Rättfärdigar det genuina valet ojämlikhet?

Rättfärdigar det genuina valet ojämlikhet? en idékritisk studie av G.A. Cohens tur-egalitarianism. Albin Söderlund Kandidatuppsats. Statskunskap C. Politisk teori. Uppsala Universitet. VT 18. Handledare: Mats Lundström Antal ord: 11 689 Antal sidor: 34 1

Innehållsförteckning 1. Inledning, syfte och frågeställning... 3 2. Diskursanknytning... 5 3. Metod... 8 4. Cohens position... 11 5. Analys... 17 6. Slutsatser... 31 7. Referenslista... 33 2

1. Inledning, syfte och frågeställning 1.1. Vad gör en fördelning av resurser rättvis? Frågan är central i teorier om distributiv rättvisa och i förlängningen om hur ett samhälle organiseras. Frågan är ständigt aktuell samtidigt som det råder stor oenighet både i den politiska filosofin och i den praktiska politiken. Teorier om distributiv rättvisa försöker ge genomarbetade och normativt rimliga svar på hur resurser och nyttigheter bör fördelas. Den här studien kommer fokusera på just en sådan argumentation. I kölvattnet av ett av de stora verken inom distributiv rättvisa det senaste seklet, A Theory of Justice av John Rawls (1971) har en ny egalitär inriktning utvecklats. Denna nya teori brukar benämnas tur-egalitarianism (luck egalitariansm) med G.A. Cohen som en av de främsta förespråkarna (Arneson 2006). Det var Elizabeth Anderson (1999), en kritiker till teoribildningen som myntade begreppet luck-egalitariansm. Hennes kritik mot teoribildningen är inflytelserik och kommer återkomma i min diskussion om Cohens rättviseteori. G.A. Cohens tur-egalitarianism utgår från övertygelsen om att oförskylld otur inte ska påverka fördelning av resurser och nyttigheter medan ojämlikheter som har sin bakgrund i verkliga val från en utgångspunkt av radikalt lika möjligheter är rättvisa. I den här studien kommer jag fokusera på G.A. Cohens version av tur-egalitarianism och utforska dess styrkor och svagheter. Jag kommer argumentera för att en del kritik kräver en revidering av Cohens tur-egalitarianism medan annan kritik mot Cohens teori är missriktad. 1.2 Disposition I avsnitt ett argumenterar jag för att G.A Cohens tur-egalitarianism är intressant ur ett idékritskt perspektiv och preciserar undersökningens syfte, formulerar en forskningsfråga och diskuterar lämpliga avgränsningar. I avsnitt två redogör jag för jämlikhetsdiskursen inom distributiv rättvisa och presenterar några viktiga teorier och begrepp som är relevanta i relation till Cohens teori. I det tredje avsnittet presenterar jag metoden och diskuterar metodens begränsningar. I det fjärde avsnittet beskriver jag Cohens position genom att sammanfatta hans publikationer om tur-egalitarianism och precisera hans argument. I det femte avsnittet redogör jag för kritik som är riktad mot tur-egalitarianism som rättviseteori, bidrar med egen kritik och diskuterar huruvida kritiken kräver en revidering av Cohens teori. I det sista avsnittet sammanfattas idékritiken och ett genomarbetat svar ges på forskningsfrågan. Slutligen ges förslag på vidare forskning. 3

1.3. Syfte och frågeställning Ett övergripande syfte för den här studien är att bidra till att utveckla en rimlig teori om distributiv rättvisa. En sådan bred ingång är inte möjlig inom ramen för denna undersökning och ytterligare avgränsning är därför lämplig. En teori om distributiv rättvisa kommer istället studeras. Ett sådant angreppsätt möjliggör en mer djupgående analys och är ett sätt att närma sig den större frågan om hur vi bäst fördelar resurser och nyttigheter. G.A. Cohen är en framstående teoretiker på området om distributiv rättvisa och hans artikel On the Currency of Egalitaran Justice (1989) är en av de viktigaste bidragen i teoribildningen turegalitarianism (Arneson 2006). Cohen förordar en princip som säger att vi ska vara jämlika i tillgång till fördelar och att verkliga val kan rättfärdiga annars oacceptabla ojämlikheter (Cohen 2013:98). Tur-egalitarianism är en inriktning inom distributiv rättvisa där tur, otur och val placeras i centrum för hur vi bör se på rättvisa och fördelning. En idékritisk studie av just Cohens tur-egalitarianism kan motiveras genom att teorin placerar distinktionen mellan tur och otur, i kontrast till ett verkligt val, i själva kärnan av en rättviseteori. Tidigare teoretiker har också diskuterat till synes godtyckliga faktorer som en illegitim grund för ojämlikhet, ett exempel är Rawls s.k. naturliga och sociala lotteri som används som argument för hans rättviseprinciper. Rawls lägger dock större vikt vid samhällskontraktet och slöjan av okunnighet än det intuitiva argumentet som rör det sociala och naturliga lotteriet (Kymlicka 1990:66). Tidigare teorier har följaktligen inte givit tur och otur en sådan central roll som görs i turegalitarianism. Dessutom beskrivs det tur-egalitära projektet som a work that is very much in progress (Arneson 2006:1). Tur-egalitarianism är alltså i ett jämförande perspektiv - med politiska rättviseteorier som jämförelsepunkt - en ny inriktning som fortfarande inte är helt utforskad. Det verkar därför vara en lämplig teori att fördjupa sig i. Preciserat syfte är således att kritiskt granska G.A. Cohens tur-egalitarianism för att undersöka rättviseteorins brister och således göra ett bidrag till teorin och diskursen. Forskningsfråga: Vilka problem har G.A. Cohens tur-egalitarianism som rättviseteori? 1.4. Avgränsningar Innan tidigare viktig forskning inom diskursen presenteras är det rimligt säga något om vad studien inte ämnar göra. Det finns en omfattande debatt inom teoribildningen tur-egalitarianism med förespråkare med olika ingångar och flera kritiker. Dessa kommer redogöras för enbart när 4

