Att utreda i vardagsmiljö eller När man skär upp kanellängden

Transkript

1 FoU-Södertörn skriftserie nr 42/05 Att utreda i vardagsmiljö eller När man skär upp kanellängden En studie av metodfrågor i en utredningslägenhet Ingrid Johansson ISSN

2 Sammanfattning Då det finns misstanke om att barn far illa och det kan bli aktuellt med insatser ska socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning. En barnavårdsutredning kan vara ett stort ingrepp för många familjer. Det vanligaste är att barnavårdsutredningen bedrivs på socialkontoret i kontorsmiljö. I flera kommuner i landet har sedan början på 90-talet sk. lägenhetsutredningar utvecklats. Tanken med lägenhetsutredningar är att barnavårdsutredningen bedrivs i en mer hemlik miljö under en intensiv period. I Botkyrka startade arbetet med lägenhetsutredningar hösten Under perioden september 2001 till och med juli 2004 har 30 utredningar genomförts i 16 familjer. En uppföljning genomfördes under våren 2003 som bestod av intervjuer med föräldrar som utretts i utredningslägenheten samt intervjuer med socialsekreterare och sektionschefer. Syftet med uppföljningen var att belysa föräldrars, socialsekreterares och sektionschefers upplevelser och erfarenheter av lägenhetsutredningar. Ambitionen har varit att särskilt lyfta fram metoder i utredningsarbetet. Resultatet visar på att såväl föräldrar, socialsekreterare och sektionschefer ser fördelar med utredning i utredningslägenhet. Föräldrar har trots att det varit svårt att befinna sig i utredningssituationen sett utredningen i lägenheten som en möjlighet till förändring. Socialsekreterare i utredningslägenheten har fått möjlighet att prova på nya metoder och att utveckla sitt sociala arbete. Samtidigt finns svårigheter för socialsekreterare att frigöra sig från kontoret för att delta i utredningslägenheten. Det framträder en ambivalens inför utredningslägenheten både från socialsekreterare och från sektionschefer och det traditionella sättet att utreda som verkligheten vilket kan var svårt att bryta mot. Många av de metoder som använts i utredningslägenheten ses som direkt överförbara och förenliga med utredning på kontoret enligt socialsekreterare. Det finns en önskan och en vilja framförallt hos socialsekreterare men även hos sektionschefer att utveckla arbetet med barnavårdsutredningar. Nyckelord: lägenhetsutredning, barnavårdsutredning, metod, dialog, reflektion. 2

3 Förord Att utreda barn och ungdom och deras föräldrar i samband med en anmälan om att barnet/ungdomen far illa är en svår uppgift inom socialtjänsten. Slutsatser och förslag som konsekvens av utredningen är av livsavgörande betydelse för familjen. Därför söker man ständigt efter nya och bättre metoder för utredningsarbetet. På flera håll i landet har utredning i s.k. utredningslägenhet prövats. Arbetsmodellen innebär att familjen vistas under en period tillsammans med den utredande personalen i en lägenhet som är inredd som ett hem. Syftet är att skapa en miljö som anknyter till familjens vardagsliv för att kontakten inom familjen och mellan familj och personal skall bli så naturlig som möjligt. Man skapar en bedömningssituation med stora möjligheter till dialog. Metoden betyder också mycket mer kontakt mellan familj och socialtjänst än vid ett vanligt utredningsarbete med ett antal besök, på socialkontoret eller hemma hos familjen. Den här rapporten redovisar en utvärdering av verksamheten i en utredningslägenhet i Botkyrka kommun. Författaren arbetade själv med utredningsverksamheten i lägenheten och förberedde en utvärdering av arbetet genom att låta kollegor inom individ- och familjeomsorgen intervjua både familjer och berörd personal, familjernas socialsekreterare och deras chefer. Resultatet är ett mycket intressant dokument med slutsatser om utredningsverksamhet som går lång utöver arbetet i en utredningslägenhet. Rapporten bör därför ha relevans för alla som kommer i kontakt med barnavårdsutredningar i sin vardagsverksamhet. Tullinge i april 2005 Eva Nyberg Forskningsledare vid FoU-Södertörn 3

4 Författarens förord Sedan 1991 har jag arbetat som socialsekreterare i Botkyrka kommun och sedan 1997 med barnavårdsutredningar. I september 2001 startades arbetet med kommunens utredningslägenhet, att bedriva intensiva barnavårdsutredningar i en lägenhet, där jag anställdes som stationär socialsekreterare. Starten med utredningslägenheten var trevande och många funderingar dök upp. Vad ska vi egentligen göra hela dagarna tillsammans med familjerna? Hur blir det att vara tillsammans med familjer fyra, kanske sex-sju timmar under en dag och flera dagar i sträck som vi tidigare bara träffat ca en timme på kontoret eller på hembesök? Ja, många frågor fanns i början. I ett tidigt skede väcktes tankar om en uppföljning av verksamheten och under våren 2003 påbörjade jag och några arbetskamrater datainsamlingen helt på eget bevåg. Det kändes roligt och engagerande men ett och ett halvt år senare då jag skulle sammanställa materialet kändes det som om det kunde vara mer genomtänkt. Nilsson (Bring et al, 1999, sid. 76) uttrycker att Det är ofta igen större svårighet att samla in data. Ibland kan det måhända ske lite väl snabbt och vi hänger inte alltid med. Entusiasmen är överväldigande, och så kändes det kanske lite. Under datainsamlingen hade vi bl.a. hjälp av en utvecklingssekreterare som också skulle sammanställa materialet. Tyvärr slutade hon och materialet blev liggande. Eftersom jag tagit initiativet till detta kände jag också ett ansvar att materialet kom till användning, inte minst med respekt för alla de som har bidragit med sina insatser. Jag rådfrågade ett par av forskningsassistenterna på Fou-Södertörn om det var lämpligt att jag som var så involverad i utredningslägenheten också skulle kunna sammanställa materialet. Eftersom de inte hade några invändningar mot detta, tog jag mig an uppgiften. Rapporten är inte enbart en produkt av mig utan det är många som har bidragit. Framförallt de familjer som låtit sig intervjuas. Socialsekreterarna Agneta Strid, Siw Kraft, Päivi Ferchichi, Carola Magnusson, Lena Fye och Emma Walve har genomfört intervjuerna med familjerna. Monica Clausson, Giuseppina Paiarde, Yrsa Glad och Simon Branting var behjälpliga vid planering och genomförande av gruppintervjuer. Socialsekreterare och sektionschefer har bidragit genom sitt deltagande i gruppintervjuerna. Mediecenter i Botkyrka lånade ut utrustning för ljudupptagning. Sist men inte minst har forskningsledare Eva Nyberg och andra på FOU-Södertörn kommit med kloka råd och värdefulla synpunkter. Många har bidragit till denna rapport, dock måste jag själv ta på mig ansvaret för hur materialet har sammanställts. Följande rapport är ett försök att ge en berättelse om utredningslägenheten i Botkyrka kommun. Ingrid Johansson Fittja mars

