1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Uruguay 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Uruguay är en stabil demokrati med solida samhällsinstitutioner. I ett regionalt perspektiv präglas Uruguay av mindre inkomstskillnader, en stark solidaritet med samhället och en lång demokratisk tradition. Läget för de mänskliga rättigheterna (MR) är i jämförelse med övriga sydamerikanska länder relativt sett bra, även om allvarliga brister förekommer. Den sittande regeringen tar sina MR-förpliktelser på allvar. Ett förslag om att inrätta ett nationellt MRinstitut ligger sedan i slutet av 2007 i senaten och förväntas antas under 2008 efter att även ha passerat deputerandekammaren. Den 1 mars 2005 tillträdde för första gången i Uruguays historia en Vänsterregering under ledning av president Tabaré Vázquez. Hans regering har visat större intresse för MR-frågor än de tidigare konservativa regeringarna, särskilt vad gäller att utreda de försvinnanden som förekom under militärdiktaturen Ett av landets största MR-problem fortsätter att vara situationen på de överbelagda fängelserna och det faktum att ungefär två tredjedelar av de intagna under 2007 inte var slutligt dömda. När Vázquez tillträdde deklarerade han att en humanitär nödsituation rådde i fängelserna. Tortyr uppges förekomma för att framtvinga erkännanden. Övergrepp av polis och fångvaktare är enligt uppgift relativt vanliga. Rättsprocessen är föråldrad och mycket långsam. Omfattande brott och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekom under diktaturen samt under de fem år som föregick, då undantagstillstånd rådde (Medidas Prontas de Seguridad). Dessa brott är alltjämt ett öppet sår års straffrihetslag stadgar bland annat att de militärer och

2 poliser som begick övergrepp under diktaturen inte ska ställas inför rätta. Myndigheter har dock en skyldighet att utreda de drygt 200 försvunna personernas öden. Den nuvarande regeringen har fortsatt utredningsarbetet och satt press på militären som för första gången erkänt att de bär ett ansvar för försvinnandena samt att systematisk tortyr förekom. Amnestilagen är starkt ifrågasatt och en nationell koordinator driver en namninsamlingskampanj i syfte att folkomrösta om straffrihetslagen i samband med presidentvalet hösten Arbetslösheten uppgick under slutet av 2007 till 8,5 procent. Barnarbete förekommer inom jordbruket och den informella sektorn. Sjukvård är gratis för alla medborgare, men resurserna är otillräckliga. Diskriminering av kvinnor, funktionshindrade och den svarta befolkningsminoriteten förekommer. Våld mot kvinnor och barn i hemmet är sedan länge ett problem, som först på senare tid har börjat uppmärksammas. Abort är förbjudet. Ett lagförslag om legalisering behandlades dock av kongressen under Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Uruguay har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga rättigheter: : Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från

3 3 Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll samt de tillhörande protokollen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigeter och om dödsstraffets avskaffande Uruguay ligger efter med sin rapportering till i princip alla konventionskommittéerna, i vissa fall över tio år, såsom till CAT- och CEDAWkommittéerna. Uruguay har, sedan mars 2005, en stående inbjudan till FN:s rapportörer för mänskliga rättigheter att besöka landet. Inget besök har genomförts under senare år. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Av statsmakten sanktionerade politiska mord eller avrättningar förekommer inte. Förbud mot tortyr är inskrivet i konstitutionen. Det finns inga rapporterade fall av ofrivilliga försvinnanden. (Beträffande utredning av försvinnandena under diktaturtiden, se punkt 7.) Polisvåld förekommer, främst under det första dygnet efter gripandet, då den misstänkte inte har rätt till advokat. Det uppges att polisen under detta första dygn ibland har tvingat fram bekännelser med hjälp av tortyr och det har hänt att gripna dött under oklara omständigheter. Lagen ogiltigförklarar dock bekännelser som gjorts innan den gripne fått kontakt med advokat och domare. Anmälningar mot polisen utreds av myndigheterna och leder ofta till åtgärder mot de skyldiga. Förhållandena i fängelserna är otillfredsställande, de är överbelagda och karaktäriseras av personalbrist, inte minst vad gäller vårdare och lärare. Situationen har dock förbättrats något under senare år och inrikesministern har presenterat ett åtgärdsprogram både för den faktiska situationen på fängelserna, och för att återintegrera f.d. fångar i samhället. Under 2007 har överbeläggningen legat på ungefär 40 procent, med över intagna och en kapacitet på ca Mellan 2005 och 2007 skapades nya platser, ytterligare ca platser projekteras för Fängelsepersonalen saknar ofta utbildning och kunskap om mänskliga rättigheter och fångvård men en plan har tagits fram för att förbättra deras kompetens. Rehabilitering förekommer endast i begränsad omfattning. Det förekommer att fångar utsätts för misshandel, både av vakter och av andra interner. Otillräcklig tillgång till

