Christoffer Johansson

Transkript

1 Jag har läst Cathrin Wasshedes avhandling Passionerad Politik - Om motstånd mot heteronormativ könsmakt (2010). Wasshede vill i sin avhandling, som titeln avslöjar, undersöka hur motstånd görs mot en heteronormativ könsmakt, vilket hon gör genom att intervjua olika normöverskridande personer som anser sig vara någon sort av aktivist. Normöverskridande har för Wasshede både en kroppslig och en sexualitetsaspekt. Den kroppsliga kan innebära att bära icke-könsstereotypa kläder, eller att benämna sig som exempelvis intergender eller trans. Sexualitetsbenämningen innebär helt enkelt en benämning av sig själv som icke-hetero, exempelvis bi- poly- eller pansexuell. Bland hennes aktivistinformanter finns bland annat feminister, djurrättsaktivister, queeraktivister, anarkister, syndikalister och antirasister (Wasshede, 2010; 18). Anledningen till att hon faktiskt har valt just dessa grupper, trots vissas kanske lite mer extrema approach, är att hon anser att de har intensiva queera försök till förändring av normer kring kön och sexualitet, att den nuvarande aktivismen idag är en fortsättning från och 70-talets aktivism som faktiskt ledde till en samhällelig förändring och att i denna grupp det ofta finns en kritik mot den rådande jämställdhetsdiskursen i Sverige idag (Wasshede, 2010; 18-19). Hon väljer även att genomgående kalla dessa olika grupper för rörelsekulturer vilket hon motiverar med att de är en del utav en social rörelse som har som mål att förändra samhället. Den är även i ständig rörelse vars gränser och normer hela tiden förflyttas och att det faktiskt inte är en rörelse hon studerar, utan flera. Den är heterogen, men skapar ändå ett kollektiv som de kan förhålla sig till (Wasshede, 2010; 73-74). Hon genomför sin studie i Göteborg då det är en större stad med en större heterogenitet och som har en stark aktivistisk bakgrund (Wasshede, 2010; 75-77). En av anledningarna till att jag valde just denna avhandlingen att titta närmare på var först och främst för att Wasshede intervjuade sina informanter, något som jag och Vanessa har tänkt gör i vår uppsats. Jag har själv bara intervjuat människor till min uppsats i grundkursen i genusvetenskap så jag behövde tips för strategiska upplägg, hur en förbereder sig bäst inför intervjun och vilka etiska aspekter som en behöver ta i beaktning när intervjuer görs. Den andra är att avhandlingen berör ett politiskt fält, vilket egentligen inte helt direkt knyter an till det ämne jag vill beröra, men jag tänkte att den kan ge en bra inkörsport 1

2 till hur en kan tänka kring politiska frågor och dilemman. Wasshede är både lärare och forskare på den sociologiska institutionen på Göteborgs universitet, men har även en filosofie doktor i genusvetenskap. För mig ligger sociologi och genusvetenskap nära varandra och Passionerad Politik behandlar (för mig) en typisk genusvetenskaplig fråga, nämligen den om heteronormativitet och vägar/medel bortom den. Hon riktar explicit in sig på intersektionen mellan kön och genus och kopplar detta till bland annat en poststrukturalistisk approach, dock utan att helt dekonstruera de begrepp som hennes informanter själv använder och måste förhålla sig till (Wasshede, 2010; 30,35,37). Hon försöker i en genusvetenskaplig anda försöka förstå hur kön och sexualitet skapas och upprätthålls (Wasshede, 2010; 34-35), även där en frihet från dessa normer ska råda. Wasshedes uttalade normkritik kopplar henne till den genusvetenskapliga fåran, då när jag läste sociologi inte såg speciellt mycket utav den varan. Att Wasshede också har en genomgående diskussion kring makt och maktrelationer, hur makt skapas, upprätthålls och vad det kan vara för något (Wasshede, 2010; 25-26, 28), är ytterligare en indikator. Som jag förstår det, går det inte att studera genus utan att också studera makt av något slag eller på någon nivå, något som hon är mycket medveten om. Att min valda avhandling har en politisk kontext, och att jag kan med dess konklusioner se hur den kan användas till att förändra det politiska klimatet i Sverige, hävdar jag att den befinner sig inom genusvetenskapen. Det personliga är politiskt har jag fått lära mig och avhandlingen visar tydligt på den logiken. Med detta sagt så är hennes val utav teoretiker inte heller något som är främmande för den genusvetenskapliga traditionen. Hon använder sig utav samma teoretiker som jag själv har stött på under mina år på genuscentrum såsom Butler, Lykke, Foucault, Wittig och Reich. Att Wasshede också lånar tankar, idéer och begrepp från andra discipliner än den genusvetneskapliga tycker jag kan tolkas som ett typsikt drag för den. Denna bredd visar att genusvetenskap är tvärvetenskaplig vilket också berikar den. Något som jag tycker är den mest avgörande faktorn till att hon rör sig på den genusvetenskapliga fältet är hennes egen situering i texten. Jag vet själv inte någon 2

