FÖRENKLAD JORDARTSKARTA MORÄN ( I HUVUDSAK) MORÄNLERA LERA, MJÄLA, FINMO SAND, GROVMO OCH ÄLVSEDIMENT

Transkript

1 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) JORDARTSREGIONER I SVERIGE Allmänt Den svenska geologin är starkt omväxlande - man brukar tala om mosaikartade områden. De olika jordarterna ligger som bitar i ett pussel. Trots den stora variationsrikedomen kan man dock mycket grovt avgränsa regioner med någorlunda likartad geologisk uppbyggnad, se FIGUR 1. Även inom sådana regioner kan växlingen mellan olika jordarter vara snabb men variationen sker efter vissa mönster. Morän är den dominerande jordarten i Sverige. Mer än 75% av Sveriges landyta täcks av morän. Ungefär 10% av ytan består av kalt berg eller berg med mindre än 0,5 m mäktigt jordtäcke. Resterande areal utgörs av isälvsavlagringar, finkorniga sediment och torvmarker. Följande regionbeskrivning är hämtad ur rapport 3-79, Fysisk riksplanering (FRF). En regional beskrivning av Sveriges jordarter finns också i Handboken Bygg del 6. FÖRENKLAD JORDARTSKARTA V MORÄN ( I HUVUDSAK) MORÄNLERA V LERA, MJÄLA, FINMO SAND, GROVMO OCH ÄLVSEDIMENT III I II V I II BERG- OCH LEROM- RÅDEN MED CA 50% KALT BERG OCH CA 20% LERFYLLDA SPRICKDALAR. I FJÄL- LEN KALFJÄLL DEN I TEXTEN ANVÄNDA REGIONINDELNINGEN FIGUR 1. Förenklad jordartskarta med regionindelning.

2 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) Region I - Skåne Den komplexa berggrunden i Skåne, tillsammans med de mycket varierande isrörelserna under den senaste nedisningen, har medfört att sammansättningen och egenskaperna är högst varierande hos de skånska jordarterna. FIGUR 2. Lagerföljd från sydvästra Skåne utvisande växellagring av moräner och sorterade minerogena sediment. (Denna och följande profiler är typexempel utan direkt motsvarighet i terrängen.) Region II - Sydsverige utom Skåne Regionen sträcker sig från norra Skåne till slätterna i Väster- och Östergötland. Det omfattar flera delområden: sydsvenska inlandet, kustområdena i Blekinge, södra Halland och Kalmar samt Öland och Gotland.

3 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) FIGUR 3. Tvärsnitt genom dalgång på Sydsvenska höglandet, över högsta kustlinjen. Morän och berg täcks av en ryggformad isälvsavlagring med horisontella skikt av sand, grus och sten. Ryggen omges av kullar uppbyggda av grov morän och isälvsmaterial. Terrängen är delvis blockrik. Sänkorna är fyllda med torv. Kustområdena Kustområdena i Blekinge, södra Halland och i Kalmar län karakteriseras av att områdena varit täckta av vatten vid flera tillfällen. Moränerna är därför svallade och isälvsavlagringarna därtill delvis omlagrade (se avsnittet om mellansvenska låglandet). Isälvsavlagringarna har betydande utbredning och mäktighet i ådalarna i Halland och mellersta Kalmar län. Dessutom förekommer stora grusmängder i randbildningarna i Halland (se avsnittet om västkusten). Grusavlagringarna är viktiga för både vatten- och materialförsörjningen i respektive region. Det bör observeras att vissa yngre sand- och grusavsättningar, vilka förekommer i form av utbredda fält i kustområdena, t ex på Laholmsslätten samt som deltabildningar i dalgångarna, t ex i Blekinge, underlagras av silt och lera. Dessa jordarter uppträder också i ytan, särskilt i Blekinge samt i de djupa sprickdalarna i norra Kalmar län.