4 hälsovård fortsätter att vara ett omfattande och allvarligt problem. Det är känt att man kan köpa sig till bättre behandling på befintlig anstalt eller överföring till annan anstalt med mindre sträng regim. I kontrast till levnadsvillkoren i fängelserna förefaller situationen när det gäller kommunikationsmöjligheter vara relativt god. Fångar får exempelvis ta emot besök upp till 4-5 ggr/vecka. I september 2005 antog kongressen en ny lag om "humanisering och modernisering" av fängelsesystemet. Den innebär bland annat att viss amnesti skulle ges och att straff för lindrigare brott skulle kunna omvandlas. Som ett led i arbetet att minska antalet frihetsberövade sänktes påföljden för snatteri från upp till två års fängelse till böter eller samhällstjänst.. Lagen gav även visst utrymme för aktiviteter under fängelsevistelsen och återanpassning till samhället. I inledningsskedet noterades positiva effekter, ca 800 personer frigavs efter att lagen trätt i kraft. Antalet fångar sjönk under slutet av 2005 och första halvåret 2006, men därefter har fängelserna fyllts på igen i och med att lagen har varit svår att implementera i praktiken. Som en följd av lagen har ett program för strafförkortning för fångar som deltar i undervisning eller arbete införts (Redención de la pena por trabajo o estudio) där två dagars arbete/studier ger en dags förkortning av straffet. Fram till november 2007 har ca personer deltagit i programmet i någon form. Lagen stipulerar även att fem procent av arbetskraften vid offentliga byggen och tjänster ska vikas åt ex-fångar. Detta fungerar dock inte i praktiken. Kongressen beslöt i september 2003 att inrätta en tjänst som ombudsman för fängelsesystemet (Comisionado parlamentario penitenciario). I juli 2005 utsågs Álvaro Garcé till befattningen och blev därmed den första ombudsmannen i Uruguays historia. Inför sitt tillträde identifierade Garcé fyra arbetsområden: institutionella frågor (uppdatering av fängelselagen, skapande av ett nationellt rehabiliteringsinstitut, etc.), stöd till utbildning, förbättrad hälsa samt minskning av internernas sysslolöshet. Han presenterade sin första rapport till kongressen i december 2006 och föreslog en lång rad åtgärder för att förbättra förhållandena i fängelsesystemet. Under 2007 gjorde Garcé och hans personal ett 100-tal besök vid landets olika fängelser vilket resulterade i ett lika stort antal rekommendationer, varav två tredjedelar rörde säkerhet och hälsa. Garcé har noterat vissa förbättringar under 2007, såsom ökade utbildningsresurser, men är fortsatt kritisk till situationen och hävdar att procent av internerna lever under för dåliga villkor. Enligt Garcé är situationen särskilt allvarlig i 6 av landets 25 fängelser, medan förhållandena i de 5-6 bästa fängelserna är relativt goda. Läget är särskilt allvarligt vid fängelserna Comcar och Libertad, där celler för en person kan ha två till tre fångar, medan celler för två personer kan ha fyra 4

5 till fem. Comcar har tidvis haft mer än 100 procents överbeläggning och dras enligt Garcé med problem kopplade till interners användande av den mycket beroendeframkallande drogen pasta base (restprodukt från kokainframställning). Enligt MR-organisationen SERPAJ finns det endast tre läkare för de internerna. I högsäkerhetsfängelset Libertad inhyses de 600 fångarna sedan 2003 i stålbaracker i väntan på att centralbyggnaden ska färdigrenoveras. Mellan en och tre personer delar cell, beroende på hur farliga de bedöms vara för varandra. Säkerhetsläget är mycket allvarligt, uppgifter förekommer om att en fånge mördas per månad. Morden är svårutredda. Enligt en trovärdig källa kan interner tvingas betala för att undgå misshandel/mord. Vapen och droger smugglas in. Ett tredje fängelse,rivera, har en allvarlig hälsosituation och anstalten har dragits med den högsta överbeläggningen i landet, under slutet av 2006 trängdes 253 fångar om de 80 platserna. Ett generellt problem är att de flesta fångvaktare är poliser som bara erhåller begränsad utbildning innan de träder i tjänst. Deras arbetsvillkor är hårda och lönen är låg. I Libertad arbetar de tvåskift, med 12 timmars tjänstgöring följt av 12 timmars vila i anslutning till området; i tvåveckorscykler där varannan vecka är ledig. Ca sex procent av internerna i Uruguay är kvinnor. De avtjänar sina straff i separata anstalter, alternativt separata avdelningar, med bättre men dock inte tillfredsställande förhållanden. Speciella problem föreligger med hälso- och sjukvård för mödrar. Vid kvinnofängelserna i Montevideo och Canelones kan internerna göra handarbeten som sedan kan säljas. Minderåriga som dömts för mindre allvarliga brott placeras på speciella anstalter, där tonvikten ligger på rehabilitering. Förhållandena i övriga ungdomsanstalter liknar dem i de vanliga fängelserna. Sedan ett par år finns i Uruguay ett (av få Latinamerikanska) nationellt rehabiliteringscenter. Den fysiska kapaciteten utnyttjas dock bara till en tredjedel p.g.a. personalbrist. Fångar kan söka till centret i slutfasen av sina fängelsestraff men det faktum att ca två tredjedelar av Uruguays interner fortfarande inte fått sin dom försvårar rehabiliteringsplaneringen. Situationen på centret erbjuder internerna en väsentligt bättre miljö än exempelvis Libertad. Polisen ansvarar endast för säkerheten, i övrigt ansvarar vårdare för verksamheten. Genom ett progressivt program erbjuds internerna utbildning och i vissa fall arbetslivsmöjligheter utanför fängelset. Återfallsfrekvensen anges som låg (8 procent) och internerna förefaller trivas väl. 5

