Jordarternas indelning och benämning

Jordarternas indelning och benämning Rudolf Karlsson & Sven Hans bo i samarbete 1ned Svenska geotekniska fören ingens (SGF) laboratoriekommitte Denna utgåva, tryckt 1984, som är slutgiltigt godkänd av Svenska geotekniska föreningen (SGF) ersätter tidigare utgåva, tryckt 1981. Geotekniska laboratorieanvisningar, del 2.

2 SGFs laboratoriekommitte: Sven Hansbo, ordförande, CTH och J&W Göran Sällfors, sekreterare, CTH Hans Fagerström, VBB Rudolf Karlsson, konsult Roland Pusch, LuTH Torbjörn Stål, SG Carl-Eric Wiesel, SG Adj ledamöter: Nils Flodin, KTH Bengt Steen, Byggforskningsrådet Redaktör Bengt Steen Layout Lars Hedman T21: 1982. 2:a upplagan. Reviderad 1984. SBN 91-54-4113-9 Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm Spångbergs Tryckerier AB, Stockholm 1984

3 Förord SGFs laboratoriekommitte framlägger i denna laboratorieanvisning, efter omfattande litteraturstudier och mångsidig remissbehandling, förslag till indelning och benämning av jordarterna. förslaget har en anpassning till internationell praxis eftersträvats. Den främsta avvikelsen från hittills gällande regler för indelning och benämning gäller gränsdragningen mellan kornfraktionerna grus och sten och kornfraktionerna sten och block. Samma fraktionsgränser har valts som i våra nordiska grannländer. Anvisningen utgavs på engelska till X. CSMFE i Stockholm, 1981. Vissa revideringar har gjorts i denna svenska utgåva. Laboratorieanvisningarna avses omfatta följande delar:. Allmänt 2. Jordarternas indelning och benämning 3. Jords uppbyggnad 4. Kornfördelning 5. Packningsegenskaper 6. Konsistensgränser 7. Densitet, vattenhalt och portal 8. Permeabilitet och kapillaritet 9. Skjuvhållfasthet 1. Kompression Föreliggande del är bindande för övriga delar i denna serie när det gäller jordarternas indelning och benämning.

4 nnehåll NLEDNNG 5 NDELNNG EFTER GEOTEKNSKA EGENSKAPER 1 Hållfasthetsegenskaper 2 BETECKNNGAR OCH 2 Lagringstäthet DEFNTONER 3 Odränerad skjuvhållfasthet 1 Beteckningar 4 Sensitivitet 2 Definitioner 5 Konsistens 6 Överkonsolideringskvot 7 Frostaktivitet (tjälfarlighet) 3 NDELNNG EFTER BLDNNGSSÄ TT 1 Huvudindelning 6 KLASSFCERNG OCH 2 Prekvartära bildningar BENÄMNNG AV JORDARTER 1 Vittringsjordar 1 Okulärgranskning 2 Sedimentära jordar 2 Mineraljordarter 3 K vartära, glaciala bildningar 1 Bedömning av jordartstyp 1 Moräner 2 Bedömning av kornstorlek 2 sälvssediment 3 Bedömning av block- och stenhalt 3 Finkorniga havs- och sjösediment 4 Bedömning av grus- och sandhalt 4 K vartära, postglaciala bildningar 5 Bedömning av silt- och lerhalt 1 Vittringsjordar 3 Organiska jordarter 2 Älvsediment 1 Gyttjiga jordarter 3 Svallsediment 2 Dyiga jordarter 4 Finkorniga havs- och sjösediment 3 Torv 5 Vindsediment 4 Mullhaltiga jordarter 6 Torvjordar 4 Övriga jordarter 7 Organiska sediment 5 Plasticitetsdiagram 8 Kemiska sediment 6 Benämningsregler 5 Markens ytlager 7 LTTERATUR 4 NDELNNG EFTER SAMMANSÄTTNNG 1 Huvudgrupper Bil. SGFs kornfördelningsdiagram 2 Mineraljordarter 1 Kornfraktioner 2 Jordartsgrupper 3 Korngradering 4 Kalkhalt 3 Organiska jordarter

5 1 nledning nom geotekniken indelas och benämns jord efter sammansättning, efter viktiga geotekniska egenskaper samt efter bildningssätt. De anvisningar till indelning och benämning efter sammansättning som använts av geotekniker och geologer har utarbetats av "1953 års jordartskommitte" med representanter från dåvarande Skogshögskolan, från Statens geotekniska institut, Statens väginstitut och Sveriges geologiska undersökning (jfr SG Meddelande Nr 5, Stockholm 1959, s 9-1). Kommittens anvisningar för indelning och benämning av mineraljordar bygger på Atterbergs (195) förslag till fraktionsgränser och Ekströms (1927) förslag till benämning av de olika fraktionerna, jfr tabell. Atterbergs och Jordartskommittens val av fraktionsgränser och benämningar är ur teknisk synvinkel inte heltigenom lämpliga, vilket torde vara en av huvudorsakerna till att svensk och internationell praxis i detta fall ofta skiljer sig. De ökade internationella kontakterna och det vidgade nordiska samarbetet, men kanske främst behovet av att anpassa fraktionsindelningen till jordarternas geotekniska egenskaper, har medfört att kravet på en modifiering av fraktionsgränserna med tiden blivit allt starkare. SGFs laboratoriekommitte har därför föreslagit att den internationella benämningen silt införs. Jfr tabell. Detta innebär att fraktionsbenämningarna mjäla och finmo utgår och att grovmofraktionen ingår i sandfraktionen. Namnet grovmo ändras samtidigt till finsand. (SJ s geotekniska kommission, 1914-1922, hade inte med mo i sin klassifikation. Hela fraktionen mo benämndes sand.) Vidare har kommitten föreslagit (Hansbo & Karlsson, 1974) att gränsen mellan grusoch stenfraktionerna ändras från 2 mm till 6 mm och gränsen mellan sten- och blockfraktionerna från 2 mm till 6 mm. Atterberg (195) själv ansåg på sin tid att fraktionsgränsen 7 mm mellan grus och sten En avvikelse från Jordartskommittens anvisningar förekommer emellertid i det att finmo- och mjälafraktioncrna ofta benämns silt. och 7 mm mellan sten och block, jfr tabell 1, med hänsyn till allmänt svenskt språkbruk, var bättre än de av honom (av symmetriskäl) valda gränserna 2 mm och 2mm. En jämförelse mellan andra fraktionsindelningar och den av laboratoriekommitten föreslagna görs i tabell 1. De främsta motiven för en övergång till laboratoriekommittens indelning är följande: Geotekniska egenskaper De geotekniska egenskaperna har avgjort valet av undre gräns för sand:,6 mm. Under denna gräns ligger mellanjordarten silt, över ligger friktionsjordarten sand. Gränsen är anpassad till bl a flytjordsoch tjälningsegenskaper. Grävbarhetsegenskaper Efter en omfattande studie av grävbarheten för olika jordarter i Finland fann man det ändamålsenligt att utveckla ett nytt system för jordklassificering med gränserna,6 mm för silt-sand, 6 mm för grus -sten och 6 mm för sten-block (Korhonen & Gardemeister 197 och 1972). Detta var huvudanledningen till att de finska geoteknikerna valde de i denna anvisning föreslagna nya gränserna. De nya gränserna är således mer relevanta än de gamla vid grävbarhetsklassificering. Borrning, spontning, pålning Gränsen 6 mm mellan grus- och stenfraktionerna är lämplig också som skiljegräns för olika borrmetoder. grus (enligt den nya definitionen) kan man använda s k lätt sonderingsutrustning medan man i stenjord (enligt den nya definitionen) måste använda bergborrutrustning. Vidare gäller som grov regel att man oftast kan utföra spontning och pålning i grus medan dessa aktiviteter ofta ej kan utföras i stenjord (enligt den nya definitionen). Bildningssättet Gränsen,6 mm mellan sand och silt är naturlig vid indelning av de sedimentära mineraljordarna efter bildningssättet. sälvssediment, älvsediment och svallse-

