Avenyn både tryggast och otryggast Vi påverkas av vad som sker på en plats, men också av hur den beskrivs Hur trygg är Kungsportsavenyn? Svar: en av stadens tryggaste platser och en av de otryggaste. Den motsägelsen kom forskaren Gabriella Sandstig fram till när hon studerade hur massmedias brottsrapportering påverkar vår upplevelse av otrygghet i staden. Visst kan man tänka sig att massmedia spelar en rätt stor roll för människors upplevelser av hot mot tryggheten, säger forskaren Gabriella Sandstig. När Mellanrum nystartade efter sommaruppehållet var Gabriella Sandstig, filosofie doktor i journalistik och masskommunikation vid Göteborgs Universitet, en av föreläsarna. I faktaredovisningen utgick hon från sin avhandling Otrygghetens landskap en kartläggning av otryggheten i stadsrummet och en analys av bakomliggande orsaker, med fokus på mediernas roll, som blev klar ifjol. Dagen efter seminariet träffas vi för ett fortsatt samtal på temat. Tillsammans plockar vi bland annat upp tråden från Avenyn, och Gabriella Sandstig tar en extra titt på den genom forskarluppen. Hon konstaterar att det lilla delresultat i avhandlingen som ovanstående ingress syftar
på egentligen inte är så märkligt som det först kan förefalla. Det vill säga att Göteborgs paradgata kan upplevas både som extremt trygg och mycket otrygg. Vi påverkas av vad som sker på en plats, vad vi hör talas om av vänner och bekanta men också av hur den beskrivs i massmedia. Enbart erfarenheten av att ha tagit del av hot och risker genom medierna påverkar inte upplevelsen av otrygghet i staden. Men medierna kan spela en roll genom att förstärka annan erfarenhet när de håller oss påminda om hotfulla händelser. Förstärkt upplevelse Om man själv har utsatts för hot och risker kan den upplevelsen förstärkas genom att man också tar del av dem via massmedierna, fortsätter Gabriella Sandstig. Och det gäller också om man sett andra utsättas eller hört vänner och bekanta som har sådana erfarenheter. Mönstret för andra centrala platser i staden som medborgarna själva angett är likartat, förklarar hon. Däremot skiljer sig mönstret när göteborgarna angett till exempel förorten som en otrygg typ av plats, eftersom dessa platser inte nämns bland de tryggaste. Det är inte helt enkelt att förklara dessa skillnader, säger Gabriella Sandstig. Men vid mätningar av hur mycket göteborgarna besökt olika delar av staden är det, kanske som väntat, vanligare att ha besökt centrum är ytterområdena. Hon berättar också om en journaliststudie om i vilken utsträckning våld och brott skildras i de olika delarna av staden Där framgår att det är klart vanligast med skildringar av brott i centrum, medan det är ovanligare i Göteborgs förorter. En tänkbar förklaring är att förorten, till exempel Backa eller Bergsjön, både upplevs och beskrivs mot en annan klangbotten än stadens centrala delar, där även andra mer positiva händelser betonas. Trygg och otrygg samtidigt Upplevelsen av en både trygg och otrygg plats på en och samma gång, som sagt var. Men det är inte bara kriminalitet, våld och hot som kan leda till upplevelser av otrygghet, konstaterar Gabriella Sandstig. Sociala problem, samhällsutvecklingen i stort, den egna hälsan, globala problem, internationella konflikter Samtliga dessa faktorer påverkar också, och samtliga bevakas dessutom kontinuerligt i våra massmedier. I studien ställde hon vid tre tillfällen under 2000 talet en öppen fråga till de boende i Västra Götalandsregionen där de själva fick ange vilka hot som de upplevde som allvarligast mot den egna tryggheten. Under seminariet visade hon en bild som överskådligt illustrerade resultatet. Hälften anger olika former av brott, främst våldsbrott 50 procent som det allvarligaste hotet, men hälften avser annat. Därefter följer: * Sociala problem (cirka 20 procent). * Hälsa och miljö (drygt 15 procent).
