Stockholms universitet Centrum för genusstudier Genusvetenskap II VT08. - Utopiska motstånd av unga, queerfeministiska aktivister

Transkript

1 Stockholms universitet Centrum för genusstudier Genusvetenskap II VT08 - Utopiska motstånd av unga, queerfeministiska aktivister Författare: Hanna Wildow Handledare: Fanny Ambjörnsson Seminariebehandlad: Maj 2008

2 Abstract I denna uppsats undersöker jag med en queerteoretisk ansats hur unga, queerfeministiska aktivister utövar motstånd, med konstnärliga uttryck som medel. Till skillnad från tidigare forskning, som främst belyst unga queers som offer för diskriminering och trakasserier, fokuserar jag på unga queers som viktiga och progressiva motståndsaktörer. Med hjälp av intervjuer med tre queerfeministiska aktivister, diskuterar jag hur aktivisterna genom sin konst utmanar och ifrågasätter normativa genus- och sexualitetsnormer, hur de förflyttar det förväntades och det konstruerades gränser samt hur de förhandlar med existerande system, institutioner och praktiker och samtidigt skapar egna utrymmen av agens och samhörighet. Analysen leder oss till en förståelse av unga queers inte som en avgränsad, identitetshävdande grupp utan som ett fundament som den queera vägran gentemot heteronormativitet vilar på. 2

3 Innehållsförteckning INLEDNING... 4 EN MINNESBILD AV UTOPIA... 4 BAKGRUND... 4 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 5 TEORI... 6 Makt, genus och performativitet... 6 Queer och queerfeminism... 7 Strategier och taktiker... 8 Utopia... 8 Kapitalism... 9 MATERIAL OCH URVAL... 9 METOD TIDIGARE FORSKNING ANALYS OCH DISKUSSION PRESENTATION AV INFORMANTERNA ATT BLI OCH VARA QUEERFEMINISTISK AKTIVIST ATT VÄLJA KONSTEN SOM DET AKTIVISTISKA MEDLET ATT QUEERA KONSTEN ETT QUEERT UTOPIA ATT FÖRHANDLA MED EXISTERANDE SYSTEM, INSTITUTIONER OCH PRAKTIKER AVSLUTNING KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING MATERIAL LITTERATUR BILAGOR BILAGA 1: FRÅGESCHEMA FÖR INTERVJUER

4 Inledning En minnesbild av utopia Strax innan stängning, en svettig natt sommaren 2007 på den queerfeministiska festen Defekt Idyll, slet en person plötsligt tag i en mikrofon på scen. Nu visar vi dem vad en riktig jävla queerklubb går för, skrek hon, och som på en given signal svarade vi med att slita av oss våra tröjor. Förenade i svettig eufori dansade sedan våra hundratals nakna överkroppar sista kvarten av nattens fest. Som deltagare i händelsen är det svårt att beskriva den med andra ord än som en utopisk kvart, då kroppar bara var kroppar och kön för en gångs skull verkligen var irrelevant. Tröjornas avslitande innebar för oss en kollektiv samhörighet, ett utrymme om än bara för en kvart fritt från heterosexism, där vakternas hot om utkastning av dem vars kvinnokodade kroppar inte täcktes korrekt ogiltiggjordes. En handling som genom den kollektiva samhörigheten erbjöd oss en känsla av agens och styrka i detta av oss själva (o)definierade livsutrymme, en känsla att ta med oss ut i världen utanför där vi dagligen möts av heterosexismens konsekvenser. Kort sagt - en handling som ledde till en minnesbild av ett queert utopia, långt borta men alltid värt mödan att sträva efter. Bakgrund Att vara ung och queer innebär att ofta mötas av heterosexismens konsekvenser. Omfattande forskning visar på en kritisk situation för unga personer med icke-normativa identiteter, där diskriminering, trakasserier, utanförskap och bestraffningar har påvisats leda till ökad psykisk ohälsa samt en förhöjd frekvens av självmordsförsök (Frykman 2005; Hanner 2002). I skolan frodas genus- och sexualitetsrelaterade kränkningar samtidigt som frågor rörande ickeheterosexualitet är det som ges minst utrymme i undervisningen. Lärare själva vittnar om att de saknar verktyg och metoder för att hantera sexualitetsfrågor, medan föräldrar finner det minst viktigt likväl som svårast att diskutera frågor rörande icke-heterosexualitet med sina barn (Skolverket, Relationer i skolan 2002; Bromseth & Wildow 2007; Sahlström 2006). En sådan verklighet är dock sällan den enda. Eller för att använda Michel Foucaults ord, där makt finns, finns motstånd (Foucault 2002, s. 105). I Sverige har en alltmer framträdande queerfeministisk motståndsrörelse kommit att utvecklas, där aktivism och akademi ofta gått hand i hand. 1 Då maktstrukturer explicit bestraffar unga queers, vore det med utgångspunkt i Foucaults resonemang tänkbart att intresset för denna grupp samt deras 1 Jag kommer genomgående att använda mig av queerfeministisk som benämning på rörelsen, om jag inte finner det särskilt viktigt att markera att det är specifikt en annan rörelse jag avser. För en förklaring av begreppet, se avsnitten Teori samt Tidigare forskning. 4