6 Tabell l. Jämförelse mellan fraktionsindelning enligt olika system. Kornstorlek d mm d =,2,7,2,7,2,7 ATTERBERG, 193 Ler Lättler Mo Sand Mjuna Vesa Mjäla Fimma Vanlig Grandsand sand 2 7 2 7 2 7 2 Grus Sten Block Gryske-1 Ör- Klapper-1 Rull- Block- Flytt- Klippgrus grus sten sten sten block block,2,6,2,6,2,6 2 6 2 6 2 6 2 ATTERBERG, 195 Ler Lättler Mjuna Vesa ATTERBERG, 1912 Slam Mjuna eller Fiare ler mjuna EKSTRÖM, 1927 Ler 1 Mjäla Göfre m1una Mo Mjäla Fimma eller eller finmo grofmo Mo Mjöl- Finsand sand Mo Fin- Grov- Finmo Grovmo mjäla mjäla JORDARTSKOMMTTEN, 1953 Ler Mjäla Mo Fin- Grovmjäla mjäla Finmo Grovmo Sand Dyne Grandeller grofsand Sand Grov- sand Mellan-1 sand Sand Sand Vanlig Grussand artad sand Grov- sand Mellan-1 sand Grus Klapper Block Gryske 1 Mal Singel l Graf- Block- Sten- Klippeller eller eller små klapper sten block block fingrus grofgrus klapper Grus Sten Block Fint Mindre Större grus grus sten sten Fingrus SSMFE, Sub-Committee "Symbols, units definitions", Tokyo, 1977 Ler Finsilt Silt Mellan-1 silt WENTWORTHSSKALA, 1922 Ler Silt. Sand sand Mellan-1 Sand Grovsilt Finsand Grovsand Mel-Grovl Mkt Mkt Finfin sand lan- sand grov sand 1 sand sand. 1/256 1/16 1/8 1/4 1/2 2 Fin grus Grovt Grus Sten Block Grov- grus Grus Grus Mellan-1 grus Grovgrus Sten Sten 64 256 Block Block,6,2,6,2,6 SGFs LABORATOREKOMMJTTE, 1981 *,2,6 2 6 2 6 2 6 2 Fini ler Ler Silt Mellan- Grov- Finsilt silt sitt Finsand Grovsand Fingrus Grus grus Mellan-1 Grovgrus Sten Mellan-1 Gravsten sten Block Grovblock *SGFs kornfördelningsdiagram visas på s. 47

7 Tabell 2. Geoteknisk indelning av fraktionsgränser i olika länder. Kornstorlek,2,2,6,2 Sverige ($GFs boratorieko Ler ilt Sverige { 1953) Ler -- Danmark Ler Finland Savi Norge Leir Frankrike Arg i le Schweiz T n Sovjetunionen Glina ilt iltti ilt i mon i!t Storbritannien {BS) Cla ilt Österrike Tyskland (DN) Ton chluff USA (ASTM)* Cla ilt USA AASHO USCS Fines {silt+cla. )** Brasilien Ar ile Silte 2 2 6 2 6 mm diment har i huvudsak bildats av grus och sand, medan havs- och sjösediment som avsatts i lugnvatten i huvudsak har bildats av silt och ler. nternationell överensstämmelse, jfr tabell 2 De föreslagna gränserna mellan silt- och sandfraktionerna och mellan grus- och stenfraktionerna ger bättre internationell överensstämmelse. Översättningar underlättas vilket är en fördel för internationell verksamhet. De nya gränserna, inklusive gränsen mellan sten- och blockfraktionerna, överensstämmer helt med vad som antagits inom geotekniken i våra nordiska grannländer. Lämpligare benämning Finsand är en lämpligare benämning än grovmo. Materialet beter sig som sand (som friktionsjord) och kallas allmänt för finsand. Vidare är kornen i finsand (grovmo) synliga för blotta ögat, däremot ej kornen i grovsilt (finmo). Grus används normalt av icke geotekniker som benämning för naturligt material med en ungefärlig största kornstorlek av 6 mm - exempelvis åsgrus, älvgrus, ballastgrus och väggrus. Block, enligt den föreslagna definitionen, hanteras svårligen för hand vilket torde vara i överensstämmelse med allmän uppfattning om block. Hanteringen fordrar maskinkraft eller spett - gränsen 6 mm (massa ca 25 kg) är bättre än 2 mm (massa ca l kg) i detta sammanhang. Ytterligare en väsentlig ändring föreslås av SGFs laboratoriekommitte, en ändring som gäller indelning efter ler- och finjordshalt och därmed klassificeringen av främst finkorniga jordar. Genom att, som förslaget innebär, räkna lerhalten i viktprocent på finjordsmängd i stället för på totalt siktat material vinner man en bättre anpassning till de geotekniska egenskaperna och till klassificeringssätt grundade på konsistensgränserna, vilket internationellt sett är vanligast. * Gränsen clay-silt sätts i vissa fa\l till,5. ** ndelning c/ay-si/t avgörs av konsistensegenskaperna.

8 2 Beteckningar och definitioner 2.1 Beteckningar Jo densitetstal (lagringstäthet) Tfu odränerad skjuvhållfasthet hos ostörd jord Tr St o'o alt o1 vo odränerad skjuvhållfasthet hos omrörd jord sensitivitet = Tfu/Tr effektivt vertikalt överlagringstryck (=totalt överlagringstryck minus rådande portryck) förkonsolideringstryck i vertikalled o 'cl o 'o = överkonsolideringskvot flytgräns plasticitetsgräns plasticitetstal d'!d,o = graderingstal d',old,odio = krökningstal korndiameter vid vilken n viktprocent av materialet (enligt kornfördelningskurvan för mtrl <6 mm) har mindre diameter än dn. dio, benämns effektiva korndiametern. Förkortade beteckningar vid benämning av jordarter Huvudord Till äggsord Skikt ---- B berg Br rösberg J jord Mn morän Bl blockjord BlMn blockmorän bl blockig St stenjord StMn stenmorän st stenig st stenskikt Gr grus GrMn grusmorän gr grusig gr_ grusskikt Sa sand SaMn sandmorän sa sandig sa sandskikt Si silt SiMn siltmorän si sil tig &.. siltskikt Le lera LeMn lermorän le lerig le lerskikt (moränlera) Su sulfidjord SuLe sulfidlera su sulfidjordsskikt (svartmocka) SuSi sulfidsilt Sk skaljord sk skalskikt Skgr skalgrus skgr skal grusig skgr skalgrusskikt Sksa skalsand sksa skalsandig sksa skalsandskikt Dy dy dy dyig Qy dyskikt Gy gyttja gy gyttjig gy gyttjeskikt Mu mulljord (mylla, matjord) mu mullhaltig mu mullskikt T torv t torvskikt Tl lågförmultnad torv (filttorv) Tm mellantorv Th högförmultnad torv (dytorv) Vx växtdelar vx med växtdelar vx växtdelsskikt F fyllning Fyllningens art anges. (mellan huvudord) V (före huvudord) ) ( mycket, t.ex. kontakt, t.ex. Gy/Le = varvig, t.ex. vle )bl( mycket blockig kontakt gyttja och lera t (efter huvudord) )st( mycket stenig (under huvudord) torrskorpa, t.ex. Let (_) tunna skikt skiktad, t.ex. Sa Le = ) något 1 t.ex. skiktad sand och lera (le) något lerig )_( tjocka skikt (sk) med skal