3 annan disciplin som gör det lika explicit. Innan jag riktigt går in på hennes teoretiska utgångspunkter vill jag som sagt börja med att tala om hur Wasshede själv positionerar sig i texten, då det är en bra fingervisning på hur hon själv uppfattar vad kunskap är och hur den produceras. Hon börjar med att tala om att det som hon i texten kallar "jag" är i en ständig rörelse, att detta "jag" är i beroendeställning, rör sig olika till vilka informanter hon möter (Wasshede, 2010; 60). Jag hävdar att i och med detta har hon hållit sig sann till Haraway som menar att det inte finns en oskyldig identitet och att en måste erkänna mobila identiteter och dessutom vara ansvarig för det (Haraway, 1991,2004; 89). I och med denna syn på jaget anser jag att hon ansluter sig till en poststrukturalistisk tradition som ser sanning som något tillfälligt (Ambjörnsson, 2006; 43). Wasshede själv understryker tydligt att hon ser all kunskap som situerad, alltså att det inte finns någon neutral kunskapsproduktion (Wasshede, 2010; 60). Hon berör hur hon själv uppfattar sig, nämligen bland annat som vit, lesbisk, kvinna, akademiker och feminist, men det hon istället vill fokusera på är hennes egen solidarisering med hennes informanter (Wasshede, 2010; 61). Då informanterna kan ses komma från ett underifrånperspektiv finns det en risk för att romantisera deras position, något Haraway varnar för och som Wasshede själv är medveten om, då det kan finnas en risk att bara se det en själv vill se (Haraway, 1991, 2004; 88, Wasshede, 2010; 61). Att se från ett underifrånperspektiv är enligt Wasshede ett sätt att stärka objektivitet, men att det är inte någon reserverad plats, utan kan intas utav vem som helst. Ingen grupp har en mer privilegierad plats, utan god vetenskap kräver flera röster (Wasshede, 2010; 62-63, Haraway, 1991, 2004; 88). Wasshede talar också om att marginaliserad grupper har ett epistemologiskt värde då dessa gruppers position ger andra perspektiv, vilket leder till att nya kritiska frågor kan uppstå och diskuteras (Wasshede, 2010; 63, Haraway, 1991, 2004; 88, Lykke, 2009; ). Jag tycker att Wasshede är väl insatt i både Haraways begrepp och vikten av hennes egen situering. Hon är medveten om att hon måste arbeta med sig själv för att ordentligt och kritiskt kunna analysera sitt material (Wasshede. 2010; 61), något som jag tolkar att hon har full förståelse för att hon är en del av den kunskap som skapas (Lykke, 2009; 20). Dock blir det för mig inte tillräckligt. Det ska erkännas att jag inte är så väl insatt i hur en situering bör ser ut, men Wasshedes korta redogöring för den i 3

4 en avhandling känns otillfredsställande, innan hon raskt går vidare till nästa diskussion. Jag får bara en bråkdel utav det jag egentligen hade velat se. Vidare, så anser hon att det främst är olika diskurser som formar vår verklighet. Hon erkänner en verklighet "där ute" men att vi aldrig kan få tillgång till den för så fort vi talat om den har vi också internaliserar den och gjort den subjektiv (Wasshede, 2010; 65). Detta tankesätt kopplar jag samman med den såkallade "sanningens död" (Lykke, 2009; 20) där den relativism en då försätter sig i hindrar ett kunskapsproducerande arbete. Men med situering i åtanke skulle jag istället vilja förstå det som insikter istället för kunskap, att vi kan nå insikter om världen som kan placeras lokalt och situerat, och som en kan jobba politiskt med, men detta är en annan diskussion i sig. Så för att komma närmare denna verklighet använder hon sig utav dekonstruktion utav språket i Foucaults anda. (Wasshede, 2010; 64-65). Hon motsätter sig en åtskillnad utav materialitet och diskurs, då diskurser får materiella konsekvenser. Diskurser skapar praktiker som har den möjligheten att destabilisera normen. Wasshede utvecklar Scotts tankar om erfarenheter som diskursiv händelse. Subjektet i sig reduceras då inte till enbart en talakt, i en diskurs eller via performativitet, för att referera till queerteorin, men är inte heller ett helt autonomt själv (Wasshede, 2010; 66-67). Denna ovilja att enbart se till språket och inte väga in materialitet är en tanke som återkommer i Hemmings kartläggning om feministiska narrativ rörande Return (Hemmings, 2011; 101), men mer om materialitet och diskurs längre fram. Wasshede har i sin avhandling strukturerat upp fem olika teoretiska utgångspunkter; könsmakt och heteronormativitet, intersektionalitet som fortsätter i könade sexualiteter och sexualiserade kön, motstånd och till sist konstruktionen av ett vi, där jag inte närmare kommer att beröra den sistnämnda. Jag tänker behandla utgångspunkterna en åt gången då jag upplever att hon gjort det omöjligt för mig att göra det på något annat sätt eftersom hon har så många olika begrepp hon vill jobba med. Hon inleder sektionen om könsmakt och heteronormativitet genom att förklara att hon ser gruppen kvinnor som underordnade av gruppen män, dock med att poängtera att det finns undantag inom båda dessa grupper (Wasshede, 2010; 25). Hon ser alltså med andra ord att makt är något som är rörligt. Hon erkänner sig till Foucaults syn på makt, nämligen den att makten är lokal, ostadig och skapas i varje ögonblick. Wasshede 4

