Stockholms universitet Centrum för genusstudier Genusvetenskap III HT08

Transkript

1 Stockholms universitet Centrum för genusstudier Genusvetenskap III HT08 Författare: Hanna Wildow Handledare: Fanny Ambjörnsson Seminariebehandlad: Januari 2009

2 Abstract I denna uppsats undersöker jag hur queerfeministiska aktivister utövar motstånd med visionära och utopiska förtecken. Med utgångspunkt i sexual difference- och queerteori närmar jag mig två kollektiva produktioner Tidskriften Ful och TV-programmet HallonTV, för att analysera hur dessa genom text och bild förskjuter innebörder och destabiliserar ordningar. Det är en diskussion av såväl den form som dessa uttryck har, som det innehåll de fylls med. Analysen mynnar ut i en förståelse av dessa produktioner, och processerna de tillkommer genom, som inte bara ett visualiserande av aktivisternas utopier, utan som ett radikalt förverkligande av dem. 1

3 Innehållsförteckning INLEDNING... 3 ETT KÄRLEKSBREV... 3 MEN VEM ÄR EGENTLIGEN FÖRVIRRAD?... 3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 4 MATERIAL OCH URVAL... 4 METOD... 6 TEORI... 8 Genus, queerfeminism och intersektionalitet... 9 Makt och motstånd Queerteori i möte med sexual-differenceteori Text och subversivt språk TIDIGARE FORSKNING MED UTGÅNGSPUNKT I DET SOM VARIT QUEER(FEMINISTISK) AKTIVISM ANALYS PRESENTATION AV MATERIALET Ful HallonTV UTOPISKA UTTRYCKSMODELLER Gränsöverskridande och flytande identitetspositioner Felaktiga kroppar NOMADISKA RÖRELSER OCH GRÄNSÖVERSKRIDANDEN I SPRÅK OCH FORM Lekfull flykt mot nåt mer Rörlig rör(l)ighet En elitistisk strategi? VISIONÄRA FIGURATIONER QUEERFEMINISTISK MOTSTÅNDSESTETIK Det överdrivna och parodiska Det Fula och äckliga UTOPISKA UTRYMMEN Ett Vi-forum för oss Radikalt utanförskap Subversivt skapande AVSLUTNING FORM OCH INNEHÅLL I POLITISK SYMBIOS VERKLIGA VISIONER KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING MATERIAL Textmaterial Intervjuer LITTERATUR BILAGOR BILAGA 1: FRÅGESCHEMA FÖR SKRIFTLIGA INTERVJUER BILAGA 2: BILDER ) Ulf, Ulf, Ulf, Ulf, Ulf och Ulf ) Elle

4 Inledning Ett kärleksbrev Såhär: Du var den första för mig, den första att sammanföra mening med språk och berättelse i en text. De innan hade skrivit vackert men innehållslöst, eller byggt en fin historia med dött språk. Eller så fanns jag representerad, men det var också allt. Och du kommer och skriver om mig, för mig, på det där språket du har. Orden ovan är egentligen inte mina, utan tillhör Tidskriften Ful (nr. 2/2008, s. 47). Aktivisten Helena Lindblom har skrivit dem i ett kärleksbrev till författaren Sara Stridsberg. Fast orden är samtidigt mina, eller, de skulle kunna ha varit mina, skrivna av mig i ett kärleksbrev till det som utgör mitt material i denna uppsats. De forum som jag i min analys vänder mig till för att undersöka queerfeministiska motstånd symboliserar för mig allt det som Lindblom skriver. Ful och HallonTV var de första för mig. De kommer och skriver om mig, för mig, på det där språket de har. För det säger jag, likt Lindblom, då de spränger mina tankar som ett fyrverkeri på himlen: Tack (Ibid.). Men vem är egentligen förvirrad? Är allt postmodernismens fel? Det frågar sig samhällsmagasinet Arena i sitt decembernummer 2008, när de fastslår att postmodernismen anklagas från både höger och vänster för att ha förstört det mesta (Burman, Edenheim och Raattamaa, Arena 2008, s ). Inte minst anses den enligt kritikerna ha förvandlat radikala kämpar till handlingsförlamade gnällspikar, som inte vill lyfta ett finger för att bidra till samhällets bästa (Edenheim 2008, s. 38). Med sitt tema kastar sig Arena in i en mångårig akademisk och aktivistisk diskussion, där den flummiga postmodernismens möte med feminismen ställer frågan om praktisk politik på sin spets. När subjektet upplöses, vad är det då vi ska enas kring i kampen? När alla sanningar tas avstånd från, hur ska vi då veta vad vi vill? Och när inget existerar bortom systemet, hur ska vi då kunna formulera den framtid vi strävar efter? Kritikerna tycks trots sina i övrigt vitt skilda politiska ideologier vara eniga i att postmodernismen i allmänhet, och queerteorin i synnerhet, har orsakat en massiv förvirring. Men vem är det egentligen som är förvirrad? Samtidigt som debattörerna ägnar sig åt att gå till angrepp mot förvirringen, tycks en frodande aktiviströrelse ägna sin tid åt att istället just formulera och realisera sin framtid. På papper, i film, på internet, på TV, och på nattliga dansgolv, pågår en febril aktivitet bland queerfeministiska aktivister. Deras politik verkar förvisso vara tydligt präglad av den postmoderna queerteorins ifrågasättande av enhetliga och universella subjekt och sanningar, men deras verksamhet tyder på allt annat än en förvirrad handlingsförlamning. Mer än något annat tycks de ha tröttnat på att älta sakernas tillstånd, och istället valt att ta sakerna i egna händer för att blicka och skrida framåt. 3

