JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet PROCESSEN I LVU - en likställd process? Matilda Atterbom Kaijser Examensarbete i offentlig rätt, 30 hp Examinator: Mauro Zamboni Stockholm, Vårterminen 2018
Sammanfattning En av de mest ingripande åtgärder det offentliga kan vidta mot en enskild är att omhänderta ett barn. Det krävs därför omfattande skyddsmekanismer för att beslutet om omhändertagande inte blir fattat utan rättslig grund. Saknas samtycke från vårdnadshavare eller den unge om denne är över 15 år, krävs att domstol fattar beslut om omhändertagande i enlighet med lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [cit. LVU]. Processen i förvaltningsrätten är en flerpartsprocess som är upplagd kontradiktoriskt, vilket innebär att socialnämnden går in som part mot barnet eller den unge och/eller vårdnadshavaren, och var och en av parterna ska ha tillfälle att yttra sig över allt material som motparten inger till domstolen, samt ha samma möjligheter att utveckla sin talan och åberopa bevisning. Den enskilde ska därmed tillförsäkras en likvärdig partsställning som socialnämnden. För att säkerhetsställa detta tillförordnas den enskilde ett offentligt biträde, vars huvudsakliga uppgift är att garantera den enskildes rättsliga ställning genom att ge barnet eller den unge och/eller vårdnadshavaren den hjälp som krävs för att utredningen ska bli så fullständig som möjligt. Uppsatsen syftar huvudsakligen till att utreda och analysera på vilket sätt processen i LVU-mål tillgodoser kraven på en likställd process - där parterna får samma möjligheter att utveckla sin talan och åberopa bevisning. För att finna ett svar måste utredningsskyldighet, beviskrav och bevisbördan samt det offentliga biträdets roll i processen utredas. Utgångspunkten är att söka svar genom en rättsdogmatisk metod och undersöka rättskällor såsom lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin. Den utförda analysen påvisar att en långtgående utredningsskyldighet för både socialnämnden och domstolen finns, men att det inte förekommer samma möjlighet för parterna att utreda omständigheterna i målet. Det finns ett högt ställt beviskrav, dock ges parternas utsagor olika bevisvärde. Där sakkunniga och utsagor från det offentliga värderas generellt högt, jämfört med utsagor från enskilda och i synnerlighet barn som värderas lågt. Bevisbördan åligger på socialnämnden. Slutsatsen är att den enskilde parten inte tillförsäkras en likställd partsställning i processen, utan den enskilde partens rätt bör stärkas genom att det offentliga biträdets uppdrag specificeras i lag och att deras befogenheter utökas, samt att sakkunniga används i större utsträckning för att öka domstolens kompetens angående barn och unga. 1
Abstract One of the most intervening measures that public authorities can carry out against an individual is to take a child or adolescent into compulsory care. Therefore, comprehensive protection mechanisms are required, so that the decision is taken based on sufficient legal grounds. If consent from the custodian is lacking or if the young person is older than 15 years, the Court is required to make a decision on whether a child or adolescent should be taken into care in accordance with the Law of Mandatory Care of Minors (Special Provisions) (Swedish abbreviated: LVU). The process within the Administrative Court is a multi-party process which is based on the contradiction principle. This means that the Social Welfare Committee is acting as a party against the child or adolescent and/or custodian, and each of the parties must have an opportunity to give their opinion on all material submitted by the counterpart to the Court, as well as having the same opportunity to defend their point of view and to be able to refer to evidence. The individual shall therefore be granted an equal legal standing as the Social Welfare Committee. To ensure this, the individual is appointed a public counsel, whose main task is to guarantee the legal status of the individual by giving the child or adolescent and/or custodian the assistance necessary for the investigation to be as sufficient as possible. The main aim of this thesis is to investigate and analyze how the procedures in LVU cases meet the requirements of an equal process where the parties have the same opportunity to defend their point of view and to refer to evidence. In order to find an answer, one must analyze the duty of enquiry, the evidentiary requirement and the burden of proof, as well as the role of the public counsel in the process. The starting point is to seek answers through a judicial method and to investigate sources of law such as legislation, preliminary works, precedents and doctrine. The analysis carried out shows that both the Social Welfare Committee and the Court has a far-reaching obligation to investigate, but that there is not the same opportunity for all parties to examine the facts of the case. There is a high level of evidentiary requirement, however, the parties' statements are given different value of evidence. Statements from specialists and the authorities are usually given a high value compared to statements from individuals, particularly statements given by children. The burden of proof is incumbent on the Social Welfare Committee. The conclusion is that the defendant is not granted an equal position in the process. Consequently, the defendant's rights should be strengthened by specifying the public counsel's 2
duties in law, thereby increasing their authority, and that specialists are used to a greater extent to enhance the Court's competence regarding children and adolescents. 3
Innehållsförteckning Sammanfattning...1 Abstract...2 Förkortningar...6 1 Inledning...7 1.1 Ämne och problemformulering...7 1.2 Syfte och frågeställningar...9 1.3 Avgränsningar...9 1.4 Metod och material... 10 1.5 Disposition... 12 2 Förutsättningarna för tvångsvård... 14 2.1 Rättslig reglering i anslutning till LVU... 14 2.1.1 Principen om barnets bästa... 15 2.1.2 Principen om barnets rätt att få komma till tals... 16 2.2 Samtycke... 16 2.3 LVU på grund av miljöfall eller beteendefall... 18 2.4 Processen i LVU-mål... 18 2.4.1 Socialtjänstens utredning... 19 2.4.2 Ansökan till förvaltningsrätten... 19 2.4.3 Domstolsprocessen... 20 2.4.4 Offentligt biträde... 21 2.5 Tvångsvårdens varaktighet... 25 2.6 Sammanfattning... 25 3 Utredningsskyldigheten... 28 3.1 Socialnämndens utredningsskyldighet... 28 3.2 Domstolens utredningsskyldighet... 31 3.3 Det offentliga biträdets utredningsskyldighet... 35 4
3.3.1 Empirisk undersökning av LVU-mål där offentligt biträde förordnats... H36 3.4 Sammanfattning... 37 4 Beviskrav... 40 4.1 Bevisteoretiska grunder... 40 4.1.1 Bevistema, rättsfaktum och bevisfaktum... 41 4.1.2 Bevisprövning... 41 4.1.3 Bevisvärdering och prognoser... 41 4.2 Beviskrav i LVU-mål... 42 4.2.1 Bevisning om och från barnet... 44 4.2.2 Bevisning från sakkunniga... 45 4.2.3 Bevisning från myndighet... 46 4.3 Sammanfattning... 47 5 Bevisbörda... 49 5.1 Allmän bevisbörderegel... 49 5.2 Omvänd bevisbörda... 50 5.3 Sammanfattning... 51 6 Slutsatser... 53 6.1 Hur ser de rättsliga förutsättningarna ut för LVU?... 53 6.2 På vilket sätt uppfylls utredningsskyldigheten och på vem ligger ansvaret?... 54 6.3 Vilket beviskrav ställs och hur går bevisvärderingen till?... 55 6.4 På vilken part ligger bevisbördan och varför?... 55 6.5 Är processen i LVU likställd?... 56 6.6 Diskussion om de lege ferenda... 57 Källförteckning... 59 Litteratur... 63 Bilaga 1... 65 Bilaga 2... 67 5
Förkortningar Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter BitrL Lagen (1996:1620) om offentligt biträde BO Barnombudsmannen BrB Brottsbalken (1962:700) BUP Barn- och ungdomspsykiatri Ds Departementsserien EKMR Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FB Föräldrabalken (1949:381) FL Förvaltningslagen (1986:223) FN Förenta nationerna FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) HFD Högsta förvaltningsdomstolen JO Justitieombudsmannen LVU Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga NFL Förvaltningslagen (2017:900) Prop. Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RegR Regeringsrätten RF Regeringsformen (1974:152) RÅ Regeringsrättens årsbok RhjL Rättshjälpslagen (1996:1619) SiS Statens institutionsstyrelse SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar 6
1 Inledning 1.1 Ämne och problemformulering Grundläggande för varje människa, barn som vuxen, är rätten till liv. Rättigheten finns stadgad i artikel 2 europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [cit. EKMR]. Rätten att få leva sitt liv i frihet utan det offentligas inblandning finns stadgad i artikel 5 EKMR. Vidare tillförsäkras varje människa rätten till skydd för privat- och familjeliv i artikel 8 EKMR. För att få ett välfungerande samhälle krävs dock vissa inskränkningar i rätten till frihet och rätten till skydd för privat- och familjeliv, dels för att skydda individer från varandra men även i vissa fall från sig själva. När den offentliga makten gör inskränkningar och utger betungande beslut uppstår frågor om rättssäkerhet, vilket kan ha olika betydelser beroende på sammanhang. I den här uppsatsen definieras rättssäkerhet såsom att den offentliga makten är förutsebar och utövas objektivt. Den enskilde 1 ska kunna förutse hur makten kommer att utövas och att lika fall ska behandlas lika. De lagregler som tillämpas måste därför ha ett detaljerat och tydligt innehåll. Rättssäkerhetens formella garantier i förvaltningsförfarandet är opartiskhet, öppenhet, partsinsyn, kommunikation, överprövning och motiverade beslut. 2 Rätten till frihet får därför inskränkas då en människa lagligen blir gripen eller genom ett lagligen meddelat beslut om att frihetsberöva ett barn för att undergå skyddsuppfostran. Kravet på att gripandet eller beslutet ska vara lagligt innebär att varje frihetsberövande måste ha stöd i nationell lag. På liknande vis får offentlig myndighet endast inskränka rätten till skydd för privat- och familjeliv med stöd av lag. Det följer av legalitetsprincipen, vilken uppställer krav på lagstöd för domstolar och myndigheters verksamhet som medför betungande beslut eller straff. Vidare följer förbud mot retroaktiv lagstiftning, dvs. handlingar som begicks innan en lag trädde i kraft ska inte ge betungande konsekvenser. Myndigheters och domstolars beslut ska grundas på objektivitetsprincipen vilken innebär att domstolar och myndigheter ska beakta saklighet, opartiskhet och vidmakthålla enskildas likhet inför lagen. Enligt proportionalitetsprincipen får inte åtgärden vara mer ingripande än vad som krävs för att uppfylla syftet. Om lagar blir olika tillämpade på olika individer eller om det offentliga kan gå in med mer ingripande åtgärder än vad syftet kräver, mister legalitetsprincipen sin 1 Med den enskilde syftas i den här uppsatsen på en samlad benämning för barnet eller den unge och/eller vårdnadshavare eller vårdnadshavarna. Då den enskilde behöver specificerats, innebär barnet ett barn generellt, och den unge en ungdom som är över 15 år gammal men under 20 år, se 1 LVU. 2 Beyer, C., Rättssäkerhet en formsak, Juridisk Tidskrift, 1990/91, s. 395. 7
förutsägbarhet. På samma sätt vore objektivitetsprincipen verkningslös om inte en myndighets eller domstolsbeslut kan prövas i en domstolsprövning. Rätt till en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 EKMR inkluderar att få frågan prövad, rätten till försvarare, rätt till överprövning av dom och ett skyndsamhetskrav på rättegången. 3 EKMR är en katalog med rättigheter för den enskilde, på den offentliga sidan motsvaras dessa av omfattande skyldigheter för det offentliga. Enligt socialtjänstlagen (2001:453) [cit. SoL] ankommer det på socialnämnden att tillförsäkra att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden, att främja en god personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling. Av 1 lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga [cit. LVU] ges lagstöd för att inskränka rätten till frihet, se artikel 5 EKMR, och rätten till skydd för privat- och familjeliv, se artikel 8 EKMR, genom att en offentlig myndighet tillåts att tillförsäkra uppfyllandet av kraven vilka ställs i 1 kap. 5 SoL genom tvångsvård, både mot barnets eller den unges 4 vilja och vårdnadshavarnas vilja. År 2016 fick 30 500 barn och unga vård enligt SoL eller insatser enligt LVU någon gång under året. Antalet barn vilka placeras utanför hemmet ökar enligt Socialstyrelsens statistik. 5 Trots en omfattande process, styrd av lagar och riktlinjer i varje steg, uppmärksammas varje år fall där systemet brustit. Fall som särskilt har uppmärksammats är exempelvis det så kallade Tobiasfallet, där Tobias son blev tvångsomhändertagen utan rättslig grund, 6 och ett annat exempel är 13-åriga Jasmine som tog livet av sig på ett SiS-hem. 7 Dessa fall kan ses som undantag eller ge en indikation på att lagen eller processen brister. Syftet med LVU är i första hand att skydda barnet, samtidigt ska enskildas grundläggande rätt till skydd för privat- och familjeliv värnas om i enlighet med artikel 8 EKMR. För att tillgodose legalitetsprincipen, objektivitetsprincipen, proportionalitetsprincipen i LVU-ärenden har lagstiftaren ålagt förvaltningsdomstolen att besluta om tvångsvård. 8 På ett teoretiskt plan ska domstolen verka för att socialnämndens begäran om tvångsvård ska få en legal prövning, som ska tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet. Trots det riktas ofta kritik mot socialnämnden för bristande utredningar och felaktigt förfarande, dock kanske ett för stort ansvar har lagts på kommunala 3 Wahlgren, P., Lagstiftning: Rationalitet teknik möjligheter, 2 uppl., 2014. 4 Barnet eller den unge definieras enligt följande: barnet innebär ett barn allmänt och den unge en ungdom som är över 15 år gammal men under 20 år, se 1 LVU. 5 Socialstyrelsen art. nr. 2017-9-2, Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga 2015 och 2016. 6 HFD 2015 not. 41. 7 Dragic, M., Det dröjde en halvtimme innan Jasmine hittades, 20171017, Dagens Nyheter. 8 Svensson, G., Högsta förvaltningsdomstolen och tvångsvården: om betydelsen i rättssäkerhetshänseende av domstolens domar angående LVU och LVM, s. 109. 8
socialnämnder. Socialnämnders bristande arbete borde kunna avhjälpas om förvaltningsdomstolarna som faktiskt tar det slutgiltiga beslutet, har större kompetens. Processen i LVU präglas å ena sidan av officialprincipen vilken innebär att domstolen har en utredningsskyldighet, men å andra sidan är processen upplagd kontradiktorisk, vilket innebär att vardera parten ansvarar för sin bevisning. För att den enskilde ska försäkras samma partsställning som socialnämnden tillförordnas ett offentligt biträde. Det kan ifrågasättas om ett offentligt biträde tillsammans med officialprincipen och bevisbördans placering uppnår en likställd process mellan parterna och därmed upprätthåller kraven på en rättvis rättegång, legalitetsprincipen, objektivitetsprincipen samt proportionalitetsprincipen. 1.2 Syfte och frågeställningar Uppsatsen syftar till att utreda och analysera på vilket sätt processen i LVU-mål tillgodoser kraven på en likställd process. Följande frågeställningar kommer att besvaras: Hur ser de rättsliga förutsättningarna ut för tvångsvård i enlighet med LVU? På vilket sätt uppfylls utredningsskyldigheten och på vem åligger ansvaret? Vilket beviskrav ställs och hur går bevisvärderingen till? På vilken part ligger bevisbördan och varför? 1.3 Avgränsningar Den här uppsatsen fokuserar på kravet om en likställd process i LVU-mål. Vem som har klagorätt, och huruvida själva omhändertagandet samt upphörandet av detsamma är förenligt med aktuella principer och rättigheter, kommer därför inte att beröras i någon större utsträckning På grund av utrymmesskäl kommer uppsatsen inte beröra socialtjänstens utredning mer omfattande än hur myndigheten uppfyller utredningsskyldigheten. Enligt huvudregeln förordnas ett offentligt biträde till både barnet och/eller vårdnadshavaren. I och med att denna uppsats har ett barnrättsperspektiv, ligger fokus på barnets eller den unges offentliga biträde. Endast i enstaka fall kommer praxis som rör vårdnadshavaren att behandlas och då med åtanke att samma lagar gäller för det offentliga biträdet oberoende vem denne företräder. 9
1.4 Metod och material Uppsatsens utgångspunkt är processen i LVU-ärenden och huvudfrågan kretsar kring om den enskilde tillförsäkras en likställd process i LVU-mål. Rättsdogmatisk metod används för att uppfylla uppsatsens syfte och besvara uppställda frågeställningar. Den rättsdogmatiska metodens uppgift är att systematisera, strukturera och tolka gällande rätt för att vetenskapligt rekonstruera ett rättssystem och på så sätt reda ut rättens oklarheter. 9 Utgångspunkten är att använda allmänt accepterade rättskällor såsom lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin, i detta inkluderas även europarättsliga rättskällor. Med hjälp av metoden löses ett rättsligt problem genom att applicera en rättsregel på problemet. 10 Rättsdogmatiken är en kvalitativ metod, varför tolkning är en given del av metoden. Doktrinen utgår från rättskällorna, samtidigt som den i sig själv är en egen rättskälla och därmed kan användas vid analyser av gällande rätt. 11 För att finna svar och skapa bättre lösningar tillåts argumentationen att gå utanför det vetenskapliga rekonstruerade rättssystemets ramar. 12 Den rättsdogmatiska metoden kan på detta sätt användas för att kritisera resultatet som framkommit i undersökningen. Den självständiga kritiken från rättsvetenskapsmän fyller en viktig uppgift, då den med ändamålsinriktade argument eller påvisande av vart exempelvis domstolen gått fel i sin rättsdogmatiska analys har möjligheter att förändra rättsläget. 13 Den rättsdogmatiska metoden kan tillämpas dels för att fastställa vilka rättsregler som existerar (de lege lata, lagen som den är), dels vilka rättsregler som bör finnas (de lege ferenda). 14 Den förstnämnda är användbar för att fastställa hur reglerna kring processen i LVU, undersökningsskyldighet, beviskrav och bevisbörda ser ut i dag. De lege ferenda används i det sista kapitlet där en analys över hur rättsläget borde se ut görs. För att förstå hur processen i LVU fungerar, har en kartläggning av övergripande reglering i form av lagar, förordningar och konventioner gjorts i detta arbete. Doktrin används för att öka förståelse för sammanhanget. För att skapa en djupare förståelse för den rättsliga regleringen och processen i LVU har offentliga utredningar studerats, exempelvis propositioner. Detta syftar till att ge läsaren grundläggande bakgrundsinformation om lagstiftningen kring tvångsomhändertagande av barn. Förarbeten, praxis och doktrin har 9 Peczenik, A., Juridikens teori och metod: en introduktion till allmän rättslära. 1. uppl., s. 33. 10 Korling, F. & Zamboni, M., Juridisk metodlära, 2013, s. 23 ff. 11 Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2015, s. 43. 12 Jareborg, N., Rättsdogmatik som vetenskap, Svensk juristtidning, 2004, s. 4. 13 Korling, F. & Zamboni, M., Juridisk metodlära, 2013, s. 35. 14 Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2015, s. 43. 10
