Språket har jag inte ändrat, utan det är mer muntligt än skriftligt. Jag har spärrat ord som jag brukade betona när jag föreläste.

Transkript

1 1 Detta är en föreläsning jag har hållit i olika versioner ett oräkneligt antal gånger, särskilt under åren som professor i genusvetenskap, Kan du inte komma och föreläsa för oss om vad genusforskning är för någonting, löd oftast beställningen. Bakom de orden låg förstås allehanda olika förväntningar. Jag fick försöka anpassa mig till publikens förmodade förkunskaper. Det är en sak att föreläsa för studenter i beteendevetenskap som just börjat på universitet, en helt annan att föreläsa för en fakultetsnämnd som man kan anta helst skulle vilja få anledning att lägga ner undervisningen i genusvetenskap. En blandad publik på ett konstmuseum nås bäst med en sorts tilltal, doktorander i statistik kräver något helt annat. Men så småningom utvecklade jag ett slags kärna. Tankar och bakgrundsinformation som jag alltid ville ha med, oavsett publik, och som sedan fick anpassas efter omständigheterna. Det är denna kärna som jag har försökt renodla här. Det är alltså en text som främst vänder sig till personer som inte vet någonting om genusforskning i förväg men som antas vara intresserade. Det är en kort föreläsning. Den som vill veta mer om hur jag ser på saken kan gå vidare till min bok om genusforskning som också finns här på webbsidan. Språket har jag inte ändrat, utan det är mer muntligt än skriftligt. Jag har spärrat ord som jag brukade betona när jag föreläste. MIN SÅ KALLADE STANDARDFÖRELÄSNING OM GENUSVETENSKAP Britt-Marie Thurén Tack för detta tillfälle att förklara vad genusvetenskap är för något. Det behövs, tror jag, eftersom det finns en del vanliga missuppfattningar kring det, och eftersom det är ett nytt grundutbildningsämne vid universitetet. Jag tänkte först tala lite om hur genusforskningen vuxit fram och sedan om själva genusbegreppet och vad genusforskning mer konkret handlar om. Jag pratar i cirka 40 minuter, sedan har vi tid för diskussion. GENUSFORSKNINGENS HISTORIA, 30 år Låt mig börja med en snabb historisk översikt över kvinnoforskningen. Det hette så när det hela började omkring Det var då många fler kvinnor över hela västvärlden kom in på

2 2 universitet där männen ju varit flertalet tidigare och efter ett tag gick många av de kvinnliga studenterna vidare till forskarutbildningar inom olika ämnen. Samtidigt växte sig den så kallade andra vågens kvinnorörelse stark. De nya kvinnliga forskarna hade därför en fräsch och kritisk syn på det de mötte som etablerad kunskap. Och inom nästan alla ämnen reagerade de som så: VAR ÄR KVINNORNA? De var osynliga. De fanns knappast med, eller fanns med på något avgränsat litet hörn av den samlade mänskliga kunskapen så som den framstod på universiteten. Historikerna, till exempel, beskrev nästan enbart sådana händelser och arbeten där män deltog. Ekonomerna glömde oftast de typiskt kvinnliga sysslorna när de definierade begrepp som "arbete" och "produktion". Eller de naturaliserade, tog för givet att dessa sysslor alltid och överallt måste utföras av kvinnor. I litteraturvetenskap läste man ytterst få kvinnliga författare, och texter med kvinnliga perspektiv sågs som speciella, mindre intressanta, kanske rentav som minoritetsfrågor som inte berörde mänskligheten som sådan. Som någon sade, det var nödvändigt att skrika högt: Det är normalt att vara kvinna! Halva mänskligheten består av kvinnor! Den första uppgiften för kvinnoforskningen var alltså att sätta kvinnorna på kartan inom alla ämnen. Kvinnor finns, de är människor, de deltar i det som händer. Men de har ofta tilldelats andra uppgifter än männen. De har därför ofta andra erfarenheter. De kanske har andra synpunkter på saker och ting. Allt detta måste läggas till för att mänsklighetens samlade kunskap inte skall bli