KAPITEL 25. Den moderna kolonisationsteorin

Transkript

1 KAPITEL 25 Den moderna kolonisationsteorin Nationalekonomerna blandar på ett principiellt plan samman två mycket olika slag av privategendom av vilka den ena är ett resultat av producentens eget arbete medan den andra är ett resultat av exploatering av främmande arbete. De glömmer att den senare inte bara är raka motsatsen till den förra utan också att den dessutom bara växer upp på dess grav. Den ursprungliga ackumulationen är i huvudsak avslutad i Västeuropa, nationalekonomins hemland. Här har det kapitalistiska systemet nästan helt lagt under sig hela den samhälleliga produktionen eller så har det där det råder outvecklade förhållanden uppnått indirekt kontroll över de bortdöende samhällsskikt som fortfarande använder föråldrade produktionssätt. Ju mer nationalekonomins ideologi strider mot fakta, med desto större iver och patos tillämpar den alla de föreställningar som den har ärvt från den förkapitalistiska världens rättsordning och egendomsförhållanden på det fullt utvecklade kapitalistiska systemet. I kolonierna är det annorlunda. Där stöter det kapitalistiska systemet överallt på det hindret att producenterna själva äger produktionsmedlen och berikar sig själva i stället för kapitalisterna genom sitt arbete. Där tar sig motsatserna mellan dessa båda oförenliga ekonomiska system rent praktiska uttryck i deras kamp. Där kapitalisten har moderlandets makt bakom ryggen försöker han röja undan det produktions- och äganderättssystem som grundas på eget arbete med våld. Exakt samma intresse som leder till att kapitalets avlönade lakej, nationalekonomen, i Europa teoretisk framställer det kapitalistiska produktionssättet som baserat på äganderätt till det egna arbetet och dess produkter, driver honom att i kolonierna öppet erkänna motsättningarna mellan de två produktionssätten. Det är därför som nationalekonomen beskriver utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, samverkan, arbetsdelning, användning av maskineri i stor skala o.s.v. som omöjliga att genomföra om man inte exproprierar arbetarna och förvandlar deras produktionsmedel till kapital. Han letar efter konstlade medel för att skapa folkfattigdom i den så kallade nationalrikedomen intresse. Här bryter hans gamla försvar samman bit för bit som murket trä. E. G. Wakefields stora förtjänst är inte att han skulle ha upptäckt något nytt om kolonierna utan att han i kolonierna har upptäckt sanningen om moderlandets kapitalistiska förhållanden. På samma sätt som protektionismen ursprungligen tjänade till att producera kapitalister i moderlandet så har Wakefields kolonisationsteori (som England sedan länge har sökt ge laga kraft) tjänat till att skapa lönarbetare i kolonierna. Det är vad han kallar "systematic colonization". Wakefield främsta upptäckt i kolonierna var att pengar, livsmedel, maskiner och andra produktionsmedel tillsammans inte räcker till för att göra en människa till kapitalist om det

2 fattas ett viktigt komplement: lönarbetaren, en människa som är tvungen att frivilligt sälja sig själv. Wakefield upptäckte att kapitalet inte är ett ting utan ett förhållande mellan människor som är förmedlat genom ting. Han berättar för oss om den stackars Mr. Peel som "tog livsmedel och produktionsmedel till ett belopp av med sig till Swan River i Nya Holland." Mr. Peel var dessutom nog förutseende att ta med sig personer ur den arbetande klassen, män, kvinnor och barn. Väl framme vid bestämmelseorten "fick Mr. Peel klara sig utan en tjänare att bädda hans säng eller hämta vatten ur floden". Stackars Mr. Peel han förutsåg allt men glömde bort att exportera de engelska produktionsförhållandena till Swan River! Först ett par anmärkningar för att underlätta förståelsen av Wakefields följande upptäckter. Vi har redan sett att de produktions- och livsmedel som är den direkte producentens, arbetarens, egendom inte är något kapital. De blir bara kapital under den förutsättningen att de samtidigt fungerar som medel att exploatera och behärska