5 plats inom rörelsen skulle vara omfattande. Såväl forskning som queerfeministisk debatt har dock hittills saknat ett perspektiv på unga queera personer som motståndsaktörer, vars oetablerade agerande utgör ett viktig och progressivt motstånd (jfr Ambjörnsson kommande). I rörelsen är unga queera röster något som sällan hörs och när de bereds plats sker det ofta på vad Kevin Kumashiro kallar för ett andragörande sätt (Kumashiro 2002, s. 3). 2 I inledningen till en grundläggande antologi om queerforskning i Sverige berör också en av landets mest framträdande queerforskare Don Kulick frågan om unga queers: Är du ung, smal, piercad och helst lite diskret tatuerad någonstans [ ] kan du få vara queer. Är du dessutom lite lagom bisexuell eller könsöverskridande är din plats mellan de queera säkrad. I denna gestaltning av queer finns det inga politiska budskap, inga högljudda krav. Istället är det party och soft och accessoarer och ungdomskultur, som kanske varar i några år, tills man hittar sin partner, drar sig tillbaka från klubbvärlden och börjar tillbringa fredagskvällarna framför teven ( ) Hur queer så snabbt kunde förvandlas från en kritik av heteronormativitet till ett hjälpmedel för det är också en fråga som förtjänar diskussion. (Kulick 2005, s. 15) Att detta i princip är det enda utrymme unga queers som aktörer får i antologin borde vara oroande i sig, men sättet deras agerande omnämns på är än mer stigmatiserande. Istället för viktiga motståndsaktörer framställs unga queers vara trendföljare. Kulick beskriver unga queers som drivna av viljan att vara hippa och snygga, och deras queerhet reduceras till en fas präglad av kommersialism med avsaknad av en radikal, politisk agenda. Det är en ansats som, i kombination med den tidigare nämnda forskning om heterosexistiska strukturers konsekvenser på unga queers, medverkar till konstruktionen av en dominerande diskurs om unga queers som passiva offer för ett heterosexistiskt och kapitalistiskt system, utan möjligheter till agens. Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att med en queerteoretisk utgångspunkt undersöka hur unga, oetablerade queerfeministiska aktivister, genom konstnärliga medel utövar motstånd inom ett heterosexistiskt och kapitalistiskt system. Mer preciserat kommer jag att undersöka dessa aktivisters motstånd ur primärt två synvinklar, med följande frågeställningar: 2 Om vi applicerar Kumashiros begrepp på unga queers innebär ett andragörande ett förhållningssätt som tydligt positionerar unga queers just som unga som något annat än normen i en specifik social och historisk kontext, som i detta fall blir äldre queers med en mer etablerad social position. Ett förfarande som ofta fyller en exkluderande och stigmatiserande funktion. Ett exempel på detta var när tidningen KomUt gav ut ett så kallat ungdomsnummer. Istället för sina vanliga eller ska en kanske säga riktiga skribenter hade ungdomar fått skapa ett nummer. Ungdomarna var mellan 16 och 27 år gamla och skrev om det som berörde dem. Initiativet var självfallet ett viktigt försök att lyfta fram unga röster. Men frågan är varför det ska behövas ett helt eget nummer, med relativt skilt innehåll och av avsevärt sämre kvalité jämfört med andra nummer. Genom att förpassa de unga skribenterna till ett eget nummer gjordes unga skribenter till något annat än skribenter och genom att använda förhållandevis dåligt material inkluderades skribenterna enbart för att de var unga, inte för att de var bra. Ett sådant förhållningssätt känns skrämmande likt de inkluderingsstrategier av homo-alibin som queerrörelsen själva är flitiga med att kritisera, och tenderar att reproducera de normer kring unga queers som initiativet förmodligen tog sikte på att utmana. 5

6 Hur använder aktivisterna sig av konstnärliga uttryck för att utmana och ifrågasätta genus- och sexualitetsnormer? Hur förhåller sig aktivisterna till existerande system, institutioner och praktiker, såsom en kommersiell och masskulturell marknad? I synnerhet intresserar jag mig för den position unga queers har, får och tar. För att analysera det vill jag undersöka om aktivisterna manövrerar på den kommersiella och masskulturella marknaden utan att förlora sin ifrågasättande position, och i så fall hur? Och hur påverkar dessa val och detta positionerande av deras konst möjligheterna att utöva motstånd? Teori Makt, genus och performativitet När Beverely Skeggs förklarar sin syn på vad ett utmanande av maktstrukturer innebär skriver hon att det does not mean that one automatically shifts into positions of power, it means, straight forwardly, that one is refusing to be seen as powerless or be positioned without power (Skeggs 2002, s. 11). Det är ett förhållningssätt genom vilket den förtryckta inte reduceras till enbart förtryckt, utan har agens nog att utöva ett motstånd. Med utgångspunkt i denna förståelse av makt och motstånd leder jag min analys av de undersökta aktivisterna med fokus inställt på deras agerande, en blick tydligt präglad av Judith Butlers performativitetsteorier. Med hjälp av Butlers diskussion av begreppet performativitet vill jag förflytta fokus bort från en förståelse av genus som ett varande, till en förståelse av genus som ett görande. Jag intresserar mig således för det aktivisterna gör, snarare än det de är. Butler ifrågasätter också en dikotomi mellan ett biologiskt kön och ett socialt konstruerat genus. Hon menar att sättet som vi könskodar kroppar, genom att ge dem en konstant, biologisk och essentiell innebörd, likväl är en social, historisk och en språklig konstruktion (Butler 2005, s. 46). Således, förklarar Butler, är själva kroppen och sättet vi förstår samt definierar den en konstruktion beroende av tid och rum (Ibid., s. 48 f). Därmed betraktas genusidentiteter som föränderliga, instabila samt ej tydligt avgränsade från varandra. De är inte reella, förklarar Butler, utan ett illusoriskt resultat av ständigt upprepade akter som konstituerar själva fenomenet vi kallar identitet (Butler 2004, s. 155). Upprepningarna förhåller ofta sig till sociala sanktioner, i form av bestraffningar och våld. Således konstrueras normer, vilket tydliggör att identiteter inte är frågan om en roll som vi enkelt kan välja att ta av eller på (Butler 2005, s. 77). Samtidigt är det själva upprepningarna som ger utrymme att utmana och 6

7 förskjuta innebörden av akterna, eftersom en upprepning aldrig kan se exakt likadan ut. Butler pekar således på det mellanrum som uppstår mellan de repeterade akterna, i vilket möjlighet till förändring finns: [ ] the possibilities of gender transformation are to be found in the arbitrary relation, between such acts, in the possibility of a different form of repeating (Butler 2004, s. 154 f). Det är i detta mellanrum som jag också metaforiskt söker efter aktivisterna och deras konst. Slutligen präglas min förståelse av genusidentiteter även av en intersektionell ansats vilket innebär att jag, i enlighet med Nina Lykke, inte betraktar maktordningar som separata, avgränsade och/eller konkurerande enheter (Lykke 2005, s. 8). Istället vill jag betrakta hur olika maktordningar såsom genus, sexualitet, etnicitet, ras, funktionalitet, klass och ålder konstrueras och upprätthålls i samspel med varandra. I denna uppsats är det framförallt intersektionerna genus, sexualitet och ålder som explicit analyseras. Min intersektionella förståelse medför dock även att jag i analysen försöker att konsekvent behålla en kritisk blick mot mig själv, för att motverka ett reproducerande av andra maktordningar. Queer och queerfeminism Queer ska helst inte ges en fast, definierad betydelse. Begreppets styrka förklaras ofta vara dess flytande, icke-bestämda, icke-konstanta innebörd (se t.ex. Kulick 2005; Rosenberg 2002, Ambjörnsson 2006). Tiina Rosenberg skriver att begreppet queer inte ska förstås som någon allmän motståndsidentitet, utan som något som alltid står i relation till en exkluderande heterosexuell norm, som en beteckning av det som går utöver de etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet (Rosenberg 2002, s. 12). 3 Janet R. Jakobsen resonerar på liknande sätt när hon förhåller sig till begreppet queer som framförallt ett verb. Hon skriver att queer ska förstås if as an identity at all, then as an identity of doing rather than being. [ ] not as a thing but as a particular type of action: resistance to the norm (Jakobsen 1998, s. 516). Det är mot bakgrund av denna förståelse av queer, som en kritik av och ett motstånd mot heteronormativitet, som jag införlivar ett queerteoretiskt perspektiv i min analys. Jag använder dock även queer som en benämning på mina informanter. Syftet med detta är inte att reducera queer till en synonym för lesbiska, gay, bisexuella och transidentiteter. Istället vill jag använda queer dels för att betona deras icke-normativa, icke-konstanta genus- och sexualitetspositioner, dels för att betona deras görande av denna position genom ett motstånd mot ett heterosexistiskt system, snarare än deras varande av en identitet. 3 Med heterosexuell norm avser Rosenberg samhällets institutionella, juridiska, strukturella och mellanmänskliga upprätthållande av rätt sorts heterosexualitet som någonting enhetligt, naturligt och allomfattande (Rosenberg, 2002 s. 15, s. 200) 7

