INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Behind straight curtains 1. Glidningar i språket 1. Till synes heteronormativ men med queera läckage 2

Transkript

1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SIDA Behind straight curtains 1 Glidningar i språket 1 Till synes heteronormativ men med queera läckage 2 Destabilisering genom performativ 4 Om materia och feministisk nutidshistoria 5 Kollektiv, kategori eller ingetdera? 6 Vidare om intersektionalitet 7 Metodologin och förmedlande av kunskap 8 KÄLLFÖRTECKNING 10 0

2 Behind Straight Curtains Sedan två år tillbaka har jag inom olika akademiska discipliner hört talas om Katarina Bonneviers avhandling Behind straight curtains, towards a queer feminist theory of architecture. Jag har lockats men dragit mig för att läsa den, mycket på grund av en rädsla för akademisk engelska, men i den här delkursen var stunden alltså kommen! Valet av avhandling är logiskt eftersom jag kommer använda texten inte bara i denna delkurs, utan även som källa i min och Ida Johanssons C-uppsats senare i vår. Katarina Bonnevier betraktar arkitektur som iscensättningar, vilka är både skapade och skapare av subjekt. Ida och jag kommer fokusera liknande, med inriktning på specifika offentliga miljöer. Avhandlingen är drygt fyra hundra sidor lång och är skriven år 2007 på Arkitekturhögskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Bonnevier situerar varken sig själv eller disciplinen men förklarar att hon fokuserar på tre teman; arkitektur, queer och teatraliskhet. Glidningar i språket Behind straight curtains är skriven på engelska och jag gör översättningar värda att uppmärksamma. Exempelvis översätter jag Bonneviers gender till kön, trots att ordet direktöversatt motsvarar svenskans genus. Här kan ni, kära klasskamrater, förstås resonera annorlunda. Jag grundar hur som helst valet i den omfattning vilken Bonnevier grundar sin diskussion på teoretikern Judith Butlers förståelseramar. Genusvetaren Nina Lykke förklarar i Genusforskning en guide till feministisk teori, metodologi och skrift hur betydelsen av begreppen kön och genus skiftar i olika språk och inom olika teorier och hon talar specifikt om Butlers resonemang kring begreppet. Dikotomin genus/kön skapades med syfte att uppmärksamma att det inte fanns något inneboende i olika grupper (inledningsvis specifikt gruppen kvinnor) som ställde dem i underläge i en (köns)maktordning, utan förtrycket var socialt skapat (2009: 34-5). Lykke förklarar att uppdelningen är problematiserad inom feministisk forskning: Bland andra kritiserar Butler dikotomin att vara reduktionistisk och ohållbar. Kön, allt kön, är diskursivt skapat. Lykke förklarar Butlers uppfattning: Sexuella praktiker och identiteter är könade och därför av intresse för genusforskningen, och såväl biologiskt kön och sexualitet som socialt kön är diskursivt konstruerade i samspel med varandra (2009: 42). Med det sagt ligger inte vikten i ifall jag använder begreppet kön eller genus i den här texten, utan snarare i att de två (motsvarande biologi och kultur) inte ska särskiljas utan är ett. 1