studerats gällande det offentliga biträdets roll, utredningsskyldigheten, beviskrav samt bevisbördan. Vad gäller praxis söks svar i såväl rättsfall såsom i JO-beslut. Information inhämtas även från rapporter utgivna av Socialstyrelsen samt Socialstyrelsens författningssamling. Ett barnrättsperspektiv genomsyrar uppsatsen, perspektivet är av stor vikt ty det är barnet eller den unge som får bära konsekvenserna, positiva såväl negativa, av domstolens beslut. Barnrättsperspektivet påverkar de frågeställningar vilka besvaras i uppsatsen då det sedan en tid tillbaka pågår en förändring där barnets roll som rättighetsinnehavare gradvis inkorporeras i det offentligas verksamhet genom ändringar i lagstiftningen. Barnets rätt och barnets bästa får därför en central roll i reglering inom lagstiftning rörande barn, både inom familjerätten och inom socialrätten. Att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara finns reglerat i l kap. 2 5 st. RF och barns rätt har därmed grundlagsskydd. 15 Trots stöd i grundlag finns det inte någon enhetlig uppfattning i doktrin eller praxis vilka rättsliga beståndsdelar ett barnrättsperspektiv ska innehålla, däremot är det grundläggande att följa Förenta Nationernas [cit. FN] konvention om barnets rättigheter [cit. barnkonventionen] och låta dess kontext påverka lagar och tillämpning. Barnkonventionen är ännu inte svensk lag, men Sverige har genom att ratificera konventionen förbundit sig att följa dess stadga. Detta innebär att svensk lag måste tolkas i enlighet med barnkonventionen och för att lyckas med detta krävs tillräcklig kunskap om konventionens innehåll. Finns brister gällande kunskapsnivån är det svårt att i praktiken få till en förändring. 16 Konventionen innehåller både allmänna rättigheter för barn och särskilda rättigheter vilka blir tillämpliga för barn endast i vissa situationer. 17 Fyra grundläggande principer har en extra stark ställning i konventionen och ska vara ledande vid tolkning och tillämpning. Dessa är rätten till liv och utveckling, barnets bästa, rätten att få komma till tals och förbud mot diskriminering. Uppsatsen kommer särskilt lägga vikt på barnets bästa och rätten att få komma till tals, då dessa principer blir av särskilt intresse i en granskning av processen i LVU. Då statistik saknas angående hur många timmar i snitt ett offentligt biträde får ersättning för i LVU-mål, 18 tillämpas en empirisk metod för att få en överblick över detta. Empirisk metod syftar till att samla in ett material för att sedan dra allmänna konklusioner gällande rättsliga företeelser med utgångspunkt i det insamlade materialet. Den empiriska undersökningen har en 15 SOU 2015:71 del B, bilaga 3, s. 1150. 16 Leviner, P., Lundström, T., (red.) Tvångsvård av barn och unga, rättigheter, utmaningar och gråzoner, 2017, s. 20 [cit. Leviner, Lundström, 2017]. 17 SOU 2015:71 del B, bilaga 3 s. 1152 f. 18 Stigfur, S., Vacklande rättssäkerhet för tvångsomhändertagna barn, Dagens Arena, 2016-05-12; Bilaga 1 11
kvantitativ ansats och integreras med det rättsdogmatiska materialet för att berika analysen. 19 Materialet som har använts är 50 stycken avkunnade förvaltningsrättsdomar gällande beredande av vård i enlighet med LVU. Urvalsprocessen av materialet har gjorts genom att sökorden beredande av vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga används i Karnov databas och sedan har de 50 senaste domarna från landets samtliga förvaltningsrätter plockats ut. Träffar på domar exempelvis gällande umgänge och upphörande av vård i enlighet med LVU, vilka inte rörde beredande av vård, har plockats bort i syfte att få samma förutsättningar för materialet. Domar från förvaltningsrätterna har valts eftersom dessa anses bäst avspegla normen. Detta till skillnad från domar från kammarrätterna där det offentliga biträdets ersättning överklagas vilket bör avspegla det övre spektrat av ersättning. Barnets eller den unges offentliga biträde har separerats från vårdnadshavarnas offentliga biträden. Den ersättning de offentliga biträdena beviljas är ofta uppdelade i olika poster: kostnad för arbete, kostnad för tidsspillan, kostnad för utlägg, kostnad för tolk, kostnad för mervärdesskatt. I och med att frågan, som ska besvaras, är hur många timmar offentliga biträden får ersättning för blir endast kostnaden för arbete relevant i undersökningen. Ett tiotal av domarna var inte uppdelade på detta sätt, utan domen angav endast en totalkostnad, vilket resulterade till ytterligare efterforskningar hos förvaltningsrätterna för att få de efterfrågade siffrorna. I domarna anges beviljad ersättning i kronor och inte i timmar och därför har uppgifterna i kronor fått divideras med timkostnadsnormen för år 2018 som uppgår till 1 359 kronor, 20 för att få fram det offentliga biträdets timmar. 1.5 Disposition Uppsatsen består utöver inlednings- och slutsatskapitel, av fyra delar. I kapitel två beskrivs den rättsliga regleringen för ett omhändertagande i enlighet med LVU, vilken roll socialnämnden och det offentliga biträdet har och hur processen går till. Detta utgör grunden för de betydande aspekterna gällande den rättsliga processen av tvångsomhändertaganden vilket diskuteras mer i detalj i nästföljande kapitel. I kapitel tre redogörs för socialnämndens utredningsskyldighet, domstolens utredningsskyldighet samt det offentliga biträdets utredningsskyldighet. I kapitel fyra ges först en inblick i de bevisteoretiska grunderna, sedan redogörs för hur beviskravet ter sig inom LVU och slutligen behandlas bevisvärderingen från olika parter. I kapitel fem 19 Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2015, s. 49 f. 20 Sveriges advokatsamfund, Timkostnadsnormen i år blir 1359 kronor. 12
behandlas avslutningsvis bevisbördan, hur den är placerad och vilka konsekvenser dess placering får i processen. 13
2 Förutsättningarna för tvångsvård Denna uppsats utgår från processen kring omhändertagande av barn och unga med stöd av LVU. Omhändertagande i enlighet med LVU grundar sig i allvarliga missförhållanden i hemmet eller på grund av problem med barnets eller den unges egna destruktiva beteende. Detta kapitel tar upp den rättsliga regleringen för ett omhändertagande i enlighet med LVU samt redogör för hur FN:s konvention om barnets rättigheter barnkonventionen och SoL förhåller sig till LVU. Kapitlet ska fungera som bakgrund för de följande kapitlen vilka i detalj diskuterar viktiga aspekter gällande den rättsliga processen rörande omhändertaganden. 2.1 Rättslig reglering i anslutning till LVU Barnkonventionen antogs av Sverige år 1990. Den är ännu inte svensk lag, men Sverige har genom att ratificera konventionen förbundit sig att följa dess stadga. Detta innebär att svensk lag måste tolkas i enlighet med barnkonventionen. Enligt artikel 19 i barnkonventionen är Sverige folkrättsligt bundet att skydda barn från missförhållanden i sina hemmiljöer. Enligt svensk lag ger SoL samt LVU sociala myndigheter rätt att ingripa vid sådana missförhållanden för att tillgodose barnets rättigheter. När detta görs inskränks dock rätten till privat- och familjeliv, som är en mänsklig rättighet vilken regleras i artikel 8 EKMR. 21 I andra stycket regleras att det offentliga endast får inskränka privat- och familjeliv om det följer av lag och om det är nödvändigt med hänsyn till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers frioch rättigheter. Legalitetsprincipen stadgar att den offentliga makten utövas under lagarna och utgör en garanti för att ingripanden från myndigheter och domstolar följer stiftad lag, 1 kap. 1 3 st. RF. Det offentliga måste konstant förhålla sig till att det å ena sidan följer barnkonvention och skyddar barn och unga från missförhållanden, samtidigt som detta inte sker i större utsträckning än att åtgärden faller inom undantagen i artikel 8 i EKMR. Detta ska dessutom göras i enlighet med proportionalitetsprincipen, vilken innebär att ett myndighetsutövande står i rimligt förhållande till den nytta åtgärden syftar till. 22 För att säkerhetsställa att dessa principer följs, krävs att myndighetsingripandet prövas i domstol. Rätten till en rättvis rättegång finns stadgad i artikel 6 EKMR och då ärenden gällande tvångsomhändertaganden av barn och unga anses röra enskilda civila rättigheter, ska den som berörs garanteras en domstolsprövning huruvida ingripandet rättsligt skett på ett korrekt sätt. 23 21 Leviner, Lundström, 2017, s. 20. 22 Warnling - Nerep, W., En introduktion till förvaltningsrätten, 10. uppl., 2012, s. 9 f. 23 White, R. & Ovey, C., The European Convention on Human Rights, 5. uppl., 2009, s. 249 f. 14
Utöver detta stadgar artikel 6 att rättegången ska vara offentlig, skyndsam och inför en domstol som är oberoende och opartisk. SoL reglerar socialtjänstens utredningar och insatser för vård av barn och unga. Enligt 3 kap. 5 SoL är huvudregeln att dessa insatser ska göras på frivillig väg med samtycke från de berörda enskilda. Genom denna frivillighetsprincip vårdas och omhändertas barn och unga utan att bli föremål för en rättslig process, i de fall den enskilde och det offentliga är överens om vilka insatser som ska sättas in för att skydda barnet eller den unge. 24 2.1.1 Principen om barnets bästa Principen om barnets bästa stadgas i artikel 3 barnkonventionen, vilken utgår från artikel 2 som föreskriver att alla barn har lika värde och inte får diskrimineras, samt artikel 19 som stipulerar att barn är sårbara och har rätt att skyddas mot våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande och behöver särskilt stöd och skydd. I 1 LVU stadgas principen att vid beslut ska barnets bästa vara avgörande. 25 Principen återfinns även i 6 kap. 2 a FB som reglerar att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut angående vårdnad, boende och umgänge. I 1 kap. 2 SoL stadgas att i åtgärder rörande barn ska barnets bästa särskilt beaktas och vid beslut ska barnets bästa vara avgörande. Syftet med principen är att stärka barns ställning i mål, ärenden och beslut, samt att reglera intresseavvägningen på så sätt att inga andra intressen ska kunna gå före barnets bästa. 26 Detta grundas i att risk föreligger att barnet far illa och vid en intresseavvägning bör inga andra intressen få samma tyngd. Någon närmare definition om vad som är barnets bästa saknas i lag, i förarbetena framgår dock att hänsyn ska tas till allt rörande barnets fysiska och psykiska välbefinnande samt utveckling, och att både kortsiktiga och långsiktiga effekter ska beaktas. 27 Detta är en process med flera steg. Först ska vetenskap och beprövad erfarenhet beaktas, sedan ska underlag inhämtas från personer som besitter kunskap om barnet, såsom närstående samt yrkesverksamma personer från exempelvis barnomsorg och skola. Slutligen ska barnets vilja ha central betydelse för vad som är barnets bästa och därför beaktas i enlighet med barnkonventionens artikel 12. 28 24 Leviner, Lundström, 2017, s. 27. 25 SOU 1997:116, s. 125. 26 SOU 2000:77, s. 66. 27 Prop. 2002/03:53, s. 77. 28 Prop. 2012/13:10 s. 36 f. 15
2.1.2 Principen om barnets rätt att få komma till tals Artikel 12 barnkonventionen stadgar att ett barn som har förmåga att forma självständiga åsikter ska ha rätt att få uttrycka dessa i frågor gällande barnet. Åsikterna ska värderas beroende på barnets ålder och mognad. Barnet har rätt att få möjlighet att bli hört angående dessa åsikter, antingen av domstolen direkt eller genom offentligt biträde eller socialnämnden. Principen finns även stadgad i LVU och i SoL. Barnet får talerätt när det nått 15 års ålder, vilket innebär att den unge själv har rätt att föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Enligt 36 2 st LVU får yngre barn endast höras i domstol om det med beaktande av barnets bästa inte är skadligt för barnet. Att muntligen höras inför domstol kan exempelvis vara obehagligt för barnet eller försätta barnet i en lojalitetskonflikt mot barnets vårdnadshavare. Domstolen har dock ett stort ansvar att ge barnet möjlighet att få komma till tals. 29 Yngre barn hörs mer sällan inom ramen för muntlig förhandling och domstolen måste därför möjliggöra att barnet får komma till tals genom socialnämndens utredning eller genom det offentliga biträdet. Det konstateras i barnrättskommitténs allmänna kommentar till barnkonventionens artikel 12 att förfaranden måste vara tillgängliga och lämpliga för barn, för att barnet ska kunna komma till tals på ett rättvist sätt. En särskild barnanpassad information bör tillhandahållas, tillräckligt stöd bör erbjudas så att barnet ska kunna tala självständigt och personal som är särskilt utbildad att samtala med barn ska finnas tillgänglig. 30 2.2 Samtycke SoL bygger på frivillighetsprincipen och respekt för den enskildes bestämmande och integritet. 31 Av portalparagrafen 1 LVU framgår att insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och dennes vårdnadshavare i enlighet med SoL. Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet och barnets bästa ska alltid vara i fokus. Det innebär, som redogjorts för ovan, att endast barnets eller den unges intressen får ligga till grund för bedömning av om vård ska ske med stöd av LVU eller om annan vård är aktuell. I denna avvägning vad som är barnets bästa ska barnets eller den unges egen åsikt eller vilja räknas in, då denna har en väsentlig del av vad som är barnets bästa. 32 29 Prop. 2012/13: 10, s. 38. 30 BO 2014, s. 11. 31 Prop. 2012/13:10, s. 24. 32 Prop. 2002/03:53 s. 80; prop. 2012/13:10 s. 36 f. 16
Om det råder allvarliga missförhållanden i hemmet eller om barnets eller den unges eget beteende anses utgöra en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas, och vård på frivillig väg inte anses tillräcklig eller möjlig, kan tvångsvård enligt LVU beredas. Den vård och behandling som anses behövas kan därigenom beredas genom tvång. Den rättsliga regleringen gör en distinktion mellan vård som sker med samtycke med stöd av SoL och vård som sker med tvång med stöd av LVU. Detta framgår explicit av 1 LVU genom uttrycket när vård ej kan ges på frivillig väg. 33 Följaktligen är förutsättningarna för vård med stöd av LVU att det är visat att frivilliga insatser inte är möjliga eller tillräckliga. Det framgår inte av lagtexten hur samtycket ska vara formulerat för att vara godtagbart, men i Socialstyrelsens allmänna råd anges att ett samtycke ska avges i skriftlig form från berörda parter. 34 Vårdnadshavare och barn, oberoende av ålder, är parter i barnavårdsärenden. Generellt ansvarar vårdnadshavaren för barn och unga. Enligt 6 kap. 2 och 11 FB ska dock den unge få ökat ansvar och medbestämmanderätt i takt med ökad ålder och mognad. I enlighet med FB kan barn agera självständigt i förhållande till sin vårdnadshavare först när de blir processbehöriga, vilket sker när de fyller 15 år. Först då kan den unge begära insatser från socialtjänsten och dennes samtycke efterfrågas till insatser och åtgärder. 35 I en dom från dåvarande Regeringsrätten [cit. RegR] 36, numera HFD, gällande omhändertagande av en nio månader gammal flicka för vård enligt LVU, lämnades samtycke till vård vid ett sent skede i processen. Domstolen anförde dock att samtycke ska tolkas utifrån de rådande förhållanden som finns vid tidpunkten för domstolens prövning. RegR konstaterade att det inte framkommit konkreta omständigheter för att anta att behövlig vård inte kunde ges flickan med samtycke av vårdnadshavarna, och därmed uppfylldes inte kraven för vård enligt LVU. 37 Finns samtycke vid domstolens prövning saknas alltså förutsättningar för tvångsvård med stöd av LVU. Detta innebär att vårdnadshavaren och/eller den unge först kan ha nekat till insats, men sedan ändrat sig under processens gång. Dock kan vård ges med stöd av LVU trots samtycke, om risk föreligger att samtycket inte är hållbart eller tillförlitligt. 38 I en dom från RegR angående en tolvårig pojke med handikapp orsakade av understimulans i hemmet, bereddes vård för pojken eftersom samtycket inte var tillförlitligt, då modern var ambivalent till vården och gav samtycke till omhändertagandet i endast ett år. 39 Andra exempel då 33 Mattsson, T., Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 1, Lexino 2017-10-01. 34 SOSFS 1997:15, s. 19. 35 Leviner, Lundström, 2017, s. 26. 36 Den 1 januari 2011 bytte Regeringsrätten namn till HFD. 37 RÅ 1995 ref. 38. 38 SOU 1979/80:44, s. 100. 39 RÅ 1986 ref. 4. 17
omhändertagande kan ske trots samtycke är om risk föreligger när samtycke återkallas, vårdnadshavaren vidtar åtgärder som stör vården eller att samtycket är villkorat, exempelvis om vårdnadshavaren samtycker till att barnet vårdas i ett annat hem men under en begränsad tid. 2.3 LVU på grund av miljöfall eller beteendefall När samtycke saknas för insatser som socialtjänsten anser behövliga, kan vård ges i enlighet med LVU. För att bereda vård med stöd av LVU krävs även att rekvisiten som anges i 2 eller 3 LVU är uppfyllda. I rekvisiten räknas de situationer upp vilka kan innebära en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas. Förarbetena ställer tydliga krav på konkreta omständigheter på objektiva grunder, som talar för en allvarlig risk för att barnet eller den unge skadas och att risken inte får vara varken obetydlig, oklar eller avlägsen. Det krävs dessutom att risken för skada har en sådan påverkan på barnets eller den unges hälsa och utveckling att ett tydligt vårdbehov föreligger. 40 Risken ska kopplas ihop med de rekvisit vilka finns uppställda, gällande miljöfallen som enligt 2 LVU avser missförhållande i barnets eller den unges hemmiljö - fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet - och/eller beteendefallen som enligt 3 LVU innebär att barnets eller den unges eget beteende ligger till grund för behovet av vård, genom missbruk, kriminalitet eller annat socialt nedbrytande beteende. 41 I ett HFD-mål, det så kallade Tobiasfallet, placerades en 2 månaders bebis hos ett familjehem genom en SoL-placering utan att fadern var fastställd. När fadern ville fortgå med hemtagningsprocessen, bereddes pojken vård genom LVU. HFD anförde: att vad som lagts Tobias Folin till last inte kan anses utgöra sådana brister i omsorgen som kan grunda vård med stöd av 2 LVU. Redan av detta skäl har det brustit i förutsättningarna för tvångsvård. HFD beslutade därefter att vården skulle upphöra. 2.4 Processen i LVU-mål Ofta startar en process i LVU-mål med att en anmälan eller ansökan inkommit till socialnämnden i den kommun där barnet eller den unge bor. Socialnämnden har enligt 11 kap. 1 SoL en skyldighet att utan dröjsmål inleda en utredning av vad som kommit till socialnämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av socialnämnden. När 40 Prop. 1989/90:28, s. 63 f. och s. 107. 41 Prop. 2002/03:53, s. 82 f. 18
