TJUGUANDRA KAPITLET. Mervärdets förvandling till kapital

Transkript

1 TJUGUANDRA KAPITLET Mervärdets förvandling till kapital 1. Kapitalistisk produktionsprocess i utvidgad skala. Varuproduktionens egendomslagar slår om till lagar för kapitalistisk expropriation Vi har tidigare undersökt, hur mervärdet uppstår ur kapitalet. Vi skall nu visa, hur kapitalet uppstår ur mervärdet. Om mervärdet inte förbrukas av sin ägare för hans personliga behov utan användes som kapital, så bildas ett nytt kapital, som tillföres det gamla, ackumuleras.[clxx*] Mervärdets användning som kapital eller återförvandling till kapital kallas kapitalets ackumulation.[793*] Låt oss först betrakta detta förlopp från den enskilde kapitalistens synpunkt. En spinnerifabrikör har t.ex. satsat ett kapital på p.st., varav 4/5 i bomull, maskiner etc. och 1/5 i arbetslöner. Han producerar årligen t.ex pund garn till ett värde av p.st. Om mervärdekvoten är 100 %, så finns mervärdet i merprodukten som en nettoprodukt av pund garn = 1/6 av bruttoprodukten, totalprodukten. Denna merprodukt har ett värde av p.st., som realiseras vid garnets försäljning. Om dessa p.st. åter satsas som kapital, så växer det ursprungliga kapitalet från till p.st. - det har ackumulerats.[clxx*] Ett värde på p.st. är ett värde på p.st., och varken syn- eller luktsinnet kan upplysa oss om att det är mervärde. Ett visst värdes karaktär av mervärde visar, hur det kom i ägarens händer, men har ingen betydelse för värdets eller pengarnas natur. För att förvandla dessa nytillkomna p.st. till kapital måste garnfabrikanten under i övrigt oförändrade förhållanden använda 4/5 till inköp av bomull o.s.v. och 1/5 till inköp av nya spinneriarbetare, vilka själva på marknaden kan skaffa sig de existensmedel, vars värde fabrikanten förskotterat dem. Sedan fungerar det nya kapitalet, p.st., i spinneriet och inbringar i sin tur ett mervärde på 400 p.st. Kapitalvärdet tillsköts ursprungligen i form av pengar. Mervärdet däremot uppträder till en början som värdet av en viss del av bruttoprodukten. Om denna säljes och förvandlas till pengar, återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form, men mervärdets ursprungliga existensform förvandlas. Från detta ögonblick är dock både kapitalvärde och mervärde penningsummor, och deras återförvandling till kapital sker på alldeles samma sätt. Kapitalisten placerar bägge i varuinköp, som han behöver för att på nytt sätta i gång produktionen, nu i större skala än förut. Men för att han skall kunna köpa dessa varor, måste de finnas i marknaden. Betingelsen för att hans egna garner skall ingå i cirkulationen är, att han i likhet med alla andra kapitalister för ut sin årsprodukt i marknaden. Men innan de kommer ut i marknaden, måste de existera i den årliga produktionsfonden. De utgör en bestämd del av den totalsumma av alla slags föremål, vartill summan av de enskilda kapitalen eller det samhälleliga totalkapitalet förvandlades under årets lopp, och varav varje enskild kapitalist endast äger en del. Omsättningen på varumarknaden medför endast, att årsproduktionens enskilda beståndsdelar byter ägare, att de går från hand till hand, men omsättningen kan varken öka

2 den samlade årsproduktionen eller förändra arten av de producerade varorna. På vad sätt de produkter, som har frambragts under årets lopp, skall förbrukas, beror på produktionens egen sammansättning och inte alls av varuomsättningen. Först måste produktionen leverera alla de föremål (bruksvärden), som skall ersätta den del av det materiella kapitalet, som har förbrukats under årets lopp. Efter detta avdrag återstår nettoeller merprodukten, vari mervärdet ligger dolt. Och varav består denna merprodukt? Kanske bl.a. av ting, som är bestämda att tillfredsställa kapitalistklassens behov och begärelser, ting, som alltså ingår i dess konsumtionsfond? Men om detta vore allt, så skulle mervärdet bli fullständigt bortslösat och endast enkel reproduktion bleve följden. För att det skall kunna bli en ackumulation, måste man förvandla en del av merprodukten till kapital. Men utan att göra underverk kan man inte förvandla andra ting till kapital än sådana, som är användbara i arbetsprocessen, d.v.s. produktionsmedel, och vidare sådana, som arbetaren kan uppehålla sig med, d.v.s. existensmedel. Alltså måste en del av det årliga merarbetet ha använts för framställning av ytterligare produktions- och existensmedel utöver den mängd som erfordras för att ersätta det tillskjutna kapitalet. Med andra ord: mervärdet kan endast förvandlas till kapital i den utsträckning merprodukten på förhand innehåller ett kapitals materiella beståndsdelar.[793a*] Kapitalistklassen måste emellertid också ha ett tillskott av arbete, för att dessa materiella produkter skall kunna fungera som verkligt kapital. Om inte de redan sysselsatta arbetarna skall exploateras i högre grad än förut, genom ökad arbetsintensitet eller längre arbetsdag, så måste mer arbetskraft anskaffas. För den saken har den kapitalistiska produktionens mekanism också sörjt, i det den reproducerar arbetarklassen såsom en av arbetslön beroende klass, vars vanliga lön räcker till att säkra inte bara dess uppehälle utan också dess fortplantning. Kapitalet behöver nu endast införliva det tillskott av produktionsmedel, som årsprodukten innehåller, med det tillskott av arbetskraft i olika åldersstadier, som arbetarklassen årligen levererar, och mervärdets förvandling till kapital är tryggad. Konkret betraktad upplöses ackumulationen i kapitalets reproduktion efter en progressivt växande skala. Den enkla reproduktionens kretslopp vidgas och förvandlas till en spiral, för att använda Sismondis uttryck.[793b*] Låt oss nu återvända till vårt exempel. Det är den gamla historien: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob o.s.v. [136] Det ursprungliga kapitalet p.st. alstrar ett mervärde på p.st., som kapitaliseras. Det nya kapitalet på p.st., som vi kan kalla tillskottskapital I, alstrar ett mervärde på 400 p.st., om uppdelningen i konstant och variabelt kapital samt mervärdekvoten förblir de samma som för det ursprungliga kapitalet. Sedan detta mervärde återigen kapitaliserats, d.v.s. förvandlats till ett tillskottskapital II, alstrar det ett nytt mervärde på 80 p.st. o.s.v. Vi bortser här från den del av mervärdet, som kapitalisten förbrukar. Det intresserar oss inte heller i detta sammanhang, huruvida tilläggskapitalet blir sammanslaget med det ursprungliga kapitalet eller skilt därifrån som ett självständigt kapital. Det är också likgiltigt, om samme kapitalist, som ackumulerat kapitalet, också utnyttjar det eller överlåter detta åt någon annan. Men vi får inte glömma, att vid sidan av det nybildade kapitalet fortsätter det ursprungliga kapitalet att reproduceras och frambringa mervärde, och att samma sak gäller för varje nytt kapital, som ackumuleras, i förhållande till det tilläggskapital, som det självt alstrar.