6 6 4. Dödsstraff En lag som förbjöd dödsstraff antogs Dödsstraff är även förbjudet av konstitutionen. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Det finns inga politiska fångar. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer inte. Rättsprocessen är långsam och det är inte ovanligt att anhållna och häktade personer är frihetsberövade under längre tid än de senare döms till. Häktade hålls frihetsberövade tillsammans med redan dömda fångar och ca två tredjedelar av fångarna väntar på dom. Under 2007 hade Uruguay en högre andel fängslade medborgare per capita än exempelvis Colombia och Argentina. Fattiga, marginaliserade och yngre män är särskilt utsatta. Inga reserestriktioner finns. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Polisen måste ha skriftlig order för anhållan, utom när någon ertappas på bar gärning. Domstolarna skall enligt konstitutionen vara självständiga i förhållande till den verkställande makten och är det i praktiken också. (kritik har dock framförts mot förfarandet vid rättsprocesser enligt amnestilagen, se punkt 7). Rättsväsendet är överbelastat. Möjlighet till borgen finns men medges sällan av ansvarig domare antogs en lag om förkortning och förenkling av straffprocessen men den har ännu inte trätt i kraft, p.g.a. budgetskäl. För närvarande arbetar två kommissioner med dels en översyn av den straffrättsliga processen och dels en modernisering av brottsbalken. Försvarsmakten svarar för den yttre bevakningen av vissa fängelser, trots att grundlagen föreskriver att militären endast skall försvara landet mot angrepp utifrån. Det finns en militär domstolshierarki som dömer militär personal i disciplinärenden. Sista instans i sådana mål är Högsta domstolen utökad med två militära ledamöter. 7. Straffrihet Uruguay hade under många år på 70-talet flest politiska fångar per capita i hela världen. När demokratin återinfördes 1985 utfärdades politisk amnesti och samtliga politiska fångar frigavs genom att en amnestilag antogs efter en

7 folkomröstning 1989 (57 procent för och 42,5 procent mot). Amnestilagen innebär att MR-brotten under diktaturåren endast i undantagsfall kan leda till åtal. Frågan om straffrihet gäller generellt statsterrorismen och i synnerhet ofrivilliga försvinnanden. Drygt 200 uruguayare, även barn, försvann under denna period. Ett fyrtiotal fördes bort i Uruguay, cirka 170 i Argentina, 7 i Chile och 2 i Paraguay. Därtill beräknas cirka personer, en hög siffra i förhållande till landets befolkning på cirka tre miljoner invånare, ha varit frihetsberövade av politiska skäl under någon tid. En stor andel av dessa föll offer för den omfattande systematiska tortyren. I ett regionalt perspektiv har regeringarna i post-diktaturens Uruguay visat mindre vilja än några av sina grannländer att utreda dessa MR-brott. Tre regeringar i följd underlät att utreda försvinnandena. Familjerna till de försvunna hade länge krävt att få svar på frågorna hur, när, var och varför deras anhöriga försvann, samt vem som var ansvarig. President Batlle tillsatte 2000 en kommission (Comisión para la Paz) med uppgift att utreda de försvunna medborgarnas öde. Samarbetsviljan från den uruguayanska militärens sida betecknades som varierande. Kommissionens redovisade i april 2003 att den ansåg sig ha klarat upp 95 procent av försvinnandefallen i Uruguay, så till vida att frågorna kring de anhörigas försvinnanden besvarades. Kvarlevor har dock endast återfunnits i ett par fall. I rapporten lades ansvaret för försvinnandena på staten som helhet; någon individuellt ansvarig utpekades inte. Bland kommissionens rekommendationer fanns förslag om skadestånd till anhöriga och bidrag till verksamhet för att stärka grundläggande värderingar om respekt för mänskliga rättigheter. Detta bland annat genom skapandet av ett offentligt organ för övervakning av medborgarnas rättigheter. Kritik mot kommissionens utformning och begränsade mandat framfördes framförallt av MRorganisationer, men även från politiker. Utredningen omfattade inte samtliga kända fall och inga egentliga kartläggningar av ansvarsförhållanden mellan de politiska institutionerna under den civilmilitära diktaturen genomfördes. En domare som tar upp ett MR-brott för prövning måste först enligt straffrihetslagen fråga regeringen om brottet omfattas av amnestilagen. Kritiker kallar detta för inkonstitutionellt eftersom domstolarnas oberoende därmed måste ifrågasättas. Den nuvarande regeringen har valt att tolka amnestilagen på ett annat sätt än tidigare regeringar och anser att lagen i vissa fall medger möjlighet till rättegångar mot uruguayanska militärer och poliser som begått MR-brott under diktaturåren. Detta gäller till exempel om brottet är begånget innan juni 1973 då militärdiktaturer formellt tog makten eller om det begåtts utanför Uruguays territorium. Den nya tolkningen av amnestilagen har medfört att sex f.d. militärer och två f.d. poliser verksamma under diktaturen ställdes inför rätta den 11 september 2006 för brott begångna i Argentina. Den pågående rättegången i Första 7