5 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att, med utgångspunkt i sexual difference- och queerteori, undersöka hur samtida queerfeministiska aktivister i Sverige i text och bild konstruerar visuella och reella utopier som en motståndsstrategi. 1 Mer preciserat kommer jag att med utgångspunkt i två kollektiva produktioner Tidskriften Ful och TV-programmet HallonTV ställa följande huvudfrågor: Hur formulerar aktivisterna visioner och utopier i text och bild? På vilka sätt kan dessa texter och bilder, samt processerna genom vilka de tillkommer, förstås som motstånd? Följaktligen är syftet att analysera betydelsen av dessa aktivistiska motståndshandlingar, likväl som dess begränsningar. Det är ett utforskande som rör sig fram och tillbaka mellan produktionernas form och innehåll, i ett slags mellanläge där en gränsdragning mellan dessa två inte längre är självklar. Material och urval Mitt huvudsakliga material består av en tidskrift och ett TV-program. Totalt har jag tagit del av tre 48- sidiga utgåvor av Ful, samt sex halvtimmeslånga avsnitt av HallonTV, vilket motsvarar samtliga utgåvor av Ful samt avsnitt av HallonTV vid tidpunkten då jag påbörjade uppsatsarbetet (oktober 2008). Då jag intresserar mig för ett aktörsperspektiv har jag även valt att komplettera mitt material med skriftliga intervjuer med aktivisterna bakom Ful respektive HallonTV. Trots att Ful och HallonTV utgörs av två olika medium väljer jag att betrakta allt material som text. Att alla medier är text är en numera en vanlig utgångspunkt för analyser av mediala uttryck, som kan härledas till teoretiker som Roland Barthes (1977). Han vill i sin förståelse av text frångå en betoning på en färdig produkt, som något som kan läsas från början till slut med en entydig betydelse, och istället betona en konstruerande och ömsesidig process inom vilken avsändare och mottagare absorberas tillsammans, där flera olika typer av skrivande möts och tranformeras: the text is not a line of words releasing a single theological meaning (the message of an Author-God) but a multidimensional space in which a variety of writings, none of them original, blend and clash (Barthes, citerad i Stam 2000, s. 145). 1 Begreppet utopia myntades redan på 1500-talet av författaren Thomas More och har sedan dess återkommande teoretiserats kring och forskats på i relation till sociala rörelser. Så har även skett inom feministisk forskning, då ofta i relation till text och litteratur (se bl.a. Avril 2004, Gemzöe 2002, Hallgren 2008, Köre 2004, Mellor 1984, Skärlund 2005, van Lenning, Bekker & Vanwesenbeeck 1997). Även i denna uppsats är utopia ett centralt begrepp och uppsatsen bör följaktligen ses som ett bidrag till detta forskningsfält. Samtidigt är uppsatsens huvudsakliga fokus aktivism, det är så att säga aktivismen som har utopiska förtecken och inte utopierna som är aktivistiska. Med hänsyn till uppsatsens utrymmesbegränsningar har jag följaktligen valt att avgränsa uppsatsens teorier och tidigare forskning till att beröra motstånd och aktivism. När jag använder begreppet utopia bör det följaktligen läsas som i en vardagsspråklig betydelse, vilket även gäller användningen av det närbesläktade begreppet vision. I uppsatsen använder jag dessa två som synonymer, där båda får symbolisera ett framtida tillstånd som strävas efter att uppnås, utan krav på realism eller tidsbundenhet. 4

6 Följaktligen betecknar ordet text i min uppsats både ord på papper och rörliga bilder samt ljud på skärm. För läsbarhetens skull väljer jag dock att, när jag anser det vara nödvändigt, referera till Ful och HallonTV tillsammans som texter och inslag. Mitt material ska inte ses som representativt för queerfeministiska aktivister eller den queerfeministiska rörelsen som sådan. Tvärtom har jag gjort en tydlig avgränsning till att enbart intressera mig för oetablerade forum, ideella produktioner som präglas av en DIY-ansats 2 och där aktivister skapar egna plattformer. Således har jag valt bort queerfeministiskt material som produceras professionellt av anställda som får lön, inte för att sådant material är mindre queerfeministiskt men för att jag i min definition av aktivism utgår från att det är ett arbete som sker utifrån en ideologisk och inte ekonomisk grund (jfr Fielder & Sandström Lundh kommande). Ytterligare en avgränsning för mitt material är att jag enbart intresserar mig för kollektiva queerfeministiska produktioner som formulerar sina motstånd med utopiska förtecken. I urvalet har jag alltså valt bort grupper och kollektiv som förvisso ägnar sig åt queerfeministisk aktivism men som saknar en utopisk ansats, likväl som enskilda aktivister som agerar individuellt. Mitt fokus på kollektivet som avsändare färgar också av sig på hur jag presenterar materialet i analysen. Även när texter är signerade med enskilda personers namn, väljer jag att betona Ful och HallonTV som avsändare. Därmed förhåller jag mig till dessa titlar som namn, och har således valt att, för läsbarhetens skull, enbart kursivera dem i referenser. I förhållande till intervjuerna med aktivisterna valde också både Ful och HallonTV att betona sina svar som kollektiva. Samtidigt är det, både i de individuellt signerade texterna och i intervjuerna, enskilda aktivister som konkret formulerat själva meningarna. Som Fanny Ambjörnsson skriver kämpar queerfeministiska aktivister också mot osynliggörande och tystnad, och en viktig aspekt av detta kan ofta vara att just stå upp för sina identitetspositioner och sin aktivism (Ambjörnsson kommande, s. 5). Att enbart fokusera på kollektivet skulle ur ett sådant perspektiv kunna förstås som att jag reproducerar ett osynliggörande av de enskilda aktivisterna. Även om jag fokuserar på kollektivet som avsändare har jag därför valt att i analysen, både när det gäller texterna och intervjuerna, också presentera de enskilda aktivisternas namn. Att skriva om personer innebär att jag också måste använda mig av pronomen, en språklig konstruktion som tydliggör hur vårt samhälle organiseras utifrån endast två möjliga kön: hon och han. Som Kevin Kumashiro skriver kan detta skriftliga identitetskategoriserande innebära att läsaren tolkar informanternas berättelser genom en fixerad lins, där betydelser och laddningar ges till berättelserna utifrån vilken kategori de tillskrivs (Kumashiro 2002, s. 16). Jag vill i min presentation av materialet 2 DIY är ett begrepp som står för Do it yourself, vilket kan översättas till Gör det själv. Begreppet brukar användas i aktivistiska och kulturella sammanhang för att beteckna att arrangörerna gör allt, eller det mesta, själva, utan inblandning av stora institutioner eller kommersiella intressen. 5