skev. Läggas till det kallas numera additionsforskning eller tilläggsforskning. Man talade om att fylla i luckor, täppa till stora hål i kunskapen. Men när man efter några år hade fyllt igen ett antal luckor, upptäckte man att det inte räckte. Luckorna hade ofta fel form. Nya data passade inte i gamla fack. Kunskapen om kvinnors liv och förhållanden och synpunkter passade inte in i de begrepp och debatter som fanns. Ta produktion och reproduktion till exempel (centrala begrepp i sjuttiotalsdebatterna) vad betyder de orden när man tar kvinnors liv med i beräkningen? Det blir problem eftersom kvinnors produkter tidigare hade definierats inte som delar av produktionen utan som ingående i reproduktionen. Ett gammalt exempel: om en man (eller en kvinna) bakar en limpa på en fabrik så är det produktion, om en kvinna bakar den hemma så är det reproduktion. Då börjar begreppen flyta. De måste omdefinieras och nya skapas. Och då kan det hända att man också måste formulera om de teorier som byggts upp med de gamla begreppen. Det blev snart tydligt att den nya kunskapen krävde nya fack. Det gick inte längre bara att lägga till, addera, det gick inte att hälla i kvinnor och röra om ("add women and stir") som en

3 3 populär fras uttryckte det. Utan man måste laga till nya recept i nya grytor. Alltså bygga ny slags kunskap, nya teorier, nya begrepp... Det viktigaste nya begreppet men inte det enda blev genus. Mer om det strax. Först lite institutionell historia. Ända från början har kvinno/genusforskarna träffats och diskuterat med varandra. Ursprungligen kanske för att de var få och behövde varandras stöd. Men sedan också därför att de upptäckte att de kunde lära sig mycket av varandra, över ämnesgränser. Det ordnades kongresser. Det startades särskilda tidskrifter. Man träffades i föreningar och på särskilda institutioner. I USA växte Women s Studies Centers upp under 1970-talet. Idén spred sig till andra länder. Här i Sverige bildades föreningar för kvinnoforskare och kvinnliga forskare vid alla universitet med början kring Idag är det lite olika på olika lärosäten, om det finns kvar självständiga föreningar eller om de gått upp i de så kallade centra/fora, det vill säga de universitetsinstitutioner för genusvetenskap som så småningom kom till, och som växte fram ur föreningarna föddes flaggskeppet för kvinnoforskning i Sverige, Kvinnovetenskaplig Tidskrift. Som alltid när ny kunskap växer fram så har alla de som ägnar sig åt den till att börja med det mesta av den nya kunskapen gemensamt. Men eftersom den växer, blir det efter några år svårt att hålla sig à jour med alltihop. Under och 1990-talen började forskningen specialisera sig efter ämnesgränser. Samtidigt, i och med att tiden går, uppstår ett behov av att överföra kunskapen till nya generationer forskare. Och nyrekrytera. Och ackumulera kunskapen, komma vidare, utveckla ny kunskap utan att tappa bort den gamla. Då behövs kurser på alla nivåer. Centra och fora för kvinnoforskning vid svenska universitet utvecklade under 1980-talet grundutbildningskurser i genuskunskap. Idag 1 finns det cirka 16 centra/fora eller rentav institutioner för genusvetenskap. Grundkurser i genusvetenskap ges vid nästan allihop, fjorton eller femton. Forskarkurser har getts på ett tidigt stadium, vid vissa universitet redan i början av 1980-talet, sedan fler och fler, nu de allra flesta. I Linköping finns en fullständig doktorandutbildning i genus, vid Tema Genus. Den är helt tvärvetenskaplig; doktoranderna hör inte till något annat ämne. I Umeå finns den nationella genusforskarskolan, vars doktorander får halva sin forskarutbildning i genusvetenskap och den andra halvan inom något traditionellt ämne. Forskarutbildning inom genusvetenskap, som eget ämne, är också på gång i Örebro, Göteborg och Lund. 1 Med idag avses alltså någon tidpunkt mellan 1998 och 2007.

