Mänskliga rättigheter. FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i sex av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som är kopplade till respektive konvention. För ytterligare information se övriga utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga rättigheter www.manskligarattigheter.gov.se eller FN:s högkommissaries webbplats www.unhchr.ch Detta häfte ingår i regeringskansliets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Övriga häften i serien inkluderar: Mänskliga rättigheter En introduktion ILO:s arbete för mänskliga rättigheter Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter Mänskliga rättigheter i Sverige Producerat av Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet 2005 Tryck: Elanders Gotab, mars 2005 Illustrationer: Tove Siri Antonsson Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se Det här materialet är möjligt att beställa i alternativa format, till exempel talkassett eller lättläst. Kontakta informationssektionen på Justitiedepartementet på tel 08-405 10 00.

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i sex av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som är kopplade till respektive konvention. 1 De sex konventionerna är följande: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning Konventionen om barnets rättigheter 1 I häftet behandlas de FN-konventioner som har olika övervakningskommittéer kopplade till sig och som Sverige har ratificerat. Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter med tillhörande övervakningskommitté. Endast 27 stater har i januari 2005 ratificerat konventionen. Sverige har inte ratificerat denna konvention. 3

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter Sammanfattning Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som rätten till liv, förbud mot tortyr och mot slaveri samt olika friheter såsom yttrande- och religionsfrihet. Till konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första protokollet gäller individuella klagomål avseende påstådda konventionskränkningar och det andra protokollet avskaffande av dödsstraffet. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. Utarbetandet av konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter påbörjades redan 1948 men konventionen antogs först 1966 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, ett för individuella klagomål avseende påstådda konventionskränkningar samt ett som förbjuder dödsstraff. Sverige har ratificerat konventionen liksom de båda protokollen. I november 2004 har 154 stater förbundit sig att följa konventionen. Rättigheterna i konventionen Konventionen ger i artikel 2 uttryck för den folkrättsligt viktiga principen om icke-diskriminering, som nämns i en rad internationella dokument om mänskliga rättigheter. I artikeln anges att stater som anslutit sig till konventionen ska tillförsäkra var och en som befinner sig på dess område, och är underkastade dess jurisdiktion, rättigheterna i konventionen utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt. De diskrimineringsgrunder som räknas upp är inte uttöm- 4

mande och därför kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder och sexuell läggning, omfattas av artikelns tillämpning. Exempel på fri- och rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till liv (artikel 6), förbud mot tortyr och slaveri (artikel 7 och 8), rätten till frihet och personlig säkerhet (artikel 9), rätten till domstolsprövning (artikel 14), förbud mot retroaktiv lagstiftning (artikel 15), rätten till skydd för privat- och familjeliv (artikel 17), tanke-, religions-, åsikts-, yttrande- och föreningsfrihet (artiklarna 18-22), rätten att ingå äktenskap och bilda familj (artikel 23), likhet inför lagen (artikel 26) och skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteter (artikel 27). I nationella nödlägen, som hotar statens existens, är det enligt artikel 4 i konventionen möjligt för stater att göra vissa inskränkningar i den enskildes rätt att utöva eller åtnjuta rättigheterna. Dessa inskränkningar får inte göras enbart på grund av ras, hudfärg, språk, religion eller social härkomst. Vissa rättigheter, såsom rätten till liv och förbud mot tortyr, får dock aldrig inskränkas. Fakultativa protokoll Det första fakultativa protokollet innebär att stater som förbundit sig att följa protokollet erkänner rätten för enskilda individer att framföra klagomål om att en stat brutit mot någon av konventionsrättigheterna till en övervakningskommitté (läs mer nedan). Det andra fakultativa protokollet slår fast att de stater som är parter till protokollet skall avskaffa dödstraffet. Stater kan dock genom en särskild reservation vid tillträdet av protokollet förbehålla sig rätten att tillämpa dödsstraff under krigstid för särskilt allvarliga brott av militär natur. Kommittén för de mänskliga rättigheterna Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Kommittén för de mänskliga rättigheterna, som har upprättats i enlighet med konventionen. Kommittén består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. 5

Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål. Granskning av konventionsstaters rapporter Enligt artikel 40 skall alla stater som är part till konventionen lämna in en rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter när kommittén så begär, vilket i praktiken är vart femte år. Dessa rapporter skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende de mänskliga rättigheterna i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. Mellanstatliga framställningar Enligt artikel 41 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att framföra klagomål till kommittén om att en annan konventionsstat inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat. Enskilda klagomål Om en stat har ratificerat det första fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan individer, vars fri- och rättigheter har blivit kränkta, framföra klagomål mot den staten till kommittén. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den enskilde först sökt få upprättelse på nationell nivå, till exempel genom att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Kommitténs syn- 6

punkter publiceras också och är därmed tillgängliga för allmänheten. På det sättet kan de ge den enskilde en betydelsefull upprättelse och skapa publicitet. Kommitténs synpunkter är dock inte rättsligt bindande och kommittén kan inte tillerkänna enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation. Allmänna kommentarer Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments) som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna. Kommentarerna kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. Arbetet i Sverige Rättigheterna som slås fast i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter skyddas i Sverige till stor del av grundlagarna och då särskilt av regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom är rättegångsbalken och brottsbalken av stor vikt. De rättsvårdande myndigheterna, såsom Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen, har alla en viktig funktion när det gäller att respektera individens mänskliga rättigheter. För att kontrollera respekten för rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO) för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 7

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Sammanfattning Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som rätten till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning. Stater som anslutit sig till konventionen skall till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. Utarbetandet av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter påbörjades redan 1948 men antogs först 1966 av FN:s generalförsamling. Sverige har ratificerat konventionen. I november 2004 har 151 stater förbundit sig att följa konventionen. Rättigheterna i konventionen Stater som anslutit sig till konventionen skall utnyttja alla sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter förverkligas (artikel 2). Förverkligandet av rättigheterna får dock ske gradvis med hänsyn till att det ofta krävs stora ekonomiska resurser för att rättigheterna skall kunna förverkligas fullt ut. Det innebär att konventionens krav får anpassas efter vilken stat det är fråga om. Olika åtgärder måste vidtas men åtgärder på lagstiftningens område nämns särskilt. I samma artikel anges att konventionsstaterna ska garantera att konventionens rättigheter får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 8

De diskrimineringsgrunder som räknas upp är inte uttömmande och därför kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder och sexuell läggning, omfattas av artikelns tillämpning. Även om konventionen ger staterna visst handlingsutrymme när det gäller hur mycket resurser som skall satsas på förverkligandet av en viss rättighet får rättigheterna aldrig genomföras på ett sätt som på olika grunder diskriminerar en individ. Exempel på rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till arbete (artikel 6), rätten till social trygghet (artikel 9), rätten till en tillfredsställande levnadsstandard (artikel 11), rätten till bästa uppnåeliga hälsa (artikel 12) och rätten till utbildning (artikel 13). Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter De flesta övervakningskommittéer som är knutna till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter har fått sitt mandat från respektive konvention. Det gäller inte Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som istället bildades 1987 direkt av FN:s Ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). I praktiken arbetar dock denna kommitté på samma sätt som övriga övervakningskommittéer. Kommittén främjar efterlevnaden av konventionens rättigheter genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Arton experter, som är valda av konventionsstaterna för en period på fyra år, arbetar i kommittén. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. Granskning av konventionsstaters rapporter Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i de stater som har tillträtt den. Det sker genom att konventionsstaterna lämnar in rapporter om åtgärder som vidtagits för att upprätthålla och respektera konventionens rättigheter. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer vad gäller statens efterlevnad av konventionens innehåll. 9

Allmänna kommentarer Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments) som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna. Kommentarerna kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. Frågan om enskilda klagomål De senaste åren har frågan om ett fakultativt protokoll till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter diskuterats. Ett protokoll skulle möjliggöra för individer att klaga på sin stat för att den inte skyddar individens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En arbetsgrupp under FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna upprättades 2003 för att överväga förslag till ett protokoll. Arbetet i Sverige Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skyddas i svensk lagstiftning bland annat genom regeringsformen men också av socialförsäkrings- och arbetsmarknadslagstiftningen samt av lagar såsom socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och skollagen. En rad myndigheter, såsom Socialstyrelsen, Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen, Skolverket och länsstyrelserna, liksom kommuner och landsting har alla en viktig funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att kontrollera respekten för rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO) för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 10

Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering Sammanfattning Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering antogs 1965. Konventionsstaterna skall vidta olika typer av åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att förhindra att människor blir diskriminerade på grund av etnisk tillhörighet. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, rasdiskrimineringskonventionen, antogs av FN:s generalförsamling 1965. Sverige har ratificerat konventionen. I november 2004 har 170 stater förbundit sig att följa konventionen. Rättigheterna i konventionen Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna och principen om icke-diskriminering finns genomgående med i olika dokument som behandlar mänskliga rättigheter. Rasdiskrimineringskonventionen är det främsta internationella dokumentet för att motarbeta etnisk diskriminering. Konventionen syftar till att garantera alla människor, oavsett etniskt ursprung, deras mänskliga rättigheter. Konventionsstaterna åtar sig att fördöma all form av rasdiskriminering och att med alla tillgängliga medel bedriva en politik som leder till avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionsstaterna förbinder sig att skapa lagar som förbjuder rasdiskriminering samt bekämpa fördomar som kan leda till rasdiskriminering. Med rasdiskriminering menas bland annat varje skillnad som görs på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte att inskränka åtnjutandet på lika villkor av mänskliga rättigheter på olika områden av det offentliga livet. 11

Rasdiskrimineringskommittén Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Rasdiskrimineringskommittén, som i enlighet med konventionen har upprättats. Kommittén består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål. Vidare har kommittén utvecklat de två metoderna tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden. Granskning av konventionsstaters rapporter Enligt artikel 9 skall alla stater som är part till konventionen lämna in en rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vartannat år. I praktiken sker dock rapporteringen i regel vart fjärde år. Dessa rapporter skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens genomförande i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. Mellanstatliga framställningar Enligt artikel 11 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att till kommittén framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat. 12

Enskilda klagomål Enligt konventionens artikel 14 kan en konventionsstat erkänna kommitténs kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts. Sverige är ett av 45 länder (2004) som accepterar denna typ av granskning i förhållande till rasdiskrimineringskonventionen. Tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden Rasdiskrimineringskommittén kom 1993 fram till att det ibland krävs att kommittén snabbt kan agera för att förhindra allvarliga kränkningar av konventionens rättigheter. Två olika metoder utvecklades: Tidiga varningsåtgärder (Early warning measures) utarbetades för att förhindra att existerade problem eskalerar till en konflikt. Det kan handla om att agera mot omfattande propagandaspridande av rashat till exempel från olika offentliga personer. Den andra metoden är ett akut förfarande (Urgent procedure) som tillämpas då en situation kräver omedelbar uppmärksamhet för att förhindra eller begränsa allvarliga kränkningar av konventionen. Dessa båda metoder har använts gentemot mer än tjugo konventionsstater. Allmänna kommentarer Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer eller general recommendations som de i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna och kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. Arbetet i Sverige I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering (skr. 2000/01:59) redovisas bland annat regeringens åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Arbetet med denna handlingsplan kommer att följas upp i den andra nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter som planeras vara 13

klar i början av 2006. Från den 1 juli 2003 gäller lagen om förbud mot diskriminering. Syftet med lagen är att motverka diskriminering på grund av bland annat etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning inom en rad olika områden såsom arbetsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande av näringsverksamhet samt i fråga om varor, tjänster och bostäder. Det finns även lagar mot diskriminering på dessa grunder inom arbetslivet och högskolan. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, skall verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i samhället. DO ska även genom råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. Ombudsmannen ska vidare genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, information och på annat liknande sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering. En viktig uppgift som DO har är att se till att de nämnda lagarna efterlevs. Det finns även straffbestämmelser mot olaga diskriminering och hets mot folkgrupp. Anmälningar om dessa brott görs till polis och i vissa fall till Justitiekanslern. Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 14

