Svarta stjärnor mot vit botten

Transkript

1 Anders Larsson: Svarta stjärnor mot vit botten Personer: Sara Sven Waldemar Hanna AKT I Vi befinner oss i ett tomt rum i en äldre fastighet. Tapeterna är gulnade och bär spår av bortplockade tavlor. Till höger finns ett inopererat pentry, längst bak i rummet syns en minimal hall med ytterdörr och toalettdörr till vänster. Det är eftermiddag. Dörrklockan ger två korta signaler, varefter en nyckel förs in i låset. Kolven far åt sidan, dörren öppnas försiktigt, en säkerhetskedja spänns. En hand letar sig in genom springan, lyckas efter visst besvär haka av den. Dörren öppnas helt och en ung kvinna med en stor krukväxt i famnen kommer in. Hon sätter ner växten mitt på golvet, går tillbaka och stänger dörren, ser på säkerhetskedjan, vänder sig häftigt om och rör sig långsamt in mot rummet, närmar sig fönstret (ut mot publiken). I det hon frånvarande blickar ut genom rutan tar hon fram ur sin handväska ett läppstift och börjar måla sig. Det ringer på dörrklockan. Hon rycker till, torkar omedelbart av färgen från sina läppar. Går för att öppna. I trapphuset står en ung man i ungefär samma ålder. Sara tvekar, räcker så fram handen.

2 Ehh... (söker ord) Tja, det är väl inte så konstigt, goddag. Trappan är trång. Vi är vana. Kliv på. Det finns ju... ja det vet ni ju, hissen menar jag. Sven ser sig försiktigt om i rummet, går fram till fönstret. Sara går ut i trapphuset, kommer tillbaka frågande. Han skulle tanka. Jag förstår. Har ni något emot att jag... eh... tittar lite i tidningen. Oh nej, för all del. Jag kanske kan stå här vid väggen så är jag inte i vägen. Var som helst. Ska bara titta lite. Visst. Sven vecklar upp tidningen men följer hela tiden henne med blicken. Sara är besvärad av hans närvaro. 2

3 Det riktigt kryper i mig. Att resa är att sprida ut sig. Det krävs en viss elasticitet för att hänga ihop. Nu vill jag samla allting här på ett ställe. Minnena och sakerna. Och mig själv. Håll med om att det är en fin lägenhet. Mmmm. Ren tur egentligen. Men man behöver väl inte ha dåligt samvete om man nån gång har lite tur. (tyst för sig själv) Äntligen. (skriker) AAAHHHH. Sven rycker till och sliter av misstag ur en tidningssida. Stoppar den fumligt i fickan, låtsas som om inget hänt. Ljud av en dusch. Förlåt. Jag kunde inte låta bli. Du tycker säkert att jag är barnslig men jag tror att det bor en liten gömd lycka någonstans här i rummet. Titta här. Det är säkert en gammal fiffig farbror som har installerat den själv. Om man svettas mycket så. Fan vad han dröjer, jag går ner och tar en kaffe. Tror du inte han kommer snart? 3

4 Inte vet jag. Jag kan inte gå runt och hålla honom i handen va. Fast han kunde få bära upp allt själv. Det är alltid samma sak. Nä nu går jag. Får svindel häruppe. Visst är det en underbar utsikt. Det riktigt kryper i mig att få allt i ordning. Om man vill se allt uppifrån så. Det kunde vara ett annat århundrade. Kan jag gå nu? Om du tror att han dröjer så länge så givetvis. Skulle han tanka bilen sa du? Han sa det ja. Sara ser oförstående på honom. Han tankar alltid mitt i, vet inte varför men det är inte min sak, det är hans firma, jag frågar inte. Trodde ni att det var min cykel? Inte, det är firmans. Det är inget fel på honom, vad han gör på sin fritid är hans sak, det har inte jag med att göra, jag kan inte stå här och prata skit om min chef, vi arbetar ju tillsammans, vi är ju ett lag. Förlåt men jag visste inte 4

5 Det var ingenting, förstår ni, absolut ingenting. Som med komposter, låta vara bara. Ska ni med? Det är nog bäst att någon är här om han skulle komma. Ni gör som ni vill. Jag trugar ingen. Ingen, så att ni vet det. Jag stannar här. Men det är klart, jag kan hålla mig om det är nödvändigt. Inte för min skull. Man måste kunna behärska sig. Säkert. Och sina instrument. Cykeln, bara för att ta ett enkelt exempel, den måste lyda mina impulser, den får inte börja undra vad jag menar, den ska reagera direkt, annars händer det en olycka. Menar du den där med pakethållare framtill? Den har jag hand om och den känner mig. Den är fin. 5

6 Ja, men den ska lyda. Nu går visst hissen. Han ringer först. Jaha. Han brukar alltid ringa först. Ja, jag förstår, men telefonen är inte inkopplad än. Han ringer på dörren. Jaja. Han ringer alltid på dörren innan han kliver in. Det förstås. Det är inte alla som gör det i den här branschen, men vår firma har den policyn, vi ringer på innan vi störtar in och rumsterar om, det håller vi hårt på, vi månar om kundens integritet, förstår ni. Du får gärna säga du. I vår firma säger vi aldrig du till kunderna, det är vår 6

7 praxis, om nu inte kunden absolut kräver duande för att känna sig, vad det nu är som ligger bakom, men självklart, vi anpassar oss givetvis. Om ni vill att vi säger du så gör vi det, man ska inte tvinga nattdjur att dansa dagdans om man vill se en bra show, vi gör som ni vill, fast vanligt är det ju inte, det kan jag säga på en gång, men gärna för mig, jag är öppen för det mesta. Hur vill vi nu ha det, du eller ni? Du. Jaha. Det blir väl ändå enklast. Visst. Jag ska inte uppehålla dig. Jag går nog. Vad heter du? Sara. Och du? Varför ler du? Ni är ganska lika. Vilka? Du och han. 7

8 Det finns ingen likhet mellan oss, ingen alls, tvärtom, vi är ovanligt olika. Jag menade inte utseendemässigt. Kanske vi liknar varandra till utseendet, men det är i så fall allt, i övrigt är vi helt olika. Det var ett underligt påstående. Sven vänder sig och går mot dörren. Kan jag få kika lite i tidningen? Där står inget särskilt. Medan jag väntar. Jovisst, ta den bara, ta den, den är inte min, det är firmans. Tack. Sven stannar kvar, Sara slår upp en sida. Den är urriven. Vilken? Hela den här sidan. Det vet jag inget om, det är väl han, jag får den efter honom, jag läser inte sånt. 8