4 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) Öland och Gotland De bägge kalköarna Öland och Gotland har helt varit täckta av vatten; på de lägre nivåerna vid upprepade tillfällen. Detta innebär att praktiskt taget alla mineraljordarter är omlagrade och i mer eller mindre stor utsträckning förflyttade. Detta har givit upphov till välutbildade system av strandvallar, som ställvis ligger på torv. Jordtäcket på öarna är i allmänhet mycket tunt och saknas helt på de s k alvarmarkerna. Moränen är ofta lerig och kalkhaltig. Enstaka relativt mäktiga isälvsavlagringar förekommer, på Gotland dessutom ett flertal utbredda grunda grusavlagringar. Jordarterna i myrmarkerna består av tunna lager av torv, kalkgyttja samt bleke. Region III - Norra Västkusten och Vänernområdet Sydvästra Sverige, innefattande norra Halland, Bohuslän samt delar av Västergötland och Dalsland utmärks av en starkt sönderskuren terräng med djupa sprickdalar och däremellan höga bergplatåer. Höjdskillnaden mellan dalbottnarna (under jordlagren) och platåerna uppgår ofta till mer än 200. Platåerna domineras av kalt berg. Morän förekommer sparsamt och bildar vanligen endast tunna täcken. Längst i väster är moränförekomster t o m ovanliga. Dock finns vissa moränackumulationer med avsevärd mäktighet särskilt i norra Halland och angränsande delar av Västergötland. Längs kusten förekommer ryggformade israndbildningar av morän och isälvsmaterial. Mest känd av dessa är Fjärås bräcka i norra Halland.

5 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) FIGUR 4. Schematisk profil över sydvästsvensk sprickdal. Observera den stora mäktigheten (ca 40 m) hos den galciala leran samt omgivande höjdområdens fattigdom på lösa jordlager. Region IV - Det mellansvenska låglandet Det mellansvenska låglandet begränsas i väster av Kilsbergen - Tiveden - Vättern, mot söder av det sydsvenska höglandet samt mot norr av den s k norrlandsterrängens gräns. Endast inom mycket begränsade områden når det nivåer över högsta kustlinjen (HK). Regionen karakteriseras av utbredda lerslätter, mindre berg- och moränområden samt stora åsar som genomkorsar landskapet, huvudsakligen i nord-sydlig riktning. Ett mycket karakteristiskt inslag i Mellansveriges geologi är de stora åsarna (t ex Badelundaåsen, Uppsalaåsen). Dessa höjer sig ofta flera tiotal meter över omgivande lerslätter men kan även ligga som dalfyllnader eller som terrasser utefter bergsidorna. Under högsta kustlinjen är åsarna ofta kraftigt omlagrade. Även delar av det grövre isälvsmaterialet omlagrades och avlagrades som svallgrus på åsens sluttningar och täcker där de äldre lerorna (fig 5). En

6 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) isälvsavlagring under HK har sålunda en ofta mäktig svallgruskappa, som skiljs från det ursprungliga isälvsmaterialet av ett lager lera. FIGUR 5. Tvärsnitt genom en mellansvensk rullstensås under högsta kustlinjen. Isälvsavlagringen täcks nästan av glacial och postglacial lera, vilka överlagras av svallsediment såväl kring åsen som i den anslutande moränsluttningen. I sänkan täcks leran av gyttja och torv. Region V - Norra Sverige Norr om en linje från mellersta Värmland genom södra Bergslagen till södra Gästrikland blir de terrängformer som betingas av berggrunden i allmänhet mera storkuperade, även om slättområden, förekommer både vid kusten och i inlandet.

7 SGF HK FÄLTGEOTEKNIKER (7) Även jordartsfördelnignen får ofta större drag än längre söderut. Karakteristisk är vidare moränens relativt stor utbredning i markytan. Kalt berg intar stora ytor inom delar av fjällkedjan och dessutom inom delar av kustlandet, främst Ångermanland och Medelpad. I övrigt är bergblottningarna ofta små och sparsamma. Extrema exempel kan anföras: i hela Haparanda skärgård har inga berghällar påträffats. Med hänsyn till den geologiska utvecklingen under landisens avsmältning och efter istiden, berggrundsunderlagets karaktär samt terrängformerna kan området indelar i tre zoner; kustlandet, inlandet och fjällen. FIGUR 6. Principskiss av lagerföljden i en norrländsk älvdal under högsta kustlinjen. Moränen på dalbottnen kan vara mycket mäktig och mellanlagras av grus, sand och ibland silt. Ovanpå moränen har vid isavsmältningen ofta avsatts isälvsgrus och sand. Gruset kan bilda en rullstensås, som ibland är helt dold av överlagrande jordarter. Därefter avsattes, fortfarande på djupt vatten, silt och lera. Slutligen avsattes på grunt vatten, när älvmynningen till följd av landhöjningen ryckt fram till platsen, ofta mäktig deltasand. Älven har sedan till följd av den fortsatta landhöjningen skurit sig ned genom sina egna avlagringar och utformat nipor och terrasser. Den komplexa lagerföljden med omväxlande tätande och genomsläppliga jordarter kan ge upphov till dubbla grundvattenytor (se till vänster på bilden).