5 tycker dock att det är problematiskt med Foucaults maktteori då den utesluter vissa maktstrukturer genom att hävda att all makt är flytande (Wasshede, 2010; 26), såsom den att kvinnor underordnas män. Då hon är medveten om den bristen har hon också möjlighet till att komma runt det. Jag tänker mig att med insikten om att makt är rörligt kan det kopplas till hennes informanter, vilket hon endast låter hinta här (Wasshede, 2010; 26). Om vi antar att Foucault är helt rätt i sitt antagande om makt, bör det då innebära att Wasshede kan se sina informanter skapa, i sitt motstånd, en egen maktdimension att förhålla sig till. Genom att dekonstruera deras handlingar kan hon se vart makten ligger. När Wasshede sedan diskuterar sin syn på heteronormativitet använder hon sig utav Richs och Wittiga tankar kring det, vilka säger att heteronormativiteten hindrar skapandet utav alternativa kategorier (Wasshede, 2010; 27). För min del känns det som att det är precis det som hennes informanter gör, skapar alternativ som ett kollektiv. Även om de normativt kanske inte tillåts existera, gör de det ändå och där tror jag att storstadens anonymitet och större tolerans har en avgörande faktor. Att Wasshede inte väger in detta ser jag som en brist i hennes lokalisering av informanterna. Men utifrån detta gör hon en viktig distinktion mellan att se heterosexualitet som samhällelig uttalad norm och heterosexualitet som praktik (Wasshede, 2010; 27). Detta möjliggör att se hur även heterosexuella praktiker kan falla utanför en normerande ram där Rubins normalitetscirkel kunde hjälpa henne att förtydliga detta (Ambjörnsson, 2006; 86). Något jag finner intressant är att hon tar hjälp av Foucaults begrepp biopolitik för att förstå hur makt sammanhänger med kön och sexualitet. Det är politiska och ekonomiska behov som har lagt beslag på dem genom att de säkerställer heterosexualitet genom redproduktion och en tillgång till arbetskraft (Wasshede, 2010; 28-29). Genom detta vill hon hävda att sexualiteten då också blir en materiell fråga som inte kan reduceras till något kulturellt (Wasshede, 2010; 29, jämför Butler, 1997). Med denna insikt gör hon en viktig poäng att en inte kan skapa relevant kunskap om kön utan ett beaktande av sexualitet (Wasshede, 2010; 29). Hennes syn på sexualitet som något materiellt gör att jag tycker mig se en viss koppling till Hemmings narrativ om Return. Här vill Wasshede ta tillbaka det som poststrukturalismen har lämnat, nämligen fokus på bland annat erfarenheter och 5