4 4 (Här brukade jag lägga till detaljer om utvecklingen på det universitet där föreläsningen hölls.) OM GENUSBEGREPPET och andra termer Nu då till termen genus. Och lite närmare om innehållet i genusforskningen. Vad studerar man om man studerar genus? Vad vet man om man är genusvetare? Vad är genusvetenskapens studieobjekt? Somliga tänker omedelbart på feminism när de hör ordet genus eller kvinnoforskning, och då ofta som något negativt. Aha, icke-objektiv, det vill säga dålig forskning, tänker de. Eller känner mer än tänker kanske. Men det är fel av flera skäl. För det första behöver forskning inte vara dålig eller illegitim bara därför att den drivs av en målsättning. Medicinen till exempel strävar ju efter god hälsa. Det hindrar inte god forskning. Tvärtom, just när man har ett viktigt mål vill man verkligen vinnlägga sig om att arbeta noggrant och eftertänksamt. För det andra är faktiskt inte alla genusforskare feminister. För det tredje finns det olika definitioner på feminism. Det ingår som en del i feministisk forskning att undersöka olika tänkbara positioner. Politiskt sett har det alltid funnits konflikter och skillnader. Teoretiskt också, och allt mer vartefter mer och mer kunskap producerades på området. Att det alltid stått strid kring termen feminism tycker jag är bra! Det är en ideologisk flagga. Den bör inte definieras vetenskapligt, den skall stå för en samhällsförändring som man finner önskvärd, och eftersom folk har olika åsikter, måste feminism få betyda lite olika ting. Jag tycker det är sunt och viktigt att olika grupperingar arbetar fram egna agendor och olika argument. Men det är givetvis också bra att definiera en minsta gemensam nämnare, så att termen inte kan fås att betyda precis vad som helst. En mycket bred definition som har slagit igenom i Sverige är denna, i två steg: Att vara feminist innebär för det första att man ser att det finns en genusordning, med andra ord att inte allt som har med kvinnor och män att göra är naturgivet och ofrånkomligt utan att det är en aspekt på samhällslivet som man kan arbeta för att förändra, och steg två är just detta, att den genusordning som vi har, här och nu, inte är den bästa tänkbara utan man vill förändra den. Tycker man det, då är man feminist. Denna breda definition utesluter nog inte någon som vill kalla sig feminist.

5 5 Men den tillåter sedan att man har olika uppfattningar om vad det är man vill förändra och hur det skall gå till och vad man skulle vilja ha istället. Själv definierar jag mig som feministisk genusforskare. Som kanske de flesta genusforskare gör. Men inte alla. Jag brukar skilja på genus som studieobjekt, alltså det man studerar om, det man tittar på och feminism, som är den politiska ansatsen, alltså att man har ett motiv för sin forskning som har med rådande sociala förhållanden att göra. Är man feminist, så är man inte bara allmänt nyfiken på hur genusförhållandena ser ut och fungerar, utan man vill kritisera dem och verka för förändring, förbättring. Det gäller de flesta genusforskare. De flesta, särskilt bland pionjärerna, har en stark koppling till kvinnorörelsen. Utan den hade genusforskningen aldrig kommit till. Men de två sakerna är alltså inte en och densamma: feminism och genusforskning är inte synonyma begrepp. Så vad betyder då ordet genus? Genus är ett begrepp som uppfanns redan på tidigt 1960-tal men slog igenom på bred front från 1975 på engelska, och lite senare på andra språk, i olika takt. I Sverige har det fortfarande inte slagit igenom helt. Kort definition: Genus är allting som har med kvinnligt och manligt att göra men som inte är naturgivet utan socialt och kulturellt konstruerat. Vilket är det mesta, inklusive väldigt mycket som tidigare har uppfattats som naturgivet kring manligt och kvinnligt. Studieobjektet för genusforskning är inte någon särskild avskild del av mänskligt liv det är snarare ett perspektiv som går att tillämpa på nästan vad som helst. Det handlar om detta med kvinnor och män på alla möjliga sätt. Ett urgammalt debattema. Genus är en av