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor Sammanfattning Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor antogs av FN:s generalförsamling 1979. Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Till konventionen hör ett fakultativt protokoll som framförallt ger individer, eller grupper av individer, klagorätt vad gäller kränkningar av konventionens rättigheter. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvinnodiskrimineringskonventionen, antogs 1979 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll, som framförallt ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt. Sverige har ratificerat konventionen liksom det fakultativa protokollet. I oktober 2005 har 179 stater förbundit sig att följa konventionen. Rättigheterna i konventionen Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män och den lyfter fram staternas skyldighet att i lagstiftning och praxis förhindra alla former av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Staterna ska vidta olika åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa kvinnors fulla utövande och åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Konventionsstaterna har möjlighet att genomföra tillfälliga åtgärder som gynnar kvinnor, till exempel positiv särbehandling, för att säkerställa att kvinnor kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna till fullo. 15 Fakultativa protokollet Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll som ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till kommittén mot av-

skaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvinnodiskrimineringskommittén. Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen (läs mer nedan). Kvinnodiskrimineringskommittén Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, kvinnodiskrimineringskommittén, som i enlighet med konventionen har upprättats. Kommittén består av 23 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. Kommittén övervakar hur rättigheterna respekteras i konventionsstaterna genom granskning av staternas rapporter, klagomål från enskilda eller grupper av enskilda samt genom förfrågningar till konventionsstater. Granskning av konventionsstaters rapporter Enligt artikel 18 skall alla konventionsstater lämna in en rapport ett år efter att de anslutit sig till konventionen och därefter vart fjärde år. Dessa rapporter skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kvinnodiskrimineringskommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen för kvinnor och deras mänskliga rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. Enskilda klagomål Kvinnodiskrimineringskommittén har också behörighet att i enlighet med det fakultativa protokollet ta emot och pröva klagomål från enskilda individer eller grupper av individer. För att en framställan skall kunna prövas krävs bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den enskilde först sökt få upprättelse på nationell nivå, till exempel genom att vända sig 16

till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Förfrågningar till en konventionsstat Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Det kan ske om kommittén mottar trovärdiga upplysningar som tyder på allvarliga eller systematiska kränkningar av konventionens rättigheter i en stat som anslutit sig till protokollet. Allmänna kommentarer Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer eller general recommendations som de i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna och de kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. 17 Jämställdhetsarbetet i Sverige Regeringens målsättning är att jämställdhetsaspekten ska genomsyra alla delar av regeringens politik. Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhetsarbetet ska vara en del av det ordinarie politiska och verkställande arbetet. I Sverige finns flera ombudsmän som lyder under regeringen och vars uppgifter har anknytning till de mänskliga rättigheterna. Jämställdhetsombudsmannens (JämO) huvuduppgift är att se till att jämställdhetslagen efterlevs. Jämställdhetslagen har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. JämO ska även genom rådgivning och information verka för jämställdhet inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra utbildningsformer. JämO ska också bevaka efterlevnaden av lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning Sammanfattning Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning antogs av FN:s generalförsamling 1984. Konventionen syftar till att förhindra tortyr eller liknande behandling och att skapa ett system av garantier för att den som utför eller har utfört sådana handlingar skall bestraffas. Till konventionen hör numera också ett fakultativt protokoll som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller liknande behandling på platser där personer hålls frihetsberövade. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, tortyrkonventionen, antogs 1984 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller liknande behandling på platser där personer hålls frihetsberövade. Sverige har ratificerat konventionen och förbereder ratifikation av protokollet under våren 2005. I november 2004 har 139 stater förbundit sig att följa konventionen. Rättigheterna i konventionen Förbudet mot tortyr kan i dag sägas vara en folkrättslig regel som stater inte kan avtala bort och som är bindande för alla stater oavsett om de tillträtt några konventioner om mänskliga rättigheter. Tortyrkonventionen definierar närmare denna folkrättsliga regel och syf- 18