8 Jag vill dock förtydliga min queera ansats som inneboende av ett utpräglat feministiskt perspektiv. Rosenberg sammanför i sin queerfeministiska agenda begreppet queer med feminism (Rosenberg 2002). Så som jag läser Rosenberg är den queerfeministiska ansatsen den teoretiska men samtidigt aktivistiska, den arga men samtidigt konstruktiva, den individbetonade men samtidigt kollektiva kritiken gentemot heteronormativitet gentemot dikotoma uppdelningar i man, kvinna, heterosexuell och homosexuell samt den inbördes hierarkiska maktrelationen mellan dessa kategorier. Det är en sådan ansats, som är queer utan att förlora det feministiska maktperspektivet och feministisk utan att bli heteronormativ, som jag införlivar i min analys. Men på samma sätt som med begreppet queer använder jag även queerfeminism som en benämning på den aktivism som informanterna utövar. 4 Strategier och taktiker Centralt för språkforskaren Michel de Certeau är ett särskiljande mellan det han kallar för strategi och taktik, med fokus på hur den senare möjliggör en form av victory of the weak over the strong (de Certeau 1984, s. xv). de Certeau förklarar att strategier, enkelt sagt, är maktens redskap. Det är tillvägagångssätt tillhörande subjekt som har en plats de kan kalla för deras egen, en autonom bas som ger dem ett utrymme inom vilket de kan agera ostört över tid. Taktiker, å andra sidan, tillhör dem som saknar en sådan autonom bas, det är som de Certeau säger de svagas konst (Ibid. s., 37). Utan ett eget utrymme tvingas dessa agera inom maktens ramar. Väl inom fiendens territorium förblir de dock inte passiva mottagare, tvärtom manipulerar och manövrerar de maktens påtvinganden och vänder dem till möjligheter (Ibid., s. 36 f). Samtidigt som de förtryckta begränsas av de maktsystem och ordningar som påtvingas dem, lösgör de således sig själva från dessa system utan att lämna dem. De spelar, som de Certeau säger, spel med makten som förtrycker dem (Ibid., s. xix). Med andra ord, förklarar de Certeau, skapar taktikerna utrymme inom vilket de förtryckta lyckas utnyttja den rådande ordningen. Eller som de Certeau uttrycker det: By an art of being in between, he draws unexpected results from his situation (Ibid., s. 30). Återigen söker jag mig alltså till detta metaforiska mellanrum, för att finna de queerfeministiska aktivisternas motstånd. Utopia Utopia betyder ordagrant ingenstans, skriver Jill Dolan i hennes utforskande av vad hon kallar för the utopian performative (Dolan 2001, s. 457). Det är dock inte ingenstans Dolan söker efter, tvärtom handlar hennes teoretiserande av utopia om något som tar plats nu, in glancing 4 För en närmare beskrivning av queerfeministisk aktivism, se avsnittet Tidigare forskning 8

9 moments of possibly better ways to be together as human beings, om en föreställd värld där rasism, homofobi, sexism och andra ojämlikheter inte existerar (Ibid.). Dolan är inte intresserad av att konstruera ett s.k. riktigt utopia, men förklarar att utopia som begrepp möjliggör att vi kan föreställa oss, och uppleva, en sådan plats känslomässigt. Ramón H. Rivera-Servera går i Dolans fotspår när han närmar sig begreppet utopia som en form av kritik. Han har undersökt queera dansklubbar och menar att dessa inte bara erbjuder ett utrymme, som tillåter honom och dess andra besökare att uttrycka sina begär, utan även ger dem självförtroende och insikt nog att söka och kräva samma erfarenheter utanför (Rivera- Servera 2004, s. 269, s. 275). På så vis, menar Rivera-Servera, är dansklubbarna ett motstånd mot och en intervention i de diskurser som samtidigt förbjuder dem (Ibid., s. 271 f). Kapitalism Min analys handlar även om hur aktivisterna utmanar ett kapitalistiskt system, eller mer specifikt en kommersiell marknad genom vilken konsumtion sker. I förståelsen av kapitalism använder jag mig av en postmarxistisk ansats. Lena Martinsson förklarar att en sådan ansats har ärvt ett kritiskt och socialkonstruktivistiskt perspektiv på ekonomin från marxismen, men att dess poststrukturalistiska perspektiv innebär ett ifrågasättande av marxismens syn på basen (ekonomi, produktion och klassförhållande) som naturlig och enhetlig. Istället betraktar postmarxismen såväl basen som överbyggnaden (språk, kultur, ideologi) som normativt konstruerat. Då ifrågasätts marxismens uppdelning mellan å ena sidan produktion och å andra sidan konsumtion, där konsumtion förstås som enbart ett resultat av produktion, samt hierarkiseringen av produktionen som viktigare (Martinsson 2005, s. 393 f). En liknande utgångspunkt har Judith Halberstam, när hon med utgångspunkt i den teoretiska duon J.K. Gibson och Graham diskuterar utforskandet av the end of captalism (Halberstam 2005, s. 12). Gibson och Graham ifrågasätter marxismens statiska förståelse av kapitalism och menar att ett poststrukturalistiskt perspektiv kan få oss att se den mångfald av icke-kapitalistiska former som utgör samt utmanar den globala kapitalismen. Ett sådant perspektiv, skriver Halberstam, synliggör de alternativ till kapitalism som redan finns och som är under konstruktion, genom att påvisa systemets svaga och instabila punkter (Ibid.). Material och urval Mitt huvudsakliga material består av tre intervjuer med tre olika aktivister. Dessutom har jag, för att kontextualisera deras tal, tagit del av tryckt och digitalt material som dessa aktivister skapat. Mitt material ska inte ses som representativt för queerfeministiska konstnärliga 9