3 Jag har även fått ta ställning till översättandet av vissa o/könade begrepp. Till exempel benämner Bonnevier bokens huvudpersoner som (i historien inskrivna) heroes, det vill säga som hjältar snarare än det feminint böjda ordet heroins, hjältinnor. Sådana böjningar bör problematiseras: Hjälte kan vara implicit kodat manligt i sin förklädda neutralitet precis som arkitektur? Nej, Bonnevier motsätter sig könskodade dualismer i sina queera läsningar och menar att iscensättningar (liv, byggnader) varken är neutrala eller manliga/kvinnliga. Detta markerar hon genom begreppet heteronormativitet och Butlers heterosexuella matris (2007: 370). Världen är inte så hetero som normen vill vilseleda och människor är inte bara antingen män eller kvinnor vilka åtrår varandra som motsatser. På så vis fungerar kanske Bonneviers ordval, eller hur jag väljer att översätta dem till svenska. Dock är det okönade förhållningssättet inte genomgående i hela avhandlingen, utan Bonnevier använder till exempel begreppet mistresses (älskarinnor). Ett okönat alternativ hade kunnat vara exempelvis lovers, ett begrepp som står utan könade variationer. Valet kan inte grunda sig i det engelska respektive svenska språkets begränsningar, då det uppenbarligen finns alternativ att välja mellan. Att Bonnevier inte är konsekvent i sitt o/könade ordbruk är antingen en miss från hennes sida, eller också stämmer ordbruket överrens med hur hon ställer sig till frågor om essentialism och kollektiva erfarenheter, vilket jag återkommer till senare i denna text, bland annat under rubriken Kollektiv, kategori eller ingetdera? på sida 6. Enligt en sådan förståelse syftar ordvalet älskarinnor till att förtydliga just kön och sexualitet och synliggöra lesbiskhet specifikt. Till synes heteronormativ men med queera läckage Behind straight curtains är en explicit queerfeministisk avhandling. Bonnevier uppmärksammar dels hur arkitektur förstås som neutral enligt en heteronormativ förståelseram med för givet tagna regler (hur ett radhus ska formges, vem som är tänkt att bo där, vad som är inomhus/utomhus etcetera), samt hur tidigare feministisk arkitekturforskning har uppmärksammat att arkitektur ofta förstås som en binär hierarki, där till exempel struktur och exteriör är manligt och föregår det mindre viktiga dekorativa, interiöra kvinnliga (se bland andra Beatriz Colombia 1992). (Stå ut med mina många paranteser och notera här termen kvinnlig. Bonnevier betonar att hon inte förstår den som essentialistiskt bunden till anatomi). Bonnevier talar själv i sammanhanget om hur termen master bedroom verkar neutral men är laddad med patriarkal makt (2007: 18, 369). Tidigare feministisk forskning har även ägnat sig åt att skriva in kvinnor i arkitekturhistoria, då de har suddats ut. Forna forskningsresultat har varit en förutsättning för Bonnevier förklarar hon, men att bara lägga 2

4 till kvinnor räcker inte, utan arkitekturen måste läsas och uppföras med nya metoder. Det finns tidigare queer arkitekturforskning än Bonneviers. Två forskare vilka hon uppmärksammar särskilt är Alice T. Friedman och Christopher Reed. Bonnevier vill komplettera den tidigare forskningen med en queer studie av kön och sexualitet i arkitektur som antar en lesbisk, eller kvinnlig icke-hetero subjektsposition. Genom sin forskning kan Bonnevier göra motstånd mot heteronormativiteten, eller till och med homofobin, som äger rum i arkitekturhistoria och teori (2007: 397). Bonnevier tar sikte på queera läckage i den till synes heteronormativa arkitekturen, och exemplifierar med tre byggnader vilka står i centra för avhandlingen. De tre byggnaderna är knutna till livsstilar och personer som utmanar heteronormativitet. De är: formgivaren Eileen Gray s villa E i södra Frankrikes kust, poeten Natalie Barney s salong Rue 20. Jacob i Paris samt författaren Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka (märk väl att jag inte böjer titeln författare i femininum, ja notera för all del även den patriarkala laddningen i termen herrgård). Bonnevier fokuserar både på individerna och byggnaderna och ser samtliga som subjekt. Följande citat av Bonnevier finner jag särskilt informativt i hänseende: The relations between subject positions and architecture are intimately connected to the clothing of the building and the way it is brought into play (2007: 376). Okej, kanske är citatet inte så informativt ändå, åtminstone inte i sin enkelhet. Att byggnaderna är subjekt och på vilket sätt just Bonneviers exempel är det, kräver en presentation av Bonneviers huvudbegrepp enactment. På det stora hela fokuserar jag i denna text mer på begrepp och aktuella teman från vår delkurs än de specifika byggnaderna eller avhandlingens exempel i detaljnivå - ni kanske kan urskilja det i omfånget sidor som jag refererar till i avhandlingen. Enactment översätter jag till iscensättning. I iscensättning inbegrips miljö, huskroppar, kostymer, strukturer, kläder etcetera och specifikt the en[act]ment (översatt det spelade, skådespel). Det spelade är konversationer, skådespelare etcetera (367-8). Bonnevier förstår arkitekturen som iscensatt, på olika vis i de tre olika exemplen. I exemplet Natalie Barney är det särskilt spelet som gör arkitekturen queer och som upplöser gränsen mellan teater och liv. Arkitekturen är queered by the queer event (399). I exemplet Lagerlöf ser vi hur en överdrivet patriarkal fasad på Mårbacka söker dölja ett queer leverne. Bonnevier förklarar exemplet Mårbacka utifrån begreppet crosscladding (274-6). Crosscladding är en version av crossdressing, anpassat till arkitektur och inredning. 3