8 instansens domstol har fått stor uppmärksamhet i Uruguay då det är första gången militärer ställs inför rätta för brott begångna under diktaturåren. De anklagade är häktade och befinner sig i ett särskilt fängelse i Montevideo (Establecimiento Unidad No 8). MR-organisationen SERPAJ kritiserar denna särbehandling och har hävdat att militärerna bör sitta i något av högsäkerhetsfängelserna. Tre militärer utelämnades till Chile 2006 och det finns också militärer som väntar i fängelse på en ev. utlämning till Argentina. Under slutet av 2007 anhölls även tidigare diktatorn Álvarez för sin roll i samband med försvinnanden av ett 40-tal politiska fångar som den militära ledningen fört tillbaka till Uruguay från Argentina under 1977 och Álvarez hålls i ett militärfängelse. Den president som upplöste de båda demokratiskt valda kamrarna 1973, Juan María Bordaberry, har tillsammans med sin utrikesminister Juan Carlos Blanco ställts inför rätta anklagade för morden på de två vänsterpolitikerna Michelini och Gutiérrez Ruiz (november 2006). Bordaberry var den centrala politiska figuren i Uruguay fram till 1976 och är en av de huvudansvariga för diktaturens införande. Blanco är även åtalad som medansvarig för ett försvinnande från 1976, då militären med våld hämtade ut en uruguaysk kvinna från Venezuelas ambassad där hon var på väg att söka asyl. Bordaberry sitter p.g.a. sitt hälsotillstånd i husarrest, medan Blanco sitter i fängelse. Den nuvarande regeringen har också understrukit vikten av att fortsätta utreda de drygt 200 försvunnas öde, bl.a. genom utgrävningar vid militärbarackerna eftersom militära källor har angivit att försvunna har begravts där. Under 2006 lanserade flera fackföreningar och MR-organisationer en kampanj med krav på att amnestilagen ska annulleras. Detta skulle kräva en ny (bindande) folkomröstning för att annullera den från Kampanjen leds av en nationell koordinator som avser samla in namnunderskrifter (det krävs ca för att tvinga fram en ny folkomröstning). I början av december 2007 hade knappt namnunderskrifter insamlats. Koordinatorns målsättning är att få till stånd en folkomröstning i samband med presidentvalet hösten Amnesty International söker samtidigt medel för att driva kampanj angående inrättandet av en sannings- och försoningskommission av peruansk modell. Ett lagförslag om ersättning till offren för övergreppen under diktaturtiden (Proyecto de Ley de Reparación) har tagits fram av regeringen och behandlas för närvarande av kongressen. Tidsfristen har förlängts för att fler personer ska kunna ansöka om att omfattas av lagen. MR-organisationer kritiserar förslaget för att inte uppfylla FN:s normer om fullständig kompensation för MR-brott. Förslaget ger i första hand en ekonomisk ersättning. 8

9 9 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Konstitutionen föreskriver full yttrande- och mediefrihet, med undantag för fall där någon kan anses ha uppviglat till våld eller "förolämpat nationen". Efterforskning av källor är i lag förbjuden. Vid några tillfällen under senare år har demonstranter frihetsberövats för brottet uppvigling istället för skadegörelse vid våldsamma demonstrationer. Påföljden är 2-6 års fängelse utan möjlighet till frigång men hittills har ingen dömts för brottet. Lagen hämtades från Mussolinis Italien och infördes 1934 i den uruguayanska brottsbalken men tillämpades inte ens under diktaturen. Flera MR-organisationer, bland annat SERPAJ, har uttryckt oro över tillämpningen av lagen. De menar att den är otidsenlig och riskerar att få negativa följder för yttrandefriheten. Under 2007 pågick dessutom en rättegång mot en person som bränt en amerikansk flagga vid en demonstration. Han är anklagad för att ha skändat utländska symboler. Förutom ett stort antal tidningar och tidskrifter finns mer än 100 fristående radiostationer och 34 TV-stationer. Kongressen antog under 2007 en lag om att fördelning av sändningsrättigheter ska ske på basis av rättvishet och öppenhet, vilket välkomnades av MR-organisationen Reportrar utan gränser. Staten äger två TV-kanaler, övriga är privata. Ägarkoncentrationen för de privata kanalerna är hög. Statlig censur tycks ej förekomma. I Reportrar utan gränsers ranglista över pressfriheten i 167 länder för 2007 har Uruguay klättrat från plats 57 (2006) till 37. Pressorganisationer hävdar att tidningar p.g.a. publicerade artiklar stundom diskrimineras av statliga myndigheter när dessa köper annonsplats. Hot eller våldshandlingar mot journalister är sällsynta, enstaka fall har dock förekommit, t.ex. har en journalist som stött inledandet av en rättslig process mot den före detta presidenten under militärdiktaturen Álvarez gällande MR-brott blivit mordhotad. President Vázquez har framfört vissa verbala attacker mot medier under 2006 och Åtta medier svartlistades som oppositionella. Detta tolkades dock av några bedömare, inklusive Uruguays pressförening (APU), som uttalande av mer privat karaktär, vilka inte tillmäts någon större betydelse. Reportrar utan gränser framhåller att en journalist i maj 2007 dömdes till tre månaders fängelse för förolämpning av en medieägare i ett tv program och att en annan journalist i september 2007 dömdes av Högsta domstolen till fem månaders fängelse för ärekränkning av en politiker. Ett lagförslag om tillgång till offentliga handlingar behandlas i kongressen.