det är relevant i förhållande till undersökningens syfte och forskningsfråga, det vill säga Cohens tur-egalitarianism. En kartläggning av debatten kommer alltså inte göras. Det finns också en fråga om omfördelningens domän, det vill säga om huruvida eventuell omfördelning bör ske inom ett visst område, exempelvis inom en stat eller på global nivå. Denna fråga kommer också lämnas obehandlad till förmån för de mer teoretiska argumenten om vad vi bör omfördela och varför. Jag kommer redogöra för den kritik av andra forskare som jag menar är relevant i relation till Cohens teori, inte heller här gör jag en kartläggning av all kritik som riktats mot hela teoribildningen tur-egalitarianism. Ytterligare en avgränsning är att jag inte ämnar ta ställning i debatten om hur viktig kopplingen mellan teori och praktik är i teorier om distributiv rättvisa. 2. Diskursanknytning 2.1. Tidigare forskning John Rawls A Theory of Justice från 1971 är ett viktigt bidrag till den moderna politiska filosofin i allmänhet och Cohens teori i synnerhet. Många moderna rättviseteorier, inklusive teorin som står i centrum i den här studien, kritiserar och bygger vidare på Rawls tankar (Kymlicka 1990:59). En kort redogörelse för Rawls teori är därför rimlig. Den grundläggande idén är att sociala primära nyttigheter ex. inkomst, egendom och förutsättningar för självkänsla ska fördelas jämlikt, så länge en ojämlik fördelning är till gagn för de sämst ställda (Rawls 1971:291). Viktigt att framhålla om Rawls rättviseteori är att det är en teori för hur institutioner bör organiseras, inte för hur individer bör handla (Rawls 1971:28). Rawls presenterar i huvudsak två argument för sin teori, ett intuitivt argument och ett kontraktsargument. Det intuitiva argumentet är centralt för Cohens tur-egalitarianism. Den grundläggande idén i det intuitiva argumentet är att ingen förtjänar en särskilt gynnsam social utgångspunkt i samhället och inte heller sina naturgivna förmågor. Dessa utgångspunkter eller startpositioner är ur ett moraliskt perspektiv godtyckliga att betrakta som ett socialt och ett naturligt lotteri - och kan därför inte vara en grund till rättvis ojämlikhet. Rawls frångår dock godtycklighetsprincipen genom differensprincipen, där ojämlikheter är rättvisa om de gynnar de sämst ställda oavsett om de har sin bakgrund i godtyckliga faktorer eller inte. Det andra argumentet, kontraktsargumentet, handlar om att Rawls menar att hans rättviseprinciper skulle väljas av fria och rationella personer i en sorts ursprungsposition där de inte känner till sina 5

preferenser, naturgivna förmågor eller sin sociala position (Kymlicka 1990:65 66). Jag kommer inte gå in vidare på kontraktsargumentet i den här studien. En viktig kritik mot Rawls rättviseteori är att den är okänslig för val och ambitioner. Detta exemplifieras i Kymlickas resonemang rörarande trädgårdsmästaren och tennisspelaren. Invändningen om tennisspelaren och trädgårdsmästaren är en kritik som bygger på ett hypotetiskt exempel där två personer börjar med jämlika resurser för att sedan göra olika val. De båda börjar med lika mycket bördig mark och trädgårdsmästaren använder sina ursprungliga resurser för att odla mat och sälja varorna för att göra vinst och utveckla sin verksamhet medan tennisspelaren bygger en tennisbana för att ha möjlighet att ägna sig åt sitt intresse. Enligt differensprincipen tillåts trädgårdsmästaren bara få det bättre ställt om tennisspelaren också får det. Detta kan tyckas märkligt ur ett rättviseperspektiv. De startade med samma resurser, gjorde diametralt olika val som de båda är nöjda med, och trots det måste resurser omfördelas från trädgårdsmästaren till tennisspelaren enligt differensprincipen. Slutsatsen är att teorin är okänslig mot val och ambitioner (Kymlicka 1990:82). Den här invändningen är viktig för Cohen och något som han förhåller sig till i sin teori. Ronald Dworkin (1981) gör ett försök att utforma en teori som är mer känslig för personers egna ambitioner och val men som samtidigt inte otillbörligt straffar personer som varit otursamma i det sociala och det naturliga lotteriet. Huvuddragen i teorin är en auktionsliknande hypotetisk situation där alla personer startar med samma köpkraft. Alla tillåts buda på resurser och eftersom auktionen styrs av marknadsprinciper kommer utfallet klara det så kallade avundstestet. Ingen kommer vilja ha någon annans resurser eftersom om så var fallet skulle de ha budat annorlunda. Dworkin menar att rationella personer bakom en tunn slöja av okunnighet skulle köpa försäkringar som skyddar dem mot oförskylld otur. Denna försäkringspremie skulle utgöra grunden för omfördelning mellan de som haft tur i det sociala och naturliga lotteriet till de som blivit mindre lyckosamma (Dworkin 1981:285ff). Dworkins teori lämnar inget utrymme för välfärdsjämlikhet, utan enbart resurser är föremål för omfördelning under den hypotetiska auktionen (Dworkin 1981:335). Dworkins teori klarar alltså invändningen om tennisspelaren och trädgårdsmästaren eftersom fördelningen uppfyller avundstestet. Båda startade med lika mycket resurser och den ena prioriterade fritid och den andra pengar vilket inte är ett problem utifrån Dworkins rättviseperspektiv. Den uppenbara svårigheten med Dworkins teori är att omsätta den hypotetiska auktionen till verklighet. 6

Dworkins och Rawls rättviseteorier är relevanta för Cohens egen position då den utvecklats från delar ur de båda teorierna och ur kritik mot dem. Det kommer senare klargöras att Cohen omfamnar godtycklighetsprincipen det intuitiva argumentet som följer av det sociala och det naturliga lotteriet - men inte differensprincipen. Han håller med Dworkin om att invändningen rörande trädgårdsmästaren och tennisspelaren kräver att större hänsyn tas till personers val men samtidigt motsätter han sig Dworkins snäva syn om att resurser är det enda föremålet för distributiv rättvisa. 2.2. Begrepp och distinktioner Amartya Sens (1980) inflytelserika artikel Equality of what? är viktig för jämlikhetsdiskursen och för Cohens teori. Artikelns titel är talande, det Sen vill understryka är att om man håller jämlikhet som ett värde som är viktigt ur ett rättviseperspektiv måste man specificera de relevanta dimensionerna som människor rimligtvis bör vara jämlika i. Det är trots allt så att människor i många avseenden är olika, och de flesta skillnader mellan människor är inte viktiga för vad som utgör en rättvis fördelning eller en rättvis jämlikhet. De som förespråkar jämlikhet måste därför specificera vad som är jämlikhetens valuta (currency). Med andra ord: Vad är det egentligen som vi bör vara jämlika i? En viktig skiljelinje inom jämlikhetsdiskursen är vad som brukar benämnas en strikt egalitär idé i kontrast till en egalitär prioritetsidé. I den strikta idén är det någon eller några dimensioner som vi ska vara jämlika i oavsett den initiala positionen hos de som är föremål för omfördelning, medan i prioritetsidén prioriteras de som har det sämst ställt vid eventuell omfördelning (Parfit 1997:213). Denna distinktion är viktig eftersom de två idéerna kan komma i konflikt med varandra. En förespråkare för prioritetsidén kan förorda en omfördelning till de sämst ställda även om den totala jämlikheten skulle gynnas av en annan omfördelningsstrategi. Den strikta jämlika idén förespråkar den fördelning där utfallet blir så jämlikt som möjligt i relevanta dimensioner oavsett vilka relativa skillnader som existerar. Ett exempel på prioritetsidén är Rawls differensprincip i fördelningen av primära sociala nyttigheter, förutsatt att inte omfördelningen inskränker grundläggande fri- och rättigheter (Rawls 1971:291). Robert Nozick ger istället uttryck för en strikt jämlikhetsidé i avseende på rättigheter (Nozick 1974:506). Ett annat viktigt tidigare bidrag till Cohens tur-egalitarianism är Ronald Dworkins distinktion mellan vald tur (option luck) och oförskylld tur (brute luck). Vald tur/otur handlar om hur 7