de mest komplexa faktorerna i samhällslivet. Och en viktig del av människors liv. Liksom födelsen och döden är det en av mänsklighetens stora gåtor. Det handlar uppenbarligen om intimt viktiga frågor för individer, det handlar om ens identitet, men lika uppenbarligen är genus inte bara en individuell angelägenhet utan något som berör oss alla, hur vi lever tillsammans. Det finns många olika principer för hur samhällslivet skall organiseras. Olika uppfattningar om vad som är nödvändigt att göra för att överleva och hur det skall gå till, vem som skall göra vad, vad som är bra och dåligt och så vidare. Samhällen kan organiseras på olika sätt, det ser vi om vi jämför i rummet (antropologi) eller i tiden (historia). Eftersom jag är antropolog skall jag nu ta ett antropologiskt grepp, som jag tror klargör en del. Ett viktigt inslag i samhällslivet är hur man sorterar, kategoriserar folk för att placera in dem i organisationen. Klass är en viktig princip i många samhällen. Kast i Indien och på andra håll. Ras ibland, i Sydafrika under apartheidperioden helt officiellt, på andra håll inofficiellt. Etnicitet,

6 6 religion... I den så kallade västvärlden är det utbildning och andra meriter som officiellt tillmäts mest tyngd för att placera människor på lämpliga platser i samhällsbygget. Men ingen av dessa principer är universell. Somliga av dem är viktiga på somliga håll, andra på andra, och i olika kombinationer. Men inte alla överallt. I Sverige, till exempel, spelar inte kast någon större roll ens inofficiellt och officiellt inte alls. Klass, ja, det är en viktig princip men inte på samma sätt som för hundra år sedan. I jägar-samlar-samhällen är formaliserad utbildning knappast relevant, där gäller det snarare att kunskapen följer med åldern och erfarenheten, och alla i ungefär samma ålder har ungefär samma kunskaper fast det kanske kan finnas en prestigehierarki baserad på särskild kunskap, magisk kunskap till exempel eller ovanligt god skicklighet att hitta vissa växter... I vår typ av samhälle i dag är det som sagt utbildning eller andra meriter som det i alla fall officiellt skall fästas mest vikt vid när det gäller att avgöra vem som skall göra vad. Trots alla variationer finns det faktiskt två principer som är universella. Två saker man kan ta fasta på, som finns i alla mänskliga samhällen, och som alla mänskliga samhällen gör något med. De är: ålder och kön. I alla samhällen gör man någonting med det faktum att människosläktet består av kvinnor och män (ungefärligen) och man gör något med det faktum att vi människor föds som små outvecklade barn och sedan förändras, växer, blir starkare, lär oss saker, socialiseras in i vårt samhälle, och så småningom kanske själva får barn och sedan blir vi gamla. Åldern betyder saker. Men exakt vad den betyder, det varierar. Vad är ett barn, vad skall det göra och inte göra, vad förväntar man sig att det skall kunna göra? Vid vilken ålder blir det vuxet? Eller blir barnet inte vuxet direkt utan placeras kanske först in en tid i någon mellankategori, som till exempel tonåring eller ungdom? Hur länge då i så fall? Hur många ålderskategorier har man och hur drar man gränserna mellan dem? Med mera. Allt sådant varierar i tid och rum. Det är inte givet. Samma sak med kön. Ålder och kön som organiserande principer är alltså universella på så sätt att det är något som man fäster vikt vid i alla samhällen. Ålder och kön är principer som samhällen alltid gör något med men vad de gör med dem, det skiftar. De är universella för att de på något sätt är givna existensvillkor för människan som art men det går inte att förutsäga vad vi gör med dem, och hur vi upplever dem. Det varierar med tid och plats. Alltså är det praktiskt att ha en särskild term genus för det som görs. Att folk på andra platser eller i andra tider kanske har/ hade helt andra religioner eller statsskick eller andra sätt att försörja sig, och så vidare, det är inte svårt att acceptera, men att detta med kön också kan se ut på olika sätt, det kräver en ansträngning att ta till sig.

