Båda är av en sort som bara är tänkbar i England.
Benthams lärosats att samhälleliga kapitalet är en oföränderlig storhet med en oföränderlig verkningsgrad användes i synnerhet till att framställa det variabla kapitalet som en konstant storhet. De materiella ting varav det variabla kapitalet består (d.v.s. de existensmedel som det representerar eller den s.k. lönefonden) blev omgärdade med oöverstigliga naturskrankor och omdiktade till en avgränsad del av den samhälleliga rikedomen. Det krävs en viss mängd levande arbete för att sätta den del av rikedomen i samhället som skall fungera som konstant kapital i rörelse. Storleken på den arbetsmängden beror på de tekniska förhållandena. Men det antal arbetare som behövs för att leverera denna arbetsmängd är inte givet eftersom det varierar med varje enskild arbetares exploateringsgrad. Dessutom är inte heller arbetskraftens pris givet utan det har en mycket elastisk minimigräns. Följande fakta ligger till grund för Jeremias Benthams dogm: - Arbetarna har inget inflytande då rikedomen i samhället ska delas upp i njutningsmedel för de icke-arbetande och i produktionsmedel - Det är bara i gynnsamma undantagsfall som arbetaren kan öka den så kallade lönefonden på bekostnad av de rikas "reveny". Bland annat visar följande uttalande av professor Fawcett vilka absurda och meningslösa resultat det kan leda till när de kapitalistiska gränserna för lönefonden omdiktas till samhälleliga naturgränser: "Ett lands cirkulerande kapital är dess lönefond. För att beräkna genomsnittslönen för varje enskild arbetare räcker det att vi helt enkelt dividerar detta kapital med antalet sysselsatta arbetare." D.v.s. vi lägger först ihop de individuella löner som verkligen har utbetalats och så säger vi att detta belopp bildar den värdesumma som Gud och naturen har bestämt ska vara lönefond. Slutligen dividerar vi denna summa med antalet arbetare för att utröna hur mycket varje arbetare får i genomsnittslön. En otroligt fiffig procedur. Den hindrar inte professor Fawcett att i samma andedrag säga: "Den totala rikedom som årligen ackumuleras i England delas i två delar. Den ena delen används i England för att uppehålla vår egen industri och den andra delen exporteras till främmande länder... Den del som används i vår egen industri utgör ingen betydande del av den rikedom som årligen ackumuleras här i landet." Den största delen av den årliga merprodukt som rövas från den engelska arbetaren kapitaliseras alltså inte i England utan i främmande länder. Men med det på detta sätt exporterade tillskottskapitalet exporteras ju också en del av den "lönefond" som Gud och Bentham har uppfunnit.