uttalade och kalkylerade risker utfaller i en situation där agenten hade möjlighet att inte ta risken ifråga. Oförskylld tur handlar om hur tur/otur utfaller oberoende av kalkylerade risker eller möjlighet för agenten att förutse, påverka eller undvika utfallet (Dworkin 2000:73). Någon är med andra ord offer för oförskylld otur om hon drabbas av en genetisk sjukdom som inte kunde ha undvikits, och offer för vald otur om hon förlorar en vadslagning som hon frivilligt deltagit i. 3. Metod 3.1. Argumentationsanalys Argumentationsanalys är en analysteknik för att beskriva de argument som förekommer i en debatt eller en text. Forskaren beskriver och preciserar argument som framförs i en viss fråga (Beckman 2005:38). Ofta presenteras argumenten sedan i form av ett argumentationsschema. Att presentera argumentationen i ett argumentationsschema är dock inte lämpligt för den här studien eftersom Cohens teori förekommer i många olika texter och som ett svar till andra teorier. Att formalisera argumenten i ett schema riskerar att bli otydligt. En löpande text är att föredra för att återge och precisera Cohens argument på bästa sätt. Att beskriva och precisera argumenten på ett bra sätt är centralt för att idékritiken sedan ska bli lyckad. En feltolkning eller missuppfattning kan i värsta fall leda till att den idékritiska analysen diskuterar fel saker. I boken Methods of analytical political theory (Blau 2017:264) ges några handfasta råd för den som ska tolka och återge en filosofisk text. Några av dessa kan te sig självklara men är ändock användbara. Det handlar om att läsa noggrant, tänka på kontexten såväl som det filosofiska innehållet. Att vara kritisk mot sina egna tolkningar och öppet diskutera oklarheter och egna tolkningar poängteras. Det rent beskrivande i argumentsanalysen är inte huvudsyftet i för den här studien utan bör istället betraktas som en nödvändighet för att sedan kunna genomföra idékritik. 3.2. Idékritik som metod Den idékritiska analysen syftar till att granska om och varför vi har skäl att tro på en given ståndpunkt eller argumentation (Beckman 2005:57). Vidare finns en distinktion mellan idécentrerade studier och aktörscentrerade studier. I en idécentrerad studie ligger större fokus på argumenten än på aktören som framför dem (Beckman 2005:17), vilket är strategin i den här undersökningen. För att undersöka problem i en rättviseteori behöver vi granska dess logiska 8

giltighet, empiriska hållbarhet och normativa rimlighet (Beckman 2005:58). Dessa tre kriterier kommer nu redovisas. 3.3. Logisk giltighet Ett resonemang är giltigt när det saknar motsägelser och har giltiga slutledningar. Kriteriet av motsägelsefrihet är uppenbart, en argumentation är inte giltig om man säger A är B för att sedan gå vidare att säga A är inte B, utan C. I politiska filosofiska texter är motsägelser av detta slag självklart sällsynt, att hitta en motsägelse kräver snarare en noggrann läsning och förståelse av implikationer av tidigare ståndpunkter och argument i förhållande till den eventuella motsägelsen (Beckman 2005:59). Kravet på giltiga slutledningar betyder att förhållandet mellan premisser och slutsatser måste utgöra ett konklusivt argument. En argumentation kan vara motsägelsefri men samtidigt inte leda till en giltig slutledning. Premisserna kan också vara riktiga och motsägelsefria utan att dem ger stöd till slutsatsen. En ytterligare komponent är att en slutsats kan vara ogiltig om den innehåller premisser som är irrelevanta för slutsatsen (Beckman 2005:60 61) 3.4. Empirisk hållbarhet Argumentationer grundar sig delvis i olika empiriska utsagor om hur något är eller ser ut. Dessa kan vara implicita eller explicita och en idékritikers roll är att pröva om de stämmer. Detta kan sammanfattas i tre frågor: 1. Redovisas belägg för de påståenden som görs? 2. Är de belägg som redovisas hållbara? 3. Är de påståenden som görs möjliga att pröva? (Beckman 2005:66) Den första frågan är relativt enkel, då svaret i regel hittas i argumentationen vi studerar. Den andra frågan kan initiera en forskningsuppgift i sig vilket minst sagt kan försvåra uppgiften att genomföra idékritik. Ett bud på en lösning är att idékritikerns uppgift är att hänvisa till tidigare forskning för att reda ut hållbarheten i ett påstående snarare än att själv undersöka påståendets empiriska hållbarhet. Den tredje frågan handlar om huruvida påståenden är falsifierbara eller inte, där påståenden som inte är möjliga att falsifiera generellt är till argumentationens nackdel (Beckman 2005:67 68). 9

