1. Efterfrågan på arbetskraft ökar på grund av ackumulation samtidigt som kapitalets sammansättning är konstant.

Transkript

1 KAPITEL 23 Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag 1. Efterfrågan på arbetskraft ökar på grund av ackumulation samtidigt som kapitalets sammansättning är konstant. I detta kapitel kommer vi att undersöka vilka konsekvenser kapitaltillväxten har för arbetarklassen. De viktigaste faktorerna är då: - Kapitalets sammansättning. - Förändringarna av kapitlets sammansättning under ackumulationsprocessens förlopp. Man bör betrakta kapitalets sammansättning från två olika sidor: - Om kapitalet betraktas som värde så bestäms dess sammansättning av förhållandet mellan konstant kapital c och variabelt kapital v. - Om kapitalet betraktas materiellt så består varje kapital av produktionsmedel och levande arbetskraft. Kapitalets materiella sammansättning bestäms då av förhållandet mellan den mängd produktionsmedel sin används och den mängd arbete som krävs för att använda dessa produktionsmedel. Det förstnämnda kallas kapitalets värdesammansättning och det senare kallas kapitalets tekniska sammansättning. Det råder en intim växelverkan mellan dem. I den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning så kallas det kapitalets organiska sammansättning. När jag använder begreppet kapitalets sammansättning avser jag dess organiska sammansättning. De många enskilda kapital som används inom en viss produktionsgren har olika inbördes sammansättning. Den genomsnittliga sammansättningen av dessa enskilda kapital ger oss kapitalets sammansättning inom denna produktionsgren. Den genomsnittliga sammansättningen av kapitalet i samtliga produktionsgrenar i ett land ger oss slutligen sammansättningen av kapitalet i samhället. Följande undersökning handlar i sista hand bara om detta. Vi återgår nu till kapitalets ackumulation. Om kapitalet växer till sig så innebär det också att det variabla kapitalet växer. En del av det mervärde som förvandlas till nytt kapital måste alltid återförvandlas till variabelt kapital.

2 Om vi förutsätter att kapitalets sammansättning är konstant så ökar efterfrågan på arbetskraft i samma förhållande som kapitalet ökar. Efterfrågan på arbetskraft ökar allt snabbare ju snabbare kapitalet ökar. Kapitalet skapar varje år ett mervärde av vilket en del läggs till det ursprungliga kapitalet. Denna kapitalökning går allt fortare efter hand som det redan verksamma kapitalet växer. Då nya marknader öppnas och det blir aktuellt med nya kapitalplaceringar, t.ex. som en följd av nya samhälleliga behov m.m., så kan ackumulationen plötsligt skjuta fart av det enkla skälet att man använder en större del av mervärdet som kapital och en mindre del som reveny. Resultatet kan bli att kapitalet växer fortare än antalet arbetare ökar på grund av att efterfrågan på arbetskraft överstiger tillgången och att lönerna stiger som en följd därav. Så blir fallet om kapitalets sammansättning är konstant. Om det då varje år skulle sysselsättas fler arbetare än året innan så når man förr eller senare den punkt där ackumulationens behov växer utöver den normala tillgången på arbetskraft och det alltså blir aktuellt med löneökningar. I England klagades det över detta under hela 1400-talet och också under första hälften av 1700-talet. Men även om lönarbetarna skulle leva och föröka sig under mer eller mindre gynnsamma förhållanden så ändrar det inget i den grundläggande karaktären hos den kapitalistiska produktionen. På samma sätt som den enkla produktionen ständigt bevarar kapitalförhållandet med kapitalister på ena sidan och lönarbetare på den andra sidan, så medför den ständigt ökade reproduktionen (ackumulationen) att kapitalförhållandet hela tiden utvidgas. Det blir fler eller större kapitalister på ena sidan och fler lönarbetare på den andra sidan. Reproduktionen av den arbetskraft som kapitalet hela tiden måste tillägna sig för att skapa värden är i själva verket ett led i kapitalets egen reproduktion. Arbetarna kan inte frigöra sig från kapitalet men deras livegenskap döljs genom att de ständigt säljer sig till olika kapitalister. Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning. Den klassiska ekonomin lade så stor vikt vid denna sats att Adam Smith, Ricardo m.fl. begick felet att tro att ackumulationen leder till att de produktiva arbetarna förbrukar hela den kapitaliserade delen av merprodukten (att merprodukten förvandlades till ständigt fler lönarbetare). John Bellers sa följande redan 1696: "Om en man ägde acres jord, lika många pund i pengar och lika många kreatur men inte hade några arbetare, vad vore då denne rike man själv annat än en arbetare? Och eftersom arbetarna gör folk rika, så ju flera arbetare, desto flera rika... Den fattiges arbete är den rikes guldgruva." Och så här sade Bernard de Mandeville i början av 1700-talet: "Där äganderätten är tillräckligt skyddad vore det lättare att leva utan pengar än utan fattiga, ty vem skulle annars utföra arbetet?... Arbetarna bör skyddas mot svält, men de bör inte få något som är mödan värt att spara. Om det någon gång händer att en man genom ovanlig flit och försakelse lyckas arbeta sig upp ur den klass där han är född så ska ingen hindra honom. Ja, det är otvivelaktigt det klokaste för alla privatpersoner och alla familjer att de lever sparsamt, men det är ett intresse för alla rika nationer att flertalet fattiga aldrig är overksamma men att de alltid förbrukar sin arbetsförtjänst... De som tjänar sitt bröd med sitt dagliga arbete har inget annat som sporrar dem till att arbeta