5 Innehåll Sammanfattning Fou-enhetens förord Författarens förord 1. INLEDNING 6 Bakgrund till utredningslägenheten i Botkyrka 6 Lägenhetsmodellen i Botkyrka 7 Utredningar som genomförts 8 Tidigare utvärderingar och kunskaper 9 2. SYFTE OCH GENOMFÖRANDE 12 Syfte 12 Frågeställningar 12 Metod, urval och genomförande RESULTAT OCH ANALYS 17 Inledning 17 Fyra föräldrars berättelser 17 Vad gör ni hela dagarna i utredningslägenheten? 24 Om organisationen tillåter DISKUSSION 40 Arbetsmetoder - vägen till målet 40 Lägenhetsutredning som planmässigt förfarande 40 Den ambivalenta organisationen 45 LITTERATUR 48 5

6 1. Inledning Föräldrar är de som i första hand har ansvaret för att ge sina barn en trygg och säker uppväxt. Det offentliga ska genom lagstiftning vara ett komplement för att garantera barnet skydd och stöd då det finns misstanke om att det far illa. I socialtjänstlagen betonas kommunens ansvar för barn och unga och där regleras också anmälningsskyldigheten för verksamhet som berör barn. Professionella har anmälningsplikt men även var och en som får kännedom om något som kan föranleda ingripande av socialnämnden bör anmäla detta till socialnämnden (Norström, C. & Thunved, A. 2002). När socialnämnden får kännedom om att det finns misstanke om att barn far illa, via anmälan eller via ansökan från föräldern själv, skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning av vad som kommit till socialnämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden (SoL. Kap.11 1). Principen för barnavårdsutredningen är att ge ett underlag för beslut om barnet och familjen skall erbjudas någon form av insats från nämnden. Barnavårdsutredningar genomförs vanligtvis av socionomer på socialkontor. I vissa svåra fall eller då det finns behov av skydd för barnet kan utredningen genomföras på en utredningsinstitution. En ny modell för att bedriva barnavårdsutredningar inom kommunal verksamhet har vuxit fram sedan början på 90-talet, sk. lägenhetsutredningar. I detta första kapitel ges en bakgrund till framväxten av utredningslägenheten i Botkyrka kommun, en beskrivning av lägenhetsutredning som modell samt en liten inblick i tidigare utvärderingar och kunskaper om denna arbetsmodell. Bakgrund till utredningslägenheten i Botkyrka År 1996 startade ett projekt med en. sk. hemutredare i Botkyrka kommun. En socialsekreterare genomförde kvalificerade omvårdnadsutredningar i familjernas hem. Omvårdnadsutredningen var en del av barnavårdsutredningen. Den ansvarige socialsekreteraren hade fortfarande ansvar för referenssamtal och övriga kontakter som bedömdes nödvändiga i utredningen. År 1997 permanentades projektet och 1998 anställdes ytterligare en hemutredare. Syftet med verksamheten var att minska dyra utredningskostnader i samband med institutionsplaceringar. Den ansvariga socialsekreteraren kunde lämna över arbetet med omvårdnadsutredning till hemutredaren för att efter avslutad utredning vara den som initierade och ansvarade för uppföljningen av eventuella insatser. Det positiva med verksamheten var att familjerna fick vara kvar i sin hemmiljö under utredningstiden och att utredarna fick möjlighet att samverka med familjen i en naturlig livssituation. Däremot visade det sig svårt för utredarna och ansvariga socialsekreterare att vara i fas med varandra under utredningstiden. Socialsekreterarna hade inte följt den process som utredarna redogjorde för och 6