9 Men han gör det? Det vet jag inte - vi är ganska olika. Hur gammal är du? Sånt frågar man väl inte en dam. Du har aldrig åkt på en pakethållare förr va? Aldrig på en sån framtill nej. Medge att det var ganska roligt. Det var det. Det är jag som har hand om den. Du föredrog att åka på den i stället för med bilen, inte sant, mer äventyr så att säga. Jag hade inget val, han försvann ju. Du lade märke till det också, så gör han alltid. Jag hade en cykel som var grön men den stals. Då blir det inget kaffe då. Inte? 9

10 Nä, för nu kommer han. Gör han? Ja, nu kommer han. Ni känner varandra väl förstås. Vet ingenting om honom, vi bara jobbar ihop ibland. Ibland? Nu tar han hissen, tvåan, trean, fyran, femman, sexan, sjuan, nu är han här. Det ringer på dörren. Det är han. Vi får hoppas det. Tyst, låt honom få ringa en signal till, vänta. Jag måste ju släppa in honom. Det är inte så klart. Han kan gärna få stå där en stund och känna på hur det är att vänta. Hör så nervös han börjar bli, nu vet han inte riktigt vad han ska göra. Släpp mig. 10

11 Lugn, lugn, han vet nog så väl, han vet precis vad det är fråga om. Nu får han ta nästa steg. Låt bli. Tyst. Nu tar han hissen ner igen, vänta, låt honom hållas, det är ingen fara. Så ja. Tack föra att du ställde upp. Jag har inte ställt upp på nånting. Vad menade du med det där? Det har ju inte hänt nåt. Sara öppnar dörren, vänder sig om, ser anklagande på Sven. Han åkte ner igen, jag sa ju det. Hämta upp honom. Han gick på kafé. Hämta upp honom. Han kommer tillbaka. Med en gång. Förlåt mig, jag visste inte att du skulle ta så illa vid dig, hade jag vetat det hade 11

12 jag aldrig gjort så, förlåt mig. Åk ner och hämta hit honom. Du känner inte igen mig va? Nej. Nä nä, så är det. Det är en fin lägenhet du har fått, du har verkligen haft tur, men det behöver du inte ha samvetskval för, du är värd den, jag är glad för din skull. Jag väntar. Undrar just hur du tänker möblera. Med sån fin smak. Tror att du kommer att ställa sängen här, med huvudändan hitåt för att vakna med ansiktet mot ljuset, inte sant, skrivbordet, du har ett snyggt skrivbord, här, för lugnet och tanken, bokhyllan här, var det dina böcker allihop? Det har du inte med att göra. Det är nog så sant, så sant, jag tänkte, fast det var väl dumt av mig, att det var lika bra att jag visste så att vi ställde sakerna på rätt plats redan från början. Är du arg på mig? Jag vill ha hit mina saker. 12

13 Och det ska du få. Så fort som han kommer ska vi börja bära och då kan du säga precis var du vill ha dem, du behöver inte säga nånting nu, bara peka sedan när han kommer. Du befaller och vi bär, det är som det ska vara, integriteten den ska vi värna om. Kan du inte gå ner och hämta honom, jag blir rastlös av att vänta. Han kommer snart. Verkligen trivsamt rummet, luftigt fast det är så litet, litet men rymligt. Det passar dig. Lugnt men inte tråkig, harmoniskt men med en viss spänning, suggestivt, lite hemma, lite borta, lite tamt, lite vilt, värme, kyla, lockande, avståndstagande. Du är säker på att du inte känner igen mig? Helt säker. Var inte rädd, han kommer snart, snart är han här, han kommer alltid, gubben. Vet du vem som bor i det där gula huset på andra sidan parken, med det gröna taket, i fönstret längst ner till vänster intill kiosken. Kom hit. Där det nys något rött innanför rutan. Troligtvis nån obehaglig typ. 13

14 Där kan du inte se nåt, kom hit. Sven tar fram en kikare. Titta, ta den här. Skulle aldrig falla mig in. Det är ingen hemma. Det gör ingen skillnad. Inte är jag sån, bara med för fåglarna, kom nu vetja. Om du står här så kan ingen se dig, jag kan lyfta upp dig om du vill. Rör mig inte. Gissa då. Du skulle väl bli besviken om jag gissade på nån annan än dig. Just det, där bor jag, där nere. Om vi tittar ut samtidigt kan vi vinka åt varann. Jag menar, det behöver ju inte bli mer än så, jag har ju fru och barn förstår du. Gumman jobbar i frissan där i andra hörnet, skicklig sägs det. Nä nä, inte är jag sån, den här är bara med för fåglarna, det händer en hel del i buskarna så här års. Nädå, vi har det 14

15 bra. För fan, jodå. Och hur är det med dig då nuförtiden? Vadå nuförtiden? Nu kommer han, höll på att missa. Fyran, femman, sexan, sjuan, magen full av kaffe. Sara går mot dörren. Det ringer. Och inget bråk nu. Nä, men du Sara, vänta lite, låt honom få ringa på i alla fall, sen öppnar vi, låt honom ringa på annars känner han det som om vi har väntat på honom, han måste få ringa på. Nu kan jag alltså öppna? Sara, bli inte arg, vänta lite så att det verkar normalt, som om du höll på att diska eller nåt. Nu torkar du av händerna, rättar till håret, tar av dig förklädet, sätter på läppstift... Sara blänger på honom. Han väntar sig det. Du ser väl fram emot att jag ska byta kläder också? Nej nej, det behövs inte, det är ju bara frågan om en 15

16 vanlig flyttning. Nu, öppna dörren nu. Sven rusar förbi henne och in på toaletten. Säg inget om mig. Sara närmar sig ytterdörren, tar i handtaget, stannar upp, släpper taget, går fram till WC-dörren, knackar på, inget svar, knackar igen. Vem är det? Det är jag. Vem då jag? Vem tror du? Ingen aning. Kom ut. Vem är det då? Det är jag, Sara. Är du ensam? Ja, jag är ensam. Sven öppnar dörren på glänt. Vad vill du? Jag kan inte öppna. Det verkar så dumt när jag inte gjorde det från början. 16

17 Så han står därute och väntar då? Kan inte du öppna, ni känner ju varann. Inte känner vi varann så bra. Bättre än jag gör. Det har du rätt i. Kanske är det bättre om jag gör det, vi jobbar ju i samma firma. Öppna då. Faste det verkar ju lite underligt förstås. Ur hans synvinkel menar jag. Att inte värdinnan öppnar, det är ju det vanligaste. Jag kanske inte har tid och skickar dig istället, det är väl inte så underligt. Du har säkert rätt. Vi kan dessutom förklara för honom som det är, att vi är gamla vänner och satt och pratade och hade trevligt och helt enkelt glömde bort oss, han är ju inte helt omöjlig... nä visst nej, glöm det, ser jag normal ut? Jag vet inte hur du brukar se ut. 17

