November omas Mera Gartz

Transkript

1 omas Mera Gartz

2 2

3 De flesta texterna är skrivna under 1970-talet. De har skrivits på dagen på kaféer och pubar, och i sena nattens tystnad, med penna och på skrivmaskin. Till och från har de bearbetas vidare, och i sena 80-talet skrevs de in i en dator. Där har de sista bearbetningarna skett, mitt i natten när alla i hemmet sov gott. Några få texter kom till på 90-talet. Sedan 1997 har väl ingenting nytt skrivits. Några få ord ändrades november Februari 2006 byttes typsnittet ut till Garamond. Ytterligare några ord ändrades november 2009 Om någon eventuellt finner så stort intresse i någon av dessa texter att han/hon hellre skulle vilja läsa dem från papper, då går det bra att skriva ut texten på vanligt sätt. Om något är värt att citera, eller visa kompisar och vänner blir jag glad, och det går också att kopiera dokumentet och ge bort, men man får inte publicera delar av eller hela texten utan mitt medgivande. November 2009 omas Mera Gartz 3

4 4

5 Med solen djupt i havet strålar världen Andningen vit skorna öppna Inte ett segei sikte 5

6 Ingen är född Det finns Ingen-Ting Ingenting, bara närvaro Oerhörd laddning Outsägligt skapande Lycksaligt mörker Redan energi och ljus Namnlös Galen av kärlek Alla Allt som ska finnas Allt som är, varje Intelligens och skönhet Växer här Gasmoln och nebulosor bubblar ur Namnlös porer. Det feta Mörkret, rymdens flodmynning och jättelika fitta, blåser dårånga och vanvettig klippornas flätor. Stelnar med fruktansvärd kraft. Exploderar, viner, kras och knarrar i seg sten. Berg stå upp och berg stå ned, öppnas och andas. Ångande molnmassor och ständig storm, dansen blixtrar befallningar. Blodomloppet strömmar av ådror, rännilar och älvar, men barnen har inte fötts. Jorden är havande, havande med sig själv. Vi finns inte. Jag finns inte. Vi finns i den tjutande och drypande solen, vi dansar i det vita ljuset, vi vibrerar som oförlösta spänningar i Dagen som cirklar i sig själv. Vitglödgad dansar Dagens och Nattens mun, rymdens hjärtlösa svarta stjärnskal pressar mögel till pärlor, och ur Mörkrets vind bildar mineral nya matsmältningsorgan. Variationer leker ursinniga reaktioner, och febriga vibrationer och tendenser växer till födslar. Ådror, antenner, spindelmunnar och känselmynningar. Träsk kravlar av larver, kött ruttnar, piss stinker. Lågor, skälvningar och tystnad. Is. Köld i skelett och knivskarpt vatten. Luft, solsken, vind och molnens form i skymningen. Namnlös, full av kärlek, gör ögon för att se, bildar mun för att äta, blir ögon till sin gryning och lungor till sin ånga. Tu-delar sig, en delas i två, för utan Dig finns inte Mig. Elden utstrålar från ett osynligt sköte. 6

7 Så finns vi till, finns jag till. Tidsåldrar av luft och av eld. Mellan kvinnolår spritter lekvatten, djurropens kättja ekar i dalen. Märkliga städer tuggas samman av insekter, människohyddor flätas vid floderna. Avgrunder av granit, vingar och tentakler viner i tystnaden. Krig mot liv och död har brutit ut, berg av ben och berg av snö. Överallt slår Namnlös hjärta och spricker snart i sanning och lögn. Stjärnor slocknar och koraller vittrar, underliga ljussken och sexuella darrningar, världen är stenar, vassa skärvor, damm, gyttja, stank, växtfibrer och hålrum, glidande, krälande och flygande rörelser. Världen är gälar, hudar, trampdynor och blodomlopp. Skyddande skal pressas sönder av käftar och varma inälvor äts av munnar formade som sugrör. Alla munnars svalg virvlande gemensamt. Ungarna blir föräldrarna. Evigheten är tiden. Dag och Natt kråmar sig för varandra ormande av åtrå och törst. Blossande tungor, bröst, känsliga hål och dalar. Ljuvligt fylls rymden, stjärnstim simmar som frön till ägget. Än samlar inga centralmyndigheter klagomål mot kyla och hetta, och skyltfönster skriker inte ut: fly från jord och rymd! Födelser tränger ur havet och dundrar med armar brett och vida. Mitt i Hjärtat sjunger insekter och dansar runt träden. Ömtåliga och hjälplösa, men krönta huvuden, diar barnen Vintergatans mjölk ur modersbröst som liknar vulkaner. Det obegränsade faller, det dras in i hjärta. Ljus, könslighet i varje cell, ovanifrån, nedifrån, från alla håll. Allt drar samman i ryggrad, det sjunker in i andning, suger in i hull och hårda benet, framstår som blodomlopp, som kropp. Varje hjärtslag uppstår i värme, skratt, hunger och smärta. Hjärtslaget stöter in mig i livet, och kastar ut mig i döden. Jag minns nu. Jag är i rummet. Ett hus, gator utanför. Jag krymper till mig, jag minns mig, jag krymper igen till min och världens begränsning. 7

8 Ensamma natten smeker filten min ända vibrerar fiolen hörnet där Svart svart Ur näsborrarna växer staden Löven slår ut på fingrarna 8

9 Stora Genomsyrare huvudkrönta med ädrar röda gula gröna blåa svarta dansar, skakar vitt ljus svart ljus stjärnrykande mörker skakar rasslor av strömmar guldströmmande eldpelare, tungor, ormtungor svart ljus vitt ljus darrar, rymdtrummans tomma skinn vibrerar bom bom bom bom bom gniststorm av pilar puls efter puls snurrar, tusen fötter virvlar glödcirklar drömämnenas förändrande vågsvallar röda gula gröna blåa svarta sjunger, osynliga munnens stämma dundrar vitt ljud svart ljud Skeletten av kisel lyser i haven och blåa alger växer av ljus Skrikande stiger klotet i himlen och trädens stammar blöder av sav Klipporna dansar, blod av ben, simmande floden av glänsande djur Armerad, stad av sten, men rinner ändå som ande ur brinnande inre Arbete strömma sol och vatten, gräsblommors vind och stensvarta bin. Runt daggens fuktiga pärlor täta dofter av kådigt trä i nattluftkyla. Månhjärta, elden samlad, och går i stjärndamm. Ju stelare deras ben och gråare deras hår, än flyktiga djupare. Materien sjunger och de andas ut i dess välde, så ändlöst att vilda aningar flyger mer än fiskar hoppar från Stilla Havets yta. De gör sig i Det, sig Själva, stort och självständigt, flödande, ljuvligt och fruktansvärt. Talet, tankens fördubbling, besvärjelse, drömdans, lek och krig, och de uppbrunnas ord. Ljuden i landet kallar med budskap och hälsningar, ormbunken talar när granen ser den. Förborgade språk, mossans dikt, tillhör grenarnas knak och gräsets viskningar, verkerier av fåglar, flugor, könsrop och varsel. Människan slår trumman, skakar rasslan, blåser röret ut på andefärder, och ser och sjunger detta ogripliga, eller ej. Sångens Trollkarl vore inte utan dem de ser, är Hans öga Den Blinde Genomsyraren Virvla och frö, orm och natt Krälande insekter gör sig flygande 9