9 Jordartsbeteckningar på sektionsritningar Mulljord (mylla, matjord) 1111 n (tidigare Lera Morän (i allmänhet) Torv (i allmänhet) Silt Lermorän mjäla och (tidigare moränlera) finmo) Lågförmultnad torv (tidigare filttorv) Mellantorv Högförmultnad torv (tidigare dytorv) Dy eller gyttja O H 1rn Vid behov kan tecknen kombineras. Sand Grus Sten \" Block l Växtdelar och trärester Skaljord Sannolikt block eller sten, genomborrat (-d) Fyllning (Fyllningens art angiven enl. förkortningar eller med text) 2.2 Definitioner Berg - del av jordskorpan som kännetecknas av stor hårdhet och låg porositet. (Berg kan normalt ej lossgöras genom grävning). Jord - del av jordskorpan som bildats av sönderdelat berg eller rester av organismer. Jord kan normalt lossgöras genom grävning. Mineraljord - jord som består av sönderdelade eller kemiskt omvandlade bergarter. Fraktion - viss kornstorleksgrupp. Blockfraktion - kornstorlek större än 6mm. Stenfraktion - kornstorlek mellan 6 och 6 mm. Grusfraktion - kornstorlek mellan 6 och2mm. Sandfraktion - kornstorlek mellan 2 och,6mm. Siltfraktion - kornstorlek mellan,6 och,2 mm. Lerfraktion(ler) - kornstorlek mindre än,2mm. Grovjord - sammanfattande namn på mineraljordsfraktionerna grus och sand. Finjord - sammanfattande namn på mineraljordsfraktionerna silt och ler. Kemiska sediment - ur vatten utfällda mineral, t ex kalkbleke. Organisk jord - jord som består av i olika grad förmultnade växt- och djurrester. Med 1ganogc11 jord avses vanligen jord som består också av sådana växt- och djurdelar som ej kan för- 1nultna, t ex skaldelar. Ska/jord - jord som består av skal eller skalrester från musslor, snäckor och andra skaldjur (skalgrus och skalsand) eller diatomeer (diatomejord). Sedentär (autokton) jord - jord som bildats direkt på platsen för ursprungsmaterialet, t ex vittringsjord och torv. Transporterad (allokton) jord - jord som transporterats från platsen för ursprungsmaterialet genom inverkan av is, vatten eller vind. Vittringsjord - jord som bildats genom mekanisk eller kemisk vittring av berggrunden, t ex residualjord. Morän - jord som transporterats av landis och avsatts på platsen vid isens smältning. Sedimentär jord - jord som sedimenterat i vatten och avsatts på botten (vattensediment) eller som sedimenterat i luft och avsatts på land (vindsediment). Jordart - jord som genom bildningssättet har en typisk sammansättning och typiska egenskaper. Minera/jordart - jordart där mineraljorden har dominerande betydelse. Organisk jordart - jordart där den orga-

1 niska jorden har dominerande betydelse. Block- och stenjordart - block- och stenfraktioner ingår med mer än 4 viktprocent av total jordmängd. Grovkornig jordart - finjordshalt mindre än 15 viktprocent av material mindre än 6 mm samt block- och stenhalt mindre än 4 viktprocent av total jordmängd. Blandkornig jordart - finjordshalt mellan 15 och 4 viktprocent av material mindre än 6 mm samt block- och stenhalt mindre än 4 viktprocent av total jordmängd. Finkornig jordart - finjordshalt större än 4 viktprocent av material mindre än 6 mm samt block- och stenhalt mindre än 4 viktprocent av total jordmängd. Blockjord - block- och stenfraktioner ingår med mer än 4 viktprocent av total jordmängd och blockfraktionen dominerar. Stenjord - block- och stenfraktioner ingår med mer än 4 viktprocent av total jordmängd och stenfraktionen dominerar. Grus - grovkornig eller blandkornig jordart där grusfraktionen dotninerar. Sand - grovkornig eller blandkornig jordart där sandfraktioncn dominerar. Silt - finkornig jordart där lerhalten är mindre än 2 viktprocent av material mindre än,6mm. Lera - finkornig jordart där lerhalten är större än 2 viktprocent av material mindre än,6mm. Ensgraderad jord - graderingstalet Cu är mindre än 5. Mellangraderad jord - graderingstalet Cu är 5-15. Manggraderad jord - graderingstalet Cu är större än 15. Torv - organisk jordart, bildad sedentärt av mer eller mindre förmultnade växtrester. Dy - organisk jordart, bildad som sediment i näringsfattigt vatten, består huvudsakligen av utfällda kolloidala humusämnen (dysubstans). Gyttja - organisk jordart, bildad som sediment i näringsrikt vatten, består huvudsakligen av mer eller mindre omvandlade växtdelar och djurrester (detritus). Glacial jordart - jordart som bildats av material avsatt direkt av landis eller efter transport av smältvatten från landis. Postglacial jordart - jordart som bildats efter den senaste landisens avsmältning och som avsatts i icke-glacial miljö. Friktionsjord - jord vars skjuvhållfasthet till övervägande del beror av friktion mellan kornen. Kohesionsjord - jord vars skjuvhållfasthet, förutom av friktion också beror av kohesion.