7 7 Det handlar om grundläggande frågor som upptagit folk i årtusenden: Vad är kön? Är det något naturgivet? Eller på annat sätt självklart, Guds vilja eller dylikt? Om man går lite längre, kan man undra: Finns det bara två kön eller finns det fler? Hur bestämmer man vad som är "kön" och vem som skall anses tillhöra vilket kön? Antropologer ställer sådana frågor som: Hur ser kön som idé och kategori ut i ett visst samhälle? Och sedan vad gör man med den indelningen? Vad använder man kategoriseringen till, hur konstruerar man den socialt? Och hur upplever man den, hur konstruerar man den kulturellt? Är den viktig när det gäller vem vi tänder på sexuellt? Eller när vi bestämmer vem som skall utföra vilka sysslor eller fatta vilka beslut eller få befinna sig på vissa platser vid vissa tidpunkter...? Nu talar jag alltså som socialantropolog; jag försöker undvika att utgå från det som vi i vår kultur tar som självklart. Att inta ett kritiskt avstånd på det sättet är viktigt på många områden i livet, men det gäller genus alldeles speciellt, därför att vi just kring genus tenderar att uppfatta mycket av det vi ser i vårt samhälle inte som något som råkar finnas i vårt samhälle utan som något naturligt, givet, det enda möjliga och därför det bästa. Så är det inte. Det mesta är inte naturligt utan socialt och kulturellt, skapat av mänsklig fantasi. Variationerna i världen bevisar just det, att det inte måste vara så som just vi här och nu råkar ha det. Genusvetenskap är förstås inte bara socialantropologi. De forskningsfrågor genusforskare ställer varierar, beroende på ämne. Men de har också en gemensam grund. Det handlar framför allt om ifrågasättande. Som inom all forskning: Här har vi ett fenomen, låt oss inte bara konstatera att det existerar utan låt oss granska det närmare. Man måste avnaturalisera. De viktiga frågorna gäller inte kön utan det vi människor gör med våra idéer kring kön. Alltså genus. Som är det mesta. Det är klart att det finns kön, det är naturgivet i någon bemärkelse. Tror jag, faktiskt. Det måste också sägas i dessa postmoderna tider, eftersom det finns de som hävdar att allt är mänskliga idéer, att kön inte alls finns i någon biologisk bemärkelse, lika lite som klass eller kast är biologiska indelningar, även om de också kan få kroppsliga konsekvenser. Det är ju ofta så att man tenderar att uppfinna tycka sig upptäcka men i själva verket konstruera naturliga skäl till de sociala kategoriseringar som görs. Idag skulle väl ingen i Sverige hävda att klassursprung medför särskilda egenskaper men för hundra år sedan gjordes det. Arbetare var lata och opålitliga, sade man, de hade klumpiga tunga anletsdrag, medan förnäma personer kändes igen på sin medfödda elegans. Och så vidare. Nu anser vi oss "veta" att det var en fördom; klass är en rent social indelning utan någon biologisk grund. Kanske skulle "kön" kunna vara en lika ogrundad princip, en rent social indelning, och alla tankar om att det skulle ha något med biologi att göra vara en ren fördom?