5 Crossdressing motsvarar att draga och poängen är att Mårbacka förklär sig likt en maskerad. Eileen Grays villa E ingår i modernistisk kanon och är i sig själv ett subjekt som i sin utformning suddar ut antagna binärer såsom inomhus/utomhus, vad en garderob egentligen kan vara, etcetera. Alla tre exempel visar hur arkitektur inte är så heteronormativ som vi kan tro. Bonnevier använder queerfeminismen på ett teatraliskt vis, med fokus på performativitet på många nivåer. Hon förklarar bland annat att alla tre huvudpersoner har iscensatt sina liv och byggnader på olika vis. Lagerlöfs ombyggnad av Mårbacka till exempel, utformades med en publik i åtanke, inte bara i sin fasad utan helt uttalat då huset skulle fungera som museum efter Lagerlöfs död. Lagerlöf levde sitt liv bakom hetero gardiner, medan Barney iscensatte ett liv som fullkomligt skrek queer, vilket tillät henne leva bakom fasaden, teatern, som i sig visade att allt är drag. Destabilisering genom performativ Med inspiration från bland andra Virginia Woolfs A room of one s own (1929) och Tiina Rosenbergs stand-ups i Queerfeministisk agenda (2002) har Bonnevier utformat avhandlingen som ett performativ. I tre fiktiva föreläsningar, vilka upptar en stor del av Behind Straight Curtains, talar en föreläsare, en tredje persons jag, inför en grupp åhörare. Föreläsaren beskrivs som en karaktär baserad på författaren av boken och som en professionell är denne en del av iscensättandet i boken. Genom att iscensätta tre föreläsningar undviker Bonnevier att situera sig själv och frikopplar medvetet även föreläsningarna från praktiker, teorier, vetenskaper och discipliner. Den teatraliska formen fungerar även som ett sätt att få byggnaderna att komma till liv för läsaren (2007: 388). Först i avhandlingens avslutande för hon en diskussion om teori och metod, som går under rubriken Drawing the curtains - en rukrik som i sig direkt refererar till Woolfs Ett eget rum. I den delen av boken skriver Bonnevier utifrån sig själv som ett första persons Jag - dock inte extratextuellt. Föreläsningarna tar plats på specifika platser i Stockholm, men gruppen (föreläsarna, åhörarna och andra passerande karaktärer) rör sig också mellan tid och rum och det är för mig som läsare inte alltid lätt att urskilja ifall en händelse faktiskt tagit rum vilket jag förstår som en av Bonneviers ambitioner med sin queerteoretiska utgångspunkt. Bonnevier tillämpar inte akademins för givet tagna och ständigt upprepade regler för hur en avhandling ska utformas. Hon vill destabilisera gränser, inte bara disciplinära sådana utan även de mellan fiktiv och verklighet, teater och liv, sanning och uppträdande (392). 4