3.5. Normativ rimlighet Ofta är det inte logiska och empiriska brister i en ståndpunkt som ger oss skäl att godta eller förkasta den. Den normativa rimligheten prövas genom att ta ställning till de värden som anförs i argumentationen eller ståndpunkten är rimliga. Det finns i huvudsak två sätt att genomföra en sådan kritik (Beckman 2006:69). Intern kritik handlar om att problem i argumentationen utifrån samma premisser eller utgångspunkter som författaren till teorin har. Detta kan göras genom att påvisa inkoherens, med det menas att de normativa påståenden eller de eventuella handlingsrekommendationerna som görs inte har stöd i tidigare principer eller värden som författaren till texten tycks stå för. En annan typ av intern kritik är att visa på de värden som en teori vill främja skulle undergrävas om läran omsattes till praktik. En tredje strategi är att visa att grundläggande principer i argumentationen inte är förenliga med varandra. Intern kritik kan också handla om att påvisa oklarheter i en argumentation (Beckman 2005:72 73). Extern kritik handlar inte om att kritisera teorin utifrån samma utgångspunkter som författaren till texten utan handlar istället om att påvisa att något är normativt orimligt utifrån andra principer eller värden. Det är grundläggande för en lyckad extern kritik att idékritikern är transparent med vilka andra värden som argumentationen prövas mot (Beckman 2005:75 76). 3.6. Metodens begräsningar I en idécenterrad studie är argumentet i fokus, snarare än aktören som framför dem. Denna strategi är passande givet forskningsfrågan. Jag är intresserad av rättviseteorin som sådan, inte Cohen som politisk teoretiker. Det finns dock en risk att förbise relevanta aspekter i argumentationen genom att inte ta hänsyn till aktören som framför dem. Denna risk är sannolikt större om texterna i fokus i studien är avsevärt äldre texterna i den här studien men det finns fortfarande skäl att hålla detta i åtanke. Jag har ägnat en del plats åt diskursen som Cohen har skrivit i för att sätta in Cohen i ett sammanhang i syfte att minska risken för feltolkningar. En annan begränsning är att endast en teori i tur-egalitarianism som teoriinriktning är i fokus snarare än hela teoribildningen. Detta görs för att möjliggöra en djupare analys på bekostnad av en bredare ingång med flera teorier inom diskursen tur-egalitarianism. Detta leder till att jag inte kan diskutera svagheter i hela teoriinriktningen. Cohens teori är dock erkänd av andra 10

forskare som en av de mest inflytelserika inom diskursen (Se ex. Arneson 2006) och en del kritik, om kritiken är lyckad, är sannolikt också träffande för andra tur-egalitära teorier. G.A. Cohen har publicerat texter i politisk filosofi sedan 70-talet och av praktiska skäl har det inte varit möjligt att läsa alla hans publikationer. Alla publikationer är givetvis inte av intresse för forskningsfrågan men det finns likväl en risk för att jag har missat aspekter som är relevanta för studien. Det finns också en risk att jag inte redogjort för relevant kritik mot Cohens rättviseteori av forskare jag inte har läst. Dessa två problem har dock varit svåra att åtgärda givet undersökningens tidsram. 4. Cohens position 4.1 Bakgrund Cohens tur-egalitarianism 1 återfinns i flera av hans publikationer i olika versioner och med olika begrepp. Trots detta vidhåller han en och samma normativa övertygelse över tid. Cohen motsätter sig ojämlikhet som har sitt ursprung i godtyckliga faktorer. De fördelar personer erhåller på grund av godtyckliga faktorer som födelseplats, naturliga förmågor och icke valda sociala förhållanden är orättvisa, detta följer av Rawls intuitiva argument rörande det sociala och naturliga lotteriet. Den egalitära intuitionen säger då enligt Cohen att strikt jämlikhet bör eftersträvas i relevanta dimensioner. Men för att ta den kända invändningen om tennisspelaren och trädgårdsmästaren på allvar måste ett skifte från strikt jämlikhet till en teori som tar val och ansvar över handlingar göras. Givet samma utgångspunkt, varför ska någon betala för någon annans genuina val? (Cohen 2006:444) En annan viktig komponent i Cohens tur-egalitarianism är att han motsätter sig John Rawls syn angående att samhällets grundstruktur är objekten för vilken distributiv rättvisa riktar sig mot. Cohen menar att det finns en orättvisa när skillnader i resurser eller nyttigheter inte reflekteras av val utan av turliga och oturliga omständigheter. Dessa godtyckliga skillnader som uppstår är en funktion av individen och av den grundläggande strukturen i samhället vilket gör att distributiv rättvisa måste handla om både individen och samhällets struktur (Cohen 1997:12). 1 Observera att jag använder en svensk översättning av både On the currency of egalitarian justice (1989) och Why not socialism? (2009) för referenser. Artiklarna är publicerade på svenska i samma bok. Därav referenser med samma årtal i parenteserna även om artiklarna är publicerade i original olika år. 11

4.2. Cohens tur-egalitarianism Cohens tur-egalitarianism presenteras först i artikeln On the Currency of Egalitarian Justice (1989). Hans utgångspunkt är en strikt egalitär syn, det vill säga att vi bör vara jämlika i vissa specificerade dimensioner. Detta står i konstrast till den prioritetsidé där en grupp eller personer prioriteras vid omfördelning. Cohen förordar ett så kallat svagt equalisandum. Med det avses att i dessa dimensioner som vi bör vara jämlika i är inte jämlikheten absolut. Det finns andra konkurrerande värden som vi borde ta hänsyn till i situationer som rör fördelning utöver jämlikhet (Cohen 2013:81). Detta svaga equalisandum är viktigt eftersom teorin skyddar sig mot en del kritik, men samtidigt ger detta svaga equalisandum upphov till oklarheter i avseende på när och i vilken utsträckning rättviseprincipen kan inskränkas till förmån för andra värden. Detta kommer diskuteras vidare i nästa avsnitt. En person blir exploaterad när hon orättfärdigt utnyttjas eller faller offer för oförskyld otur när oturen inte är ett resultat av ett val. Cohen vill eliminera exploatering och oförskylld oturs inverkan på fördelning av fördelar (Cohen 2013:79). Fördelar är ett centralt begrepp inom teorin som jag har skäl att återkomma till senare. Cohen diskuterar sedan två relevanta invändningar mot att jämlikhetens valuta bör vara jämlikhet i välfärd. Jämlikhet i välfärd är idén om att välfärden är det som bör fördelas jämlikt. Välfärd kan i det här sammanhanget förstås som både hedonistisk välfärd och preferenstillfredställelse, det har ingen betydelse för argumentationen vilket välfärdsmått som används. Den första invändningen avser anstötliga preferenser och den andra handlar om dyr smak. Cohen menar att kritiken mot jämlikhet i välfärd kan bemötas genom att revidera principen snarare än att överge den till förmån för en annan valuta. Kritiken som berör anstötliga preferenser handlar om att den tillfredställelse en person får genom moraliskt förkastligt beteende inte bör likställas med andra former av tillfredställelse. Cohen håller med att sådana preferenser inte är en legitim grund för omfördelning men menar att icke anstötliga preferenser är det. Den andra invändningen handlar om dyr smak. Kritiken handlar om att somliga personer kräver mer resurser för att omvandla dem till välfärd än andra och att det skulle vara orättvist att en person med dyr smak har rätt till mer resurser enbart på grund av att hon har preferenser som är dyra att tillfredsställa. Cohen menar att det är exploaterande att andra ska betala för tillfredställandet av medvetet utvecklade dyra preferenser men om den dyra preferensen däremot inte är vald ser Cohen ingen anledning att inte förse personen med mer resurser (Cohen 2013:84ff). 12