tar till att förhindra tortyr eller liknande behandling och att skapa ett system av garantier för att den som utför eller utfört tortyr skall bestraffas. Enligt konventionen är tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas en annan person. Handlingen ska utföras av eller på uppdrag av en person som företräder staten och i ett visst syfte, till exempel för att framtvinga en bekännelse. I konventionen finns ett uttryckligt förbud mot utvisning av en person till ett land där det finns välgrundade skäl att tro att han eller hon blir utsatt för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Fakultativt protokoll I december 2002 antog FN:s generalförsamling ett fakultativt protokoll till tortyrkonventionen. Protokollet, som inte trätt i kraft (december 2004), syftar till att stärka möjligheterna att förebygga tortyr eller liknande behandling. Ett preventivt besöks- och inspektionssystem etableras för att motverka tortyr m.m. på de platser där personer hålls frihetsberövade. För detta ändamål skall dels en internationell underkommitté till FN:s kommitté mot tortyr, tortyrkommittén, inrättas, dels skall anslutande stater säkerställa att det finns ett eller flera nationella organ som utför motsvarande uppgift. Sverige har undertecknat protokollet och förbereder ratifikation av protokollet under våren 2005. Tortyrkommittén Staternas efterlevnad av tortyrkonventionens rättigheter främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, tortyrkommittén, som har upprättats i enlighet med konventionen. Kommittén består av tio experter, valda av konventionsstaterna för en period på två år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom granskning av konventionsstaters rapporter, förfrågningar till konventionsstater, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål. 19

Granskning av konventionsstaters rapporter Enligt artikel 19 skall alla stater som är part till konventionen lämna in en rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vart fjärde år. Dessa rapporter skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera rättigheterna i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende genomförandet av konventionen i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. Förfrågningar till en konventionsstat Får kommittén tillförlitlig information om att tortyr eller liknande behandling systematiskt används på en konventionsstats territorium har kommittén möjlighet att uppmana den berörda staten att samarbeta för den närmare granskningen av denna information (artikel 20). Mellanstatliga framställningar Enligt artikel 21 finns möjligheter för konventionsstater att till kommittén framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat. Enskilda klagomål Enligt tortyrkonventionens artikel 22 kan en konventionsstat erkänna kommitténs kompetens att pröva enskilda individers klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, det vill säga att den enskilde först sökt få upprättelse inom landet, till exempel genom att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Kommitténs syn- 20

punkter publiceras också och är därmed tillgängliga för allmänheten. Synpunkterna är dock inte rättsligt bindande och kommittén kan inte tillerkänna enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation. Allmänna kommentarer Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionen samlar kommittén en djup och bred kunskap om bland annat konventionens praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments) som närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna. Kommentarerna kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. Arbetet i Sverige Det skydd mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som slås fast i konventionen motsvaras i svensk lagstiftning främst av regleringar i regeringsformen men också till exempel i lagar som berör polisen och kriminalvården. Myndigheter som Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Statens institutionsstyrelse har alla en viktig funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen. De nationella domstolarna har en viktig kontrollfunktion. Vidare kan individer vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO) för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med tortyrförbudet. Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 21

Konventionen om barnets rättigheter Sammanfattning Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1989. Konventionen innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Till konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första behandlar frågor om barn i väpnade konflikter. Det andra handlar om handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. Konventionen om barnets rättigheter, barnkonventionen, antogs 1989 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, ett som avser barn i väpnade konflikter och ett som avser handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. Sverige har ratificerat konventionen liksom det första protokollet. Arbetet med att utreda vilka lagändringar med mera som måste vidtas för att Sverige ska kunna ratificera det andra protokollet pågår inom Regeringskansliet. Ingen konvention om mänskliga rättigheter har fått sådant gensvar som barnkonventionen. I november 2004 har 192 stater förbundit sig att följa konventionen. Bland dessa stater saknas Somalia och USA som endast har undertecknat den. Rättigheterna i konventionen Barnkonventionens budskap kan sammanfattas med att barn är fullvärdiga medlemmar i samhället, har egna mänskliga rättigheter och ska respekteras. Konventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet och innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Särskild hänsyn tas till barnets utsatthet och sårbarhet vilket kommer till uttryck i de rättigheter som syftar till att ge barnet 22