7 det kunde uppstå problem med att få en samsyn på behovet av insatser. Det kunde också vara svårt för den ansvariga socialsekreteraren att ta vid efter utredningen, eftersom hon inte hade fått någon relation till familjen och inte upplevde samma drivkraft att få insatsen till stånd. Den nära kontakt som uppstod i samarbetet mellan familjen och hemutredarna kunde vara svår för familjen att avsluta abrupt och byta mot en annan behandlande insats. Socialsekreterare från utredningsgrupperna efterfrågade också vid denna tidpunkt en egen metodutveckling i utredningsarbetet för att öka tillfredsställelsen i utredningsarbetet. I maj år 2000 utsågs en arbetsgrupp bestående av en sektionschef, sex socialsekreterare samt de två hemutredarna i syfte att undersöka förutsättningarna för att starta en utredningslägenhet i Botkyrka kommun. Tankar fanns att intensiva utredningar under en avgränsad tidsperiod, i en speciell lägenhet, kunde ge bättre bedömningsunderlag, större kvalité i utredningsarbetet och också större tillfredsställelse för socialsekreterarna i utredningsarbetet. Arbetsgruppen genomförde studiebesök i Haninge och Huddinge kommun för att skaffa mer kunskap om utredningslägenheter. Studiebesöken gav indikationer på en rad fördelar: - barnen blir mer synliga - mindre integritetskränkande för familjen - lättare att konfrontera familjen med svåra saker i utredningslägenheten än i familjens eget hem - skönt för familjen att vid dagens slut lämna den plats där de pratat om svåra saker - samarbete mellan lägenhetsutredare och ansvarig handläggare bidrar till kontinuitet i relationen mellan socialsekreterare och familj - bättre samstämmighet i bedömningar - ökat engagemang från socialsekreterare att driva igenom insatser som familjen behöver (Hannukainen, 2000) Under våren 2001 fattades beslutet att starta försöksverksamhet med lägenhetsutredningar. Syftet med att införa modellen i Botkyrka var att erbjuda föräldrar ökad delaktighet i utredningar enligt kapitel 11 1 Socialtjänstlagen samt att erhålla en allsidig bild av barnet, barnets behov och familjens resurser. Syftet var också att i ökad utsträckning erbjuda adekvata insatser. I november 2002 permanentades verksamheten. Lägenhetsmodellen i Botkyrka - och i andra kommuner Idén med utredningslägenhet startade i Visby i början på 90-talet och har sedan spridit sig till flera delar i landet. Den ursprungliga tanken var att under en 4- veckorsperiod, 4 dagar i veckan, intensivt utreda familjen i en för ändamålet av- 7

8 sedd lägenhet. I andra delar av landet har modellen utvecklats i olika riktningar. I Botkyrka finns grundstrukturen kvar men den har sedan starten utvecklats till en mer flexibel hållning till utredningstiden och dess uppläggning. Utformningen av Botkyrkas utredningslägenhet bygger på andra kommuners erfarenhet av liknande verksamhet såsom Gotland, Haninge och Huddinge. Grundtanken är att hela barnavårdsutredningen genomförs i lägenheten. I lägenheten arbetar en stationär socialsekreterare. Utredningslägenheten i Botkyrka riktar sig till de sex utredningssektionerna, fyra för barn i åldern 0-12 år och två för ungdom i åldern år. När en socialsekreterare och sektionschef i någon av de sex utredningsgrupperna gör bedömningen att utredning i lägenheten skulle vara en lämplig utredningsform för en familj och familjen tackar ja, är tanken att socialsekreteraren frigörs från sina arbetsuppgifter på kontoret för att delta i utredningsarbetet i utredningslägenheten tillsammans med den stationära utredaren och familjen. Familjen vistas dagtid i utredningslägenheten, måndag-torsdag i olika konstellationer. Principen är att det alltid ska vara två socialsekreterare som tillsammans genomför utredningen. Den stationära socialsekreteraren ansvarar för dokumentationen och skriver utredningen. Utredningar som genomförts Barnen Totalt under perioden september 2001 till och med juli 2004 har 30 utredningar genomförts i 16 familjer. Under den period studien avser, september 2001 till och med november 2002 inkom intresseanmälningar för 27 barn i 13 familjer där ansvarig handläggare ansåg att lägenhetsutredning skulle vara ett lämpligt alternativ. Alla dessa barn utreddes inte i lägenheten dels beroende av att det var kö, dels beroende av att föräldrar tackade nej. Dessa familjer erbjöds annat utredningsalternativ. De barn som utreddes i lägenheten under perioden var 14 stycken i åtta familjer, tio flickor och fyra pojkar i åldern 2 13 år. Nio av de 14 barnen hade tidigare utretts enligt socialtjänstlagen. I tre av de åtta familjerna var föräldrarna ensamstående, trå kvinnor och en man. I övriga fem familjer var barnens föräldrar gifta eller sambo men i fyra av dessa deltog endast en av makarna i utredningen. Totalt deltog nio föräldrar under den period studien avser. Sex av de åtta familjerna har utländsk bakgrund. I en familj har den ena föräldern utländsk bakgrund och den andra föräldern är svensk. I en av familjerna är båda föräldrarna svenska. Anledning till utredning Anledningen till att utredning i lägenheten aktualiserats har varit av skilda slag. För de 14 barn som har utretts under den aktuella perioden har något eller några av följande bekymmer förekommit i barnens familjer: 8