3 än nöden som det är klokt att lindra men dumt att avskaffa. Det enda som kan göra en arbetare flitig är en måttlig lön. För liten lön gör honom förtvivlad eller hjälplös, för stor lön gör honom fräck och lat... Av det hittills sagda framgår att i en fri nation där slaveriet är förbjudet består den säkraste rikedomen av ett stort antal arbetsamma fattiga. Bortsett från att de utgör en aldrig sinande tillförselkälla för armén och flottan så skulle det inte finnas några njutningar och inget lands produkter skulle ha något värde utan dem. För att göra samhället" som naturligtvis består av de icke-arbetande "lyckligt och hålla människorna förnöjda även med en torftig lott är det nödvändigt att det stora flertalet människor är lika okunniga som fattiga. Kunskap vidgar och mångfaldigar våra önskningar och ju mindre en man önskar sig desto lättare är det att tillfredsställa hans behov." Vad Mandeville med sitt ärliga och klara huvud ännu inte förstod det var att ackumulationsprocessens egen mekanik ökar antalet "arbetsamma fattiga" samtidigt som den ökar själva kapitalet. Ackumulationsprocessen ökar det antal arbetare som förvandlar sin arbetskraft till en ständigt värdeförökande kraft för det växande kapitalet. Därmed tvingas de också till att ständigt bli kvar i beroendeförhållandet till sin egen (i kapitalisten personifierade) produkt. Sir F. M. Eden skrev följande i sitt arbete "The State of the Poor, an History of the Labouring Classes in England" med tanke på arbetarnas beroendeförhållande till kapitalisten: "Vår jords naturliga avkastning är alldeles otillräcklig för vårt uppehälle. Vi kan varken få kläder, hus eller mat utan föregående arbete och därför måste åtminstone en del av samhället arbeta outtröttligt Det finns andra personer som trots att de - varken sår eller spinner - ändå får dispositionsrätt över arbetarnas produkter. Men för dessa privilegier har de endast civilisationen och ordningen att tacka, alltså skapelser av de borgerliga inrättningarna. Och dessa inrättningar har godkänt att man kan tillägna sig arbetets frukter också på andra sätt än genom arbete. Personer med privat förmögenhet har inte uppnått denna fördel genom sin egen framstående duglighet utan de har nästan uteslutande andras arbete att tacka för sina förmåner. Det är inte besittningsrätten till jord eller pengar utan herraväldet över arbetet som skiljer de rika från den arbetande delen av samhället... Vad de fattiga förespeglades, var en plan som skulle ge de besuttna tillräcklig men ingalunda för mycken makt och bestämmanderätt över de andra... som arbetar för dem och den skulle inte försätta dessa arbetare i ett läge av elände och förtryck utan i ett tillstånd av behagligt och fritt beroende... Ett sådant beroende är, som varje kännare av människans natur och historia vet, nödvändigt för arbetarens eget välbefinnande." Under de förutsättningar för kapitalets ackumulation som vi hittills har förutsatt så antar arbetarnas beroende av kapitalet drägliga, eller som Eden säger "behagliga och fria", former där kapitalets exploatering inte ökar i intensitet utan bara i omfång. Exploateringen ökar med kapitalets egen tillväxt och antalet underlydande. En stor del av det ständigt växande mervärde som arbetarna skapar strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel vilket medför att deras behov hela tiden ökar. Arbetarna blir bättre försedda med konsumtionsvaror som kläder, möbler och livsmedel m.m. samt får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika lite som bättre konsumtionsvaror och lite mer pengar kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet kan de upphäva lönarbetarens beroendeställning. Om lönen stiger till följd av kapitalets ackumulation så innebär det i verkligheten bara att den gyllene kedja som lönarbetaren har smitt sig åt själv nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet. Man har i diskussionerna om denna sak oftast förbisett själva huvudsaken, nämligen den kapitalistiska produktionens egenart. Dess egenart innebär att arbetskraften inte köps för att tillfredsställa köparens personliga behov genom direkta tjänster eller genom framställda produkter. Syftet med att köpa arbetskraft är att skapa nya kapitalvärden, att producera varor

4 som innehåller mer arbete än det arbete som kapitalisten har betalat för, varor som alltså innehåller ett värde som inte kostar kapitalisten något men som ändå realiseras genom varans försäljning. Produktion av mervärde (eller profit) är den absoluta lagen för denna produktionsordning. Det går bara att sälja arbetskraft när den: - bevarar produktionsmedlen som kapital, - reproducerar sitt eget värde som kapital och - är en källa till nytt kapital genom obetalt arbete. Förutsättningarna för arbetskraftens försäljning innebär alltså att arbetskraften hela tiden säljs på nytt och att den i ständigt högre grad måste reproducera rikedomen som kapital. Dessa förutsättningar är nödvändiga och gäller oavsett om de är mer eller mindre gynnsamma för arbetaren. Som vi redan har sett ligger det i lönens egen natur att arbetaren alltid levererar en viss mängd obetalt arbete. I bästa fall så betyder högre lön bara att arbetaren levererar en mindre mängd obetalt arbete än tidigare. Mängden obetalt arbete kan dock aldrig sjunka ner till den punkt där själva det kapitalistiska systemet hotas. Med undantag för våldsamma lönekonflikter (Adam Smith har redan visat att mästaren i stort sett alltid förblir mästare i en sådan konflikt) så förutsätter en löneökning på grund av kapitalets ackumulation följande alternativ: - Antingen fortsätter lönen att stiga eftersom löneökningen inte hämmar ackumulationen. Däri ligger inget märkvärdigt därför att som Adam Smith säger: "även om profiten minskar så kan kapitalet ändå fortsätta att växa och det kan till och med växa snabbare än tidigare... Ett stort kapital växer snabbare också vid liten profit än ett litet kapital med stor profit." I detta fall utvidgar kapitalet sitt herravälde även om mängden obetalt arbete minskar relativt sett. Kapital blir inte överflödigt därför att arbetskraftens absoluta eller relativa tillväxt minskar, utan det är tvärtom kapitalets tillväxt som gör att den exploaterbara arbetskraften inte räcker till. - Eller så hämmas ackumulationen som en följd av att priset på arbete stiger eftersom sporren till vinst då avtrubbas och ackumulationen avtar. Men då avlägsnas samtidigt orsaken till den avtagande ackumulationen, nämligen det bristande förhållandet mellan kapital och exploaterbar arbetskraft, överflödet på kapital i förhållande till tillgången på arbetskraft. Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar själv de hinder

