ATT GE OCH TA KRITIK Studier av kritikgenomgångar i arkitektutbildning Ola Lindefelt Gustav Lymer Jonas Ivarsson Oskar Lindwall
Startpunkt Frågor kring utbildningars utformning och innehåll är sammanvävda med frågor kring bedömning. Inom områden där kunskapsinnehållet är mångfacetterat, och där det inte finns givna rätt eller fel, måste utbildning såväl som bedömning anpassas till innehållets komplexitet. Detta gäller en lång rad utbildningar kanske de flesta. Denna skrift presenterar några resultat från ett forskningsprojekt som har studerat en av Sveriges arkitektutbildningar och fokuserat på den dominerande formen för examination så kallade kritikgenomgångar. Tidigare studier av kritikgenomgångar har i huvudsak varit debatterade och/eller kritiskt normerande och inriktat sig på antingen beskrivningar av hur kritik bör bedrivas, eller haft för avsikt att peka ut problem, spänningar och brister i denna typ av examination. Det har dock saknats forskning som granskat kritikens pedagogiska innehåll mera ingående, med utgångspunkt i det som görs snarare än vad som borde göras.
Målsättning och metod Målsättningen har varit att bidra med en ökad förståelse för kritikgenomgångens konkreta villkor, med utgångspunkten att kritiken är en socialt samskapad aktivitet. Det analytiska ramverket är hämtat från etnometodologi och samtalsanalys. Projektets empiriska material består av ca 70 timmar videomaterial från en svensk arkitektutbildning. Materialet har samlats in, transkriberats och analyserats med fokus på de samtal, gester och rumsliga förutsättningar som gör kritiken möjlig. Ett antal frågor har legat till grund för det efterföljande analysarbetet: Hur används denna examinationsform för att synliggöra arkitekturens olika kompetenser? Vilken roll har språket, och hur kopplas det samman med planer, skisser, bilder och andra materiella föremål? Hur gör studenterna när de anser att kritikern har fel eller är orättvis? Hur hanteras det faktum att kritikgenomgången både har bedömande och instruerande drag? Hur behandlas relationen mellan projektarbetet som en process och som ett färdigt och presenterat objekt? Samtliga av dessa frågor har adresserats och diskuterats inom ramen för projektet. Vår förhoppning är att resultaten ska vara relevanta inte bara för personer med ett intresse för arkitektur, utan för alla som arbetar med utbildning där man ger och tar kritik.
KRITIKENS INNEHÅLL Kritiken är en aktivitet där kompetenser och färdigheter synliggörs. Professionella sätt att resonera kring och se arkitektoniska kvaliteter och brister lyfts och förmedlas. En betydande del av projektet har ägnats åt att belysa detta mångfacetterade innehåll från två huvudsakliga infallsvinklar: seende och intention. Kritikgenomgången Arkitektutbildning bedrivs till stor del i ritsalar, datorsalar och modellverkstäder, där studenter arbetar i mindre projektgrupper med arkitekturens kunskapsinnehåll, uppgifter och arbetsmetoder. I tillägg till den permanenta lärarstaben involveras även verksamma arkitekter som gästlärare och ritsalsassistenter. Dessa ger stöd, återkoppling och kritik fortlöpande under arbetets gång samt i samband med projektens avslut och redovisning. Den avslutande kritiken är det huvudsakliga examinationsmomentet och har både en tillbakablickande och en framåtsyftande funktion. Tillfället handlar både om bedömning och betygsättning och om studenternas fortsatta utveckling och lärande. Intention och utförande Intentioner ges en särskild roll i kritikgenomgången inom arkitektur. Den formulerade intentionen vad studenterna presenterar som projektets mål, idé, tanke, eller koncept fungerar som föremål för bedömning relativt egenskaperna hos det objekt som presenteras. En betydande del av kritikgenomgången består av just denna verbaliseringsprocess, i synnerhet i de fall då kritikern bedömer att det finns oklarheter i antingen intention eller praktiskt utförande. Överensstämmelsen mellan denna intention och objektets egenskaper ses ofta som avgörande i värderingen av projektet som helhet. Reasoned objects Inom ramen för projektet har studenternas presenterade objekt givits den analytiska termen reasoned objects. Med detta avses den dubbla betydelsen av reason, dvs dels verbet att tänka eller resonera dels substantivet i betydelsen anledning. Studenternas föreslagna objekt fungerar som ett slags språkligt förankrade artefakter, oskiljbara från de cykler av tänkande/resonemang och utförande som kännetecknar arkitektens designprocess. En lika viktig aspekt är att arkitekten i kärnan av sin yrkesroll närhelst kan avkrävas en anledning till varje givet beslut i förhandlingar kring det föreslagna objektet.