7 undvika en sådan lins. Därför har jag valt att inte anpassa mig till språkets begränsade möjligheter och använder genomgående hen och henom som pronomen när jag skriver om aktivisterna i tredje person. 3 Som aktiv brukare av alla kulturuttryck som andas queerfeminism, var jag sedan tidigare bekant med både Ful och HallonTV, likväl som med flera av aktivisterna bakom forumen. Jag kontaktade följaktligen aktivisterna personligen för att få tillgång till materialet. Med den intersektionella ansats jag tillämpar har jag velat inkludera en mångfald av aktivister i mitt material. Samtidigt kan den queerfeministiska rörelsen i Sverige beskrivas som befolkad av framförallt vita aktivister, utan funktionshinder och bosatta i storstäder. Då de i analysen namngivna aktivisterna alla har namn som klingar väldigt svenskt, och då alla intervjuade har funktionella kroppar samt är bosatta i Stockholm, reproducerar också mitt material till viss del ett osynliggörande av icke-vita, funktionshindrade queers i mindre städer. Samtidigt vill jag dock framhålla en mer komplex förståelse av mitt material. Dess avsändare kan inte enbart förstås som individuella aktivister, utan också som grupper och kollektiv som befolkas av en mångfald av aktivister. Likväl undersöks inte materialet enbart utifrån dess avsändare, utan också utifrån dess innehåll, form och kontext. Ur ett intersektionellt perspektiv är det med andra ord relevant att materialen adresserar normer kopplade till en rad olika maktordningar. Metod Då jag intresserar mig för Fuls och HallonTVs texter ur ett aktivistiskt perspektiv har det varit nödvändigt att använda flera kompletterade metoder. Följaktligen har jag, för att analysera texterna använt mig av textanalys, och för att analysera aktörsperspektivet använt mig av intervjuer, samt för att analysera det material som texterna och intervjuerna tillsammans utgör använt mig av tematisk kulturanalys. Med den vida förståelse av textbegreppet som jag tillämpar, har jag valt att använda mig av textanalys som metod för att analysera ord, bilder, musik, tal och andra symboler som tillsammans bildar någon form av mening, på papper i Ful eller på skärm i HallonTV. För att kunna redovisa det material som utgör HallonTVs inslag har jag valt att nedteckna dessa i analysen så detaljrikt som möjligt. Nedteckningarna medför alltså att det vi vanligtvis betecknar som film blir till text i dess mer konventionella betydelse. Genom att presentera nedteckningarna i blockcitat har jag önskat underlätta för läsaren att följa med i mina analytiska resonemang. Genom vad som brukar kallas för närläsning har jag försökt att lägga mig tätt mot texterna, för att läsa och tolka det som kommer till uttryck i dem (se bl.a. Hallgren 2008, s. 71 f, Ladendorf 2004, s. 17 f). Som Hanna Hallgren skriver har närläsningen, när den sammankopplas med den teoretiska 3 Detta är också en strategi som används av aktivisterna själva. Se s för en mer ingående diskussion av denna strategi. 6

8 skolbildningen nykritik som den stammar från, utsatts för feministisk kritik (Hallgren 2008, s. 71). Kritikerna menar att dess fokus på textens form och innehåll har kommit att innebära att kopplingar mellan verk och samhälle har hamnat i skymundan, och att tolkningarna som möjliggörs därmed brister i fråga om maktperspektiv (Ibid.). Likt Hallgren ville jag söka mig bort från en sådan tillämpning av närläsningen och har därmed tillämpat en version av närläsning som införlivar ett maktperspektiv, där jag har tolkat texterna utifrån dess kontext, dess avsändare och dess mottagare. Med ett sikte inställt på aktivisternas agens fann jag det nödvändigt att komplettera mitt huvudsakliga material med intervjuer, för att på så vis undersöka hur aktivisterna själva formulerar den politik som de ger uttryck för i sina texter. Då jag också intresserar mig för processerna genom vilka texterna tillkommer, och betydelsen av dessa, har en personlig kontakt med aktivisterna varit mer eller mindre nödvändig. Intervjuerna har genomförts skriftligen via e-post. Anledningen till detta något okonventionella val av intervjumetod var att jag ville se vad som hände med svaren när aktivisterna fick tid och utrymme till att fundera samt noggrant formulera sina tankar och åsikter. Som en person som vid flera tillfällen själv blivit intervjuad har jag ofta upplevt mig som i ett maktunderläge i förhållande till intervjuaren. Med en rumslig närvaro, och en tidspress på förväntat svar, har jag erfarit hur jag vid intervjun kan höra både det ena och andra komma ur min mun för att vid ett senare tillfälle fråga mig varför jag svarade som jag gjorde, eller ibland varför jag inte förmått att svara alls. Genom att låta aktivisterna svara skriftligen på frågorna har jag velat frångå detta maktövertag hos mig som intervjuare, och istället ge aktivisterna makten att svara på sin tid, med sina väl valda ord. 4 Ytterligare en fördel med att genomföra intervjuerna skriftligen var det faktum att metoden möjliggjorde för aktivisterna att svara kollektivt, vilket de i viss mån även gjorde. 5 Slutligen innebar en skriftlig intervjumetod också fördelen att intervjuerna likväl blev till text, som aktivisterna har producerat själva. På så vis har jag kunnat integrera de texter som intervjuerna resulterat i tillsammans med de övriga texterna som utgör mitt huvudsakliga material. 6 Med texterna väl i mina händer har jag valt att tillämpa vad som brukar kallas för kulturanalys. Den finns en mängd olika former av kulturanalyser, skriver Billy Ehn och Orvar Löfgren (1982). Jag väljer att fokusera på det de kallar för det aktiva kulturskapandet, hur kulturer kan omformas genom 4 Detta innebär dock inte att jag frånsäger mig det ansvar och den makt som jag som analyserande part haft. Som Ambjörnsson skriver rymmer forskarpositionen alltid ett visst mått av makt och således är analysen och den berättelse jag vävt samman avhängiga privilegiet det inneburit att välja och styra denna process (Ambjörnsson 2004, s. 47 f). 5 I kontakten med Ful och HallonTV skrev jag att de själva fick besluta om vem eller vilka som skulle svara på frågorna, och att det följaktligen var deras beslut om de ville svara genom en representant eller kollektivt. Ful valde att svara kollektivt, genom att Helena Lindblom och Agnes Brynge svarade tillsammans. HallonTV valde att låta Bitte Andersson svara, men att låta aktivister som på en aktiv nivå är med och skapar HallonTV läsa, kommentera och godkänna svaren innan de nådde mig. 6 I överenskommelse med HallonTV har jag även använt två intervjusvar från en tidigare intervju med Bitte Andersson. 7