11 3 ndelning efter bildningssätt Tabell 3. ndelning av jordarter efter bildningssätt. Bildningssätt Prekvartära bildningar Vittringsjordar Sedimentära jordar Kvartära bildningar Glaciala Moräner sälvssediment Finkorniga havs- och sjösediment Postglaciala Vittringsjordar Älvsediment Älvbottensediment Svämsediment Deltasediment Svallsediment Finkorniga havs- och sjösediment Vindsediment Torvjordar Organiska sediment Kemiska sediment Bildningsformen utgör en naturlig första grundval för jordarternas indelning. Terrängens utformning ger en första grov uppfattning om en aktuell jordprofils sammansättning och lagerföljd, exempelvis eventuell förekomst av skikt som i hållfasthets- och stabilitetshänseende kan utgöra svaghetsplan eller skikt som vid konsolidering kan verka dränerande. Bildningssättet är bestämmande för bl a kornfördelningen, kornformen och lagringstätheten hos mineraljord. För att klassificeringen i praktiken skall bli så korrekt som möjligt bör den, förutom på aboratorieundersökningar, även baseras på fältobservationer. Därvid krävs erfarenhet och geologiska kunskaper. För detaljerade studier av jordarternas bildning hänvisas till läroböcker i geologi (tex Magnusson et al., 1963, och Lundegård et al.,1964) och beskrivningar till geologiska kartblad. Exempel på jordartsbenämningar ------ Preglacialt vittringsgrus Rät-liaslera Grusig sandmorän sälvs grus Varvig lera Postglacialt vittringsgrus Älvgrus Svämsand Deltasand Svallsand Postglacial lera Flygsand Kärrtorv Gyttja Bleke Tabell 4. ndelning av havs- och sjösediment med hänsyn till sedimentationsmiljön. Sedimentationsmiljö Vattnets salthalt Benämning 3.1 Huvudindelning Huvudindelningen av jordarterna med avseende på bildningssätt görs efter arten av ursprungsmaterial och avsättningsmiljö. Man skiljer i Sverige vanligen mellan prekvartära och kvartära bildningar. De sistnämnda indelas vanligtvis i glaciala och postglaciala jordarter. Med hänsyn till bildningssätt görs indelningen enligt tabell 3. Med hänsyn till sedimentationsmiljön (vattnets salthalt) indelas havs- och sjösedimenten i tre grupper som framgår av tabell 4. Sötvattenssediment har avsatts i issjöar, tex Baltiska issjön, eller i insjöar, tex Ancylussjön, Fig la och le samt Fig 2, och kallas även issjö- respektive insjösediment. Brackvattenssediment har avsatts i innanhav, t ex Y oldiahavet* och Litorinahavet, Fig lboch d. Saltvattenssediment har avsatts i marin miljö, t ex vid nuvarande Västkusten och - under Yoldiatid* - i delar av nuvarande Vänerbäckenet. Sedimentationsmiljön har stor betydelse för speciellt lerors struktur, jfr SGFs laboratorieanvisning, del 3, Pusch (1974). 3.2 Prekvartära bildningar Prekvartära jordarter förekommer här i landet nästan uteslutande som zoner i berggrunden. De jordlager som avsattes på berggrunden före den senaste nedisningen bortfördes nästan helt av de kvartära landisarna. Genom landisarnas eroderande verksamhet är gränsen mellan jord och berggrund i regel skarpt utbildad. De prekvartära bildningarna utgörs av vittringsjordar samt i Skåne dessutom av sedimentära bildningar. 3.2. Vittringsjordar Prekvartära vittringsjordar i Sverige utgörs huvudsakligen av leromvandlat berg. De i leromvandlat berg bildade lermineralen är huvudsakligen montmorillonit, vermikulit, kaolinit och illit. Om leromvandlat berg med hög montmorillonithalt exponeras sväller det kraftigt under vattenupptagning. Sött vatten Bräckt vatten Salt vatten <,2 %,2-2 'lo >2 % Sötvattens- eller färskvattenssediment (lacustrina sediment) Brackvattensediment Saltvattenssediment (marina sediment) * Danska geologer söker numera avliva begreppen Yoldiahavet Yoldiatid etc beroende på att man på danskt område 'har tre skilda Yoldiahav, ett från Holsteinmellanistiden (i Esbjergområdet), ett från Eem-mellanistiden och ett stycke in i Weichsel-istiden (i Nordjylland) samt ett från seng\acialtiden (i Nordjylland).

12 Fig. Östersjöns utveckling efter istiden (efter Fromm, 1953). a) Baltiska issjön strax innan en direkt förbindelse med Västerhavet öppnades norr om Billingen. Den tappningskatastrof som blev följden ledde till att issjöns yta sjönk 26 m till havets dåvarande nivå. Genom sundet vid Billingen uppstod direkt förbindelse från havet in i Östersjösänkan. b) Det hav som därmed skapades, Yoldiahavet, har sitt namn efter en från Västerhavet invandrad liten saltvattenmussla, Yoldia arctica, som emellertid enligt senare fors kning befunnits vara en mussla med namnet Portlandia arctica. Ufr 3.1 ). c) Ca år efter Baltiska issjöns avtappning hade - genom landhöjningen efter isens avsmältning - sundet som förband Yoldiahavet med Västerhavet helt torrlagts. Östersjön var på nytt en insjö och har nu sitt namn efter en liten sötvattensnäcka, Ancylus flu viatalis. Ancylus-sjön hade sitt utlopp genom Svea älv med en slutlig fallhöjd av ca 32 m. d) Den relativt kraftigare landhöjningen i norr medförde en stjälpning av landytan och en översvämning av landet i söder. Svea älv sinade och ersattes av Dana älv genom Stora Bält. Den samtidigt pågående höjningen av Västerhavets yta tog överhand över landhöjningen i Stora Bältregionen. När havet nådde inloppspunkten till Dana älv kunde havsvatten på nytt tränga in i Östersjön. Det därmed uppkomna innanhavet har sitt namn efter en snäcka, Litorina litorea. (Jfr Lundegård, Lundqvist & Lindström, 1964.)

13 Högst a kustlinjen b ildad av: Lokala issjöar [J Baltiska issjön Ancylussjön D Övergångszonen mellan Yoldiahavet och Ancylussjön D Västerhavet och Yoldiahavet Fig 2. Högsta kustlinjen och de viktigaste isdämda sjöarna (efter Lundqvist & Nilsson, 1957). Observera att högsta kustlinjen har olika ålder i olika delar av landet (äldst i söder, yngst i norr). Av issjöarna hade Centraljämtska issjön (västra delen) och Sydsvenska issjökomplexet de största öppna vattenytorna. Många issjöar var sannolikt endast smala öppna vatten mellan is och höjdryggar.

14 Förhindrad svällning medför kraftigt svällningstryck. Även då halten av montmorillonit och av det närbesläktade svällande mineralet vermikulit är låg kan lervittrade zoner vara besvärliga därför att vattenupptagningsförmågan och den däremot svarande hållfasthetsförlusten är betydande. 3.2.2 Sedimentära jordar De skånska rät-liasformationerna innehåller lager av lera och sand som lokalt når upp i berggrundens yta. de skånska kritavlagringarna ingår lager av skrivkrita som har jordkaraktär. sydvästra Skåne ingår skrivkritan ej i berggrunden men däremot som skållar i lermoränen. Dessa skållar har ställvis mycket stora dimensioner. 3.3 Kvartära, glaciala bildningar 3. 3.1 Moräner Morän har bildats av material som transporterats av landis och avsatts direkt vid isens avsmältning. Morän är vår vanligast förekommande jordart. s;1.- ----_t;_'--:-+ F_:.--_,_-::.:: -----.-_,:_:_:_:\--:,. - :t:'f!9 :;'""''."""' ;'.- :.r... ;.':,,,-.:;.,<;v.; :i;; t'\', - >...,.\. "-,-... :- ';,., ''""t ' '1':;: _; ;_,;. ' ''"""$ Mr-- "" "'._.. '._".... -..... _- '. :-_.._-:..,,/ ---- ') - <'.. -" + "'" ' '<\.._,,. "-"'-""-... 'lii;_;. " '. >. Fig 3. Bottenmorän av urbergsmaterial från Ytterhogdal (foto: J. Lundqvist, 1964). Typiskt för en bottenmorän är att den innehåller en regellös blandning av grova till fina korn. Kornen är oregelbundna till formen, kantiga och fast sammankittade. Landisen upptog dels äldre jordlager, dels material som bröts loss från berggrunden. Under ismassans tyngd krossades och ältades ursprungsmaterialet samman till en relativt homogen massa, innehållande en regellös blandning av grova till fina korn (från block till ler), Fig 3. Moränjord är sålunda i regel månggraderad (jfr 4.2.3). Kornen i morän har oregelbunden form och är kantiga samt ofta fast sammankittade. Med hänsyn till bildningssättet kan man särskilja två typer av morän: ytmorän och bottenmorän (den sistnämnda även kallad pinnmo). Övergångsformer är vanliga. Ytmorän bildades av material som transporterades i isens ytliga delar. Ytmorän är lösare lagrad än bottenmorän och i regel finjordsfattig. Dessutom är kornen mer skarpkantiga än i bottenmorän. Ytmoränen har avsatts som kullar, vallar eller som ett täcke på bottenmorän. Under högsta kustlinjen är det vanligen svårt att skilja ytmorän från uppluckrad bottenmorän. Bottenmorän har bildats av material som transporterades under landisen eller i dess bottenpartier. Genom att den utsatts för landisens tryck har den sammanpressats till en mycket fast jordart. Bottenmorän har i regel avsatts direkt på berg. Huvudparten av materialet i bottenmorän härstammar i regel från traktens berggrund, som därför präglar moränen. Speciellt är moränens kornfördelning i hög grad beroende av sammansättningen hos ursprungsbergarterna, främst mineralkristallernas storlekar och hårdhetsgrader. Vidare beror den av vittringsgraden hos berggrunden. nom större delen av landet har moränerna bildats av urbergarter, Fig 3, främst granit, porfyr och gnejs. dessa moräner dominerar grus- och sandfraktionerna. Blockoch stenhalten är i regel hög, ofta mycket hög. Urbergsmoränerna är ofta leriga. nom områden med sedimentära, finkorniga bergarter är moränerna leriga (lerig morän eller lermorän), Fig 4. Lermorän har nästan uteslutande bildats inom eller i anslutning till områden med kambrosilurisk berggrund (bl a kalkstenar och lerskiffrar) och i Skåne dessutom inom områden med kritberggrund. Eftersom dessa bergarter är kalkhaltiga är även moränerna kalkhaltiga. Vissa av dessa moräner är dock bildade av icke kalkhaltiga lerskiffrar. nom områden med berggrund av sandsten dominerar sandfraktionen i moränerna. Block- och stenhalten är ofta hög. Dessa moräner är vanligen siltiga. Vid tillfälliga framryckningar av inlandsisen kan tidigare avsatta sediment ha bakats