Förhandling Mellan kritiker och student pågår under kritiksamtalet kontinuerligt en förhandling kring tolkningen av objektets egenskaper. Även om kritikern innehar ett mått av auktoritet i samtalet har varken hon eller studenten absolut äganderätt till tolkningen. Denna diskuteras och klargörs ofta noggrannt, främst mot bakgrund av de intentioner studenten formulerat. Långt ifrån allt är dock öppet för förhandling. Yrkets historia och tradition kan sägas tillhandahålla en grammatik inom vilken studenten förväntas uttrycka sig. Det yrkesmässiga seendet På den webbsida där utbildningsprogrammet presenteras uttrycks att studenten ska lära sig att se med arkitektögon, dvs utveckla ett slags yrkesmässigt seende som en del av sin framtida yrkesroll. Detta seende har belysts, analyserats och satts i ett större vetenskapligt sammanhang. Resultaten pekar på att språk, tillsammans med gester och andra verktyg, används för att orientera deltagarna mellan en uppsättning relevanta perspektiv på det föreslagna objektet. Exempel ur datamaterialet visar på olika sätt som denna perspektivsättning görs. Vid en presentation av ett hotell diskuteras och bedöms planeringen av ett av våningsplanen ur ett rumsligt perspektiv. Aspekter som ljus, öppenhet och vinklar diskuteras genom att deltagarna, med hjälp av de representationer som utgör projektet, föreställer sig rummet och bedömer dess egenskaper. Seendet kan också vara riktat mot mer tekniska och konstruktionsmässiga problem i ett exempel lyfts en potentiell risk för snöansamling i en specifik sammansättning av takvinklar. I dessa former av seende betraktas rumsbildningar genom representationen, för att belysa arkitektoniskt relevanta egenskaper i objektet eller miljön som presenteras. Som kontrast till detta kan egenskaper i själva presentationen affischen eller modellen uppmärksammas. Presentationen är även den ett designat föremål, vars giltighet och relevans kan ifrågasättas och diskuteras. Dessa exempel pekar på att det yrkesmässiga seendet är mångbottnat och inbegriper en avgörande del språkliga kompetenser snarare än enbart det optiska/visuella. Detta faktum förstärks ytterligare genom arkitektens roll som både språklig och konceptuell medlare i gränssnittet mellan olika yrkesgrupper. Arkitektens yrkesmässiga seende är språkligt och materiellt till sin natur, och kräver en medvetenhet om inomdisciplinär praxis såväl som färdighet i att hantera de sätt som icke-arkitekter närmar sig och ser ett arkitekturförslag.
PRESENTATIONSFORMATET Ett annat tema för projektet har att göra med presentationens format. Detta kan beskrivas både i termer av materiella verktyg som tas i bruk samt kritikgenomgångens rumsliga organisering. På senare år har digitala hjälpmedel, främst projektorer, börjat användas som komplement eller alternativ till den traditionella affischpresentationen. Detta medför en rad förändringar vars interaktionella följder granskats. Presentationens linearitet Majoriteten av dagens digitala presentationer tar formen av ett sekventiellt flöde av bilder. Detta kan vara ett värdefullt stöd för presentationsdelen av kritikgenomgången. Den linjära strukturen visar sig emellertid problematisk för den efterföljande diskussionen. Den traditionella affischpresentationen kännetecknas av möjligheten att på ett dynamiskt sätt skifta mellan olika delar av presentationen. Den rumsliga organiseringen möjliggör delade referensytor som via tal och gester kan användas för att på intrikata sätt lyfta fram och diskutera olika aspekter av arbetet. Linjära presentationsmetoder medför inget naturligt stöd för denna typ av interaktion. Gester Ett annat problem är svårigheten att utnyttja gester vid användning av en digital projektor. Vid flera tillfällen observerades att både kritiker och studenter gestikulerade på avstånd, ofta på sätt som inte görs visuellt tillgängligt för deltagarna i samtalet. Den rumsliga ordningen försvårar användandet av gester och därmed även etablerandet av delade referensytor. Detta kan i sin tur påverka diskussionens innehåll och flöde. Eftersom projektorskärmen i regel är belägen högt eller för långt ifrån talaren används ofta laserpekare för att precist referera till detaljer i presentationen. Utbytet av kroppens intrikata gestikulerande förmåga mot en röd punkt begränsar interaktionens uttryck bland annat av tredimensionella förhållanden. Dessa problem skulle gå att motverka genom att förflytta interaktionen närmare skärmen. Detta ger dock upphov till ett nytt problem: att talaren kastar skugga över skärmen och potentiellt förhindrar de refererande aspekterna av interaktionen. Teknikstöd Resultaten pekar på att de nya verktygen presenterar både möjligheter och risker. Teknologin och de sätt på vilka den används påverkar både praktiska aspekter av kritikgenomgången och på ett grundläggande sätt även de lärandeprocesser som kritiken är tänkt att bidra till. Ett förslag är att någon form av zoombara digitala presentationer används, som ett sätt att avhjälpa en del av de identifierade problemen.