6 Bonnevier disputerar i arkitektur men situerar som sagt inte sig själv eller avhandlingen i den disciplinen. I det närmaste beskriver hon arkitekturteori som intim med andra discipliner, och genusvetenskap som multidisciplinärt. Hon menar att kön som analytisk kategori är anammad inom många discipliner. Bonnevier erkänner även genusforskningens egna framgångar; den har utvecklat intersektionella och queera metoder (2007: 389). Tidigare nämnda Lykke talar om multivetenskaplighet och förklarar begreppet som ett samspel där forskare från enskilda vetenskapsgrenar belyser komplexitet i könsrelationer etcetera, men upprätthåller disciplinernas teoretisk-metodiska utgångspunkter. Lykke talar även om transvetenskaplighet. Det är en infallsvinkel som leder forskningsprocessen bortom discipliner och bidrar till utvecklingen av nya metoder (Lykke 2009: 36-7). och i den fåran vill jag placera Bonneviers forskning, fastän hon själv talar om olika discipliner. Det samtalet för Bonnevier nämligen i största möjliga diskretion, i den avslutande delen av avhandlingen. Framför allt frikopplar och destabiliserar Bonnevier. Först talar en fiktig föreläsare och sedan Bonneviers eget forskarjag, men Bonnevier är motvillig att situera sig extratextuellt. Med referenser till Butler förklarar Bonnevier att situerade subjekt vistas farligt nära essentialism: Rather Butler argues for strategic subject positions with a focus on the political issues rather than identity groups (2007: ). Detta är Bonneviers epistemologiska ställningstagande mot ståndpunkter och situerad kunskapsproduktion, som ligger till grund för hennes performativa metodologi. Om materia och feministisk nutidshistoria Bonnevier dekonstruerar, men till vilken grad? Jag funderar över hur hon ser inte bara språk och diskurs, utan även huskroppar, som subjekt. Hur materiellt fokuserad kan queerfeminismen vara och var går gränsen mellan poststrukturalism och posthumanism? Jag har ibland slagits av hur Bonneviers flytande metodologi rör sig borgom dualismer, och hennes huskroppar kan liknas vid vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborger - för att var gång ändå avfärda tanken. Än försöker jag begripa vad posthumanismen innebär, men som jag hittills uppfattar den så vill den inte bara återgå till materia, utan situerad vetenskap och kvinnokroppen specifikt. Och det vill sannerligen inte Bonnevier göra. Hennes avhandling hade sett helt annorlunda ut skriven utifrån posthumanistisk teori. Bonnevier talar om materia, men den är ett performativ. Just genom att tala om materian som en iscensättning, håller sig Bonnevier inom queerfeminismens ramar och särskilt Butlers dylika. 5

7 Min missvisande ambition att placera Bonnevier i ett fack som antingen materiellt eller kulturellt, är ett vanligt misstag i feministisk nutidshistoria. I Why Stories Matter The Political Grammar of Feminist Theory förklarar genusvetaren Clare Hemmings hur feminism ofta berättas enligt olika narrativ: Dessa tre inbegrips i utvecklings-, förlust- och återkomstberättelser, och dess rubriker syftar till berättelsernas förståelse av feminismens nutidshistoria och ställning. Enligt utvecklingsnarrativ har feminismen nått stora framgångar och gått från ett sjuttiotalets essentialism till ett nu som är dekonstruerande och queer. Dock inser inte utvecklingsberättelsen, precis som de övriga två berättelserna, sina gemensamma beröringspunkter med varandra och positionerar sig som helt avskiljd dem. Hemmings belyser gemensamma beröringspunkter genom att berätta feministisk nutidshistoria på ett annat sätt än det populära. Genom att betona teoretikern Monique Wittigs inverkan på Butler, hellre än den oftare nämnda idéteoretikern Michel Foucault, lyfts en lesbisk feminism fram, som annars ofta placeras i skuggan och döljs i feministisk nutidshistoria. Wittig kombinerar lesbisk sexualpolitik med marxistisk dialektik och Hemmings beskriver hur Wittig spårar en materialistisk historia i queer poststrukturalism samt en lesbisk karaktär i materialismfeminism. Wittig särskiljer inte materia och sexualitet på det viset som feminismens utvecklingsberättelser vill hävda är tvunget (Hemmings 2011: 47-57, ). Genom recitering berättar Hemmings en annan historia än de tre dominerande, och förklarar att fokus på materia inte tvunget innebär en återgång till essentialism så som berättelserna genom sin linjära nutidshistoria låter förstå. Hon visar att binären sexualitet och materia inte existerar. Inte heller kön och sexualitet går, i likhet med alla intersektioner, att åtskilja enligt queer teori (Lykke 2009: 115-7) Ovan har jag talat om Bonneviers förhållningssätt kring discipliner, binärer och situerad vetenskap. Nedan utvecklar jag min diskussion av Bonneviers förhållningssätt gentemot kategorier, fokuserat på intersektionalitet. Kollektiv, kategori eller ingetdera? Som ni förstår är Bonneviers teoretiska utgångspunkt inte ståndpunktsfeministisk: Hon vill knappast tala om situerade positioner eller kollektiva erfarenheter. Vad säger ni, är inte uteslutningsmetoden fantastisk? De tre huvudpersonerna i avhandlingen har som bekant vissa gemensamma nämnare och de primära två förklaras vara att de är kvinnor som åtrår kvinnor. Kön och sexualitet är Bonneviers fokus förklarar hon, och förhåller sig i det minsta till andra intersektioner (ett metodval jag återkommer till). Just ordkombinationen kvinnor som åtrår 6