10 klättrande djur gör sig ord En märkligt tjattrande tystnad Hemma i ljusets kropp och mörköga, suset och bruset, hela rymden ruset, lösaktigt tal, etterilsk ryggrad närvaro och smärta Ögonen betar på fälten utspridda som rörliga gråa stenar hemliga hantverk Alltihop mitt i syna 10

11 FRÅN ALLA HÅLL Det tunga rullande busskeppet lyser upp vägen framåt ett antal meter, men slukas av mörker från alla håll. Ljuset kastas utåt, låst, en fastspänd utandning, och lyser upp en fläck av det svarta slättlandet. Små lampor på avstånd spränger hål i nattsvärtan, hårda som fastspikade pistolskott. Innanför skalet mullrar motorn och musiken, alla lutar in i drömmen. Mot svärtan, som sträcker sig oändligt ut i rymden, slåss ljusen, kardanaxeln och oljetråget. Döden måste tystas eller i varje fall flyttas fram med ännu en häftig låt. Glest spridda försvinner de vassa ljusnålarna en efter en bakåt i mörkret. I en älv av liv och död väller morgonsolen genom det lysande fönsterhålet in ovanför golvet. En kompakt stång av ljus full av dansande damm dundrar in i den motsatta väggen, som exploderar i daller av mönster. Där står en säng av benknotor. Under molnen sover täcket. Tillknölade i madrassen ligger smekningarna. Drömmarna kravlar på kudden som skimrande larver. Som glödgade fabriker rör sig drömmens djupa dyningar och sprider sig i Vintergatans lunga. Det finns inget fastslaget där, det glider och glider undan. Fötterna isär, breda ben. Bröstet, huvudet, ryggradens eldorm; rymd. Från alla håll genomskinligt. Därifrån strålar ben och armar, mage, ögonen och skratthumorn. Blicken från hjärtat upplöser hindren, ser, som igenom fasta kroppar, genom former av dansande ljus. Hela dagen går Dumma Gänget genom svartsvedda vidder. Födda som missfoster, röda moln över öde land, lever de av droppar från månen. Obegripligt strålar sjuk ondska från spruckna berg. Sagorna berättar om folk som en gång för länge sedan kunde färdas över allt land, och till och med i luften, utan att ens behöva röra fötterna. Dumma Gängets smärta är stor som solens, fullständigt närvarande varje sekund. Med kroppen som brännpunkt går de nakna, är de idioter, lever de och glöder lågan till sin ände. De glöms varje gång det vita klotet försvinner, och göms i det obegripliga. Kroppens handske kläs av, och de färdas som de behagar. 11

12 TINGEN LIDER Hjärta. Två kammare, tre slag. Tystnad är det sista, eller det första. Djuret har två ögon. Havet och stranden. Slut har början, och tungan är dubbel. Rot och krona, två fästen. Form och tomhet, in och ut tillsammans. Rörelserna blir synliga som ting, rörelserna vänder uppochner, de sätter emot, uppslukar och förvandlar varandra, arbetar samman, försvinner i andra, blir annat. Hjärta. Andas. Världar. Andas. Tingen lider för de beror. Eldsvåda och regn strider mot varandra. Kråmande stridstuppar förutsätter varandra. Däck och asfalt bränner varandra. En varsam hand bär död, och innerlighet bär kyla. Nattmånen upplyses av dagens sol och ser sig om i svarta himlar med glädje. Tingen lider för de beror. Bröd och mun, bränsle och motor. Älvar sugs ut i havet. Havet faller som snö över bergen. Älvmynningens fetma föds av bergens magra sand. Inälvornas matsmältning äter varandra. Träden avslöjar vindens kroppsliga form. Ur Gräsmodern uppstår korna. Elgitarrerna brölar ur dämda älvar. Omvandlas. Klippor slår mot havets bränningar, två blir en hand. Jordens blodådriga tillverkningar, kall grönska blommar, frön och kött tillverkar bilar lastade med kärlek och hat. Kaninen äter gräs där, rävens mage fylls här. Världen arbetar med världen och bygger städer som blöder av metall. Andas. Rök. Hav. Andas. Hårt. Dunkelt. Sönderslitande. Sparvarnas visioner dansar i sinnet. Vinden på vattenytan. Rostiga elskåp på trottoaren. Svampar uppstår och försvinner. Valarnas sånger, stjärnträd, neongator, denna mjuka hud och grenarnas smärta i vinden. Alla för alla. Tiotusen ting återblandar varandra. Alla kropparna flyr undan. Det finns ingen begränsning. 12

13 Tidigt om morgonen dräller någon omkring här och där slänger släpiga skuggor efter sig Måsar som skriker i varmblå himmel. Rop studsar mellan gatans hus. Sovande andningar susar i deras hålor Värmen genom mina kläder in i ryggraden och öppnar hjärta ut hjärna ut naken På tredje våningen står en man i fönstret ut mot urgamla kärlekens sol i vit skjorta Inifrån hålet talar en röst om pilsner om Gunnar 13

14 Maskar vänder sig i håligheterna. Alla inflammerade fönster. Isnattskrasande stjärnklara himlar har förfrusit husen. Övergiven, skör som glas. Tungt vrider sig tystnaden. Något lömskt lurar i själva luften. Det stirrar ur skuggorna, dit bort når inte lampan. En mörk ånga, som en skugga, kryper över golvet. In och igenom! Hjärtat. Hackar! Det går för fort! Håren står ut, nålar på huden, alldeles kall. Eller är jag blöt?! Feber plötsligt, huvudet svider. Eld i kroppen? Nej, huden som vanligt, blöt? Vad är det? Är jag torr eller är jag blöt? Rummet fryser som av is, stelt i givakt. Död?! Död brinner jag, andas, andedräkten faller glödande, damm klirrar konstigt i luften. Bråtet, papper och böcker, bordet, mattan, instrumenten vid väggen fast, stelt glas. Men flammor i taket. Grannar grälar däruppe. Rasande störtar gråt från taket, klöser, äter i hjärtat och huden. Lampor utanför fönstret fräter skärvor av ljus i väggen, skuggor av bergsilhuetter. En man står där! Huvudet kört in i en svärm av dröm och snårskog. Vassa taggar skär händerna blodiga. Bullret slår lock för öronen. Borta är Fantomens goda märke. Framför en maskin står långa led av slavar som sliter dom i stycken, och dom går bara på! Dalens snö röd av blod. Längre bort vid kullarna vänder det löpande bandet, där är stanken inte lika vidrig. Kvinnor och deras barn hukar kring eldar, och däruppe försvinner skuggdanserna i mörkret. I snön över vidsträckta land fram till horisonten krälar ett underligt blekt månljus från andra sidan döden. Nattmunnen, fruktansvärt gapande, äter världen. Tvång gräver mig i jorden, brinner magen framför ögonen. Himmel och jord överfaller, levande, befolkad, undflyende. Livselden skakar i frossa. Katastrofer! De otröstliga katastroferna sjunker undan i tystnaden. Jordens kåta sida vänder sig mot dånet från en galen eldkastare som stiger i himlen. Skuggorna släcks i ljuset. Det går inte att stå emot längre. För mycket! In genom dörren, det driver jättelikt genom stängda fönster, golvet kryllar av slem som gungar i dyigt stön, skarpa blixtar kräks. Jag hör deras skrik, de överfallna djuren i skogen. Ett vrål! Jag trycks in i dörrens hål och illaluktande käft. Svart. 14