9 - förälderns svårigheter att sätta adekvata gränser, konfliktfyllt mellan syskon. - fråga om förälders/föräldrars omsorgsförmåga, praktiskt och emotionellt. - svårigheter i relationen mellan barn och föräldrar. - fråga kring anknytning mellan barn och förälder. - misshandel, pappa slår mamma. - barnets beteende. - matproblem. Alternativ För alla barn och deras familjer som utretts under den aktuella perioden i lägenheten ansåg socialsekreterare och sektionschef det nödvändigt att se barn och föräldrar tillsammans för att kunna göra en bedömning av barnens behov och av föräldrarnas omsorgsförmåga. För fyra av barnen, i två familjer, ansågs problemen så stora att det fanns planer på att utreda på institution. Utredningslägenheten blev ett möjligt alternativ. I de övriga sex familjerna hade utredning troligen genomförts traditionellt om utredningslägenheten inte funnits. I de åtta familjer som utretts i utredningslägenheten var en förälder förvärvsarbetande. Övriga var studerande, sjukskrivna eller arbetslösa. Föräldrar som förvärvsarbetar kan bli sjukskrivna men har inte rätt till sjukpenning från försäkringskassan däremot kan försörjningsstöd bli aktuellt under den period föräldern tar ledigt från sitt arbete. Insatser I två familjer med sammanlagt tre barn har utredningen avslutats utan insats. I två familjer resulterade utredningen i insats i form av familjeterapeut i hemmet. För ett barn resulterade utredningen i en ny skolplacering. I en familj föreslogs insats i form av kontaktperson vilket också föräldern ansåg skulle vara en bra hjälp. Föräldern tackade dock senare nej till detta, då föräldern inte längre ansåg det behövligt. För ett barn avslutades utredningen med beslut om familjehemsplacering för barnet vilket föräldrarna och socialsekreterarna var överens om. För en mamma och hennes tre barn avslutades utredningen med insats i form av vistelse på behandlingshem. Tidigare utvärderingar och kunskaper Flera rapporter och utvärderingar har skrivits om utredningslägenheter. Visby vårdförvaltning var de som utvecklade arbetet med utredningslägenheter inom ramen för Barn i fokus-projektet. Barn i fokusprojektet pågick under tre år och syftade till att utveckla det sociala barnavårdsarbetet. Projektet gav bl.a. ekonomiskt stöd till 27 försöksprojekt ( Socialsekreterarna i Umeå individ- och familjeomsorg kände en omöjlig arbetssituation i att förena många och svåra arbetsuppgifter. De ansåg att de hade lite tid för eftertanke, att barnavårdsutredningarna tog onödigt lång tid, att de 9

10 sällan träffade barnen och att beslutsunderlaget ofta var knapphändigt. De inspirerades bl.a. av Visbys utvecklingsarbete och startade Klara-projektet (Hyvönen & Forsgren, 2000) med en utredningslägenhet. De ville utveckla sitt arbete som socialsekreterare med myndighetsansvar och hade en vision om att det myndighetsutövande sociala arbetet kunde se annorlunda ut. Vid utredning i lägenheten fick varje familj mer tid. Det fanns tid att planera, tid för eftertanke, tid att lyssna och tid att ägna sig åt en familj i taget. En annan positiv erfarenhet var att socialsekreterarna ansåg det möjligt, i Klara-projektet, att släppa fixarrollen med förväntningar på att snabbt komma med förslag till lösningar. I och med det lösningsfokuserade förhållningssätt som socialsekreterarna använde sig av lades tyngdpunkten i arbetet på möjligheter, på familjens resurser och på framtiden. Föräldrarna i Klara-projektet var överlag anmärkningsvärt positiva. De hade beretts möjlighet att utforma berättelser om sig själva och sina barn i dialog med socialsekreterarna. Westlund & Isaksson (2001) beskriver tre utredningskonstruktioner. Dessa tre skall enligt författarna ses som typfall, bestående av de mest troliga händelsesekvenserna. De tre utredningskonstruktionerna är den informationsprövande, den reflekterande och den mobiliserande. Den informationsprövande utredningen likställs med traditionell utredning som i huvudsak genomförs på socialförvaltningens kontor och där socialsekreteraren prövar saklighet i anmälan eller ansökan. Tidsanvändningen i den traditionella utredningen beskrivs som splittrad och det är socialsekreteraren som själv tar ansvar för att driva utredningen framåt. Den reflekterande utredningen likställs av författarna med en lägenhetsutredning där socialsekreteraren och klienten är i dialog med varandra genom att tillsammans reflektera över klientens situation. Tidsanvändningen i lägenhetsutredningen beskrivs som koncentrerad och socialsekreteraren driver utredningen tillsammans med klienten. Slutligen den mobiliserande som likställs med familjerådslag. I familjerådslaget beskrivs tidsanvändningen som fasindelad, att det är familj och nätverk som aktiveras för att hjälpa barnet. I Dagnås studie (2004) om intensiva barnavårdsutredningar (i en villa) framkommer att både socialsekreterare och familjer är övervägande positiva till detta sätt att utreda. Socialsekreterarna beskriver samtalet som en viktig del i utredningsmetodiken, den cirkulära och den reflexiva samtalsmetodiken, samtal som strävar efter förändring och mobilisering av resurser. Både familjer och socialsekreterare anser också att barnen uppmärksammas i denna utredningsmodell. För att uppmärksamma barnen i utredningsarbetet har samtal med barn och samtal om barn en central betydelse. För att underlätta samtalen med barn använder sig socialsekreterarna av aktiviteter såsom att spela spel, rita och leka med barnen. Barn som intervjuats i Dagnås studie säger själva att de har 10

11 blivit lyssnade på och förstådda vilket även flertalet av föräldrarna tycker. Föräldrarna beskrivs i studien som delaktiga i utredningsprocessen genom att t.ex. föreslå referenter, själva bjuda in dessa, samt delta i samtalen. Föräldrarna känner också igen sin situation i utredningsdokumenten men familjernas delaktighet och inflytande kan enligt författaren utvecklas ytterligare. Slutligen menar Dagnå att flera av familjerna har beskrivit att positiva förändringar inträffat under eller efter utredningstiden. Bergström (2001) redogör i FoU-rapporten Projektet utredningsenheten i Huddinge kommun för tjänstemännens önskan om att utredningslägenheten skulle ge utdelning på flera plan. De ville att föräldrarna skulle erhålla en bra och rättvis utredning och att socialsekreterarna skulle känna att de gjorde ett kvalitativt bra arbete. Dessutom fanns önskan att arbetssättet skulle medföra minskade kostnader. Enligt Bergströms utvärdering gav utredningslägenheten möjlighet till en mer genomgripande utredning än den traditionella. Det gav socialsekreterarna möjlighet att få fördjupa sig i en utredning och att arbeta med nya tekniker och metoder. Det fanns dock inte bara positiva erfarenheter. Att lämna sina arbetsuppgifter på kontoret för att vara tillsammans med familjen i lägenheten kan ge mer arbete vid återkomsten eller innebära att kollegerna som finns kvar på kontoret får mer arbete. I rapporten jämförs kostnader mellan placering på utredningsinstitution och utredningslägenheten. För en familj bestående av tre personer, en vuxen och två barn är dygnskostnaden på institution kr. Dygnskostnaden oavsett familjekonstellation är i utredningslägenheten kr enligt Bergström (2001). Hennes redovisning av dygnskostnaden innefattar lokal, 2 socialsekreterare, kostnad för chef samt övriga kostnader såsom mat, handledning, administration och material. 11