3 Det ursprungliga kapitalet bildades genom att p.st. satsades. Varifrån hade ägaren fått den summan? Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete! svarar oss i korus den politiska ekonomins talesmän,[793c*] och deras påstående verkar vara det enda, som stämmer med varuproduktionens lagar. Helt annorlunda förhåller det sig med tillskottskapitalet på p.st. Dess ursprung känner vi fullständigt. Det är kapitaliserat mervärde. Det innehåller ända från början inte ett uns värde, som inte härstammar från andras obetalda arbete. De produktionsmedel, som använder den nya arbetskraften, och de existensmedel, som uppehåller den, är inget annat än delar av den merprodukt, den tribut, som kapitalistklassen årligen tar ut av arbetarklassen. När kapitalistklassen använder en del av denna tribut till att köpa arbetskraft och betala den till fulla värdet, så att lika värden bytes med varandra, är det i alla fall erövrarens gamla handlingssätt, när han köper varor av de besegrade för de pengar, som han har rövat från dem. Medan det nya kapitalet sätter sina egna producenter i verksamhet, måste de gamla arbetarna fortsätta att öka det gamla kapitalvärdet och dessutom köpa tillbaka resultatet av sitt tidigare arbete med mer tilläggsarbete, än det har kostat. Om man betraktar förloppet som en affär mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen, så ändrar det ingenting i saken, om det är andras obetalda arbete, som användes till att sätta de nya arbetarna i verksamhet. Kapitalisten kan också använda det nya kapitalet för att köpa en maskin, som kastar ut tillskottskapitalets producent på gatan och ersätter honom med ett par minderåriga. I varje fall har arbetarklassen genom sitt merarbete det ena året frambragt det kapital, som nästa år skall sysselsätta ny arbetskraft.[794*] Det är detta man kallar att skapa kapital av kapital. Förutsättningen för ackumulationen av det första tillskottskapitalet på p.st. var, att kapitalisten kunde satsa ett kapital på p.st., som tillhörde honom på grund av hans "ursprungliga arbete". Förutsättningen för det andra tillskottskapitalet på 400 p.st. är däremot inget annat än den föregående ackumulationen av de första p.st., som är kapitaliserat mervärde. Äganderätten till tidigare utfört, obetalt arbete verkar vara den enda betingelsen för rätten att tillägna sig levande, obetalt arbete i ständigt stigande skala. Ju mer kapitalisten har ackumulerat, desto mer kan han ackumulera. Det mervärde, varav det första nya kapitalet består, skapades genom att en del av det ursprungliga kapitalet användes till inköp av arbetskraft. Detta köp skedde i enlighet med varubytets lagar och förutsatte, juridiskt sett, ingenting annat än att arbetarna hade fri bestämmanderätt över sig själva, medan penningägarna och varuägarna fritt förfogade över de värden, som tillhörde dem. De efterföljande tillskottskapitalen frambragtes alla av det närmast föregående nya kapitalet, alltså som resultat av de förhållanden, som ursprungligen förelåg. Försåvitt varje enskilt köp av arbetskraft ständigt sker i enlighet med varubytets lagar, i det att kapitalisten ständigt köper den och arbetaren ständigt säljer den - och vi utgår ifrån att den köpes och säljes till sitt verkliga värde - händer en anmärkningsvärd sak. Den lag för äganderätt och förvärv av egendom, som grundas på produktion och omsättning av varor, slår tydligen genom sin egen inre logik oundvikligen om till sin motsats. Det byte av lika värden, som tycktes karakterisera den ursprungliga handeln, har vänts i sin motsats, så att själva byteshandeln har blivit en illusion. För det första är det kapital, som användes för att köpa arbetskraft, endast en del av den arbetsprodukt som kapitalisten har tillägnat sig utan vederlag, och för det andra måste producenten, arbetaren, inte bara ersätta denna arbetsprodukt utan dessutom leverera ett tillägg av merarbete. Bytesförhållandet mellan kapitalist och arbetare blir alltså endast en form, som rör omsättningen men inte har något med innehållet att göra - endast mystifierar det. Formen är arbetskraftens ständiga köp och

4 försäljning. Innehållet är, att kapitalisten ständigt använder en del av de arbetsprodukter, som han oupphörligt tillägnar sig utan vederlag, till att skaffa sig herravälde över en ständigt ökande mängd levande arbete. Ursprungligen tycktes grundvalen för äganderätten vara ägarens eget arbete. Man måste åtminstone anta, att detta var förhållandet, då alla varuägare var likaberättigade och var och en endast kunde tillägna sig andras varor genom att sälja sin egen vara, medan denna endast kunde frambringas genom arbete. Äganderätten visar sig nu från kapitalistens synpunkt vara en rätt att tillägna sig resultatet av andras obetalda arbete och från arbetarens synpunkt en spärr, som hindrar honom från att komma i besittning av sin egen arbetsprodukt. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från att de var identiska.[795*] Den kapitalistiska metoden att berika sig synes alltså trampa varuproduktionens ursprungliga lagar under fötterna, men ändå uppkommer den ingalunda genom kränkning av dessa lagar utan tvärtom genom deras tillämpning. En kort återblick på hela den utveckling, som leder till den kapitalistiska ackumulationen, skall bidra till att klargöra detta. Vi såg, att den ursprungliga förvandlingen av ett värde till kapital sker i full överensstämmelse med varubytets lagar. Den ena parten säljer sin arbetskraft, den andra köper den. Säljaren tar emot sin varas värde och överlämnar sedan denna varas bruksvärde - arbetet - till köparen. Denne använder därpå det arbete, som han nu äger, till att förvandla de produktionsmedel, som han redan på förhand ägde, till en ny produkt, som också juridiskt tillhör honom. Värdet av denna produkt innehåller för det första värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det nyttiga arbetet kan inte förbruka produktionsmedlen utan att samtidigt överföra deras värde till den nya produkten, och om arbetskraften skall vara säljbar, måste den vara i stånd att leverera nyttigt arbete i den industrigren, där den skall användas. Den nya produktens värde innehåller dessutom en ersättning för arbetskraftens värde och ett mervärde. Den arbetskraft, som såldes för en bestämd tidsperiod, en dag, en vecka o.s.v., har nämligen mindre värde än den själv frambringar under samma tidsperiod. Men arbetaren har fått betalt för sin varas bytesvärde och har sålt dess bruksvärde - som fallet är vid varje köp och försäljning. Att denna säregna vara, arbetskraften, har det egenartade bruksvärdet att leverera arbete, alltså att skapa värde, det kan inte påverka varuproduktionens allmänna lagar. När man i produktvärdet inte bara återfinner det värde, som är utbetalt i arbetslöner, utan dessutom ett mervärde, så innebär detta inte något övergrepp mot säljaren utan beror endast på att köparen har förbrukat den inköpta varan. Varubytets lag förutsätter likhet endast mellan varornas bytesvärden. Den förutsätter t.o.m. på förhand, att varorna har olika bruksvärde, och lagen har överhuvud ingenting att göra med varornas förbrukning, som börjar först sedan handeln är avslutad. Penningens ursprungliga förvandling till kapital sker alltså helt i enlighet med varuproduktionens ekonomiska lagar och med den därav härledda äganderätten. Men trots detta blir resultaten: 1. att produkten tillhör kapitalisten, inte arbetaren;

5 2. att värdet av denna produkt inte bara innehåller värdet av det satsade kapitalet utan också ett mervärde, som har kostat arbetaren arbete, men som inte har kostat kapitalisten någonting och ändå blir kapitalistens rättmätiga egendom; 3. att arbetaren har vidmakthållit sin arbetskraft och kan sälja den på nytt, om han finner en köpare. Den enkla reproduktionen är endast en periodisk upprepning av den första transaktionen. Varje gång den upprepas, blir pengar ständigt på nytt förvandlade till kapital. Det sker alltså inget brott mot lagen; den får tvärtom tillfälle att varaktigt göra sig gällande. "När flera bytesoperationer följer efter varandra, blir den sista inget annat än en representant för den första."[796*] Som vi har sett, är redan den enkla reproduktionen tillräcklig för att ge den första transaktionen - penningens förvandling till kapital - en helt annan karaktär, än om vi uppfattat den som en isolerad företeelse. "Bland dem, som delar nationalinkomsten, får den ena parten (arbetarna) varje år ny rätt därtill genom nytt arbete, medan den andra parten (kapitalisterna) redan på förhand har tillägnat sig en permanent rätt därtill genom ursprungligt arbete."[796a*] För övrigt är det ju inte endast på arbetslivets område, som förstfödslorätten gör underverk. Det gör inte heller något till saken, om den enkla reproduktionen ersättes av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation. I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet, medan han i det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att endast förbruka en del och göra kapital av resten. Mervärdet är kapitalistens egendom, det har aldrig tillhört någon annan. Då han satsar det i produktionen, förskotterar han ur sina egna fonder, precis på samma sätt som då han första gången uppträdde på varumarknaden. Att värdet denna gång härstammar från hans arbetares obetalda arbete, har absolut inget med saken att göra. Om arbetaren B sysselsättes med hjälp av det mervärde, som arbetaren A har frambragt, så har för det första A levererat detta mervärde, utan att man lurat honom på ett enda öre i det riktiga priset på hans vara, och för det andra så angår denna affär alls inte B. Allt vad B begär och har rätt att begära, är att kapitalisten betalar honom värdet av hans arbetskraft. "Bägge parter vann på affären: arbetaren, emedan man förskotterat honom hans arbetes frukter" (läs: andra arbetares obetalda arbete), "innan det fullbordats" (läs: innan hans eget burit frukt); "mästaren, emedan denne arbetares arbete var värt mera än hans lön" (läs: producerade mera värde än lönens).[796b*] Visserligen ter sig saken helt annorlunda, om vi studerar den kapitalistiska produktionen under dess oavbrutna förnyelse och fäster uppmärksamheten inte på den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren utan på kapitalistklassen och arbetarklassen i dess helhet. Men då måste vi också anlägga en måttstock, som är helt främmande för varuproduktionen. I varuproduktionen står endast oavhängiga köpare och säljare mot varandra. Deras ömsesidiga förbindelse är avslutad, så snart det ingångna avtalet är uppfyllt. Om handeln återupptas, sker