15 Med fickorna fulla av eld och fioler går jag ner i mörka trappuppgången och mitt framför fönstret där enorma Nätter ser in kommer portvakterskans Fulla Dagsljus Hon säger God Dag och genom våra kläder lyser Nakenheten 15

16 TJUTET FRÅN BAGARMOSSEN Barnena växte genom årmiljoner på nio månader, låg där i vattnet och gungade förenade med mammornas rörelser, blod, näring, kärlek, oro, hennes allt de befann sig i hennes rösts lägen, hennes skratt som de också guppade med, deras nya växande sinnens värld var mammans kropp, organens brus och hjärtats puls, förändringarna, skiftningarna i hennes stämningar, hennes vandringar i ljus och mörker, i buller och tystnad och trycktes ut genom en trång öppning, hopknölade uppochner, sammanpressade och blåvita ramlade de ut i hårt ljus och tog sitt första andetag och förundrades över synen njutningen rörelserna hungern smärtan ilskan bajset, och rösten som är sången och orden, visste inget, hjälplösa spädisar strömmande av levande kärlek och sugande och skrikande och skrattande växte oändligt obändigt och lekte ryska posten i skyddsrummet i hembetongen, liv och stjärnor, förtrollade och krökta av barnkammarn och släpade till skolans straffkunnighetsbetyg utan att fatta varför och tystades av tunga anmärkningar, och de plågade läraren som snodde leksakerna till sammanbrott och han rusade efter rektorn, och just när dörren öppnades igen slängdes en skur bläckdoppade stålpennor som spjut mot geografikartan och det blåa från såren i världen rann i slingrande linjer tvärs över landgränserna och levde upp på sommarlovet bland kor och grisar och märkliga vatten och såg döden i flaxande halshuggna blodsprutande hönor och hånglade, handkramar om bröstkullar, flickhänder om nysvullna pojkkukar, läpparna kysstes och tuttiga ungflicksvårtor, grabbfingrar i varmblöta hårlösa fittor, och ögonkramar, svindlande kramar och ögonblick och källargångarna, skrattande kortspelande nersvinande vildlekande och finklädda till familjejulafton sniffade sig medvetslösa på Tri på cykelrummets neroljade golv, krossade fönster med pilbåge och skrattade och snattade och skrek och härmade de storas dubbelmoral och gjorde det så gott de kunde och lämnades med nyckel runt halsen och drev omkring och lärde sig gatornas lagar, bar sig åt som dumskallar och slog antighetsrekord, och längtade efter värme mammafamn och gäng spred skräck och glädje på torget, tio små grabbar tajade varann, först gick det för en sen var de bara nio, och frukostrasternas pojkgängsfantasier om storasyrrornas kullar hår och dalar, och dom stora kvinnorna, å dom! och rasande gräl i trappuppgångar klöste varann blodiga i ansiktet och snackade massor, sket på golvet och åkte på snodda mopeder, blev förbannade när de själva blev snodda på nåt, hängde fångarna i tummarna i träden, livsfarliga stålpilbågar och gårdarnas krig och dom som blev skrämda av syndastraffens våld och inte fick ta hem kompisar, det ska vara ordning och reda här hemma, tänk vad pappa ska säga och läxornas duktiga och krympande plikttvång, som försvann, suddades ut, höll tillbaka, höll i och höll käften in i gardinernas trygga kväveri och inifrån frättes av hemligt obegriplig skuld och dom som fick ha alla kompisar hemma kväll efter kväll i flera år och raspiga plattor skramlade kåta jazz och rocklåtar i glada ungmagar och farsan bjöd på smuggelcigaretter och 16

17 morsan kaffe och bullar, och tjöt sig utmattade i skrattexplosioner åt pajaserier i röriga fester medan de hoppade upp och ner till Little Richard och skolkade från plugget, drack direkt ur vinjäsningsflaskans slang på föräldrafria lördagskvällen och svartnade alldeles och mindes ingenting, spydde i tunnelbanan och pissa med dolmen ut genom vagnsdörrens gummiläppar, sov utzonkad framåtillbaks från ändstation till ändstation och blev avkastad innan tågstallarna och skämdes i ångerns illamående aldrig mer och var dökär i Gittan och hånglade i smyg i soffan bredvid hennes familj som fallit i trans av den nya sensationen television, en hand om bröstet, med fingrar inne i djupet mellan skönaste blöta läppar och spelade Melody in F av Rubinstein på fiol på skolkonserter medan syrran Marika kompade på piano, och hamrade loss strängar på hemmapianot i musikglädjeorgasmer och grät och smög omkring och inte visste vart de skulle ta vägen med de Riktiga Hemligheterna, bodde intill skogen, bar dem dit och undersökte sexuella landskap, tog den vägen, härlig i skogen, överflödande lockelser och vågor av svindel i vinterns utförslöpors Nackaskogar och genomströmmande årstider bland träd och solheta bergsknallar och gängnakenbad på Mökudden, och så mycket FÖRBJUDET! nakna i busksnår och dolde smygrökats lukt med snask eller munnen fullproppad med kex, alla hade Nya Tankars upptäckter som blev fler och fler av allt gott snack och böcker och musik och filmer som spreds omkring, och för några spänn köpte fyllgubbar ut åt Helt Normala ungdomar som turades om att köra omkring en gammal skraltig Folka som skumpade fram utan ädring hoppackade som ansjovis utan körkort allt skulle trimmas till högsta potens, själv tvungen att läsa på sommarloven för att kunna komma upp i nästa årsklass och hade ingen aning om vad de skulle bli, skulle bli levande människor mellan himmel och jord, sökte detta men fick jobb och jobbade fem år dag ut och dag in på ett tryckeri, gömde sig i dammiga lagerrum och stirrade drömögd på den tjutande solen utanför och tog till slut hissen ner och hoppade av, grät framför tevens konstiga underhållning och hyckleri och skitvärld, ville inte bli som dom men snodde pengar ur morsans portmonnä och magrade nervöst i lumpen, levde på saft och bullar och kallades för kommunistjesus och pissade rött i rännan för en vapenvägrare var ganska ensam att inte göra som man skulle 1962 och tvingades göra allt som alla bassar gör men fick straffet att gå och stå ensam i ett eget litet led längst bak, hade slängt in kpisten i en städskrubb som kastats på en trots allt man sa, det blev ett jävla liv men då tog dom en på allvar, blev malaj och forslades av MP till båten från ön efter två månader, men först när andra tog efter och började vägra dom också, då blev cheferna djävligt snabba och som när tjejen knullade igen och igen med en annan kille på Gotlandsbåten som skar genom havsisen med tordönsbuller och bågnade plåtar irrade sörjande omkring på Stockholms gator och spanade om de åkte omkring i hans röda öppna sportbil, utan att kunna se för alla tårar och föll ner i djupet under Skanstullsbron som sög så läskigt och blev flygplatsbrandman på Arlanda och Bromma, träffade många självständiga grabbar med egna tankar, som läste böcker man annars inte såg, detta var en oplanerad och oavsiktlig högskola på den tiden helt utanför skolsystemet, den var mitt universitet 17