KRITIKGENOMGÅNGENS DUBBELHET Själva genomgången i stort fungerar växelvis eller parallellt både formativt (instruerande) och summativt (bedömande). Denna dubbelhet kan dels ses på ett övergripande plan i aktiviteten som helhet, men går även att urskilja hos enskilda yttranden och sekvenser i kritiksituationen. Relevant är även de strategiska skiften som kritikern gör mellan instruktion och bedömning samt de pedagogiska konsekvenser som följer av det. Studenten och auditoriet Exempel ur materialet illustrerar hur studenterna snarare som regel än undantag behandlar kritikerns yttranden som bedömningar, och då främst av summativ art. Kritiker handlar utifrån en delvis annan rational. Ur kritikernas synvinkel är det oftast lärande och instruktion som är i centrum, och som del av detta en formativ bedömning av studenternas arbete. En viktig insikt är att situationen både för kritiker och studenter har en inneboende instabilitet. Kritikern kan från ett yttrande till ett annat gå från bedömning av det enskilda projektet till ett slags föreläsande där projektet får utgöra exempel på någon generell poäng, riktat till hela auditoriet. Ibland förväntas studenter förklara sina val, ibland inte. Dessa subtila skiften kan skapa osäkerhet och ibland frustration. Studenterna förväntas kunna hantera att de i vissa lägen är svarsskyldiga medan de i andra fall inte är det de måste i vissa lägen låta kritikern använda deras projekt som exempel på något generellt resonemang eller fenomen och i andra fall stå till svars för fel och brister i projektet. Slutord De studier som skisserats ovan, och projektet som helhet, har bidragit till en ökad och mer nyanserad förståelse av en central pedagogisk praktik i arkitektutbildningen. Denna typ av genomgångar är dock ett inslag i många olika utbildningsprogram; akademisk texthandledning, lärares verksamhetsförlagda utbildning, samt medicinska utbildningar, för att ta några få exempel, innehåller moment av produktion och praktiskt handlande, följt av feedback från experter. Förhoppningen är alltså att projektet ska kunna verka belysande även för praktiker utanför arkitektur- och designfältet. Vidare läsning Ivarsson, J. (2009). Visionsteknologi. I P. Gyberg & J. Hallström (red.), Världens gång - teknikens utveckling. en lärobok om samspelet mellan teknik och samhälle (s. 341-356). Lund: Studentlitteratur. Ivarsson, J. (2010). Developing the construction sight. Architectural education and technological change. Visual Communication, 9(2), 1-21. Ivarsson, J., Linderoth, J., & Säljö, R. (2009). Representations in practices. A sociocultural approach to multimodality in reasoning. I C. Jewitt (Red.), Handbook of multimodal analysis (s. 201-212). London: Routledge. Lindwall, O., Lymer, G., & Ivarsson, J. (2008). Att ge och ta kritik: Examination i arkitektubildning som hybrid aktivitet. I K. Borg & V. Lindberg (Red.), Kunskapande, kommunikation och bedömning i gestaltande utbildning (s. 201-213). Stockholm: Stockholm University Press. Lymer, G. (2009). Demonstrating professional vision: The work of critique in architectural education. Mind, Culture, and Activity, 16(2), 145-171. Lymer, G., Ivarsson, J., & Lindwall, O. (2009). Contrasting the use of tools for presentation and critique: Some cases from architectural education. The International Journal of Computer-Supported Collaborative Learning, 4(4), 423-444. Lymer, G. (2010). The work of critique in architectural education. Avhandling vid Institutionen för Pedagogik, Kommunikation och Lärande, Göteborgs Universitet.
Det presenterade forskningsarbetet har bedrivits inom forskningsmiljön LinCS vid Göteborgs Universitet och med stöd av Vetenskapsrådet. För mer information: http://www.ipkl.gu.se/forskning/forskningsprojekt/kritik