18 Tja, nån grekisk gud är jag väl inte, vad ska jag säga, mer... Det är nog bra, öppna nu. Tack för det, jag tackar och bockar, det där gav råg i ryggen. Sven öppnar dörren, tittar ut, ser ingen, går ut och stänger efter sig, högljudda röster hörs, försvinner, signal på dörrklockan. Nå? Sven rycker på axlarna. Ska ni sätta igång nu? Vi måste vänta på honom. Varför det? Vad sa han? Han sa ingenting. Du pratade ju med honom. Nä. Det är klart att du gjorde, jag är väl inte döv. Ni skrek ju. Det var inte han. Inte han? 18

19 Det var inte han nej, det var en annan. En annan? Eller en hon snarare. En kvinnlig bas? Det var bra sagt, det ska jag säga henne, det var roligt. Vem var det? Det är min ensak. Hur visste hon att du var här? Jag ansåg det bäst att berätta, vill inte smyga med sånt här. Sanningen är bästa medicinen hur besk den än är. Vad skulle det finnas att dölja? Just det, jag ställde mig samma fråga, vad finns det att dölja, ingenting, det sa jag åt henne också, det är ingenting, vi är oskyldiga. Jag sa så här: Jag är här å arbetets vägnar, hon känner inte ens igen mig längre, det är slut. Tyvärr, sa jag, men bara för att reta henne lite. Varför sa du så? 19

20 Det känns så. Känns hurdå? Som om vi bara undflyr varandra... inte vet jag... egentligen ville hon bara låna cykeln och jag lät henne få det. Firman tycker inte om det förstås men det blir lugnast så. Kan du förlåta mig? Titta inte på mig så där. Hur? Så där. Ser jag ut på nåt speciellt sätt? Som en hund vid matbordet. Nån särskild sort? Nä, som en ganska allmän hund. Tycker du om hundar? Nä. Hundar är trofasta. 20

21 Jag hade en gång en hund. Jag vet. I längden blir det tjatigt. Det finns en slags trofasthet som närmar sig det outhärdliga. Jag tål inte underdånighet som kryper och slickar fötter. Det är förnedrande för alla inblandade parter Sköt du honom? Gav bort till en bättre matte. Som tyckte om hundar och klemade bort den tills den blev egensinnig och aggressiv? Det vet jag inte, jag har aldrig sett den sen dess. Så kan det gå. Jag har aldrig saknat den. Inte ens lite? Inte ens det. Jag hade helt glömt bort den tills du dök upp. Tänk om den grämde sig till döds när du hade lämnat den ifrån dig. Det tror jag knappast, jag var ingen snäll matte. 21

22 Den kanske älskade dig ändå? I så fall var den ovanligt dum i huvudet. Sara går och hämtar två öl. Kanske bara trofast, ung och oförstörd. Ska du ha en? Nej tack, aldrig i arbetet. Sara öppnar en flaska och dricker. Vad heter du? Det var en sorglig berättelse. Vad heter du? Det är ett vanligt namn, inget att tala om. Fåna dig inte, säg nu. Valle? Vad menar du med det? Vad har du för namn då? Varför gissade du på Valle? Det är väl inget namn? Det kommer från... 22

23 Jag vet nog varifrån det kommer, varför trodde du det? Du skulle kunna heta det. Det är ungefär det sist namn som skulle passa mig. Säg det själv då. Sven. Välkommen Sven. Jag har nog känt en och annan Sven. Särskilt en. Han var så aggressiv. Du vet, en del män som saknar inre trygghet klarar inte av kärlek. De är för rädda att mista, måste spela poker med kärleken för att vara säkra på att den lever. Du vet hur det är. Nordiska män tror att passion är som att bända med spettet i tjälen. Vad är det då? Den. Passionen, inte passionet. Vad är det med den då? Ingenting, den är död. Var de dumma mot dig? 23

24 Oh nej, de var så snälla, så snälla. (paus) Jaså, du heter Sven. Fan vad han dröjer. Alltid samma sak. Gubbjävel. Du vet att det är ditt eget fel. För det första så var han försenad redan från början, för det andra så visste han hela tiden att vi var här och om han hade ringt fyra signaler så hade det inte varit några problem och vi hade kunnat släppa in honom och börjat jobba, för det tredje så gick han och drack kaffe fastän han redan hade druckit minst en kopp på macken eller var han nu var och visste så väl att jag inte fått nånting och alltså hade ett större behov än han, för det fjärde så var det inte han som ringde sista gången utan Marianne som är så förbannat svartsjuk på dig att hon hotade att lämna mig och barnen. Visst, visst, det är mitt fel alltihop, det är jag som är skurken, jo jo, är det nåt som går snett då är det Sven, är det Sven alltid är det Sven. Nu har han varit framme igen och ställt till det. Såna borde man ta livet av. Bort med dem bara. Det är samma sak med häxorna, upp med dem på bålet bara. Det är ju orimligt. 24

25 Det är för jävligt. Svartsjuk på mig? Det sa jag till henne också. Är det på det här viset kan du dra åt... vart som helst. Stick. Jag vill inte se dig inför mina ögon mer. Bort, bort. Här är cykelnyckeln, sa jag och kastade den framför fötterna på henne. Försvinn ut ur mitt liv, sa jag. Hon kanske bara älskar dig. I helvete, hon tömmer själen på mig som man suger ur ett rått ägg. Så nu är det bara skalet som återstår, det var tråkigt. Sven rusar till toaletten, stänger dörren om sig häftigt, samtidigt som ytterdörren öppnas och Waldemar gör entré. Hmm. Jasså, där är ni äntligen. Det var inte låst så jag tänkte... För all del. Var tvungen att tanka. 25

26 Er kollega... Jaha, bra läge, fin utsikt, välvårdad, sängen ska stå här kan jag tro, jamen det här ser ju bra ut, får gratulera så mycket, verkligen en fin lokal. Waldemar knackar på WC-dörren. Jag är här nu. Vem är det? Det är bara jag. Är det du? Det är jag, ja. Ska du komma ut? Sven öppnar dörren. Jasså, det är du. Jodå, har du väntat? Nej då, inte alls. Vi har haft det så trevligt, suttit och pratat lite, visst är det en trevlig lägenhet hon har fått. Nä, jag sa just det. Du undrade kanske vart jag tog vägen. 26