8 8 Somliga experimenterar faktiskt med den tanken. Och det bör göras, vi bör tänka efter om det skulle kunna vara så. Även om det med "våra" idéer, här och nu, kan verka absurt. Men jag anser alltså att kön finns i någon bemärkelse. För att det i motsats till exempelvis klass och kast finns på ett eller annat sätt i alla kända samhällen. Och det har en förklaring: Det finns eftersom vi människor har sexuell reproduktion. Det vill säga: För att en ny människa skall bli till krävs det att två redan existerande människor av olika sort kommer tillsammans på ett visst sätt och blandar sin arvsmassa med varandra. Rent biologiskt sett så behövs det två sorters människor för att arten skall leva vidare. Och det gäller ju många andra arter också. Inte alla, men så pass många att det verkar vara en biologiskt funktionell princip att det skall finnas två sorter. Denna sortindelning, på det planet, kan vi kalla kön. För att skilja det från allt det andra som sedan händer och som inte är givet. Och som därför behöver ett annat namn, och som vi kan kalla genus. Sedan är det en annan sak att det inte är så lätt att avgöra vad som faktiskt är biologiskt givet och inte. Ju mer man har studerat genus, desto mer verkar vara genus, och allt mindre blir kvar som kön (det vill säga biologi eller natur i någon strikt bemärkelse). Till och med kroppen påverkas av det kulturella, det vill säga våra idéer, och av det sociala, det vill säga hur vi organiserar oss i samhällen. Det påverkar exempelvis sådana kroppsliga saker som om kvinnor lever längre än män i genomsnitt, som de gör nu i Europa, eller tvärtom, som fallet var tidigare i Europa, och fortfarande är på många ställen i världen; det påverkar vem som har (utvecklar) störst muskler, vilka sjukdomar kvinnor och män tenderar att få... hur stora de kroppsliga skillnaderna är mellan kvinnor och män... Det mesta av det vi uppfattar som kroppsligt är faktiskt mer genus än kön. Vi människor använder oss ju av idéer, tänkande, inlärning, gemensamma kulturella konstruktioner, för att överleva. Vi är djur, vi har instinkter, men de räcker inte, vi är så illa tvungna att bygga samhällen och kommunicera med varandra för att klara oss. Därför är det egentligen fel att ställa frågor om vad som är natur och vad som är kultur. Det är människans natur att skapa kultur! Vi observerar, tolkar, uppfinner det verkar vara biologiskt givet, det utmärker oss som art. Och det är det som ger de stora variationerna i tid och rum. Alltså helt följdriktigt: Vi bygger stora sociala och kulturella konstruktioner även kring kön. Vi använder kön till exempel för att organisera de nödvändiga sysslorna. Vi använder kön för att organisera släktskapssystem, politiska system, företag...

9 9 Det var i USA som man började kalla detta som görs med kön för gender översatt till svenska blir det genus. Det är en grammatisk term. Det är en metafor, men en praktisk sådan. Genus i grammatiken är godtyckligt det är ingen i stolen inneboende egenskap som gör att man kallar den för den, ingen i bordet inneboende egenskap som gör att man kallar det för det. Solen är manlig på spanska (el sol) och kvinnlig på tyska (die Sonne). Det är bara något som har blivit så i språket. Slumpens skördar. Samma sak med genusförhållandena i mänskliga samhällen, de är också tämligen godtyckliga. Precis som i grammatiken används kön till att sortera en massa saker som inte har med fortplantningen att göra. Som att skärt är en kvinnlig färg, blått manlig. Har färger kön? Knappast. Men genus har de och olika genus i olika tider, på olika platser. Men uppdelningen kön-genus har blivit väldigt omdebatterad. Den bygger ju på sätt och vis just på idén att natur och kultur skulle vara olika saker, stå i motsatsförhållande till varandra. Det är en gammal och mycket djupt rotad västerländsk idé, men den är inte universell, och vi får inte ta den för given som osynlig utgångspunkt om vi skall komma vidare i vårt tänkande om kvinnor och män och eventuella andra sorter. Det är ett argument som gör att somliga inte vill använda termen genus utan säger kön istället. Det finns fler. Ett annat är att genus är ett konstigt ord, vilket skulle vara en nackdel. Men jag tycker det är en fördel! Konstiga ord som inte används i vardagsspråket är mindre laddade med för-förståelser, därför bättre ägnade åt tankearbete med kritisk ansats. Andra tycker inte om ordet genus för att det för tankarna till grammatiken men det var som sagt själva utgångspunkten, att föra över en term som i grammatiken betecknar godtycklig kategorisering, för att kraftigt påpeka att det mesta som vi uppfattar som naturgivet i kvinnors och mäns roller, sysslor, personligheter och så vidare inte är naturgivet utan socialt och kulturellt konstruerat. Åter andra säger att de förstår att det behövs ett annat ord än sex i engelskan (eftersom det betyder både kön och sexualitet), alltså är gender bra på engelska, men på svenska behöver vi inte den uppdelningen för det svenska ordet kön betyder både kön och genus. Jag är inte riktigt säker på att det är så, och om det är så, så är det en del av problemet: att man naturaliserar, ser som kön, alltså biologiskt givet, även det som inte är det. Om ett ord betyder två eller flera saker finns alltid en inbyggd risk för betydelseglidningar. Slutligen finns det många som är rädda för att ordet genus urvattnas, blir politiskt ofarligt, när det anammas, ofta mycket okritiskt, av allehanda officiella institutioner, politiker, byråkrater. Den rädslan delar jag, den risken är tydlig idag men jag undrar om det inte är ofrånkomligt att kritiska termer urvattnas när de förs över från det vetenskapliga språket till det vardagliga eller politiska. Och alldeles särskilt när det gäller sådana känsliga saker som kön/genus. Det skulle nog drabba vilken term vi än väljer att använda.