10 aktivister eller för den queerfeministiska rörelsen som sådan. Tvärtom sökte jag mig till unga aktivister, eftersom jag utgick från min upplevelse av rörelsens ointresse inför dessa. Därmed tvingades jag ställa mig frågan vem som egentligen är ung, och utgick i mitt urval från RFSL Ungdoms gränsdragning vid 30 år. 5 Detta är dock en gränsdragning som är långt ifrån oproblematisk. Som Halberstam konstaterar bygger en sådan gränsdragning på en förståelse av livet som distinkt och binärt uppdelat mellan ett ungdomsliv och ett vuxenliv, där övergången till det senare innebär an obvious transition out of childish dependency through marriage and into adult responsibility through reproduction (Halberstam, s. 153). En av mina informanter gav också själv uttryck för en sådan förståelse när hen resonerade kring om hen verkligen kunde betraktas som ungdom då hen själv försökt att skaffa barn. Jag ansluter mig dock till Halberstam när hon ifrågasätter denna uppdelning. Hon menar att queera subkulturer består av en blandad åldersgrupp, som oberoende av sin ålder kritiserar och tar avstånd från normer rörande det som brukar betraktas vara konstituerande av vuxenhet, som t.ex. familjebildning, äktenskap och reproduktion. Således myntar hon begreppet utsträckt tonårstid för att symbolisera att detta avståndstagande mot traditionella familjevärden är betydligt mer flytande än knutet till en speciell åldersfas (Ibid.). I detta ifrågasättande av ungdomsbegreppet som sådant blev det också tydligt att det var etablerade plattformers utgallringsfunktioner som intresserade mig. 6 Jag sökte således efter oetablerade aktivister, vars aktivism präglades av en Do It Yourself-anda och där aktivisterna skapade sina egna plattformer. I förhållande till detta kriterium var det en av informanterna som jag tvekade inför då henoms mångåriga aktivism har gjort henom till en central person inom queerfeministiskt kulturskapande. Samtidigt har hen fortsatt att agera utanför etablerade platser och fortsatt att skapa sina egna plattformer. Mot denna bakgrund av det fann jag henoms breda erfarenhet av denna typ av aktivism vara värdefull för uppsatsen. Jag kontaktade informanterna personligen via e-post. Jag vände mig aktivt bort från personer i min bekantskapskrets. Två av dem kände jag till sedan tidigare via deras aktivism och en av dem fick jag tips om. Jag ville att de skulle använda sig av olika estetiska uttrycksmedel och fick en bra spridning på detta. Däremot präglas mitt material av svagheten att de alla är bosatta i storstäder, liksom att de är vita och har funktionella kroppar. Det hade självfallet varit av intresse att få en bredare representation än så. Samtidigt speglar det ganska väl rörelsens interna makstrukturer, då den befolkas av framförallt vita aktivister utan 5 Sveriges ungdomsförbund för HBT-personers rättigheter 6 Med etablerade plattformer avser jag de centrala och etablerade forum som existerar inom den queerfeministiska rörelsen, såsom exempelvis tidningen Bang och tidningen KomUt. 10

11 funktionshinder som är bosatta i storstäder. Detta ursäktar självfallet inte att mitt urval reproducerar osynliggörandet av icke-vita, funktionshindrade queers i mindre städer. Då jag fokuserar på vad informanterna gör, snarare än vad de är, och utifrån det begränsade tidsoch utrymmesomfånget kom jag dock att acceptera denna svaghet i mitt material. Att skriva om personer innebär att vi måste använda oss av pronomen. Det är en språklig konstruktion som tydliggör hur vårt samhälle organiseras utifrån endast två möjliga kön: Hon och han. Som Kumashiro skriver kan detta skriftliga identitetskategoriserande innebära att läsaren tolkar informanternas berättelser genom en fixerad lins, där betydelser och laddningar ges till berättelserna utifrån vilken kategori de tillskrivs (Kumashiro 2002, s. 16). Jag ville i min presentation av informanterna undvika en sådan lins, i synnerhet då jag intresserar mig för vad informanterna gör snarare än vad de är. Därför har jag valt att inte anpassa mig till språkets begränsade möjligheter och använder genomgående hen och henom som pronomen när jag skriver om informanterna i tredje person. Jag använder, i enlighet med Vetenskapsrådets etiska riktlinjer, pseudonymer för mina informanter, för att så långt som möjligt skydda informanternas integritet. Som Fanny Ambjörnsson skriver blir detta dock en aning paradoxalt när det gäller aktivister, som dels verkar offentligt och dels verkar just för att bekämpa osynliggörande och tystnad (Ambjörnsson kommande, s. 5). Med hänsyn till maktövertaget det innebär att välja ut, tolka och väva samman informanternas berättelser, samt till det faktum att jag vill fokusera på vad aktivisterna gör snarare än vilka de är, valde jag dock ändå att anonymisera. Metod Med den bristfälliga tidigare forskningen på området och då jag intresserar mig främst för oetablerade aktivister var en personlig kontakt med aktivisterna mer eller mindre nödvändig, eftersom andra källor än de egna aktivisternas berättelser saknas. Jag såg det dock som självklart att vända mig till de aktivister vars handlingar jag intresserar mig för. Jag ville låta dem tala och ta den plats de sällan har, men väl förtjänar. Om jag hade använt deras konst som huvudsakligt material, och istället för intervjuer utfört förslagsvis en bildanalys och deltagande observation på performances, hade mitt resultat således också blivit ett annat. Det är fortfarande mina tolkningar som konstruerar den berättelse som jag med hjälp av intervjuerna tecknar, men genom intervjuerna försöker jag undvika en expertblick ovanifrån och låta aktivisternas förståelse av och relation till sin egen livsvärld stå i fokus för det jag vill undersöka samt förstå (Kvale 1997, s. 34). Med en postmodern utgångspunkt betraktar jag själva samtalet mellan mig och informanterna som en väg till kunskap. Jag betraktar inte 11