27 Nä nä nä, det var skönt med en paus. Bra grabb, pålitlig och duktig, skulle inte klara mig utan honom. Så ni hittade hit i alla fall. Jag bor alldeles härintill. Fint område, lugnt, vackra gamla hus, mycket grönt. Ni kommer att trivas här, tro mig. Sven tar Waldemar åt sidan. Damen vill helst att vi säger... ja du vet. Vill hon att vi ska säga... Sven nickar urskuldande. Till henne? Hon var orubblig. Och du har gjort det redan? Du var ju inte här, jag kände mig tvungen. Jag skulle väl ha gjort samma sak kan jag tro. Du ska inte känna dig obehaglig till mods. Vi får ta det. 27

28 Hon heter Sara. Det är bra.det var bra att du sa, så vet jag också. Hur verkar hon? Helt okay. Bjöd på öl men jag avböjde. Det är bra. (till Sara) Dedäran, ursäkta oss. Vi var tvungna att konferera lite, som sagt, fint läge. (till Sven) Så det är helt...? Det är bara att... Då är det väl bara att... Jag är beredd. (till Sara) Vi har gjort det här förut så det ska inte bli några problem. Jag liter helt och hållet på er. Snabb blick mellan Sven och Waldemar. Jag är ledsen för det där med kaffet. Det var ingenting. 28

29 Jag tänkte nog att nu suger det i tarmen på honom. Jag har druckit så mycket så. Han är som galen i kaffe, pojken, det har han alltid varit. Börja inte nu igen Förlåt mig Sven lille. Han blir alltid så stött om man pratar om hans barndom, förstår ni. Den har du inte med att göra. Hur blev du nu sån där igen. Ända sedan jag började i firman har han hållit på så där. Så där har han varit sen treårsåldern. Alltid sin egen. Men vi tyckte om honom ändå, mamma och jag. Ja, jag är stolt över dig Sven. Är damen gift månne? Förlåt? Var lugn bara, än finns det tid. Tiden går och nu börjar jag bli rastlös. Kanske ni 29

30 förstår, jag vill inte stå här och vänta längre. Jo jo jo, flicka lilla, tids nog kommer han. Vem? Ja, det kan jag inte svara på, det får du fråga honom där uppe. Jag ber att få påpeka att allt tal om släktskap mellan honom och mig är helt ogrundat. Ni skulle passa bra ihop. Men det där avgör ni själva. Får man fråga, hur går er firma ihop egentligen. Sidu, det där var en knepig fråga. Jag funderar på det där jag också ibland, men man får väl inte ta det för allvarligt. Skulle man stirra sig blind på blotta fakta så skulle inte vi stå här idag. Hon menar att vi borde börja bära. Nu ska du inte lägga dig i det här. Damen frågade mycket artigt hur det kan bära sig med privat företagsamhet i dagens läge och det är en mycket vidsynt frågeställning och vittnar om 30

31 en djup insiktsfullhet som är ganska ovanlig för en ung vacker flicka som med sin skönhet och innerlighet troligtvis har allt gott att vänta av livet. Där har du någon att lära dig av. Om jag vore du skulle jag... men det är upp till dig. Sven rycker Waldemar i ärmen. (till Sara) Jag förstår. Det gör du inte alls. Släpp mig. Du begriper ingenting av det här. Vet du varför vi står här? Därför att vi vill stå här, vi har kämpat oss hit och vi kommer inte att lämna den här positionen, må världen sen gå under, det innebär inte att vi har råd att stå med händerna i byxfickorna, vi måste slåss för att få stanna kvar här uppe. Men det förstår inte du, du vill slå dig ner och njuta av utsikten, men den får man inte gratis. Det är så lätt att (går till fönstret) stanna upp och slå sig till ro och glömma sin kamp, känna luftströmmarna kittla i vinghålorna, glida in över barndomsskogen, se det lilla pyret knata iväg med knytet på axeln. Han vet inte vad som kommer att möta honom, om lyckan finns bakom det väldiga trädet där borta eller kanske har han redan gått förbi, tänk om han inte sett sig för ordentligt, om hon fanns bakom stubben som han nyss passerat och inte märkte henne, inte synade 31

32 marken runt den för att han trodde att hon fanns gömd nånstans därframme, längre fram, men nu kommer nån emot honom på stigen, ska han gömma sig eller stå kvar och hälsa, kanske är hon lyckan, för det är en hon, det ser han nu, en flicka är det, något äldre än han själv men vacker, o så underbara ögon och de ler emot honom och han vågar ställa frågan: Är du månne lyckan? Där tystnar han men fortsätter att vandra längs sin lyckostig. Låt honom vara. Tecknar åt Sven att följa med henne. De tassar försiktigt ut ur lokalen. Jag ville bara ha ett minne av dig... kommer du ihåg den hösten... så hög den var, vi svalde stora klunkar... du skrek och bad mig bromsa... bet mig så vi föll... du snöt mig i ett blodrött lönnlöv och sa att jag var din... Jag ville ha ett minne av dig, det var allt... Dörren öppnas och en äldre dam slinker in i lägenheten. Hon ser sig försiktigt runt och stänger omsorgsfullt om sig, kikar in i rummet och beträder det vördnadsfullt som vore det heligt, ler saligt igenkännande. Snart rör hon sig friare och känner på väggarna, vidrör golvet, synar nyfiket de få lösa föremål som finns där, närmar sig fönstret, utan att ta notis om Waldemar som står intill det djupt försjunken i tankar, stannar upp bredvid honom och blickar ner på parken, mumlar: Tänk ändå. 32

33 Hanna lämnar utsikten och går till pentryt, stökar, letar men finner inte det hon letar efter, gör ett snabbt beslut att avlägsna sig från lägenheten och letar sig sålunda ut i hallen, öppnar ytterdörren, men innan hon stänger den från utsidan sticker hon in sin hand och hakar på säkerhetskedjan. Därefter slår hon igen dörren. Waldemar rycker till, ser sig om, betraktar rummet som med nya ögon, krymper ihop något räddhågad. Dörrklockan bryter tystnaden och han ryser till igen, står blick stilla, på den andra signalen tar han sig tveksamt fram till dörren. Vem är det? Det är jag, öppna. Waldemar öppnar försiktigt, kedjan tar emot. Waldemar lossar på kedjan. Sara kommer in. Jasså är det ni. Varför öppnade ni inte? Hon ställer ifrån sig några lådor. Jag visste inte vem det var. Dessutom är det ju er lokal, jag visste inte vilka rättigheter jag har. Jag lovar att om jag nån gång ringer på och ni är här så är det bara att öppna. Hur vet jag att det är ni? Ni kan ju titta genom postluckan. 33