9 människors ifrågasättanden av dominerande föreställningar, och hur kultur kan användas som ett medel (Ehn & Löfgren 1982, s. 13 ff). I synnerhet har jag intresserat mig för det som Ehn och Löfgren kallar för kulturell dynamik uppbyggnad, kamp och gränsöverskridanden (Ibid., s. 93). Utifrån mina teoretiska utgångspunkter samt mina centrala frågeställningar har jag konstruerat teman, som sedan sökts efter i texterna (Ibid., s. 44). Efter att ha gått igenom samtliga delar av materialet har jag valt ut ett antal texter som korresponderar med dessa teman och frågeställningar. Efterhand har materialet också kommit att påverka mina teman, och således är de teman som presenteras i analysen resultatet av en ömsesidig växelverkan mellan teori och empiri. Med en postmodernistisk utgångspunkt menar jag att det också är viktigt att framhålla den kontext inom vilken texterna har analyserats. Jag betraktar inte analysen som en utsaga om en objektiv verklighet, bortom eller utanför mina läsningar och tolkningar. Tvärtom betraktar jag själva texterna och läsningarna av dem som konstituerande av det vi kallar för verklighet. Följaktligen existerar det inte bara en verklighet, utan flera parallella, som uppstår i relationen mellan fenomen och dess kontext. Hade jag befunnit mig i en annan kontext, och utgått från andra teoretiska ramverk, hade vi med stor sannolikhet fått ta del av en annan verklighet. Min relation till fältet, som genusstudent och som queerfeministisk aktivist, väl förtrogen med det som utgör mitt material, betraktar jag alltså självfallet som något som präglar analysen. Judith Halberstam skriver att det är vanligt inom queera subkulturer att aktivisten och akademikern är samma person, och betonar att det kan undvika det problematiska med att en expertblick ovanifrån ska undersöka en framställt avgränsad grupp (Halberstam 2005, s. 163). Samtidigt kan en alltför stor förtrogenhet med miljön som undersöks försvåra möjligheterna att inta en forskarroll. Därför har det för mig varit viktigt att under hela processen fråga mig själv om jag analyserade och talade om materialet, eller om mig själv (Ely 1993, 137 ff). Teori De övergripande teoretiska ramverk jag använder i denna uppsats kan tillskrivas ett poststrukturalistiskt fält. 7 Den poststrukturalistiska teoritraditionen beskrivs ofta som en kritik mot den västerländska vetenskapens tro på en objektiv och universell sanning (se bl.a. Ambjörnsson 2006, s. 41 ff, Gemzöe 2002, s. 131 ff). Grundläggande är en anti-essensialistisk grundsyn, vilket betyder att alla åberopande av en ursprunglig och inneboende kärna ifrågasätts. Det existerar med andra ord ingen sann verklighet som kan observeras och analyseras, utan en rad olika verkligheter som är beroende av var, hur och när de berättas. Det är således en av alla dessa verkligheter som jag i denna uppsats berättar om. Nedan ska jag skissera de teoretiska utgångspunkter som min berättelse är beroende av. 7 Teoretiker som Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-François Lyotard räknas ofta till de viktiga poststrukturalisterna. 8

10 Genus, queerfeminism och intersektionalitet I själva verket visar det sig att kön per definition har varit genus hela tiden (Butler 2005, s. 48). I min förståelse av genus tillämpar jag en queerteoretisk ansats, grundad i Judith Butlers teorier, som ifrågasätter en dikotomi mellan ett biologiskt kön och ett socialt konstruerat genus. Jag menar följaktligen att sättet som vi kodar kroppar, genom att utifrån en binär könsmodell ge dem en konstant, biologisk och essentiell innebörd, är en diskursiv konstruktion (Ibid., s. 46). 8 På så vis finns det varken något kön eller genus utanför den sociala, historiska och språkliga diskurs som konstituerar vår förståelse av dessa kroppar, och sättet vi definierar samt kategoriserar kroppar är därmed beroende av tid och rum (Ibid., s. 48 f). De identiteter som tillskrivs kroppar betraktar jag således som i ständig utveckling, de är föränderliga, instabila samt ej tydligt avgränsade från varandra (Butler 2004, s. 155). Centralt för de queera perspektiven är också synliggörandet av och kritiken mot en heterosexuell norm. 9 När jag införlivar en queerteoretisk ansats är det således med en förståelse av queer som något som likt Tiina Rosenberg skriver alltid står i relation till en heterosexuell norm, och som en beteckning av det som går utöver de etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet (Rosenberg 2002, s. 12). För mig är det också viktigt att förankra min queera ansats i ett feministiskt perspektiv. Med utgångspunkt i Rosenbergs Queerfeministisk agenda (2002) väljer jag att använda begreppet queerfeminism. Rosenberg undviker att ge en koncis definition av begreppet, men min läsning av agendan förser mig med en teoretisk men samtidigt aktivistisk, en arg men samtidigt konstruktiv, en individbetonad men samtidigt kollektiv, kritik mot genus- och sexualitetsnormer gentemot dikotoma uppdelningar i man, kvinna, heterosexuell och homosexuell samt den inbördes hierarkiska maktrelationen mellan dessa kategorier. 10 Med andra ord, en ansats som är queer utan att förlora ett feministiskt maktperspektiv och feministisk utan att bli heteronormativ. Jag använder också både queer och queerfeminist som en benämning på aktivisterna bakom Ful och HallonTV. Syftet med detta är inte att reducera queer till en synonym för lesbiska, gay, bisexuella och transidentiteter. Istället vill jag betona deras icke-normativa, icke-konstanta genus- och sexualitetspositioner. Likväl vill jag genom dessa benämningar framhålla deras görande av motstånd gentemot normer och maktordningar, snarare än deras varande av en identitet. 8 Med diskurs avses de idéer, bilder och praktiker som gör det möjligt för vissa samtal att föras, och andra att inte föras, det är själva de språkliga sammanhang inom vilka ord, begrepp och fenomen får sin betydelse (Gemzöe 2002, s. 132). 9 Heterosexuell norm betecknar samhällets institutionella, juridiska, strukturella och mellanmänskliga upprätthållande av rätt sorts heterosexualitet som någonting enhetligt, naturligt och allomfattande (Rosenberg 2002 s. 15, s. 200) 10 Med inspiration från aktivistgruppen Les Panthères Roses (Rosa Pantrarna) i Frankrike väljer jag att använda citationstecken då det är nödvändigt att använda begrepp som man, kvinna, heterosexuell eller homosexuell. Athena Farrokhzad och Tova Gerge skriver att pantrarna med hjälp av språket ägnar sig åt ett radikalt, queerfeministiskt och intersektionellt, motstånd. Ett exempel är att konsekvent sätta ut citationstecken kring de binära kategorier som fungerar som upprätthållande av den reproduktiva ordningen, vars makt över sociala relationer pantrarna önskar dekonstruera (Farrokzhad & Gerge 2007, s. 1 f). 9