15 Fig 4. Botten1norän av kalkstensmaterial (krita) från Lund. Typiskt för denna morän är den höga lerhalten och biockfattigdomen. Fig 5. Kalixmorän från Västra Visterud, Värmland (foto: J. Lundqvist, 1955). Kalixmoränen består ofta i huvudsak av sand. Den är i regel tydligt veckad. Prover av kalixmorän kan lätt felbedömas som sediment. in i moränen och därmed givit denna en viss karaktär. Till denna moräntyp hör den s k kalixmoränen, Fig 5. Kalix morän består ofta i huvudsak av sand. Den är i regel ensgraderad eller mellangraderad. Den förekommer, förutom i Kalixtrakten (därav namnet), på många platser i Norrlands kusttrakter och i norra Svealand. 3.3.2 sälvssediment lsälvssedimenten har bildats av moränmaterial som transporterats av inlandsisens smältvattenflöden och avlagrats vid isfronten. Under avsmältningsperioderna sommartid samlades isens smältvatten till isälvar som strömmade fram i större eller mindre tunnlar under istäcket och mynnade vid landisens front. sälvarna eroderade sig ner i den underliggande moränen och strömningshastigheten var därvid ofta så hög att det finare materialet helt spolades bort ner till berggrunden och block och stenar fördes med fram till älvmynningen. l eller omedelbart utanför istunneln avsattes materialet ofta som en kulle med en kärna av block, sten och grus, vilken överlagrades av en mantel av finkornigare material, i huvudsak sand. Kullarna bildar ofta sammanhängande, långsträckta åsar (rullstensåsar), Fig 6. Avsättningen har ibland skett i form av utbredda deltan. sälvarnas finkornigaste material avsattes på större avstånd från mynningen och bildade finkorniga havs- och sjösediment (se avsnitt 3.3.3). Under transporten i isälven blev kornen, som från början var kantiga, mer eller mindre avrundade genom nötning av uppslammat, passerande material och av sin egen färd i isälvsströmmen. Beroende på växlingar i strömstyrkan och kastningar i strömriktningen är isälvssedimenten oregelbundet avlagrade med starkt varierande strukturer och ofta med diskordanta skikt, Fig 7. sälvsgrus (åsgrus, rullstensgrus) är en sammanfattande benämning på isälvsmaterial där grusfraktionen dominerar. lsälvsgrus är i regel stenigt. sälvssand är en sammanfattande benämning på isälvsmaterial där sandfraktionen dominerar. Fig 6. Schakt i grusås. Visumsåsen, Värmland. Grusåsens kärna består i huvudsak av block, sten och grus. Den är täckt av en mantel med finkornigare material. (Foto: J. Lundqvist, 1955). 3.3.3 Finkorniga havs- och sjösediment De glaciala, finkorniga havs- och sjösedimeriten har bildats av isälvarnas finkorniga material (i huvudsak silt och ler). Materialet fördes bort från isälvarnas mynningar av strömmar och avsattes efter hand på bottnen

16 ',fpf.. av sjöar och hav. närheten av isälvsmynningen avsattes sand och silt, längre ut (i lugnvatten) lera. De glaciala, finkorniga havs- och sjösedimenten förekommer under högsta kustlinjen och på platsen för uppdämda issjöar, Fig 2. Vid Västkusten och i delar av nuvarande Vänerbäckenet avsattes de glaciala, finkorniga sedimenten i saltvatten, jfr Fig la och lb. Undantag utgör sediment som avsattes i närheten av isälvsmynningar. Avsättningen ägde där rum i brackvatten (isälvsvatten uppblandat med saltvatten). övriga delar av landet skedde avsättningen i sött eller bräckt vatten, jfr Fig 1. De glaciala, finkorniga sedimenten har vanligen avsatts på morän, i annat fall på isälvssediment eller direkt på berg. Sötvattens- och brackvattenssediment De glaciala sötvattens- och brackvattenssedimenten kännetecknas av en regelbunden växellagring mellan grövre och finare skikt. Skiktningen betingas av årstidsbundna växlingar i isälvarnas vattenföring. Under som- '/i",./.,-:-'.. :::,' "":..< Fig 7. lsälvsavlagringar karakteriseras ofta av starkt varierande strukturer. De är skiktade och har ofta diskordanta skikt. (Foto: J. Lundqvist, 1967). martid avsattes ett tjockare skikt av grövre material (sand, silt eller lera), under vintertid ett tunnare skikt av finare material (vanligen lera). Tillsammans bildar dessa ett varv. Hos sötvattenssedimenten är varvigheten distinkt utbildad med en skarp gräns mellan vinter- och sommarskikt, vilken markerar vårfloden, Fig 8. Hos brackvattenssedimenten är varvigheten mer eller mindre diffus beroende på flockulering under sedimentationen, jfr Fig 1. nom övergångsområdet till saltvatten är varvigheten knappt urskiljbar. Närmast rullstensåsar och isälvsdeltan består sedimenten i huvudsak av sand och silt med lerskikt. Dessa avlagringar överlagras vanligen av senare avsatt varvig lera. På längre avstånd från de grövre isälvsavlagringarna består sedimenten i regel av varvig lera, ofta med skikt av sand eller silt, speciellt i bottenlagren. Varvtjockleken är störst i lagerföljdens undre del och avtar uppåt. De understa varven kan vara decimetertjocka och de översta millimetertunna. Vanligen är varvtjockleken mellan 5 och 5 mm. Den varviga leran har brungrå, rödgrå eller enbart grå färg. Vinterskikten är i regel mörkgrå på grund av inblandning av organisk substans. Norrlands, norra Svealands och i Småländska höglandets älvdalar består de glaciala, finkorniga sedimenten nästan helt av s k fjordsediment. Fjordsedimenten avsattes i långsmala vikar utanför isälvsmynningar i något strömmande vatten. närheten av isälvsmynningen avsattes varvig silt, på längre avstånd från densamma varvig silt med lerskikt, Fig 9. Saltvattenssediment De glaciala saltvattenssedimenten består i regel av lera. Den glaciala, marina leran har, beroende på flockulering, till synes homogen karaktär. Det material som avsattes vintertid har emellertid högre halt av fina partiklar, och därmed större vattenbindningsförmåga (större vattenkvot), än det material som avsattes sommartid. Den har grå grundfärg men är ofta mer eller mindre svartfärgad av svaveljärn (fläckig, flammig eller sulfidbandad), Fig 1. Den innehåller ofta skal, ibland skikt av skalgrus. Den glaciala, marina leran skiljer sig ej påtagligt i fråga om utseende, sammansättning och struktur från överlagrande postglacial lera. En gränsdragning är därför svår att göra. geotekniska sammanhang görs i regel ingen åtskillnad mellan glacial och postglacial, marin lera.