5 som den tillfälligtvis skapar. Priset på arbete sjunker åter till en nivå som motsvarar kapitalets behov av att öka i värde. Det gäller oavsett om denna nya lönenivå ligger under, över eller är lika med den nivå som gällde som normal före löneökningen. Att kapitalet blir otillräckligt beror inte på en absolut eller relativ ökning av arbetskraften, utan det beror tvärtom om på att kapitalbildningen minskar vilket gör en del av den exploaterbara arbetskraften överflödig eller rättare sagt gör den osäljbar. Dessa absoluta förändringar av kapitalets ackumulation återspeglas som relativa förändringar av mängden exploaterbar arbetskraft med den påföljden att orsak och verkan förväxlas. För att använda en matematisk term, ackumulationens storlek är den oberoende variabeln medan lönenivån är den beroende och inte tvärtom. Under det industriella kretsloppets så avspeglas: - de allmänt sjunkande varupriserna i ett stigande relativt penningvärde under kriser medan - stigande varupriser framträder som fallande penningvärde under högkonjunkturer. Den så kallade currency-skolan förklarar detta med att det är mycket pengar i omlopp när priserna är för höga och för litet pengar i omlopp när priserna är för låga. Deras okunnighet och fullständiga missuppfattning av fakta har sin värdiga motsvarighet i de ekonomer som förklarar alla förändringar i ackumulationen genom att säga att det i ena fallet finns för få och i det andra fallet för många lönarbetare. Den lag för den kapitalistiska produktionen som ligger till grund för den så kallade "naturliga befolkningslagen" innebär helt enkelt följande: - Förhållandet mellan kapitalackumulation och lönesumma är förhållandet mellan det obetalda arbete som förvandlas till kapital och det tilläggsarbete som behövs för att sätta detta nya kapital i rörelse. Det är alltså inte ett förhållande mellan två storheter som är oberoende av varandra, å ena sidan kapitalets storlek och å andra sidan arbetarbefolkningens antal. Tvärtom så rör det sig i själva verket om förhållandet mellan samma arbetarbefolknings betalda och obetalda arbete. Om den mängd obetalt arbete som arbetarklassen levererar och kapitalistklassen ackumulerar skulle öka så snabbt att det krävs en ovanligt stor tillgång till betalt arbete för att förvandla detta obetalda arbete till kapital, så stiger lönen samtidigt som det obetalda arbetet avtar relativt (detta under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade).

6 Men så snart det obetalda arbetet har minskat så mycket att det merarbete som kapitalet lever av inte längre bjuds ut i normal mängd så sker en motreaktion som innebär att en mindre del av revenyn blir kapitaliserad och att löneökningen övergår i en lönesänkning. Lönen varierar därför inom gränser som inte bara lämnar det kapitalistiska systemets grundvalar orörda utan den säkerställer också att kapitalet reproduceras i ökande omfattning. Lagen för kapitalets ackumulation innebär alltså bara att den kapitalistiska ackumulationens väsen förhindrar att arbetets exploateringsgrad faller så kraftigt eller att lönen stiger så högt att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala blir hotad på allvar. Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem där arbetaren är till för att öka den existerande rikedomen, i stället för att den existerande rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. 2. Relativ minskning av den variabla kapitaldelen under pågående ackumulation och därmed följande centralisering Ekonomerna (Adam Smith) medger själva att löneökningar inte beror på den samhälleliga rikedomen i sig och inte heller på det förvärvade kapitalets storlek, utan de medger att löneökningarna helt enkelt orsakas av ackumulationens fortsatta tillväxt och hastighet. Hittills har vi bara behandlat ackumulationsprocessen under förutsättning att kapitalets tekniska sammansättning förblivit oförändrad samtidigt som kapitalet växer till sig. Men i verkligheten fortskrider processen utöver denna fas. Om det kapitalistiska systemets allmänna grundvalar en gång är givna så kommer alltid en tidpunkt under ackumulationens förlopp då den fortsatta ökningen av produktiviteten i samhället blir ackumulationens mäktigaste hävstång. "Samma orsak", säger Adam Smith, "som höjer lönerna, nämligen kapitalets tillväxt, har också en tendens att öka produktiviteten vilket medför att en mindre mängd arbete kan framställa en större mängd produkter." All ökning av produktiviteten i samhället visar sig i att en arbetare blir i stånd att förvandla en ökad mängd produktionsmedel till produkter under en viss tid utan att öka intensiteten i sitt arbete. Den mängd produktionsmedel som arbetaren använder ökar med arbetets produktivitet. I detta sammanhang spelar produktionsmedlen en dubbel roll genom att deras tillväxt å ena sidan är en orsak till att arbetets produktivitet ökar och å andra sidan är en följd av arbetets produktivitet har ökat: - En ökad användning av maskineri, dragdjur, konstgödning, dräneringsrör m.m. liksom mängden produktionsmedel som har koncentrerats i fabriksbyggnader,

7 smältugnar, transportmedel m.m. är orsaker till att produktiviteten i arbetet har ökat. - Den manufakturmässiga arbetsdelningen tillsammans med användningen av maskineri leder till att man kan bearbeta en större mängd råmaterial under samma tid och att det kommer att ingå mer råmaterial och hjälpämnen i arbetsprocessen. Detta är en följd av att arbetets produktivitet har ökat. Men oberoende av orsakssammanhangen så är varje ökning av mängden produktionsmedel i förhållande till den arbetskraft som bearbetar dem alltid ett uttryck för arbetets stigande produktivitet. All ökning av arbetets produktivitet framträder därför som att mängden arbete har minskat i förhållande till den mängd produktionsmedel som detta arbete sätter i rörelse. Denna förändring av kapitalets tekniska sammansättning återspeglas i kapitalets värdesammansättning genom att det konstanta kapitalet ökar på bekostnad av det variabla. Ursprungligen bestod kapitalet t.ex. av 50 procent produktionsmedel och 50 procent arbetskraft. På grund av att arbetets produktivitet hade ökat så ändrades förhållandet senare till 80 procent produktionsmedel och 20 procent arbetskraft. Oavsett om vi jämför olika ekonomiska tidsperioder eller olika nationer med varandra så bekräftas det att det konstanta kapitalet visar en tendens att ständig öka i förhållande till det variabla. Ju snabbare ackumulationen fortskrider desto större blir det konstanta kapitalet samtidigt som den del av varupriserna som motsvarar det förbrukade arbetet minskar i motsvarande grad. Minskningen av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta kapitalet är en ofullständig återspegling av den förändring som har skett i kapitalets materiella sammansättning. Värdet på det kapital som är nedlagt i ett modernt spinneri är t.ex. fördelat på 7 /8 konstant och 1 /8 variabelt kapital medan fördelningen i början av 1700-talet var 1 /2 konstant och 1 /2 variabelt kapital. Samtidigt så förbrukar i dag en viss mängd produktivt använt arbete i spinneriet flera hundra gånger så mycket råmaterial och arbetsmedel som motsvarande mängd arbete skulle ha förbrukat i början av århundradet. Det bror på att när arbetets produktivitet stiger så används inte bara en större mängd produktionsmedel utan produktionsmedlens värde sjunker samtidigt i förhållande till deras mängd. Produktionsmedlens värde stiger alltså absolut men inte i samma takt som mängden produkter ökar. Skillnaden mellan c och v ökar därför mycket långsammare än skillnaden mellan den mängd produktionsmedel köps med c och den mängd arbetskraft som köps med v. Den första skillnaden ökar samtidigt med den senare, men den ökar i mindre grad. Trots att det variabla kapitalet v minskar i förhållande till det konstanta kapitalet c så utesluter det inte att deras absoluta storlek kan öka under fortskridande ackumulation.