12 2. Syfte och genomförande Syfte Syftet med denna studie är att belysa föräldrars, socialsekreterares och sektionschefers upplevelser och erfarenheter av lägenhetsutredningar. Ambitionen är att särskilt lyfta fram metoder i utredningsarbetet. Frågeställningar 1. Hur beskriver familjerna sina erfarenheter av att delta i lägenhetsutredningar? 2. Vad berättar föräldrar, socialsekreterare och sektionschefer om arbetsmetoder i utredningslägenheten? 3. Hur är utredningslägenheten integrerad med övrig verksamhet på utredningsenheten? Metod, urval och genomförande Föreliggande studie har en kvalitativ explorativ ansats. Studien baseras på intervjuer med föräldrar, socialsekreterare och sektionschefer. Från utredare till utvärderare Sedan 14 år tillbaka har jag arbetat som socialsekreterare i Botkyrka kommun och de sju senaste åren med barnavårdsutredningar. I september 2001 startades arbetet med kommunens utredningslägenhet, att bedriva intensiva barnavårdsutredningar i en lägenhet. Jag anställdes där som stationär socialsekreterare och i november 2001 tog vi emot den första familjen för utredning. Detta innebär att jag själv deltagit i arbetet med de utredningar som genomförts i utredningslägenheten och i den situationen träffat de föräldrar som intervjuas i denna studie. Dessutom är jag arbetskamrat med de socialsekreterare och sektionschefer som deltagit i gruppintervjuerna. Dessa faktorer innebär att jag har upplevelser och minnen tillsammans med dessa föräldrar och socialsekreterare vilket naturligtvis har påverkat mig i mitt arbete med denna studie. Jag har dock försökt att bortse från mitt eget inre brus och låtit materialet tala till mig (Dahlgren i Bring et al, 1999). Gång på gång har jag fått backa och ta ett steg tillbaka. Trots detta tror jag att jag själv med stor sannolikhet också finns med i den text som jag skrivit. Jag har varit engagerad i utredningslägenheten sedan dess start och enligt Bring & Nilsson (Bring et al 1999) så utesluter det personliga engagemanget ett neutralt 12

13 förhållningssätt. Det finns också en risk, då den som ansvarar för verksamheten också skall göra uppföljningen, att de positiva effekterna överskattas. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet Reliabilitet innebär i vilken utsträckning resultatet kan upprepas. Detta är enligt Merriam (1994) problematiskt inom samhällsforskning eftersom människors beteende inte är statiskt. Strävan i en kvalitativ studie är att försöka förklara och beskriva världen utifrån hur de människor som lever i den upplever den (Svensson, 1996). Validitet handlar om frågan i vilken mån resultatet stämmer överens med verkligheten (Merriam, 1994). En svårighet avseende validiteten i denna studie är att intervjuerna med föräldrar har skett olika lång tid efter avslutad utredning. En intervju är genomförd ca tre månader efter avslutad utredning och en annan ca nio månader efter avslutad utredning. De två övriga intervjuerna har genomförts elva respektive 13 månader efter avslutad utredning. Detta kan ha gett olika förutsättningar för föräldrarna att komma ihåg och reflektera över utredningstiden. En annan svårighet avseende validiteten är att intervjuerna med föräldrarna inte har bandats utan skrivits ner under intervjun vilket innebär att det har skett en omtolkning från talspråk till skriftspråk (Kvale, 1997). Generaliserbarhet innebär hur kunskap uppkommen i en studie kan generaliseras till andra grupper av individer i liknande situationer. Denna studie är mycket liten och ambitionen är att belysa just dessa intervjupersoners upplevelser och erfarenheter. Det kan dock innebära att andra föräldrar som varit med om utredning i utredningslägenhet kan känna igen det som framkommer i denna studie. Likaså kan det finnas möjlighet för såväl andra socialsekreterare och sektionschefer som befunnit sig i liknande situationer att de kan känna igen utsagorna i denna studie. Urval Urvalet för studien är de nio föräldrar som tillsammans med sina barn utretts i utredningslägenheten under perioden , samtliga socialsekreterare, nio stycken, som varit med och utrett familjerna, samt de sex sektionscheferna för utredningsgrupperna inom utredningsenheten. Vid tidpunkten för studien hade personal från fyra av utredningsgrupperna deltagit i utredning i utredningslägenheten. Intervjuer med barnens föräldrar Socialsekreterare vid utredningsenheten inbjöds att genomföra intervjuer med föräldrarna och sex stycken anmälde intresse. En del av dem hade själva varit med och arbetat i utredningslägenheten. En planering tillsammans med socialsekreterarna gjordes för hur intervjuerna skulle gå till och hur familjerna skulle förberedas. Planeringen innebar att socialsekreterarna inte tidigare varit i 13