34 Det kom jag inte att tänka på. Nycklarna. Det var stängt baktill, öppet därframme. Inte ska ni bära, det är vårt jobb. Det går snabbare om vi hjälps åt. Mår du illa? Det är ingen fara. En sån här lägenhet ser man inte varje dag. Ja, jag är själv ganska nöjd med den. Det måste man vara. Det är konstigt men det känns som om jag hade... Säg... Nä, det är så dumt. Hur ofta förringar vi inte tillvarons små nyanser. Det är väl bara inbillning. Man tänker så mycket när man är ung. Tråkar jag ut er? 34

35 Inte alls, inte alls. Ni förstår, jag var tvungen att mer eller mindre fly... Sådärja, nu har vi i alla fall fått upp två lådor, bättre en blygsam början än ingen början alls. Du förstår, när jag står här och ser ut över hustaken då känner jag hur... Kanske det är bäst att jag får nyckeln, han väntar där nere. Låt honom vänta, det är så nyttigt för honom, en dag kommer också du att inse att det inte lönar sig at skynda. Lär man sig att lyssna till livets puls märker man hur fritt man kan spatsera vid sidan om tidens jäkt. Allt som därtill behövs är unset mod, aningen lyhördhet och en rejäl käpp att peta i marken med och att luta sig mot när man funnit en vacker glänta i skogen. Verkar tanken omöjlig att omfånga? Nej, jag har nog läst era böcker. Förlåt? Redan i tonåren läste jag dem med stor behållning, fast det var svårfattliga saker de behandlade, och jag ska inte 35

36 säga att jag förstod allt, inte alls men de gav en även då små tankar att bära med sig. Jag har alltid velat tacka för de stunderna, men när man är blyg är man rädd att någon ska skratta åt en. Det var först i hissen upp jag började ana vem ni var... Det är mycket smickrande men... Jag menar det verkligen. Jag tror aldrig ni har läst mina små försök. Ni kan ju själv få se, jag har dem alla samlade i en låda i bilen, det var låst därbak. Ni måste förväxla mig med någon. Tyvärr måste jag säga. Säg inte så. Waldemar Brisk, inte sant. Det är förvisso mitt namn men... Jag verkligen avgudade er och drömde om hur ni såg ut, vilka kläder ni bar, om ni var gift, hur hon såg ut, vilka tankar ni tänkte just när jag tänkte på er, om de sammanföll och bildade ett mönster och om ni kände min närvaro och vad ni då kände och om ni tänkte på mig vad 36

37 tänkte ni då, att det där är bara en romantisk fjolla eller att hon och jag har något gemensamt, något eget. Och senare var jag på en av era föreläsningar. Jag studerade inte själv men jag fick höra talas om den och klädde upp mig och gick dit och låtsades höra till den läsgruppen och försökte verka så hemma i miljön som möjligt... Och så kom ni och ni såg inte alls ut som jag hade tänkt mig. Först blev jag lite besviken, men när ni intog pulpeten och började fumla med era papper då kände jag igen allt och förstod att den människa jag drogs till fanns nånstans därinne i honom som mumlade så svagt därframme att vi alla var tungan att flytta oss närmare. Vilken stämning. Efteråt frågade ni mig om jag visste vägen till herrummet och jag följde er dit fastän jag inte visste själv var det fanns, men vi frågade oss fram och så tackade du mig och tog mig i handen och du var fruktansvärt svettig. Men det kan du förstås inte minns. Nej. Och dessvärre är det en omöjlighet. Jag är oerhört ledsen att behöva krossa era drömmar, men detta har aldrig skett. Åtminstone var inte jag med. Det måste finnas en annan Waldemar Brisk. En som har fått sina alster utgivna. Jag har dessvärre aldrig fått det. Sannolikheten för att det ska finnas två identiska Waldemar 37

38 Sven kommer in. Brisk som båda skriver böcker torde vara obefintlig, men om ni nu inte vill kännas vid det så är det er sak. Jag har alltid velat säga det och nu är det sagt. Kanske är det bäst att vi börjar bära lite då, om det inte är för mycket begärt, herr Brisk. Bli inte ond på mig. Jag är inte ond, men om det ska hända nåt idag så får vi väl sätta lite fart. Ska du ha den här? Han vill alltid att vi ska ha mössor på oss så att vi ska göra reklam för firman, fast jag vet inte om det gör nån skillnad, jag har inte märkt nåt. Ska vi inte börja snart? Sven tar av sig mössan och lägger den ifrån sig. Herr Brisk kanske kan lämna ifrån sig nycklarna, så att Herr Sven här och jag kan få bära upp lite saker. Jag är hemskt ledsen. Var är det nu då, är du ledsen. Walle, vad är det med dig. Har hon sagt nåt som... Det är nog inte så farligt med herr Brisk, han vilar sig lite. 38

39 Vad har ni gjort? Blanda dig inte i det här du, det här kan du aldrig förstå. Jag är så trött, så trött, så fruktansvärt trött. (i dörren) Förresten, herr Brisk, varför hade ni hakat på kedjan? Vilken kedja? Säkerhetskedjan. Det vet jag ingenting om. Den kan väl inte ha hakat på sig själv. Hade du låst in dig? Varför hade du gjort det, det var väl onödigt. Den var på när jag skulle öppna. Det är inte lönt att bråka om det. Sara går. Här har du mössan, gaska upp dig nu. Varför var hon så stött? Hon blev det plötsligt, inte vet jag. Först var hon så 39

40 snäll mot mig och pratade om en författare hon kände. Hon kanske har mens, du vet hur det är. Då kan hon ju inte bära ensam i så fall. Kom nu. De går ut, kommer tillbaka för att söka Svens mössa. Jag gör det aldrig. Är det tacken för en trygg uppväxt? Det är lögn från början till slut. Så illa var det väl ändå inte. Hur kan du som är en förhållandevis intelligent människa nedlåta dig till sånt här? Du tvingar mig till det. Det är pinsamt. Kan du inte göra det. Jag gör det aldrig har jag sagt. Varför? 40

41 Därför att det inte är så. Du sårar mig djupt. Jag är också sårad. Utav oss två är nog jag ändå den mest sårade. Det struntar jag blankt i, det är inte jag som satt igång det, det är din sjuka fantasi. Räcker det med hundra? Waldemar tar fram en sedel. Var lite bussig nu. Försök inte. Du behöver inte mena det. Aldrig. Du vet att du kommer att ångra dig. Hon kommer. Två hundra Inte för en miljon. Det var mycket det. 41