10 10 Det finns inga restriktioner för internetanvändning i Uruguay. Konstitutionen föreskriver full religionsfrihet, vilket respekteras av regeringen. Kyrka och stat är åtskilda och religionsundervisning är förbjuden i offentliga skolor. Av landets 3,4 miljoner invånare är 52 procent katoliker, 16 procent protestanter, 6 procent animister och 1 procent judar. 13 procent anser sig vara ateister, agnostiker eller deister. Det uruguayska samhället är relativt sekulariserat; endast en liten del av landets katoliker går i kyrkan regelbundet. Relationerna mellan de olika samfunden är goda. Under 2006 märktes en tydlig ökning av mängden antisemitiskt klotter i Uruguay och en judisk kyrkogård vandaliserades. Lokala judiska ledare anger att samarbetet med myndigheterna för att reda ut incidenterna är bra. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Sedan 1985 hålls fria och demokratiska val av president och vicepresident samt ledamöter av kongressen och de 19 provinsparlamenten vart femte år. Om ingen av presidentkandidaterna får mer än 50 procent av rösterna i första omgången, avgörs valet i en andra omgång. Röstning är obligatorisk, och valdeltagandet är högt (cirka 90 procent). Nästa president- och parlamentsval äger rum hösten De tunga intressegrupperna i landet är jordägarna, företagarna och de fackliga organisationerna. Politisk pluralism råder och oppositionen fungerar fritt. De två traditionella partierna Blancos (egentligen Partido Nacional) och Colorados har dominerat politiken i generationer men är nu för första gången i opposition, efter vänsteralliansens (Encuentro Progresista - Frente Amplio Nueva Mayoría) seger med drygt 50 procent av rösterna i valet Politiken är starkt personfixerad. Kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar. I regeringen är endast tre av de tretton ministrarna kvinnor. I kongressen är 28 av 31 senatorer män och likaså 88 av de 99 parlamentsledamöterna. Korruptionen är mindre omfattande än i grannländerna och tar sig vanligen formen av svågerpolitik. Det är emellertid vanligt att poliser och fångvaktare drygar ut sina låga löner med mutor. En lag om stränga straff för korruption trädde i kraft härom året. Lagen föreskriver bland annat att en särskild kommission på tre personer skall infordra förmögenhetsdeklarationer från statstjänstemän och förbereda etiska regler för dem. På Transparency Internationals korruptionslista för 2006 ligger Uruguay tillsammans med Malta och Slovenien på plats 28 av 163, före alla andra latinamerikanska länder utom Chile.

11 11 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Den första arbetarkongressen ägde rum 1886 och fackföreningarna är av tradition en viktig politisk maktfaktor. Mer än 80 procent av de offentliganställda, men bara 5 procent av de privatanställda, är fackligt organiserade. Den största fackliga centralorganisationen är Confederación Nacional de Trabajadores - Plenario Intersindical de Trabajadores(PIT-CNT) med medlemmar fördelade på ett åttiotal fackförbund. Strejkrätten är grundlagsfäst. Arbetslösheten nådde rekordnivå under den ekonomiska krisen och var 17 procent år 2002 men hade enligt den nationella statistikmyndigheten i oktober 2007 sjunkit till 8,5 procent. En stor del av befolkningen är dock undersysselsatt eller arbetar i den informella sektorn. Minimilönen uppgår till drygt pesos i månaden (cirka kronor) men de flesta som arbetar vitt tjänar betydligt mer. Arbetsmiljölagstiftningen är tillfredsställande; en arbetsvecka utgörs av 48 timmar i industrisektorn respektive 44 timmar i handelssektorn. 20 dagars betald semester utgår efter ett års anställning. Barnarbete förekommer inom jordbruket och den informella sektorn. Den informella sektorn uppskattas idag till cirka 40 procent av landets ekonomi. Uruguay har ratificerat Internationella arbetsorganisationen, ILO:s, åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter: 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Sjukvård är gratis för alla medborgare. Kostnaderna för sjukvården var 8,2 procent av BNP år 2004 enligt Världshälsoorganisationen (WHO). Resurserna är dock otillräckliga. Den offentliga sjukvården anses generellt sett undermålig, särskilt på landsbygden. Hiv/aids är ett växande problem. Smittonivån är dock för närvarande bara 0,4 procent och antalet dödsfall är relativt få. Sexualundervisningen är knapphändig i privatskolor och kommer att påbörjas i allmänna skolor först under 2008 (se punkt 15, nedan). Så gott som hela befolkningen har tillgång till drickbart vatten. Nästan alla födslar sker på vårdinrättning. Dödligheten för barn under fem år är 13 per födslar (2005), vilket är bland de lägsta i Latinamerika. Medellivslängden var 71 år för män och 79 år för kvinnor (2005).