18 och min mor fick nog av mitt drällande i källaren hemmavid och sparkade ut mig hemifrån tillsammans med Ulla till ett par mörka rum med vedspis och torrdass i Gamla Stan, det var alltid mörkt, gränden var bara ett par meter bred och om man tryckte kinden mot rutan och såg uppåt kunde man se en fyra centimeter smal springa himmelsljus skymta däruppe och sov inte på nätterna och gick ut fattig och rökigt överkänslig tidigt på morgnarna och vandrade på gatorna innan allt malströmsdån satte igång och såg fantastiska mängder pendlare i bilköer och bussar som framrusande vågor av kött och ande genom Centralens gångtunnel till det dagliga offret som något helt självklart sånt är livet och alla hade kommit till denna världen som sanning och ljusväsen ovetande om kön åtskillnader skuld och strid och fötts hit för att leva märkliga och verkliga ting men proppades istället in i olika fållors och kaserngårdars skenbara val och förvrängningar och sökte kompisar som inte ville och vägrade, och vrålade rabblande smekningar i tenorsaxar som Coltrane, Ayler och Sanders revolutionära ylande jubelungnar, och skrev sina intellekts avhandlingar på pissoarväggarna och andades in djupt på broarna över vattnet fullt av skräp och spottade ut allt rosslande slem därför att Var Dag Är Den Första Och Den Sista och slöt sig samman i krånglande anti-atombombsgäng och diskuterade sig till handlingar som bröt isen i den politiska tystnaden med Vietnam som konservöppnare och sprang jagade av snuten i massdemonstrationer uppför Kungsgatan med livets och dödens osynliga fana mellan klösande medelklassare och skapade liv efter liv bortom US Trade Centers krossade fönster och trotsade höghusens skuggor och exploderade i genomskinliga atomblommor mitt på gatan och spelade sina instrument som brann timme efter timme och slängde ut dikter och målningar som virvlande löv till det okända och tryckte revolutionära affischer i Folkets Ateljé och tänkte ut smarta demonstrationsstrategier och gjorde skitbra ifrån sig och organiserade hit och dit, och blev väldiga hjärnor på små kroppar, och gick in i den gruppen och kom ut i den andra och utrensade och utrensades och låg på sängar i mörka rum som skakade av olycksbådande undergångar och hallucinerade om alla syror som fräter mänskolivet, och skulle luffa ut i på Jorden och dö där i Anderna nånstans och bredde ut världskartan på stjärnornas golv, och klev i besvärjelsedans med nakna fötter på Stilla Havet Asien Afrika och såg med omvända kärlekslotusögon på luftens diamantdamm i namnlös och såg på TV och stenades av döa ljus och overkligheter och läten och deras hejarklackar som kom ur apparaten, och läste böcker och tidningar med undersökandets ögon för vad handlar allt det här om, varför är allt som det är, och ångest så stark att ett det var ett dagsverke att ta sig igenom en dagstidning med fantasin uppspärrad mellan raderna där sakernas tillstånd visade naket och fruktansvärt lidande, utnyttjande, lögner, fånigheter, och dumhet och försvann insjunkna i hörlurar i olika folks musik och bakom slutna ögonlock växte deras liv och föll baklänges in i djupa tomrum virvlande av berg slätter byar och danser i fullfärg och såg livet självt som fanan och identifierade sig värkande med världens usla plågor och storögda och utflippade såg tanters ansikten uppsvullna av vetebullar och förgiftad ilska, och stal käk och ost för att få smaka lite lyx med tomma fickor bland alla skraja snörpta miner och inte fick bostad för att de var för fattiga, för framtiden var bara frågetecken 18