6 det genom ett nytt avtal, som inte har något att göra med det föregående, och det är en ren tillfällighet, om samma köpare och säljare träffas på nytt. Om varuproduktionen eller någon företeelse, som har med den att göra, skall bedömas efter sina egna ekonomiska lagar, så måste vi betrakta varje bytestransaktion för sig, utan något som helst sammanhang med den närmast föregående eller den närmast efterföljande. Och då köp och försäljningar endast avslutas mellan enskilda individer, måste man undvika att däri söka relationer mellan hela samhällsklasser. Hur lång rad av periodiska reproduktioner och ackumulationer det för tillfället fungerande kapitalet än må ha genomgått, så bevarar det alltjämt sin ursprungliga renhet. Så länge man i varje enskild bytestransaktion tillämpar byteslagarna, kan sättet för besittningstagandet helt förändras, utan att den äganderätt, som beror på varuproduktionen, på något sätt beröres av det. Samma äganderätt, som var gällande på den tiden, då produkten ännu tillhörde producenterna och dessa endast kunde berika sig genom sitt eget arbete och endast kunde byta lika värden, gäller ännu i den kapitalistiska epoken, då den samhälleliga rikedomen i ständigt stigande grad tillfaller dem, som är i den ställningen, att de ständigt på nytt kan tillägna sig andras obetalda arbete. Detta resultat blir oundvikligt, så snart arbetaren själv fritt säljer arbetskraften som en vara. Men det är också först från denna tidpunkt, som varuproduktionen blir allmän och typisk produktionsform, och från samma tidpunkt tar produktionen sikte på försäljning, medan all rikedom som produceras ingår i cirkulationen. Först då lönarbetet har blivit grundvalen för varuproduktionen, får den herravälde över hela samhället; men först då kan den också utveckla hela sin dolda kraft. Att säga, att lönarbetet förfalskar varuproduktionen, är detsamma som att säga, att om varuproduktionen skall förbli oförfalskad, så får den inte utvecklas. I samma utsträckning som den i enlighet med sina inre lagar utvecklas till kapitalistisk produktion, i samma utsträckning slår varuproduktionens egendomslagar om till lagar för kapitalistisk äganderätt. Man måste därför beundra Proudhons[CLXXII*] fiffighet, när han vill avskaffa den kapitalistiska äganderätten genom att mot den sätta upp - varuproduktionens eviga äganderättslagar. Vi har sett, att t.o.m. vid enkel reproduktion allt satsat kapital, på vilket sätt det än må vara förvärvat från början, förvandlas till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde. Men i produktionens oavbrutna ström blir allt ursprungligt kapital av försvinnande liten storlek i jämförelse med det ackumulerade kapitalet eller det mervärde eller den merprodukt, som förvandlats till kapital, detta oavsett huruvida kapitalet verkar under ledning av den kapitalist, som har ackumulerat det, eller under någon annans ledning. Den politiska ekonomin framställer därför gärna allt kapital som "ackumulerad rikedom" (förvandlat mervärde eller intäkt), "som på nytt användes till produktion av mervärde",[797*] eller kapitalisten som "ägare till merprodukt".[798*] Samma åsikt framträder, fast i annan form, i uttrycket, att allt existerande kapital är ackumulerad eller kapitaliserad ränta, ty räntan är endast en liten del av mervärdet.[799*] 2. Den politiska ekonomins felaktiga uppfattning av reproduktionen i utvidgad skala

7 Innan vi övergår till en närmare behandling av ackumulationen eller mervärdets återförvandling till kapital, måste vi undanröja en tvetydighet, som den klassiska ekonomin bär ansvaret för. De varor, som kapitalisten med en del av mervärdet köper för sin egen konsumtion, fungerar inte som produktions- eller värdeökningsmedel. Inte heller är det arbete, som han köper för att tillfredsställa sina naturliga och sociala behov, produktivt arbete. När han köper sådana varor och sådant arbete, förbrukar han mervärdet som inkomst i stället för att förvandla det till kapital. Som Hegel så riktigt påpekar, gick den gammaladliga åskådningen ut på att "förbruka vad som finns" [137], att skryta med lyx, speciellt med en stor skara sysslolösa tjänare. Gentemot denna livsstil var det synnerligen viktigt för den borgerliga ekonomin att predika kapitalackumulationen som den främsta medborgarplikten och att outtröttligt upprepa: man kan inte ackumulera, om man förbrukar hela sin inkomst i stället för att använda en god del därav till inköp av fler produktiva arbetare, som inbringar mer än de kostar. Å andra sidan måste den borgerliga ekonomin polemisera mot den allmänna vanföreställningen, som förväxlar kapitalistisk produktion med skattbildning[800*] och som därför tror, att ackumulerad rikedom är rikedom, som bevarats i sin ursprungliga form, alltså rikedom som undandras omsättningen och räddas undan förbrukningen. Men att låsa in pengarna vore raka motsatsen till att låta dem självföröka sig som kapital, och varuackumulation i skattbildningssyfte vore rena dårskapen.[800a*] När varor hopsamlas i stora mängder, beror det på en stockning i omsättningen eller på överproduktion.[801*] Den populära föreställningen blandar ofta ihop kapitalackumulationen, som är en produktionsprocess, med två andra ekonomiska fenomen: dels de hopade nyttigheter, som tillhör de rikas konsumtionsfond och endast långsamt förbrukas, dels uppläggandet av förråd eller resurser, ett fenomen som förekommer i alla produktionssätt och som vi i korthet skall dröja vid, då cirkulationsprocessen analyseras.[clxxiii*] Såtillvida har alltså den klassiska ekonomin rätt, när den betonar, att ackumulationens karakteristiska kännetecken är, att merprodukten skall förbrukas av produktiva arbetare i stället för att förbrukas improduktivt. Men på denna punkt börjar också villfarelserna. Adam Smith har gjort det till en modesak att framställa ackumulationen uteslutande som produktiva arbetares förbrukning av merprodukten, mervärdets kapitalisering som dess förvandling till arbetskraft rätt och slätt. Låt oss t.ex. höra, vad Ricardo säger: "Man måste förstå, att ett lands alla produkter konsumeras. Men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av sådana, som reproducerar ett annat värde, eller av sådana som inte reproducerar någonting. När vi säger, att intäkterna sparas och lägges till kapitalet, så menar vi, att den del som säges gå till kapitalet förbrukas av produktiva och inte av improduktiva arbetare. Ingen villfarelse kan vara större än den att inbilla sig, att kapitalet förökas genom att inte förbrukas."[802*] Ingen villfarelse kan vara större än den efter Adam Smith av Ricardo och alla efterföljare tanklöst upprepade, att "den del av intäkten, som säges gå till kapitalet, förbrukas av produktiva arbetare". Enligt denna uppfattning skulle allt mervärde, som förvandlas till kapital, bli variabelt kapital. Det delas i stället, liksom det ursprungligen satsade värdet, i konstant och variabelt kapital, i produktionsmedel och arbetskraft. Det är i form av arbetskraft det variabla kapitalet existerar inom produktionsprocessen. Under processens förlopp förbrukas arbetskraften av kapitalisten. Under sin verksamhet - arbetet - förbrukar den produktionsmedel. Samtidigt förvandlas de pengar, som kapitalisten har använt för inköp av

8 arbetskraft, till livsmedel, som förtäres, inte av "det produktiva arbetet" utan av "den produktive arbetaren". Genom en alltigenom felaktig analys kommer Adam Smith till det absurda resultatet, att fastän allt individuellt kapital är uppdelat i konstant och variabelt kapital, så skulle det samhälleliga kapitalet upplösas i endast variabelt kapital eller förbrukas endast i form av utbetalda arbetslöner. En textilfabrikör förvandlar t.ex p.st. till kapital. En del av pengarna investerar han i inköp av vävare, resten i ullgarn, maskiner o.s.v. Men de kapitalister, som han har köpt ullgarn och maskiner av, betalar ut en del av pengarna för arbete o.s.v., tills hela summan p.st. förbrukats i utbetalda arbetslöner, medan alla de produkter som de p.st. representerar förbrukas av produktiva arbetare. Tyngdpunkten i detta resonemang ligger, som man ser, i orden "och så vidare", som skickar oss från Pontius till Pilatus (utan att låta oss skåda den kapitalist, i vars händer det konstanta kapitalet, d.v.s. värdet av produktionsmedlen, slutligen hamnar.)[clxxiv*] I själva verket avbryter Adam Smith undersökningen, just när svårigheterna börjar.[803*] Så länge man håller sig till årsproduktionens summa, är den årliga reproduktionsprocessen lätt att förstå. Men alla årsproduktionens beståndsdelar måste ut i marknaden, och där börjar svårigheterna. De enskilda kapitalens och de personliga inkomsternas rörelser blandas med varandra och försvinner i ett allmänt kretslopp - den samhälleliga rikedomens cirkulation - som verkar förvirrande och ger undersökningen mycket invecklade uppgifter att lösa. I andra bokens tredje avdelning skall jag ge en analys av det verkliga förhållandet. - Det är fysiokraternas stora förtjänst, att de i sin "Tableau économique" [138] för första gången har gjort ett försök att ge en bild av årsproduktionen, sådan den uppträder i cirkulationen.[804*] För övrigt är det självklart, att den politiska ekonomin inte har underlåtit att i kapitalistklassens intresse utnyttja Adam Smiths sats: att hela den delen av nettoprodukten, som förvandlas till kapital, förtäres av arbetarklassen. 3. Mervärdets uppdelning i kapital och reveny. Abstinensteorin I förra kapitlet betraktade vi mervärdet resp. merprodukten endast som kapitalistens individuella konsumtionsfond, i detta kapitel hittills endast som en ackumulationsfond. Det är emellertid varken det ena eller det andra utan bägge delarna samtidigt. En del av mervärdet förtäres av kapitalisten såsom reveny,[805*] en annan del användes som kapital eller ackumuleras. Om mervärdets mängd är given, beror ackumulationens storlek uppenbarligen på hur mervärdet uppdelas i konsumtionsfond och ackumulationsfond, i reveny och kapital. Ju större den ena delen är, desto mindre blir den andra. Om alla andra förhållanden förblir oförändrade, beror ackumulationens storlek på det förhållande, vari denna fördelning sker. Men det är mervärdets ägare, kapitalisten, som gör denna fördelning. Den är alltså hans viljeakt. Den del av den inhöstade tributen, som han ackumulerar, säger man att han sparar, eftersom han inte förtär den, d.v.s. emedan han utövar sin funktion som kapitalist, nämligen funktionen att berika sig. Endast såsom personifierat kapital har kapitalisten ett historiskt värde och den historiska existensrätt, som enligt den spirituelle Lichnowski "inget datum inte har". [139] Endast i den mån han fyller denna funktion, är han själv en tillfällig nödvändighet, framvuxen ur det kapitalistiska produktionssättets tillfälliga nödvändighet. Men då är inte heller bruksvärdet och den personliga förbrukningen, utan bytesvärdet och värdeökningen hans avgörande