42 Sätt på dig mössan. Jag ber på mina bara knän. Sara kommer in med en låda i famnen. Vad håller ni på med? Ingenting. Åtminstone inget normalt. Vi var tvungna att konferera lite. Nej, vet du, nu får vi allt ta och sätta igång. Waldemar börjar gå mot dörren. Sara drar fram ur lådan några slitna böcker. Är det du som har skrivit de här eller inte? Får jag se. Nej, det är inte jag, jag är ledsen men så är det. Skäms du för dem? Svara då. Jag har ingenting att säga. Får jag se på dem. Lägg dig inte i det här. Herr Brisk, de är ju fina, ja en del av det är rent 42

43 gudomligt. Varför vill ni inte kännas vid dem? Jag önskar att det hade varit jag men så är det inte. Kan jag inte få gå nu? Du stannar här. Ge hit dem, får jag se. Sven rycker böckerna åt sig. Sara tar resolut tillbaka dem. Sven går. De är mina. Du kan börja bära så får vi pratas vid. Ska det va på det viset, så gärna för mig. Jasså du Walle, jag säger då det, man slutar aldrig att förundras. Vill du inte berätta för mig, jag vill er inget ont. Jag måste få reda på det, annars kommer jag att gå och tänka på det resten av mitt liv. Ni skulle ändå inte tro mig. Jag ska tro på er. Om jag säger precis som det är, lovar ni att tro på mig då? Jag lovar. Även om det låter konstigt? 43

44 Även då. Riktigt säkert? Du har ju själv sagt i en av dina böcker: "Närmsta väg mellan två hjärtan går via sanningen". Plåga mig inte. Förlåt, du känner ju själv bäst till vad du skrivit. Förlåt. Ni har lovat. Handen på Bibeln och fötterna på jorden. Jo... nu är det så här att jag inte vet vem som har skrivit de här böckerna. Bli inte arg. Jag skulle också vilja veta. Precis som ni säger, det är ett mycket underligt sammanträffande, verkligen förbryllande. Jag använder nästan hela min lediga tid åt att försöka utforska vem denne andra Waldemar Brisk är, men hitintills helt utan resultat. Han finns inte i sinnevärlden. Det är en pseudonym och förlaget vägrar lämna ut det rätta namnet. Det där vill ni att jag ska tro på. 44

45 Ja tack, om det är möjligt så. Jag vet inte vad jag ska tro. Inte jag heller. Kan du inte stämma honom? Eller henne, man kan inte så noga veta. Om vi nu utgår fram att det är sant det du berättat, varför går du inte upp på förlaget och slår näven i bordet och hotar med stämning? Det är inte så lätt, jag kan helt enkelt inte. Varför då, om du lider av det? Waldemar ser sig oroligt omkring. En har jag skrivit. Vad för något? Jag blev så fruktansvärt irriterad i längden för det var ju dessutom mina tankar som stod där, jag själv skulle ha kunnat skriva det där men så fort jag lämnade in ett eget verk blev det refuserat, så var det hela tiden tills jag beslöt mig 45

46 för att skriva en bok under pseudonymen Waldemar Brisk i stället för bara Waldemar Brisk och hur det nu var så gick förlaget på det och gav ut den till förra julen. Men givetvis gick arvodet till den andre. Det är ju oerhört. Säg inte annat. Vilken var det? Svarta stjärnor mot vit botten. Den ja, när ni säger det så var den lite... det fanns en ny skärpa i den, mer... eld, just det, eld... en glöd dold bakom det dystra vardagliga som fick det grå att glimma, det svarta att stråla på något underligt sätt. Först kändes det helt främmande men så småningom var det bara att luta sig bakåt och njuta av farten och känna att det var en säker hand som höll i ratten. Underbar helt enkelt. Förra årets var så resignerad, nästan apatisk. Så ni tyckte om den? Härlig. Jag har den säkert här nånstans. Tack, tack, ni är den första som sagt det, jag är så glad att allt detta har sagts, vad 46

47 ni har sagt och vad jag har sagt och vad vi båda sa men framförallt är jag glad för vad du sa sist, sånt har ingen sagt till mig förut. Waldemar möter Sven i dörren. Vad står du här för? Jag får väl stå var jag vill. Tog du inte med dig nåt upp. Sara har nyckeln, hade låst. Waldemar tar nyckeln, går ut. Hemligheter? Inte alls. Vad pratade ni om då? Okay, det är en hemlighet. Han är lite underlig, gubben. Det är han inte ensam om. Nej, vi är alla frukter av ympade träd. Säg det en gång till. Det var ingenting. 47

48 Jag har hört de orden någonstans. Det är mycket som sagts både en och två gånger och troligt är att ingen gång varit den första. Det också. Vem är du egentligen? Det är ingenting med mig. Säger namnet Brisk dig något? Det är min arbetsgivare, han var här nyss en liten man med begynnande flint. Jag känner honom. Kanske bättre än någon annan, vi är tvillingsjälar han och jag. Du vet inte vad som gömmer sig bakom hans bleka blick. Du har inte lagt märke till den flämtande stjärnan i hans iris skytunga dager. Ni är inte kloka nån av er. För några minuter sen erbjöd han mig tvåhundra för att jag skulle säga "pappa" till honom. Varför gör du inte det då? Han är inte min pappa. Varför vill han det då? 48

49 Inte vet jag. Han går väl inte och ber dig kalla sig pappa utan orsak. Han gör det. Har du känt honom länge? Sen jag var liten, minns knappt. Ja? Han fanns alltid hemma under min uppväxt. Och du tycker inte det verkar lite underligt? Tro fan det. Urskumt. Hela uppväxten, förstår du, en främmande man i lägenheten. Det första jag minns av honom var: Säg pappa. Alltid samma fras: Säg pappa. Så jag rymde. Senare alltså. Det är bara tre år sen som jag sökte upp honom igen. Svarade på en annons i tidningen: Flyttkarl sökes, svar till Brisk & Son. Så har det fortsatt. Dag för dag har han blivit allt envetnare, så fort vi blir ensamma i en lokal pressar han in mig i ett hörn och ser bedjande på mig: Säg pappa. Han tvingar mig att bruka våld mot sig. Varje dag dimper det ner små lappar i brevlådan, alltid 49