arbetarna. Men i nationalekonomens huvud är denna deras kapitalistiska själ så hårt knuten till deras materiella substans att han under alla omständigheter kallar dem för kapital, t.o.m. om de är raka motsatsen. Så också hos Wakefield. Vidare: Utspridningen av produktionsmedlen som många inbördes oberoende, självständiga arbetares egendom kallar han lika fördelning av kapitalet. Nationalekonomen råkar ut för samma malör som den feodale juristen. Denne klistrade också sina feodala rättsetiketter på rena penningförhållanden. "Om kapitalet", säger Wakefield, "vore lika fördelat mellan alla medlemmar i samhället så skulle ingen människa ha något intresse av att ackumulera mer kapital än hon kan använda med sina egna händer. Detta är i viss utsträckning fallet i de nya amerikanska kolonierna där lusten att äga jord förhindrar uppkomsten av en lönarbetarklass." Så länge arbetaren kan ackumulera åt sig själv och det kan han så länge han äger sina produktionsmedel så är alltså den kapitalistiska ackumulationen och det kapitalistiska produktionssättet otänkbara. Den oumbärliga lönarbetarklassen fattas. Hur genomfördes arbetarnas expropriation från sina arbetsmedel i det gamla Europa och hur upprättades samtidigt därmed förhållandet mellan kapital och lönarbete? Genom en samhällelig överenskommelse av alldeles egenartad beskaffenhet: "Människorna... använde en enkel metod för att främja kapitalets ackumulation" som naturligtvis föresvävat dem som tillvarons slutliga och sista mål ända sedan Adams tid; "de delade upp sig i ägare av kapital och ägare av arbetskraft... denna delning var resultatet av en frivillig överenskommelse." Med andra ord: mänsklighetens stora flertal exproprierade sig själv till ära för "kapitalets ackumulation". Nu skulle man kunna tro att denna instinktiva och självförsakande fanatism borde ha fått fria tyglar speciellt i kolonierna, därför att det är ju bara där som det råder sådana förhållanden som gör det möjligt att överföra den typen av överenskommelse från drömmarnas värld till verklighetens rike. Men vad skulle det då tjäna till att tillämpa den av Wakefield föreslagna "systematiska kolonisationen" i motsats till den naturliga kolonisationen? Men tyvärr - "i den amerikanska

3 unionens norra stater är det tvivelaktigt om ens en tiondel av befolkningen tillhör lönarbetarnas kategori... I England består folkets stora massa av lönarbetare." Ja, den arbetande mänsklighetens vilja att expropriera sig själv till fördel för kapitalisterna är så svag att till och med Wakefield anser att slaveriet är den enda naturliga grundvalen för den koloniala rikedomen. Hans "systematiska kolonisation" är en nödlösning eftersom han nu en gång för alla har att göra med fria arbetare och inte med slavar. "De första spanska kolonisterna i San Domingo fick inga arbetare från Spanien. Men utan arbetare" (det vill säga utan slaveri) "så hade kapitalet gått kaputt eller i varje fall krympt ihop till de små mängder som varje individ kunde använda med sina egna händer. Detta skedde verkligen i den sista av de kolonier som engelsmännen grundade" (Swan River i Västaustralien) "där ett stort kapital i utsäde, kreatur och redskap gick förlorat i brist på lönarbetare och där ingen kolonist äger mer kapital än han kan använda med egna händer." Som vi har sett så är det den stora folkmassans expropriering från gård och grund som bildar grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet. Det ligger fortfarande i den fria kolonins väsen att huvuddelen av jorden ännu är folkets egendom och att varje nybyggare därför kan få en del av den som privategendom och bruka den som sitt privata produktionsmedel utan att det hindrar nybyggare som kommer senare från att göra samma sak. Detta är hemligheten bakom koloniernas uppblomstring men också orsaken till deras kräftskada deras motstånd mot invandring av kapital. "Där jord är mycket billig och alla människor är fria, där var och en som önskar kan få en jordbit för sig själv, där är arbete inte bara mycket dyrt i förhållande