9 motiv. Som fanatisk anhängare av värdeökning tvingar han hänsynslöst mänskligheten att producera för produktionens egen skull och därmed också till att utvidga samhällets produktivkrafter och till att skapa de materiella produktionsbetingelser, som allena kan bilda det verkliga underlaget för en högre samhällsform, vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och fria utveckling. Endast som personifikation av kapitalet är kapitalisten respektabel. I denna egenskap har han samma absoluta ha-begär som skattsamlaren. Men det, som hos den senare framstår som en individuell mani, är hos kapitalisten en verkan av samhällsmekanismen, i vilken han bara är ett kugghjul. Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör, att det kapital, som användes i det enskilda företaget, ständigt växer, och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar, som om de vore yttre tvångslager. Den tvingar honom till att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, men han kan endast öka det genom fortsatt ackumulation. För såvitt han i hela sin verksamhet endast är en funktion av det kapital, som i honom har fått vilja och medvetande, betraktar han sin privata förbrukning som en stöld från sitt kapitals ackumulation, alldeles som i den italienska bokföringen privatutgifter figurerar på kapitalistens debetsida såsom en skuld till kapitalet. Ackumulation betyder erövring av den samhälleliga rikedomens värld. Samtidigt som den ökar mängden av det exploaterade människomaterialet, utvidgar den också kapitalistens direkta och indirekta herravälde.[806*] Men arvsynden verkar överallt. Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, av ackumulationen och av rikedomen, upphör kapitalisten till slut att vara endast förkroppsligat kapital. Han känner en "mänsklig sympati" [140] för sin egen Adam och blir så civiliserad, att han förlöjligar svärmeriet för askes som en gammaldags skattsamlarfördom. Medan den klassiske kapitalisten brännmärker den individuella konsumtionen såsom en synd mot hans funktion och som "avhållsamhet" från ackumulation, är den moderniserade kapitalisten i stånd att uppfatta ackumulationen som "försakelse" av sina njutningar. "Ack, tvenne själar bo i detta bröst och vilja skilda banor vandra!" [141][CLXXV*] I det kapitalistiska produktionssättets historiska begynnelse - och varje kapitalistisk uppkomling genomgår individuellt detta historiska stadium - härskar girighet och ha-begär som absoluta lidelser. Men den kapitalistiska produktionens framsteg skapar inte bara en ny värld av njutningar. Den öppnar också med kreditväsen och spekulation tusen källor till plötslig rikedom. På ett visst utvecklingsstadium blir ett konventionellt slöseri, som samtidigt är en exponering av rikedom och därför ett kreditmedel, dock en affärsmässig nödvändighet för den "olycklige" kapitalisten. Lyxen ingår i kapitalets representationskostnader. Dessutom berikar sig kapitalisten inte som skattsamlaren i förhållande till sitt eget personliga arbete och sin sparsamhet, utan i stället i samma grad som han utsuger främmande arbetskraft och tvingar arbetaren att försaka alla livets njutningar. Ehuru kapitalistens slöseri alltså aldrig har samma öppna karaktär som den elegante feodalherrens, i det att smutsig girighet och ängslig beräkning alltid lurar i bakgrunden, ökar dock hans slöseri i takt med hans ackumulation, utan att de behöver begränsa varandra. Därmed utvecklas i kapitalistens bröst en Faust-konflikt mellan ackumulationsdrift och njutningsdrift. "Industrin i Manchester", säger dr Aikin i en skrift, som utkom 1795, "kan uppdelas i fyra perioder. Under den första var fabrikanterna tvungna att arbeta hårt för sitt uppehälle."

10 De berikade sig speciellt genom att bestjäla de föräldrar, som satte sina barn i lära hos dem och fick punga ut med en högt tilltagen ersättning, medan lärlingarna uthungrades. Å andra sidan var genomsnittsprofiten låg, och ackumulationen krävde stor sparsamhet. De levde som skattsamlare och förtärde inte på långt när ens räntorna på sitt kapital. "Under den andra perioden hade de börjat samla små förmögenheter men arbetade lika hårt som förut", ty, som varje slavdrivare vet, kostar det arbete att exploatera arbete, "och de levde lika enkelt och sparsamt som förut... Under den tredje perioden började lyxen, och omsättningen ökade genom att man sände ut ryttare" (beridna handelsresande) "som tog upp order i alla marknadsstäder i kungariket. Det är sannolikt, att det före 1690 fanns få eller inga kapitalister, som i industrin hade förvärvat kapital över 3- à p.st. Men vid denna tid eller något senare hade industriidkarna redan ackumulerat kapital och började bygga hus av sten i stället för av trä eller tegel... Ännu i början av 18:e århundradet blev en Manchesterfabrikant föremål för grannarnas speglosor och huvudskakningar, om han satte fram ett glas utländskt vin för sina gäster." Före maskinernas införande kostade en fabrikant aldrig på sig mer än 6 pence för ett glas punsch och 1 penny för en rulle tobak, när han någon kväll satt på puben tillsammans med sina kolleger. Först år 1758 såg man "en i affärsverksamhet verkligen sysselsatt person med eget ekipage" - och det bildade epok. "Den fjärde perioden" - sista tredjedelen av 18:e århundradet - "är den stora lyxens och slöseriets tid, då man levde högt på en handel, som omspände hela Europa, med handelsresande och varulager i varje provins."[807*] Vad skulle den gode dr Aikin säga, om han finge återuppstå i det nutida Manchester? Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna. [142] "Det är sparsamheten, inte arbetsamheten (industry), som är den omedelbara orsaken till kapitalackumulationen. Men arbetet levererar förstås det material, som sparsamheten ackumulerar."[808*] Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merprodukten till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull - i denna formel uttalade den klassiska ekonomin bourgeoisiperiodens historiska uppgift. Den gjorde sig inte några illusioner beträffande rikedomens födslovåndor,[809*] men vad tjänar det till att klaga över en historisk nödvändighet? Om den klassiska ekonomin betraktar proletären endast som en maskin för produktion av mervärde, så ser den i kapitalisten endast en maskin för detta mervärdes förvandling till kapital. Den tar hans historiska mission på djupaste allvar. För att skydda sin gunstling från den olycksaliga konflikten mellan njutningslystnad och ha-begär förfäktade Malthus i början av detta århundrade en arbetsdelning, som anvisade de kapitalister, som verkligen var sysselsatta i produktionen, uppgiften att ackumulera, medan de övriga delägarna i mervärdet, jordaristokraterna, statens och kyrkans ämbetsmän, fick uppgiften att förslösa. Det är av den största betydelse, säger han, att "hålla isär passionen för utgiften och passionen för ackumulation (the passion for expenditure and the passion for accumulation)".[810*] De herrar kapitalister, som för längesen hade blivit goddagspiltar och världsmän, protesterade i högan sky. Vad är meningen? ropade en av deras talesmän, en anhängare av Ricardo.