12 Rätten till utbildning Den allmänna utbildningsnivån är en av de högsta i Latinamerika. Analfabetismen är bara 2,4 procent (2006). Cirka 8 procent av statsbudgeten går till utbildning. All statlig utbildning är avgiftsfri. 90 procent av barnen påbörjar den sexåriga grundskolan och över 60 procent fortsätter till högre stadier medan endast drygt 30 procent avslutar gymnasiet. Andelen barn som går ut femte klass har sjunkit från 97 procent (1991) till 88 procent (2003). I fattiga områden behöver vart fjärde barn gå om det första skolåret. De flesta som avslutar gymnasiet går vidare till universitet. Universitetsstudier är koncentrerade till huvudstaden och trots att undervisningen är avgiftsfri är den förknippad med stora kostnader för uppehälle eller pendlingskostnader samt studiematerial. Vidare präglas universitetsutbildningen av medelsbrist och överfulla lärosalar. Kvaliteten på undervisningen i statliga skolor är sjunkande, i fattigare områden undermålig. De som har råd sänder oftast sina barn till privata skolor. Välutbildade uruguayare söker sig oftast utomlands för arbete och denna tendens har varit särskilt stark under lågkonjunkturen. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i Uruguay är mindre än på andra håll i Latinamerika. Den s.k. Gini-koefficienten (ju lägre tal, desto mindre inkomsteller konsumtionsklyftor) för Uruguay är 44,9 (2006), medan genomsnittet för Latinamerika är ungefär 52 (jämför OECD-området 34, Sverige 25). I FN:s välfärdsindex (HDI) för 2007/2008 återfinns Uruguay på plats 46, ner tre platser jämfört med 2006, efter både Argentina och Chile. Fattigdomen är dock fortfarande lägst av alla länder i Latinamerika och i FN:s utvecklingsprograms, UNDP, fattigdomsindex för år 2006 låg Uruguay bäst till av 103 utvecklingsländer. Den ekonomiska krisen som kulminerade 2002, då BNP sjönk med 10,8 procent, innebar en kraftig tillbakagång av levnadsstandarden. De senaste årens goda ekonomiska tillväxt har dock medfört förbättrade villkor för befolkningen. En tiondel av Montevideos befolkning, cirka människor, bor i slumområden i stadens utkanter i undermåliga förhållanden. Svält anses inte förekomma, men 5 procent av barnen under fem år är undernärda enligt UNICEF.

13 13 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Enligt lagen är kvinnor och män likställda men i praktiken utsätts kvinnor för viss diskriminering. Både kvinnor och män är valbara till politiska församlingar, kvinnor är dock underrepresenterade. Kvinnor är vidare överrepresenterade bland arbetslösa och i icke kvalificerade yrken. De får sämre betalt för samma arbete. I genomsnitt tjänar en kvinna 55 procent av en mans lön, enligt UNDP. Ca 60 procent av universitetsstudenterna är kvinnor var ca 56 procent av landets kvinnor yrkesverksamma. Det finns få kvinnor i ledande ställning i förvaltningen. Sedan år 2000 finns dock kvinnliga officerare i försvaret och sedan 2005 finns för första gången i landets historia kvinnliga polischefer och tre kvinnliga ministrar i regeringen. En av de fem ledamöterna i Högsta domstolen är kvinna. I kongressen är könsfördelningen kraftigt snedfördelad med kvinnor representerade på endast 11 procent av platserna. Förslag om kvotsystem i parlamentsvalen har presenterats men inte införts på grund av konservativt motstånd. Instrument för tillämpning av 1989 års lag för icke-diskriminering antogs av kongressen 1997 men har inte lett till märkbara förbättringar. 99 procent av födslarna sker på vårdinrättning. Ca 7 procent av alla kvinnor under 19 års ålder får barn. Information om preventivmedel förekommer sällan. Abort är fortfarande förbjuden trots att opinionsmätningar visar att procent av befolkningen skulle rösta för kvinnors rätt till abort. Officiell statistik saknas men MR-organisationer uppskattar antalet illegala aborter till cirka per år, varav många utförs under osäkra och ohygieniska omständigheter. Ett lagförslag om att tillåta abort i vissa fall, exempelvis om kvinnans liv är hotat, accepterades av senaten i november 2007 och fördes därefter över till deputeradekammaren. President Vázqez motsätter sig dock en legalisering av abort och har annonserat att han kommer att använda sin vetorätt mot förslaget. De senaste åren har våld mot kvinnor, särskilt i hemmet, uppmärksammats av flera fristående organisationer och av pressen. Enligt Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) har 10 procent av kvinnorna i åldern år utsatts för våld av något slag, men enligt andra studier är siffran högre. Det finns uppgifter om att mellan kvinnor dör varje år till följd av våld i hemmet. Brottsbalken täcker kvinnomisshandel och våldtäkt inom äktenskapet men relativt få anmälningar görs (cirka 800 om året) antogs en ny lag om våld i hemmet, som inte bara handlar om fysiskt, psykiskt, emotionellt och sexuellt