till den andel arbetaren får av sin produkt utan där är det rent allmänt svårt få kombinerat arbete till något pris." Eftersom arbetarna i kolonierna ännu inte alls eller i varje fall bara i liten utsträckning är skilda från arbetsmedlen och jorden (som är grunden för alla arbetsmedel) så är jordbruket ännu inte heller skilt från industrin och den lantliga hemindustrin har ännu inte gått under. Var ska kapitalet under sådana förhållanden finna sin inhemska marknad? "Det är ingen del av Amerikas befolkning som bara sysslar med jordbruk bortsett från slavarna och deras herrar vilka kombinerar kapital och arbete i stora företag. De fria amerikaner som själva odlar jorden sysslar samtidigt med många andra yrken. De tillverkar i allmänhet ofta själva en del av de möbler och redskap som de använder. De bygger ofta sina egna hus och transporterar sina egna produkter och det också till tämligen avlägsna marknader. De spinner och väver, de tillverkar såpa och ljus, skor och kläder för eget bruk. I Amerika driver ofta grovsmeden, mjölnaren och handlanden jordbruk som binäring." Hur skall kapitalisten finna något motiv för att "uppoffra" sig och satsa pengar på sådana grobianer? Det kapitalistiska produktionssättets mest framträdande kännetecken är att det inte bara reproducerar lönarbetaren som lönarbetare utan också att det alltid skapar en relativ överbefolkning av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation. I det sammanhanget fungerar lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft på ett ändamålsenligt sätt vilket medför att lönen förändras inom de gränser som den kapitalistiska exploateringen tillåter.

4 Slutligen är själva produktionssättet en garanti för arbetarens ofrånkomliga sociala beroende av kapitalet. Det är ett absolut beroendeförhållande som nationalekonomin här hemma i moderlandet lögnaktigt framställer som ett fritt kontraktsförhållande mellan två jämbördiga, oberoende varuägare, ägarna av varan kapital och varan arbete. Men i kolonierna går denna vackra illusion i kras. Där är den absoluta befolkningstillväxten större än i moderlandet genom att många arbetare kommer nästan vuxna till världen och ändå så råder det en permanent brist på arbetskraft. Lagen om tillgång och efterfrågan går i stöpet; å ena sidan strömmar ständigt nytt exploateringslystet och offervilligt kapital in från den gamla världen medan det å andra sidan möter otrevliga och delvis oöverkomliga hinder när det gäller att reproducera lönarbetare som lönarbetare. Och hur går det att producera ett överskott av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation? Den som i dag är lönarbetare blir i morgon en oberoende, självständigt arbetande bonde eller hantverkare. Han försvinner från arbetsmarknaden men inte till fattighuset. Denna oavbrutna förvandling av lönarbetare till självständiga producenter. Producenter som arbetar åt sig själva i stället för åt kapitalet och som berikar sig själva i stället för herrar kapitalister har en direkt skadlig inverkan på förhållandena inom arbetsmarknaden. Det är inte nog med att exploateringsgraden blir oanständigt låg utan samtidigt som lönarbetaren befrias själva beroendeförhållandet så befrias han till på köpet från själva känslan av beroende av de uppoffrande kapitalisterna. Detta är orsaken till alla de missförhållanden som Wakefield skildrar så vältaligt och gripande. Wakefield klagar över att tillgången på lönarbetare varken är varaktig, regelbunden eller tillräcklig. Den "är ständigt inte bara för liten utan också osäker". "Trots att det är en stor produkt som ska delas mellan arbetaren och kapitalisten så tar arbetaren en så stor del att han själv fort blir kapitalist... Därför är det bara ett fåtal som kan samla en stor rikedom, även om de skulle leva ovanligt länge." Arbetarna tillåter absolut inte kapitalisten att "avstå" från att betala för största delen av deras arbete. Det hjälper inte ens att kapitalisten är så slug att han tillsammans med sitt eget kapital också importerar sina egna lönarbetare från