11 Predikar herr Malthus höga jordräntor, högre skatter o.s.v., för att de improduktiva konsumenterna skall sporra industriidkarna till flit och sparsamhet? Visserligen bör parollen vara: produktion, produktion i ständigt stigande skala, "men ett sådant tillvägagångssätt skulle mera hämma än sporra produktionen. Det är f.ö. inte rättvist (nor is it quite fair) att på detta sätt hålla ett antal människor i sysslolöshet endast för att sporra andra, vilkas karaktär är sådan, att man kan räkna med (who are likely, from theirs characters) att de skall utföra sin verksamhet framgångsrikt, bara man kan tvinga dem att fungera."[811*] Lika orimligt som han finner det vara att sporra industriidkaren till ackumulation genom att skumma bort grädden på mjölken för honom, lika nödvändigt anser han det vara, att arbetarens lön begränsas till ett minimum "för att hålla honom arbetsam". Han söker inte heller ett ögonblick dölja, att hemligheten med profiten är, att man tillägnar sig främmande, obetalt arbete. "Ökad efterfrågan på arbete från arbetarnas sida betyder ingenting annat än att de är beredda att ta för sig mindre av sin egen produkt och lämna en större del därav åt företagarna; och om man säger, att detta genom minskad konsumtion" (från arbetarnas sida) "framkallar överproduktion, så kan jag nöja mig med att svara, att detta är det samma som hög profit."[812*] Denna lärda tvist om hur det byte, som rövas från arbetaren, skall ur ackumulationens synpunkt bäst fördelas mellan verksamma kapitalister och lata jordägare o.s.v., förstummades vid julirevolutionens utbrott (1830). Kort därefter lät arbetarna i Lyon stormklockan ljuda, och de engelska jordproletärerna släppte den röde hanen lös. På denna sidan Kanalen grasserade owenismen, på den andra sidan dominerade st. simonismen och fourierismen. Vulgärekonomins tid var kommen. Den grep tillfället och publicerade en doktrin, avsedd att rädda samhället.[clxxvi*] Precis ett år, innan Nassau W. Senior i Manchester hade upptäckt, att profiten (inklusive räntan) är produkten av den "sista, tolfte timmen", hade han meddelat mänskligheten en annan upptäckt. "Jag ersätter", förkunnade han högtidligt, "ordet kapital som produktionsinstrument betraktat med ordet abstinens."[813*] Ett oöverträffat prov på vulgärekonomins "upptäckter"! En ekonomisk kategori ersättes med en sykofantisk fras. Det är allt. "Då vilden tillverkar en båge", docerar Senior, "så utövar han industriell verksamhet, men han praktiserar inte abstinens." Detta förklarar för oss, hur och varför arbetsmedel kunde fabriceras i äldre samhällsförhållanden "utan" kapitalistens "abstinens". "Ju mer samhället utvecklas, desto mer abstinens kräver det"[814*], nämligen abstinens från deras sida, vars verksamhet går ut på att tillägna sig andras arbete och andras arbetsprodukter. Alla betingelser för arbetsprocessen förvandlas till lika många slags abstinens från kapitalistens sida. Om inte all spannmål förtäres utan en del blir utsäde - abstinens från kapitalistens sida! Om vinet får tid att jäsa - abstinens från kapitalistens sida![815*] Kapitalisten rövar från sin egen Adam, då han "lånar arbetaren produktionsinstrumenten" (!), d.v.s. när han förbinder dem med arbetskraft för att öka sitt kapital i stället för att äta upp ångmaskinerna, bomullen, järnvägarna, gödseln, draghästarna o.s.v., eller enligt vulgärekonomernas naiva föreställning förslösa "deras värde" i form av lyx och andra konsumtionsmedel.[816*] Hur kapitalistklassen egentligen skall bära sig åt med detta, det är en hemlighet, som vulgärekonomin hittills hårdnackat har bevarat. Nog av: världen existerar

12 endast tack vare kapitalistens, denne moderne Vishnu-botgörares[CLXXVII*] självstympning. Inte bara ackumulationen utan redan "bevarandet av kapitalet kräver en oavbruten kraftansträngning för att motstå frestelsen att förtära det".[817*] Den enklaste humanitet bjuder alltså uppenbarligen, att man frigör kapitalisterna från detta martyrium och denna frestelse. Så blev ju nyligen slavägaren i Georgia genom slaveriets avskaffande löst ur det besvärliga dilemmat, om han skulle festa upp den merprodukt, som han hade piskat ur negerslaven, eller delvis återförvandla den till flera negrer och mera jord. Inte endast enkel reproduktion utan också reproduktion i utvidgad skala förekommer i de mest olika samhällsformer, om också i olika omfattning. Det produceras och konsumeras oupphörligen mer och mer, och som följd därav blir också ständigt fler produkter förvandlade till produktionsmedel. Men denna process uppträder inte som ackumulation av kapital och därför inte heller som en kapitalistens funktion, så länge inte produktionsmedlen, produkterna och arbetarnas livsmedel antar formen av kapital i förhållande till arbetarna.[818*] Den för några år sedan (1855) avlidne Richard Jones, Malthus' efterträdare som professor i politisk ekonomi vid East Indian College i Haileybury, illustrerar detta förträffligt med hjälp av två viktiga fakta. Då huvuddelen av det indiska folket består av bönder, som är självständiga småproducenter, framträder deras produkter, deras arbets- och livsmedel "inte som en fond, hopsparad av främmande intäkter, och som därför inte heller har genomlöpt någon föregående ackumulationsprocess."[819*] I de provinser, där det engelska herraväldet ännu inte har upplöst det gamla samhällssystemet, arbetar däremot de jordlösa arbetarna för överklassen, som inhöstar en del av jordbrukets merprodukt som tribut eller jordränta. En del av denna produkt förbrukas direkt av överklassen, medan en annan del förvandlas av arbetarna till lyxföremål och andra konsumtionsvaror, som överklassen förbrukar, och resten användes till att avlöna de arbetare, som själva äger sina arbetsredskap. Produktion och reproduktion i utvidgad skala går här sin gilla gång utan inblandning av detta moderna helgon, denna riddare av den sorgliga skepnaden, den "abstinente" kapitalisten. 4. Omständigheter, som oberoende av mervärdets proportionella uppdelning i kapital och reveny bestämmer ackumulationens omfång: Arbetskraftens exploateringsgrad - Arbetets produktivkraft - Växande differens mellan produktivt och konsumerat kapital - Det satsade kapitalets storlek Om vi förutsätter, att mervärdet fördelas i ett bestämt förhållande mellan tillskottskapital och reveny, så beror uppenbarligen det ackumulerade kapitalets storlek av mervärdets absoluta storlek. Antar vi, att 80 % kapitaliseras och 20 % förtäres, så belöper sig det ackumulerade kapitalet till p.st. eller p.st. vid ett mervärde på resp p.st. Som följd härav kommer alla de faktorer, som påverkar mervärdets storlek, att också i motsvarande grad påverka ackumulationens storlek. Dessa omständigheter har utförligt behandlats i kapitlen om produktionen av mervärde. Vi återvänder till dem nu, endast i den mån de ger oss nya synpunkter på ackumulationen. Man torde erinra sig, att mervärdekvoten är direkt beroende av arbetskraftens exploateringsgrad. Den politiska ekonomin fäster så stort avseende vid detta, att den emellanåt blandar ihop ökad produktivitet med ökad exploatering av arbetskraften, vad beträffar dessa faktorers inverkan på ackumulationen.[820*] I avsnitten om mervärdets produktion förutsatte vi alltid, att arbetslönen åtminstone motsvarade arbetskraftens värde. Arbetslönens våldsamma nedpressande under detta värde spelar emellertid en så viktig roll,

13 att vi ett ögonblick måste uppehålla oss därvid. Inom vissa gränser kan nämligen arbetarens nödvändiga konsumtionsfond faktiskt förvandlas till en ackumulationsfond för kapitalet. "Arbetslönen", säger J. St. Mill, "har ingen produktivkraft; den är priset för en produktivkraft. Arbetslönen bidrar inte vid sidan av själva arbetet till varuproduktionen, lika litet som priset på själva maskineriet; Om arbete kunde erhållas utan köp, så vore arbetslönen överflödig."[821*] Men om arbetarna kunde leva av luft, så vore de inte till salu till något pris. Kostnaden noll är alltså en gräns i matematisk mening, alltid omöjlig att nå, men alltid möjlig att närma sig. Det är kapitalets ständiga tendens att trycka ner arbetslönen till denna gräns. En skriftställare från 18:e århundradet, författaren till "Essay on Trade and Commerce", som jag ofta citerat, förråder endast det engelska kapitalets innersta hemlighet, när han förklarar, att det är Englands historiska uppgift att trycka ner den engelska arbetslönen till den franska och holländska nivån.[822*] Han säger bl.a. helt troskyldigt: "Men om våra fattiga" (jargong för ordet arbetare) "vill leva i lyx... måste deras arbete naturligtvis bli dyrare... Man behöver bara se den hårresande massa överflödsvaror (heap of superfluities), som våra manufakturarbetare förbrukar, såsom brännvin, gin, te, socker, utländska frukter, starköl, tryckt linneväv, snus, röktobak etc."[823*] Han citerar en skrift av en fabrikant från Northamptonshire, som skelar upp mot himlen och klagar: "Arbete är en hel tredjedel billigare i Frankrike än i England, ty de franska fattiga arbetar hårt och lever enkelt, vad beträffar både föda och kläder. Deras vanliga föda är bröd, frukter, kål, rötter och torkad fisk. De äter sällan kött och, när vetet är dyrt, mycket litet bröd."[824*] "Vartill ytterligare kommer", fortsätter essayisten, "att deras dryck består av vatten och andra svaga drycker, så att de i själva verket förbrukar häpnadsväckande litet pengar... Ett sådant sakernas tillstånd är säkerligen svårt att åstadkomma, men att det inte är alldeles omöjligt, det bevisar förhållandena i Frankrike och Holland."[825*] Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är det perspektiv, som mr Stapleton, medlem av parlamentet, i ett valföredrag målar upp om arbetets pris i framtiden. "Om Kina blir ett stort industriland", sade mr Stapleton, "kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå." (Notis i "Times" den 3 sept )[CLXXVIII*] Två årtionden senare än den ovan citerade "Essay" (av 1770) följdes samma människovänliga linje av en amerikansk humbug, den adlade yankeen Benjamin Thomson (alias lord Rumford), till både Guds och människors välbehag. Hans "Essays" är en kokbok med recept av alla slag för att ersätta arbetarnas vanliga, dyra mat med surrogat. Ett av denne sällsamme "filosofs" mest lyckade recept är följande:

14 "5 pund korn, 5 pund majs, för 3 pence sill, 1 penny salt, 1 penny ättika, 2 pence peppar och kryddor - summa 203/4 pence, som ger 64 portioner soppa, ja med genomsnittspriset på spannmål kan kostnaden pressas ner till 1/4 pence per person.[826*] Med den kapitalistiska produktionens framsteg har varuförfalskningen gjort Thomsons ideal överflödiga.[827*] I slutet av 18:e och början av 19:e århundradet hade de engelska arrendatorerna och godsägarna lyckats framtvinga den absoluta minimilönen genom att betala lantarbetarna en arbetslön under minimum och resten i form av fattigunderstöd. Under denna "gamla goda tid" hade de engelska lantjunkarna ännu rätt att fastställa "lagliga" lönetariffer för lantarbetet. Ett exempel på den burleska humor, som härvid praktiserades: "När lantjunkarna (squires) fastställde lönerna för Speenhamland 1795, hade de just ätit middag och ansåg tydligen, att arbetarna inte behövde någon sådan... De beslöt, att veckolönen skulle vara 3 sh. pr man, om en kaka bröd på 8 pund 11 ounces kostade 1 shilling, och lönen skulle stiga i takt med brödpriset, tills kakan kostade 1 sh. 5 pence. Så snart brödpriset stigit ytterligare, skulle lönen proportionsvis minska, tills brödpriset uppnått 2 sh., och då skulle varje arbetskarl klara sig med 1/5 mindre mat än förut."[828*] Inför överhusets undersökningskommitté år 1814 tillfrågades en viss A. Bennet, stor arrendator, fredsdomare, fattighusföreståndare och lönereglerare: "Existerar det något förhållande mellan dagsverkets värde och arbetarens fattigunderstöd?" Svar: "Ja, varje familjs veckoinkomst kompletteras utöver det nominella beloppet, så att den motsvarar en brödranson av 8 pund 11 ounces samt 3 pence pr individ... Vi anser denna portion tillräcklig för en veckas uppehälle åt varje person i familjen, och de 3 pence är avsedda till kläder. Om kommunen (die Pferrei = pastoratet) föredrar att själv hålla kläder, dras dessa 3 pence ifrån. Denna praxis råder inte bara i hela västra delen av Wiltshire utan, enligt min uppfattning, i hela landet."[829*] "Det är på detta sätt", utropar en borgerlig skriftställare från denna tid, "som arrendatorerna i åratal har förödmjukat en aktningsvärd klass av sina landsmän genom att tvinga dem att ta sin tillflykt till fattighuset... Arrendatorerna har ökat sina egna vinster, samtidigt som de hindrat arbetarna att ackumulera ens den oumbärligaste konsumtionsfond."[830*] Vilken roll det direkta röveriet från arbetarnas nödvändiga konsumtionsfond nu för tiden spelar för bildandet av mervärde och därmed för kapitalets ackumulationsfond, har t.ex. den s.k. hemindustrin (se kap. 13, nr 8 d) visat. Ytterligare fakta följer i detta avsnitt. Den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, måste visserligen alltid vara tillräcklig för att sysselsätta det antal arbetare, som motsvarar anläggningens storlek, men därav följer inte, att det konstanta kapitalet nödvändigtvis måste ökas i samma förhållande som den sysselsatta arbetsmängden. I en fabriksanläggning levererar t.ex. 100 arbetare på 8 timmar 800 arbetstimmar. Om kapitalisten vill öka denna summa med hälften, kan han anställa ytterligare 50 arbetare, men då måste han också satsa nytt kapital inte bara för löner utan också för arbetsmedel. Men han kan också låta de förra 100 arbetarna arbeta 12 timmar i stället för 8, och då är de redan befintliga arbetsmedlen tillräckliga, låt vara att deras förslitning går fortare. På detta sätt kan merprodukten och mervärdet, varpå ackumulationen beror, ökas genom bättre utnyttjande av arbetskraften utan motsvarande ökning av det konstanta kapitalet.

15 I den extraktiva industrin, t.ex. gruvorna, utgör råvarorna inte någon del av kapitaltillskottet. Arbetsobjektet är här inte en produkt av föregående arbete utan gratis skänkt av naturen, som t.ex. malmer, stenkol, sten o.s.v. Här består det konstanta kapitalet nästan uteslutande av arbetsmedel, som mycket väl kan uthärda ett ökat arbetskvantum (dag- och nattskift t.ex.). Under i övrigt oförändrade förhållanden kommer emellertid produktmängden och dess värde att stiga i direkt proportion till det använda arbetet. De ursprungliga producenterna, samtidigt också de ursprungliga skaparna av allt kapital, människan och naturen, samverkar här alldeles som på produktionens första dag. Tack vare arbetskraftens tänjbarhet utvidgas ackumulationen, utan att det konstanta kapitalet i förväg har ökats. Inom jordbruket kan man inte odla upp nya arealer utan att förbruka mera utsäde och gödningsämnen. Men sedan man gjort dessa utlägg, åstadkommer den rent mekaniska bearbetningen av jorden en fantastisk inverkan på produktmängden. Om ett oförändrat antal arbetare presterar en större arbetsmängd, ökas sålunda fruktbarheten, utan att nya tillskott av arbetsmedel erfordras. Det är återigen människornas direkta inverkan på naturen, som verkar som en omedelbar källa till ökad ackumulation, utan att nytt kapital tillsättes. I den egentliga industrin slutligen nödvändiggör varje ökning av arbetsmängden en motsvarande ökning av råmaterialet, men inte nödvändigtvis även av arbetsmedlen. Då den extraktiva industrin och jordbruket förser förädlingsindustrin med råvaror både for dess egna produkter och dess arbetsmedel, drar också industrin fördel av den produktmängd, som jordbruk och bergshantering kan frambringa utan motsvarande ökning av det satsade kapitalet. Resultatet är, att kapitalet genom att lägga under sig de bägge ursprungliga källorna till rikedom, arbetskraften och jorden, får en expansiv kraft, som sätter det i stånd att utvidga ackumulationen utöver de gränser, som dess egen storlek utstakat, och som bestämmes av värdet och mängden av de produktionsmedel, som redan är producerade och i vilka kapitalet existerar. En annan viktig faktor i kapitalets ackumulation är det samhälleliga arbetets produktivitetsgrad. Med arbetets produktivkraft växer produktmassan, som representerar ett visst värde, alltså även ett mervärde av viss given storlek. Vid oförändrad eller till och med fallande mervärdekvot ökar därför merproduktens mängd, om arbetets produktivkraft växer fortare än mervärdekvoten faller. I detta fall kan kapitalisten öka sin konsumtion utan att tillgripa ackumulationsfonden och utan att fördelningen mellan konsumtion och ny kapitalbildning förändras. Ackumulationsfonden kan t.o.m. öka på bekostnad av konsumtionsfonden, samtidigt som varorna produceras så mycket billigare, att kapitalisten har lika stor eller större mängd varor än förut till förfogande för sin personliga konsumtion. Men när arbetets produktivkraft stiger, blir arbetskraften, som vi har sett, ständigt billigare, medan mervärdekvoten växer, t.o.m. om reallönen samtidigt stiger. Arbetslönen ökar aldrig i samma grad som arbetets produktivkraft. Samma variabla kapital kan därför sätta mera arbetskraft och därmed också mera arbete i verksamhet. Samma konstanta kapital framträder i mera produktionsmedel, d.v.s. mera arbetsmedel, råmaterial och hjälpämnen, och det levererar alltså mera material både för varuproduktion och värdebildning samt uppsuger mera arbete än förut. Ackumulationen ökar därför, även om tillskottskapitalets värde förblir oförändrat eller