14 kontakt med de föräldrar som de skulle intervjua. En strukturerad intervjuguide med öppna svar utarbetades bestående av elva frågor (bilaga 1). Ett brev skickades till föräldrarna (bilaga 2) med förfrågan om de ville delta i intervjuundersökningen. De informerades om att en socialsekreterare från Botkyrka kommun skulle ta kontakt med dem inom två veckor. De informerades också om att deras deltagande var frivilligt och att socialsekreteraren som skulle höra av sig var någon som de inte tidigare hade haft kontakt med. I brevet bifogades också de frågor som skulle ställas till dem. Socialsekreterarna genomförde intervjuerna två och två. Vid konsultation med dåvarande forskningsledare Elsie C. Franzén (FOU- Södertörn) bestämdes att intervjuerna inte skulle spelas in på band. Enligt Elsie kunde det, för familjer med utländsk bakgrund, kännas mycket hotfullt om de har tidigare erfarenhet av förhör där deras svar blivit inspelade på band. I och med att socialsekreterarna genomförde intervjuerna två och två kunde de hjälpas åt att intervjua och föra anteckningar vilket gjorde det möjligt att få med en del citat. Intervjuer med socialsekreterare och sektionschefer Gruppintervjuer har genomförts med socialsekreterare som varit med och utrett i utredningslägenheten och med sektionscheferna för utredningsgrupperna. Socialsekretare och sektionschefer intervjuades var för sig. Intervjuguider för respektive grupp utarbetades i samarbete med Krismottagningen i Botkyrka (bilaga 3, 4). Anledningen till att jag valde gruppintervjuer var dels att jag ansåg att det skulle vara tidsbesparande, dels med tanke på den dynamik som kan uppstå då människor kommer tillsammans och får möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter. I en fokuserad intervju med en grupp människor utnyttjas gruppdynamiken för att få igång diskussioner. Målet är inte att nå konsensus utan att få fram de meningsskiljaktigheter som förekommer. Det är lämpligt med fyra till tolv deltagare och det är viktigt att komma ihåg att enheten för analysen är gruppen och inte individen (Emmelin, i Bring et al, 1999). Gruppintervjuer kan enligt Repstad (1993) vara fördelaktiga på så sätt att de får en egen dynamik i och med att utsagor kan följas upp och nyanseras av andra gruppdeltagare. Det finns dock även nackdelar med gruppintervjuer. Risken finns att det bara är de tillåtna synpunkterna som kommer fram eller att attityder och åsikter kan överdrivas genom att deltagarna förstärker varandras utsagor. Socialsekreterare och sektionschefer bjöds in till gruppintervju (se inbjudan, bilaga 5,6). De båda gruppintervjuerna leddes av två nätverksterapeuter på Krismottagningen. Gruppintervjuerna spelades in på band och har skrivits ut ordagrant med undantag av ett par tillfällen då kvaliteten på bandet varit sådan att det inte gått att höra vad som sagts. Pauser, suckar och liknande har inte nedtecknats. Två personer skrev också anteckningar per dator under gruppdiskussionerna. 14

15 Bortfall Alla de nio föräldrar som utretts i utredningslägenheten under den aktuella perioden tillfrågades om de ville delta i studien. Fem tackade ja, ett gift par och en ensamstående förälder och två föräldrar som var gifta de som ensam förälder deltagit i utredningen. Fyra föräldrar avstod. En förälder var höggravid och ansåg att hon behövde sina krafter till det väntade barnet. En annan sa att hon tyckte att det var bra med att genomföra intervjuer men att hon ville använda sin energi till sin egen situation. En av föräldrarna tackade tveksamt ja, men uteblev sedan vid intervjutillfället och en lyckades inte socialsekreteraren få kontakt med. Alla nio socialsekreterare som utrett i utredningslägenheten inbjöds till gruppintervju. Sex deltog. Tre av socialsekreterarna var frånvarande pga. sjukdom. Fem av sex sektionschefer deltog i gruppintervju. Sektionscheferna för de två utredningsgrupperna som inte varit representerade i utredningslägenheten deltog i gruppintervjun. Bearbetning och analys av data Jag har valt att presentera intervjuerna med föräldrarna i fyra berättelser. I familjen med det gifta paret var det den ena föräldern som var övervägande aktiv vid intervjun och den andra samtyckte till det som framkom. Jag har därför valt att presentera även den intervjun som en berättelse av en förälder. Intervjusvaren har omredigerats för att skapa sammanhängande berättelser (Kvale, 1997). I berättelserna har jag valt att ta bort detaljer som inte direkt anknyter till utredningslägenheten eller föräldrarnas upplevelse av utredningsarbetet. Namn och en del faktainnehåll har ändrats för att undvika identifiering. Berättelserna är referat av de intervjusvar som intervjuarna har skrivit ner och jag har i möjligaste mån försökt använda berättarens eget ordval. Jag har sedan valt att tematisera föräldrarnas intervjusvar i teman som jag ansett framträdande och exemplifierat dessa med citat ur deras berättelser vilket redovisas i figurer, en för varje berättelse. Jag har försökt att hålla mig till det som är nedtecknat i intervjuerna med föräldrarna. I och med att jag själv har deltagit i utredningslägenheten tillsammans med dessa föräldrar och deras barn är det naturligtvis svårt att bortse från mina egna upplevelser tillsammans med dem och därför är det högst troligt att min värdering av deras uttalanden också bygger på hur jag har upplevt dem under utredningstiden. Gruppintervjuerna med socialsekreterare och sektionschefer har även de en berättande form. Enligt Kvale (1997, sid. 181) kan analysen också vara en koncentrering eller en rekonstruktion av intervjupersonernas många berättelser till en rikare mer förtätad och sammanhängande historia. Vid bearbetningen har jag först läst igenom intervjusvaren upprepade gånger. Jag har sedan letat efter utsagor om vad socialsekreteraren gör i utredningslägenheten och utsagor om utredningslägenheten jämfört med arbetet i övrigt inom utredningsenheten. 15