8 Vi antar att ett kapital ursprungligen delades i 50 procent c och 50 procent v och att denna fördelning ändras till 80 procent c och 20 procent v. Om det ursprungliga kapitalet under denna tid ökar från till så ökar v med 1 /5. I II C = c v C = c v Det variabla kapitalet var och är nu Men medan det tidigare var tillräckligt med en kapitalökning på 20 procent för att öka efterfrågan på arbete med 20 procent så kräver detta nu en kapitalökning på 300 procent. Vi har sett att det krävs samverkan i stor skala för att produktiviteten i samhället ska utvecklas. Samverkan är en nödvändig förutsättning för en organiserad arbetsdelning och ett rationellt samband mellan de olika arbetskrafterna. Därför är samverkan en förutsättning för att produktionsmedlen ska kunna utnyttjas fullt ut, vilket är något som blir möjligt först när dessa samlas i stora mängder. Det krävs samverkan och organiserad arbetsdelning för att man ska kunna utnyttja de arbetsmedel som bara kan användas kollektivt på grund av sina egenskaper, som t.ex. maskinsystemet. Detta ställer i sin tur naturkrafterna i produktionens tjänst och det använder vetenskapen för tekniska ändamål. Eftersom produkterna framställs i form av varor samtidigt som produktionsmedlen är privatpersoners egendom (och arbetarna därför antingen måste framställa sina varor isolerade och utan samarbete eller också så måste de sälja sin arbetskraft som vara) så måste privatkapitalen ha en viss storlek för att det arbete som nedläggs i deras produkter ska motsvara samhälleligt genomsnittligt arbete. Det kan bara uppnås genom att produktions- och existensmedlen i samhället förvandlas till kapitalisters privategendom. Det kapitalistiska produktionssättet är därför en förutsättning för att varuproduktion ska kunna ske i stor skala, och det krävs att en viss mängd kapital är enskilda kapitalisters privategendom för att detta speciella produktionssätt skall bli möjligt. Vi förutsätter att denna kapitalanhopning redan har skett vid övergången från hantverksmässig till kapitalistisk drift. Vi kan kalla denna kapitalanhopning den ursprungliga ackumulationen eftersom den är en utgångspunkt för det kapitalistiska produktionssättet till skillnad från den ackumulation som är ett historiskt resultat av detta produktionssätt. Vi behöver ännu inte befatta oss med hur denna ursprungliga ackumulation uppkom. Vi konstaterar bara att den är utgångspunkt för den senare utvecklingen. Alla metoder för att öka produktiviteten som uppkommer ur denna grund är samtidigt metoder för att öka produktionen av mervärde (merprodukt) vilket i sin tur är grund för ackumulationen. Det kapitalistiska produktionssättet är alltså en metod med vilken kapitalet skapar nytt kapital samtidigt som det är en metod som påskyndar ackumulationen.

9 Den ständiga förvandlingen av mervärde till kapital medför att det kapital som finns i produktionsprocessen hela tiden växer. Denna kapitaltillväxt medför i sin tur att produktionens omfång ständigt ökar och att man hela tiden inför nya metoder för att öka produktiviteten som ökar produktionen av mervärde. Samtidigt som det kapitalistiska produktionssättet förutsätter att det redan har skett en viss ackumulation av kapital så leder detta produktionssätt till att ackumulationen påskyndas. Kapitalackumulationen utvecklas därför med det kapitalistiska produktionssättet, vilket i sin tur påskyndar kapitalackumulationen. Det kapitalistiska produktionssättet och kapitalackumulationen skapar under ömsesidig påverkan den förändring av kapitalets tekniska sammansättning som gör att den variabla kapitaldelen v ständigt minskar i förhållande till den konstanta delen c. Varje enskilt kapital är i sig en viss koncentration av produktionsmedel med motsvarande herravälde över ett givet antal arbetare. Varje ackumulation blir ett medel till en ny ackumulation. De enskilda kapitalisternas kapital ökar samtidigt som den del av rikedomen i samhället som fungerar som kapital ständigt ökar. Därigenom läggs grunden för produktion i stor skala och för användningen av den speciella kapitalistiska produktionsmetoden. Denna tillväxt av totalkapitalet i samhället fullbordas genom att de många enskilda kapitalen växer till sig. Förutsatt att alla andra förhållanden förblir lika så bidrar varje enskilt kapitals tillväxt till att det samlade kapitalet växer till sig i förhållande till hur stor det enskilda kapitalets tillväxt är i förhållande till det totala kapitalet i samhället. Därmed bidrar tillväxten också till att produktionsmedlen koncentreras. Samtidigt frigörs det avläggare från de ursprungliga kapitalen som kommer att fungera som nya självständiga kapital. I detta sammanhang spelar uppdelningen av kapitalistfamiljernas förmögenheter en stor roll. Genom kapitalets ackumulation kommer antalet kapitalister att öka i olika grad. Det är två faktorer som kännetecknar det slags koncentration som direkt beror på ackumulationen eller rättare sagt är identisk med den: 1. Den ökande koncentrationen av produktionsmedel hos de enskilda kapitalisternas begränsas av i vilken grad rikedomen ökar i samhället. 2. Kapitalet är uppdelat mellan många kapitalister inom varje enskild produktionsgren, och de möter varandra som självständiga och inbördes konkurrerande varuproducenter. Ackumulationen och den koncentration som sker i samband därmed sker därför inte bara på många områden, utan de fungerande kapitalens tillväxt hindras ofta genom att det skapas nya kapital och underavdelningar till gamla kapital. Ackumulationen medför därför en ökande koncentration av produktionsmedel och ett växande herravälde över arbetskraft, men den skapar också ett motsatsförhållande mellan många enskilda kapital.