19 och ur sina kroppar och sinnen skakade fram högelektrisk musik som vällde ut från källarna samtidigt över hela stan och besvor fram drömmar om ett annat liv, blommor som öppnade sig till jordiga vidder i ilska och extas som kokade och röt mellan husen, och skrek och sjöng så att det blev en rörelse och med överhettade hjärnor som brände sig igenom nätter nedslitna av grubbel kärnenergi klass mot klass vibrationer Gud och sammansvärjningar och kom fram till lösningar och fulländade teorier som var tankar på för hög växel som ökade i varv och inte kom ur det och kroppen försvann och blev bara tanke som liksom rusade omkring vid sidan av och nojade ut av spökeriet att inte vara annat än glödande galen tanke precis som samhällets egna lossrivna och sanslösa abstraktioner som skulle föreställa verkligheten och andra spottades ut ur anpassningsfabrikernas avlopp och irrade sig in i centrums underjordiska gångar efter en plats att sova och föll ner i smittade kloaker från vanvettiga slakthus och sköljdes iväg som vrakspillror utan hopp och fick rollen i skådespelet att vara den gnisslande trampkvarnens syndabocksolja till glädje för moralister blaskor domare och snutar till höger och till vänster och spelade munspel på t-baneperrongen så äldre kvinnor sa Tack det var så fint, och gick omkring ceremoniellt värdigt och långsamt, alldeles för långsamt och spelade Nu är det jul igen på mungigor och var och såg ut som vackra skabbiga typer från Andra Folk och Annan Tid och en sån enkel grej utlöste förvirring i nerverna hos den besatta julköparpanikens allmänna ordning men de var inget annat än deras egna ungar luffande ensamma på iskallt stumma gator och letade efter förlossning från skyltfönster och djävlarnas illuminerade husväggar, och slog ofrivilligt följe med alkisarna som redan frusit till is och levde på tillfälliga jobb, brassdealande och luft och stack från fängelserna ut till sommaren och tälta i skogen och fiskade och luffade omkring och plundrade automater och åkte in igen och spelade ännu mera rock med nakna hjärtkukar förenade i underjorden och uppståndna över landen med sol och måne, och det stora snackandet i skramlande filosofiska bilar sjöng i huden från stad till stad i svart strålkastarljus genom nätter som aldrig tog slut, varv efter varv genom hela landet i Oslo i Köpenhamn i krypande långsamt hastighet i 5 år och bodde i kvartar på bondgårdar i kollektiv i rivningshus i ockuperade hus och förärades den första av deras privata poliskontroller utanför Örebro efter en spelning på Kumlafängelset därför att en tjuv hade fått en indisk trumma och vakterna måste hämnas för det var ju bara luft i den och det är skamligt att åka i målade bilar och ville aldrig sluta på spelningarna, och tvingades se på när hatfulla snutar släpade ut ungar i håret från en ungdomsgård i Södertälje, och vi förstod aldrig varför, det var klasshat och allihop dansade med musiken och tjöt i högan sky och slängde sig i vågorna av elektriska gnistvävar och seglade sen slocknande ner i mmmmmmmet, i det tysta brummet från jorden och materiens innandöme och vilade i obegränsningen tills dom satte ny fart och drev sina rockshamaner uppför till nästa höjd och förälskade sig i varann och la sig tätt ihop för att smeka långsamt och försiktigt, smeka varann bara på handen hela natten, bara hålla i varann och bara andas och dras in i kärleksförtrollning, mjuka som barn, nya som inget, varma som intensivt levande ande och bankades ner av lagen för de var levande dån som rörde om i likgiltigheten och hotade det avsannade avstannade vattnet, och förkroppsligade mänskosamhällets undertryckta 19

20 magsmärtor, förlöjligade och förnekade i massmedia och av politiskt inbäddade som åberopade alla tysta majoriteter och snutar terroriserade dem i parker på gatan i husen i lägenheter och samlingsställena och fiken bommades igen ett efter ett och Stå Inte Här Cirkulera Det är Förbjudet att andas skratta spela tänka tala ta upp plats leka vara människa stå på två ben, vilja gå på dem, vara fuktig om fötterna, självständig, frågvis och störig, röra upp vattnets infekterade grummel så det syns och börjar smaka lika skämt som det är och därför smälldes till med Har du inte slips legitimation körkort kreditkort personkonto checkhäfte sjukkassekort lönsparkonto pensionskonto bostad arbete löständer tampong politisk medvetenhet rena kalsingar vita tänder snygga dojor och frisyr så Stör du, du är Förbjuden Försvinn Utplånas och Gå Upp i Rök ungdjävlar och Dog av en överdos på muggens nerkladdade golv bland klotter och utrivet muggpapper medan nån banka på dörren och skrek Öppna, jag måste pissa för fan! som försökte leva tätt tillsammans och hålla drömmar om annorlunda liv och samhälle, så som de trodde att det borde vara, hopträngda i rivningslägenheter och kåkar nånstans och gårdar på vischan som ett slags framtidens för-anare trots besserwissrarnas oförskämda förolämpningar som allihopa skulle säljas till vrakpriser som unga nationalbudgethöjarträlar och föräldrarnas saft hade redan kramats ur av De Tillverkade Drömmarnas Maskin, och revolutionärerna och visionärerna om Andra Levande Sätt samlades i stora skaror i stadskärnorna och trängde ihop sig på Gamla Bro, Hagahuset, Christiania och platser i varje stad ävenså om den på orten endast var en ynklig korvkiosk som några sagolika ögonblick överskred den linjetrogna världsplanen med några möjliga dörrar och smällande och skrattande och dundrande vällde genom kaféer restauranger genom tunnelbanan väggar och tak, hopgyttrade trafikstockningar och kilometerlånga diskussioner att tillsammans försöka ta hand om gemensamheter och hålla Ting om dem som i rena farten förlorade sig gränslöst med skogen och åsar och barrens lysande fingrar och maskar och helgade av sol och lyfte i vinden med kroppen kvar på jorden som knullade på åskrön fullständigt naturligt som Freja och Od, Yab och Yum, Shiva och Shakti eller Adam och Eva och gifte sig och träd var bröllopsvittnen och vind präst och måne säng och soleld ring på ryggen av världshästen som galopperade genom tomheten som satt med ljus i inälvorna, fattiga nakna vildar och änglaskit, kött hår naglar, och andningens mysterium och hudens och porernas älskande munnar, och kontinenterna och rymderna i bröstet med ögat riktat ut från majestätiska soffberg vari hålögda heliga män satt i rivningskvartarna i rökdimmor, politiskt mellanöl och tankar och skrattande tåbira som sökte jobb som inte fanns, som inte ville ha en ruta eller stämpel eller jagad figur som var identifierad med företagets effektivitet, som var mer än en kugge eller datachip och som gjorde andra livfullare ting än större badkar med bättre Space Zipp Poff Suntane Baby och inte såldes som Det Här Är Ditt Liv och som faktiskt ville smälla det i luften, och satt i kvart i nattmörkret och tänkte ut Molotovcocktailanfall mot Dow Chemicals som tillverkade och levde gott på napalmen som brände bort vietnameser, ett överfall mot deras kontor runt hörnet i grubbel i meningen med att leva i denna tid, och att slåss och följden av att ta till vapen det var verkligt, en verklig noja, för det var Verkligt 20