socialnämnden får vetskap om ett ärende ska nämnden fatta beslut om förhandsavgörande om det finns skäl nog att inleda en utredning. 42 Om det bedöms att barnet eller den unge är i behov av skydd enligt 11 kap 1 a SoL ska en utredning inledas omgående, om det inte bedöms finnas skäl för omedelbart omhändertagande. Att en utredning ska inledas omgående innebär att socialnämnden i en förhandsbedömning hämtar in all tillgänglig information om barnet eller den unges familjeförhållanden som finns inom den egna myndigheten. Beslut ska sedan fattas inom 14 dagar, huruvida en utredning ska inledas. 43 Berörda parter ska genast underrättas enligt 11 kap. 2 fjärde stycket SoL om att en utredning har inletts, såvida inte särskilda skäl talar mot detta. Socialnämnden består av politiskt valda personer utan särskild kompetens inom socialt arbete, och är den del av kommunen som ansvarar för barn och unga enligt SoL, dock sköts mycket av det praktiska arbetet genom kommunens socialtjänst där huvudsakligen socionomer med utbildning inom socialt arbete tjänstgör. Det är enligt 4 LVU socialnämnden som fattar beslutet att ansöka om vård med stöd av LVU. Beslutet fattas dock alltid på förslag av, och efter utredning som utförts av socialtjänsten. 44 2.4.1 Socialtjänstens utredning Socialtjänsten har en långtgående utredningsskyldighet enligt 11 kap 2 i SoL. Utredningen syftar till att skydda barnet eller den unge, vilket innebär att den får genomföras oberoende av barnet eller den unges och/eller vårdnadshavarnas inställning, eller vad som kan anses vara ett ingrepp i den personliga integriteten. Utredningen kommer senare i processen att ligga till grund för domstolens beslut. Utredningen har en stor påverkan på domstolsprocessen, eftersom socialtjänsten har haft alla kontakter med parterna och huvudsakligen är den som lägger fram det skriftliga underlaget som domstolen har att ta ställning till. Utredningen ska slutföras inom 4 månader. Sakkunniga, exempelvis BUP, kan konsulteras. Utredningen ska bedrivas på ett sätt som inte skapar onödig skada för inblandade parter. 45 2.4.2 Ansökan till förvaltningsrätten Det är enligt 4 LVU socialnämnden som fattar beslutet att ansöka om vård med stöd av LVU, i det fall en utredning leder fram till att barnet har behov av vård, men då vårdnadshavaren eller 42 Mattsson, T., Socialtjänstlag (2001:453) 11 kap. 1, Lexino 2017-10-01. 43 Mattsson, T., Socialtjänstlag (2001:453) 11 kap. 1 a, Lexino 2017-01-01. 44 Leviner, Lundström, 2017, s. 21. 45 Mattsson, T., Socialtjänstlag (2001:453) 11 kap. 2, Lexino 2017-10-01. 19
den unge (över 15 år) inte samtycker till denna. Enligt 4 samt 32 LVU ska ansökan lämnas tillsammans med den utredning som gjorts av socialtjänsten samt kompletterande uppgifter såsom vårdplan: hur och när barnet eller den unge ska placeras, läkarundersökning, hur relevant information lämnats till barnet eller den unge och barnets eller den unges inställning. Utredningen samt de kompletterande uppgifterna kommer att utgöra en grund för domstolens beslut. 46 Därtill kan socialnämndens ordförande enligt 6 LVU besluta om omedelbart omhändertagande och akut tvångsplacera barnet eller den unge utanför hemmet. För att ett barn ska kunna omhändertas omedelbart måste det göras sannolikt att barnet behöver beredas vård med stöd av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för barnets hälsa eller utveckling, att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller att vidare åtgärder hindras. 47 Om beslut fattas om omedelbart omhändertagande ska enligt 7 LVU beslut underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Förvaltningsrätten brukar då endast pröva om beslutet var riktigt med de skriftliga handlingarna som underlag. Om beslutet fastställs har socialnämnden enligt 8 LVU fyra veckor på sig, räknat från omhändertagandet, att ansöka om att barnet eller den unge ska beredas vård under en längre tid. Inkommer ingen ansökan inom denna period ska vården upphöra. 2.4.3 Domstolsprocessen De förvaltningsdomstolar som prövar LVU-mål besitter ingen särskild kompetens gällande barn eller mål rörande tvångsomhändertagande av barn. Överlag handlägger domarna alla förvaltningsmål och uppskattningsvis rör det sig om ca 500 olika måltyper inom förvaltningsrätten. 48 I 9 förvaltningsprocesslagen (1971:291) [cit. FPL] anges att förfarandet i förvaltningsprocessen är skriftligt. I LVU-mål föreligger det dock en presumtion att en muntlig förhandling ska hållas om det inte är uppenbart onödigt, 35 LVU. Den muntliga förhandlingen utgör dock enbart ett komplement till det skriftliga förfarandet. I och med att krav på relevant kunskap för sakens prövning, exempelvis inom barnpsykologi och barnmedicin, inte har ställts på domstolen är rätten utelämnad att hämta den expertis som är nödvändig för att bedöma barns behov och risker från utomstående sakkunniga. 49 Till detta kan nämnas att Barnombudsmannen [cit. BO] anser att domstolen många gånger brister i kunskaper om barn, deras behov och vilka 46 Lönnheim, C., Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 4, Lexino 2017-08-07. 47 Mattsson, T., Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 6, Lexino 2017-10-01. 48 SOU 2015:71 del A, s. 484. 49 SOU 2015:71 del A, s. 484. 20
rättigheter de har. BO förespråkar en specialisering för domare i mål rörande barn, då det krävs särskild kompetens om barn och hur man samtalar med dessa. 50 Processen i LVU-mål utgår dels från officialprincipen, vilken innebär att offentliga myndigheter och domstol har det yttersta ansvaret för att utredningen är fullgod och medverkar aktivt till utredningen, medan den enskilda parten har ett begränsat ansvar. 51 I motsatsförhållande till officialprincipen anses förhandlingsprincipen stå, vilken innebär att parterna själva ansvarar för utredningen i målet. Den kontradiktoriska principen, som är en del av förhandlingsprincipen, innebär att parterna i en process ska få tillfälle att yttra sig över allt material som motparten inger till rätten samt ha lika möjligheter att åberopa bevisning och utveckla sin talan. 52 Detta innebär att barnet, vårdnadshavaren och socialnämnden ska ges lika goda chanser att framföra sin talan, ha lika villkor och samma rättsskydd. Domstolen förhåller sig i hög grad passiv gällande inhämtande av utredning och låter istället parterna argumentera för sin sak och ta fram stödjande utredning och bevisning. 53 För att säkerställa likställdhet mellan parterna tillförordnas barnet samt vårdnadshavare ett offentligt biträde. Representation i form av ett offentligt biträde upprätthåller rättssäkerhetskravet och tillförsäkrar att parterna får framföra sin talan, vilket är huvudprincipen för den kontradiktoriska principen. 54 Denna princip är därför en grundsten för en rättvis rättegång enligt artikel 6 i EKMR. 2.4.4 Offentligt biträde När ett barn står inför risken att bli omhändertaget av det offentliga har barnet ett stort behov av rättsligt skydd. Det offentliga biträdet har i uppdrag att försäkra barnets rättsliga ställning och på så sätt utgöra en garanti för att likabehandling, förutsebarhet och kontrollerbarhet efterlevs. Detta gör det offentliga biträdet bland annat genom att ge barnet eller vårdnadshavaren den hjälp som krävs för att utredningen ska bli så fullständig som möjligt. 55 Ett offentligt biträde ska förordnas åt barnet eller den unge och för dennes vårdnadshavare, om det inte kan förutsättas att behovet saknas, 39 LVU. Förarbetena anger att så kan vara fallet om den enskildes talan kommer att få bifall. 56 Enligt ovan nämnda paragraf förordnas offentligt biträde i mål eller ärenden gällande beredande av vård, omedelbart omhändertagande, 50 BO 2004 s. 143 och s. 158. 51 Mattsson, T., Barnet och rättsprocessen: rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband om beslut om tvångsvård, 2002, s. 166. [cit. Mattsson, 2002] 52 Mattsson, 2002, s. 167. 53 von Essen, U., Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 7. uppl., s. 91. 54 Mattsson, 2002, s. 168. 55 Mattsson, 2002, s. 189. 56 Prop. 1979/80:1 Del A, s. 630. 21
upphörande av vård, flyttningsförbud eller upphörande av flyttningsförbud samt vid överklagande. Ett förordnande av ett offentligt biträde innebär att den enskilde inte står för kostnaderna för varken det offentliga biträdet eller eventuell nödvändig utredning, utan kostnaderna läggs på staten. 57 Enligt 5 BitrL med hänvisning till 26 rättshjälpslagen (1996:1619) [cit. RhjL], ska den enskildes förslag på offentligt biträde generellt godkännas av domstolen. I ett ärende gällande beredande av vård i enlighet med LVU, ansågs det offentliga biträde som förordnats åt barnet ha utfört sitt uppdrag undermåligt varför socialnämnden föreslagit att ett kvinnligt ombud skulle förordnas nästa gång barnet blev aktuellt, med syfte att förhindra att barnets tidigare offentliga biträde utsågs igen. JO uttalade att det inte föreligger några hinder för socialnämnden att framföra önskemål om att det offentliga biträdet ska besitta särskilda kvalifikationer. Dock får orsaken till önskemålen inte vara att socialnämnden önskar ett offentligt biträde med åsikter som passar nämnden. JO anser vidare att socialnämnden bör rapportera till domstolen i det fall nämnden får kännedom om att det offentliga biträdet inte utfört sitt uppdrag på lämpligt sätt. Detta under förutsättning att de synpunkter som nämnden lämnar är objektivt grundade och innehåller viss substans. 58 Ett gemensamt biträde får förordnas både för barnet eller den unge och för dennes vårdnadshavare, om det inte finns motstridiga intressen dem emellan. Ett exempel på när två biträden förordnas är när beslut om omhändertagande om vård grundas på att vårdnadshavarna brustit i omsorgen och att vårdnadshavarna inte anser att det finns anledning att ingripa, medan barnet har eller anses ha en annan inställning. 59 I ett mål gällande omhändertagande i enlighet med LVU, där barnet var under 15 år och därför haft en ställföreträdare, betonar HFD vikten av att barnet i dessa fall får en självständig ställning gentemot sina föräldrar, i form av ett eget förordnat offentligt biträde, och tydliggör att vårdnadshavarna inte får föra barnets talan då ett offentligt biträde är förordnat för barnet. 60 Det offentliga biträdet förordnas av den domstol som handlägger ärendet. Om ärendet ännu inte har kommit upp i domstolen och socialnämnden anser att det finns behov av ett offentligt biträde har socialnämnden en skyldighet att anmäla detta till domstolen. 61 Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör frågan om förordnande av offentligt biträde övervägas av 57 SOU 2015:71 del A, s. 461. 58 JO 2005/06, s. 293. 59 Prop. 1994/95:224, s. 48. 60 HFD 2011 ref. 78. 61 SOSFS 1997:15, s. 110. 22
nämnden så fort vård utanför hemmet kan komma i fråga. 62 I ett JO-beslut gällande LVU, hade anmälan till domstolen om att barnet såväl som dess vårdnadshavare var i behov av ett offentlig biträde, inkommit samma dag som beslut om LVU hade tagits. JO gjorde följande uttalande: Ett offentligt biträde kan redan på ett tidigt stadium i ett LVU-ärende göra viktiga insatser genom att bidra till att socialnämndens utredning blir fullständig och nyanserad. Frågor om förordnande av offentligt biträde bör därför prövas så snart som möjligt. 63 Således ska socialnämnden, i och med att nämnden själv inte kan förordna ett offentligt biträde, anmäla behovet till domstolen. Enligt 5 lagen (1996:1620) om offentligt biträde [cit. BitrL], kan advokater, jurister, eller andra som är lämpliga för uppdraget, förordnas till offentligt biträde. Det innebär att även personer som inte är juridiskt skolade kan få biträda barnet. Enligt förarbetena är avsikten att lämpliga personer med annan bakgrund än juridisk ska kunna förordnas till offentligt biträde. För att säkerhetsställa att den enskilde får ett kompetent biträde, gör domstolen en prövning av den aktuella personen. Det är ovanligt att en person utan juristexamen blir förordnad som offentligt biträde i LVU-mål 64 men det har framförts kritik av att de offentliga biträden som förordnas alltför ofta är yngre jurister. Då de saknar både relevant erfarenhet för LVU-mål och livserfarenhet föreligger risk att de endast följer socialnämndens utredning, utan att göra en självständig kritisk värdering av den. 65 Om barnet är under 15 år och barnet och dess vårdnadshavare inte har gemensamt offentligt biträde blir det offentliga biträdet enligt 36 3 st. LVU, utan särskilt förordnande ställföreträdare för barnet, då barn under 15 år inte har talerätt. Vårdnadshavarens befogenheter övertas av ställföreträdaren och ställföreträdaren ska tillvarata barnets intresse, genom att framföra de önskemål och synpunkter som barnet har. Om barnet och ställföreträdaren har olika uppfattningar, bör ställföreträdaren med beaktande av barnets bästa, tala för den åtgärd som bör anses mest gynnsamt för barnet. Bestämmelsen medför att barnet genom sin ställföreträdare får överklaga domstolens avgöranden, om klagorätt finns. 66 Enligt 6 och 4 1 st BitrL, är det offentliga biträdets uppgift att besluta om att utredning, som skäligen är påkallad för att ta till vara barnets eller vårdnadshavarens rätt, ska utföras i det fall handläggande domstol eller myndighet inte kan tillhandahålla utredningen. Med utredning avses i dessa fall muntlig, skriftlig och såväl processuell som utomprocessuell 62 SOSFS 1997:15, s. 108 ff. 63 JO 1999/00, s. 267. 64 Mattsson, 2002, s. 179 ff. 65 SOU 2015:71 del A, s. 482. 66 Prop. 1994/95:224, s. 57. 23
utredning. Den avsedda utredningen är vidare en mindre utredning vilken kräver ett utnyttjande av utredarens sakkunskaper, i förarbetena nämns exempelvis, läkarintyg som en godtagbar utredning, medan barnets egna kostnader för att inställa sig till förhandling faller utanför kravet på sakkunskap. 67 Utöver utredningsskyldigheten enligt 6 BitrL saknas det bestämmelser om vilka arbetsuppgifter ett offentligt biträde har. 68 I förarbetena anges att det offentliga biträdet, ska fungera likt ett språkrör för barnet och stärka barnets ställning i processen. 69 Nya förslag har lämnats angående reglering vars syfte är att förtydliga det offentliga biträdets uppgifter. Enligt den föreslagna regleringen ska det offentliga biträdet ta tillvara barnets rätt, samt stödja och hjälpa barnet, vidare ska barnet av det offentliga biträdet få lämplig information i saken och slutligen åligger det biträdet att barnets inställning utreds och redogörs för domstolen. 70 För att det offentliga biträdet ska kunna fullgöra sin uppgift att säkerställa att barnets rättigheter tillvaratas krävs det att denna får närvara vid sammanträden och liknande sammankomster. I ett ärende blev barnets förordnade offentliga biträde nekat att få delta i ett möte, vars syfte var att återknyta kontakt mellan barnet och dess far. JO anför att det föreligger en rätt till offentligt biträde för både barn och vårdnadshavare i samband med varje åtgärd som gäller myndighetsutövning. Exempelvis kan nämnas att det offentliga biträdet har rätt att närvara vid sammanträden där beslut om nämnden ska ansöka om vård enligt LVU ska tas. I det nämnda målet utgjorde dock inte mötet någon myndighetsutövning och JO framför därför ingen kritik mot förfarandet. 71 I det offentliga biträdets skyldigheter ingår däremot inte att följa med barnet eller förälder till barn- och ungdomspsykiatrin [cit. BUP] om barnets situation utreds. Vidare föreligger inom ramen för uppdraget i egenskap av offentligt biträde ingen rätt att få medverka under behandlingssamtal, trots att denne är ställföreträdare i frågor gällande målet. Detta beror på att BitrL saknar reglering angående vilka uppgifter och befogenheter som det offentliga biträdet har och då faller beslutanderätten på socialnämnden som får avgöra frågan enligt 11 LVU. 72 67 Prop. 1994/95:224, s. 24. 68 Ds 2002:13, s. 52. 69 Prop. 1994/95:224, s. 24. 70 Ds 2002:13, s. 161 f. och 185 f. 71 JO 1983/84, s. 180. 72 JO 2004/05, s. 257. 24