11 Min förståelse av genus präglas även av en intersektionell ansats, som av Butler sammanfattas med den koncisa förklaringen att Om man är en kvinna är det säkerligen inte allt man är (Butler 2005, s. 40). Det är en ansats som betraktar identiteter som komplexa och beroende av en rad olika maktordningar, såsom genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet, klass och ålder. I enlighet med Nina Lykke betraktar jag inte maktordningarna som separata, avgränsade eller konkurrerande enheter som kan adderas på varandra (Lykke 2005, s. 8). Istället betraktar jag dem som intraagerande och transformerande, som att de konstrueras och upprätthålls i samspel med varandra. För analysen blir en intersektionell ansats viktig då aktivisternas texter adresserar normer och makt kopplad till genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet, klass och ålder. 11 Jag tillämpar dock även en intersektionell ansats på min analys, vilket medför att jag också försöker att konsekvent behålla en kritisk blick mot mig själv, för att i ifrågasättandet av en maktordning motverka ett reproducerande av andra. Makt och motstånd Centralt för uppsatsen är förståelsen av makt och motstånd, som jag på en övergripande nivå hämtar från Michel Foucault, Beverley Skeggs samt Judith Butler. 12 För Foucault existerar makt överallt och hela tiden. Genom sitt konsekventa opererande konstruerar den våra förståelser av och gränser för vad som är verkligt och begripligt. Foucault fastslår att makten dock alltid står i relation till sitt motstånd, när han skriver att där makt finns, finns motstånd (Foucault 2002, s. 105). Det är en förståelse av makt och motstånd som avhängiga varandra, där maktrelationer förutsätter motstånd och där motståndet föds i och med att makten utövas. För att kunna förstå makten blir det följaktligen både intressant och nödvändigt att analysera motståndet (Ibid., s. 121 ff). I min förståelse av motstånd vänder jag mig till Skeggs. Hon förklarar att ett utmanande av makstrukturer does not mean that one automatically shifts into positions of power, it means, straight forwardly, that one is refusing to be seen as powerless or be positioned without power (Skeggs 2002, s. 11). Det är ett förhållningssätt som erkänner maktens maktfullhet men samtidigt erkänner agens hos den som utsätts för maktens förtryck, och som undviker att reducera den förtryckta till enbart förtryckt. Ett sikte inställt på aktivisternas agens leder mig till en analys med fokus på deras agerande, en blick som hämtar inspiration från Butlers performativitetsteorier. Butlers diskussion av performativa motstånd medför också att jag förflyttar fokus från en förståelse av identitetskategorier som ett varande, till en förståelse av dem som ett görande. Jag intresserar mig således för det aktivisterna gör, 11 Jag har dock valt att koncentrera min analys till att gälla intersektionerna genus, sexualitet, funktionalitet, klass och ålder. Att etnicitet och ras inte analyseras beror inte på att jag finner dessa intersektioner mindre intressanta, eller mindre viktiga. Avgränsningen kan snarare ses som ett resultat av bristande tid- och utrymmesomfång, samt att genus, sexualitet, funktionalitet, klass och ålder var de intersektioner som jag fann vara mest framträdande i materialet under analysen. 12 På en mer specifik nivå kan all teori som jag använder härledas till en förståelse av makt och motstånd. Således präglas hela det teoretiska kapitlet av ett redogörande för hur jag ser på makt och motstånd. 10

12 snarare än det de är. För Butler är identitetskategorier inte reella, utan ett illusoriskt resultat av upprepade akter som konstituerar själva fenomenet vi kallar identitet (Butler 2004, s. 155). Ju fler gånger en handling upprepas desto mer självklar framstår den, och till slut uppfattas den som naturlig. Dominerande uppfattningar om vad som är naturligt respektive onaturligt förhåller sig till sociala sanktioner, ofta i form av bestraffningar och våld. Således konstrueras maktrelaterade normer, vilket tydliggör att identiteter inte är frågan om en roll som vi enkelt kan välja att ta av eller på (Butler 2005, s. 77). Eftersom en upprepning aldrig kan se exakt likadan ut är det dock samtidigt upprepningarna som ger utrymme att utöva motstånd, genom att utmana och förskjuta innebörden av akterna. Butler pekar således på det mellanrum som uppstår mellan de repeterade akterna, i vilket möjlighet till förändring finns: the possibilities of gender transformation are to be found in the arbitrary relation, between such acts, in the possibility of a different form of repeating (Butler 2004, s. 154 f). Queerteori i möte med sexual-differenceteori I en västerländsk samtid räknas Butler som en av queerteorins kanske främsta teoretiker. Som en utpräglad queerfeminist, såväl akademiskt som aktivistiskt, är jag sedan länge även en inbiten Butlerian. Jag har svalt det mesta av Butlers texter med hull och hår och finner ofta små hjärtan ritade i marginalerna av hennes böcker. I mitt begär till queera visioner och utopier har jag dock upplevt mig en aning begränsad av hennes, i mitt tycke, stundtals rigida perspektiv på maktens sfär. Språkets och politikens juridiska strukturer konstituerar den samtida maktsfären; därför går det inte att ställa sig utanför denna sfär, utan endast att utsätta dess legitimerande praxis för en kritisk genealogi, skriver Butler (2007, s. 54). Citatet är talande för hennes kritiska inställning till möjligheten att transcendera det maktsystem vi försöker förändra. För Butler existerar det inget bortom makten utan endast begränsade möjligheter att performativt försöka förskjuta innebörder inom makten (se bl.a. Butler 2007, s. 83 ff). I hopp om en mer visionär hållning har jag således blickat mot andra håll. I feel the need for an qualitative leap of the feminist political imagination, skriver den feministiska filosofen Rosi Braidotti (1994, s. 3). Hon tillhör den teoretiska skola som kallas sexual difference-teori, en teoribildning jag väljer att inspireras av när jag analyserar aktivisternas queerfeministiska utopier. 13 Braidotti är övertygad om att vi inte behöver fler analyser av maktens förtryck utan att vi behöver blicka framåt, mot berättelserna om vilka vi vill bli: We do need to say farewell to that second sex, that eternal feminine which stuck to our skins like toxic material, burning into our bone-marrow, eating away at our substance. We need to take collectively the time for the mourning of the old socio-symbolic contract and thus mark the need for a change of intensity, a shift of tempo. Unless feminists negotiate with the historicity of this temporal change, the great advances made by feminism 13 Till sexual difference-skolan räknas, förutom Braidotti, ofta teoretiker som Luce Irigaray, Julia Kristeva, Hélène Cixous och Elisabeth Grosz. Enligt Hallgren är teorin tämligen obeprövad inom den svenska feministiska forskningen, som hon menar präglas mer av ett angloamerikanskt tankesystem (Hallgren 2008, s. 29). 11