8 kvinnor ska läsas i relation till den heterosexuella matrisen, som Bonnevier tar avstamp i. Den heterosexuella matrisen identifierar en heteronormativ förståelseram där människor uppfattas ha ett kön som beter sig på ett visst sätt och åtrår sin motsats, det enda andra könet. Dessa kvinnor stämmer alltså inte in i den heterosexuella matrisen då de åtrår kvinnor istället för sina antagna motsatser män. Huvudpersonerna presenteras aldrig som tre lesbiska kvinnor i grupp. Det ligger alltså en skillnad mellan gemensamma erfarenheter, till hur dessa tre hellre har en gemensam nämnare. Bonnevier presenterar huvudpersonerna i relation till deras sexualitet; de är kvinnor som åtrår kvinnor, lesbiska och queera. Bonnevier förklarar att begreppet queer i sig självt betyder across och motsätter sig kategorisering (2007: 372). Lykke utvecklar resonemanget: För att delegitimera, denaturalisera och denormalisera den ständigt upprepade kedjan av biologiskt determinerande och kulturellt essentialiserande kausalförhållanden mellan kropp, kön begär, könsidentitet och könsperformance sätter Butler fokus på figurationen queer, förstådd som en öppen och rörlig subjektspositon och inte som någon en gång för alla fastställd identitet. (2009: 118-9, min kursiv) Låt oss tala mer om epitetet lesbisk. I Genusforskning grupperar Lykke queerfeminism och lesbisk feminism och förklarar hur dessa kritiserar en klassisk feminisms heterocentristiska tendenser; att utgå från heterosexuella kvinnors intressen och implicit stigmatisera och osynliggöra queera och lesbiska relationer. Queerfeminism kritiserar queer teori för att vara alltför fokuserad på bögar och på så vis förlänga osynliggörandet av lesbiska förhållanden (2009: 114). Notera i sammanhanget att Bonneviers avhandling är uttalat queerfeministisk och inte queerteoretisk. Bonnevier talar om o/synlighet i avhandlingen, bland annat rörande Natalie Barney vars iscensättande av en queer livsstil var viktig från ett lesbiskt perspektiv since it counter-acted the invisibility of lesbians in everyday life (2007: 368). Ordet o/synliggöra klingar essentialistiskt, eftersom det fokuserar på hur någonting finns snarare än hur det görs. Åtminstone i exemplet Mårbacka ignoreras Lagerlöfs sexualitet på många plan i historieskrivningen menar Bonnevier, då Lagerlöf i ofta beskrivs som en gammal och ensam kvinna och sällan som lesbisk (403). Bonnevier själv vill betona Lagerlöf just som lesbisk. Vidare om intersektionalitet Bonnevier förhåller sig till kön och sexualitet och nog kan jag benämna Bonneviers metodologi som intersektionell och då specifikt antikategorisk, alternativt intrakategorisk. Sociologen Leslie McCall förklarar dessa två som intersektionella angreppssätt som ställer sig 7