6 politisk ekonomi. Hon gör det som Hemmings föreslår bör göras, att gå tillbaka till att analysera erfarenheter, dekonstruktion och materiella realiteter, något som en återigen faktiskt kan ta på (Hemmings, 2011; 97). Från föregående diskussion är steget till hur hon förstår intersektionalitet inte långt. Hon prioriterar just intersektionen mellan kön och sexualitet då det är det informanterna gör motstånd mot. Hon är medveten om att andra intersektioners maktordningar, men hon rättfärdigar detta genom Andersen och Hill Collins argumentation om att det inte handlar om att väga in så många intersektioner det går, utan att ha ett intersektionellt synsätt på maktordningarna (Wasshede, 2010; 30). Jag kan förstå nyttan med att spara på intersektionerna för att inte får en rörig och flytande analys, men jag känner att hon blir lite blind för den roll som klass har och som jag ser det, starkt närvarande med tanke på hennes val av informanter. Hon kan se motståndet mot kön och sexualitet, men blir det en rättvis bild för det politiska mål informanterna också har? För Wasshede är intersektionalitet intimt kopplat till gränserfarenheter, det som hamnar emellan två världar, vilket är ett viktigt begrepp för avhandlingen (Wasshede, 2010; 32). Hon anammar sin förståelse av intersektion med hjälp av Lykke som menar att maktsymmetrier intra-agerar, transformerar varandra under samspelet där det ena inte kan sägas komma före det andra (Wasshede, 2010; 33). Detta hänger ihop med det hon tidigare berört, nämligen att en inte kan göra kön utan att också samtidigt göra sexualitet. Här erkänner hon dock att hon gör en analytisk distinktion av de båda för att möjliggöra en analys, men att det är en konstruktion (Wasshede, 2010; 34). Detta kommer att belysas närmare nedan. Hon fortsätter i nästa avsnitt med att säga att hon ser sexuella identitetskategorier till en viss del som stabila eftersom människor måste förhålla sig till dem för att kunna göra motstånd. Eftersom de normbrytande informanterna lever med heteronormativitet som referensram blir de på nåt sätt en outsider within (Hill Collins, 1986, 2004; 194). Maktpunkterna ligger i dessa relativt stabila begrepp och det vore då kontraproduktivt att helt ta fasta på det rörliga (Wasshede, 2010; 34). Här förstår jag Wasshede utifrån McCalls intrakategoriella perspektiv. Den intrakategoriella approachen innebär att en erkänner stabila kategorier vid en viss fixerad punkt, men fortfarande har ett kritiskt förhållningssätt mot dessa kategorier, vilket på nåt sätt 6

7 rimmar med hennes tidigare diskussion om dekonstruktion av diskurser. På så sätt kan en finna de gränserfarenheter som Wasshede är ute efter genom levd erfarenhet av hennes informanter (McCall, 2005; 1774, Hemmings, 2011; 97). Det handlar om ett strategiskt användande utav kategorier, där något måste inkluderas och annat exkluderas (McCall, 2005; 1777). Wasshede försöker göra just detta genom att väga in både hetero- bi- homo- poly- och pansexualitet i kategorin sexualitet, men hon gör det utan att ta ansvar för det (Lykke, 2009; 22) via en diskussion, exempelvis genom att försvara varför hon väljer att inte synliggöra asexualitet som en möjlig del av aktivisternas motstånd. Den intrakategoriella approachen hjälper alltså en att synliggöra processer där kategorier blir till, reproducerade och resisterade (McCall, 2005; 1783) vilket jag tycker Wasshede lyckas med i och med denna hållning. Utifrån detta går Wasshede vidare till Butlers begrepp den heterosexuella matrisen, vilken hon dock inte använder sig utav i analysen, men hon anser att den tillför ett viktigt element, nämligen obegriplighet, hur kroppar och kön blir kulturellt obegripliga om de avviker från denna logik (Wasshede, 2010; 37). Även om hon själv inte kopplar detta till de tre begrepp om identifikation som kommer nedan, tror jag det är där hon vill landa. Jag anser att hon missar en viktig poäng genom att inte genomgående använda den, nämligen att hon med hjälp av matrisen kan påvisa hur denna logik är en konstruerad och normaliserad en genom könsmaktsordningen och att det är möjligt att göra motstånd mot den. I utgångspunkten motstånd fokuserar hon på identifikation, istället för identitet, då hon anser att identifikation är mer öppet för föränderlighet, ett görande (Wasshede, 2010; 41). Med det i åtanke använder hon litteraturvetaren Macdonells tre begrepp om identifikation, nämligen identifikation; exempelvis om en biologisk kvinna säger hon är en kvinna, motidentifikation; exempelvis om en man säger att han inte är en kvinna och denna är alltid beroende av den första formen och den sista disidentifikation; vilket innebär att en inte alls gör sig begriplig genom att exempelvis benämna sig som intergender (Wasshede, 2010; 42). Hon använder Butler som menar att en kollektiv disidentifikation är en feministisk och queer politik där det används som ett kreativt motstånd (Wasshede, 2010; 43). Som sidonot till denna insikten vill jag visa på poststrukturalismens släktskap till Black Feminism, alltså ett ifrågasättande om universell kunskapsproduktion och dekonstruktion utav rådande 7