Europa. "De upphör snart att vara lönarbetare, de förvandlas till oavhängiga bönder eller så blir de kanske till och med konkurrenter till sina gamla arbetsgivare på lönarbetsmarknaden." Tänka sig något så gräsligt! Den gode kapitalisten har importerat sin egen levande konkurrent från Europa för sina egna goda pengar! Det bör väl ändå finnas gränser! Inte underligt att Wakefield klagar över att lönarbetarna i kolonierna varken i realiteten är beroende eller känner sig beroende. Wakefields elev Merivale säger att på grund av de höga löner som betalas i kolonierna så finns där "ett starkt behov av billigare arbetskraft och av disciplinerade arbetare, en arbetarklass vars arbetsvillkor kan fastställas av kapitalisterna i stället för att de ska bli påtvingad dem... I gamla civiliserade länder står arbetaren, trots att han är fri, i ett naturligt

5 beroendeförhållande till kapitalisten. I kolonierna måste detta beroende skapas med konstlade medel." Vad blir nu, enligt Wakefield, följden av detta missförhållande i kolonierna? Ett "barbariskt system att splittra" både producenter och nationalförmögenhet. När produktionsmedlen splittras mellan otaliga självständiga ägare så blir inte bara varje centralisering av kapitalet omöjlig utan hela grundvalen för samverkan raseras. Varje företag stöter på hinder för långsiktig verksamhet, det vill säga verksamhet som sträcker sig över många år och kräver att det satsas mycket fast kapital. I Europa hyser kapitalet inga betänkligheter mot att starta sådana företag därför att där är arbetarklassen dess levande tillbehör som alltid finns till hands i överflöd. Men hur annorlunda är det inte i kolonialländerna! Wakefield berättar en mycket obehaglig historia. Han samtalade med några kapitalister från Kanada och staten New York, där för övrigt strömmen av invandrare ofta däms upp och det samlas övertaliga arbetare. "Vi var beredda", suckade en av amerikanerna, "att satsa kapital på en rad företag som bara kan genomföras på lång sikt. Men hur skulle vi kunna starta sådana företag med hjälp av arbetare som vi visste snart skulle komma att lämna oss? Om vi hade varit säkra på att få behålla dem så skulle vi genast ge dem arbete och betala bra. Vi skulle till och med sätta igång arbetet även om vi visste att arbetarna snart skulle ge sig iväg om vi bara hade varit säkra på att kunna skaffa nya efter hand som det behövdes." Sedan Wakefield skrutit med Englands kapitalistiska jordbruk och dess "kombinerade" arbete och ställt det i motsats till den splittrade amerikanska bondehushållningen så råkar han också nämna något om medaljens frånsida. Han beskriver det amerikanska folket som välmående, oberoende, företagsamt och relativt bildat, medan "den engelske lantarbetaren är en eländig stackare, en fattiglapp... I vilket land utom Nordamerika och några av de nya kolonierna överstiger lantarbetarnas löner nämnvärt vad som behövs för inköp av de nödvändigaste livsmedlen?... I England blir draghästen, som är en värdefull egendom, säkert bättre försörjd än lantarbetaren." Men strunt i det nationalrikedom är nu en gång detsamma som folkfattigdom. Hur ska nu koloniernas antikapitalistiska kräftskada botas? Om man på en gång förvandlade folkets egendom till kapitalistisk privategendom så skulle man visserligen dra upp det onda med rötterna men samtidigt också ödelägga kolonierna. Konsten är att slå två flugor i en smäll. Man kan med hjälp av lagstiftningen sätta ett konstlat pris på denna orörda mark, oberoende av lagen om tillgång och efterfrågan, och därigenom tvinga arbetaren att förbli lönarbetare tills han på det sättet har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna köpa jorden och bli en självständig bonde. Regeringen kan sedan använda de pengar som flyter in till statskassan vid denna försäljning alltså fonder som pressas ur lönen genom kränkning av den heliga lagen om tillgång och efterfrågan för att, i den mån den växer, importera barskrapade individer från Europa till kolonierna och på så sätt hålla kapitalisternas arbetsmarknad fylld. Under sådana förhållanden ordnar sig allting i denna den bästa av världar. Detta är den stora hemligheten med den "systematiska kolonisationens". "Om denna plan genomförs", utropar Wakefield triumferande, "kommer tillförseln av arbete att bli varaktig och regelbunden. För det första kan ingen arbetare skaffa sig jord förrän han