13 towards the empowerment of alternative forms of female subjectivity will not have the time to be brought to social fruition (Braidotti 1996). 14 För denna omställning efterfrågar Braidotti alternativa figurationer. Hon förklarar figurationer som politiska fiktioner som möjliggör nya sätt att tänka på, för att ta sig ur gamla tankemönster. Det rör sig, som hon skriver, om att formulera ett politiskt hopp, om en plats för ett utträde ur den fallogocentriska ordningen (Braidotti 1994, s. 33). 15 Det figurativa tankesystemet blir ett teoretiskt och aktivistiskt verktyg för detta hopp, för att tänka och skriva visioner: The term figuration refers to a style of thought that evokes or expresses ways out of the phallocentric vision of the subject. A figuration is a politically informed account of an alternative subjectivity (Ibid., s. 1). Figurations are therefore politically informed images that portray the complex interaction of levels of subjectivety (Ibid., s. 4) Braidottis egna främsta figuration är det nomadiska subjektet. Hon förklarar denna som en myt, en politisk fiktion av rörelse och gränsöverskridande, som erbjuder henne möjligheten att think through and move across established categories and levels of experience (Ibid.) Förutom dess visionära ansats är sexual difference-teorin intressant för min analys på grund av dess grundantagande om att materialitet och språk är oskiljbart när förtryck analyseras. Sexual- differenceteoretikerna menar således att kön inte enbart konstrueras socialt, utan likväl i teoretiska och lingvistiska sammanhang, att symboliska och materiella strukturer är intimt kopplade till varandra. 16 Detta grundantagande medför ett intresse för stilistiska och filosofiska språkexperiment som feministiska motståndsstrategier. Med andra ord undersöker flera av de sexual- differenceorienterade teoretikerna hur förtryck och underordning kan omkullkastas med hjälp av språk och skrivande som verktyg (Hallgren 2008, s. 26, s. 83). Ett av de kanske mest kända försöken till detta är Hélène Cixous teoretiserande av det subversiva skrivandet. Cixous menar att skrivandet är själva det verktyg genom vilket kvinnan kan erhålla agens nog att frångå positionen som underordnad och förtryckt (Cixous 1996, s. 241). Följaktligen uppmanar hon högljutt kvinnor att skriva för sig själva: Och varför skriver du inte? Skriv! Skrivandet är för dig, du är för dig (Ibid., s. 239). En annan grundläggande utgångspunkt för sexual difference-teorin är att könsskillnader betraktas som asymmetriska. Det innebär att den utgår från förståelsen av att Kvinnan i ett västerländskt 14 Artikeln Cyberfemenism with a difference, som citatet är hämtat ifrån, finns publicerad på Utretchts universitets hemsida, där Braidotti också är verksam. Det saknas dock publiceringsår på sidan och trots ett ihärdigt letande har jag inte lyckats finna när artikeln, i den utgåva som förekommer på hemsidan, blev publicerad. På hemsidan står det dock att sidan senast modifierades Därav har jag valt att referera till artikelns publiceringsår som Fallogocentrism förklarar Hallgren avser att det kulturella och symboliska (värde)system som sätter reglerna för den västerländska kulturen på både ett symboliskt (till exempel språkligt) och sociokulturellt plan är maskulint kodat (Hallgren 2008, s. 78). 16 Även queerteoretiker belyser ofta denna koppling mellan språk och materialitet, däribland Butler som menar att då identiteter konstrueras genom diskurser kan de även dekonstrueras i diskurserna, genom att språkligt och performativt förskjuta ords och handlingars innebörder och betydelser. 12

14 tankesystem förståtts som Mannens motsats. Enligt en patriarkal ordning har Kvinnan sammankopplats med negativitet och hierarkiskt underordnats Mannen, som har fått representera det universella. Sexual difference-teorin vill överskrida ett sådant binärt tänkande, men istället för att peka på likheter undersöks och fokuseras skillnader som en positiv kraft. Därigenom vill teoretikerna frångå att reproducera den fallogocentriska ordningens uppfattning av skillnad som avvikande och negativt. I en sådan förståelse laddas det feminina istället med positivitet, med utgångspunkt i ett tillvaratagande av det specifika i den kvinnliga, levda, kroppsliga erfarenheten (Hallgren 2008, s. 83, s. 86 ff). 17 I förhållandet till (kvinno)kroppen har teoretiker tillhörande sexual- differenceskolan många gånger kommit att kritiseras för deras något paradoxala hållning, och kritikerna menar att de tenderar att essentialisera femininitet (se bl.a. Moi 1985). Även jag finner deras essentialistiska tendenser problematiska, och det är med visst motstånd jag vänder mig till teoretiker som talar om kvinnan med stort K. I förhållande till queerteorins förståelse av genus och sexualitet, och den queerfeministiska ansats jag skisserat ovan, finner jag sexual- differenceteorins diskussion om könsskillnader som asymmetriska överflödiga. Samtidigt finner jag de teoretiska verktyg teorin erbjuder fruktbara för min analys. Inspirerad av Braidottis strävan efter en kritisk och kreativ feministisk teori tillåter jag mig således att använda delar av olika teorier som jag finner tilltalande och lämna andra därhän, samt att kombinera dem fritt efter behag. För, som Braidotti skriver, krävs det gränskorsande och stöld för att kunna skapa nya teoretiska mönster: the crossing of disciplinary boundaries without concern for the vertical distinctions around which they have been organized. [ ] a practice of theft, or extensive borrowing of notions and concepts that, as Cixous puts it, are deliberately used out of context and derouted from their initial purpose (Braidotti 1994, s. 36 f). Text och subversivt språk När jag vänder mig till text som uttrycksmedel för motstånd skriver jag samtidigt in mig i en feministisk teoretisk tradition där språket betraktas som en performativ kraft, där ord och symbolik förbinds med förändring av materiella strukturer. En sådan ansats vill luckra upp gränsdragningar mellan fiktion och fakta, och istället betrakta de två som ömsesidigt påverkande och konstituerande (se bl.a. Ambjörnsson 2006, s. 45, Fjelkestam & Lindén 2001, s. 86 f, Hallgren 2007, Hallgren 2008, s. 71 f). För Braidotti handlar det om ett feministiskt uppdrag, om att som hon skriver fiktionalisera teorier och teoretisera fiktioner (Braidotti 1994, s. 37). Jag närmar mig således aktivisternas texter med ansatsen att berättelserna de presenterar i sina alster inte bara handlar om och 17 Det är inte enbart skillnader mellan kvinnor och män som fokuseras inom sexual difference-teorin. Lika viktigt är skillnader mellan kvinnor, beroende av etnicitet, ras, klass, sexualitet, ålder, funktionalitet osv. Hallgren skriver att Braidotti menar att eftersom dessa skillnader existerar är det också viktigt att den feministiska teorin och aktivismen istället för att förneka dem försöker erkänna samt rymma dem (Hallgren 2008, s. 86 ff). Ytterligare en skillnadsdimension är den som Braidotti kallar för skillnader inom varje kvinna, som pekar på en poststrukturalistisk förståelse av subjektet, där subjektet saknar ett inre jag utan istället är multipelt och i ständig rörelse (Ibid.). 13