12 informanterna och deras utsagor som individuella subjekt som speglar en objektiv verklighet, utanför eller bakom samtalet. Tvärtom betraktar jag själva samtalet som konstituerande av det vi kallar för verklighet. Således existerar det inte bara en verklighet, utan flera parallella, som uppstår i relationen mellan personer och deras kontext. Hade mina informanter befunnit sig i en annan kontext, hade vi således få ta del av andra verkligheter (Ibid., s. 45 ff). Jag genomförde intervjuerna utifrån halvstrukturerade intervjuguider som täckte teman som jag på förhand ringat in som centrala. Jag transkriberade mina intervjuer för att få tillgång till ett mer överblickbart material lämpat för närmare analys (Ibid., s. 155). Jag valde dock att inte transkribera de delar av intervjuerna som jag ansåg vara irrelevanta för uppsatsen, utan antecknade dem som Vi pratar om [exempel]. Jag hoppade även över utfyllnadsord som typ, liksom, alltså, kanske, om jag inte bedömde dem ha särskild relevans. I min analys av materialet har jag använt mig av vad som brukar kallas för kulturanalys. Det finns hundratals olika definitioner av begreppet kultur, skriver Billy Ehn och Orvar Löfgren, och därmed en mångfald av olika kulturanalysmetoder. Jag fokuserar på det aktiva kulturskapandet, hur kulturer omformas genom människors ifrågasättande av dominerande föreställningar. Eftersom jag undersöker konstnärliga aktivister blir detta också nära besläktat med att betrakta kultur som ett medel (Ehn & Löfgren 1982, s. 13 ff). Det är en form av kulturanalys genom vilken jag undersöker kulturell dynamik uppbyggnad, kamp och gränsöverskridningar (Ibid., s. 93). Detta genom att konstruera teman som söktes efter i bearbetningen av intervjuerna, för att på så vis se hur informanternas tankar organiserades utifrån värderingar, förhållningsätt och perspektiv (Ibid., s. 27). Samtidigt som jag utgick från teman, anpassades också samtalet efter den enskilde informantens specifika aktivism. Jag försökte också tillåta samtalet att vara flexibelt då min utgångspunkt var, som Kumashiro skriver, att det informanterna sa var beroende av hur de tolkade och kände inför mig som intervjuare. Därför såg jag min uppgift att inte spela varken neutral eller intresserad, utan att engagera mig i processen oss emellan så ärligt som möjligt (Kumashiro 2002, s. 17). Jag betraktar det således som självklart att min position som genusstudent och som en aktivist som två av tre informanter kände till innan, påverkade informanternas svar. Halberstam skriver dock att det snarare hör till vanligheterna än undantagen att aktivisten och akademikern är samma person i queera subkulturer, och betonar att detta kan undvika ett ovanifrånperspektiv där en expertblick ska undersöka en framställt avgränsad grupp (Halberstam 2005, s. 163). Samtidigt är det viktigt att inte vara alltför förtrogen med miljön som undersöks, då det kan försvåra möjligheterna att inta en forskarroll 12

13 om jag tror att jag redan förstår det hela. Därför var det viktigt att under hela processen fråga mig själv om jag analyserade och talade om informanterna eller mig själv (Ely1993, 137 ff). Mot bakgrund av min relation till fältet, och min strävan att engagera mig så ärligt som möjligt i intervjuerna, ville jag göra informanterna delaktiga i processen. Därför lät jag dem lägga till samtalsämnen om de kände att något saknades samt läsa och kommentera transkriptionerna, urvalet av citat och slutligen uppsatsen. Detta innebär dock inte att jag frånsäger mig det ansvar och den effekt jag som intervjuare hade. Som Ambjörnsson skriver rymmer forskarpositionen alltid ett visst mått av makt och således är frågorna, tolkningarna av svaren och den berättelse jag vävt dem samman till avhängiga privilegiet det inneburit att välja och styra denna process (Ambjörnsson 2004, s. 47 f). Tidigare forskning Som redogjort för ovan saknas det i princip helt forskning på unga queers som motståndsaktörer i en svensk samtida kontext. En kommande artikel av Ambjörnsson tar dock sikte på detta tema, genom att undersöka hur unga, queerfeministiska aktivister använder sig av färgen rosa som en queer motståndsstrategi i vardagen. Ambjörnsson menar att aktivisterna vägrar att inordna sig i en heterosexuell matris. Genom oväntade iscensättningar och kombinationer av beteenden samt uttryck vill aktivisterna ifrågasätta normer rörande genus, sexualitet, klass och ålder. Ambjörnsson betonar att deras aktivism måste förstås utifrån vilken roll den spelar för aktivisternas egna livsutrymmen (Ambjörnsson, kommande). Utöver Ambjörnssons artikel finns ett antal beskrivningar av såväl amerikansk som svensk queeraktivisms utveckling i mer generella ordalag. Rosenberg beskriver den amerikanska queeraktivismen med utgångspunkt i främst aktivistgruppen Queer Nation, som under 1980-talet dök upp som en krigsförklaring mot heterosexism och homofobi, ofta med teatraliska förtecken. Rosenberg menar att avståndstagandet från det heterosexuella majoritetssamhället samt från gay-rörelsens identitetsbaserade assimilationspolitik kännetecknade den konfrontativa queeraktivismens utveckling (Rosenberg 2002, s. 34 ff). Ambjörnsson har i sin bok Vad är queer? beskrivit den svenska queeraktivismens utveckling generellt. Där skriver hon att även den i mångt och mycket har handlat om en kritik och ett avståndstagande mot identitetsbaserad assimilationspolitik (Ambjörnsson 2006, s. 25 ff). Ambjörnsson menar att kulturutövning är kännetecknande för den svenska queeraktivismen, ofta med en tydlig Do it yourself-anda. Vidare förklarar Ambjörnsson att den feministiska aspekten har blivit framträdande i rörelsen och att många aktivister väljer att kalla sin aktivism för just queerfeministisk. På så sätt präglas den queerfeministiska rörelsen 13