10 Den tendens till koncentration som finns hos totalkapitalet i samhället motverkas av att det uppdelas i många oavhängiga kapital som ömsesidigt bekämpar varandra. Här handlar det inte längre om en enkel koncentration av produktionsmedel och herravälde över arbete som beror på ackumulation. Det handlar om: - koncentration av redan bildade kapital, - upphävande av deras individuella självständighet, - expropriation av kapitalist genom kapitalist och - förvandling av många små kapital till ett fåtal stora kapital. Denna process skiljer sig från den koncentration vi har behandlat tidigare genom att det i detta fall bara gäller en ändrad fördelning av det kapital som redan finns och som är verksamt. Processens spelrum begränsas därför inte av den kapitalistiska rikedomens absoluta tillväxt eller av ackumulationens absoluta gränser. Här anhopas kapitalet i stora mängder hos vissa enskilda kapitalister eftersom många andra gör förluster. Detta är den egentliga centraliseringen till skillnad från ackumulationen och koncentrationen. Här ska vi inte utveckla lagarna för denna centralisering av kapitalen (kapitalens inbördes attraktion). Det räcker med en kort antydan om några fakta: - Konkurrenskampen förs genom att man sänker varupriserna. Varornas låga priser beror på arbetets produktivitet, men denna beror i sin tur på produktionens storlek. Därför slår större kapitalen ihjäl de mindre. - I och med att det kapitalistiska produktionssättet utvecklas så ökas det minimikapital som en enskild kapitalist måste ha till förfogande för att kunna driva ett företag under normala betingelser. De mindre kapitalen får därför tränga ihop sig inom produktionsgrenar som storindustrin bara har lagt under sig delvis eller ofullständigt. Här pågår konkurrensen i ett direkt förhållande till de konkurrerande kapitalens antal och i omvänt förhållande till deras storlek. Resultatet blir alltid att många små kapitalister går under medan deras kapital antingen övergår till segrarna eller går förlorade. - Tillsammans med den kapitalistiska produktionen så utvecklas dessutom en helt ny makt, kreditväsendet. Till en början smyger det sig in tyst och stilla som en medhjälpare under ackumulationen. Med osynliga trådar knyter kreditväsendet ihop alla de stora och små splittrade penningmängder som är spridda över hela samhällets yta och samlar dem i händerna på enskilda eller sammanslutna kapitalister. Kreditväsendet blir med tiden ett nytt och fruktansvärt vapen i konkurrenskampen för att slutligen förvandlas till en väldig social mekanism som centraliserar kapitalet.

11 Konkurrensen och kreditväsendet växer i samma utsträckning som den kapitalistiska produktionen och ackumulationen utvecklas. Konkurrensen och kreditväsendet är de två krafter som starkast bidrar till att centralisera kapitalet. Antalet enskilda kapital ökar genom den fortlöpande ackumulationen samtidigt som den kapitalistiska produktionens ständiga utvidgning skapar både samhällets behov av och de tekniska förutsättningarna för de väldiga industriföretag vars uppbyggande är beroende av en tidigare genomförd centralisering av kapitalet. De enskilda kapitalens ömsesidiga dragningskraft och tendens till centralisering är alltså i vår tid starkare än någonsin tidigare. Men även om centraliseringens relativa omfattning och energi i viss mån bestäms av den kapitalistiska rikedomens och den ekonomiska mekanismens överlägsenhet, så är en fortsatt centralisering inte beroende av att kapitalet i samhället ökar. Det är i synnerhet detta som skiljer centraliseringen från koncentrationen (koncentrationen som bara är ett annat uttryck för reproduktion i utvidgad skala). - Centraliseringen kan vara ett resultat av att det kapital som redan finns fördelas på ett annat sätt än tidigare, alltså en omgruppering av kapitalets beståndsdelar i samhället. Kapitalet kan samlas i väldiga mängder på en hand genom att det tas från många enskilda kapitalister. - Centraliseringen når sin yttersta gräns inom en viss industrigren då alla kapital som placerats däri har smält samman till ett enhetligt kapital. Sett ur hela samhällets perspektiv skulle centraliseringen ha nått sin yttersta gräns då allt kapital har samlats på en hand hos en enskild kapitalist eller en enda kapitalistsammanslutning. - Centraliseringen kompletterar ackumulationen genom att den sätter de industriella kapitalisterna i stånd att utvidga sitt verksamhetsområde. De ekonomiska verkningarna blir desamma oavsett om resultatet uppnås genom ackumulation eller centralisering. I detta sammanhang har det ingen betydelse om: - centraliseringen genomförs genom att ett enskilt kapital besegrar och uppslukar de andra kapitalisterna eller om - det sker på det mera fredliga sättet genom att ett större antal kapital sluter sig samman till ett aktiebolag. Överallt är industriföretagens ständigt växande storlek grunden för en mer omfattande organisation av mångas samverkan och för en bredare utveckling av de materiella produktivkrafterna, d.v.s. en fortskridande förvandling av enstaka och traditionsbundna produktionsprocesser till samhälleligt kombinerade och vetenskapligt ledda processer. Det är emellertid klart att ackumulation är ett mycket långsamt förfaringssätt i jämförelse med centraliseringen som bara behöver ändra hur totalkapitalets olika delar är fördelade i samhället.

12 Världen skulle vi fortfarande vara utan järnvägar om det hade varit nödvändigt att vänta tills ackumulationen hade gett de enskilda kapitalen en sådan styrka att de hade orkat med att bygga järnvägar. Centraliseringen har däremot åstadkommit detta i en handvändning genom att det bildats aktiebolag. Samtidigt som centraliseringen ökar och påskyndar ackumulationens verkningar, så utvidgar och påskyndar den också förändringarna av kapitalets tekniska sammansättning. Centraliseringen ökar den konstanta kapitaldelen c på den variabla kapitaldelen v:s bekostnad, och minskar därmed den relativa efterfrågan på arbetskraft. De kapital som hastigt har sammansvetsats med hjälp av centraliseringen reproduceras och ökas som andra kapital, men betydligt fortare. De blir därmed nya och mäktiga krafter i den samhälleliga ackumulationens tjänst. När man talar om att ackumulationen i samhället ökar så innefattas alltså centralisationens effekter utan att man nämner dem. De nya kapital som bildas under ackumulationens normala förlopp används i första hand till att exploatera nya uppfinningar, upptäckter och industriella framsteg. Men förr eller senare kommer den tidpunkt då också det gamla kapitalet ska ömsa skinn och återkomma i en tekniskt mer fulländad gestalt. Det innebär då att ett mindre antal arbetare kan arbeta med en större mängd råmaterial och maskiner än tidigare. Den absoluta minskningen av efterfrågan på arbetskraft blir större i ju högre grad de kapital som genomgår denna förnyelseprocess redan är samlade i stora anhopningar till följd av den centraliserande rörelsen. De nya kapital som bildas under ackumulationens förlopp använder ständigt färre arbetare i förhållande till sin egen storlek samtidigt som de gamla kapitalen hela tiden stöter bort allt fler av sina gamla arbetare varje gång de får en ny teknisk sammansättning. 3. Den konstanta ökningen av en relativ överbefolkning eller en industrins reservarmé Kapitalets ackumulation medför också att dess kvalitativa sammansättning ständigt förändras genom att dess konstanta kapitaldel oavbrutet ökar på bekostnad av dess variabla del. Det kapitalistiska produktionssättet håller inte bara jämna steg med ackumulationen utan det utvecklas ännu fortare eftersom den absoluta tillväxten av totalkapitalet följs av att dess enskilda beståndsdelar centraliseras. De tekniska förbättringar som införs genom att det satsas nytt kapital leder samtidigt till att också det ursprungliga kapitalet förvandlas i tekniskt avseende. Därigenom ändras förhållandet mellan konstant och variabelt kapital med den fortskridande ackumulationen. Om detta förhållande ursprungligen var 1:1 så ändras det till 2:1, 3:1, 4:1, 5:1 o.s.v. Efter hand som kapitalet växer används därför inte längre hälften till inköp av arbetskraft utan 1 /3, 1 /4, 1 /5 o.s.v. samtidigt som 2 /3, 3 /4, 4 /5 o.s.v. används till inköp av produktionsmedel.