14 våld, utan även om ekonomiska resurser som ett medel för våldsutövning. Straffen för dessa brott har även höjts men få straff döms i praktiken ut. I juni 2004 antogs den första nationella planen (för ) mot våld mot kvinnor i hemmet. Flera MR-organisationer arbetar med att göra kvinnor mer medvetna om sina rättigheter. Inrikesministeriet genomförde 2002 en informationskampanj för att förebygga våld i hemmet. En statlig kvinnobyrå, underställd polisen, arbetar med att ta hand om offren för våld i hemmet. Programmet har även en rehabiliteringsdel och kvinnohus har öppnats i flera städer. Det statliga telefonbolaget har en gratislinje där kvinnor som utsätts för våld i hemmet kan tala med utbildad personal. Enligt en kvinnorättsorganisation har uppåt samtal besvarats under en 15-årsperiod. MR-organisationer har riktat uppmärksamhet mot situationen för kvinnor inom den afro-uruguayska minoriteten (se punkt 16 nedan). De diskrimineras på arbetsmarknaden och utsätts inte sällan för nedsättande behandling. Av yrkesverksamma afro-uruguayska kvinnor arbetar närmare hälften som hemhjälp. Många av dem diskrimineras på basis av både etnicitet och kön. Prostitution är lagligt. De senaste åren har människohandel uppmärksammats alltmer och bedöms omfatta ca 100 personer i Uruguay. Problemen med prostitution och människohandel är störst i gränstrakterna mot Brasilien. Avsaknad av specifik lagstiftning och brist på resurser minskar dock möjligheterna att ingripa avsevärt. Utbildningsministeriet sprider information via medierna och genom att specialutbilda poliser på området. 15. Barnets rättigheter Barnets rättsliga ställning blev reglerad i lag En ny barnrättslag antogs Den anses vara modernare och innehåller bland annat straffrättsliga förbättringar, regler mot barnarbete och krav i fråga om utbildning och hälsa. FN:s barnfond (UNICEF) har dock kritiserat lagen för att i vissa stycken inte överensstämma med FN: s barnkonvention. Regler för adoption antogs Bestämmelser rörande hittebarn, ungdomsbrottslighet och hithörande vårdnadsfrågor antogs FN: s barnkonvention ratificerades En särskild statlig institution (INAU) övervakar genomförandet av regeringens program för barn. Enligt INAU lever 46 procent av de uruguayanska barnen under 5 år i fattigdom. Enligt UNICEF är fem procent av barnen i den ålderskategorin undernärda. INAU framhåller social utslagning (inkl. ökad användning av droger), fattigdom och våld mot unga som problemområden. 14

15 En s.k. rättviseplan har antagits och den förväntas reducera fattigdomen, bl.a. genom att familjeanslagen kommer att öka och också beviljas till en större andel av barnen och ungdomarna under 2008 (en tredjedel) och 2009 (hälften). Spädbarnsdödlighet drabbar cirka 14 av levande födda (medan motsvarande siffra är 40 av i slumområden). FN uppskattar att en procent av barn i åldern år respektive 20 procent av barn i åldern år arbetar, trots att barnarbete är förbjudet. Regeringen har ett program för att förmå arbetande barn att återvända till skolan. Gatubarn är en relativt ny företeelse i Uruguay. Enligt INAU visar dock en undersökning från 2007 att deras antal minskat med 40 procent sedan 2004 och att det nu finns gatubarn i och runt Montevideo och totalt i landet. Några enskilda organisationer får stöd av FN och EU för att slussa dessa barn till en ordnad tillvaro. Enligt vissa uppgifter utsätts över en tredjedel av flickorna och 40 procent av pojkarna för någon form av våld i hemmet. Barnaga är förbjudet enligt lag och barn har rätt att anmäla sina föräldrar. Mycket få anmälningar görs dock. Särskilda domare handhar mål avseende minderåriga och de avtjänar sina straff i särskilda fängelser. Det rapporteras att minderåriga som begått brott ibland sätts i fängelse utan rättegång. Barnprostitution förekommer i liten men ökande omfattning, framförallt i Montevideo och på semesterorter såsom Punta del Este och Maldonaldo. Media har även rapporterat om att stängningen av broar till Argentina p.g.a. den s.k. pappersmassakonflikten har lett till en ökad förekomst av barnprostitution i gränsstäderna. INAU uppskattar att 90 procent av de minderåriga som prostituerar sig gör det för att hjälpa sina familjer ekonomiskt. I december 2007 lanserades en nationell plan för utrotning av sexuell exploatering av barn och ungdomar. Planen innefattar spridning av informationsblad under , skapandet av en specialiserad enhet i Inrikesministeriet och av ett regelverk för gränspersonal under 2008, samt samarbete med internationella organisationer. En plan för sexualundervisning har antagits och under 2007 utbildades lärare. Undervisning i bl.a. sexuella rättigheter kommer att påbörjas under Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk I Uruguay finns cirka svarta medborgare, ättlingar till afrikanska slavar. De utgör 6 procent av befolkningen och är i många avseenden en bortglömd grupp. Arbetslöshet och analfabetism bland dem är högre än hos befolkningen 15