50 undertecknade med:...din egen älskade Pappa. Det verkar för en utomstående ganska troligt att han är din far. Det säger alla. Men då så. Om han verkligen hade varit min far hade han inte behövt säga: Säg pappa. Då hade han sagt: Hej Sven eller nåt. Varför skulle han säga att jag skulle säga pappa om det inte var nåt skumt med det. Mamma sa aldrig: Säg mamma. Det var helt överflödigt, hon var ju det, däremot sa hon också säg pappa. Helt dum är jag inte. Din far är en stor man. Du skulle se mamma. Jag förstår ingenting. Jag vet hur det känns. Det tog lång tid för mig att förstå nånting av livet och nu förstår jag ingenting igen, jag antar att det förväntas att jag skall vara glad för det. Människan blir aldrig nöjd. 50

51 Jag vill inte bli nöjd, jag vill förstå vissa sammanhang, det är allt. Det är inte allt, det kan inte vara allt. Du vill förstå för att kunna bli nöjd så är det. Jag begär inte att förstå livets mening, men det skulle vara roligt att förstå de andra, människorna, bättre. För att kunna behärska dem. Inte alls. Du vill ha full kontroll för att kunna slappna av och bli nöjd. Alla vill vara nöjda. Alla vill vara nöjda och du ska inte tro att du är nåt undantag. Innerst inne är du sådan också. Vi är alla sådana, det är inget att skämmas för. Du är bra inbilsk. Aha, jasså var det så. Ja, ja, Sven har hittat en ömtålig punkt, Sara är stolt, vill inte prata livets allvar med en hmm hmm hmm. Tror inte att han också har ögon att se med och en liten hjärna att tänka ut små tankar med, nej nej. Du har ju både kikare och livlig fantasi och verkar 51

52 dessutom ha stor tilltro till dig själv. Och detta verkar hämmande på Sara. Nej, men något irriterande. Och Sara vill inte vara irriterad. Bravo, hur kunde Sven gissa. För Sara vill vara nöjd. Ha ha, Sara vill vara nöjd. Nu är Sven nöjd. Måste du hela tiden ta ifrån mig min glädje? Jag visste inte att du hade någon. För att du inte känner mig, för att du förnekar mig. För att du inte intresserar mig. Menar du att du är helt likgiltig för min peson? Totalt. Det här ska jag prata med Chefen om. 52

53 Gör det. Fast jag förstår inte vad han ser hos dig. Som inte ens har kurage att ge honom det enda han vill ha: ett litet pappa. Gud vet varför, men han älskar ju dig. Har du aldrig behövt kärlek? Man kan inte få allt man vill ha. En gång för länge sedan älskade jag. Hon satt på spårvagnen, snett framför mig. Det var i skymningen, den trettonde november vid tretiden här i staden för många år sedan. Hon satt på spårvagnen snett framför mig. Nog vet jag vad kärlek är. Vad hände då? Ingenting, absolut ingenting. Pratade du med henne? Det fanns inga ord. Vacker? Höga Visan bleknade. Var hon ensam? Det tror jag väl. Tror? Hon var inte helt ensam. 53

54 En kamrat? Fyra beväringar dreglade över henne. Blev du svartsjuk? Jag blev rasande, totalt galen. Du ville skydda henne? Jag ville slåss, slåss. Du gick fram till dem? Jag satt kvar och iakttog dem... Vad hände? Ingenting. Ingenting. Och sedan? De gick av. Hon också? Nej, hon satt kvar. Och så...? Snett framför mig. 54

55 Ja? Jag behövde bara luta mig något framåt... för att vidröra henne... och ååh aah... vild som en hingst, som ett lejon, som en brunstig elefant... aaaahhhh aahhhhh. Vad hände? Jag böjde mig framåt... och bet henne... i mössan. Gode gud, vad gjorde hon då? Jag vet inte... jag svimmade... vaknade upp i tågstallarna. Sedan ägnade jag all min lediga tid åt att försöka hitta henne. Fann du henne? Jag tror att vi borde börja böra nu. Vart tog gubben vägen? Han gick ner. Då är det bara du och jag här. Vi borde också gå. Jag kommer aldrig att glömma hennes ögon. 55

56 Sven ser på Sara. Och nu är du lyckligt gift. Det är hon som klipper mig. Sven plockar fram sin kikare. Nu ska vi se. Nä, det är en gren i vägen men på vintern borde det gå att se in i skyltfönstret, om det inte blänker. Där står den ju, hon har gått hem, cykeln står på trottoaren, och titta, Walter leker utanför. Det är pojken. Du får inte röra cykeln, Walter, den är firmans förstår du, låt bli då, ska jag behöva bli arg på dig, du vet vad jag har sagt, idiot, vad ska du på den att göra... jaja vad sa jag, jag sa ju att det skulle gå åt helvete. Gråt du bara, gör det, nu kanske du låter bli den en annan gång. Låt bli pojken, nä nu.. det är Waldemar, vad gör han där. Waldemar och Walter. Nu ger han pojken nåt, jag ser inte vad det är, det är väl nåt skit. Nu skrattar de. Vill du se? Nä, tack. Sara. Ja. Får jag säga en sak? 56

57 Vad vill du säga? Nu när vi är ensamma. Han är nog här när som helst. Sara Mmmm? Sven stoppar Sara. Du. Är dörren stängd? Jag ska se efter. Nej, jag vet att den är låst. Då är det bäst att öppna. Nej, Sara, inte nu. Sara drar sig undan, han följer efter. Jag måste få tala med dig. Jag kan inte fortsätta leva om jag inte får säga det här, du kan inte neka mig detta, du minns vad jag berättade nyss, du vet vad jag har gått igenom. Sara det här gäller dig också, inte minst dig. Jag kan inte tiga längre: Det är jag som är Waldemar Brisk. Förlåt? Waldemar Brisk, det är jag. 57

58 Du? Ja. Från början var det bara minnesanteckningar, jag skrev ner allt vad han hade sagt under min uppväxt för att kunna bära det med mig. Vem? Han... Waldemar. Några veckor efter det att jag rymt hemifrån insåg jag vilken stor man han ändå var. Så då är han din...? Vad har jag för bevis för det, att han har tjatat på mig att jag skulle säga pappa sen jag knappt kunde gå? Han höll ju på att skrämma livet av mig, jag visste ju inte ens vad en pappa var. I vilket fall som helst så rymde jag och så småningom insåg jag att vem han än var så hade han sagt en del bra saker och började skriva ner det jag mindes. Jag skev och skrev, ark lades till ark och högen av vishet växte allt högre. Då gjorde jag mitt beslut, världen måste delges dessa sanningar och jag lät ett förlag ge ut dem under pseudonymen Waldemar Brisk, en gest av högaktning jag kände mig tvungen till. Förlaget anade en ung begåvning och var mycket förekommande. Utom arvoden sände de till mig en gammal skrivmaskin vars tangenter 58