2.5 Tvångsvårdens varaktighet Om domstolen beslutar att ett barn eller den unge ska omhändertas i enlighet med LVU, uppstår frågan när vården ska upphöra. En tydlig strävan är att barnet eller den unge ska återvända till hemmiljön så fort det är möjligt och enligt barnets bästa. 73 Den enda begränsningen i hur länge ett barn eller en ungdom kan vårdas är att enligt 21 LVU ska vård som har beslutats med stöd av 2 LVU upphöra senast när den unge fyller 18 år och placeringar med stöd av 3 LVU ska upphöra senast när den unge fyller 21 år. Vården ska dock omprövas och övervägas var sjätte månad i enlighet med 13 LVU. Därutöver anges i 21 LVU att vården ska upphöra så snart den inte längre behövs. I förarbetena formuleras att ett omhändertagande ska upphöra när omständigheterna som föranledde omhändertagandet inte längre föreligger. 74 Socialstyrelsen ställer dock ytterligare krav på om och när vård ska upphöra. Utöver att förhållandena i hemmet förbättras krävs att hemmiljön är stabil samt att vårdnadshavaren har en insikt om barnets eller den unges behov för att en hemflyttning ska bli aktuell. 75 Föreligger mycket allvarliga brister som medför bestående fara för ett barn eller den unge och det står klart att barnet eller den unge inte kan återvända till sina föräldrar kan socialtjänsten enligt 6 kap. 7 föräldrabalken väcka talan om överflyttning av vårdnaden från föräldrar till familjehem oberoende hur lång tid barnet eller den unge varit placerat hos familjehemmet. Därutöver ska socialtjänsten enligt 13 3 st. LVU särskilt överväga om det finns skäl att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna, om barnet eller den unge varit placerat i samma familjehem under tre år. Resultatet av vårdnadsöverflyttning blir att barnet eller den unge ska bo i familjehemmet under sin uppväxt och strävan att barnet eller den unge ska återvända till sin hemmiljö upphör. 76 2.6 Sammanfattning Barn har enligt lag rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran utifrån sina egenskaper och egenheter. Det åligger i första hand vårdnadshavaren att barnets behov blir tillgodosedda. Dock har socialnämnden det yttersta ansvaret att tillgodose barnets behov om vårdnadshavaren på något sätt brister i sin uppgift. Samtycke från vårdnadshavarna eller den unge själv, om denne är över 15 år, krävs för att insatser ska kunna sättas in i enlighet med SoL. Som ett komplement till SoL finns LVU som kan aktualiseras när samtycke saknas, för att tillförsäkra barnet eller 73 Leviner, Lundström, 2017, s. 34. 74 Prop. 1979/80:1 s. 587 f. 75 SOSFS 1997:15 s. 79 ff. 76 Leviner, Lundström, 2017, s. 35. 25
den unge den vård och behandling som krävs för att de lagstadgade kraven ska uppfyllas. För att LVU ska aktualiseras krävs det att socialnämnden påvisar att det föreligger konkreta omständigheter på objektiva grunder vilka talar för en allvarlig risk för att barnet eller den unge skadas och att risken inte varken är obetydlig, oklar eller avlägsen, 2 eller 3 LVU. Socialnämnden har en långtgående utredningsskyldighet och i bedömningarna ska barnets bästa alltid beaktas och barnets rätt att få komma till tals möjliggöras. Socialnämndens utredning kommer senare i processen att ligga till grund för domstolens beslut. Beslutet att ansöka om vård i enlighet med LVU ankommer på socialnämnden, 4 LVU. Beslutet fattas dock alltid på förslag av, och efter utredning utförd av socialtjänsten. Ansökan till förvaltningsrätten ska lämnas tillsammans med den utredning som gjorts av socialtjänsten samt kompletterande uppgifter. Detta krävs för att domstolen ska kunna fatta beslut om vård. De förvaltningsdomstolar som prövar LVU-mål har ingen specialkompetens angående barn eller unga och domstolen möter kritik att den brister i kompetens. Processen i LVU präglas av å ena sidan officialprincipen, vilken innebär att domstolen har en skyldighet att självmant utreda ärendet och å andra sidan av den kontradiktoriska principen, vilken innebär att vardera parten ansvarar för sin bevisning. Dessa två principer står i ett spänningsförhållande mot varandra och för att problematisera situationen ytterligare ska barnet bästa vägas in i processen. Kanske kan det anses att det är till barnet bästa att domstolen i enlighet med officialprincipen säkerhetsställer att utredningen är robust. För att tillgodose den enskildes likställdhet som part gentemot socialnämnden tillförordnas den enskilde ett offentligt biträde, 39 LVU. Barnet eller den unge är alltid part i målet, dock saknar barnet talerätt innan det fyllt 15 år. Barn under 15 år får det offentliga biträdet utan särskilt förordnande som ställföreträdare om barnet och vårdnadshavaren har olika biträden. I egenskap av ställföreträdare ska barnets intresse tillvaratas, genom att framföra de önskemål och synpunkter som barnet har. På detta vis garanteras barnets självständiga ställning i processen, gentemot både socialnämnden och vårdnadshavarna. I förarbetena har det angetts att det offentliga biträdet ska fungera som ett språkrör för barnet eller den unge och stärka dess ställning i processen. Knyts det offentliga biträdets roll till barnkonventionen så har biträdet en viktig uppgift i att säkerställa barnets rätt att komma till tals och tillgodose barnets bästa. Det finns inga krav på vem som kan vara ett offentligt biträde, utan domstolen ska göra en lämplighetsprövning för att säkerhetsställa dennes kompetens. Kritik har framförts att de offentliga biträden som förordnas alltför ofta är yngre jurister. Då de saknar både relevant erfarenhet för LVU-mål och livserfarenhet föreligger risk att de endast följer socialnämndens utredning, utan att göra en självständig kritisk värdering av den. 26
Ett beslut om tvångsvård i enlighet med LVU vinner inte rättskraft såsom beslut i allmän domstol gör. Beslutet ska omprövas var sjätte månad och utöver omprövningen ska omhändertagandet upphöra när det inte längre anses nödvändigt. Målet är att barnet eller den unge ska återförenas med sina vårdnadshavare. Att beslutet ska omprövas fungerar dels som en säkerhetsventil för eventuella felaktiga beslut, men avspeglar även lagstiftarens vilja att barnet eller den unge ska växa upp i sin hemmiljö om förutsättningarna finns. Vårdnadshavarna får på detta sätt en möjlighet att förbättra de missförhållanden som gjorde att barnet eller den unge blev omhändertaget och omhändertagandet kan därför fungera likt en motivator att ta emot hjälp och vård. Vid allvarliga missförhållanden, då det står klart att barnet eller den unge inte kommer kunna återvända finns dock möjlighet för socialtjänsten att begära att vårdnaden ska flyttas över till familjehemmet, detsamma gäller om det är oklart om barnet eller den unge kan återvända hem men har bott i samma familjehem i över tre år. Sker en vårdnadsöverflyttning är inte målet längre att barnet ska återvända till sin hemmiljö. Det måste anses vara till barnets bästa att få ett stabilt hem, utan att konstant leva med rädslan eller förhoppningen att få återförenas. Det kan vara svårt för familjehemmet att knyta an till ett barn eller en ungdom om relationen ständigt överskuggas av att barnet eller den unge kan tas från familjehemmet. 27
3 Utredningsskyldigheten För att tvångsvård ska kunna ske rättsenligt med stöd av lag krävs att domstolen grundar sitt beslut på en korrekt och utförlig utredning. Syftet med utredningsskyldigheten är att uppnå ett materiellt korrekt beslut. 77 Frågan som ska utredas är vilka krav som ställs på utredningsskyldigheten gällande LVU-mål. Genomgående i uppsatsen används termen utredningsskyldighet, för att ange på vem ansvaret ligger för att behövligt beslutsmaterial inkommer i ett ärende. I doktrin och praxis används dock utredningsansvar eller utredningskrav synonymt med utredningsskyldighet. Detta kapitel redogör för socialnämndens, domstolens och det offentliga biträdets utredningsskyldighet. Domstolens utredningsskyldighet stadgas endast i begränsad omfattning i LVU. Enligt 6 LVU har domstolen rätt att på eget initiativ göra en så kallad officialprövning och befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande. 78 Utöver denna typ av ärende regleras domstolens skyldighet i FPL medan socialnämndens utredningsskyldighet, som har en betydande roll i processen, framför allt finns stadgad i SoL. Det offentliga biträdets utredningsskyldighet regleras i BitrL. 3.1 Socialnämndens utredningsskyldighet Av 5 kap. 1 SoL framgår att socialnämnden har en skyldighet att närmare utreda barn och ungas förhållanden. Syftet är att verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden, främja en god personlighetsutveckling, en gynnsam fysisk och social utveckling. Socialnämnden ska särskild följa utvecklingen hos barn och unga som visat tecken till en negativ utveckling och verka tillsammans med hemmet för att dessa barn och unga får det stöd och skydd som krävs. Om det med iakttagande av barnets bästa krävs åtgärder, ska socialnämnden tillförordna vård och fostran utanför det egna hemmet. I 11 kap. 1 SoL föreskrivs socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.. Bestämmelsen är allmänt hållen och utredning i detta sammanhang ska tolkas som all verksamhet, som syftar till att ta fram underlag som kan ligga till grund för socialnämndens beslut i ärendet. Regleringen blir därför tillämplig på utredning gällande tvångsvård. Det framgår dock inte av lagen hur socialnämnden ska fullgöra sin utredningsskyldighet. 79 För att finna ramarna för socialnämndens utredningsskyldighet ska 11 77 Lindkvist, G, Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 81. 78 SOU 2015:71 del A, s. 475. 79 Mattsson, 2002, s. 251. 28
kap. 1 SoL läsas tillsammans med 11 kap. 2 SoL, där kvalitetskrav för utredningen ställs upp. Kraven är minimalt intrång i integriteten, konsultation med andra enskilda och myndigheter, skyndsam handläggning och, slutligen, underrättelse till berörda när en utredning påbörjas. 80 11 kap. 2 SoL syftar till att klargöra kommunens ansvar att skapa ett tydligt förfarande för utredningen som säkerställer utredningar av god kvalitet, vilket är ett viktigt led i att säkerställa rättssäkerheten och integritetsskyddet för den enskilde. Paragrafen tydliggör även socialnämndens befogenheter gällande barnavårdsutredning utan samtycke från föräldrarna. I 11 kap. 2 st 2 SoL stadgas socialnämndens begränsningar gällande att utreda ett ärende: Utredningen ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Utöver regleringen i SoL kan socialnämndens utredningsskyldighet för LVU-mål, möjligen utläsas av serviceskyldigheten i 6 Förvaltningslagen (1986:223) [cit. FL]. Där framgår det att en myndighet ska ge anvisningar om hur en utredning ska kompletteras, samt att myndigheten ex officio ska inhämta nödvändiga upplysningar och yttranden från andra myndigheter enligt 8. 81 I förarbetena till FL fastställs att myndigheterna sedan länge har en skyldighet att säkerställa att deras ärenden blir tillräckligt utredda. 82 I några mål och uttalanden hänvisas det istället till allmänna förvaltningsrättsliga principer och att ansvaret för att ärendet blir tillräckligt utträtt åligger myndigheten på grund av dessa. HFD åberopade denna allmänna förvaltningsrättsliga princip, i ett ärende där moderns hemförhållanden var sådana att det förelåg allvarliga brister för barnet och därför bereddes barnet vård i enlighet med LVU. När beslutet omprövades underlät socialnämnden att utreda aktuella omständigheter i ärendet. HFD uttalade: enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer anses myndigheten ha ett ansvar för att dess ärenden blir tillräckligt utredda. HFD ansåg att socialnämnden hade brustit i sin utredningsskyldighet och domar från undre instanser undanröjdes och målet återförvisades till socialnämnden. 83 Den 1 juli 2018 upphör FL och ersätts av Förvaltningslagen (2017:900) [cit. NFL], officialprincipen kommer då att lagstadgas i 23 NFL, En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Regleringen innebär att det är myndigheten som åläggs det yttersta ansvaret för att underlaget i ärendet är av sådan beskaffenhet att ett materiellt riktigt beslut kan tas. 84 Förändringen syftar till att förtydliga 80 Mattsson, 2002, s. 253 f. 81 Ragnemalm, H., Förvaltningsprocessrättens grunder, uppl. 10:1, 2014, s. 83. 82 Prop. 1985/86:80. 83 HFD 2014 ref. 50. 84 Prop. 2016/17:180, s. 308. 29
officialprincipen, då FL inte ger uttryck för principen. Förarbetena till NFL framhäver att myndigheternas utredningsskyldighet blir densamma som domstolarnas, inklusive utvidgad utredningsskyldighet då myndigheterna ofta utgör första instans för att utreda ett ärende. 85 Vilka krav på utredning som ställs för att myndigheten ska uppfylla utredningsskyldigheten kan generellt inte anges utan detta måste avgöras från fall till fall. I ovan nämnda mål uttalar HFD: Vad som är tillräcklig utredning kan inte anges generellt, utan får avgöras från fall till fall. Enligt praxis anses utredningspliktens fördelning vara beroende av bl.a. ärendets karaktär, vem som tagit initiativ till ärendet, om det finns ett starkt allmänt intresse i ärendet och de förutsättningar den enskilde har att bevaka sina intressen 86 Då myndigheten ex officio påbörjar en handläggning, har myndigheten även ansvar för beredningen av ärendet och att denna följer officialprincipen. Detta är avhängigt av att en utredning för att bereda tvångsvård åt ett barn, är en myndighets fullgörande av sin samhällsfunktion. 87 En utredning ska vara av sådan omfattning att den kan ligga till grund för ett korrekt beslut. I ett JO-beslut, visserligen angående en flicka som skolvägrat, uttalar JO följande: En utredning inom socialtjänsten angående barn skall så fullständigt och allsidigt som möjligt belysa problemet, dess orsaker och möjliga lösningar. 88 Detta uttalande uppfattas gälla generellt för SoL och blir tillämpligt för LVU-mål genom att utredningsskyldigheten stadgad i SoL även omfattar utredning, som ligger till grund för beslut om LVU. 89 Socialnämnden har ett långtgående ansvar för barn och unga enligt lag. I ett JO-beslut som gällde en tonårsflicka som gjort sig skyldig till ett antal våldsbrott, ansåg domstolen att det fanns tillräckligt med kvalificerad psykologisk hjälp i samarbete med hemmet. Därför bereddes inte flickan LVUvård. Socialnämnden hade dock underlåtit att begära in kompletterande uppgifter angående flickans hemförhållanden och vårdnadshavarnas lämplighet. JO anförde att när det allmänna i egenskap av sökande, i likhet med LVU-mål, har det allmänna ett omfattande utredningsansvar och domstolen kan med hänsyn till "målets beskaffenhet" överlag utgå från sökandens utredning och granska denna med beaktande av vad motparten anför i målet. En utredning gällande LVU ska klarlägga aktuella förhållanden och socialnämnden har en omfattande 85 Prop. 2016/17:180, s. 148 f. 86 HFD 2014 ref. 50. 87 Ragnemalm, H., Förvaltningsprocessrättens grunder, uppl. 10:1, 2014, s. 81. 88 JO 2003/04, s. 218. 89 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 135. 30
utredningsskyldighet allmänt sett, och har särskilt som part i ett LVU-mål en vidsträckt utredningsskyldighet..90 I ett annat ärende gällande en omplacering enligt LVU slår JO fast att utredningsskyldigheten är mycket långtgående och för att uppfylla utredningskravet krävs en mycket grundlig och omsorgsfull utredning som allsidigt kartlägger de förhållanden som är av betydelse för ärendet. 91 Att JO trycker på att utredningen ska vara allsidig tyder på att utredningen ska vara objektiv, vilket innebär att socialnämnden även ska ta med förhållanden och omständigheter vilka talar mot tvångsvård. Att objektivitetsprincipen följs får ytterligare betydelse då socialnämndens utredning är en central del av processmaterialet. 92 Hög kompetens krävs av dem som arbetar inom den sociala barn- och ungdomsvården. Kompetensfrågan är central för flera av de områden som utredningen behandlar, exempelvis för att upprätthålla principerna om barnets bästa och rätt att komma till tals och för att säkerställa stabilitet och rättssäkerhet i omhändertagandet. Enligt förarbetena tyder flera indikatorer på en hög personalomsättning som till skillnad från tidigare nu är konstant. Undersökningar från Sveriges Kommuner och Landsting visar på att var tredje handläggare inom barn- och ungdomsvården är nyanställd och utav tio arbetsledare har sju varit anställda kortare tid än tre år. Detta resulterar i att gammal kunskap och lokalkännedom går förlorad, handläggarna är generellt yngre, med kortare arbetslivserfarenhet och stabiliteten riskerar att gå förlorad, då handläggare slutar innan ärendet är avslutat. 93 3.2 Domstolens utredningsskyldighet LVU-mål tillhör förvaltningsmål och den huvudsakliga regeln om roll- och ansvarsfördelningen finns i 8 FPL. 94 I 8 1 st FPL stadgas att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. I paragrafen stadgas officialprincipen, vilken innebär domstolens materiella processledningsskyldighet och lämnar det yttersta ansvaret att utredningen är fullgod på domstolen. 95 Paragrafen är allmänt hållen och preciserar inte domstolens roll i målet. Detta beror på att FPL ska kunna tillämpas på alla de olika typer av förvaltningsmål vilka FPL är tillämplig för. Trots att samtliga förvaltningsmål är indispositiva, kan de olika måltyperna variera i hög grad både gällande partsförhållandet såsom 90 JO 1996/97, s. 135. 91 JO 2005/06, s. 242. 92 Diesen, 2005, s. 76 f., s. 10. 93 SOU 2015:71 del A, s. 168. 94 Mattsson, 2002, s. 249. 95 von Essen, U., Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 7 u. s. 96. 31
processföremålets beskaffenhet. Då krävs ett flexibelt processuellt bevakningssystem som kan anpassa skyddsbehovet så att det lämpar sig för den enskilda måltypen och parten. 96 Det framgår varken av praxis eller förarbetena vilken omfattning utredningen ska ha för att målet ska bli utrett som dess beskaffenhet kräver. Domstolen har själv att avgöra vad som ska gälla i det enskilda fallet. Detta påverkas dock av målets betydelse för berörda parter, bevisbörda, beviskrav, betungande beslut samt hur partsförhållandet och ansvarsfördelningen mellan parterna i målet ser ut. 97 Domstolens skyldighet att ex officio utreda ett ärende uppfylls normalt genom att domstolen påpekar för en part att dennes talan bör kompletteras, så kallad materiell processledning. Genom frågor och påpekanden ska domstolen verka för att parterna avhjälper otydligheter och på detta sätt kan utredningsbrister läkas. 98 Processledning kan bli aktuell på grund av språkliga brister, rättsliga brister samt på grund av domstolens bedömning. Vid språkliga brister har domstolen en skyldighet oberoende av målets beskaffenhet att klarlägga vad part har anfört, om det inte går att tolka fram. Domstolen kan även uppfylla utredningskravet genom att återförvisa detta till lägre instans eller till socialnämnden då bristande utredning anses vara ett (grovt) förfarande- eller rättegångsfel. 99 Detta ligger i linje med instansordningsprincipen, vilken kortfattat innebär att ett yrkade i ett mål endast får utgöra yrkanden vilka tidigare blivit prövade i och av underinstansen. Om utredningen har varit bristfällig i underinstansen kan beslutet inte ha fattats på rätt grunder av underinstansen. Principen utgör en hörnsten för att rättssäkerheten ska upprätthållas. Slutligen kan domstolen själv ta in utredning i målet, detta ska dock ske undantagsvis. 100 LVU-mål är en flerpartsprocess vilket innebär att socialnämnden går in likt en motpart till barnet eller den unge och vårdnadshavaren. Officialprincipen ska gälla även vid flerpartsprocesser. 101 Generellt ska processledning och annan utredningsaktivitet bedrivas med försiktighet i flerpartsmål på grund av domstolens krav på opartiskhet, då det som är gynnande för en part, troligen är till nackdel för den andre. Det kan även vara problematiskt att överblicka vilken konsekvens ett ingripande från domstolens sida kan ha. Gällande LVU-mål står den enskilde mot en offentlig part, det vill säga socialnämnden, och frågan om att ge processledning blir då inte lika delikat. Domstolen bör istället fokusera på att den enskilde ska få sin sak prövad. 102 I ett socialmål påpekade RegR att särskilt när styrkeförhållandet mellan parterna är 96 Mattsson, 2002, s. 249. 97 von Essen, U., Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 7. uppl., s. 99 ff. 98 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 102 och s. 108. 99 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 78. 100 Prop. 2012/13:45, s. 116. 101 Wennergren, B., Förvaltningsprocesslagen m.m., 5 uppl., s. 148 f. 102 von Essen, U., Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 7 u. s. 102 f. 32