17 Fig 8. Borrkärna av varvig lera från Kristianstad. Av bilden fran1går att skred ägt run1 efter sedimentationen (störda zoner och lutande skikt). 3.4 K vartära, postglaciala bildningar 3.4. J Vittringsjordar De postglaciala vittringsjordarna har bildats främst genom mekanisk vittring (oftast frostsprängning) av berghällar. Mest utsatta för mekanisk vittring är bergarter som är genomsatta av sprickor, såsom skiffrar och kalkstenar samt vissa grovkorniga graniter, syeniter och diabas. Postglaciala vittringsjordar förekommer främst i fjäll trak tema. Plana eller måttligt sluttande berghällar täcks avvittringsgrus.

18 Vid branta stup har vittringsprodukterna anhopats vid bergsfoten som rasjordar (talusbildningar). Talusbildningarna består främst av block, sten och grus. Fig 9. Varvig si\t med lerskikt (glacialt fjordsediment) från Medelpad. (Foto: J. Lundqvist, 1971). Fig JO. Borrkärna av sulfidbandad saltvattenavsatt lera, mot djupet övergående i brackvattenavsatt, diffust varvig lera. Tuve. 3.4.2 Älvsediment Älvbottensediment har avsatts i stritt vatten i form av bankar eller revlar av älvgrus eller älvsand (grovsand). Dessa sediment är i regel ensgraderade. Svämsediment har avsatts som svämsand, svämsilt eller svämlera vid översvämningar av insjöar eller vattendrag. De är skiktade och innehåller ofta pinnar, barkbitar eller andra grövre växtrester och är ofta mer eller mindre gyttjiga eller dyiga, Fig 11. Svämlera har i regel hög silthalt. Till svämsediment kan även hänföras diatomejord (kiselgur). Diatomejord består av skalen från kiselalger och är ofta uppblandad med sand, silt eller gyttja. Den är en finkornig jordart med lucker struktur och har i torrt tillstånd låg densitet. Färgen är gulbrun eller nästan vit. Diatomejord är en i Sverige ovanlig jordart. Den förekommer vid åstränder och i samband med torvavlagringar. Deltasediment har avsatts vid mynningen av främst större vattendrag. De är uppbyggda av skiktad sand, ofta med skikt av silt som på större avstånd från älvmynningen utkilar i tunna lerskikt. 3.4.3 Sva/sediment Svallsediment har bildats av material som omlagrats genom vägerosion (svallning). samband med landhöjningen utsattes redan avsatta morän- och isälvsavlagringar för svallning med en mer eller mindre genomgripande omlagring som följd. Det utsvallade materialet avlagrades utmed stränderna, det grövsta närmast intill, det finare längre ut (med utåt avtagande kornstorlek). Svallgrus är en sammanfattande benämning för grusiga svallsediment. Svallgrus består i regel av omväxlande skikt av sand och grus med inslag av sten samt ibland även av block, Fig 12. Svallsand domineras av sandfraktionen och är i regel ensgraderad. Sval/ad morän består av ytlig morän (yteller bottenmorän) där finmaterialet helt eller delvis spolats bort och det grövre materialet ofta omlagrats. Svallad bottenmorän förväxlas lätt med ytmorän. Klapper består av sten som frisköljts och därvid avrundats och anhopats till ytliga lager. Till svallsedimenten hör också skalgrus och skalsand. Dessa består av skal och skal-

19 Pig 11. Svä1nsand 1ncd torvskikt. (Foto: Leif Andreasson, 1973). rester av tnusslor, snäckor och andra skaldjur. Materialet har av vågor och strandströmmar anhopats till avlagringar med i bland betydande mäktighet. Med hänsyn till krossningsgraden skiljer man på skalgrus och skalsand. Vid västkusten består dessa avlagringar i regel av skalgrus med gråvit färg. landets östra delar har de i huvudsak bildats av skalen från blåmusslor som nedkrossats till skalsand med blåaktig färg. 3.4.5 Vindsediment Vindsedimenten (flygsand) har bildats av material som transporterats av vindar och avsatts på land. Flygsand har i södra Sveriges kustområden bildats genom omlagring av svallsand (strandsand) och i inlandet främst genom omlagring av sand från isälvsdeltan innan dessa avlagringar bundits av vegetation. Den vanligast förekommande flygsanden (dynsand) har bildats av material som transporterats i närheten av markytan. Den består av mellansand eller mellansand och finsand, är oregelbundet avlagrad med diskordanta skikt samt utpräglat ensgraderad. närheten av stora isälvsdeltan har en finkornigare typ av flygsand avsatts. Den har bildats av material som högre upp i luftlagren förts bort från dynområdet. Den består av finsand eller finsand och grovsilt samt är liksom dynsanden utpräglat ensgraderad. Den är vår närmaste motsvarighet till lössjord, förekommande it ex Sydosteuropa. 3.4.4 Finkorniga havs- och sjösediment De postglaciala, finkorniga havs- och sjösedimenten har bildats av material som förts ut i hav eller sjöar genom svallning eller av vattendrag och därefter transporterats vidare av strömmar och på nytt avsatts. Postglaciala siltjordar har bildats dels som distala svallsediment som avsattes långt ut från stranden, dels som fjordsediment (distala älvsediment). Fjordsedimenten har avsatts i långsmala vikar utanför älvmynningar. Beroende på årstidsbundna växlingar i älvarnas vattenföring är dessa sediment regelbundet skiktade. Närmast älvmynningen avsattes i huvudsak silt, längre ut skiktad lera och silt. Postglaciala fjordsediment förekommer främst i Norrlands och norra Svealands älvdalar. Postglaciala leror har avsatts på botten av främst fjärdar och vikar. De saknar i regel tydlig skiktning och underlagras vanligen av glacial lera. De postglaciala lerorna har vanligen grå eller gråblå färg men är ofta fläckade eller bandade eller heltigenom svartfärgade av svaveljärn. Gyttjig lera har avsatts i grunda bäcken och vikar som det yngsta ledet av de postglaciala, finkorniga sedimenten. Sulfidjord (svartmacka) förekommer i Norrlands kustområden. Den består av silt, sulfidsilt, eller lera, sulfidlera, med hög halt av svaveljärn. Svartmockan har svart eller gråsvart färg. Sulfidleran har i regel hög silthalt. Gyttjehalten varierar men är vanligen relativt låg. Svartmocka har bildats i stagnationsmiljö. 3.4.6 Torvjordar Torvjord har bildats av växtrester som avsatts i kärr (kärrtorv) eller mossar (mossetorv). Kärrtorv kan ha mycket varierande sammansättning beroende på arten av modersamhälle (lövkärrtorv, starrtorv, brunmosstorv, vasstorv m m). Den är ofta högförmultnad och innehåller dysubstans. Färgen varierar men är oftast brun, i vissa fall svart eller gul.