16 Socialsekreterarnas utsagor har sedan omredigerats till en förtätad och sammanhängande berättelse utifrån de teman som framkommit. Intervjuerna med sektionscheferna har behandlats på samma sätt. Socialsekreterarnas gemensamma berättelse speglas mot föräldrarnas upplevelser genom att citat ur föräldrarnas berättelse infogats i texten. Föräldrarnas citat är kursiverade. Föräldrarnas citat skall ses som kommentarer till socialsekreterarnas berättelse och kommer inte att diskuteras ingående i det avslutande kapitlet. Språk Då jag strävat efter en berättande form för redovisning av intervjuerna har jag försökt behålla den språkliga form som karaktäriserar intervjusvaren. Detta innebär att jag medvetet frångått grammatiska regler i berättelserna i resultatdelen. 16

17 3. Resultat och analys Inledning Följande kapitel består av tre delar. Första delen, Fyra föräldrars berättelser, redovisar intervjuer med familjer i form av fyra berättelser. I den andra, Vad gör ni hela dagarna? redovisas intervjuer med föräldrar, socialsekreterare och sektionschefer med betoning på arbetsmetoder i utredningslägenheten. Slutligen, i den tredje delen, Om organisationen tillåter, redovisas intervjuer med socialsekreterare och sektionschefer avseende utredningslägenheten i förhållande till övrig verksamhet på utredningsenheten. Varje del avslutas med en sammanfattning och analys. Fyra föräldrars berättelser Asefa berättar Jag lever ensam med mina fyra barn. Det var min yngsta son, Arin som socialsekreteraren och även jag var orolig för. När socialsekreteraren berättade för mig om utredningslägenheten tyckte jag att det lät spännande. Jag blev nyfiken och ville veta hur det skulle vara där i lägenheten. Jag tycker att jag fick information om vad som skulle hända under utredningstiden. Vi planerade veckorna tillsammans, jag och socialsekreterarna. Jag tycker att socialsekreterarna tog hänsyn både till mig och till Arin. De frågade mig vad jag tänkte på och när jag berättade det, lyssnade de på mig och det kändes som de respekterade mig. Innan jag kom till utredningslägenheten trodde jag att det skulle handla mer om Arin och mindre om mig själv. Jag tycker att det blev tvärtom, men det blev bra. Jag tycker ändå att de tog hänsyn till Arin och visade att han var en viktig person, egentligen den viktigaste, under tiden vi var i lägenheten. Jag tycker att Arin fick utrymme och att de såg vad han behövde. Under tiden vi var i lägenheten fick jag hjälp och stöd av socialsekreterarna. Jag fick prata om mina upplevelser och jobbiga saker som jag varit med om och det kändes lite lättare efter det. I början hade jag hade svårt att förstå varför jag skulle berätta hela mitt livs historia för socialsekreterarna. Först vill jag inte gärna göra det, men efteråt tyckte jag att det var bra att jag hade gjort den där livslinjen 1. Men jag tycker att utredarna redan i början skulle ha förklarat varför jag skulle göra det och även talat om att ingen obehörig kommer att få läsa det. Det kan ju vara jättesvårt och smärtsamt att berätta om jobbiga saker i ens liv och 1 Livslinje= en tidsaxel på ett papper där socialsekreteraren och/eller klienten skriver in viktiga händelser i klientens liv. 17

18 då är det viktigt att få veta varför man ska göra det. Jag tycker att jag under tiden i lägenheten fick hjälp med att förstå att jag måste vara mer bestämd mot Arin. Att det är jag som bestämmer och inte han. Han har varit gnällig och envis, men nu när jag har börjat bestämma mer är han mindre gnällig. Han börjar acceptera att det är jag som bestämmer. Det har blivit lättare med honom. Jag tycker också att en tyngd har lyfts från mitt bröst efter att jag har fått prata med socialsekreterarna om de svåra saker jag har upplevt. Jag kommer inte ihåg vad socialsekreterarna kom fram till i sin bedömning men jag vet att jag höll med om vad de hade skrivit. Jag tycker att de kom fram till rätt saker. Tiden i lägenheten gav mig möjlighet att få prata om det som är svårt och en möjlighet att få hjälp. Jag skulle gärna vilja bli utredd igen. Planering Samtal Observation Bedömning Förändring Planerade tills. med soc.sekr. Lättnad efter samtal om erfarenheter Sonens behov har blivit synliga Soc. har kommit fram till rätt saker Jag har blivit mer bestämd mot min son, det har blivit lättare Figur 1. Tematisering av Asefas berättelse Birgitta berättar Jag lever just nu ensam med mina två barn. Min dotter Bea är sju år och min son Bo är fyra år. Varför jag tackade ja till utredningslägenheten? Ja, jag hade inget val, men det kändes bra att det var tidsbegränsat och på dagtid. Förresten jag fick ett annat alternativ också. Det var att någon skulle komma hem till mig 6-8 timmar per dag för att göra utredningen. Det ville jag inte. Det hade inte känts bra. Socialsekreterarna berättade för mig att barnen skulle leka med dockor, att vi skulle rita och att vi skulle snacka. Vi skulle äta lunch där också. Jag brydde mig inte så mycket. Jag gjorde vad jag blev tillsagd att göra. Jag är faktiskt ett offer. Det var en person som ringde till soc. och sa att det fanns oro för mina barn och först när jag träffade socialsekreteraren sa hon att det inte skulle bli någon utredning, men två dagar senare bestämde de i alla fall att det skulle bli utredning. Allting var så rörigt då och jag tror att jag nog hade velat ha mer information om hur det skulle gå till mer konkret, i lägenheten alltså. När jag kom till lägenheten fick jag ett schema för fyra veckor. Vi gjorde det tillsammans, socialsekreterarna och jag men det fungerade inte alltid. På schemat stod det vad vi skulle göra, när vi skulle äta och vilka utflykter vi skulle på. Jag 18