Istället för att avfärda välfärd som något vi bör vara jämlika i bör principen alltså revideras. Cohens princip är lika tillgång till fördelar. Han förordar lika tillgång till fördelar men påpekar samtidigt att fördelar inte lätt definieras. Cohen definierar tillgång som något man har möjlighet och kapacitet att tillskansa sig (Cohen 2013:99). Begreppet fördelar ges inte en precis definition men innefattar både välfärd och resurser. Som försvar för Cohens valuta presenterar han ett hypotetiskt exempel och anspelar på en sorts egalitär intuition. Exemplet handlar om en olycksdrabbad person och huruvida det är rimligt att kompensera henne för sina besvär. Det hypotetiska exemplet är ämnat till att visa att både jämlikhet i möjlighet till välfärd och jämlikhet i resurser är orimliga definitioner av jämlikhetens valuta. Den olycksdrabbade personen är förlamad och behöver en rullstol. Cohen menar att hon bör kompenseras för nackdelen som sådan - inte för att hennes välfärd har minskat. Egalitärer skulle kompensera den olycksdrabbade även om det visade sig att hennes välfärdsnivå var ovanligt hög trots kompensation. Om den olycksdrabbade har ovanligt goda möjligheter till välfärd skulle detta inte heller rimligtvis utesluta kompensation, till exempel om hon råkade vara väldigt gladlynt person. Cohens poäng är att det varken är välfärd eller goda möjligheter till välfärd som rimligtvis ligger till grund för kompensation till en olycksdrabbad person i en egalitär teori. I exemplet har också den olycksdrabbade ovanligt god rörlighet i sina armar, men det är väldigt smärtsamt för henne att röra dem. Det finns en medicin som skulle lindra plågorna, och Cohen menar att besväret bör kompenseras. Cohen vill belysa att bristande välfärd borde vara en grund för kompensation oavsett vilka resurser en person innehar. Detta är något som Dworkin med sin idé om jämlikhet i resurser skulle motsätta sig. För att argumentet ska få någon bäring måste resurser här förstås som fysisk förmåga men inte avsaknad av smärta (Cohen 2013:101ff). Cohens slutsats är att det varken är välfärd, resurser, eller möjlighet till välfärd som är jämlikhetens valuta. Det jämlika idealet måste istället innebära att man kompenserar för nackdelar som någon inte har valt. Ojämlikheter som uppstår ur val från en bakgrund av jämlik tillgång av fördelar är acceptabla. Det egalitära anspråket kompenserar således inte för nackdelar som sådana utan bara nackdelar som inte avspeglar sig i individers val (Cohen 2013:107). Det här betyder att Cohen kan förorda ojämlik välfärd och ojämlika resurser om, och endast om, den ojämlika välfärden och de ojämlika resurserna avspeglas i individers val. 13

Cohen menar att stora faktiska skillnader i fördelar kan vara ett relativt påtagligt tecken på en ojämlik och orättvis tillgång till fördelar, men orättvisan handlar inte om fördelarna i sig utan i istället om tillgången till dem. När vi avgöra om omfördelning eller kompensations krävs ur rättvisesynpunkt frågas personer med nackdelar om de kunde ha undvikit nackdelarna i fråga eller i nuläget har möjlighet att övervinna dem. Om nackdelen inte har sin grund i ett val bör den kompenseras genom omfördelning och om den går att övervinna bör stöd för att övervinna nackdelen utgå (Cohen 2013:107 108). Cohen menar att en stor del av det egalitära syftet är att eliminera den oförskyllda oturens påverkan på fördelningen av fördelar. Oförskylld tur/otur är en fiende till en rättvis fördelning och verkliga val rättfärdigar de annars oacceptabla förekomsterna av ojämlikhet som kan uppstå (Cohen 2013:134). Cohen påpekar att genom att placera valet i centrum för en rättviseteori blir teorin tätt förknippat med det metafysiska problemet som rör den fria viljan contra determinism. Samtidigt tonas problemet ned genom att hävda att verkliga val bör ses som en gradfråga. Ju mer relevant information personen ifråga har innan valet görs desto mindre anspråk på kompensation efteråt om utfallet blir till personens nackdel (Cohen 2013:139 140). Cohens tvåstegsprocedur: 1. Ojämlikheter i välfärd eller resurser ger en potentiell grund för kompensation 2. Ojämlikheten kompenseras om den inte har sin bakgrund i ett val (Cohen 2013:108) Cohens version av tur-egalitarianism bedömer om en nackdel är rättvis baserat på en uppsättning frågor om den missgynnade personens ansvar (Cohen 2013:110). Cohen skriver en uppsättning frågor men den enda frågan han tycks ställa är om nackdelen föregicks av ett val eller inte. Han ger inga andra exempel på vad som kan implicera ansvar förutom valet. Cohens definition av ansvar och tur har beskrivits av Lippert-Rasmussen (2018) som: Y is a matter of luck for X if, and only if, (i) X is not responsible for Y; and (ii) X is not responsible for Y if, and only if, Y is not, in an appropriate way, the result of a choice made by X. 14