6 har arbetat ihop pengar till den och alla invandrade arbetare måste därför arbeta som lönarbetare och producera kapital som sedan kan användas för att sysselsätta ännu fler arbetare. För det andra skulle han inte kunna sluta som lönarbetare och bli jordägare utan att köpa jord och genom själva köpet av jord bidra till den fond som ska överföra frisk arbetskraft till kolonierna." Det markpris som staten fastställer måste naturligtvis vara "tillräckligt", d.v.s. så högt, "att det hindrar arbetarna att bli självständiga bönder innan det finns andra till hands som kan inta deras platser på lönarbetsmarknaden." Detta "tillräckliga jordpris" är helt enkelt en förskönande omskrivning för den lösensumma som arbetaren måste betala till kapitalisten för tillståndet att lämna arbetsmarknaden och övergå till jordbruket. Han måste först skaffa kapitalisten "kapital" för att denne ska kunna exploatera flera arbetare och sedan måste han skaffa en ställföreträdare som regeringen transporterar över havet till hans före detta arbetsgivare på hans bekostnad. Det är synnerligen karakteristiskt att den engelska regeringen i åratal har praktiserat den av Wakefield uppfunna metoden för "ursprunglig ackumulation" i kolonierna. Fiaskot var naturligtvis lika försmädligt nu som då det gällde den Peelska banklagen. Emigrantströmmen ändrade bara riktning och gick till Förenta staterna i stället för till de engelska kolonierna. Emellertid har den kapitalistiska produktionens utveckling i Europa tillsammans med det växande trycket från statsmakternas sida gjort Wakefields recept överflödigt. - å ena sidan har den oerhörda och oavbrutna människoström som flyter till Amerika år efter år lett till att dess östra stater har översvämmas av invandare. Det beror på att utvandringen från Europa ständigt levererar fler människor till den amerikanska arbetsmarknaden än utflyttningen till de västra staterna hinner få undan. - å andra sidan har det amerikanska inbördeskriget medfört en kolossal statsskuld och därmed ett skattetryck som tillsammans har skapat ett avskyvärt finansvälde. Ofantligt stora delar av de allmänna markområdena har skänkts bort till spekulanter som exploaterar järnvägar, gruvor etc. Kort sagt så pågår det en mycket snabb kapitalkoncentration. Den stora republiken är alltså inte längre det förlovade landet för utvandrande arbetare. Där går den kapitalistiska produktionen framåt med jättesteg, även om lönesänkningen och lönarbetarnas beroende ännu inte på långt när har kommit ner på den europeiska normalnivån. Den engelska regeringen bedriver ett skamlöst bortskänkande av obebodd kolonialmark till aristokrater och kapitalister ett oskick som till och med Wakefield högljutt brännmärkte och som i synnerhet gällde Australien. I Australien har det skapats en tillräckligt stor "relativ arbetaröverbefolkning" genom den människoström som lockades dit av guldgruvorna och den konkurrens som importen av engelska varor medför vilken också drabbar den minste hantverkare. Den relativa arbetaröverbefolkningen är mindre än i Europa men den är ändå tillräckligt stor för att nästan varje postångare ska överbringa jobsposter om en överfylld australisk arbetsmarknad och om en prostitution som på sina ställen frodas lika ymnigt som på Haymarket i London.

7 Det som intresserar oss här är emellertid inte tillståndet i kolonierna utan den hemlighet som den gamla världens nationalekonomer upptäckte i den nya världen: nämligen att förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen och ackumulationen, alltså också för den kapitalistiska privategendomen, är att den äganderätt som vilar på eget arbete går under, det vill säga att arbetarna exproprieras.