så ojämnt som i mål av nu aktuellt slag vilar ett stort ansvar på domstolen att se till att enskild part inte blir lidande genom att beslutsunderlaget är ofullständigt eller bristfälligt i något hänseende. 103 I LVU-mål har socialnämnden en omfattande utredningsskyldighet vilken ovan redogjorts för och generellt kan domstolen utgå från socialnämndens utredning och sedan kontrollera den med hänsyn till vad motparten anför till målet. I förarbetena nämns att det kan anses att myndigheter ska i regel besörja erforderlig utredning i den mån ett allmänt intresse berörs av förvaltningsakten. Enligt 39 LVU och 41 RhjL har barnet och vårdnadshavaren rätt till ett offentligt biträde. I ett JO-beslut angående beredande av vård för en tonårsflicka beskriver JO LVU-processen på följande sätt: Eftersom de enskilda parterna är berättigade till offentligt biträde... kan parterna på ömse sidor anses jämbördiga och besitta erforderlig kompetens att utföra sin talan på ett fullgott sätt. Från domstolens synpunkt bör detta kunna medföra att vardera parten får sörja för viss bevisning och att processen kan läggas upp kontradiktoriskt för att på så sätt locka parterna till att förebringa egen utredning och argumentera för sin sak. 104 Om domstolen kan se parterna jämställda resulterar det i att domstolen kan anse att vardera parten kan ansvara för sin egen bevisning samt att processen därmed kan läggas upp kontradiktoriskt. För att barnet eller den unge själv ska kunna ta ställning och att barnets rätt att få komma till tals ska möjliggöras, krävs det att barnet eller den unge har fått relevant och tillfredsställande information. Enligt 4 LVU ska ansökan innehålla uppgifter om hur denna information har getts samt barnets egna inställning om saken, det åligger på domstolen att kontrollera att ansökan är komplett. Vidare bör domstolen kontrollera att barnet har träffat eventuell ställföreträdare och/eller offentligt biträde för att tillförsäkra sig om att denne har en självständig bild av barnet. 105 I betänkandet Barn och ungas rätt vid tvångsvård Förslag till ny LVU anses det att utgångspunkten för utredningen i LVU-mål ligger på parterna, domstolen kan ex officio begära in ytterligare utredning om detta är behövligt. Dock begär domstolen sällan in ytterligare utredning, trots att det yttersta ansvaret för utredningen ligger på domstolen. 106 103 RÅ 2006 ref. 46. 104 JO 1996/97, s. 135. 105 Socialstyrelsen art. nr. 2009-126-182, s. 12. 106 SOU 2015:71 del A, s. 475 f. 33
Trots denna mer passiva hållning från domstolens sida, har domstolen ett visst eget ansvar att säkerhetsställa att utredningen blir korrekt och komplett. 107 Det kan ifrågasättas hur en domstol, som saknar särskild kompetens angående barn och unga, uppfyller de krav på kompetens som krävs för att kritiskt granska och ifrågasätta socialnämndens utredning, vilken bygger på andra vetenskapsområden än den domstolen är skolad i. Bedömningen innebär inte bara att kunna avgöra om socialnämndens utredning och övrig bevisning som annan part åberopar är fullgod eller om ytterligare information är behövlig. Principerna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals ska även beaktas, när beslut om ett barn eller ungdom ska omhändertas i enlighet med LVU 108 Kraven på kompetens belyses av JO i ärendet angående tonårsflickan som inte bereddes vård enligt LVU vilket redogjorts för ovan. JO påpekar att domstolen har ett ansvar för att utredningen blir fullständig och korrekt, samt att ansvaret åligger domstolen att de faktiska förhållandena blir godtagbart utredda och att påstådda förhållanden blir styrkta. Dessutom har domstolen som uppgift att protokollföra muntliga förhandlingar så att väsentliga sakförhållanden dokumenteras. 109 Vidare kan ett starkt allmänt intresse enligt Lindkvist tala för att utredningsskyldigheten utvidgas, exempelvis kan nämnas ett HFD-avgörande, där saken rörde upphörande av vård i enlighet med LVU och där HFD ansåg att utredningsskyldigheten inte hade uppfyllts. socialnämndens utredning uppvisar stora brister och att nämnden därmed inte har fullgjort sin utredningsskyldighet. Varken socialnämnden eller underrätterna har således haft ett tillräckligt underlag för sina avgöranden. 110 Att principen barnets bästa ska beaktas även vid handläggning och processuella beslut i målet, får konsekvenser gällande domstolens utredningskrav. Ett beslut i enlighet med barnets bästa ställer ett högt krav på utredningens robusthet, vilket begränsar domstolens möjlighet att skilja ett LVU-mål från sig utan att haft ett fullgott underlag att pröva frågan om barnets vårdbehov. 111 I 8 st 2 FPL stadgas det att domstolen genom frågor och påpekanden, ska verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sina framställningar. Vidare åligger det domstolen att de faktiska förhållandena blir fullgott utredda och att en parts påstådda förhållanden styrks. I förarbetena uttrycks det att domstolen ska se till att målet är klart för 107 SOU 1946:69. 108 Leviner, P., Domstolens funktion i lvu-ärenden behov av specialiserade barndomstolar, Nordisk socialrättslig tidskrift, 2012, nr 5-6. 109 JO 1996/97, s. 135. 110 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s.212 f.; HFD 2014 ref. 50. 111 SOU 2015:71 del A, s. 475 f. 34
avgörande genom att utredningen är fullständig. 112 Detta bör dock inte tolkas så explicit att varje förhållande måste vara fullt utrett, utan det bör räcka med att beslutsmaterial är fullgott för att målet ska kunna avgöras. 113 Främst uppfyller domstolen dessa åligganden genom att påpeka för part hur talan måste kompletteras. 114 Ett illustrerande exempel är då kammarrätten ansågs ha försummat sin utredningsskyldighet genom att underlåta att underrätta klaganden om att ett åberopat intyg saknats. RegR återförvisade målet då utredningsskyldigheten inte var uppfylld. 115 Att domstolen inte tar en mer aktiv roll grundar sig i den kontradiktoriska principen, dvs. parterna anses var och en för sig kunna ansvara för sin utredning. 3.3 Det offentliga biträdets utredningsskyldighet Det offentliga biträdets utredningsskyldighet framgår av 6 och 4 1 st BitrL. Regleringen stadgar att det åligger det offentliga biträdet att besluta huruvida en utredning som skäligen är påkallad för att ta till vara barnets eller vårdnadshavarens rätt ska utföras, om inte handläggande domstol eller myndighet kan tillhandahålla utredningen. Med utredning avses i dessa fall både muntlig och skriftlig och såväl processuell som utomprocessuell utredning. Den utredning som avses är dock en mindre utredning som innebär ett utnyttjande av utredarens sakkunskaper. I förarbetena nämns exempelvis, läkarintyg som en godtagbar utredning. Barnets eller den unges egna kostnader för att inställa sig till förhandling faller dock utanför kravet på sakkunskap. 116 Något maxbelopp för vad utredningen får kosta anges inte i lagen, se 17 RhjL, men en mer omfattande utredning bör endast undantagsvis komma i fråga. Vid tveksamheter angående vilket utredningsmaterial en myndighet eller domstol kommer att inskaffa, ska det offentliga biträdet i första hand vända sig till myndigheten eller domstolen och efterfråga om dess assistans till att materialet samlas in. Ges inte förfrågan till myndighet eller om utredningen varit onödig eller alltför kostsam och biträdet genom försumlighet bidragit till detta, bör det beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. 117 En rimlighetsbedömning av tidsåtgången ska göras med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpad norm för timkostnad. Endast när särskilda skäl föreligger utges ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg. Har biträdet genom försumlighet eller oaktsamhet orsakat kostnad, ska det beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. 112 Prop. 2012/13, s. 115. 113 von Essen, U., Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 7. uppl., s. 91. 114 JO 1996/97, s. 135. 115 RÅ 2002 ref. 22. 116 Prop. 1994/95:224, s. 24. 117 Prop. 1996/97:9, s. 227. 35
Enligt 8 3 st. förordningen (1997:405) om offentligt biträde ställs krav på att det offentliga biträdet lämnar tillfredsställande uppgifter för att domstolen ska kunna avgöra ersättningens storlek. Tiden ska alltid anges och preciseras. Enligt 28 RhjL bestäms ersättningen av domstolen i samband med att den rättsliga processen avgörs. Sammanfattningsvis kan sägas att ersättningen ska vara skälig, utredningen ska vara nödvändig och tidsåtgången rimlig. Dessa tre krav utgör ramen eller begränsningarna för det offentliga biträdets uppdrag, då utgångspunkten bör vara att de offentliga biträdena vill ha betalt för sin arbetsinsats. Resultatet av att de offentliga biträdena riskerar att få sina kostnadsräkningar nedsatta, visas i en enkätstudie som Socialstyrelsen gjort. Enkäten visar att barn under sex år sällan träffar sina ställföreträdare överhuvudtaget. Detta innebär i sin tur att de i realiteten varken har offentligt biträde eller ställföreträdare då denna omöjligt kan skapa sig en självständig bild av barnet utan att ha träffat det. Ju äldre barnet är, desto oftare förekom det att det offentliga biträdet träffade barnet. Unga som var över 15 år och har talerätt hade alltid träffat dess offentliga biträde. 118 Flodström anser att centralt i processen i LVU är en bra kontakt mellan barnet och det offentliga biträdet. Att skapa en bra relation till barnet kan vara svårt och därför är det av ytterst vikt att det offentliga biträdet träffar barnet, helst på ett tidigt stadium oberoende vilken ålder barnet har. 119 Ett annat problem som uppstår när de offentliga biträdena har strikta ramar bör vara utredning i förstadiet. För att ta reda på om en uppgift är väsentlig för utredningen krävs att denna undersöks vidare. Visar sig uppgiften vara dödfödd eller leda till en återvändsgränd, riskerar det offentliga biträdet att inte få ersättning. Risken med detta upplägg är att det offentliga biträdet låter bli att undersöka uppgifter vidare. 3.3.1 Empirisk undersökning av LVU-mål där offentligt biträde förordnats En viktig aspekt att diskutera är hur mycket tid det offentliga biträdet ska lägga ner på varje mål. Statistik har efterfrågats från Domstolsverket, gällande hur många timmar i snitt de offentliga biträdena får ersättning för i varje LVU-mål. Domstolsverket har dock brister i statistiken kring offentliga biträden och därför kan de inte bryta ner statistiken på målgrupp, utan den kan endast ses i sin helhet, för samtliga domstolsslag och samtliga måltyper. 118 Socialstyrelsen art. nr. 2009-126-182, s. 8, 11 och 42. 119 SOU 2015:71 del A, s. 468. 36
Domstolsverket uppger att detta är en miss i redovisningen. 120 Efterforskningar i saken leder dock till slutsatsen att denna typ av statistik aldrig har funnits. 121 För att få en överblick över hur många timmar det offentliga biträdet får ersättning för, har 50 avgöranden studerats från landets förvaltningsrätter. Resultatet av undersökningen är att offentliga biträden i genomsnitt lägger 7,9 timmar per barn och mål. Spannet låg mellan 4 och 22 timmar. Det bör anmärkas att målet med högst antal timmar lämnades utan bifall. Offentligt biträde för vårdnadshavarna lägger i genomsnitt 9,3 timmar per vårdnadshavare. Vårdnadshavare har därmed ett genomsnitt på cirka 1,4 timmar mer än barnen per mål. I sju mål har endast barnet eller den unge fått ett offentligt biträde. 122 3.4 Sammanfattning Beroende på i vilken instans ett ärende handläggs stadgas utredningsskyldigheten av olika lagar. Socialnämndens utredningsskyldighet följer av dess generella och allmänna utredningsansvar stadgad i SoL, dock hänvisar praxis till att utredningsskyldigheten följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer. När ärendet kommer upp till förvaltningsrätten följer utredningsskyldigheten av 8 FPL. För att rationalisera processen i LVU och inte riskera att få målet återförvisat till lägre instanser, är det befogat för socialnämnden att tillämpa 8 FPL analogt. Kraven på utredningsskyldigheten är då redan uppfyllda när målet kommer upp i högre instans. När NFL träder i kraft juli 2018 och officialprincipen blir lagstadgade i 23 NFL, blir utredningsskyldigheten explicit lagstadgad även för socialnämnden. Detta innebär att socialnämnden och domstolen får samma lagstadgade krav på utredningsskyldighet. Kravet på utredningsskyldigheten är att målet blir så pass utrett som dess beskaffenhet kräver. Denna skyldighet åligger i första hand socialnämnden, som har en långtgående utredningsskyldighet, men det yttersta ansvaret ligger på domstolen. I bedömningarna ska barnets bästa alltid beaktas och barnets rätt att få komma till tals ska möjliggöras. Domstolens utredningsskyldighet är hög, vilket följer av officialprincipen. Processen är upplagd kontradiktoriskt vilket innebär att domstolen uppfyller dess utredningsskyldighet framför allt genom att påpeka för parterna att uppgifter behöver kompletteras. I undantagsfall begär domstolen ex officio in kompletterande utredning. Kritik har framförts angående att domstolen saknar den kompetens för att kritiskt granska och förstå utredningar som läggs fram. 120 Bilaga 1. 121 Stigfur, S., Vacklande rättssäkerhet för tvångsomhändertagna barn, 2016-05-12, Dagens Arena. 122 Bilaga 2. 37
Anledningen till kritiken är att domstolen inte är specialiserad på barn eller unga och att LVUmål många gånger kräver förståelse för andra vetenskapliga områden än juridik. Det offentliga biträdets utredningsskyldighet innebär att det offentliga biträdet ska besluta huruvida utredning ska utföras, som skäligen är påkallad för att ta till vara barnets eller vårdnadshavarens rätt. Detta innebär att socialnämndens utredning ligger till grund för både sin egen talan och för den enskildes, endast en mindre utredning ska enligt huvudregeln kompletteras av det offentliga biträdet. Vid tveksamheter angående vilket utredningsmaterial myndighet eller domstol kommer att inskaffa, ska det offentliga biträdet i första hand vända sig till myndigheten eller domstolen och efterfråga om dess medverkan till att materialet insamlas. Den enskilde får på detta sätt svårt att utreda omständigheter utan socialnämndens medverkan. Att utredningsförfarandet är utformat på detta sätt bör motiveras av ett processekonomiskt argument, dock försvårar det för den enskilde att skapa självständig bevisning. I synnerhet kan detta förfarande ifrågasättas om det är socialnämnden som brustit i sin objektivitetsplikt när de utrett ärendet. Domstolen saknar specialisering på barn och unga. LVU-mål kräver ofta förståelse inom andra vetenskapliga områden än juridik, såsom psykologi, barnmedicin och sociologi. Det kan därför ifrågasättas om domstolen har den kompetens som krävs för att kritiskt granska och förstå den utredning som läggs fram. Om domstolen brister i kompetens uppstår risken att domstolen saknar kunskap att kunna avgöra om behov finns att avhjälpa socialnämndens brister på utredning och felaktigt förfarande. Det är av vikt att domstolen har kompetens att avgöra om utredningen är bristfällig, då det yttersta ansvaret att utredningen blir så utrett som beskaffenheten kräver för att säkerhetsställa materiellt korrekta beslut, ligger på domstolen. Det är problematiskt att de offentliga biträdena i realiteten har så pass snäv befogenhet när det kommer till att utreda den enskildes situation och kritiskt granska socialnämndens utredning. I förarbetena har angetts att det offentliga biträdet ska fungera som ett språkrör för barnet eller den unge och ska stärka dess ställning i processen. Det finns dock barn som överhuvudtaget inte träffar sitt offentliga biträde och på detta sätt riskerar att inte få komma till tals, eller att den självständiga ställningen i processen gå förlorad. Rimligtvis kan det offentliga biträdet svårligen etablera en god kontakt och skapa sig en självständig bild av barnet om möten med barnet hålls på minimal nivå eller i värsta fall överhuvudtaget inte blir av. För att kunna invända mot socialnämndens utredning krävs en god kontakt med barnet eller den unge eller vårdnadshavaren samt tid för förutredning, där utrymme måste finnas för att en del av det utredda inte kommer att leda till någon verklig bevisning. Kostnaderna för det offentliga biträdet och dennes utredning ska läggas på staten, dock riskerar de offentliga biträdena att få 38