21 och Ulla reste merellermindre till fots över berg och hav mot avlägsna länder för att pröva och tro att Det finns, krockade med kulturer, fick diarré och låg i hjälplös feber på gräset i en park i en helt främmande stad myllrande av folk slammer lukter djur fåglar liv svält och död i en alldeles främmande världsdel och fick hjälp intill en helig man som stod på ett ben, och som skulle göra det hela livet eller till Sanningen och Katarina skrattade och upptäckte andra världar vid ällsjöar tillsammans med samegrabbar, och Gabbi stack från alltihop genom dörren in i poesin och slängde ut hela köket med tallrikar glas och kastruller genom fönstret på ärde våningen ner på asfaltsbakgården och sa visioner som oemotståndliga poetiska ramsor, löpte halvnaken nere på Jungfrugatan med brösten smekta av Snövinds händer, och fastbunden i sängen krossade hon dårhusets fönster och Långben sprang helt naken och drog långa rep genom det ockuperade Gamla Bros alla trappor och gångar och rum och Förenade och Förband Alla och klottrade We = Us på väggarna, och smög påklädd ut med en kniv och skar sönder däcken på snutbilen som alltid stod och vaktade utanför och dom fick grepp om tröjan men han gled ur den och försvann och snutarna fick bara tröjan, och undervisade i rollernas fåfänglighet genom att alltid klä ut sig till någon annan men stängdes in på mentalen för att tas ner och bli sig själv leve till honom!, död som han är och Leffe Medborgare svalde nyckeln till kassaskåpet för nu var det slut på penningekonomin för gott och han satt naken ovanpå t medan folk bönade och bad, i två veckor var han naken och ställde tunnor på gården där alla skulle slänga ner sina droger och upphängningar och allt gammalt skit, hela det här ruttna skulle på tippen, och han ville lära ut att bryta loss och fortsatte över bostadsockupationerna in i det sista tills ingen vet vart han tog vägen som drog fram i masståg genom lördagsköparcentrum med tygbitar på stänger, smällare, flöjter, häxpipor, skrän och skräll, plakaten var vilda målade bilder om liv och All Makt Till Folket och bara klev över hindrande bilar och vände tvärt om förbi det förvåningsförlamade följet av snutbilar som inte kunde vända, och lurade omkring dem i timmar och anföll Klara snuthäck för att befria tagna kamrater som nästa gång ringades in som en hjord vilda hästar av en snutarme till häst och till fots och togs en och en mitt framför ögonen på allt folket som såg barnens offer för det Nya i ett för alla hurtydligtsomhelst skådespel men inte kunde begripa utan ropade Ni måste ha gjort något! Ni måste ha gjort något! och ungarna överbefolkade cellerna och inte hade några andra kampsånger än I Can t Get No Satisfaction och Mungamarschen som vrålades för full hals och satte sig framför trafiken i korsningen Kungsgatan-Sveavägen för en tyst minut för flickan Chris som dödat sig själv som åts upp av maskineriet och skets ut igen, flyktingar i eget land, och föddes och dog som varelser på Jorden som önskade att det skulle finnas ett Sant liv och trampade nötta karmavägar från plejs till plejs i borttynande visioner och Jonas låg hopkrupen i hörnet med huvudet fyllt av önskningar farsoter oförmåga paralyserande konstiga lampor och var förbannat ensam och några som inte stod ut med bottenlösheten blev som förbytta på en natt och flydde bort in i anonymiteten som gick med ögona i framtiden och ändan i forntiden och magen i nutiden och hade inga jobb och inga pengar och en kaffekopp med bulle var lyx medan pluggisarna sörplade 21

22 vin, slogs mot studiereformer, fastnade i politiksekternas tävlingar om Rättaste ideologin, tittade in och tittade ut och jobbade i hamnen och tjänstgjorde vid protokoll och stencilapparater och störta på näsan i förtvivlade inbördes strider som snodde böcker och läste bort huden från fingrarna av allt blädder efter trådar som eventuellt kunde ge lite ljus, och sparade sanningar på hög och fick förstoppning hård i huvudet, en svart sten som sett för många Vita ljus och det fanns inget kvar att förlora än själva livet som allihop brändes av rasslande kassaapparater och egendomliga vibrationer, okänsliga och överkänsliga och för mycket och Chris hängde sig i en lada utanför Kumlafängelset, Gunnar hängde sig på en vind på Söder, Vivi gick in för att släcka sig med heroin och lyckades, och Myran misshandlades till döds som en påtänd fnaskande pundardrottning och Jonas hoppade från Västerbron under gråtande stjärnor Å, alla de döda alla som drömde om hel Intensitet, som skrämdes sönder, som skrek rockpoem i billiga distorerande sånganläggningar och som garvade sig hoprullade på golv som darrade av fruktan Å, om dom lever än är späda barn i en annan dröm, och även om dom glömt det längtar hemåt och vill bära livets och dödens förvandlingskorg med Fåglar Djur Gamla Barn Sten Skit fiskar Grova ord jobb ansträngning metall Spott fräs Skratt gräs Sus och Ljus och Varma händer Myself and Earth are of One Mind sa Indianen Awake Awake Awake Awake Utskrivet

23 MITT I NATTEN Iskristallerna som svävade i luften gnistrade tydligare och skarpare för varje andetag på tunnelbaneperrongen i Abrahamsberg. Bokstäverna på de avlägsna neonskyltarna syntes med en sådan klarhet, och förde med sig känslan av ett löfte. Själva luften innebar nya okända öppningar. Uppmärksamheten rörde sig vaket i alla riktningar och blicken sökte mycket detaljerat efter linjerna i bokstäverna långt därborta, fram och tillbaka i små små rörelser. Som om sinnet pejlade in någonting viktigt, som en slags punkt. Ljud och ljus liksom föll inåt, allt klarare. Långt bort hördes ett tåg närma sig, elblixtarna från strömskenan slog blåvitt upp mot himlen. Ljudet, märkligt tydligt och mångtydigt, laddat med dubbelmeningar. Sjungandet i rälsen blev större, tåget kom närmare och närmare. Och plötsligt, i en stor smäll, körde första vagnen förbi och bromsade in i en orkan av väs och metalliska hårda gnisslanden. Den oerhörda tyngden for genom luften och skakade fram dova ljud som marken och hela grunden vibrerade av. Tåget, en fullständigt levande stor Maskin, och energin den alstrade förbränningar som strålade ut med gnistor, och fruktansvärd underjordisk kraft, mot stillheten som fullständigt smulades sönder av de hänsynslösa energierna det kastade omkring sig i inbromsningen. Genomträngande fräsande öppnades dörrarna och sinnet slogs upp på vid gavel i en hisnande utvidgande ström. Gick genom dess Mun in i innandömet. Ett kallt ljus låg dött över allt, gick in i ljuset som var som ett kylskåp och satte mig på en soffa klädd med någon slags livlös grön duk. Dörrarna stängdes, innesluten i ljuset i dess mage eller tarm. Tåget började rulla och vibrationerna och ljuden fortsatte strömma, mer och mer, och tankarna var inte där, bara MullerTåget och känslor och bilder som strömmade och poppade bort som bubblor, sinnet öppnades och öppnades och vidare som om det aldrig tog slut. En lugn häpnad och förvånad glädje, en extas som är med om allt som för allra första gången. Människor i närheten kändes alla som mig själv, var som jag själv, levande och mjuka varma kroppar vars sinnen bombarderades av energierna från skimrande hårda och kalla detaljer i tåget. I farten blev vagnen allt längre, skramlet och hjulens rullande mot rälsen, den blev som en tunnel eller ett rör som sträcktes ut på längden, och gungningarna och vaggningarna hjälpte att ge fart till tankebildernas strömmar som sträcktes uppåt och bakåt och gåtfullheter som vad Buddhasinnet är eller Vad är ditt ursprungliga ansikte? och andra ord jag läst löstes upp och passerade i hisnande utvidgning, i detta bullrande rör som vid varje skak och fräs när det stannade in och hårda smällande när det öppnade och stängde dörrarna vid stationerna kastade iväg nya impulser. In från den kalla vinternattspromenaden under alla svarta kristallmoln, från ändstationen till föräldrahemmet där jag bodde, och slappnade av i värmen, satt jag och kände mina föräldrar och syskon strömma i hjärtat och sorg eller smärta i kärleken och argheten till dem, för det livet gör oss, hur ont det gör att leva, och att det var så vackert. 23