10 10 Personligen kan jag inte se några goda skäl till att inte använda termen genus. Ordet kön däremot tycker jag är farligt. Det är laddat, fullpackat med gamla och djupt rotade naturaliserande föreställningar. Även om man inte kan dra en klar gräns mellan det givna och det mänskligt skapade för det kan man inte, det är en del av det vi ständigt ställer nya frågor kring så är ordet kön, i vårt språk, här och nu, och sedan några sekler tillbaka, ett ord som blandar ihop de båda på ett ideologiskt sätt, tycker jag. Och det är farligt för kvinnor, det är tankefigurer som har använts mycket och länge och tills helt nyligen för att legitimera underordningen av kvinnor. "Kvinnor skall vara hemma med barnen för de har moderliga instinkter... män får vara otrogna, för de kan inte rå för det, det är deras natur..." Men inom genusforskningen eller könsforskningen är vi överens om att vilken term vi använder spelar mindre roll, för grundantagandet är ändå att kön/genus är mer kulturellt/socialt än biologiskt, och att det är kön/genusforskningens uppgift att undersöka detta. Inte förneka att det materiella eller naturliga eller biologiska finns (de flesta av oss i alla fall) men ifrågasätta alla påståenden om att biologin styr mänskligt liv. Alla tvärsäkra påståenden om relationer mellan till exempel hormoner och sociala och kulturella företeelser bör sättas under lupp och granskas mycket noga. Alldeles särskilt om de påstås vara oundvikliga och ständigt likadana. Varken naturen eller kulturen står stilla, de är dynamiska, inte statiska. Förutom debatten om termerna genus och kön finns det debatter om det skall heta kvinnoforskning eller genusforskning. I Sverige har man också använt termer som jämställdhetsforskning och könsrollsforskning. Och detta har med maktperspektiv att göra, det är de flesta överens om, fast det kan tolkas på olika sätt. Makt kan ses som en relation. Dels som hierarki: om någon är underordnad så är någon annan överordnad. Dels mer generellt: om någon har möjligheter att göra något som någon annan inte kan eller får göra, så påverkar det hur de förhåller sig till varandra. Skall man studera maktförhållanden kan man alltså inte studera bara den ena delen av relationen, bara den underordnade gruppen eller personen. Kvinnoforskningen handlade faktiskt aldrig bara om kvinnor utan om relationen mellan kvinnor och män. Kvinnoforskning i strikt bemärkelse kan man säga att det är när man synliggör kvinnor, beskriver kvinnors förehavanden, villkor, synpunkter och så vidare. I den mån kvinnor fortfarande är mindre synliga än män i forskningen, så behövs denna typ av forskning fortfarande. Och den kan ses som maktkritisk, den också. Men så fort man vill fråga varför det ser ut som det gör, eller sätta in dessa beskrivningar i ett sammanhang, då kommer männen med i bilden. Oundvikligen. Om vi säger att män har vissa maktresurser pengar, kontakter, rösträtt... som kvinnor inte har, så jämför vi ju faktiskt. När vi säger något om den ena kategorin, så säger vi också något, explicit eller implicit, om den andra. Oundvikligen.