16 i övrigt och deras löneläge är 20 procent under majoritetsbefolkningens lön för samma arbete. De är överrepresenterade i låglönearbeten trots samma utbildningsnivå som övriga uruguayare. Nära hälften uppger att de har utsatts för förolämpningar och var tionde för fysiskt våld på grund av sin etnicitet. Endast en parlamentsledamot är afro-uruguayare. Regeringen har genomfört en informationskampanj för att öka befolkningens medvetenhet om afro-uruguaysk kultur. En enskild organisation, Mundo- Africa, har bildats för att tillvarata afro-uruguayares intressen. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning men viss de facto diskriminering förekommer. Det i grunden konservativa uruguayska samhället har trots den jämförelsevis höga graden av sekularisering svårt att acceptera homosexualitet. När Montevideos katolske ärkebiskop i en tidningsintervju 2003 liknade homosexualitet vid en smittsam sjukdom som kunde kureras genom isolering i karantän, fick han emellertid svidande kritik. 18 Flyktingars rättigheter Uruguay har ratificerat 1951 års flyktingkonvention, inklusive 1967 års protokoll. En lag om flyktingmottagande antogs av kongressen i december 2006 (Ley de estatuto del refugiado). Lagen ger flyktingar rätt till utbildning, hälsa och arbete inom en rimlig tidsrymd och innehåller också särskilda åtgärder för kvinnor och ensamma barn. En kyrkobaserad enskild organisation, Servicio Ecuménico para la Dignidad Humana (SEDHU), är sedan år 2000 representant i Uruguay för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och samarbetar bland annat med Svenska kyrkan. Den tar emot flyktingar och föreslår åtgärder i varje enskilt fall, vilka regeringen normalt följer. 19. Funktionshindrades rättigheter Av en befolkning på 3,4 miljoner uppges vara funktionshindrade. En handikapplag finns sedan 1989 och en särskild kommission övervakar dess tillämpning. Det förekommer dock fortfarande diskriminering, till exempel. är 8 procent av de funktionshindrade analfabeter, jämfört med 2 procent av den övriga befolkningen. 4 procent av tjänsterna inom den offentliga sektorn ska enligt lag vara reserverade för funktionshindrade och alla nybyggda hus ska 16

17 17 vara tillgängliga. Lagen följs dock sällan i praktiken. Sjukförsäkringar saknas ofta för funktionshindrade. Infrastrukturen gör det mycket svårt för rörelsehindrade att ta sig fram utan hjälp. Skolor, offentliga byggnader och toaletter är i allmänhet inte tillgängliga för rörelsehindrade. Det finns en buss som är anpassad till funktionshindrade och den kör en daglig rutt i Montevideo. Uruguay beräknas ha relativt god vård för mentalt funktionshindrade personer. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Både lokala och internationella MR-organisationer bedriver verksamhet i Uruguay och kan oftast verka fritt. Det har dock förekommit att advokater som arbetar för MR-organisationer har utsatts för hotelser. En öppen dialog pågår med regeringen och MR-grupper finns representerade i olika parlamentariska utredningar. Regeringen har uppmuntrat MR-utbildning av poliser men menar att det råder brist på kompetenta utbildare. Ett stort antal organisationer arbetar med uppföljningsarbete efter diktaturen. Bland dessa märks Crysol för före detta politiska fångar, Servicio de rehabilitación social (SERSOC) som består av frivilliga psykologer som främst behandlar före detta politiska fångar och återvändande politiska flyktingar, Memorias para armar för kvinnor som varit förtryckta av staten, Madres y familiares de desaparecidos och Instituto de Estudios Legales y Sociales de Uruguay (IELSUR). Amnistía internacional och Servicio de Paz y Justicia (SERPAJ) är två viktiga organisationer som rapporterar om alla typer av kränkningar mot mänskliga rättigheter även om SERPAJ har tonvikt på tiden efter diktaturen. Några av organisationerna som verkar inom jämställdhetsområdet är Cotidiano Mujer, Plenario de mujeres (Plemuu) och Casa de la mujer de la Unión. Nuestra Casa är en privat kvinnojour som har plats för drygt 30 kvinnor som behöver fly från sina hem. För barnet rättigheter finns de tre organisationerna Tacuruses, El abrojo och Gurises unidos. Organización Nacional Pro-Laboral para Lisiados (ONPLI) organiserar funktionshindrade och Mundo-afro arbetar mot rasism och för den svarta befolkningens rättigheter. Servicio ecumenico para la dignidad humana (SEDHU) arbetar med flyktingfrågor. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Ett flertal internationella organ och organisationer har verksamhet i Uruguay. Några av de viktigaste är UNDP, UNICEF, UNESCO UNFPA, UNIDO ECLAC (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika), WHO, FAO

18 Världsbanken, Internationella valutafonden och EU. Vissa av dessa har verksamhet för att stödja situationen för de mänskliga rättigheterna i Uruguay. Olof Palmes Internationella Center och Kooperation utan gränser driver MRrelaterade projekt i Uruguay. 18