14 av ett fokus på genus och genusvariation, där sexualitet är en central och viktig del. Den queerfeministiska aktivismen intar på så vis en mer flytande och icke-konstant hållning gentemot köns- och sexualitetskategorier än annan feminism, vilket bl.a. tar sig uttryck genom avsaknad av könsseparatism och ett ifrågasättande av könskategorier som sådana. Samtidigt, påpekar Ambjörnsson, präglas den svenska queerfeministiska aktivismen av en förhållandevis pragmatisk hållning där många aktivister rör sig fram och tillbaka mellan olika synsätt och där de trots en medvetenhet om problemtiken med fasta identitetskategorier ibland väljer att av taktiska skäl använda sig av dem. Svensk queeraktivisms gemensamma nämnare är kritiken mot all form av heteronormativitet, skriver Ambjörnsson (Ibid., s. 172 ff). Även Halberstam tecknar bilden av en heteronormkritisk rörelse, när hon beskriver samtida, queera och konstnärliga subkulturer. Hon menar att dessa uttryck är en form av bildligt konceptualiserande av Butlers förståelse av genusidentiteter som konstituerade genom repetitiva akter (Halberstam 2005, s. 110). Hon diskuterar masskulturens och avantgardets erkännande respektive approprierande av queera subkulturella uttryck, och menar att massmedialt intresse för dessa aktivistiska uttryck ofta riskerar att bli ett fördomsfullt exotiserande av de konstiga och de perversa (Ibid., s. 156 ff). Samtidigt ifrågasätter hon en binär uppdelning mellan queera subkulturer och avantgardet och positionerar de queera subkulturella konstnärer hon undersökt mittemellan dessa två sfärer. Således menar hon att subkulturen måste betraktas som att den transformerar avantgardet (Ibid., s. 109). Det är i Rosenbergs och Ambjörnssons spår, i tecknandet av queer(feministisk) aktivism som ilsken, ifrågasättande, kritisk, avståndstagande, kulturutövande och med en tydlig Do it yourself-anda, som jag går när jag tecknar berättelsen om de unga, queerfeministiska konstnärliga aktivister som jag intervjuat. Ambjörnsson skriver dock att dagens aktivister framförallt lagt sitt krut på att synliggöra och bekämpa heteronormativa strukturer, snarare än att visualisera dem i en queer utopi (Ambjörnsson 2006, s. 219). Det är dels en beskrivning av aktivismen och dels en uppdelning av å ena sidan kritik och å andra sidan visualiserande av utopi, som jag inte håller med om. Tvärtom undersöker jag aktivister som ägnar sig åt att visualisera utopier och därigenom framföra en skarp kritik. Vidare förhåller jag mig till Halberstams tecknande av samtida, queera och konstnärliga subkulturer och dess sprängande möjligheter att invadera och transformera plattformer utanför den egna subkulturen. Där Halberstam dock sökt sig till förhållandevis etablerade konstnärer med såväl kända verk som namn, är det de unga, oetablerade aktivisterna som intresserar mig. 14

15 Analys och diskussion Presentation av informanterna Belly är 28 år och bosatt och verksam i Göteborg. Hen har sin organiserade aktivistiska bakgrund i miljörörelsen. Parallellt med denna aktivism har Belly sedan tidiga tonår privat ägnat sig åt att genom textil, kläder och text experimentera med könsöverskridande praktiker. När Belly i de senare tonåren frustrerades över den heterosexism hen mötte inom miljörörelsen sammanfördes dessa två bakgrunder och Belly kom att tydligare leda in sin aktivistiska bana till det hen idag väljer att kalla för queeraktivism eller politisk konst. Mer precist menar Belly att hen ägnar sig åt framförallt performancekonst som är queerfeministisk, som ofta handlar om en brist på utrymme. Hen menar att det handlar om att tänja på gränser och försöker genom sin konst utmana identitetskategorier som sådana, som begreppen HBT eller kvinna t.ex, likväl som de normer kring tvåsamhet och familjekonstellationer hen menar präglar såväl hetero- som regnbågsfamiljer. Genom den performancegrupp som Belly ägnar mest av sin aktivistiska tid åt önskar hen förvåna, förfära och förundra. Detta sker genom framträdanden, ofta på en scen, men även i andra sammanhang som t.ex. i det offentliga rummet. Belly är även delaktig i andra konstellationer och nätverk som på ett eller annat sätt använder glädjefulla och konstnärliga metoder för att föra fram radikala politiska budskap. Maxi är 23 år och bosatt samt verksam som bildkonstnär i Stockholm. Maxi säger att hen alltid har ägnat sig åt att rita och sånt men att hen som tonåring började bearbeta upplevelsen av att vara felaktig genom sin konst. Idag arbetar Maxi helst och mest med 3D och annan datagrafik men målar och skapar även för hand. Hen har bl.a. ställt ut sin konst på gallerier, egenproducerat en text- och illustrationsbok och har på senare tid även börjat sprida sin konst via ett internetforum för professionella inom visuell grafik, en publik som är förhållandevis obekant med queerfrågor, men som visat ett stort intresse för Maxis konst. Maxi vill problematisera våra förståelser av kroppar och kön i allmänhet, och synliggöra transpersoners erfarenheter i synnerhet. Henoms konst kretsar framförallt kring gestaltningar av monster och robotar, kroppar helt utanför samhällets normer, men som innebos av en skräckinjagande och dödlig styrka. Dessa ges också kroppsbyggnader och genitalier som inte förhåller sig till en binär könsindelning, de är ofta vad Maxi benämner som kukbrudar. Jasse är 27 år och bosatt och verksam i Stockholm där hen ägnar sig åt att som hen säger skapa kultur och underhållning i syfte att påverka omvärlden. Jasse har alltid haft vad hen kallar för en undermedveten konstnärlig ambition och i samband med att hen kom i kontakt med en å ena sidan kreativ men å andra sidan sexistisk punk-subkultur väcktes en fascination 15

16 för ett Do It Yourself-tänk likväl som en feministisk vrede. Det var motorn som fick Jasse att själv skapa sig en plattform inom vilken hen kunde få ett kreativt utlopp för denna vrede. Sedan dess har hen bl.a. gjort fanzines, ritat serier och arrangerat klubb. Genom sitt serieskapande har Jasse ofta berört sex och pornografi. Det har varit ett sätt att ifrågasätta det hen benämner som sexhets likväl som normer kring parrelationer, eftersom hen menar att det är viktigt att inte ge patriarkatet patent på vad sex är. Jasses senaste projekt är att skapa underhållande, queerfeministiska TV-program som ska sändas i Öppna Kanalen och spridas genom fildelning. Hen säger att henoms konst i allmänhet och henoms TV-program i synnerhet skapar konkreta alternativ till sexistiska och heteronormativa medier. Mer precist skapar hen därför TV-program med inslag och reportage som inte förhåller sig till de heterosexistiska normer som hen anser präglar medier, som bestämmer vem och vad som är snyggt, coolt och bra nog att få vara med. Att bli och vara queerfeministisk aktivist Jag vet inte, jag vet inte om man kan sätta en label. [ ] Jag jobbar ju också för nånting, för förändring, för skapande. (Maxi) Det är liksom, kamp, kampkonst, förklarade Maxi för mig. Hen vände sig en aning mot att etikettera sina uttryck, men var ändå bestämd med att hen jobbar för något, för förändring. Belly menade att hen är stressad över hur världen ser ut och sa att kan jag göra något för att ändra den så vill jag göra det. Deras strävan efter något, efter förändring, var ett fenomen som kändes igen genomgående i intervjuerna. Vilka ord informanterna använde för att benämna sina konstnärliga uttryck kunde skilja sig åt, ofta också av dem själva från situation till situation. Genomgående återfanns dock ett avståndstagande gentemot sakernas läge, mot en starkt förtryckande struktur som bara förtrycker alla avvikelser och minoriteter, som Jasse uttryckte sig, och mot det snäva utrymme som blir över. Även om informanterna ofta talade om sitt ifrågasättande på en abstrakt nivå, i fråga om strukturer och samhällsorganisering, förankrade de alla samtidigt sin aktivism i en personlig upplevelse. Jasse berättade om vad hen kallar för sin feministiska vrede: Det var värsta pärsen att bo där [i Nyköping] för alla tjejer hade redan stuckit och de som var kvar var bara en massa jättegrabbiga killar. De var väldigt kvinnohatande på många sätt. [ ] Sen blev vi också skitarga för det var första gången vi konfronterades med manlig homosocial, extrem malebonding. [ ] Vi såg liksom paradiset men vi fick inte tillträde till det. Då blev vi jätte jätte radikalfeministiska. Och snodde all deras kunskap men interagerade inte med dem, utan gjorde våran egen grej men med deras medel. (Jasse) Vägen till positionen som aktivist hade alltså gått via en egen erfarenhet av heterosexismens konsekvenser. Aktivismen, eller mer bestämt experimenterandet med och utmanandet av det 16