* Samhällsutvecklingen (knappt 15 procent. * Internationella konflikter (ett par procent). Intressant nog visar Gabriella Sandstigs forskning också att vart och ett av ämnesområdena ges ett utrymme i media som i omfattning motsvaras av allmänhetens oro per område. Hälften av rapporteringen om hot mot trygghet handlar alltså om brott, 20 procent om sociala problem och så vidare. Extra tydlig blev denna överensstämmelse hösten 2001. Då, förklarade Gabriella Sandstig, ledde händelserna den 11 september till att kategorin internationella konflikter tog ett skutt upp på listan över bevakade ämnen i massmedia från ett par procent till cirka 10. Vad kommer först? På motsvarande sätt ökade procentsatsen för denna faktor ungefär lika mycket när människor svarade på frågor om hot mot tryggheten. När man får den typen av resultat i sin forskning så frågar man sig förstås vad som kommer först. Är det människors oro som speglas i medias bevakning? Eller är det medierna som påverkar människors upplevelser, frågar Gabriella Sandstig och konstaterar att det förmodligen handlar om en växelverkan. Men det finns indikationer, säger hon, på att det förekommit så kallade dagordningseffekter när det gäller organiserad brottslighet som ett allvarligt hot. Det var först vid mätningen 2007, strax efter att de lokala medierna kört en reportageserie om organiserad brottslighet som Original gangsters eller organiserad brottslighet började dyka upp i göteborgarnas svar. Något sådant fanns inte svaren 2001 och 2004. Hon tillägger: Till det journalistiska uppdraget hör ju att informera om sådant som det finns ett allmänintresse av. Så visst kan man tänka sig att massmedia spelar en rätt stor roll för människors upplevelser av hot mot tryggheten. Leder till begränsning I inbjudan till föreläsningen utlovades också en diskussion kring frågan om massmedia överdriver i sin rapportering av brott. Gabriella Sandstig slår i detta sammanhang fast att ens upplevelse av otrygghet står i relation till om man tycker att massmedia överdriver eller underdriver i denna bevakning. Människor som tycker att brottsrapporteringen är underdriven upplever i högre grad otrygghet i stadsrummet. Detta gäller också för dem som tror att medierna i hög grad påverkar upplevelser av hot och risker. Båda dessa faktorer medför också att man är mer begränsad i sitt rörelsemönster i staden än om man inte tror att medierna påverkar människors upplevelser om hot och risker. Gabriella Sandstig tangerade i sitt föredrag också det ämne som avhandlades av kvällens andra föreläsare, Sven Åke Lindgren, professor i sociologi. Lindgren slog bland annat fast
att risken för brott ökar i takt med ökad koncentration av serviceinrättningar, restauranger, nöjesutbud med mera. I vårt samtal kommer vi i detta sammanhang in på Göteborgs och många andra städers strävanden att förtäta. I ljuset av Lindgrens kommentar kan ju sådana målsättningar te sig tveksamma. Självklart tycker vi väl alla att det är bra och viktigt med brottsbekämpning. Men jag köper inte tesen att det finns ett självklart samband mellan minskad brottslighet och ökad upplevd otrygghet rakt av. Förutom avsaknaden av framför allt våldsbrott anger göteborgarna själva när de blir tillfrågade en god social och fysisk miljö som grund för vad som gör att en plats upplevs som trygg, berättar hon. Även resultaten av det trygghetsskapande arbeten som bedrivits av kommunerna talar för en sådan slutsats. Insatser ökar tryggheten De områden där de boendes trygghet har ökat sammanfaller inte med självklarhet med de områden där man ser en nedgång i brottsligheten, utan framför allt där kommunen genomfört trygghetsskapande insatser som att flytta hållplatser och så vidare. Det handlar alltså om sådant som människor möter i sitt vardagsliv och blir påminda om. En behaglig upplevelse på väg till och från jobbet, staden eller vart man nu är på väg, är något de blir påminda om dagligen. Detta kan jämföras med hur ofta de får reda på eller påminda om att brottsligheten i ett område gått ner. Andra faktorer än förekomsten av