13 Eftersom den mängd arbete som används inte beror på hela kapitalets storlek utan bara på det variabla kapitalets storlek, så visar efterfrågan på arbetskraft en nedåtgående tendens i förhållande till totalkapitalet i stället för att hålla jämna steg med totalkapitalet vilket vi förutsatte tidigare. Efterfrågan på arbetskraft minskar i omvänt förhållande till totalkapitalets tillväxt. Det variabla kapitalet ökar visserligen med det samlade kapitalets ökning, men det ökar i en ständigt minskande grad. De perioder då ackumulationen enbart medför att produktionen utvidgas på den gamla tekniska grundvalen blir hela tiden allt kortare. Det räcker inte bara med en ständigt snabbare ackumulation och en ständigt snabbare tillväxt av totalkapitalet för att sysselsätta ett visst antal nya arbetare. Det blir till och med nödvändigt att kapitalet hela tiden ökar för att hålla de befintliga arbetarna ständigt sysselsätta. Samtidigt verkar denna ständigt ökande ackumulation och centralisation i sin tur som en pådrivande kraft för att förändra kapitalets sammansättning på nytt och för att minska det variabla kapitalet ännu snabbare i förhållande till det konstanta. Denna relativa minskning av det variabla kapitalet som sker ännu snabbare än totalkapitalets egen tillväxt skapar ett intryck av att antalet arbetare ökar fortare än det variabla kapitalet. I verkligheten är det tvärtom så att den kapitalistiska ackumulationen oavbrutet skapar en relativ överbefolkning. Storleken på denna överbefolkning beror på kapitalets egen omfattning, tillväxt och energi. Den är ett arbetaröverskott som överstiger kapitalets genomsnittliga exploateringsbehov. Om man betraktar allt kapital i samhället så finner man att ackumulationen ibland leder till att förhållandet mellan de olika industrigrenarna förändras medan dess verkningar ibland fördelas lika över hela industrin: - I enstaka industrier förändras kapitalets tekniska sammansättning utan att det ökar i värde, kapitalet förändras genom att centraliseras. - I några industrier medför kapitalets tillväxt en absolut minskning av den sysselsatta arbetskraften v. - I andra industrier växer kapitalet ibland på det tekniska underlag som redan finns och dessa drar då till sig ny arbetskraft i förhållande till sin tillväxt, medan det ibland sker förändringar av dess organiska sammansättning som leder till att sysselsatta arbetskraften v minskar. Inom alla industrigrenar har ökningen av det variabla kapitalet och därmed också av arbetarantalet ett samband med våldsamma svängningar och tillfällig överbefolkning. Dessa svängningar uppträder: - dels i den mer påtagliga formen av att arbetare som redan är i verksamhet blir arbetslösa och

14 - dels i den mindre synliga men inte mindre verksamma formen av att de unga arbetarna har svårare än förr att få arbete inom de gamla vanliga industrigrenarna. Ju större samhällets verksamma kapital är, ju fortare det växer, i ju större skala det används, ju flera arbetare det sysselsätter, ju mer produktiviteten är utvecklad med andra ord ju rikligare alla rikedomens källor flyter, desto snabbare förändras kapitalets organiska och tekniska sammansättning. Det medför att de industrigrenar som, ibland i sin helhet och ibland bara delvis, dras in i denna utveckling blir allt större samtidigt som det blir allt vanligare att arbetarnas anställningar i fabrikerna är av tillfällig natur. Samtidigt som arbetarklassen skapar det ständigt växande kapitalet med sitt eget arbete så skapar den också i ökande omfattning de medel som gör arbetarna överflödiga. Detta är den kapitalistiska produktionens egenartade befolkningslag. Den kapitalistiska produktionen har sin befolkningslag precis som varje särskilt historiskt produktionssätt har sina särskilda historiskt giltiga befolkningslagar. Abstrakta befolkningslagar finns bara för växter och djur om inte människan ingriper i deras utveckling. Liksom det å ena sidan är en oundviklig konsekvens av ackumulationen att det uppstår ett överskott av arbetare, så blir detta överskott å andra sidan en hävstång för den kapitalistiska ackumulationen, ja till och med ett existensvillkor för det kapitalistiska produktionssättet. Överskottet av arbetskraft bildar en disponibel industriell reservarmé som är kapitalets egendom i lika hög grad som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad. Denna reservarmé tillhandahåller ett alltid arbetsvilligt människomaterial som står till förfogande för kapitalets växande behov och som är helt oberoende av den verkliga befolkningstillväxten. Kapitalets snabba expansionsförmåga ökar med ackumulationen och den produktivitetsutveckling som följer i dess spår: - Kapitalets expansionsförmåga ökar inte bara därför att det fungerande kapitalet blir mer rörligt utan också därför att kreditväsendet förmår att ställa en stor del av den samhälleliga rikedomen till produktionens förfogande i form av tillskottskapital. - Produktionsprocessens egna tekniska hjälpmedel (maskineri, transportmedel m.m.) gör det dessutom möjligt att snabbt och i stor skala förvandla merprodukten till nya produktionsmedel. Den väldiga rikedomen i samhället, som är en följd av den ständigt ökande ackumulationen och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla industrigrenar vars marknader plötsligt utvidgas eller så lägger den beslag på nya objekt som t.ex. järnvägsanläggningar.