24 I källaren där min säng stod, och färger och instrument fanns, satte jag mig på sängen. Jag väntade länge, bara satt. En öppnande, utvidgande känsla fi ck mig att uppmärksamma spänningarna i ansiktet, i huvudet. I blicken syntes olika mönster uppträda i skuggor och färgskiftningar, på golv, tyger, väggstrukturer, som om de var levande, som slingrande, som ormar, som om något okänt hela tiden dolde sig i varje dunkel. Jag började släppa ansiktsspänningarna och se mönstren och skiftningarna som om de var just i blicken, som om de vore hinnor i synen som hörde ihop med känslorna, började se vad de egentligen var istället för att bli rädd och mota bort, slå undan, reagera emot. Varje sådan handling blev nya spänningar eller förstärkte sådana som redan var starka. Från ansiktets alla lager av spänningspålägg, som var som om jag hade masker av min mamma, min pappa, syster, min bror, mina vänner, vänslor och skrämslor, som om ovanpå, och jag ville slappna av ännu längre, djupare, släppa allt. Kroppen lade sig ner. Släppte och slappnade, utsträckt på sängen släppte den behärskningen över livet och överlämnade sig till det, gav sig till livsrörelsen och känslan, och då bar det sig självt, uppmärksamheten rörde sig genom skikt efter skikt av spänningar i kroppen, lemmarna, huvudet, halsen, bröst, mage och släppandet strömmade genom andningen och ut genom fötterna och händerna. Så småningom spred sig en ljuvlig stillhet som en stor pulserande ström, andningens långa och djupa havsvågor och hjärtats slag och blodets puls och suset fyllde allt i kroppen, känslan som strålade ur ryggraden levde i nerver, huden, håret, muskler, inälvor, ådror, runtom kroppen. En intensivt lycka, en djup och från märgen uppfyllande och genomträngande ljusextas reste sig mitt i hjärtat och tog uppmärksamheten upp i huvudet, som börjande undersöka var synen kom ifrån, hörseln kom ifrån, var medvetandet kom ifrån, och drogs allt längre bakåt och uppåt in en allt varmare och lyckligare energi, som ovanför huvudet, tills allt bara var ljus, ett slags stort ovalt ljus som omfattade allt som känns, allt som fanns till, där hela denna värld var en sfär bland andra sfärer, som om Jag var själva rymden, själva rymdens svarta ljus. Där sken denna lyckliga glädje, och kunde inget annat, tills gryningen kom och sömnen tog den med i sin djupa vila. 24

25 Här är det djävligt bråttom. Slätter fulla av tomhet. Ståltrådsgräset gnisslar i robotvindens flås. Brustna BetongHimlar och PissGula NeonSolar, Järnträd, Glasbuskar, gnällande Metalliska Skallar, blodflikar av Kemi, utsatta mänskliga Begär, bilöppningar och handfatshål Blommar i Kassan. Kylskåpshuvuden, Datorhjärnor, klockkänslor, penningblod, Svarta Burar av hänförd ångest sänder rostfria aluminiumtrupper och stora Ord över rymdens svarta hål. Outtröttligt stoppar dom in maten i ena ändan och skiter ut Den i andra ÄNDan, UTan att fråga Rot, Sten, Mus och Fluga. Ingen kommer att känna Igen Skrattet som Fött Oss. Va ere frågan om? Ovanför rör sig Skyn. Ibland ere rött Ljus, ibland ere Gult, ibland ere Grönt. En Stjärna sitter på SparLåga å säljer Pansar i Tasken bakom disken Hela Dan, Rutor i Blicken, Fåniga Garv i Lådan, Slaka Bananer i Fickan, och klädda i Ringande Metallkostymer för Att Köpa Korv frälser de hedningarna från Sina Liv och Växt Rankor och Juver och Blå luft till det Enda PlåtÖgat! Ser och Vet Ingenting. Varför är dom inte Trummor, Sångfåglar, Kattjam, Dödsdjur, Blinkande Lungor och okända RymdGlissandon? Drömmarna går från en strand till nästa, Liv och Död är Här, Rak som husen, O ensamhet, BINGO! BINGO! Afrikka får Glaskukkar Afrikka får Skrumpna Skogslandskap Afrikka får BroilerÖron, Ruttet Bråte, AtomMuskler, överjästa Radio Tänder & SnajdVidUnder å bilförare som matar sina älsk- LINGar med slang. AIR FORCE i Huvet ska de va, jo jo! guldfärgade monopol, violetta biografstolar, Mattor av Dån och Magar av Sopor och ideologiandets tronna tummor! Varför lyssnar Ingen till Andningen, till FotKnölarnas stön och kurrningar, till allt som går utan IDkort, till Kväket, Gnyet, Ylet, Frasorna å Brasorna i jordens sorl? Till DaggMaskar, till Drak- Tiden, Trädtiden bakade till 378 tusen Dasspapper? Friserade barn, kalhuggna ökenkroppar, Strypta Källor, Stekta Ägg, tankeaska, stereoinnanmätens Förbannelser, Big Mac å ljumskmögelalstrande Braller. Slagsmål om platser i stegarna. Ruttna bort i dödshusen, halvråa hamburgare och BloDIGa Solnedgångar över Sergels Torg! Så fort dom HÖr nåt om allvarsam reser sig De Grå och flabbar ockulta inbillningar och släpper in vettskrämda kaniner, blodiga biblar, Hitler och Stalin, födsloskrik och giftgas från gatan. Dom knarkar sitt kaffe hela dan MEDan en vacker tjej med STOra brösttvårtor lyser fram genom blusen och sopar stjärnliken från borden. Varför skulle dom sova gott om natten? Kugghjul, obestämt knatter, avrättade arbetare, mord på grund av LINjer och diagram, O utbrända fotografier! egendomarna klibbar. Statyerna är sen länge döda. 25