sina kostnadsräkningar nedskurna om ersättningen inte är skälig, utredningen inte är nödvändig eller tidsåtgången inte är rimlig. Det är stränga krav, vilket medför att kostnaden för utredning som inte leder till någon konkret bevisning, riskerar att åläggas det offentliga biträdet då denne får sin kostnadsberäkning nedskuren. Detta resulterar i sin tur att det offentliga biträdet kanske avstår att utreda omständigheter då risken att inte få betalt för sitt arbete är för stor. Konsekvenser av detta kan vara att syftet med att ha ett offentligt biträde för att tillförsäkra den enskildes en likställd partsställning inte uppnås. Det måste anses anmärkningsvärt att Domstolsverkets statistik är bristfällig och att bristerna inte åtgärdas. Resultatet av den empiriska undersökningen av LVU-mål där offentliga biträden förordnats, visar på att det offentliga biträdet för barnet eller den unge i snitt lägger 7,9 timmar, medan det offentliga biträdet för vårdnadshavaren lägger 9,3 timmar. Det första som ska kommenteras är att resultatet endast ger en fingervisning om hur verkligheten ser ut. Undersökningen kan på grund av dess storlek endast peka i en viss riktning. Generella slutsatser bör ej dras. Är 7,9 timmar en skälig tidsåtgång? Det offentliga biträdet ska på 7.9 timmar ha möte med barnet eller den unge för att skapa sig en självständig bild av denne, kritiskt granska socialnämndens utredning, företräda barnet vid muntlig förhandling i förvaltningsrätten och vid behov ta fram självständig utredning. Då underlag saknas på hur det offentliga biträdets tid fördelas, kan inga slutsatser dras om tiden i genomsnitt är skälig eller otillräcklig. Dock kan det konstateras att inga utredningar av någon mer tidskrävande karaktär kan vara möjlig inom detta tidsspann. Vårdnadshavaren får i genomsnitt längre tid. Förklaringen till denna tidsskillnad bör inte vara att vårdnadshavaren har behov av mer stöd i processen. Dock kan det falla sig naturligt att den som kräver får mer tid, och att barn - i synnerhet små barn - inte har förmåga eller insikt att ta till vara sina intressen. Av denna orsak ankommer det på det offentliga biträdet att tillvarata barnets rätt att komma till tals och tillgodose barnets bästa. En annan förklaring skulle kunna vara att barnet - i synnerhet i miljömål - till skillnad från vårdnadshavarna inte upplever vård i enlighet med LVU lika kränkande. Behovet av kompletterande utredning är mindre då barnet och socialnämnden har samma åsikt. 39
4 Beviskrav En av de mest ingripande åtgärder det offentliga kan göra mot en enskild är att med tvång omhänderta dess barn. Balansgången mellan skyddet för barnet eller den unge och den enskildes grundläggande rätt till privat- och familjeliv avspeglar sig även gällande beviskravet inom LVU. Detta kan ses i förhållande till om beviskraven bör skärpas till skydd för den enskildes integritet eller om de kanske ska mildras till skydd för den enskildes hälsa och liv. Kapitlet ger först en inblick i de bevisteoretiska grunderna, därefter redogörs för hur beviskravet ter sig inom LVU och slutligen behandlas bevisvärderingen från olika parter. Beviskrav innebär det bevisvärde som måste uppnås för att en omständighet ska anses föreligga. Domstolen försöker genom bevisvärdering fastslå i vilken utsträckning ett påstått sakförhållande överensstämmer med verkligheten. 123 Bevisfrågor inom förvaltningsrätten har en något speciell karaktär då de ofta handlar om att ge framtida prognoser, kanske är det därför några allmänna beviskrav för förvaltningsmål varken finns stadgat i lag eller är fastslaget i praxis. Rättsfallen från HFD som berör beviskrav använder sig av en varierande terminologi och skiftar beroende på sakens beskaffenhet i likhet med utredningsskyldigheten. 124 Diesen menar att begrepp närmast normalkravet är sannolikt eller sannolika skäl, vilket motsvarar en sannolikhet om cirka 75%. Normalkravet justeras sedan beroende på vilken materiell lag som tillämpas. 125 von Essen delar inte Diesens uppfattning utan anser att beviskravet varierar beroende på sakens beskaffenhet. Wennergren uttrycker det: ju viktigare eller ömtåligare sak målet gäller, desto strängare beviskrav ställs. 126 Lindkvist ställer sig bakom von Essens uppfattning, att beviskravet varierar beroende på vilket förvaltningsmål det gäller. 127 4.1 Bevisteoretiska grunder För att förstå hur bevisprövningen går till, krävs en förståelse för bevisrättens grundbegrepp, då dessa klargör strukturen samt förhållningssättet vid bevisprövningen. Nedan följer därför en kort redogörelse över bevisteorietiska grunder. 123 Diesen, C., Lagerqvist Veloz Roca, A., Bevisprövning i förvaltningsmål BEVIS 7, 1:2 uppl., Stockholm, Norstedts Juridik, 2005 [cit. Diesen, 2005], s. 20. 124 von Essen, U., Processramen i förvaltningsmål, s. 36 ff. 125 Diesen, 2005, s. 90 ff. 126 von Essen, U., Processramen i förvaltningsmål, s. 38. 127 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, 2018, s. 333. 40
4.1.1 Bevistema, rättsfaktum och bevisfaktum Bevistemat utgör föremålet för bevisningen och svarar på frågan om vad som ska bevisas. Bevistemat består i regel av en faktisk omständighet - ett rättsfaktum, vilken har sådan juridisk betydelse i avgörandet att om förvaltningsdomstolen anser att rättsfaktumet är klarlagt, kan det medföra en av part yrkad rättsföljd. Inom LVU kan exempel på bevistemat vara de rekvisit som finns stadgade i lagtexten och tillämpas för målets avgörande i bevisfrågan, t.ex. "fara för barnets hälsa". 128 Den omständighet som bevisar ett rättsfaktums existens eller avsaknad av existens kallas för bevisfaktum. 129 4.1.2 Bevisprövning Utgångspunkten i förvaltningsprocessen är fri bevisprövning vilket medför fri bevisföring och fri bevisvärdering. Domstolen ska enligt 20 FPL, 35 kap. 1 RB efter noggrann prövning av allt som uppkommit i målet avgöra vad som är bevisat. Fri bevisföring innebär att regler för vilken bevisning som får anföras till stöd för ett påstående saknas. Utgångspunkten är att alla bevismedel är tillåtna. 130 Enligt den fria bevisvärderingen är det upp till domstolen att avgöra hur bevisningen ska gå till. 131 Vidare får inte domstolen bortse från ett bevis till följd av dess låga värde, alla bevis ska beaktas - starka såsom svaga. Detta följer av principen att beviskrav inte får uppställas som bevisfakta. 132 Om det av lag föreskrivs bevisning genom ett visst medel, kan det vara möjligt med att restriktiv tillämpning bevisa saken med annan sorts bevisning. Slutligen får bevispresumtioner eller bevisschabloner i lag, förarbeten eller praxis motbevisas. 133 Den enda begränsning som hindrar domstolen från att fritt bedöma vad det frambringade materialet är värt, är att det ska göras med iakttagande av saklighet och opartiskhet, i enlighet med objektivitetsprincipen vilken finns stadgad i 1 kap. 9 RF. 4.1.3 Bevisvärdering och prognoser Bevisvärderingen problematiseras genom att förvaltningsrätten inte enbart kan begränsa sig till vad som hänt, utan måste göra en prognos om framtiden. I den bakåtblickande bevisvärderingen tar man endast med faktorer som kan ha påverkat utfallet. För prognoser bör alla faktorer tas med vilka teoretiskt skulle kunna inverka på utfallet. Att se in i framtiden är ju alltid svårare 128 Diesen, 2005, s. 15 f. 129 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars: Rättegång. H. 4, Stockholm 2009, s. 164. 130 Diesen, 2005, s. 106. 131 Mattsson, 2002, s. 300. 132 SOU 1938:44, s. 377. 133 Diesen, 2005, s. 122. 41
än att försöka bena ut något som har hänt. Det är naturligtvis därför inte svårt att föreställa sig att en bakåtblickande bevisvärdering generellt antas stämma bättre än prognoser. 134 Inom LVU är det påfallande att tonvikt i bedömningen inte baseras på dåtid utan på framtiden. Syftet med LVU, att skydda barnet, skulle gå förlorat om ingripande inte kanske innan en skada kan bevisas. I förarbetena anges att konkret utredning och bevis måste finnas, vilket utgör fakta i målet. Fakta läggs till grund för prognosen och utgör i sin tur grunden för att förutse den framtida utvecklingen och barnets skyddsbehov. 135 Detta resulterar i att bevisteoretiska modeller endast kan tillämpas i första ledet i prövningen - fastställandet av bakgrundsfakta. För prognosen krävs en annan metodik än den som tillämpas för att bedöma vad som hänt i det förflutna. 136 Modeller för detta saknas inom förvaltningsprocessen och ledning får hämtas i de bevisteoretiska arbeten som övergripande handlar om mål i allmän domstol. Bevisvärderingen ska ske enligt godtagbara metoder och domaren ska objektivt välja den metod som ger det mest tillförlitliga resultatet. Den metod som väljs får dock aldrig bygga på godtycke och skön. 137 Bevisvärderingen går ut på att domaren försöker dra en korrekt slutsats genom att göra sannolikhetsuppskattningar på basis av fakta i målet. För att göra detta är domaren utelämnad till allmänna erfarenhetssatser sin egen kunskap, utbildning och livserfarenhet, då statistiskt underlag saknas. Om domarens erfarenhetssatser är felaktiga blir slutsatsen inte korrekt, vilket i sin tur avspeglar sig i kvaliteten på bevisprövningen. I vissa situationer behöver domstolen hjälp med fackkunskap för att bedömningarna ska bli rätt och då ska specialkunskap inhämtas genom sakkunniga eller expertutlåtanden. 138 För att uppnå förutsägbarhet och öppenhet i bevisprövningen ska domstolen enligt 30 2 st. FPL i sina domskäl ange hur bevisen värderats. 4.2 Beviskrav i LVU-mål Som ovan anförts saknas lagstöd om vilket beviskrav som föreligger i förvaltningsrättsliga mål. Gällande LVU-mål framgår det visserligen att beviskravet är sannolikt, vad avser omedelbart omhändertagande enligt 6 LVU, men avseende omhändertagande enligt 2 LVU och 3 LVU lämnar lagtext, förarbeten eller praxis inga tydliga besked. 139 I en dom från HFD gällande 134 Diesen, 2005, s. 97 f. 135 Prop. 1989/90:28, s. 107. 136 Diesen, 2005, s. 97 f. 137 Diesen, 2005, s. 115 f. 138 Diesen, 2005, s. 23 f. 139 Mattsson, 2002, s. 305 f. 42
en flicka som bereds vård i enlighet med LVU på grund av hedersrelaterat våld i hemmet, uttrycks att beviskravet i LVU-mål ska vara lägre ställt än i brottmål, dock utan någon vidare precisering. 140 I ett annat avgörande gällande LVU av tre syskon uttalar HFD följande om beviskravet: Beviskravet i LVU-mål är högt ställt men inte lika högt som i brottmål. Om praxis kräver läkarintyg eller att en förundersökning lett till åtal eller fällande dom för beslut om vård enligt LVU skulle barnen i många fall inte kunna skyddas. Lagen måste skydda även små barn som inte kan berätta med den grad av tydlighet som kammarrätten kräver. 141 I ett flertal mål laborerar HFD med termer som uttrycker ett högt beviskrav. 142 JO har gett uttryck för beviskravet i ett beslut angående en åttaårig flicka som misstänktes ha blivit utsatt sexuellt övergrepp, uttalat: Ett beslut om vård kan dock inte fattas enbart på grund av att det är sannolikt att sådan vård behövs. 143 von Essen menar att med anledning av tvångsinslaget i LVU-mål torde beviskravet vara högt. 144 Lindkvist anser dock att ett högt beviskrav och ett högt ställt utredningskrav (vilket föreligger inom LVU) rent teoretiskt inte bör krävas i samma mål - då det högt ställda utredningskravet, syftar till ett materiellt korrekt beslut och ett högt beviskrav får motverkande effekt, då det resulterar i att tillgodose den enskildes rätt till likformighet och förutsebarhet. Lindkvist anser dock trots detta, efter en samlad tolkning av rättskällematerialet, att ett högt beviskrav föreligger. 145 Det som talar för ett lägre beviskrav är dock att det är barnet och inte vårdnadshavarna som är föremål för processen och det bör därför vara tillräckligt med svaga bevis om risk föreligger att barnet skadas. Diesen menar därför att beviskravet bör vara sannolika skäl. 146 Mattsson anser att beviskravet kan variera beroende på om målet gäller miljöfallen enligt 2 LVU eller beteendefallen enligt 3 LVU. Barnet kan generellt anses vara mer behjälpt av att ett ingripande sker redan vid troliga fall av skadlig hemmiljö och beviskravet bör därför sättas lägre i miljöfallen än vid beteendefallen, dock måste kraven om förutsebarhet, kontrollerbarhet och likabehandling upprätthållas. 147 Kaldal menar att prövningen bör ske i två steg, hon anser att bevistemat kan delas i bakgrundsfakta (vilka är miljöfaktorer) och prognosfakta (prognos om framtida förhållanden) 140 HFD 2014 ref. 46. 141 HFD 2011 ref. 6. 142 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 356 f. 143 JO 1998/99, s. 264. 144 von Essen, U., Processramen i förvaltningsmål, s. 38, 44. 145 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 354. 146 Diesen, 2005, s. 104. 147 Mattsson, 2002, s. 310. 43
och att beviskravet skiljer sig dem emellan. 148 Högt beviskrav kan knytas till bakgrundsfakta, medan prognosfakta är sammanbundet med risknivån och därför inte kan separeras, då begrepp som används för att beskriva en risknivå även uttrycker ett beviskrav knutet till prognosfakta. Kaldal argumenterar för att risknivån uppenbar risk, vilken återfinns i 2 LVU, motsvarar beviskravet styrkt och för att uppnå beviskravet gällande prognosfakta krävs det därför att att det är styrkt. 149 Steg ett i prövningen är en bakåtblickande granskning gällande förhållandena i barnets miljö. Steg två innefattar sedan en framåtblickande prövning, den ska fokusera på den inverkan omständigheterna har på barnets hälsa och utveckling. För att omhändertagande i enlighet med 2 LVU ska bli aktuellt, måste både miljörekvisitet och riskrekvisitet vara uppfyllda. Detta följer av att det centrala i rättsfaktumet är risken för att barnets framtida hälsa eller utveckling kommer till skada, risken måste dock vara bunden till brister i barnets miljö enligt något av de miljörekvisit som anges i lagen. 150 För att säkerställa att beslutsunderlaget har uppnått beviskravet i ett LVU-mål, räknar Mattsson upp ett antal faktorer att beakta. Antalet källor eller bristen på källor i utredningen utgör en sådan faktor som kan avgöra utredningens tillräcklighet i förhållande till beviskravet. Tydligast märks brister i utredningen om utlåtande av läkare och andra personer, som innehar specialkompetens om risker och skador för barnet, saknas. En annan faktor är uppgifter från barnet självt; det krävs att uppgifter från äldre barn finns i utredningen för att den ska anses uppfylla kraven på ett mångsidigt belyst beslutsunderlag. Saknas dessa faktorer i utredningen kan det resultera i att domstolen kräver kompletterande utredning eller förkunnar att beviskravet inte är uppfyllt. Samstämmiga uppgifter i utredningen är en annan faktor som leder till att utredningen snabbare kan anses tillräcklig, än om uppgifterna är oförenliga. Ytterligare utredning krävs för att beviskravet ska anses vara uppfyllt vid motsägande uppgifter. 151 4.2.1 Bevisning om och från barnet I LVU-mål måste bevisning om och från barn hanteras. Då det endast finns ett fåtal allmänt hållna riktlinjer väger praxis tungt. Europadomstolen har uttalat sig om hur bevisning om och från barn ska behandlas. I ett mål gällande ifall omhändertagande av ett barn var förenligt med rätten till respekt för familjelivet, artikel 8 EKMR, menade Europadomstolen att en avvägning 148 Eklund, H., Anna Kaldal, Parallella processer En rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnadsoch LVU-mål, Juridisk tidskrift 2010/11, s. 194. [cit. Eklund] 149 Kaldal, A., Parallella processer: en rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnads- och LVU-mål, 2010, s. 209. 150 Eklund, s. 194. 151 Mattsson, 2002, s. 307 44
ska ske mellan barnets behov av att förbli omhändertaget och föräldrarnas intresse av att tvångsvården upphör och att de åter får ta hand om barnet. Dock ska särskild vikt fästas vid barnets bästa och beroende av omständigheterna kan barnets skyddsbehov ges företräde framför föräldrarnas rätt till respekt i familjelivet. 152 Mattsson förespråkar, i linje med Europadomstolens praxis, att principen barnets bästa ska delas upp i två begreppspar: barnets behov och barnets intressen, innehållande både typiska - allmänna behov och intressen för barn - och specifika behov och intressen för just det aktuella barnet. En avvägning mellan dessa begreppspar resulterar i barnets bästa. 153 Barnet eller den unge kan påverka utgången i målet genom att denne själv eller genom dess offentliga biträde anför uppgifter om saken. Uppgifterna som framförs utgör en del av bevisningen och ska behandlas på samma vis, likt övrig bevisning som prövas i målet. 154 Generellt tillmäts uppgifter från barnen mindre tillförlitlighet, då barn uppfattas som mindre pålitliga och mer påverkbara än vuxna. 155 I ett mål angående ett yngre barn vars enda bevisning att våld i hemmet förekom är barnets egen utsaga om förälderns våld. HFD menar att ett barns, även ett yngre barns, uppgifter måste kunna tillmätas sådan tyngd att de enkom kan ligga till grund för ett omhändertagande, annars upprätthålls inte lagens skyddssyfte. Vid bevisvärderingen ska vikt särskilt läggas på hur uppgifterna har avgetts, om uppgifterna är sammanhängande och konsekventa, om detaljrikedom och tydlighet finns, om barnet håller fast vid uppgifterna, barnets ålder och mognad samt barnets förståelse för uppgifternas konsekvenser. 156 Uppgifter som kommer från flera personer och överensstämmer med varandra får ökad trovärdighet vid bevisprövningen, än vad uppgifterna skulle fått om de enbart kom från en person. 157 4.2.2 Bevisning från sakkunniga Sakkunnigutlåtanden får av tradition en särskild betydelse vid domstolens bevisprövning, särskilt om informationen berör yngre barn - då de inte självständigt kan komma till tals som jämförelsevis äldre barn kan, utan särskild kunskap krävs för att kunna tolka och förstå barnet och dennes intressen. Det bör kunna dras ett samband mellan den sakkunniges 152 Danelius, H., Europadomstolens domar andra kvartalet 2000, SvJT 2000, s. 569 f. 153 Mattsson, 2002, s. 37 ff. 154 Mattsson, 2002, s. 303. 155 Mattsson, 2002, s. 399. 156 HFD 2017 ref. 42. 157 Mattsson, 2002, s. 279. 45
specialistkunskap och tyngden uppgifterna kan tillmätas. 158 I ett avgörande i HFD, angående om en vårdnadshavare kunde ge ett litet barn nödvändig omvårdnad och fullgod skötsel, uttalade kammarrätten principer för bevisvärdering av sakkunnigutlåtanden och HFD gjorde ingen ändring i domen. Även enligt kammarrättens uppfattning måste i mål av förevarande art, där det gäller ett barn i späd ålder, synnerlig vikt tillmätas uttalande av läkare och annan barnpsykiatrisk expertis. 159 I ett annat mål gällande tre flickor tillmäter HFD en utredning från BUP särskilt värde: Den utredning som numera har tillkommit, främst intygen från BUP och ytterligare uppgifter från jourhemsföräldrarna, befäster uppfattningen att förutsättningar för vård enligt 2 LVU av Azmina och Sahahb föreligger. 160 Trots att sakkunnigutlåtande ska tillmätas synnerlig vikt är det inte vanligt förekommande med sakkunniga i domstolsprövningarna i LVU-mål. En av anledningarna tycks vara att de sakkunniga inom den offentliga vården endast infinner sig på begäran av domstolen eller myndighet, medan domstolarna har bristfällig kunskap om vilka sakkunniga som är lämpliga att kalla. 161 Enligt statistik från Domstolsverket var antalet sakkunniga som medverkat i LVU-mål under 2017, två i förvaltningsrätterna samt två i kammarrätten, detta ska ses i förhållande till att det år 2017 var 7177 avgjorda LVU-mål. 162 4.2.3 Bevisning från myndighet Om ett yttrande, intyg eller dylikt inkommer från myndighet eller annan offentlig verksamhet förhindrar inte den fria bevisvärderingen att detta tillmäts särskild betydelse, baserat på uppgiftslämnarens särskilda kompetens och ansvar. Att en myndighetspersons utsagor värderas högre beror på att en myndighetsutövare är bunden av lag, objektivitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, jävsregler enligt 11 FL, samt straffansvar för tjänstefel enligt 20 kap 1 BrB. Om uppgiften lämnas av socialnämnden, är socialnämnden av lag bunden att skydda barnet och bör på grund av detta inte vara en motpart till barnet eller den unge. Dock ska noteras att bevisvärdet bör reduceras om det offentliga organ, eller tjänstemannen som lämnar uppgiften, har ett särskilt intresse i saken. Att uppgifter som kommer från det offentliga tillskrivs särskild vikt, innebär inte att uppgifter lämnade av enskilda automatiskt åsidosätts om dessa uppgifter strider mot det som har anförts av ett offentligt organ. Det är av ytterst vikt för 158 Mattsson, 2002, s. 311. 159 JO 1979/80 s. 427. 160 HFD 2011 ref. 6. 161 SOU 2015:71 del A, s. 479. 162 Se bilaga 1. 46