8 hegemonier. Genom bell hooks tal om marginalitet som skapande av alternativa rum som ger en möjlighet till kreativitet (hooks, 1990, 2004; 157) ser jag att Wasshede kan använda denna tanke om marginalisering i sin egen avhandling. Kanske lite långtgående från Black Feminism, men om en översätter den vita manliga normen till heteronormativitet istället, som benämner avvikarna som "den andre", tror jag att hon kan få en större förståelse för hur informanterna devalueras för sin avvikande position (Hill Collins, 1986, 2004; 108). Hon vill här skriva in kroppen genom att använda sig utav filosofen Oksalas tolkning av gränserfarenheter, någon Oksala kallar den erfarande kroppen (Wasshede, 2010; 45). Enligt Oksala kan gränserna för vad denna kropp kan erfara aldrig definieras fullständigt, vilket gör att kroppen kan förvränga och mångfaldiga de definitioner och klassifikationer som är kopplade till erfarenheter. Den utmanar gränser och normer samtidigt som den synliggör gränsen för vad som är normalt och begripligt (Wasshede, 2010; 45). I den efterkommande diskussionen kopplat Wasshede detta begrepp endast till sexualitet, men jag ser potential till att även tolka in kön och genus. Som hon innan nämner säger hon att kön och sexualitet är avhängiga varandra, men att det i detta fallet glöms bort. För lappa detta hade Butlers förståelse för kroppsmaterialism i Bodies that Matter (1993) där kön och genus också ses som performativt, hjälper Wasshede att koppla samman den diskursiva och den kroppsliga approach hon vill ha (Lykke, 2009; 100). Hon har ett sista stycke om konstruktionen om ett vi ser jag mest som en diskussion om vad olika teoretiker säger om det, och inte något om vad hon skulle kunna tänkas använda för sin avhandling. Det enda som framkommer konkret är att hon ser grupper som heterogena och att de uppstår i en inkluderings- och exkluderingsprocess (Wasshede, 2010; 49). Detta leder mig in till att jag vill diskutera de teorier och begrepp hon valt. Hon har fram tills nu haft en uppsjö av begrepp, teorier och teoretiker hon vill väga in i sin avhandling så det känns som om att det inte fanns möjlighet till ännu fler i det sista stycket. Hon har en rad olika ingångar, som alla känns relevanta, men som jag ibland upplever saknar en tydlig röd tråd. Jag har i texten verkligen sållat och valt att bara presentera en bråkdel av det hon presenterar för att få någon substans. Genom att hon har detta väldigt breda perspektiv tror jag sannolikheten är stor att hon missar viktiga 8

9 detaljer när en ska beakta alla de utgångspunkter hon har. Jag tror att hon hade vunnit på att hålla sig till en teori och sedan ta in några få andra begrepp för att problematisera och komplettera teorin. Queerteori borde vara hennes övergripande teori, då hon ligger nära Foucaults makt- och diskursförstålse med dekonstruktion som ledstjärna, ställer sig nära Wittig och Reich och har Butler ständigt närvarande i då hon är kritisk till essentialism. Queerteori anser jag kommer med en bra approch till språket genom performativitetsbegreppet då jag anser att aktivisterna utför olika talakter för att disidentifiera sig från heteronormen. Istället för alla de sidoteorier och begrepp hon leder en in på glömmer hon språket. Hon är medveten om det, men lämnar det utanför, trots att det är intervjuer hon genomför. 9

10 Litteraturlista Ambjörnsson, Fanny (2006). Vad är Queer?, Natur och Kultur, Stockholm Butler, Judith (1997). Merely Cultural. Social Text (52/53) Haraway, Donna (1991). Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective i Harding, Sandra (2004). The Feminist Standpoint Theory Reader: Intellectual and Political Controversies (red.) Routledge, Great Britain Hemmings, Claire (2011). Why stories matter: the political grammar of feminist theory. Durham: Duke University Press Hill Collins, Patricia (1986). Learning from the Outsider Within: The Sociological Significance of Black Feminist Thought i Harding, Sandra (2004). The Feminist Standpoint Theory Reader: Intellectual and Political Controversies (red.) Routledge, Great Britain hooks, bell (1990). Choosing the Margin as a Space of Radical Openness i Harding, Sandra (2004). The Feminist Standpoint Theory Reader: Intellectual and Political Controversies (red.) Routledge, Great Britain Lykke, Nina (2009). Genusforskning en guide till feministisk teori, metodologi och skrift, Stockholm: Liber McCall, Leslie (2005) The complexity of intersectionality. SIGNS 30: 3 10