9 kritiska mot kategorier; den förstnämnda vägrar kategorier så gott som till fullo. Ett antikategoriskt angreppssätt till intersektionalitet är dekonstruktivistiskt och flytande. Ett intrakategoriskt angreppssätt talar om kategorier men fokuserar på kategoriskapande processer bakom dem (2005: 1774). I den mån Bonnevier destabiliserar binärer och för givet tagna normer väljer jag att benämna henne som antikategorisk, trots att hon talar explicit om dylika. Hon talar trots allt inte om kategoriskapande praktiker, utan snarare om tre utvalda subjekt och lesbiskhet på en individuell nivå. Bonnevier är anti-kollektiv i en dekonstruerande ambition och motvilja att essentialisera. Hon förhåller sig till kategorier i någon mån och vill synliggöra just lesbiskhet, men med begreppet queer tar hon avstånd från kategorier och vill flyta. Huvudpersonerna i boken framstår som inte bara idoler per se, utan som Bonneviers idoler. Hon skriver fröjdefullt om dessa och de verkar fungera som aktiva individer eller queera subjekt, helt enkelt tre exempel, som i avhandlingen syftar till att belysa heteronormativa förståelseramar och queera läckage snarare än kollektiva förtryck (2007: 398-9). Just tonvikten på heteronormativitet och specifika subjekt motiverar varför Bonnevier inte närmar sig andra kategorier i sin analys lika fokuserat som hon gör med kön och sexualitet. Som jag nyss skrev talar ju Bonnevier inte om förtryckta grupper utan snarare, sett utifrån tre exempel, om en förtryckande struktur vars gardiner vi bör öppna upp för att kunna omtolka och omforma. Bonnevier nöjer sig med att uppmärksamma att hon fokuserar på en västerländsk kontext och involverar kort vissa andra kategorier än kön och sexualitet, såsom att alla tre huvudpersoner var vita, hade ett ekonomiskt och kulturellt kapital (observera ordvalet som mitt, inte Bonneviers) och hade ett stort inflytande över sina liv, i förhållande till tiden de levde i och årtiondet som vi fokuserar på, nämligen 1920-talet. Alla tre karaktärer huserade queera kollektiv eller all women households. Alla tre hade hushållare (housekeepers) som bodde med dem och var deras älskarinnor. Bonnevier skriver att andra intersecting categories än kön och sexualitet närvarar i analysen, och att större fokus på dem skulle kunna skapa andra läsningar av arkitekturen. (2007: 402-6) Metodologin och förmedlande av kunskap Jag har inte talat mycket om själva avhandlingen och dess innehåll i den här hemuppgiften, men jag vill så här i sista stund koppla Bonneviers metodologi till min egen läsning av Behind straight curtains. 8

10 Behind straigt curtains är en avhandling som bryter mot så många regler, och är skriven så underhållande och upplysande att jag har upplevt läsningen som helt och hållet lustfylld. Det har gjort det lättare för mig att förstå och acceptera Bonneviers budskap, och på gott och ont svårt att förhålla mig kritisk till det. Att tänka byggnader som subjekt är för mig ett nytt resonamang, och kanske krävs ett lättillgängligt och äventyrligt språk just för att underlätta för läsaren att ta in informationen och tänka i de banor som avhandlingen föreslår. Jag har hittills läst hela avhandlingen, förutom ett sista stycke om Lagerlöf. Vi har just gått in i en projektion på en vägg och står framför Mårbacka. Det är augustikväll och varmt. Att gå in på detaljnivå och ta in alla möjliga aspekter om på vilka sätt iscensättningar dragar, uppmärksammar för mig hur många regler jag annars tar för givna. I Eilieen Gray s villa E kramar interiören om exteriören och garderoben är inte en avskild del av ett större rum, utan kan nås från inom och utom, den är aldrig undangömd. Byggnader behöver inte vara så normativa som jag antar, och specifikt inte heller heteronormativa. Så där, klasskamrater, nu får det vara nog. Jag hoppas att min text inte har varit tragglig utan kanske till och med lättförstådd sin akademiskt regelmässiga utformning till trots. Nu tackar jag för mig och överger tentan för friheten. Vi ses IRL! 9

11 Källförteckning Bonnevier, K. (2007) Behind straight curtains, towards a queer feminist theory of architecture, Stockholm: Axl book Colombia, B. (1992) The Split Wall Domestic Voyeurism i Sexuality and Space (ed.), Princeton: Princeton Architeucutral Press, nr. 94 Harding, S. (2003) The Feminist Standpoint Theory Reader: Intellectual & Political Controversies (red.), London: Routledge Hemmings, C. (2011) Why stories matter: the political grammar of feminist theory, Durham: Duke University Press Lykke, N. (2009) Genusforskning en guide till feministisk teori, metodologi och skrift, Stockholm: Liber McCall, L. (2005) The complexity of intersectionality I SIGNS: 3, s Rosenberg, T. (2002) Queerfeministisk agenda, Stockholm: Atlas Woolf, V. (1929) A room of one s own översatt till svenska Ett eget rum (1991), Stockholm: Tiden 10