att upprätthålla likformighet och förutsebarhet samt förtroendet för offentliga organ att enskildas utsagor blir föremål för en korrekt och objektiv bedömning. 163 4.3 Sammanfattning Ett högt ställt beviskrav och en högt ställd utredningsskyldighet borde på ett teoretiskt plan motverka varandra och bör inte förekomma i samma mål, då en högt ställd utredningsskyldighet syftar till ett materiellt korrekt beslut och ett högt beviskrav får motverkande effekt. Trots detta pekar den sammanlagda bedömningen på att det föreligger ett högt beviskrav i LVU-mål. Detta i linje med att tvångsvård är ett ingripande mot den enskildes rätt till privatliv. Motsatsvis borde beviskravet ställas lägre då lagen är en preventiv skyddslagstiftning och om ett för högt beviskrav ställs skulle dess funktion gå förlorad. Bevisvärderingen går ut på att domstolen försöker dra en korrekt slutsats genom att göra sannolikhetsuppskattningar på basis av fakta i målet. Fri bevisprövning råder i svensk rätt och det är upp till domstolen med iakttagande av saklighet och opartiskhet att bedöma vilket bevisvärde ett anfört material är värt. Då LVU-mål till stor del bygger på att värdera prognoser kan inte traditionella metoder för bevisvärdering tillämpas, utan domaren är utlämnad till egen kunskap, utbildning och livserfarenhet, då statistiskt underlag saknas. Det måste anses anmärkningsvärt att domstolen, trots avsaknad av specialisering på barn, endast i undantagsfall använder sig av sakkunniga, både när det kommer till bevisvärderingen men även som en del av utredningen, då sakkunnigas utsagor tillmäts ett särskilt högt bevisvärde. Gällande bevisvärderingen framgår det tydligt att den enskildes utsagor generellt värderas lägre än vad exempelvis en utsaga från en myndighetsutövare från socialtjänsten gör, i synnerhet om den enskilde är ett barn. Att en myndighetspersons utsagor värderas högre än den enskilde beror dels på att en myndighetsutövare är bunden av lag, objektivitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, jävsregler, samt straffansvar för tjänstefel, dels på att socialnämnden av lag är bunden att skydda barnet och på grund av detta inte bör anses vara en motpart till barnet eller den unge. Rätten att få en legal prövning på ett betungande beslut kan dock till viss del ifrågasättas som tandlös om bevisvärderingen är så pass riktad till socialnämndens förmån. Resultatet av att ett alltför högt beviskrav läggs på den ena parten i en process, är att det för den parten kan bli för svårt eller omöjligt att bevisa omständigheter som denne anser ha på sin sida. Detta innebär att om socialnämnden hade ett för högt beviskrav skulle barn eller de unga vilka är i behov av tvångsvård riskera att inte omhändertas, vore 163 Ragnemalm, H., Förvaltningsprocessens grunder, s. 111. 47
beviskravet för lågt, skulle resultatet vara det omvända dvs. att fler barn och unga skulle riskera att omhändertas trots att behovet inte föreligger. Det blir dock problematiskt när parterna står emot varandra i en kontradiktoriskprocess och ger dem olika beviskrav. Det måste anses svårt för den enskilde att värja sig från ett betungande beslut. Vidare kan slutsatsen dras att gällande beviskravet tycks inte processen i LVU vara likställd. 48
5 Bevisbörda Bevisbördan anger vem som har skyldighet att inkomma med bevisning i målet för att domstolen ska kunna bifalla talan. Eller uttryckt på ett annat sätt, vem ska bära bördan att en omständighet inte är bevisad. 164 I detta kapitel avhandlas vem bevisbördan ligger på, samt samverkan mellan bevisbördan, utredningsskyldigheten och beviskravet. För att regler ska bli gällande angående bevisbördan krävs en sakprövning. Det innebär att domstolen tar ställning till om en omständighet existerar eller inte. Dock är utgångspunkten att om utredningsskyldigheten inte är uppfylld är huvudregeln att återförvisning till lägre instans ska ske. Bristande utredning fungerar därmed likt ett sakprövningshinder och frågan om bevisbördans placering blir då inte aktuell. 165 När bevisbördan ligger på en myndighet blir utredningsskyldigheten därför en integrerad del i bevisbördan och myndigheten har därför fullt ansvar för både utredningsskyldigheten och bevisbördan. Ligger bevisbördan istället på den enskilde innebär utredningsskyldigheten i realiteten en bevisbördelindring, då en del av ansvaret för bevisanskaffningen läggs på myndigheten. Detta följer av att myndigheten är den starkare parten och har resurser att ta fram bevisning. 166 5.1 Allmän bevisbörderegel Det framgår av 4 LVU att socialnämnden ska ansöka om omhändertagandet i LVU-mål och att det i ansökan ska framgå de omständigheter som ligger till grund för att barnet behöver omhändertas. Paragrafen antyder att bevisbördan åvilar socialnämnden. I och med LVU-måls tvångskaraktär, då ett omhändertagande är ett betungande beslut, gäller den allmänna bevisbörderegeln och bevisbördan läggs på myndigheten. Varför bevisbördan placeras på socialnämnden anses vara förenligt med konsekvensteorin vilken innebär att konsekvensen av ett betungande beslut kan ha betydelse för placeringen av bevisbördan, vilken således ska placeras på den part som har minst olägenhet av det betungande beslutet. 167 Att den enskilde får ett offentligt biträde förordnat, förändrar inte placeringen av bevisbördan. 168 Att rekvisiten för tvångsvård är uppfyllda ligger därför på socialnämnden. Det följer av officialprincipens starka inverkan på utredningen att myndigheten har ansvaret för utredningens 164 Ragnemalm, H., Förvaltningsprocessrättens grunder, 10:1 uppl., s. 112. 165 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 63. 166 Diesen, 2005, s. 83. 167 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 241. 168 Diesen, 2005, s. 76 f. 49
fullgodhet. 169 I förarbetena uttalas det att bevisbördan vid betungande beslut bör åvila myndigheten. 170 Socialnämnden bär även bördan att motbevisa fakta vilka anförs av andra parter. HFD har inte uttryckligen uttalat att bevisbördan ligger på socialnämnden, praxis visar dock att så är fallet. 171 I ett mål angående beredande av LVU på grund av hedersrelaterat våld, uttalas att socialnämnden inte lyckats visa på att rekvisiten var uppfyllda. HFD uttryckte i domen: Vad som i utredningen kunnat beläggas om faderns kontrollerande beteende utgör i sig en riskfaktor i LVU:s mening. Men det kan inte anses visat att det i målet föreligger en sådan risk som avses i LVU, dvs. en risk för att den ungas hälsa eller utveckling kommer att skadas som är påtaglig, konkret och inte avlägsen. 172 I ett annat mål gällande tre systrar utsatta för fysisk och psykisk misshandel, prövade HFD målet utifrån socialnämndens talan och prövade därefter om vårdnadshavarnas invändningar rubbade tilltron till denna. HFD konstaterade: Det står klart att dessa uppgifter, om de lämnats oemotsagda, hade varit grund för vård enligt LVU. En fråga i målet är därför om de invändningar som föräldrarna har gjort i målet rubbar tilltron till uppgifterna eller av annan anledning medför att dessa inte ska föranleda något ingripande. 173 HFD skulle inte prövat målet på det här sättet om inte bevisbördan låg på socialnämnden. Det bör även nämnas att det är av särskild vikt gällande socialnämndens bevisbörda att den utredning som ligger till grund för bevisningen är aktuell och uppdateras, i synnerhet om processen blir långdragen. Risken finns annars att domstolen kommer att godta vårdnadshavarnas argument att barnets situation har blivit bättre. Detta blir en effekt av den allmänna bevisbörderegeln, då aktuell information om barnets förhållanden saknas. 174 5.2 Omvänd bevisbörda Bevisbördan bör endast kunna omvändas i fall där den enskilde har väsentligt lättare att få fram bevisning än myndigheten och denna möjlighet bör tillämpas restriktivt. 175 För att få placera 169 Mattsson, 2002, s. 302. 170 SOU 1991:106 s. 525. 171 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 265. 172 HFD 2014 ref. 46. 173 HFD 2011 ref. 6. 174 Diesen, 2005, s. 86. 175 Mattsson, 2002, s. 302. 50
bevisbördan på annat sätt än vad huvudregeln säger, krävs det att det är motiverat för att undvika materiellt otillfredsställande beslut. Detta kan tillämpas vid bevissvårigheter eller av effektivitetsskäl, vilka ger uttryck för sannolikhetsteoretiska aspekter som grundas på ursprungssannolikhet. Förenklat ger ursprungssannolikhet uttryck för att om den ena parten gör gällande en omständighet som anses osannolik, kan bevisbördan placeras på den parten. 176 Dock indikerar ett avgörande från dåvarande RegR, nuvarande HFD, att bevisbördan även kan bli omvänd om socialnämnden först inkommer med bevisning som bevisar omständigheterna som talan grundas på, därefter inkommer vårdnadshavaren med invändningar vilka utesluter ett beslut om att tvångsvård ska meddelas. Bevisbördan kan i dessa fall placeras på den enskilde. 177 Omständigheterna i målet rörde en vårdnadshavare som dödshotat sitt barn, men senare anförde att hoten inte var allvarligt menade. RegR vände då på bevisbördan med hänvisning till att LVU är en skyddslag och att barnets bästa ska vid beslut vara avgörande. Socialnämnden skulle därför få bifall i sin talan om det inte på ett säkert sätt kunde visas att hoten inte utgjorde en allvarlig risk för barnet. 178 5.3 Sammanfattning Utredningsskyldigheten i förvaltningsprocessen är primär i förhållande till bevisbörderegler. Detta innebär att återförvisning till lägre instans ska ske i regel om inte utredningsskyldigheten är uppfylld. Det framgår klart att bevisbördan huvudsakligen ligger på socialnämnden, endast i undantagsfall kan omvänd bevisbörda förekomma, vilket innebär att den enskilda måste bevisa att en omständighet föreligger. Detta grundas på att socialnämnden är ansökande part och har att uppfylla vissa beviskrav och att handläggning och utredning ska präglas av officialprincipen. Den enskilde är föremål för ett ingripande och ska inte behöva bevisa att omständigheterna för ett omhändertagande inte är uppfyllda. Att bevisbördan ligger på socialnämnden följer av konsekvensteorin vilken innebär att konsekvensen av ett betungande beslut kan ha betydelse för placeringen av bevisbördan, vilken således ska placeras på den part som har minst olägenhet av det betungande beslutet. Detta kan anses oproblematiskt, dock kan det ifrågasättas om det är till barnets bästa att förutsätta att ett omhändertagande är ett betungande beslut för barnet eller den unge. Trots att LVU är en skyddslagstiftning visar bevisbördans placering att rätten till privat- och familjeliv i artikel 8 EKMR ska respekteras. För att inskränka i den rättigheten krävs det faktiska omständigheter som påvisar att förutsättningarna för omhändertagande enligt LVU 176 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 242. 177 Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, s. 270. 178 RÅ 2008 ref. 55. 51
föreligger. I de undantagsfall, med de specifika omständigheter då omvänd bevisbörda förekommer, får LVU:s karaktär av skyddslagstiftning och barnets bästa en betydande roll. Det måste anses rimligt att bevisbördan ligger på socialnämnden i och med att de har mest resurser att utreda ett LVU-ärende. Att bevisbördan ligger på socialnämnden, kan ses som ett led i att väga upp det ojämna partsförhållandet som utredningsskyldigheten och beviskravet orsakat. 52
6 Slutsatser En löpande analys har förts under uppsatsen olika delar. Detta avsnitt syftar till att sammanfatta slutsatserna och analysera dem i ett större perspektiv för att avsluta med en diskussion om de lege ferenda. 6.1 Hur ser de rättsliga förutsättningarna ut för LVU? Analysen ovan visar på att barn har en grundläggande rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran utifrån barnets eller den unges personliga egenskaper och särskilda behov. Vid alla typer av myndighetsutövning ska barnet bästa beaktas samt barnets rätt komma till tals. Detta följer av barnkonventionen vilken Sverige har förbundit sig följa genom att ratificera den. Men att barnet bästa ska beaktas finns även lagstadgat i SoL och LVU. Ansvaret att tillförsäkra barnet dessa rättigheter ligger i första hand på vårdnadshavaren men när dennes omvårdnad brister har det offentliga ett lagstadgat ansvar genom SoL som bygger på åtgärder, vilka kräver samtycke från den unge såväl som från vårdnadshavaren. Finns inte samtycket kan det offentliga tillförsäkra barnet eller den unge den behövliga vården genom ett beredande av vård i enlighet med LVU. Beslutet att ansöka om vård i enlighet med LVU ankommer på socialnämnden, 4 LVU. Beslutet fattas dock alltid på förslag av, och efter utredning utförd av socialtjänsten. Ansökan till förvaltningsrätten ska lämnas tillsammans med den utredning som gjorts av socialtjänsten samt kompletterande uppgifter. Detta krävs för att domstolen ska kunna fatta beslut om vård. För att kunna bereda vård med stöd av LVU krävs att rekvisiten som anges i 2 eller 3 LVU är uppfyllda. I rekvisiten räknas de situationer upp som kan innebära en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas. De förvaltningsdomstolar som prövar LVU-mål besitter ingen särskild kompetens gällande barn eller mål rörande tvångsomhändertagande av barn. Processen i LVU-mål är en flerpartsprocess och socialnämnden går in likt en motpart till barnet eller den unge och vårdnadshavaren. Processen är därmed upplagd enligt den kontradiktoriska principen. Den enskilde förordnas ett offentligt biträde, 39 LVU. Det krävs ingen särskild kompetens för att förordnas som ett offentligt biträde, För att säkerhetsställa att den enskilde får ett kompetent biträde, gör domstolen en prövning av den aktuella personen. Kostnaderna för det offentliga biträdet och dennes utredning ska läggas på staten. Det offentliga biträdet har i uppdrag att försäkra barnets rättsliga ställning och på så sätt utgöra en garanti för att likabehandling, förutsebarhet och kontrollerbarhet efterlevs. 53
6.2 På vilket sätt uppfylls utredningsskyldigheten och på vem ligger ansvaret? Analysen ovan anför att processen i LVU står i ett spänningsförhållande mellan officialprincipen och den kontradiktoriska principen. Därtill ska barnets bästa beaktas. Det innebär att domstolen och socialnämnden har ett långtgående ansvar att utreda ärendet, som dess beskaffenhet kräver, vilket innebär att den ska vara av den omfattningen att den kan ligga till grund för ett korrekt beslut. Socialnämndens begränsningar för utredning är att inte utreda ärendet mer än vad som krävs. Det följer av officialprincipen och att socialnämnden är sökande part, och att den enskilde därför inte ska behöva ta fram utredning som visar på att omständigheterna inte föreligger. Det yttersta ansvaret för att utredningen är fullgod ligger dock på domstolen. Utredningsskyldighet uppfyller domstolen framför allt genom att påpeka för parterna att uppgifter behöver kompletteras. I undantagsfall begär domstolen ex officio in kompletterande utredning. Domstolen saknar dock specialisering på barn. Bristande kompetens skapar svårigheter för domstolen att förstå och kritiskt granska den utredning som domstolen ska fatta sitt beslut på. Detta kan resultera i att domstolen inte kan avgöra om behov finns att avhjälpa socialnämndens brister i utredning och felaktigt förfarande. Att processen är upplagd på ett kontradiktoriskt sätt innebär att domstolen har en passiv roll och låter parterna var och en för sig ansvara för sin bevisning och framföra sin tala. För att den enskilde ska bli en likställd part mot socialnämnden tillförordnas den enskilde ett offentligt biträde för att tillförsäkra dennes rättigheter. Domstolen kan därför anse att parterna på ömse sida är jämbördiga. Analysen visar dock på att det föreligger en diskrepans mellan teori och praktik gällande det offentliga biträdet. Det offentliga biträdets huvudsakliga uppgift är att besluta huruvida ytterligare utredning ska tas fram för att på så sätt ge en annan bild av omständigheterna är den utredning som socialnämnden påvisar. Dock visar analysen på att det offentliga biträdets befogenhet är snäv då utredningen endast ska bestå av en mindre utredning. Om behov finns för en mer utvidgad utredning ska det offentliga biträdet be om assistans från domstolen eller socialnämnden, vilket försvårar att utredningen blir självständig från motpartens påverkan. Socialnämndens utredning ligger därför till grund för både sin egen talan och för den enskildes. Om inte det offentliga biträdet kostnadsräkning inte är skälig, utredningen inte är nödvändig eller tidsåtgången inte är rimlig riskerar denne att få sin kostnadsräkning nedskuren. Detta kan i sin tur resultera i att det offentliga biträdet avstår att utreda omständigheter, då risken att inte få betalt för sitt arbete är för stor. 54