brott påverkar otrygghetskänslan i minst lika hög grad, fortsätter Gabriella Sandstig och utvecklar: När jag har kartlagt otryggheten i stadsrummet så har följande stått klart: ju mer social karaktär på rummen och sammanhangen desto större chans att känna sig trygg. Det vill säga om det finns andra människor där eller om man är där med människor som man känner. Eller att det finns människor som ansvarar för inrättningar, och andra som bryr sig. Mycket folk skapar trygghet Hon lyfter fram ett exempel för att utveckla tesen om social kontroll: Både stadsmiljön i sig och olika egenskaper hos individer spelar roll. I den förtätade staden är tryggheten anonym till sin karaktär. Vi är tryggast när vi vistas i staden med vänner eller bekanta, men överlag känner vi oss också tryggare om det är mycket folk i rörelse än om det är helt öde. När det väl finns andra människor där är det av betydelse hur vi ser på den andre. Är det någon vi kan möta med tolerans eller litar vi inte på dem vi möter i stadsrummet? Under Mellanrummet nämndes också åldersblandning som ett möjligt medel för att öka tryggheten i stadsrummet. Gabriella Sandstig känner sig lockad av tanken och hon slår
ett slag för kulturen när hon utvecklar det resonemanget. När det gäller vem som känner otrygghet i stadsrummet utifrån ålder så utmärker sig framför allt yngre och äldre. Men tanke på betydelsen av tolerans mot andra i staden låter åldersblandning som en tänkbar väg att gå. Jag tänker på en stadsdel som Majorna där jag upplever att det finns musikutbud som vänder sig till människor från olika generationer. Det finns forskning som förordar kulturens betydelse för hälsa och det är inte otänkbart att kultur i alla dess former också kan gynna trygghetsarbetet. Uppskattat av äldre och yngre Det som kännetecknat den moderna staden och dess karaktär har varit just dess funktionsuppdelning, men också tolerans mot olikheter, fortsätter Gabriella Sandstig. Vi vet också att unga befolkar det offentliga stadsrummet i högre utsträckning än äldre, på samma sätt som att det är vanligare att högutbildade och resursstarka vistas i centrum än att lågutbildade och resurssvaga gör det. Utifrån en sådan historia är det inte otänkbart med umgänge över generationsgränserna i våra stadsmiljöer, fortsätter hon. Och dessutom tror jag att en stad som byggs för alla barn, kvinnor och hemlösa och både äldre och yngre skulle uppskattas. När det gäller att verka för tryggare stadsmiljöer är min gissning faktiskt att det skulle kunna fungera bra. Tänk bara på hur ungdomar uppför sig när mamma eller pappa har 50 årsfest. Som regel sköter de dig utmärkt. Visst vill unga människor ha frihet, men det vill, precis som vuxna, också umgås på ett civiliserat sätt. Segregationen är en annan otrygghetsfaktor som vi också kommer in på. Och Gabriella Sandstig pekar i detta sammanhang på att det finns en inbyggd paradox i storstadslivet som bidrar till upplevelsen av otrygghet. Helst vill vi möta och umgås med människor som är lika oss själva. Men i städer fungerar det inte så. Där råder av nödvändighet en heterogenitet. Vi tvingas så att säga gnugga oss mot varandra och öva oss på tolerans. Det är en nyttig övning. Samtalet lider mot sitt slut, och vi återvänder i tanken till platsen där vi startade: Avenyn. Gabriella Sandstig konstaterar återigen att där finns ett rikt utbud av restauranger och andra inrättningar där det förvisso begås brott. Men samtidigt får vi inte glömma att dessa inrättningar tillsammans med folkbiblioteket, konstmuseet, konserthuset, Röhsska och så vidare också är platser dit allmänheten har tillträde och söker sig för att uppleva mer angenäma saker. Så även om fler offentliga miljöer bidrar till att utbudet för att begå brott ökar, kan det rimligtvis inte leda fram till slutsatsen att vi ska sluta satsa på miljöer dit stadens medborgare har tillträde. Snarare bör vi komma ihåg att brottslighet är en oönskad konsekvens, men vi måste lära oss hantera den, oavsett om vi är stadsplanerare, poliser eller helt vanliga individer. Text och Foto: Johan Bergsten