I Why Not Socialism (2009) förordar Cohen en princip som han kallar den socialistiska principen om lika möjligheter. Artikeln börjar med ett hypotetiskt exempel där en grupp människor tillsammans åker på en campingtur. Cohen argumenterar för att under campingturen är det två principer som förverkligas; gemenskapsprincipen och principen om socialistiska möjligheter. Han argumenterar sedan för att dessa principer inte bara är önskvärda under en campingtur utan även utanför den specifika situationen (Cohen 2013:37). Cohen fortsätter med att skilja på tre olika principer som manifesterar idén om lika möjligheter. Den första kallar han för den borgerliga principen för lika möjligheter, där lika möjligheter betyder jämlika grundläggande fri- och rättigheter. Den vänsterliberala principen för lika möjligheter går längre än den borgliga och kompenserar för sociala omständigheter som den borgliga principen inte tar hänsyn till. När den vänsterliberala principen om lika möjligheter är uppnådd kompenserar den fullt ut för personers sociala bakgrund och människors liv beror på medfödda förmågor och val. Den socialistiska principen om lika möjligheter går ett steg längre. Utöver att kompensera för sociala omständigheter kompenseras även skillnader som har sin grund i medfödda förmågor, det vill säga ojämlikhet som uppstår genom medfödda talanger eller förmågor ses som en källa för orättvisa. Cohen menar att även nackdelar som härrör från medfödda förmågor är lika lite valda som sociala omständigheter. Den socialistiska principen korrigerar alla icke-valda nackdelar, även dem som härrör från att personer med exakt likadan social bakgrund har skillnader i medfödd förmåga som påverkar deras livsutsikter. Detta gör att när den socialistiska principen om lika möjligheter är uppnådd kan skillnader i utfall bara avspegla personers smak, val och preferenser. Cohens exempel på en sådan skillnad under den socialistiska principen om lika möjligheter är skillnad i inkomst som har sin bakgrund i hur två personer prioriterar fritid contra lönearbete. Cohen understryker att den socialistiska principen om lika möjligheter inte är en princip som enbart ämnar utjämna möjligheten till fördelar utan också kan omfördela möjligheter. Det vill säga att det är möjligt att inskränka någons möjligheter till förmån för att främja andras (Cohen 2013:39ff). Cohen diskuterar vad han själv kallar ett stort problem med den socialistiska principen om lika möjligheter. Det handlar om vald otur och dess konsekvenser. Det simpla men talande exemplet är en enkel vadslagning där en person förlorar. Han menar att den formen av ojämlikhet inte är orättvis men likväl motbjudande när den får tillräckligt stor utbredning. Exemplet med en vadslagning är simpelt och förenklat, men Cohen menar att vi ser liknande situationer ofta i en marknadsekonomi. I och med de stora ojämlikheterna som kan uppstå även när den 15

socialistiska principen om lika möjligheter är uppnådd behöver den socialistiska principen av lika möjligheter kompletteras med ytterlige en princip; gemenskapsprincipen. Med gemenskap syftar Cohen på att personer tar hand om varandra, bryr sig om varandra och att de dessutom bryr sig om att de bryr sig om varandra. Den bakomliggande idén är att två personer som har stora skillnader i resurser eller välfärd inte kan känna gemenskap med varandra eftersom de ställs inför olika svårigheter i livet. Slutsatsen är att vissa ojämlikheter som inte förbjuds av den socialistiska principen om lika möjligheter borde förbjudas genom gemenskapsprincipen (Cohen 2013:46ff). Cohen är otydlig i om han anser att dessa två värden, rättvisa och gemenskap, kommer i konflikt med varandra. Detta är något som kommer diskuteras vidare i nästa avsnitt. 4.3. Sammanfattning av Cohens position Även om Cohens tur-egalitarianism uppstår i lite olika skepnader och att olika begrepp används i hans texter så är det rimligt att se positionen som en konsekvent hållning över tid. Den grundläggande normativa ståndpunkten är densamma, nackdelar resursbrist eller bristande välfärd - som har sin bakgrund i något som agenten inte har valt är orättvisa eftersom valet implicerar ansvar. En egalitär behöver bry sig om både resurser och välfärd, och det relevanta är om ojämlikheter kan spåras till val eller inte. En strikt jämlik fördelning av fördelar tar inte val på allvar, därav skiftet från strikt jämlikhet i fördelar till jämlikhet i tillgång till fördelar eller socialistiska möjligheter. För att återkoppla till Sens fråga; Cohen menar att vi ska vara jämlika i tillgången till fördelar eller (socialistiska) möjligheter. Det verkar inte vara någon substantiell skillnad mellan de båda principerna. Varför väljer då Cohen att formulera principen på två olika sätt om det inte finns en substantiell skillnad? Detta är en bra fråga, som jag inte har ett definitivt svar på. Jag anser att den grundläggande idén är densamma att ojämlikheter i fördelar som spåras till något annat än val är orättvisa eftersom personer inte kan hållas ansvariga över det icke-valda - och principen om jämlikhet i socialistiska möjligheter och principen om jämlik tillgång till fördelar är två olika formuleringar på samma grundläggande normativa princip. Han använder begreppet fördelar konsekvent i båda publikationerna. Jag exemplifierar med citat från de båda texterna som i min mening utrycker samma grundläggande normativ princip: 16

Som jag förstår egalitarismen förordar den inte upprättelse för nackdelar i allmänhet, snarare riktar den in sig på ofrivilliga nackdelar, det vill säga av en typ som inte avspeglar i individers val (Cohen 2013:107). den socialistiska principen om lika möjligheter kompenserar för alla icke-valda nackdelar (Cohen 2013:40). Jag kommer i min analys benämna både principen om jämlikhet i tillgång till fördelar och principen om socialistiska möjligheter för den tur-egalitära principen. Även om den grundläggande normativa principen är densamma i de båda texterna finns en skillnad, nämligen att Cohen villkorar den tur-egalitära principen med en gemenskapsprincip i den senare texten Why Not Socialism? (2009). 5. Analys I det här avsnittet riktar jag först intern kritik mot Cohens teori rörande principer som kan komma i konflikt med varandra och argumenterar för att Cohen har problem med att definiera en rättvis fördelning eftersom det verkliga valet är svårdefinierat. Därefter argumenterar jag för att det tycks orimligt att alltid omöjliggöra kompensation för nackdelar enbart för att nackdelen härrör från ett val. Jag visar att Cohens fördelar och nackdelar är oklara begrepp och pekar på ett empiriskt ohållbart påstående rörande nackdelar som inte är möjliga att kompensera fullt ut. Jag riktar extern kritik mot teorin och menar att om den omsattes till praktik finns risk för ett ineffektivt och svårhanterligt transföreringsystem. Slutligen presenterar jag extern kritik av Cohens teori från andra forskare och diskuterar hur Cohens teori kan svara mot den. 5.1 Gemenskapsprincipen och den tur-egalitära principen Ett sätt att visa på interna problem i en argumentation är att visa att två principer inte är förenliga med varandra (Beckman 2005:73). Cohens gemenskapsprincip och den tur-egalitära principen inte kan vara uppfyllda samtidigt enligt Cohens egen definition av principerna. Avsaknaden av en prioritetsordning mellan principerna gör att det är oklart hur de förhåller sig till varandra. Gemenskapsprincipen säger att det finns ojämlikheter som inte är orättvisa men som likväl borde förbjudas eftersom två personer med stora skillnader i fördelar inte kan känna gemenskap med varandra då de har helt olika möjligheter att ta hand om sig själva, undvika faror och realisera sina projekt och så vidare. Cohen menar inte att gemenskap är något som utgör rättvisa, 17