15 I alla dessa fall är det nödvändigt att det finns stora människoreserver till förfogande som plötsligt kan kastas in för att fylla luckorna utan att produktionen behöver avbrytas inom andra produktionsgrenar. Överbefolkningen levererar dessa nödvändiga reserver. Den moderna industrins karakteristiska existensform förutsätter en oavbruten nyrekrytering till industrins reservarmé med dess större eller mindre livaktighet under högkonjunkturer och dess återskapande under kristider. Bortsett från mindre variationer så genomgår den moderna industrin tioåriga kretslopp med perioder där kontinuerlig verksamhet, produktion under högtryck och kriser samt stagnation följer varandra. Å andra sidan rekryteras överbefolkningen av den industriella periodväxlingen som blir en av dess mest pådrivande reproduktionsorsaker. Den moderna industrins egendomliga kretslopp som vi inte möter i någon av mänsklighetens tidigare epoker var otänkbart under den kapitalistiska produktionens första stadier. På den tiden förändrades kapitalets sammansättning bara gradvis och ackumulationen medförde i stort sett bara en motsvarande ökning av efterfrågan på arbetskraft. Även om utvecklingen skred långsamt framåt jämfört med senare tider så stötte den trots det på naturliga hinder hos den exploaterade arbetarbefolkningen som bara kunde undanröjas med hjälp av våldsmetoder vilka vi kommer att gå in på längre fram. En plötslig och språngvis ökning av produktionen är en förutsättning för den lika plötsliga nedgången, som i sin tur är inledningen till en ny produktionsökning. Men denna periodiska ökning av produktionen är inte möjlig om det inte finns disponibelt människomaterial. Ökningen av produktionen är inte möjlig utan att antalet arbetare ökar oberoende av befolkningens absoluta tillväxt. Detta uppnås genom den enkla process som ständigt "friställer" en del av arbetarna genom att man använder metoder som minskar antalet arbetare i förhållande till den ökade produktionen. Den moderna industrins hela rörelseform är alltså beroende av att en del av arbetarna ständigt blir helt eller delvis arbetslösa. Nationalekonomernas ytliga resonemang visar sig bland annat däri att de betraktar kreditens expansion och kontraktion som en orsak till konjunkturväxlingarna inom det industriella kretsloppet, medan de i verkligheten bara är ett symtom. Så snart produktionen i samhället kommit in i detta kretslopp av omväxlande expansion och kontraktion så upprepar den oavbrutet samma rörelse på samma sätt som himlakropparna ständigt upprepar det kretslopp de en gång har börjat. Dess verkningar blir i sin tur till orsaker och växlingarna i hela processen (som alltid reproducerar sina egna förutsättningar) antar formen av ett kretslopp. När detta kretslopp en gång har konsoliderat sig så inser till och med nationalekonomerna att den relativa överbefolkningen (eller överbefolkning i förhållande till kapitalets genomsnittliga behov) är ett livsvillkor för den moderna industrin. "Låt oss anta", säger H. Merivale, tidigare professor i politisk ekonomi i Oxford och sedermera tjänsteman i det engelska kolonialministeriet, "att nationen på grund av en kris har samlat sig till en kraftansträngning för att bli kvitt några hundra tusen överflödiga fattiga genom att låta dem emigrera vad skulle följden bli? Så snart efterfrågan ökade på nytt

16 skulle det bli brist på arbetare. Oavsett hur fort människorna förökar sig så dröjer det åtminstone en generation innan man har hunnit ersätta vuxna arbetare. Nu är det så att våra fabrikanters profit först och främst är beroende av att de har möjlighet att utnyttja den gynnsamma tidpunkt då efterfrågan är livlig och på så sätt hålla sig skadeslösa för de tider då efterfrågan är obetydlig. Detta är bara möjligt om de har herraväldet över maskineri och kroppsarbete. De måste ha arbetare till hands, de måste vara i stånd att öka eller begränsa verksamheten när marknadsförhållandena kräver det. I annat fall så kan de inte behålla det övertag i konkurrensen på vilket landets rikedom beror." Till och med Malthus erkänner att överbefolkningen är en nödvändighet för den moderna industrin, även om han på sitt arroganta sätt förklarar den vara en följd av arbetarbefolkningens absoluta tillväxt och inte som en relativ överbefolkning. Malthus säger: "Om försiktiga sedvanor i äktenskapet blev vanliga bland arbetarna i ett land som i huvudsak är beroende av industri och handel, så skulle detta kunna ha en mycket skadlig inverkan på landet... Det ligger i befolkningsfrågans natur att en ökad efterfrågan på arbetskraft inte kan leda till ett ökat utbud på marknaden förrän efter års förlopp medan reveny kan förvandlas till kapital på betydligt kortare tid genom sparsamhet. Ett land riskerar alltid att dess arbetsfond växer fortare än befolkningen." Efter att nationalekonomerna alltså har slagit fast att det är nödvändigt för den kapitalistiska ackumulationen att det finns en relativ överbefolkning av arbetare så låter de sitt "sköna ideal", kapitalisten, förmana de "övertaliga" som kastats på gatan genom det kapital som dessa själva har skapat: "Vi fabrikanter gör vad vi kan för er när vi ökar det kapital som ni måste leva av och resten måste ni gör själva genom att anpassa ert antal efter existensmedlen." Den arbetskraft som skaffas fram genom den naturliga befolkningstillväxten är helt otillräcklig för den kapitalistiska produktionen. För att få fritt spelrum så behöver den kapitalistiska produktionen en industriell reservarmé som är oberoende av varje sådan naturlig begränsning. Hittills har vi förutsatt att förändringarna av det variabla kapitalet löper helt parallellt med antalet sysselsatta arbetare, men i verkligheten så kan det variabla kapitalet öka även om antalet arbetare förblir oförändrat eller t.o.m. minskar. Detta inträffar när varje enskild arbetare levererar mer arbete än tidigare och lönen därigenom ökar även om priset på arbete förblir oförändrat eller till och med sjunker. Detta förutsätter att priset på arbete sjunker långsammare än arbetsmängden ökar. Då visar ökningen av det variabla kapitalet att mer arbete blir utfört men inte att fler arbetare är sysselsatta. Varje kapitalist har ett absolut intresse att pressa ut en viss mängd arbete ur färre arbetare i stället för att pressa ut ett lika billigt eller t.o.m. billigare arbete ur fler arbetare. Det beror på att hans utlägg för konstant kapital ökar i betydligt högre grad i förhållande till arbetsmängden i det senare fallet än i förra fallet. Ju större produktionsvolym, desto mer avgörande blir detta motiv. Produktionsvolymen väger tyngre ju större kapitalets ackumulation är.