2 form av a!ggyttja är pappersgyttja. Den har grönaktig färg och kan delas upp i tunna blad. Alggyttjor har bildats i mindre insjöar med näringsrikt vatten. Kalkgyttja är starkt bemängd med kalkkorn och är en övergångsform mellan gyttja och bleke (se 3.4.8). Den har kornig struktur och gul- eller grönaktig färg (ofta flammig). torkat tillstånd har den nästan vit färg. Kalkgyttjan har bildats inom områden med kalkrika jordarter. Dy Dy (dysubstans) har bildats genom utflockning av kolloidala humusämnen. dyjordarna ingår, förutom dysubstans, i regel även gyttje- eller torvsubstans. Dyjordar har avsatts dels i sjöar med brunt, humusrikt vatten (sjödy), dels i kärr (kärrdy). Dyjordar har kornig struktur och är föga elastiska. Färgen är mörkbrun eller nästan svart. De innehåller ofta insvämmad sand eller silt. Fig 12. Svallkappa av blockigt och stenigt grus avsatt på isälvssand. Brunkebcrgsåsen, Stockholm. (Foto: G Nordin). Mossetorv (vitmosstorv, skogsmosstorv m m) kännetecknas av att den i huvudsak bildats av mer eller mindre förmultnade rester av vitmossor. Förmultningsgraden varierar och växlar ofta med djupet. Skogsmosstorv innehåller ofta rikligt med stubbar och andra trädrester. Lågförmultnad mossetorv är gulaktig, högförmultnad mörkbrun. 3.4. 7 Organiska sediment De organiska sedimenten utgörs av gyttja och dy. Gyttja Gyttja har bildats av sönderdelade växt- och djurrester (detritus) som avsatts på botten av sjöar och hav. Strandgyttja (grovdetritusgyttja) har avsatts i grunt vatten i närheten av stränder. Den har kornig struktur och är ofta genomdragen av växtrötter. Färgen är grönaktig eller ofta brun på grund av dyinblandning. Strandgyttja innehåller ofta insvämmad sand eller silt. Sjögyttja (findetritusgyttja) har avsatts i djupare vatten eller längre ut i sjöar än grovdetritusgyttjan. Den har tät struktur och är mer eller mindre elastisk samt har vanligen grönaktig färg. Alggyttja har nästan helt bildats av algdetritus. Den har geleartad konsistens och är utpräglat elastisk. Färgen kan vara grön, brunröd eller röd, ofta bjärt. En speciell 3.4.8 Kemiska sediment De kemiska sedimenten (bleke, limonit, siderit m m) har bildats genom utfällning av i vatten lösta kalcium- eller järnföreningar. Endast bleke har nämnvärt geotekniskt intresse. Bleke (kalkbleke) består av utfällt kalciumkarbonat. Det har kornig struktur och innehåller ofta snäck- eller musselskal. Färgen är gulaktig eller nästan vit. Bleke har bildats inom områden med kalkhaltig berggrund och förekommer oftast i samband med torvavlagringar. 3.5 Markens ytlager Markens översta, exponerade ytskikt har oftast bildats genom förmultning av döda växter och djur och har en rik bakterieflora. 1 skogsmark består ytskiktet av huvudsakligen nlhumus (mår). Råhumus har tydlig växtstruktur och påminner om lucker torv. Den för odlad mark (matjord) karakteristiska, organiska beståndsdelen kallas mull. Mull är en fullständigt förmultnad organisk substans med lucker struktur. Även ytskiktet i ängsmark är mer eller mindre mullhaltigt. Områden med silt- och leravlagringar har en s k torrskorpa med ofta betydande tjocklek och fasthet. Torrskorpan, ovan lägsta grundvattennivån, är ofta rostfärgad beroende på oxidering. Under lägsta grundvattennivån är den vanligen färgad av sulfider (blålera).

21 4 ndelning efter sammansättning ndelningen efter sammansättningen grundar sig på kornfördelningen hos mineraljorden och på halten och arten av organisk jord. Sammansättningen har stor betydelse för jordartens geotekniska egenskaper. 4.1 Huvudgrupper Jordarterna indelas med hänsyn till sammansättningen i två huvudgrupper: mineraljordarter och organiska jordarter. Dessutom finns övergångsformer av organiska mineraljordarter och mineraliska, organiska jordarter, jfr tabell 1. Vid sidan av dessa grupper finns det vissa mindre vanliga jordarter: skaljordarter och kemiska sediment, främst bleke, se avsnitt 3.4. 4.2 Mineraljordarter Mineraljordarterna indelas efter kornstorleken och kornfördelningen (kornfraktioner och korngradering). 4.2. Kornfraktioner Med hänsyn till kornstorleken görs en första indelning i kornfraktionsgrupperna block och sten, grovjord och finjord. Kornfraktionsgrupperna indelas i huvudgrupperna block, sten, grus, sand, silt och ler, vilka i sin tur uppdelas i undergrupper. Tabell 5, jfr Fig 13. Fig 13. Uppsiktadekornfraktioner i naturlig skala, a) grovgrus. g Fig 13. Uppsiktade kornfraktioner i naturlig skala, b) mellangrus. E u -==---

22 Fig 13. Uppsiktade kornfraktioner i naturlig skala, c} fingrus. E u =-.. o ---l) Fig 13. Uppsiktade kornfraktioner i naturlig skala, d) grovsand. -o Fig 13. Uppsiktade kornfraktioner i naturlig skala, e} mellansand, E u Flg 13. Uppsiktadekornfraktioner i naturlig skala, f) finsand.