19 visste inte riktigt vad de ville veta men jag tänkte att de ville väl se hur jag var som mamma och se hur jag umgicks med mina barn. Barnen fick vara i lägenheten olika dagar. Då Bea var i lägenheten var Bo på dagis och då Bo var i lägenheten var Bea i skolan. Ibland var vi där samtidigt alla tre och någon gång så kom min mamma och min bror till lägenheten. En dag åkte vi på utflykt tillsammans och det tyckte både barnen och jag var roligt. De där dockorna 2 de hade och som de ville att barnen skulle hålla på med det förstod jag inte. Barnen ville inte göra det och de förstod inte frågorna. Det hade varit bättre om socialsekreterarna hade lyssnat på barnen istället för att tjata om frågorna. De kunde ha lekt ute i parken i stället, haft rollspel. Men det jag tycker var bra var att den ena socialsekreteraren var med barnen medan jag och den andra socialsekreteraren kunde prata. Men hon lyssnade ändå mer på andra än på mig. Det var en svår tid i utredningslägenheten. Det hände att barnen blev sjuka och då kunde jag inte ringa och tala om det för socialsekreterarna eftersom jag inte hade någon telefon. Då kom de hem till mig och trängde sig på, jag kände mig kränkt. Jag tycker att det var hemfridsbrott. Jag tycker inte att de tog hänsyn till mig. Min sons pappa hade trakasserat mig, ändå blev jag tvungen att följa med för att pojken skulle få träffa sin pappa. Den här personen som ringt och anmält oro, ringde igen och sa en massa saker om hur det var hemma hos oss. Den personen lyssnade socialsekreterarna på, men de lyssnade inte på mig. De har sett barnen och lyssnat på dem men när jag har berättat och försökt förklara hur det är och vad barnen har varit med om har de inte lyssnat. Till min sons pappa pratade de snällt men mot mig var de mer bestämda. Jag hade önskat att de hade trott på mig, att de hade haft empati. Jag har alltid tagit hand om mina barn men efter att min sons pappa trakasserade mig orkade jag inte städa mitt hem. Socialsekreterarna var ofta trevliga när jag träffade dem och när vi var tillsamman, men när utredningen var klar kände jag mig lurad. Det var tufft att läsa utredningen, att läsa vad andra tycker om en. Det var alldeles för många punkter som jag skulle förändra mig på. En punkt var att få barnen att lägga sig tidigare men det var också min egen vilja att få hjälp med det. Det har faktiskt blivit en förändring och det är jag glad över. De går och lägger sig tidigare nu. Jag har också kommit närmare mina barn, fått bättre kontakt med dem, det var också en punkt som socialsekreterarna tyckte behövde förbättras. Först var det svårt att ta till sig det som stod i utredningen. Det kändes som de svek mig, men nu kan jag se att deras bedömning var bra och mycket positiv har hänt sedan dess. Tiden i utredningslägenheten ledde till att jag och mina barn kom till en behandlingsinstitution. På institutionen fick jag höra att jag är bra men det fick 2 Family Dialog set. Ett hjälpmedel som används för att beskriva nätverk, familjerelationer eller för att samtala om speciella händelser. Materialet består av flera små dockor som kan representera olika familjemedlemmar. 19

20 jag inte höra då jag var i lägenheten. Den ena socialsekreteraren har varit på behandlingsinstitutionen en gång sedan vi kom dit. Hon sa att hon skulle komma fler gånger och jag önskar att hon hade gjort det. Jag har berättat saker för henne som jag inte har berättat för andra. Men att jag kom till behandlingsinstitutionen har i alla fall varit bra, för jag har kommit närmare mina barn, de somnar tidigare på kvällarna. Min dotter har kamrater i skolan, jag har lärt min son att cykla, och vi går och simmar tillsammans. Det har blivit lugnare i familjen, jag läser godnattsagor för barnen. Jag har kommit bort från min hemsituation, jag har fått ett liv. Om jag skulle berätta för någon om utredningslägenheten som inte känner till den? Ja, då skulle jag säga att: om du behöver hjälp och har problem som liknar de som jag hade, gå till utredningslägenheten. Planering Samtal Observation Bedömning Förändring Vi gjorde schema tillsammans De lyssnade inte Det var svårt att ta till sig bedömningen De skulle se hur det var mellan mig och barnen De har sett barnen Nu kan jag se att deras bedömning var bra Jag har kommit närmare mina barn. Jag har ett liv Figur 2. Tematisering av Birgittas berättelse Gabriel berättar Jag har levt ensam med min dotter Gabriella i fyra år och det har fungerat bra. Gabriella är 9 år och det kom klagomål på henne från skolan. Utredningslägenheten var det enda alternativ som fanns och jag gick med på det utan att tveka. Jag ville bevisa hurdan pappa jag är, att jag är intresserad av min dotter. Jag tror att tanken med att vi skulle vara i lägenheten var att socialsekreterarna skulle se hur det fungerade mellan mig och min dotter. De ville också tala med hennes lärare och få klarhet hur det var för henne i skolan. Jag har varit ensamstående med min dotter i fyra år och det har fungerat bra hela tiden. I lägenheten fick jag ett schema för fyra veckor. Där stod det vad som skulle hända under utredningen. Jag fick också en informationsbroschyr om lägenheten och de tog sig tid att förklara för mig. Socialsekreterarna gjorde också hembesök. 20