utan snarare att gemenskap mellan människor önskvärt för ett gott samhälle, vilket han tycks ha rätt i. Kritiken ämnar inte ifrågasätta gemenskap som ett normativt eftersträvansvärt ideal utan istället Cohens otydlighet när det gäller förhållandet mellan principerna. Cohen undviker explicit frågan om huruvida dessa två värden står i konflikt med varandra. Han skriver Men vore det en orättvisa att förbjuda de transaktioner som skapar sådana ojämlikheter? [ ] jag vet inte svaret på den frågan. (Cohen 2013:50). Om det är så att den tur-egalitära principen ger upphov till stora ojämlikheter som i sin tur omöjliggör gemenskap är det tydligt att dessa två värden inte kan vara uppfyllda samtidigt. Ett alternativ som Cohen själv överväger men inte utvecklar vidare är att gemenskapsprincipen utgör ramen för vilken den tur-egalitära principen sedan kan verka (Cohen 2013:50). Men för att gemenskapsprincipen skulle kunna utgöra ramen för den tur-egalitära principen måste gemenskapsprincipen ses som överordnad den tur-egalitära. Detta ger Cohen inga belägg för. Cohen skriver dock att andra värden kan, och sannolikt bör, ha betydelse förutom rättvisa i frågor om fördelning (Cohen 2013:81). Som jag ser det är gemenskap just ett sådant värde för Cohen, men Cohen borde i så fall vara öppen med detta. Han borde säga att gemenskap och rättvisa kan komma i konflikt med varandra och att det ibland är nödvändigt att inskränka rättvisan till förmån för gemenskapen, med det gör han inte. Ett sätt som Cohen skulle undvika det här problemet på är att explicit redogöra för en prioritetsordning. Det är ju trots allt så att de båda principerna inte är oförenliga på det sättet att de inte kan vara delvis uppfyllda samtidigt, utan snarare att de inte kan vara fullständigt uppfyllda samtidigt. Vi kan inte ha maximal gemenskap och maximal rättvisa samtidigt enligt Cohens egen definition på principerna. En prioritetsordning saknas och det är därför oklart hur dessa två principer förhåller sig till varandra i rättviseteorin. Problemet rör inte enbart förhållandet mellan gemenskapsprincipen och den tur-egalitära utan också mellan den turegalitära principen och andra normativa värden. Genom Cohens svaga equalisandum pekar han på att det finns andra värden utöver rättvisa som man bör ta hänsyn till i frågor om fördelning, men Cohen specificerar inte vilka dessa värden är och hur mycket de kan tänkas inskränka den tur-egalitära principen vilket ger upphov till en vaghet som gör teorin mindre tilltalande. 18

5.2 Det oklara valet Cohen menar att verkliga valet rättfärdigar oacceptabla ojämlikheter (Cohen 2013:134). Vad är egentligen ett verkligt val? Cohen försöker till viss del undvika denna viktiga fråga genom att säga att det verkliga valet är en gradfråga som beror på hur mycket information som agenten hade innan valet gjordes (Cohen 2013:134). Cohen (2013:46) argumenterar vidare kraftfullt och tämligen underhållande mot determinism, det vill säga de som ifrågasätter det verkliga valets själva existens, i följande passage: [ ] anklaga eller beröm överhuvudtaget aldrig någon för att den valt att göra någonting, och lev därför i fortsättningen ditt liv på ett annorlunda sätt än vad vi båda vet att du har du har levt hittills Även om man delar Cohens syn på att det verkliga valet existerar, återstår ändå problemet med att avgöra när något är ett verkligt val eller inte. Cohens kriterie om relevant information är otillräckligt. Det tycks vara riktigt att relevant information är en del av vad som kan utgöra ett verkligt val. Det verkar dock finnas fler komponenter som är relevanta för vad som utgör ett verkligt val. Det finns strukturer och normer, grupptryck, slentrianmässigt beteende och så vidare. Att en person har relevant information behöver inte likställas med en person är autonom i sina beslut. Det finns sannolikt situationer där en person har relevant information men strukturer eller påtryckningar från andra personer gör att det är tveksamt om personen kan nekas kompensation om ett val leder till nackdelar. Att personer tar autonoma beslut verkar ha betydelse för hur vi bör se på ojämlikheter som uppstår efter val. Detta är något som Cohen inte tycks ta hänsyn till eftersom det enda kriteriet han diskuterar är relevant information. Det är möjligt att kravet på autonomi är implicit i Cohens resonemang men även då kvarstår gränsdragningsproblemet kring vad som utgör ett verkligt val. Det är dock inte alltid omöjligt att särskilja val från opåverkbara omständigheter, i många fall är det sannolikt inte ett problem. Ändock finns det situationer där det är svårt att urskilja om något varit ett val eller inte. Eftersom valet är helt centralt för vad som utgör en rättvis fördelning i Cohens teori är problemet större än vad han ger utryck för. Om han inte kan ge en acceptabel definition på vad som utgör ett verkligt val kan han inte definiera vad en rättvis 19

fördelning är eftersom det valet utgör grunden för rättvisa ojämlikheter i hans rättviseteori. Problemet med det verkliga valet tycks alltså vara större än bara ett praktiskt problem. Det går att invända mot mitt resonemang genom att hävda att det inte är nödvändigt att definiera innebörden av ett verkligt val för att komma fram till den tur-egalitära principen. Man kan invända genom att hävda att om vi formulerade en acceptabel definition och ett sätt att avgöra när något är ett verkligt val contra tur/otur skulle den tur-egalitära principen ge utryck för en rättvis fördelning. Detta är ett riktigt resonemang och frågan förskjuts i så fall till huruvida en rättviseteori behöver vara praktiskt tillämpningsbar på verkliga situationer eller inte. Detta är en fråga som jag inte ämnar ta ställning till i den här studien eftersom den tycks kräva en undersökning i sig för att besvara på ett tillfredställande sätt. Oavsett vilken hållning man har i frågan om hur viktig rättviseteoriers praktiska tillämpningsbarhet är, så är det rimligt att konstatera att innan det verkliga valet klargörs ytterligare kan Cohens rättviseteori inte praktiskt genomföras på ett realistiskt sätt. Cohen verkar dock själv inte anse att detta är ett problem. Cohen (2008:155) skriver: [ ] I have moved to the thought that justice is justice, whether or not it is possible to achieve it, and that to confirm our conception of justice to what is achievable creates distortions in our thought also in our practices John Rawls gör distinktionen mellan vad han kallar ideal-theories och non-ideal theories. Med ideal-theory menas att normativa principer formuleras för vad som skulle utgöra ett rättvist samhälle under gynnsamma omständigheter. En non-ideal theory är sedan hur detta ideala samhälle kan uppnås i praktiken. Rawls framhåller dock att en ideal-theory måste begränsas till vad som är praktiskt möjligt, ett sorts realistiskt utopi eller det bästa vi rimligtvis kan hoppas på (Simmons 2010:7). Om vi tillämpar Rawls definition på en ideal-theory ger Cohen utryck för en rättviseteori som är än mer särkopplad från verkligheten än vad Rawls benämner som en ideal-theory. 20