15 påverkar verkligheter, utan att de konstituerar och är verkligeter (jmf Hallgren 2008, s. 72). 18 Det är, som Fjelkestam & Lindén skriver, fråga om att betrakta språket som inte bara en avbildning av verkligheten utan det medel genom vilket verkligheten blir till (Fjelkestam & Lindén 2001, s 90). Hallgren ringar in tre dimensioner av de feministiska teorier som syftat till att politisera samband mellan språk, stilistik och kropp. För det första, skriver hon, finns en förståelse av språket som fallogocentriskt och således begränsande för kvinnors uttrycksmöjligheter. För det andra förstås kvinnors underordnade position bidra till att deras texter blir väsensskilda från mäns. För det tredje förstås underordning och förtryck innebära en position från vilken ett experimentellt och politiskt subversivt språk kan uppkomma (Hallgren 2008, s. 278 f). Det är framförallt den första och den tredje av dessa dimensioner som jag finner intressanta för min analys av queerfeministiska motstånd i text. Eftersom jag tillämpar en intersektionell ansats finner jag det dock viktigt att, likt Hallgren, påpeka att de underordnade positioner som adresseras inte enbart rör sig om positionen kvinna. Hallgren skriver att women of colour-teoretiker, däribland författare som bell hooks och Cherríe Moraga, har diskuterat rasism och vithetsnormer i vita feministers texter. Således, påpekar hon, är det viktigt att analysera hur olika subjekt talar och skriver till följd av olika sociokulturella positioner (Ibid.). Detta är också något som är tydligt för aktivisterna i mitt material, som är noggranna med att adressera normer kopplade till och förtryck baserat på genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet och klass. Hur tänker sig då dessa teoretiker att språkets och textens subversivitet konkret fungerar? På en övergripande nivå handlar det, som nämnts ovan, om att språkets och ordens innebörd inte är statisk, utan i konstant förändring. Således finns utrymme att med språket som verktyg förskjuta innebörder och betydelser av de ord, begrepp och diskurser som vi förstår världen igenom. Om språket är själva det medel genom vilket verkligheten blir till ger alltså språket, och texten som vi kan formulera med det, oss utrymme att utöva ett motstånd genom att dekonstruera och förskjuta rådande uppfattningar och normer (se bl.a. Gemzöe 2002, s. 133). Då blir, som Fjelkestam och Lindén skriver, litteraturen en av de viktigaste platser där motstånd kan ske (Fjelkestam & Lindén 2001, s. 93). Eller för att använda Braidottis ord: Writing in this mode is about disengaging the sedentary nature of words, destabilizing commonsensical meanings, deconstructing established forms of consciousness (Braidotti 1994, s. 15). 18 På samma sätt som jag låter text beteckna allt mitt material, låter jag även språk och skrivande beteckna alla de medel som aktivisterna i sina texter uttrycker sig med, oavsett om det är ett skapande av ord på papper eller av bild och ljud på skärm. 14

16 Tidigare forskning Med utgångspunkt i det som varit Svensk forskning på queers som progressiva och viktiga motståndsaktörer är förhållandevis sällsynt (jfr Ambjörnsson kommande, Wildow 2008). Med denna uppsats vill jag därför bidra till att fylla en kunskapslucka, genom att undersöka samtida queerfeministisk aktivism i Sverige, här och nu. Samtidigt menar jag, i enlighet med Hallgren, att det är viktigt att förstå den samtida queerfeministiska aktivismen utifrån sin historiska kontext. I sin avhandling om lesbiskfeministisk aktivism i Sverige på och 80-talen, När lesbiska blev kvinnor När kvinnor blev lesbiska, skriver Hallgren att hon har svårt att se några tydliga skiljelinjer mellan det sena 80-talets postmodernt inspirerade lesbiska feminism och den queera feminismen, trots att dessa två ofta kontrasteras mot varandra (Hallgren 2008, s. 449). Hallgren diskuterar en rad olika aspekter av den lesbiskfeministiska aktivismen, varav flera går att konkret förbinda med den queerfeministiska aktivism jag undersöker i denna uppsats. Hon argumenterar för att de lesbiska feministerna utgick ifrån och presenterade en visionär föreställning om lesbiskheten, som ett självvalt positivt alternativ snarare än en sexuell avvikelse. Att bli kvinna och lesbisk handlade för aktivisterna utopiskt sett om kvinnoidentifikation bortom både patriarkat och kapitalism (Ibid., s. 184). När Hallgren i avslutningen av sin avhandling blickar tillbaka på sitt egna lesbiska 90-talsliv, fastslår hon också att hon då ännu inte lärt sig läxan att inte konstituera gränser mot de lesbiskfeministiska föregångskvinnorna, genom att betrakta dem som mossiga (Ibid., s. 448). På så vis förklarar Hallgren att hon genom avhandlingen också har dragit en lärdom: Och möjligen är detta den andra lärdom jag dragit genom att skriva min avhandling att inte avfärda historien som något förutsägbart, trist, redan uttömt och hänt. Utan undersöka hur komplext den uppträder, verkar i, och formar det nuvarande. Att det finns en lesbiskfeministisk genealogi; en kontinuitet som varken uppträder dialektiskt eller lineärt utan formar olika lager av samtidighet (Ibid.). Med utgångspunkt i Hallgrens resonemang har jag låtit hennes avhandling om lesbiskfeministisk aktivism i Sverige under talen följa med mig genom hela uppsatsarbetet som inspiration, för empiriska jämförelser, och för analytiska resonemang. Förhoppningen är att på så vis också lyckas förankra uppsatsen i dess historiska kontext, som uppträder, verkar i och formar den samtida queerfeministiska aktivism jag undersöker (Ibid.). Queer(feministisk) aktivism Även om det är förhållandevis sällsynt med forskning specifikt på den svenska queerfeministiska aktivismen, finns utöver Hallgrens avhandling ett antal viktiga bidrag till tecknandet av en queer och feministisk aktivism, i såväl Sverige som internationellt. 15