17 Vi har sett att utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet och arbetets produktivitet medför en större extensiv och intensiv exploatering av de individuella arbetskrafterna. Därigenom blir det möjligt för kapitalisten att tillägna sig mer arbete med hjälp av samma variabla kapital. Vi har också sett att kapitalisten kan köpa fler arbetskrafter med samma kapital genom att gradvis ersätta kvalificerade arbetare med okvalificerade, män med kvinnor och vuxna med barn och ungdomar. Den ökande ackumulationen medför alltså: - å ena sidan att ett större variabelt kapital skapar mer arbete utan att antalet sysselsatta arbetare ökar medan - å andra sidan att ett variabelt kapital av oförändrad storlek pressar ut mer arbete ur samma arbetskraft samtidigt som mer kvalificerad arbetskraft ersätts med mindre kvalificerad. Det innebär att den relativa överbefolkningen ökar fortare än den skulle ha gjort enbart på grund av produktionsprocessens tekniska omvälvning och den motsvarande minskningen av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta. Samtidigt som produktionsmedlen ständigt sysselsätter färre arbetare efter hand som dessa utvecklas i omfång och effektivitet, så skärps detta förhållande ytterligare på grund av att kapitalets tillgång till arbetskraft ökar fortare än dess efterfrågan stiger när arbetets produktivitet ökar. Överarbetet bland den del av arbetarklassen som har arbete bidrar till att öka de "friställda" reserverna som står utanför arbetsmarknaden, medan omvänt det starkare tryck som dessa arbetslösa utövar på de arbetande tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet. Det förhållandet att en del av arbetarklassen döms till arbetslöshet på grund av de andra arbetarnas överarbete bidrar till att berika den enskilde kapitalisten. Samtidigt så påskyndar överarbetet rekryteringen till den industriella reservarmén i samma grad som den samhälleliga ackumulationen utvecklas. England är ett exempel på hur viktigt detta moment är för uppkomsten av den relativa överbefolkningen. Dess tekniska resurser för att "inbespara" arbete är oerhörda. Likväl skulle den nuvarande arbetarbefolkningen inte räcka till för att hålla produktionen uppe på dess nuvarande nivå om arbetet begränsades på ett rationellt sätt och fördelades på arbetarklassens olika grupper i förhållande till deras ålder och kön. Då skulle det stora flertalet arbetare som nu är "improduktiva" förvandlas till "produktiva" människor. I det stora hela så bestäms de allmänna förändringarna av lönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning vilket motsvarar de periodiska svängningarna inom det industriella kretsloppet. Nivån på lönen bestäms alltså inte av att arbetarbefolkningens absoluta antal förändras utan av att förhållandet mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén förändras

18 genom att överbefolkningens relativa antal förändras. Lönen bestäms av i vilken utsträckning industrin ibland tar in arbetare och ibland kastar ut dem. Det skulle verkligen vara en besynnerlig lag för den moderna industrin om den reglerade tillgång och efterfrågan på arbetstillfällen i förhållande till förändringarna i folkmängden och inte i förhållande till kapitalets behov, dess expansion och kontraktion. Men sådan är den ekonomiska doktrinen. Enligt denna stiger lönerna på grund av att det ackumuleras kapital varefter den stigande lönen leder till en snabbare tillväxt av arbetarbefolkningen, en tendens som fortsätter tills arbetsmarknaden är överfylld, alltså tills tillgången på kapital har blivit för liten i förhållande till arbetskraften. Som en följd av detta så sjunker lönen och vi får se medaljens baksida. Arbetarbefolkningen blir småningom decimerad grund av den fallande lönen tills det återigen uppkommer ett relativt överskott på kapital. Eller som andra förklarar saken: den allt lägre lönen och den motsvarande hårdare exploateringen av arbetarna påskyndar ackumulationen samtidigt som den låga lönen håller arbetarklassens tillväxt i schack. Så återkommer det förhållandet att tillgången på arbetstillfällen blir större än efterfrågan vilket medför att lönen stiger o.s.v. I sanning en ypperlig utvecklingsmetod för den kapitalistiska produktionen! Innan ökningen av lönerna skulle ha fört med sig någon tillväxt av den verkligt arbetsdugliga befolkningen så hade den tidsfrist inom vilken det industriella fälttåget måste föras, slaget utkämpas och avgöras, ha löpt ut många gånger om. I de engelska jordbruksdistrikten skedde under perioden en i praktiken enbart nominell löneökning samtidigt med fallande spannmålspriser. Så steg t.ex. veckolönen i Wiltshire från 7 s till 8 s, i Dorsetshire från 7 s eller 8 s till 9 s, o.s.v. Det berodde på att det var en ovanligt stor minskning av jordbruksdistriktens överbefolkning som orsakades av en ökad efterfrågan på folk för krigsändamål och en kolossal utveckling av järnvägsnätet, industrin, gruvorna o.s.v. Ju lägre lönen är desto större blir en löneökning om man beräknar den i procent och det gäller också om ökningen i sig är ganska blygsam. Om veckolönen är t.ex. 20 s och den stiger till 22 s så ökar den med 10 procent, men om den däremot bara är 7 s och stiger till 8 s så ökar den med 28 4 /7 procent vilket låter storslaget. I varje fall så fick det arrendatorerna tjuta i högan sky och till och med "London Economist" kallade på fullt allvar dessa svältlöner för "en allmän och betydande lönestegring". Vad gjorde arrendatorerna då? Väntade de tills lantarbetarna hade förökat sig på grund av denna lysande löneökning att deras löner åter måste sjunka, så som ju saken måste te sig i den dogmatiske nationalekonomens hjärna? Nej, arrendatorerna införde mer maskineri och i en handvändning var lantarbetarna åter "övertaliga" och det i en sådan grad att till och med arbetsköparna var nöjda. Det hade nu satsats "mer kapital" än tidigare i jordbruket och i en mer produktiv form. Därmed minskade efterfrågan på arbetskraft inte bara relativt utan också absolut. Här förväxlar ekonomerna de lagar som bestämmer lönens allmänna rörelser (förhållandet mellan hela arbetarklassen och det samhälleliga totalkapitalet) med de lagar som fördelar arbetarbefolkningen mellan de olika produktionsgrenarna.