16 t.o.m. avtar. Reproduktionen utvidgas inte endast materiellt, utan dessutom ökar produktionen av mervärde snabbare än tillskottskapitalets värde.[clxxix*] Utvecklingen av arbetets produktivkraft återverkar också på det ursprungliga kapitalet eller det kapital, som redan är investerat i produktionsprocessen. En del av det verksamma konstanta kapitalet består av arbetsmedel, såsom maskineri o.s.v., som endast förbrukas under längre perioder, och som därpå reproduceras eller ersättes med nya exemplar av samma slag. Men varje år dör en del av dessa arbetsmedel bort eller når slutmålet för sin produktiva verksamhet. Arbetsmedlen befinner sig därför ständigt i ett stadium av successiv reproduktion eller ersättning med nya exemplar av samma slag. Om arbetets produktivkraft har stegrats i de industrigrenar som producerar dessa arbetsmedel - och den stiger oavbrutet som följd av vetenskapens och teknikens ständiga framsteg - så kommer effektivare och i förhållande till prestationsförmågan billigare maskiner, verktyg och apparater i stället för de gamla. Det gamla kapitalet reproduceras i en mera produktiv form, bortsett från de oupphörliga detaljförändringarna i de befintliga produktionsmedlen. Den andra delen av det konstanta kapitalet, råmaterialet och hjälpämnena, reproduceras kontinuerligt under årets lopp, inom jordbruket i regel en gång om året. Varje förbättring av produktionsmetoderna verkar alltså nästan samtidigt på det nytillkomna kapitalet och på det redan fungerande kapitalet. Varje framsteg inom kemin inte bara mångdubblar antalet nyttiga ämnen och den nyttiga användningen av redan kända, varigenom det växande kapitalets verksamhetsområde utvidgas, utan kemin finner också metoder att nyttiggöra avfallet från produktions- och konsumtionsprocessen och skaffar på så sätt kapitalet nytt råmaterial utan nya kapitalinsatser. Liksom ökad anspänning av arbetskraften leder till bättre utnyttjande av naturrikedomarna, så utgör vetenskap och teknik en expansionskraft hos kapitalet, som är oberoende av det fungerande kapitalets givna storlek. De återverkar samtidigt på den del av originalkapitalet, som skall förnyas. I sin nya form får det utan vederlag del av de samhälleliga framsteg, som gjordes, medan det ännu hade sin gamla form. Visserligen åtföljes denna utveckling av produktivkraften tillika av en partiell värdeminskning av det fungerande kapitalet. I den mån denna värdeminskning blir mera kännbar genom konkurrensen, får arbetarna bära det mesta av följderna, genom att kapitalisterna håller sig skadeslösa genom hårdare exploatering av arbetskraften. Arbetet överför värdet av de konsumerade produktionsmedlen till produkten. Å andra sidan växer värdet och mängden av de produktionsmedel, som en given arbetsmängd sätter i rörelse, i samma proportion som arbetets produktivitet ökar. Samma arbetsmängd tillför visserligen produkterna samma mängd nyvärde som förut, men det gamla kapitalvärdet, som överföres till produkten, växer med arbetets stigande produktivitet. Låt oss anta, att en engelsk och en kinesisk bomullsspinnare arbetar lika många timmar och med samma intensitet. Bägge frambringar då på en vecka lika stora värden. Men trots denna likhet är det en oerhörd skillnad mellan värdet av engelsmannens veckoprodukt, producerad medelst en väldig automatisk maskin, och kinesens, som framställts med en spinnrock. Under loppet av den tid kinesen använder för att spinna 1 pund bomull, spinner engelsmannen flera hundra pund. Han överför därför till sin produkt råmaterial, som är flera hundra gånger mera värda och som samtidigt har fått en ny och användbarare form, som sedan åter kan fungera som kapital. F. Engels skriver: "År 1782 låg de tre senaste årens hela ullproduktion" (i England) "obearbetad på grund av brist på arbetare och hade förblivit liggande, om inte det nyuppfunna

17 maskineriet hade kommit till hjälp och spunnit ullen."[831*] Det materialiserade arbete, som föreligger i form av maskineri, stampar naturligtvis inte nya arbetare ur jorden. Men maskineriet gör det möjligt att produktivt förbruka ullen och uppehåller dessutom det gamla värdet i garnet, allt detta med en mindre mängd levande arbete än förut. Härigenom skapas också förutsättningar och motiv för utvidgad reproduktion av ull. Det är det levande arbetets natur, att det bevarar gammalt värde, samtidigt som det skapar nytt värde. När produktivkraften och ackumulationen ökar, när produktionsmedlen tillväxer i verksamhet, omfång och värde, då bevarar och förevigar också arbetet ett ständigt ökat kapitalvärde i ständigt nya former.[832*] Denna arbetets naturkraft framträder som en självbevarelsedrift hos det kapital, som arbetet är förbundet med, på samma sätt som arbetets samhälleliga produktivkrafter ter sig som kapitalets egenskaper och kapitalistens ständiga tillägnande av merarbete som en kapitalets oavbrutna självförökning. Alla arbetets krafter synes vara kapitalets krafter, liksom varans alla värdeformer framträder som penningformer. När kapitalet växer, ökas också differensen mellan det kapital, som användes i produktionsprocessen, och det kapital som förbrukas vid framställningen av den enskilda produkten. Med andra ord: värdet och mängden av arbetsmedlen växer - byggnader, maskiner, dragdjur, apparater av olika slag, som gör tjänst under kortare eller längre tid i den oavbrutet pågående produktionsprocessen och som användes, för att man vill uppnå bestämda nyttoeffekter. Dessa arbetsmedel ingår i sin helhet i produktionsprocessen, men deras förslitning sker gradvis, och de överför därför sitt värde gradvis till produkten. I den mån dessa arbetsmedel tjänar som produktbildare utan att tillföra produkten värde - alltså användes helt men konsumeras endast delvis - presterar de, som förut nämnts, samma gratistjänst som naturkrafterna, vatten, luft, ånga, elektricitet o.s.v. När denna gratistjänst från det förgångna arbetet gripes och besjälas av levande arbete, växer den med ackumulationens växande omfång. Då den förgångna tidens arbete ständigt förkläder sig som kapital, d.v.s. då överskottet av det arbete, som A, B, C o.s.v. har utfört, alltid blir en ickearbetare X:s egendom, överflödar borgare och politiska ekonomer av beröm över de tjänster, som det förgångna arbetet har gjort, och som enligt det skotska geniet MacCulloch t.o.m. borde få sin egen belöning (ränta, profit o.s.v.)[833*] Dessa visa män inbillar sig, att den ständigt växande betydelsen av det förgångna arbetet, som i form av produktionsmedel medverkar i den levande arbetsprocessen, beror på detta arbetes samhälleliga kapitalform, och de förstår inte, att det är det tidigare obetalda arbetet som nu gör tjänst. Den kapitalistiska produktionens praktiska representanter och ideologiska pratmakare kan lika litet tänka sig produktionsmedlen åtskilda från den samhälleliga karaktärsmask, som nu klibbar vid dem, som en slavägare kan tänka sig arbetaren frigjord från karaktären av slav. Vid en given exploatering av arbetskraften är mervärdemängden bestämd av det antal arbetare, som samtidigt exploateras, och dessa motsvarar, om också i växlande relation, kapitalets storlek. Ju fortare kapitalet alltså växer på grund av successivt ökande ackumulation, desto fortare växer också den värdesumma, som uppdelas i en ackumulationsfond och en konsumtionsfond. Kapitalisten kan därför leva flottare och samtidigt "försaka" mer. Och slutligen verkar alla produktionens drivande krafter starkare, ju större omfång produktionen får och ju större det satsade kapitalet är. 5. Den s.k. lönefonden