17 I Queerfeministisk agenda beskriver Rosenberg övergripande den amerikanska queeraktivismen, som hon menar kulminerade under 1980-talet som en krigsförklaring mot heterosexism och homofobi. Med utgångspunkt i bl.a. den teatraliska aktivistgruppen Queer Nation skriver Rosenberg att avståndstagandet från det heterosexuella majoritetssamhället, samt från gay-rörelsens identitetsbaserade assimilationspolitik, kännetecknade den konfrontativa queeraktivismens utveckling (Rosenberg 2002, s. 34 ff). En motsvarande generell beskrivning av den svenska queeraktivismen går att finna i Ambjörnsson Vad är queer?. Den har i mångt och mycket har handlat om en kritik och ett avståndstagande mot identitetsbaserad assimilationspolitik, ofta med kulturella förtecken och en tydlig DIY-ansats (Ambjörnsson 2006, s. 25 ff). Ambjörnsson menar att den feministiska aspekten har blivit framträdande och att många aktivister väljer att kalla sig just queerfeminister. I förhållande till annan samtida feminism intar den queerfeministiska aktivismen en mer flytande och icke-konstant hållning gentemot köns- och sexualitetskategorier, vilket bl.a. tar sig uttryck genom avsaknad av könsseparatism och genom ett ifrågasättande av könskategorier som sådana. Samtidigt, påpekar Ambjörnsson, går det att i den queerfeministiska aktivismen finna en förhållandevis pragmatisk hållning, där många aktivister rör sig fram och tillbaka mellan olika synsätt. Trots ett ifrågasättande av fasta identitetskategorier väljer de ibland av taktiska skäl att använda sig av desamma (Ibid., s. 172 ff). I en pågående studie går Ambjörnsson också på djupet med den samtida queerfeministiska aktivismen i Sverige. Hon undersöker bl.a. hur unga, queerfeministiska aktivister använder sig av färgen rosa som en queer motståndsstrategi i vardagen, något som Ambjörnsson menar att de gör för att vägra att inordna sig i en heterosexuell matris. 19 Genom oväntade iscensättningar och kombinationer av beteenden samt uttryck vill aktivisterna ifrågasätta normer rörande genus, sexualitet, klass och ålder. Ambjörnsson betonar att denna aktivism måste förstås utifrån vilken roll den spelar för aktivisternas egna livsutrymmen (Ambjörnsson kommande). En liknande ansats har sexualgeografen Gavin Brown när han med utgångspunkt i aktivister bakom Queeruption i London undersöker skapandet av autonoma, queera platser och utrymmen. 20 Brown är tydlig med att framhålla denna aktivism som ett radikalt avståndstagande från massamhällets heteronormativitet, likväl som från homosamhällets kommersiella och assimilationsinriktade homonormativitet. Brown argumenterar för att deras aktivism måste förstås utifrån vikten av den 19 Den heterosexuella matrisen är ett av Butlers välkända begrepp. Enkelt sagt handlar det om att kroppar, genus och begär organiseras i en specifik ordning i en heterosexualiserad förståelseram. För att bli begriplig kräver denna förståelseram att våra kroppar ska överensstämma med vårt uppträdande och vårt begär. Om en nivå görs fel, ifrågasätts alla följaktligen nivåer (exempelvis Han har feminina kläder, är han bög? Om han är bög, är han då verkligen en riktig kille? ). 20 Queeruption är en queeranarkistisk festival som genomförs en gång per år, i ett nytt land och en ny stad varje år. Festivalen är har en utpräglad DIY-ansats och samlar en rad aktivister från hela världen för att ta del av konst, kunskapsutbyte, musik, fest, sex, samtal och debatt. 16

18 kollektiva process som skapandet av queera autonoma utrymmen, utanför dessa hetero- och homonormativa sammanhang, innebär för de involverade aktivisterna (Brown 2007, s ). Det är i Rosenbergs och Ambjörnssons spår, i tecknandet av queer(feministisk) aktivism som ifrågasättande, avståndstagande, kulturutövande och med en tydlig DIY-ansats, som jag går när jag undersöker den aktivism som kommer till uttryck i Ful och HallonTV. Ambjörnsson skriver dock att dagens aktivister framförallt lagt sitt krut på att synliggöra och bekämpa heteronormativa strukturer, snarare än att visualisera en queer utopi (Ambjörnsson 2006, s. 219). Det är dels en beskrivning av aktivismen och dels en uppdelning av å ena sidan kritik och å andra sidan visualiserande av utopi, som jag inte håller med om. Tvärtom undersöker jag, med utgångspunkt i Browns resonemang, aktivister som just ägnar sig åt att visualisera och realisera utopier, och därigenom framföra en skarp kritik. Analys Presentation av materialet Ful beskriver sig som en queerfeministisk tidskrift som analyserar och kritiserar kultur, samt ger plats åt och lyfter fram queerfeministiska kulturutövare. Ful utkommer med fyra utgåvor per år, och deras första utgåva under namnet Ful utkom i början av Tidigare gick tidskriften under namnet Femkul, som under åren hann utkomma med 11 utgåvor. Redan 2002 startade dock föregångaren till pappersutgåvan av Femkul i form av en nättidning. Fuls redaktion har nio medlemmar som jobbar mer eller mindre aktivt med produktionen. Utöver redaktionens texter publiceras också en rad olika skribenter, aktivister och konstnärer som tillfrågas av redaktionen eller som själva sänder in sitt material. Ful kräver att de texter som de publicerar ifrågasätter och analyserar olika former av maktstrukturer. De tre utgåvor som utgör det analyserade materialet i denna uppsats innehåller ett stort spektra av texter, där bildkonst och poesi blandas med recensioner, reportage och artiklar som explicit diskuterar queerfeministiska frågor. Resultatet är en genreöverskridande tidskrift, där också en och samma text i sig ofta kan förstås som utmanande av genreindelningar. Agnes Brynge och Helena Lindblom, de aktivister som formulerat Fuls intervjusvar, har båda varit aktiva i Fuls redaktion sedan HallonTV beskriver sig som ett queerfeministiskt lågbudgetunderhållningsprogram som kommer ut en gång i månaden med ett 30-minuters program. HallonTV sänds i Öppna Kanalen i Stockholm, samt på webben från Första avsnittet hade världspremiär den 22 maj 2008, och under årets gång har kollektivet sänt totalt sex avsnitt. I skrivande stund håller de också på att sammanställa en DVD-box som ska innehålla bonusmaterial och förhoppningsvis vara tvåspråkig. De har även sökt pengar för att i största mån kunna sprida boxen till föreningar, festivaler och 17