11 11 Genus handlar alltså inte bara om kvinnor. Kvinnor och män är två kategorier som definierar varandra (i de flesta samhällen, där man bara håller sig med två genuskategorier), på samma sätt som högt och lågt eller ljus och mörker. Om man talar om det ena, talar man implicit om det andra också. Genusforskningen är därför av lika stor vikt för män som kvinnor. Därför är genusforskning ett bättre namn än kvinnoforskning. Det är en mer övergripande term. Den kan vara feministisk eller inte, den kan indelas i kvinnoforskning, mansforskning, queerforskning, med mera. Genusvetenskap är namnet på all kunskap på detta område. Termen genus visar också att det är hela samhället man studerar, hela det mänskliga livet. Inte bara någon speciell bit. Inte bara arbetsmarknaden. Inte bara sexualitet eller kärlek. Inte bara relationerna inom kärnfamiljen. Inte bara människors känsla av att identifiera sig med en genuskategori hellre än den andra. Utan allt detta och mycket mer. Och hur de olika aspekterna eller delarna hänger ihop med varandra. Det är ett stort studieobjekt. Det är på sätt och vis allting som har med människor att göra. Och just därför att studieobjektet är så stort, måste genusforskningen vara tvärvetenskaplig. Teoriutvecklingen har varit snabb, den empiriska kunskapen har också vuxit enormt. Om än väldigt ojämnt: somliga ämnen har legat långt framme, medan andra fortfarande kämpar för att börja ringa in genusaspekterna i det egna ämnet. Det är alltså viktigt att genusperspektivet utvecklas inom alla discipliner. För att alla genusrelevanta frågor skall kunna ställas, för att alla kunskapsområden skall utsättas för denna kritiska blick. Men det görs förstås på olika sätt. Jag hade tänkt dra några exempel på genusfrågor som ställs inom olika ämnen, men det hinner vi inte med, och ni kan nog föreställa er på ett ungefär. Se också boken Genusvägar, och häftena från Högskoleverket. (De senare kan beställas gratis.) 2 Resultaten av genusperspektivets tillämpning ser olika ut inom olika ämnen. Frågorna som ställs varierar. Men frågor och resultat möts på ett tvärvetenskapligt fält, där genusforskare från olika discipliner diskuterar och lär av varandra. Där förfinas frågorna. Och därför behövs de tvärvetenskapliga mötesplatserna. De är livsviktiga för genusforskare inom alla ämnen. Även om den mesta genusforskningen faktiskt utförs inom olika traditionella ämnen. Ända från början har tvärvetenskapligheten varit framträdande och det finns alltså goda skäl till det. Och idag kan man knappast börja tillämpa ett genusperspektiv inom ett ämne, vilket som 2 Eller se min bok Genusforskning. Där finns exempel på sid 38 ff.

12 12 helst, utan att sätta sig in i vad som har gjorts, inte bara inom det egna ämnet utan också tvärvetenskapligt. Det betyder kanske att genusvetenskapen håller på att bli ett ämne. Och nu finns det också flera professurer. Liksom grundutbildningar. Och till och med forskarutbildningar. Hur går det då med tvärvetenskapligheten? Det är kanske ett problem, kanske inte. Jag tror de allra flesta av oss som arbetar med genus är ganska så överens om att vi måste värna både om den tvärvetenskapliga mötesplatsen och om utvecklingen av genusforskningen inom alla andra ämnen. Vi har i snart trettio år talat om att vi måste stå på två ben det är detta vi menar. Alltså: Genusforskningen handlar inte bara om jämställdhet, inte bara om kropp och sexualitet, eller någon annan konkret aspekt på livet. Det handlar absolut inte bara om att definiera orättvisor. Det är snarare allt detta och mycket mer i relation till vartannat all slags genuskunskap inom ett ämne, vilket som helst, medför ifrågasättanden av självklarheter inom något annat. För som sagt, det finns en kritisk utgångspunkt, som är gemensam, och en gemensam målsättning att förstå "det här med kvinnligt och manligt" som det stora fenomen det är i våra liv. Ett gemensamt studieobjekt men kring det rikligt med variationer, efter ämne, efter teoretiska inriktningar, och efter vad man kan mena med "kritisk ansats" och vad man har för uppfattningar om vad som är ett gott samhälle, hur man skulle vilja förändra det som nu är. ************************************************** Frågor, kommentarer...? 3 3 Jag hade i allmänhet med mig några böcker som exempel på god genusforskning och skickade runt dem i publiken.