17 som positionerar dem som Maxi benämnde som felaktiga, blev ett verktyg att kanalisera denna erfarenhet. Eller som Belly uttryckte det - ett sätt att överleva på mest tror jag. Att välja konsten som det aktivistiska medlet Att lyckas omvända nån slags kritik eller nytt samhällsbyggande med humor, då blir det ju roligt och mycket tillgängligare för folk också. Och kan man få nån att skratta, samtidigt som man chockerar dem, så tycker jag att man har lyckats mer, än att kanske bara göra dem illa till mods för att de känner sig kritiserade. (Belly) Genom konsten som uttrycksmedel kan informanterna omvandla sin kritik till något njutningsfullt, både för sig själva och för dem som nås av deras uttryck. Vinsterna med detta sades vara flera, men framförallt påtalade de en känsla av att göra aktivismen mer tillgänglig. Konst kräver inte förkunskaper, förklarade Belly, det är inte läs den här boken först [ ] eller gå den här kursen på universitetet och sen kan du komma med utan det är liksom kom på en föreställning och bli [ ] påverkad och inspirerad. Konsten blev på så vis ett sätt att tala utan att formulera ord. Det är liksom som om man aldrig riktigt säger det, menade Jasse och talade om styrkan i underhållning som en kritisk metod eftersom det är så himla starkt medel att nå in i folks själar. När Dolan diskuterar vilken funktion teater och performance som konstform fyller, resonerar hon på ett liknande sätt. När en publik bevittnar ett performance tar de del av ögonblick av förvandling, ögonblick som de kan ta med sig till världen utanför den scen där de först utspelar sig. På så sätt, föreslår Dolan, samtalar denna konstform med sin publik om en gemensam, mer rättvis och jämlik framtid (Dolan 2001, s. 455). Rent konkret, förklarar hon, handlar det om att konstformen train our imaginations, inspire our dreams and fuel our desires in ways that might lead to incremental cultural change, (Ibid., s. 460). En sådan förståelse av konsten som talande till och med en publik, var ett centralt tema hos informanterna. Maxi berättade att henoms konst är en förlängning av henom själv, en utmaning mot den vedertagna verkligheten. Hen förklarade att bilderna skapar en fysisk manifestation av en tanke, [ ] att ge själva ordet eller tankebilden en kropp [ ] en slags animering av nått dött. Även om informanternas uttrycksmedel kunde skilja sig åt, var de eniga om vilken funktion dessa fyllde. Genom att skapa motbilder önskade de utmana dominerande bilder i det offentliga och mediala rummet: Dels vill jag ju nå alla transpersoner specifikt, just för att jag vet hur vidrigt det kan vara. Och även vilken massiv påtryckning man har. Att ha påtryckningar som kvinna, med ideal man ska leva upp till, alltså de är 10 gånger mer för transpersoner. [ ] Och sen från sjukvården, som är väldigt noga med vem som är transperson och inte. Och hur folk reagerar på det, när dom säger att om du inte gör det här så får du inte det här, och vi slänger ut dig. Så det kan jag känna att jag promotar en annan väg, en annan möjlighet, ett annat sätt att se på saker och ting [ ]. (Maxi) 17

18 Även om den njutning som konsten upplevdes medföra var i sig viktig för informanterna, var de samtidigt alla tydliga med att denna njutning innebos av en politisk innebörd. Motbilderna presenterar, som Maxi uttryckte det, ett annat sätt att se på saker och ting men fungerar även som verktyg för att visa på det de upplever som fel i samhället. Belly sammanfattade det med att konstatera att mitt mål är inte att göra ett konstverk utan mitt mål är ändå att på något sätt göra politik och då är konsten en bra grej liksom. Även Halberstam visar hur samtida, queera konstnärer förhåller sig till sina uttryck ur detta primärt aktivistiska perspektiv när hon uppmärksammar en svart, queer hiphop-grupp som verkar i Oakland inom en musikgenre de själva kallar för homohop. Gruppen, som titulerar sig som Deepdickollektive, producerar musik som väl följer hiphopgenrens konventioner. Samtidigt införlivar de skarp heteronormkritik i sina texter och ägnar sig åt att konsekvent diskutera innebörden av sin musik via bl.a. Internet. Och när en homofob skribent, efter en tids debatterande med Deepdickollektive, ger sina ovationer till gruppen och spår dem framgång svarar de avståndstagande att de snarare betraktar sig som del av en större rörelse än en enstaka hiphopgrupp, samt att de söker något annat än pengar och berömmelse: We are all educators fighting to make space for ourselves and others (Halberstam 2005, s. 164). Att queera konsten Det kommer vara väldigt operfekt allting [ ] så här fula, töntiga, tråkiga saker [ ] (Jasse) Första programmet kommer ha värsta fula dåliga grejerna, intygade Jasse entusiastiskt när hen beskrev den kommande premiären av henoms queerfeministiska TV-program. Hen förklarade att hen upplever medier i allmänhet som alienerande och passiviserande och att den skeva representationen i medier påverkar människors självbild. Det är nån slags gudavärld. Med bara massa snygga kändisar, fortsatte hen och förklarade att henoms TV-program ska bli något helt annat. Där ska inte heterosexistiska normer få styra vem som syns och hörs. Istället ska olika queers få ta plats, vars kreativa uttryck inte begränsas av vad massmedier bestämmer vara bra, snyggt och coolt. På så vis menade hen att hen skapar en medial frizon, där dessa normer inte existerar. Jakobsen konstaterar att To queer is both to do differently and to make a particular set of relations that are different from the binary oppositions defined by the norm (Jakobsen 1998, s. 528). I denna förståelse av queer som ett verb blir queerandet inte bara att göra annorlunda från normen, utan även att relatera och iscensätta oväntade kombinationer av uttryck och fenomen, för att på så vis störa samhällets konstruerande av binära motsatspar. Butler resonerar på ett liknande sätt när hon betraktar användandet av termen queer som en 18