26 HEM Dunkla smala gator. Mörka slitna hus. Fullmåne. Skuggliknande fi gurer. Människoandar buckliga av knölig asfalt stryker utmed husväggarna. Söker lösning för otillfredsställda okändheter. Längre och djupare in i dunklet. Frihetsrunk i ögonens svarta grottor, märkliga dimmor. Avloppsbrunnar. Vad är det för runk i ledningarna? Brus i portarnas örongång. Röda ögon i gatans mörkhål. Arslens likbleka bilar försvinner runt hörnen. Månen lyser, mörkret i alla hål. Husens tunga hängbröst svänger sakta, sucken kryper trånande på huden. Tränger genom öppna fönster, står upprätt på gatan som helgonljus. Människogrodan går långsamt ut på Gärdets gräsfält. Världsrymdens natt, detta svarta valv. Människopaddan formas om där. Sällsamma krafter sträcks, dras uppåt av måne, blir vind, vajar med gräs, står tungt, rotad, och stans alla ljus bakom. Mörkret igenkänner mörkret. Det tar honom till sig. Det lugnar honom. Ömsint. Hans hatsorg sugs bort. Kvar blir jorden. Natthimlen. 26

27 MILDA SVIRRETS TESTAMENTE Fullt! Svett, rök, människorna. Öronen fullproppade av puls som dånar magen och kittlar bröstvårtorna och varma byxor mellan benen i sfärer som stiger i ryggen upp genom hjärnan och ut! Det elektriska knullhavet drar med sig allting och svajar, svänger, gungar och hoppar. Tonerna, slagen, ljuden studsar mellan golv och tak och dansarnas fötter, målar rummet, målar sinnena, kör in i kropparna och hjärtat sjunger till och tänder. Det här musikhjulets kollektiva rit är för att öppna. Det är inte här för att förakta er och för att göra er små och dumma. Det är här för att få oss att gunga ihop och växa större. Besvärjelse som svänger en stor och vridande, långsamt förändrande dans som skruvar oss samman och gör oss starka. En sjungande klang stor nog att ta med blixtar och vindar och andra djur och snurra bort pluggets inkörda trall. Vardagsrummet svosch mot väggen! Nu lyfter vi nu faller vi! Varje ton sträng trumslag röst en levande som sprakar och ringer i världen. Sorgerliga glädjerika sköna stora hjul av skav och tandagnisslan! Solen går ned, nattstormen kall av skrik. Efter natten kommer gryningen och eldklotet stiger upp het och kåt och arbetar. Trumpinnarna fräser, ökar och slänger sig i barnsligt skratt och vanvett. Strängarnas darr tonernas fröjd! Stela byråkrater, väck med er! Ljudkorvarnas salighet, fyll allting med er lyckas sällhet! Förfädernas underdånighet, bryt upp! Klangen rullar, köerna växer, nästa morgondag tornar vid tullarna, trängseln trasslar vid broarna. Nu gäller det så att dom håller så alla hinner över. TUT. Plåtbergen reser sig gnisslande, signaler mellan tusentals centraler, 10 minuter, börja sluta gå hem kom tillbaka hit bort bygg riv slit skäll skall slarv borr maskinerna dunkar och snutarna brummar runt maktens rövhål, massorna svettas, gnyende själars gråt, ämbetsmännens grubblerier och kapitalägarnas utomparlamentariska sammansvärjningar, blåsten O!, bubblor och pysande gaser, seg glödande massa, eruptioner, mullrande kokande dans, människors fröjd av läppar mot läppar, hjärta mot hjärta, själv i andra. Galen. Hungrig. Tentaklerna sträcker sig ut ur isoleringen, ut ur ödsligheten, ur ingentingheten in i samhörigheterna, in i sanning, i all kroppens värld och ursprungs fulla intensitet. Jag leker och glömmer bort vem jag är. Blir glad va? Där och där och där! Å, gudarnas underkalsingar, ämbetsverkens spräckta telefoner, vänd era bakar mot månen! Folk, dansa på! Alla världar fåglar rävar kattdjur härinne fl yg! Fall som regnet, fall snö, vaja skog, sjung som land, blåna som bergen, dåna som havet, pulsera er obändiga frihet av kärleksblod. Äsch, bry er inte om vad ägarmakten säger och alla besserwissrars försök att trygga ner er i dojorna. Förstör det som förstör dig! Bygg det bättre. Vi är många, djuren i magen. Vilda ben, arbetslösa pluskor. Många, är du. Världen och livet och döden är ingens egendom nu bara egostrid och klasstrid. Milda svirret! Jag är många, mitt liv är mitt. Ensam född och ensam död, var och en äter något eller någon annan, och äts sedan av döden. BANG! Elektriska änglar. Slaget, klangen, vägen och färdigheterna stiger fram ur okunnigheten som eldflugor, bakgrunden svart som sot. Därifrån arbetar vi med vilda tjut. Hemlösa musiktattare som vill leva MEDAN LIVET BLIR. (Till Pärson Sound alias International Harvester alias Träd Gräs och Stenar ) 27

28 VARJE INANDNING Havet häver skeppet i djupa rullningar och kastar skummande ilska över öns stränder, sliter loss stycken och äter upp dem. Eller det är kanske inte alls hungrigt eller ilsket, det kanske bara andas häftigt i erotisk upphetsning? Kärleksmötet mellan luft och hav, mellan vår och senvinter skakar himlarna. Ständigt flåsande sjunker de in i varandras vila, utandningar och inandningar så djupa att de går igen överallt. Se det där livet röra sig fram och tillbaka, den där lågan fladdra, hur den där ungen kommer och går, i dimman stenar syns och försvinner, de här tankarna uppstår som bubblor och poppar bort i luften, och lämnar spår. Halvvägs nere i min andra ölburk röker jag hela tiden. Arma lekamen fysiska, symboliska och mystiska kropp. Det är märkligt att kroppen håller samman inför denna anstormning. Vad för kraft, vilken fruktansvärd styrka, vilken levande häftighet håller ihop och fyller dessa vävnader som misshandlar sig så? Om köttet vore lika svagt som anden skulle vi ruttna ner i samma minut, skriver LeClezio. Stora ord, intelligenta utläggningar, öl, bekväma stolar, löner och skatter, vad är det? Varje inandning och varje utandning har i grunden större betydelse. Andas in kroppen är här, livet, jag är här. Andas ut öva sig att dö och försvinna. Oro och fruktan får kanske människor att andas in. Sedan håller man i andningen med klor och gevär som i den dyrbaraste pärla, håller i den så hårt att den nästan upphör. Andas in för att överleva, är det vad vi gör? Vi skulle nog inte vilja andas alls, så man slapp både leva och dö. Det borde finnas en förståelsens människa som bara andas in och andas ut och tillåter sig vara helt fylld av Strömmens kraft. Döden kan inte vara i krig mot livet eftersom båda är speciella funktioner av samma kraft. Inandningar och utandningar beror av varandra som dag och natt. Det måste vara så att fartyget åker ner i dalen efter att ha tryckts upp i vågskummet. Båten är ihålig för att man ska komma in och åka med den, luften är mjuk och lätt för att det ska gå att röra sig och andas. För livets skull är lungorna ihåliga och magen också, och handlingar ogjorda för att inte redan vara gjorda. Jag måste hela tiden bli tom för att leva. 28