skydd mot övergrepp och utnyttjande. Vidare behandlas rättigheter som syftar till att barnet ska få sina grundläggande behov tillfredsställda samt barnets rätt att delta i samhällslivet, att uttrycka sina åsikter och bli tagen på allvar. Konventionen om barnets rättigheter bör ses som en helhet, där alla artiklar är viktiga och bidrar till denna helhet. Konventionen innehåller dock fyra principer som skall vara styrande för tolkningen av övriga artiklar, men som också har en egen självständig betydelse: Inget barn får diskrimineras på grund av härkomst, kön, religion, funktionshinder eller andra liknande skäl (artikel 2). Barnets bästa skall vara vägledande vid allt beslutsfattande och vid alla åtgärder som rör barn och unga (artikel 3). Barn och unga skall tillåtas att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar (artikel 6). Barn och unga skall ges möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem (artikel 12). Fakultativa protokoll Det första fakultativa protokollet, som behandlar frågor om barn i väpnade konflikter, ålägger staterna att vidta alla genomförbara åtgärder för att personer under 18 år inte skall delta direkt i fientligheter. Åldern för obligatorisk rekrytering höjs från 15 till 18 år jämfört med barnkonventionen. Vidare åläggs stater att höja åldersgränsen vid frivillig rekrytering från nuvarande 15 år med erkännande att personer mellan 15 och 18 år har rätt till särskilt skydd. Det andra fakultativa protokollet, som behandlar frågor om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi, syftar till att stärka genomförandet av barnkonventionen, framförallt artiklarna 34 och 35. Dessa artiklar behandlar skydd av barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och övergrepp samt förhindrande av försäljning och handel med barn. Kommittén för barnets rättigheter Efterlevnaden av rättigheterna främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom 23

den övervakningskommitté, kommittén för barnets rättigheter, som i enlighet med konventionen har upprättats. I dag arbetar 18 oberoende experter i kommittén. De är valda för en period på fyra år och de tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. Granskning av konventionsstaters rapporter Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av barnkonventionen i de stater som har tillträtt den. Det sker genom att konventionsstaterna lämnar in rapporter innehållandes information om åtgärder som vidtagits för att upprätthålla och respektera konventionens rättigheter. Detta ska ske två år efter tillträdet till konventionen och därefter vart femte år. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer och FN-organ, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. Allmänna kommentarer Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments), som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna. Kommentarerna kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. Enskilda klagomål Det finns ingenting i konventionstexten som formellt öppnar för individuella klagomål till kommittén från enskilda barn eller deras talespersoner. De övervakningskommittéer som har möjlighet att ta upp enskilda klagomål gentemot konventionsstater kan dock redan i dag granska klagomål relaterade till barnkonventionen förutsatt att klagomålet för övrigt faller inom kommitténs mandat. 24

Barnets rättigheter i Sverige Allt sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige 1990 har en rad olika åtgärder vidtagits för att öka kunskapen om konventionen och för att anpassa lagstiftningen till dess krav. För att säkerställa barnets rättigheter krävs en kombination av åtgärder: lagstiftning, effektiva styrmedel, opinionsbildning, utbildning och information. Såväl domstolar och myndigheter som kommuner och landsting ska ta hänsyn till de rättigheter som slås fast i barnkonventionen. Till grund för regeringens politik inom området ligger den nationella strategin för att förverkliga barnkonventionen. Strategin godkändes av riksdagen 1999 och vidareutvecklades och presenterades på nytt till riksdagen 2004. Målet med strategin är att barnkonventionen och dess intentioner ska finnas med i allt beslutsfattande som rör barn. Barnombudsmannen (BO) har till uppgift att företräda barns och ungdomars rättigheter och intressen mot bakgrund av Sverige åtaganden enligt barnkonventionen. BO ska gentemot kommuner, landsting och myndigheter driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. BO ska särskilt uppmärksamma att lagar och författningar och deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. BO rapporterar varje år till regeringen om sin verksamhet och lämnar förslag på hur barns villkor kan förbättras. Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 25