19 performativ handling. Hon menar att detta användande av en stigmatiserande term bör betraktas som en form av dubbelhet, där aktivisterna förvisso citerar och upprepar men samtidigt också förskjuter innebörden av termen. Det blir, som Butler skriver, frågan om att vända upp och ned på de diskursiva konventionerna. En handling som är nödvändig för att exponera den lag som inte längre kan kontrollera begreppen i de egna bortstötningsstrategierna (Butler 2005, s. 111). När aktivisterna queerar sin konst är det precis denna dubbelhet de agerar med. De använder sig av bilder och tillvägagångssätt vars symbolik och stigmatiserande innebörd vi känner väl, men fyller det med ett annat innehåll. De upprepar men utmanar, de gör lika men ändå olika, de spelar med men vänder upp och ned. Det handlar om, som Butler skriver, att vara invecklad i det man bekämpar och att vända makten mot den själv för att därigenom skapa alternativa maktmodaliteter (Ibid., s. 125). Maxis monster är ett tydligt exempel på denna dubbla taktik: Ett monster liksom. Så betraktas man från samhället och jag tycker att det finns en styrka att hämta ur det resonemanget. Visst, vi är monster men då ska vi va det på riktigt, du vet. [ ] som aliens [ ] eller alla dom. Samhället försöker döda dom om och om igen men de kommer bara med ny uppföljare efter ny uppföljare. [ ] Jag ser det som en styrka, att dom har en styrka, att dom lever ut [ ] till fullo så som dom är, dom bär sin insida på utsidan. (Maxi) Maxi förklarade att hen börjat använda sig av monster i sin konst i samband med att en läkare ifrågasatte henoms möjlighet och rätt till att få barn. Så då tänkte jag lite som så att om jag inte kan, har rätt till det så skapar jag mina egna barn, jag behöver minsann ingen assistans, berättade hen. När Maxi skapar sina monster införlivar hen med andra ord den bild samhället projicerar på henom. Men istället för att erkänna bildens stigmatiserande innebörd gör hen något annat av den, hen fyller istället monstret med en positiv, stark och vacker innebörd. Eller för att använda henoms egna ord: De obehagliga och fula har en skönhet som överstiger den som den rådande verkligheten värderar. Således har hen inte den position hen får hen tar sig en egen position genom att förändra och förskjuta innebörden av monstret. Maxis monster kan också förstås som ett sätt att bildligt iscensätta Butlers förståelse av genusidentiteter som ett resultat av repetitiva akter (jfr Halberstam 2005, s. 110). I och med att kroppsbyggnader, genitalier och attiraljer kombineras på ett felaktigt sätt, förskjuter hen samtidigt innebörden av dessa akter. Det är ett tydligt ifrågasättande av hur samhället bestämmer vad som är män, kvinnor och transpersoner och Maxi menar att henoms konst på så vis visar på en annan väg än den som samhället har bestämt. Du kan ha kuk och samtidigt vara brud, kort sagt. 19

20 Queerandet av konsten är med andra ord, som Belly uttryckte det, en form av dekonstruerande och rekonstruerande: Dekonstruktion, rekonstruktion [ ]. Det är väl det vi håller på med på något sätt. Allt är ju konstruerat och det är roligt att bara plocka isär det. Och man kan sätta ihop det igen, alltså antingen samma saker och man kan sätta ihop saker som vanligtvis inte brukar sitta ihop. (Belly) Belly berättade att ett stående tema i henoms konst är det goda, det onda, gud och djävulen. Genom att arbeta med fenomen som ritualer och reningar, men med queerfeministiska budskap, dekonstruerar hen religioners och kyrkans tolkningsföreträde av vad gud är. Vad som rekonstrueras är en queerfeministisk kamp, eller som Belly själv uttryckte det när hen berättade om sin sexsekt som maskerade i vitt, med fanor, diskmedel och cocos intog Göteborgs gator i samband med en 1-majdemonstration ett renande från kapitalistiska begärsstrukturer. Deras plats i demonstrationen bör således inte bara förstås som en lustig och estetiskt vacker performance. Istället kan vi betrakta den som ett medvetet förvirrande och ifrågasättande av de upprepade akter som konstituerar normer rörande såväl religion, sexualitet som klass. Genom att begreppsligt sammanföra ordet sex med sekt och genom att utföra ritualiska reningar med religiösa konnotationer utmanade de normer kring och gränsdragningar mellan religion och sexualitet. Och genom att ta plats med en vit performance i en annars svart-röd demonstration för klasskamp, samt genom att begreppsligt sammanföra ordet kapitalism med begär, ifrågasatte de att en gränsdragning mellan klasskamp och queerkamp är möjlig. Deras blandning av förvirring, njutning, spektakel och anklagelser, likväl som införlivandet av religiösa konnotationer, känns väl igen från Queer Nations aktivistiska krigsstrategier under sent 1980-tal. Genom teatraliska inslag av oralsex och rövknull intog Queer Nations kärleksarmé offentliga platser i syfte att orsaka skandal, med slogans som I praise God with my vulva (Rosenberg 2002, s. 39). Att Bellys och henoms sexsekts närvaro innebar om inte en skandal så i alla fall ett utmanande och ifrågasättande blev tydligt genom hur många som Belly menade blev provocerade av deras närvaro, vilket bl.a. visade sig genom att andra deltagare i tåget skrek åt och spottade på dem. Ett queert utopia Jag tänker att det jag håller på med är att jag håller på och skapar den värld jag vill ha, i miniatyr. Men att göra det är ju som en slags motståndshandling. Men om man tänker i termer av att agera och reagera så tycker jag att termen motstånd låter lite mer som om man reagerar på någonting. Men jag känner mer att jag agerar. (Jasse) Som vi redan sett var skapandet av ett eget utrymme ett centralt tema hos informanterna. För Jasse handlar det om att realisera sitt utopiska samhälle i miniatyr, att göra motstånd genom att agera autonomt snarare än att reagera i opposition. Maxi förklarade att hennes konst 20