18 Det framkom under loppet av denna undersökning, att kapitalet inte är en bestämd storlek utan en elastisk del av den samhälleliga rikedomen, och att det oavbrutet varierar med mervärdets uppdelning i reveny och ny kapitalbildning. Det visade sig vidare, att även om det verksamma kapitalets storlek är given, så är den av kapitalet utnyttjade arbetskraften, vetenskapen och jorden (som ekonomiskt omfattar alla arbetsföremål, som finns i naturen utan människans åtgörande), elastiska krafter, som inom vissa gränser ger kapitalet fritt spelrum, oberoende av dess egen storlek. Vi bortsåg i detta sammanhang från alla förhållanden, som beror på cirkulationsprocessen, och som kan ge kapital av samma storlek mycket olika verkningsgrad. Vi förutsatte, att det kapitalistiska produktionssättet förelåg i renodlad form, att den kapitalistiska produktionens begränsningar kvarstod, och vi bortsåg därför från varje planmässig och rationell förbindelse mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Den klassiska ekonomin har alltid brukat betrakta det samhälleliga kapitalet som en oföränderlig storhet med en oföränderlig verkningsgrad. Men denna fördom upphöjdes till en fast dogm först genom urbrackan Jeremias Bentham, detta fantasilösa, pedantiska, pladdriga orakel för det 19:e århundradets gemena borgerskap.[834*] Bentham är bland filosoferna, vad Martin Tupper är bland diktarna. Bägge är av en typ, som endast är tänkbar i England.[835*] Om man godtar hans dogm, blir de alldagligaste händelser i produktionsprocessen, som t.ex. dess plötsliga utvidgningar och sammandragningar, fullständigt obegripliga.[836*] Benthams lärosats utnyttjades både av honom själv och av Malthus, James Mill, MacCulloch m.fl. till försvar för kapitalet, i synnerhet för att framställa det variabla kapitalet, den del av kapitalet som omsättes i arbetskraft, som en fast storhet. De materiella ting, varav det variabla kapitalet består, d.v.s. de existensmedel, som det representerar, eller den s.k. lönefonden, blev omgärdad med oöverstigliga naturskrankor och omdiktade till en avgränsad del av den samhälleliga rikedomen. För att sätta i rörelse den del av den samhälleliga rikedomen, som skall fungera som konstant kapital eller, materiellt uttryckt, som produktionsmedel, krävs en bestämd mängd levande arbete. Denna arbetsmängd är beroende av de tekniska förhållandena. Men den arbetsstyrka, som behövs för att leverera denna arbetsmängd, är inte given, ty antalet växlar med exploateringsgraden av varje enskild arbetare. Inte heller arbetskraftens pris är givet, endast en mycket elastisk minimigräns. De fakta, som ligger till grund för denna dogm, är följande: Å ena sidan har arbetaren ingen medbestämmanderätt vid fördelningen av den samhälleliga rikedomen i njutningsmedel för de icke-arbetande och i produktionsmedel. Å andra sidan kan han endast i gynnsamma undantagsfall öka den s.k. lönefonden på bekostnad av de rikas "reveny".[837*] Till vilka absurda och meningslösa resultat det kan leda, när de kapitalistiska gränserna för lönefonden omdiktas till samhälleliga naturgränser, visar bl.a. professor Fawcetts uttalande: "Ett lands cirkulerande kapital[838*] är dess lönefond. För att beräkna genomsnittslönen för varje enskild arbetare behöver vi endast helt enkelt dividera detta kapital med antalet sysselsatta arbetare."[839*] D.v.s. först lägger vi ihop de individuella arbetslöner, som verkligen har utbetalats, och så säger vi att denna addition bildar den värdesumma, som Gud och naturen har bestämt till lönefond. Slutligen dividerar vi denna summa med antalet arbetare för att utröna, hur mycket varje arbetare får i genomsnittslön. En otroligt fiffig procedur. Den hindrar inte hr Fawcett att i samma andedrag säga: "Den totalrikedom, som årligen ackumuleras i England, delas i två delar. Den ena delen användes i England för att uppehålla vår egen industri. Den andra delen exporteras till

19 främmande länder... Den del, som användes i vår egen industri, utgör ingen betydande del av den rikedom, som årligen ackumuleras här i landet."[840*] Största delen av den årliga merprodukt, som rövas från den engelska arbetaren, kapitaliseras alltså inte i England utan i främmande länder. Men med det på detta sätt exporterade tillskottskapitalet exporteras ju också en del av den "lönefond", som Gud och Bentham har uppfunnit.[841*] Noter: [793*] "Ackumulation av kapital: användning av en del av inkomsten som kapital." (Malthus: "Definitions etc.", Cazenoves ed., s. 11.) "Omvandling av avkastningen till kapital." (Malthus: "Principles of Political Economy", 2:a ed., London 1836, s [793a*] Vi bortser här från den internationella handeln, som ersätter inhemska varuslag med utländska, och varigenom en nation kan byta ut lyxartiklar mot produktions- eller livsmedel och tvärtom. För att kunna uppfatta undersökningens föremål i dess renhet, fritt från störande biomständigheter, måste vi här betrakta hela handelsvärlden som en nation och förutsätta, att den kapitalistiska produktionen överallt vunnit fotfäste och bemäktigat sig alla produktionsgrenar. [793b*] Sismondis analys av ackumulationen lider av det stora felet, att han alltför ofta nöjer sig med frasen "förvandling av avkastning till kapital" utan att analysera de materiella betingelserna för denna operation. [135] [793c*] "Det ursprungliga arbetet, som bildar grunden till hans kapital..." (Sismondi: a.a., s. 109.) [794*] "Arbetet skapar kapitalet, innan kapitalet använder arbetet." (E. G. Wakefield: "England and America", London 1833, vol. II, s. 110.) [795*] Kapitalistens äganderätt till andras arbetsprodukt "är en sträng konsekvens av tillägnandets lag, vars grundprincip tvärtom var varje arbetares uteslutande äganderätt till produkten av det egna arbetet." (Cherbuliez: "Richesse ou Pauvreté",[CLXXI*] Paris 1841, s. 58, där emellertid denna dialektiska omkastning inte framställes korrekt.) [796*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'economie Politique", vol. I, s. 70. [796a*] ibid. s [796b*] ibid. s [797*] "Kapital, d.v.s. ackumulerad rikedom, använd i profitsyfte." (Malthus: "Princ. of Pol. Econ.", s. 262.) "Kapital består av rikedom, som sparats från avkastningen och användes i avsikt att göra profit." (R. Jones: "An Introductory Lecture on Political Economy", London 1833, s. 16.)

20 [798*] "Ägarna till merprodukt eller kapital." ("The Source and Remedy of the National Difficulties. A Letter to Lord John Russell", London 1821.) [799*] "Kapitalet, med ränta på ränta på varje sparat öre, växer så fort, att all rikedom i världen, som frambringar intäkter, för längesen har blivit kapitalräntor." ("London Economist" 19 juli 1859.) [Economist är verkligen för blygsam. I dr Prices spår kunde den med noggranna analyser bevisa, att man måste utöka vårt jordklot med andra planeter, om man vill ge kapitalet allt vad som egentligen tillkommer det.] Meningen inom klammer hos Kautsky/Sandler, ej i 4:e uppl. - IB. [800*] "Ingen politisk ekonom i vår tid kan med sparande mena den rena skattbildningen. Men bortser man från denna inskränkta och olämpliga metod, kan man inte tänka sig någon annan betydelse av uttrycket 'att spara' än att det sparade användes på ett annat sätt än det som förbrukas, och denna olikhet kan i sin tur bero på att olika slags arbete underhålles i de olika fallen." (Malthus: a.a., s. 38, 39.) [800a*] Hos Balzac, som så grundligt har studerat alla former av girighet, har den gamle ockraren Gobseck börjat gå i barndomen, redan innan han börjar samla skatter genom att lagra varor. [801*] "Ackumulation av kapital - varubytet upphör - överproduktion." (Th. Corbet: "An inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals", London 1841, s. 14.) [802*] Ricardo: "Principles of Political Economy", 3:e ed. London 1821, s. 163, n. [803*] Trots sin "logik" upptäcker J. St. Mill inte ens sådana fel hos sina föregångare, som ligger helt inom den borgerliga synkretsen och fullt i dagen för varje fackman. Överallt återger han som en lydig elev sina mästares tankeförvirring. Även här: "Kapitalet självt upplöses slutligen i löner, och då det ersattes genom produkternas försäljning, förvandlas det åter till löner." [804*] I många hänseenden gör Adam Smith inga framsteg, utan snarare baksteg, i jämförelse med sina föregångare, särskilt fysiokraterna, i framställningen av reproduktionsprocessen och därmed även av ackumulationen. Den verkligt fabelaktiga läran, som ekonomerna har ärvt från honom och som går ut på att en varas pris består av arbetslön, profit och jordränta, hänger ihop med hans ovannämnda illusion. Från denna utgångspunkt tillstår åtminstone Storch naivt: "Det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i dess enkla beståndsdelar." (Storch: "Cours d'economie Politique", ed. Petersburg 1815, del I, s. 140, n.) En skön ekonomisk vetenskap, som förklarar det omöjligt att upplösa varupriset i dess enkla beståndsdelar! Närmare härom kommer i tredje avdelningen av andra och sjunde avdelningen av tredje boken. [805*] Läsaren torde bemärka, att ordet reveny användes i dubbel mening: 1. för mervärdet såsom en frukt, som periodiskt härrör från kapitalet; 2. för att beteckna den del av denna frukt, som kapitalisten periodiskt förtär eller lägger till sin konsumtionsfond. Jag behåller denna dubbelbetydelse, emedan den harmonierar med språkbruket hos engelska och franska ekonomer. [806*] I den gammalmodiga, men alltid åter förnyade formen av kapitalist, ockraren, åskådliggör Luther på ett utmärkt sätt maktbegäret som ett element i ha-begäret. [Här ger vi