Förutom utredningsskyldigheten har i förarbetena även angetts att det offentliga biträdet ska fungera som ett språkrör för barnet eller den unge och ska stärka dess ställning i processen. Det finns dock barn som överhuvudtaget inte träffar sitt offentliga biträde och på detta sätt riskerar att inte få komma till tals, eller att den självständiga ställningen i processen gå förlorad. Den empiriska undersökningen av LVU-mål visar på att det offentligas biträdet i genomsnitt lägger 7,9 timmar per mål och barn. Då underlag saknas på hur det offentliga biträdets tid fördelas, kan inga slutsatser dras om tiden i genomsnitt är skälig eller otillräcklig. Dock kan det konstateras att inga utredningar av mer omfattande karaktär kan vara möjliga inom detta tidsspann. Det är dock anmärkningsvärt att det barn vars offentliga biträde fått ersättning för 22 timmar inte bereddes vård. 6.3 Vilket beviskrav ställs och hur går bevisvärderingen till? Analysen visar att det föreligger ett högt beviskrav i LVU-mål. Det föreligger fri bevisprövning i svensk rätt och det är upp till domstolen, med iakttagande av saklighet och opartiskhet, att bedöma vilket bevisvärde ett anfört material är värt. För att uppfylla syftet med LVU, som är att preventivt skydda barnet, måste LVU-mål till stor del byggas på framåtblickande prognoser även om bakåtblickande bevisvärdering likaså ska beaktas. Detta resulterar i att domstolen inte kan tillämpa traditionella metoder för bevisvärdering och domaren är därmed utlämnad till egen kunskap, utbildning och livserfarenhet, då statistiskt underlag saknas. Utsagor från sakkunniga värderas högt, det kan troligen dras ett samband mellan hur mycket specialistkunskap de besitter och hur högt bevisvärde deras utsaga tilldelas. Trots detta visar statistiken från Domstolsverket att domstolen endast i undantagsfall använder sig av sakkunniga. Gällande bevisvärderingen framgår det att den enskildes utsagor generellt värderas lägre än vad exempelvis en utsaga från en myndighetsutövare från socialtjänsten gör, i synnerhet om den enskilde är ett barn. 6.4 På vilken part ligger bevisbördan och varför? Bevisbördereglerna är sekundära i förhållande till utredningsskyldigheten, det innebär att återförvisning till lägre instans ska ske i första hand om utredningsskyldigheten inte är uppfylld, då bristande utredning fungerar likt ett sakprövningshinder och frågan om bevisbördans placering då inte blir aktuell. Det framgår av analysen att bevisbördan ligger på socialnämnden. Endast i undantagsfall förekommer omvänd bevisbörda, vilken innebär att den enskilde har att bevisa 55
att en omständighet föreligger. Bevisbördans placering följer av konsekvensteorin och att socialnämnden är ansökande part, samt har att uppfylla vissa beviskrav och att handläggning och utredning ska präglas av officialprincipen. 6.5 Är processen i LVU likställd? Utgångspunkten för processen i LVU är att socialnämndens utredning är korrekt och följer kraven på objektivitet, proportionalitet, förutsebarhet, samt att barnets bästa har tagits med i utredningen. Detta innebär att det offentliga biträdet endast bör behöva träffa barnet eller den unge för att skapa en självständig bild av barnet eller den unge, och därutöver gå igenom socialnämndens utredning och stämma av den mot det offentliga biträdets egna bedömning. För att utföra detta arbete krävs inte särskilt många timmar, speciellt om det offentliga biträdet inte ens träffar barnet. Det problematiska börjar när socialnämndens utredning på något sätt brister och inte uppfyller kraven, då systemet baseras på att socialnämndens utredning och agerande ska vara korrekt. Domstolens brist på särskild kompetens gällande barn och unga samt en obenägenhet att ta in sakkunniga, gör att domstolen får svårigheter att skapa sig en självständig bild och tenderar att än mer förlita sig på socialnämnden. Ett stort ansvar har lämnats över från domstolen på parterna genom att lägga upp processen kontradiktoriskt. Det offentliga biträdets huvudsakliga uppgift är att besluta huruvida ytterligare utredning ska tas fram, för att på så sätt ge en annan bild av omständigheterna är den utredning som socialnämnden påvisar. Utgångspunkten är dock att det är socialnämndens utredning som ligger till grund för såväl socialnämndens som barnets eller vårdnadshavarens talan. Utredningen som det offentliga biträdet kan införskaffa ska vara av en liten karaktär och vid tveksamheter ska det offentliga biträdet be domstolen eller socialnämnden om hjälp att ta fram utredningen. Jämförelsevis kan nämnas att begränsningarna för socialnämnden att utreda ett ärende är att utredningen inte ska göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Kostnaderna för det offentliga biträdet och dennes utredning ska läggas på staten, dock riskerar de offentliga biträdena att få sina kostnadsräkningar nedskurna om utredningen inte uppnår de stränga krav som uppställs på det offentliga biträdet ramar. Detta kan i sin tur resultera i att det offentliga biträdet avstår att utreda omständigheter, då risken att inte få betalt för sitt arbete är för stor. I en samlad bedömning ser det offentliga biträdets uppgift bra ut i teorin, men resultatet av dess begränsningar blir att det offentliga biträdet blir bakbundet och till viss del förlorar sin funktion. 56
Att bevisvärderingen dessutom värderar den enskilde och det offentligas utsagor olika, gör det än svårare för den enskilde att värja sig mot ett ingripande om socialnämndens utredning brister i rättssäkerhet. Detta faktum, att bevisbördan i huvudregel är placerad på socialnämnden, tycks inte vara tillräcklig för att väga upp tidigare nämnda förhållanden och därmed säkerställa en likvärdig process. 6.6 Diskussion om de lege ferenda Mycket vore vunnet om kompetensen i domstolen förbättras, exempelvis genom specialiserade avdelningar internt på domstolarna. Detta skulle tillförsäkra att domstolen har kompetens att säkerställa att socialnämndens utredning och förfarande upprätthåller kraven på legalitet, objektivitet och likformighet. Överlag bör även användningen av sakkunniga användas i betydligt större utsträckning. Dels för sakkunnigutlåtanden, men även för hjälp med bevisvärdering. Ett av problemen med användning av sakkunniga, har angetts vara att domstolen har problem att hantera deras utsagor, då de kan vara av komplex karaktär, Dessa problem skulle avhjälpas genom att öka domstolens kompetens. Avsaknad av utförlig reglering kring den fria bevisvärderingen leder till risk för brister i förutsebarhet och likformighet. I realiteten bör det anses svårt att lagstifta kring bevisvärderingen då den skiljer sig från fall till fall och kräver flexibilitet för att tillgodose sitt syfte. Bevisvärdering anses vara en svaghet just på grund av att den är flexibel och därför lätt uppfattas som oförutsägbar. Dock måste det anses vara problematiskt att myndigheters utsagor tillmäts alltför stor vikt, i synnerhet socialnämndens, då det är deras beslut som domstolen överprövar. Domstolsverket bör åtgärda sin bristfälliga statistik för att uppnå transparens gällande hur många timmar ett offentligt biträde i realiteten faktiskt lägger ner på varje ärende. Bättre insyn bör ges i hur mycket tid det offentliga biträdet i praktiken får. När detta mål är uppnått bör en utvärdering ske över hur många timmar ett offentligt biträde bör anses lägga för ett genomsnittligt mål, för på liknande sätt som det finns många offentliga biträden som får sina kostnadsräkningar skurna, finns det troligtvis offentliga biträden som inte uppfyller sin utredningsskyldighet. Det offentliga biträdets möjligheter att utföra självständig utredning bör utvidgas för att säkerhetsställa att den enskilde kan tillföra egen bevisning som inte är färgad av socialnämndens tyckande. Högre krav på det offentliga biträdet borde ställas. I dag finns inga regleringar för vem som kan förordnas som offentligt biträde, utan domstolen ska göra en lämplighetsprövning i varje fall. För att säkerhetsställa barnets rätt i processen bör krävas, inte bara juridisk kunskap, 57
utan även kunskap om att kommunicera med barn. Detta är av vikt för att det offentliga biträdet ska kunna få en självständig bild av barnet eller den unge, utröna vad som är till barnets bästa samt säkerställa barnets rätt att komma till tals. Av denna anledning bör även krav ställas på att det offentliga biträdet träffar barnet och detta bör säkerhetsställas av domstol. Att kunna bereda vård i enlighet med LVU, utgör en viktig funktion till skydd för barnet och att säkerställa att barnets grundläggande behov tillfredsställs, vilket stadgas i barnkonventionen såväl som i SoL. Dock krävs att den ingripande åtgärden som LVU innebär, uppfyller kraven på rättssäkerhet, barnets rätt att få komma till tals och att det enskilda barnets bästa alltid beaktas. Grundläggande i detta är att kunna garantera en likställd process. 58
Källförteckning Offentligt tryck Statens offentliga utredningar SOU 1938:44. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk SOU 1946:69. Förvaltningsförfarandet förberedande utredning angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor SOU 1979/80:44. Om viss följdlagstiftning till socialtjänstlagen, m.m. SOU 1991:106. Domstolarnas och domarnas ställning inför 2000-talet SOU 1997:116. Barnets Bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige SOU 2000:77. Omhändertagen SOU 2015:71. Barns och ungas rätt vid tvångsvård Förslag till ny LVU Departementsserien Ds 2002:13. Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser Propositioner Prop. 1979/80:1 Om socialtjänsten Prop. 1985/86:80 Om ny förvaltningslag Prop. 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och ungdomar Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals Prop. 1996/97:9 Ny rättshjälpslag Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. Prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga Prop. 2012/13:45 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess Prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning - ny förvaltningslag Rättsfall Regeringsrätten RÅ 1986 ref. 4 RÅ 1995 ref. 38 59
RÅ 2002 ref. 22 RÅ 2006 ref. 46 RÅ 2008 ref. 55 Högsta förvaltningsdomstolen HFD 2011 ref. 6 HFD 2011 ref. 78 HFD 2014 ref. 46 HFD 2014 ref. 50 HFD 2015 not. 41 HFD 2017 ref. 42 Myndighetsbeslut Barnombudsmannen BO 2004, Älskar, älskar inte, Om barns och ungas nära relationer, Barnombudsmannens årsrapport 2004. BO 2014, Barnrättskommitténs allmänna kommentar, nr 12 (2009) Barnets rätt att bli hörd, Översättning december 2012, reviderad mars 2014. Justitieombudsmannen JO 1979/80 s. 427 JO 1983/84 s. 180 JO 1996/97 s. 135 JO 1998/99 s. 264 JO 1999/00 s. 267 JO 2003/04 s. 218 JO 2004/05 s. 257 JO 2005/06 s. 293 Socialstyrelsens rapporter och övriga skrifter Socialstyrelsens allmänna råd, (SOSFS 1997:15), Tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Socialstyrelsen art. nr. 2009-126-182, Barnets rätt och LVU, Om barnet i rättsprocessen. 60
Socialstyrelsen art. nr. 2017-9-2, Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga 2015 och 2016. Tidskriftsartiklar Beyer, C., Rättssäkerhet en formsak, Juridisk Tidskrift, 1990/91 Danelius, H., Europadomstolens domar andra kvartalet 2000, Svensk juristtidning, Stockholm, Svensk Juristtidning, 2000 Eklund, H., Anna Kaldal, Parallella processer En rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnads- och LVU-mål, Juridisk tidskrift, 2010/11, [cit. Eklund] Leviner, P., Domstolens funktion i lvu-ärenden behov av specialiserade barndomstolar, Nordisk socialrättslig tidskrift, 2012, nr 5-6 Jareborg, N., Rättsdogmatik som vetenskap, Svensk juristtidning, Stockholm, Svensk Juristtidning, 2004. Digitala källor Lönnheim, C., Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 4, Lexino 2017-08-07. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-08): https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/document/529007/1#sfs1990-0052_k0_p4- annotations-lexino Mattsson, T., Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 1, Lexino 2017-10-01. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-08): https://pro-karnovgroupse.ezp.sub.su.se/document/529007/1#sfs1990-0052_k0_p1-annotations-lexino Mattsson, T., Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 6, Lexino 2017-10-01. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-08): https://pro-karnovgroupse.ezp.sub.su.se/document/529007/1#sfs1990-0052_k0_p6-annotations-lexino Mattsson, T., Socialtjänstlag (2001:453) 11 kap. 1, Lexino 2017-10-01. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-08): https://pro-karnovgroupse.ezp.sub.su.se/document/530954/3#sfs2001-0453_k11_p1-annotations-lexino Mattsson, T., Socialtjänstlag (2001:453) 11 kap. 1 a, Lexino 2017-01-01. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-08): 61
https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/document/530954/3#sfs2001-0453_k11_p1aannotations-lexino Mattsson, T., Socialtjänstlag (2001:453) 11 kap. 2, Lexino 2017-10-01. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-08): https://pro-karnovgroupse.ezp.sub.su.se/document/530954/3#sfs2001-0453_k11_p1a-annotations-lexino Dragic, M., Det dröjde en halvtimme innan Jasmine hittades, 2017-10-17, Dagens Nyheter. Stigfur, S., Vacklande rättssäkerhet för tvångsomhändertagna barn, 2016-05-12, Dagens Arena. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-11): http://www.dagensarena.se/innehall/vacklande-rattssakerhet-for-tvangsomhandertagna-barn/ Tillgänglig på internet (hämtad 2018-02-08): https://www.dn.se/sthlm/det-drojde-enhalvtimme-innan-jasmine-hittades/ Sveriges advokatsamfund, Timkostnadsnormen i år blir 1359 kronor. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-11): https://www.advokatsamfundet.se/nyhetsarkiv/2018/januari/timkostnadsnormen-hojd-med- 17-kronor/ 62
Litteratur Diesen, C., Lagerqvist Veloz Roca, A., Bevisprövning i förvaltningsmål BEVIS 7, 1:2 uppl., Stockholm, Norstedts Juridik, 2005 [cit. Diesen, 2005] Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars: Rättegång. H. 4, 7. omarb. och rev. uppl., Stockholm, Norstedts juridik, 2009 Leviner, P., Lundström, T., (red.) Tvångsvård av barn och unga: rättigheter, utmaningar och gråzoner, Stockholm, Wolters Kluwer, 2017 [cit. Leviner, Lundström, 2017] Lindkvist, G., Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen, Stockholm, Norstedts Juridik, 2018 Kaldal, A., Parallella processer: en rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnadsoch LVU-mål, Stockholm, Jure Förlag, 2010 Korling, F. & Zamboni, M., Juridisk metodlära, Lund, Studentlitteratur, 2013 Mattsson, T., Barnet och rättsprocessen: rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård, Lund, Juristförlaget, 2002 [cit. Mattsson, 2002] Peczenik, A., Juridikens teori och metod: en introduktion till allmän rättslära. 1. uppl., Stockholm: Fritze, 1995 Ragnemalm, H., Förvaltningsprocessrättens grunder, 10:1 uppl., Stockholm, Juristförlaget, 2014 Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3:1 uppl., Stockholm, Norstedts Juridik, 2015 Svensson, G., Högsta förvaltningsdomstolen och tvångsvården: om betydelsen i rättssäkerhetshänseende av domstolens domar angående LVU och LVM, Stockholm, Norstedts juridik, 2012 von Essen, U., Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 7. uppl., Stockholm, Wolters Kluwer, 2017 von Essen, U., Processramen i förvaltningsmål, Stockholm, Norstedts juridik, 2009 Wahlgren, P., Lagstiftning: Rationalitet teknik möjligheter, 2 uppl., Stockholm, Jure Bokhandel, 2014 Warnling - Nerep, W., En introduktion till förvaltningsrätten, 10. uppl., Stockholm, Norstedts juridik, 2012 White, R. & Ovey, C., The European Convention on Human Rights, 5. uppl., Oxford, Oxford University Press, 2009 63
Wennergren, B., Förvaltningsprocesslagen m.m., 5. uppl., Stockholm, digital version, 2013 64
Bilaga 1 Från: Hägglund Felix - DOV <felix.hagglund@dom.se> Datum: 22 januari 201812:44 Ämne: SV: SV: statistik LVU Till: Matilda Kaijser <matilda.kaijser@gmail.com> Hejsan igen Matilda! Vid närmare undersökning av ämnet så har jag tyvärr upptäckt brister i redovisningen kring offentliga biträden. Den siffra du tidigare fick av mig tidigare beskriver tyvärr inte verkligheten. Kostnaden för offentligt biträde kan jag tyvärr inte bryta ner på målgrupp, utan kan endast se den som helhet. Kostnaden för offentligt biträde uppgick till 222441 tkr under 2017 för samtliga domstolsslag och samtliga måltyper. Antalet inkomna och avgjorda LVU-mål under 2017 fördelade sig enligt tabellen nedan. Följande tabell beskriver närmare vilka aktörer som medverkar i LVU-mål. 65
Jag få be om ursäkt för missen i redovisningen och jag hoppas att du ändå kan få tillräckligt underlag för dina studier! Förhoppningsvis kan upptäckten bidra till en bättre uppföljning under 2018. Med vänlig hälsning Felix Hägglund Controller, Ekonomiavdelningen, Enheten För Analys Och Finansiering, Domstolsverket 036-15 53 34 0701-81 25 94 felix.hagglund@dom.se Postadress: 551 81 Jönköping Besöksadress: Kyrkogatan 32 Fax: 036-16 57 21 www.domstol.se 66
Bilaga 2 LVU-mål under perioden 7:de till 14:de maj 2018 där offentligt biträde förordnats 67
Timkostnadsnormen för offentligt biträde för år 2018 är 1 359 kr. 31 Förklaring av tabell Tabellen är baserat på totalt 50 LVU-mål. Fyra av målen avser två barn och mål 971-18 är två mål, vars kostnader för det offentliga biträdet är sammanslagna. Offentligt biträde för barn är sammanräknat 425 timmar. 54 barn har erhållet offentligt biträde och genomsnittet räknas på 51 mål. Det är i genomsnitt 7,9 timmar per barn. Lägst antal timmar per barn är fyra timmar, för mål 8351-17. Flest antal timmar för offentligt biträde för barn har erhållits för mål 3208-18 - 22 timmar, anmärkningsvärt är att det målet lämnades utan bifall. Offentligt biträde för vårdnadshavarna är sammanräknat 528 timmar. 57 vårdnadshavare har fått offentligt biträde. Det är i snitt 9,3 timmar per vårdnadshavare. I sju mål har endast barn fått offentligt biträde, ingen vårdnadshavare har erhållit hjälp i dessa mål. Vårdnadshavarna får i snitt cirka 1,4 timmar mer stöd från offentligt biträde än barnen per mål (9,3 timmar minus 7,9 timmar). * Två mål, timmarna är minskade med 50 %, kostnaderna är oförändrade. ** Två barn, timmarna avser båda barnen. 2 *** Källa: Sveriges advokatsamfund, Timkostnadsnormen i år blir 1 359 kronor. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-02): https://www.advokatsamfundet.se/nyhetsarkiv/2018/januari/timkostnadsnormen-hojd-med-17-kronor 3 / 1 Två mål, timmarna är minskade med 50 %, kostnaderna är oförändrade. 2 Två barn, timmarna avser båda barnen. 3 Källa: Sveriges advokatsamfund, Timkostnadsnormen i år blir 1 359 kronor. Tillgänglig på internet (hämtad 2018-05-02): https://www.advokatsamfundet.se/nyhetsarkiv/2018/januari/timkostnadsnormen-hojd-med-17-kronor 3 / 68