5.3 Kausalt ansvar och rättvis kompensation för nackdelar Även om vi kan hitta en acceptabel definition på ett verkligt val så återstår frågan om det är rimligt att valet utesluter kompensation för nackdelar ur ett rättviseperspektiv som Cohen tycks föreslå (Cohen 2013:107). Som jag förstår den tur-egalitära principen kompenserar den för alla skillnader i fördelar/nackdelar som har sitt ursprung i godtyckliga faktorer och omständigheter som agenten inte kan påverka. Cohen skriver att en nackdel inte kompenseras om den har sitt ursprung i ett val eftersom valet implicerar ansvar över konsekvenserna (Cohen 2013:107) Men det finns situationer där en person ställs inför två val med ofördelaktiga utfall och kan därför inte rimligtvis hållas fullt ansvarig över konsekvenserna och därmed nekas kompensation även från en utgångspunkt av radikalt jämlika möjligheter. Att en person har gjort ett val med två dåliga alternativ gör knappast att nackdelarna som uppstår är rättvisa. En kan då invända att det är valen som leder fram till situationen med ofördelaktiga alternativ som är relevanta. Valen måste istället ses som en kedja av händelser där en serie av val är nödvändigt för ansvar över konsekvenser, och att ansvar över konsekvenserna alltid föregås av val någon gång i händelsekedjan. Men det verkar orimligt att en person alltid förlorar sin rätt till kompensation enbart för att agenten har gjort ett val. Detta ska påstående styrks av ett hypotetiskt exempel baserat på en extern kritik av Cohens rättviseteori av Elizabeth Anderson (1999:297 298). Anderson förklarar dock inte varför uteslutandet av kompensation tycks orimligt i den hypotetiska situationen, utan endast att det verkar orimligt. En person utför ett hedervärt men mycket riskfyllt arbete, som hon är medveten om. Det är ett nödvändigt arbete för sammanslutningen hon befinner sig i och hon ställer frivilligt upp. Om hon blir skadad i arbetet skulle Cohen neka henne kompensation för nackdelen eftersom hon medvetet utsatte sig för risken. Hon visste att arbetet var riskfyllt och ställde medvetet upp, hon tog en kalkylerad risk och förlorade. Detta är alltså ett exempel på vald otur och inte oförskylld otur som Cohens rättviseteori inte kompenserar för. Att neka arbetaren kompensation enbart för att risken är vald är märkligt. Hennes uppoffring verkar vara moraliskt relevant och faktumet att hon har valt att utföra arbetet bör rimligtvis inte utesluta kompensation om hon blir skadad. Arbetaren har ett kausalt ansvar i bemärkelsen att hon själv har valt att utsätta sig för risken och 21

om hon inte hade gjort det hade hon inte blivit skadad. Med kausalt ansvar menas att en agent är ansvarig över att en viss händelse har skett, att det finns en koppling mellan en handling och dess konsekvenser (Oshana 1997:73). Cohen tycks bara ta hänsyn till det kausala ansvaret för huruvida en nackdel är rättvis eller inte. Han menar att om en nackdel föregås av ett val är den rättvis. Det verkar dock onekligen finnas flera faktorer än förekomsten av ett val som avgör huruvida en nackdel är rättvis eller inte och i förlängningen om den bör kompenseras ur ett rättviseperspektiv. Att inte ta hänsyn till dessa faktorer ger upphov till en intuitivt märklig syn på rättvis kompensation och i sin tur på en rättvis fördelning. Jag återkommer till denna kritik när jag diskuterar Elizabeth Andersons invändningar mot tur-egalitarianism som rättviseteori. 5.4. Angående valutan Tillgång till fördelar eller socialistiska möjligheter är Cohens jämlikhetens valuta. Cohens argumentation angående jämlikhet i resurser och jämlikhet i möjlighet till välfärd är övertygande. Det verkar vara riktigt att inte enbart fokusera på resurser utan att bry oss om hur resurser påverkar människor. Samtidigt tycks det finnas skäl att förse människor med vissa resurser oavsett deras välfärdsnivå. Det verkar också riktigt att ta hänsyn till personers val och preferenser i den mån det är möjligt och därför skifta från jämlikhet i fördelar till jämlikhet i tillgång till fördelar eller socialistiska möjligheter. Det Cohen vinner på att inkludera båda aspekterna resurser och välfärd - förlorar han på att vara vag. Han använder fördelar och nackdelar konsekvent i hans publikationer utan att faktiskt definiera vad som egentligen utgör en fördel och nackdel. Detta påpekar han själv som en eventuell svaghet (Cohen 2011:108 109). Ett klargörande, eller åtminstone ett helhjärtat försök till ett klargörande skulle gynna teorin. 5.5. Omöjlig kompensation Det finns skillnader i icke-valda nackdelar som inte är möjliga att kompensera fullt ut. Cohen skriver att då den tur-egalitära principen är fullt uppnådd kan fördelning av fördelar bara avspeglas av val och preferenser (Cohen 2013:37). Detta tycks vara ett empiriskt ohållbart påstående. Hur kompenseras en svår medfödd sjukdom fullt ut? Detta är något som Cohen inte diskuterar vidare fast det har betydelse för hur den rättvisa fördelningen ser ut. Att försöka kompensera nackdelar som inte är möjliga att kompensera skulle hypotetiskt leda till att alla tillgängliga resurser går till att försöka kompensera nackdelen i fråga. Detta verkar inte vara ett rimligt sätt att fördela resurser. Detta är dock inte ett argument mot att det är rättvist att försöka 22