23 - "' - N Fig 13. Uppsiktade kornfraktioner i naturlig skala, g) silt. Tabell 5. Fraktionsgränser. Huvudgrupper Kornstorlek, mm Undergrupper Kornstorlek, mm Block- och stenfraktioner Block Sten >6 6-6 Grovblock Grovsten Mellansten >2 6-2 2-6 Grovjordsfraktioner Grus Sand Finjordsfraktioner Silt 6-2 2-,6,6-,2 Grovgrus Mellangrus Fingrus Grovsand Mellansand Finsand Grovsilt Mellansilt Finsilt 6-2 2-6 6-2 2-,6,6-,2,2-,6,6-,2,2-,6,6-,2 Ler <,2 Finler* <,6 ------'------. *Undergruppsindelning används främst i forskningssammanhang. ------- --- Kornstorleken för block och sten bestäms i fält genom direkt mätning eller genom siktning P.å galler med kvadratiska maskor. Vid direkt mätning anses kornstorleken motsvara medelvärdet av diametern i tre mot varandra vinkelräta riktningar. Vid sortering på galler anses kornstorleken motsvara den fria maskvidden hos gallret. Volymen för block är i stort sett minst, 1 ml (massa ca 25 kg) och för grovblock minst 4 ml (massa ca JO t). Kornfördelningen för grovjordsfraktionerna (grus och sand) bestäms genom siktning och anses motsvara den fria maskvidden hos siktarna. Kornfördelningen för finjordsfraktionerna (silt och ler) bestäms genom sedimentering av uppslammat jordprov. Kornstorleken beräknas därvid med hjälp av Stokes' lag ur kornens sjunkhastighet. Kornen antas vid beräkningen vara sfäriska. Som resultat erhålls den s k ekvivalenta korndiametern. Block, sten och gruskorn består i regel av bergartsfragment innehållande flera mineralslag. Sand- och sillkorn består vanligen av enkristaller av huvudsakligen kvarts och fältspat. Lerpartiklar består av enkristaller av dels bergartsbildande mineral, dels lermineral (se SGFs laboratorieanvisning, del 3. Pusch, 1974). de glaciala och postglaciala lerorna dominerar lermineralet illit. Detaljerade anvisningar för bestämning av kornstorleken och kornstorlekens fördelning i en jordmassa ges i SGFs laboratorieanvisning, del 4 (Stål, 1972).

24 4.2.2 Jordartsgrupper Med avseende på block- och stenhalt respektive finjordshalt indelas mineraljordarterna i fyra huvudgrupper: block- och stenjordarter grovkorniga jordarter blandkorniga jordarter finkorniga jordarter Riktvärden för indelningen ges i tabell 6. jordarter som till väsentlig del består av block och sten grus- och sandjordarter siltiga eller leriga grus- och sandjordarter sill- och lerjordarter --------- Tabell 6. Riktvärden för indelning av mineraljordar i huvudgrupper. Benämning Block- och stenjordarter Grovkorniga jordarter Blandkorniga jord arter Finkorniga jordarter Halt av block + sten i viktprocent av totala ]Ordmängden* >4 <; 4 (;4 <; 4 Halt av finjord i viktprocent av material 6 mm < 15 15-4 >4 *Värdet 4 viktprocent block + sten inotsvarar 3-35 volymprocent för den lagringstäthct som block- och stenjordarter nonnalt har i naturligt tillstånd. Tabell 7. Riktvärden för indelning av mineraljordarter,(ej block- och stenjordarter )efter halt av ingående kornfraktioner. Kornfraktion Halt av ingående fraktioner i viktprocent av totalajordmängden.falt av ingående fraktioner i viktprocent av grovjord + finjord (d61n1n) Halt av ler i viktprocent av finjorden (d.i;;;;,6111111) Jordartsbcnämning tilläggsord*** huvudord Block*- 5-2 >2 blackig mkt blackig Sten 1--2 >2 stenig mktstenig Grus Sand Silt+!er (finjord) 2-4** >4 2-4** >4 (5-15) 15-4 >4 grusig grus sandig -------- sand (<2) (något siltig) (2) {något lerig) <2 siltig 2 lerig <JO silt 1-2 lerig silt 2-4 shtig lera >4 lera * När den sammanlagda halten av block + sten överstiger 4 viktprocent av totala jordmängden används substantivbenämningen blockjord eller stenjord, beroende på vilken av dessa fraktioner som överväger, eller block- och stenjord 1n fraktionerna ingår n1ed ungefär lika inängder (jfr tabell 6). ** När såväl grus- som sandfraktionen ingår med iner än 4 viktprocent anges den procentuellt största som substantiv och den andra som adjektiv. För 1noräncr har 5 1 valts som övre gräns i stället för 4Jo och 251 som undre gräns i stället för 21. *** Tilläggsbcnämning ined tilläggsordet "något" kan användas on1 det anses nödvändigt för att noggrannare karakterisera jordarten ifråga (t ex något lerig sand). Med hänsyn till halten av ingående kornfraktioner indelas huvudgrupperna i ett antal undergrupper. princip anges härvid som huvudord (substantiv) den fraktion som ingår i sådan mängd att den ger jordarten dess karaktär. Andra fraktioner, som ingår i sådan mängd att de har väsentlig betydelse, anges som tilläggsord (adjektiv). Speciellt i fråga om ensgraderade jordarter kan en undergruppsfraktion dominera.

25 Denna bör då anges som substantiv, tex finsand. Även adjektivbenämningar kan göras efter undergruppsfraktioner, tex finsandig grovsilt. Riktvärden för indelningen ges i tabell 7. För indelning av moränjordar hänvisas till Fig 14-18. Här lämnas översiktliga anvisningar: För block- och stenjordarterna anges block eller sten i ett sammansatt huvudord (blockjord eller stenjord). Om båda fraktionerna ingår med i stort sett lika mängder kan bägge anges (block- och stenjord). För de grovkorniga jordarterna anges grus eller sand som huvudord enligt tabell 7. För de blandkorniga jordarterna anges grus eller sand som huvudord, förutsatt att någon av dessa fraktioner har dominerande betydelse (ingår med mer än 4%). Om varken grusfraktionen eller sandfraktionen ingår med mer än 4% är jordarten sannolikt morän. så fall anges morän som huvudord (se nedan). Om jordarten ej är morän eller om tveksamhet råder anges jord som huvudord (t ex grusig, sandig, siltig jord). För de blandkorniga jordarterna skall alltid silt- eller lerfraktionen anges som tilläggsord enligt tabell 7. För de finkorniga jordarterna anges silteller lerfraktionen som huvudord enligt tabell 7. Om jordarten med avseende på bildningssättet är morän bör detta alltid anges, vilket kan ske antingen genom att man anger morän som ensamt huvudord (t ex grusig, sandig, siltig morän) eller anger ett sammansatt huvudord med morän som sammansättningsled (tex grusig sandmorän). * Det sistnämnda alternativet bör användas om en viss fraktion har dominerande betydelse. Benämningarna morängrus (liksom moränsand och moränsilt) kan leda till en förväxling mellan å ena sidan morängrus (etc) avseende grusfraktionen (etc) i en morän och å andra sidan morängrus (etc) avseende jordarten morän med grus (etc) som dominerande fraktion. Genom benämningarna grusmorän (etc) uppnås dessutom synonymitet med beteckningarna stenmorän och blockmorän där den omvända ordföljden är klart olämplig. För block- och stenmoräner anges sten eller block i ett sammansatt huvudord (blockmorän, stenmorän eller block- och stenmorän) enligt Fig 14. För de grovkorniga moränerna anges morän som ensamt huvudord med tilläggsord (t ex grusig, sandig morän) såvida inte grus- eller sandfraktionen klart dominerar (ingår med mer än 5% av material < 6 mm). så fall anges sammansatt huvudord (grusmorän resp sandmorän). Anvisningar ges i Fig 15. För de blandkorniga moränerna anges morän som ensamt huvudord med tillläggsord (tex grusig, sandig, lerig morän) BLOCK- OCH STENMORÄNER Block- och stenhalt > 4 viktprocent av total jordmängd FNJORDSFRAKTONER l er Silt 1 GROVJORDSFRAKTONER Sand Grus BLOCK- OCH STENFRAKTONER Sten Block,2,6,2,6,2,6 2 6 2 6 2 6 2 Kornstorlekd, mm / / Grusig stenmorän / / blockig (ev.sandig) Grusig block- och stenmorän (ev.sandig) Fig 14. Normal kornfördelning hos block- och stenmoräner.