59 jag snart nötte ner. Jag skrev och skrev, dag som natt, skrev som i koma. Snart räddes de för min hälsa, det var när färgbandet gått av och jag inte märkt det, för att kompensera hade jag slagit allt vad jag orkat med följd att arken såg ut som såll, det var ganska vackert, särskilt om man höll dem mot en rosenbuske. De sände mig till en avlägset belägen kurort men tyvärr tålde jag inte luften och snart inte maten heller, jag tålde ingenting, blev apatisk, försökte tänka men kom inte på nåt att tänka på, jag var tvungen att sluta med sånt. En dag fick jag syn på en hund. Den var fastkedjad vid sin koja. Så kom det en tanke i alla fall. Åk hem, sa den och då for jag hem. Det vill säga inte hem men till stan, och jag tog upp mitt skrivande igen. Det var som förgjort, det gick inte, jag var slut. Förlaget letade reda på mig och ringde oupphörligen och ville ha resultat men jag var alldeles tom. Så ringde direktionen en dag och gratulerade mig till en oerhörd framgång. Du har verkligen lyft dig i håret gosse, det här är det bästa du skrivit, fortsätt i den stilen. Svarta stjärnor mot vit botten. Jag såg den i ett skyltfönster. Snyggt omslag, men jag kunde inte komma ihåg när den blivit till. Vissa passager var jag riktigt stolt över, säkert den bästa hitintills. Åtminstone är den sista mycket sämre... Har du läst den? 59

60 Vilken? Svarta stjärnor mot... Den var bra, jag tyckte mycket om den, men det finns ju så många som är fina... Jo jo, men just den har en sån glöd i sig som jag inte trodde jag... hade. Waldemar kommer inrusande. Nu har det hänt igen. Förlåt, jag är hemskt ledsen, jag tyckte att den stod säkrare där. Vad då? Cykeln. Slut på akt ett. Skit i cykeln. Det stod förövrigt ett litet barn och vaktade den. Jag gav honom en slant. Vad är det som har hänt? Det har kommit ut en ny bok. 60

61 AKT II Saras rum är mörkt. Det är natt. Ytterdörren öppnas och en ficklampsögla far över rummet. Den stannar på ett ansikte tillhörande en äldre dam, Hanna. Hon sover. (hajar till) Vad... vad gör ni här. Hallå? Vakna. Hör ni, vakna. Fan också. HALLÅ. Är ni döv eller död? Nänä, sov bara, gör det, det här är min lägenhet men sov här bara, det är alltid trevligt med folk som tittar in på nätterna och känner sig som hemma. Det är roligt att det är nån som trivs här. Låt inte mig störa, nä för all del, sov, sov. Du är väl famo åt de där glada gossarna som springer runt på stan med mina möbler. Du undrade säkert var de tog vägen och det kan jag säga att det undrar jag också. Sara går ifrån Hanna och fram till fönstret. Idioter hela bunten. Vem där? Fröken ur, er tid är ute, tack nästa. Var är jag? Var ni är det vet jag inte, men jag är hemma hos mig. Bor ni här? 61

62 Sara svarar inte. Bor och bor, jag borde bo här men det är inte så lätt att veta. Men vad gör ni här? Tänk, det var precis vad jag tänkte fråga. Vad gör jag här? Ärligt talat, människa, hur skulle jag kunna veta det? Tala om det för mig, hur skulle jag kunna veta det. Vad ni gör i min lokal mitt på natten. Säg det, säg det. Har jag snarkat? Jag är hemskt ledsen, sånt är inte roligt att höra på. Snarkade jag högt? Bevare mig väl. Jag är hemskt ledsen att jag väckte er. Oh, för all del, det var riktigt bra, jag borde ändå vakna. Tack ska du ha. Vad mörkt det är. Lamporna har inte kommit än På det viset. Då var det tur att du var här med din lilla ficklampa. Ja då ska jag väl gå hem till mig. Inget besvär för min skull. 62

63 Tack men det är nog dags för mig att knata vidare. I så fall godnatt. Godnatt, godnatt och tack för allt. Det var så lite. Är du arg? På intet vis. Jag har väl ingen anledning att vara arg. Varför skulle jag vara arg. Förresten har jag väl rätt att vara arg hur mycket jag vill. Det har du så rätt i lilla vännen. Lite helig vrede rensar alltid luften. Nu ska jag inte uppehålla dig längre. Tack ska du ha för att du väckte mig. Ska han stå där? Vasa? Nä det är ju inte min sak nä. På min tid var man också tvungen att smyga med karlarna och det gav ju en extra spänning åt det hela och då fanns det ju ingen hiss heller som man kunde gömma sig i. Då var det bara att smita upp för trapporna så snabbt benen höll och hoppas att ingen nyfiken gumma skulle ut i trappan och spionera. Hisstrumman var 63

64 Hanna går. nog planerad med huset men hissen installerades långt senare. De hade satt staket för gluggarna men man var alltid lite rädd när man passerade. En svart brunn mitt i huset. Det var en gruvlig känsla att kika ner där. Det hände att jag kunde gå upp mitt i natten så här med bara en kappa svept över nattlinnet och sedan stå där och stirra ner i avgrunden. Det var hisnande skall jag säga. Jag vet inte vad det var som drog. Nä då ska väl jag inte störa längre. Förlåt att jag var så tvär. Jag vet inte vem ni är och vad ni gör här men gå inte. Här är så skrämmande tyst. Jag tror nog att han vill vara ensam med dig. Han? Nä tack, jag har fått nog av sådana för idag. Jojo, de kan gott få vänta. Det mår de inte illa av. Är men för het på gröten tappar de bara musten, det är så sant så. De ska avnjutas sparsamt och under högtidliga former, då smakar de bäst. Men jag vet å andra sidan när det är dags att gå. Adjö med dig. Adjö. Sara går tillbaka till fönstret. 64

65 Förlåt. (hajar till) Vem är det? Det är bara jag? Vad gör du här. Det var inget särskilt, jag tänkte... Vart försvann ni? Försvann? Var är alla mina saker? Är de inte här? Det ser du väl. Vart tog ni vägen? Var är Waldemar? Jag trodde han var här. Begriper du att jag har letat efter er över hela stan. Jag är ledsen. Jag kommer att anmäla det här. Jag förstår det. Men det var det där med boken. Kan du förlåta oss. Bara Waldemar 65

66 kommer skall vi bära upp alltsammans. Det har du mitt ord på. Det tror jag vad jag vill om. Var är han då? När kommer han? Som sagt, jag trodde han var här. O gud. Han kommer nog snart. Vet du vad klockan är? Den är nog mycket, va? Tre fyra ungefär. På natten. Ja, man börjar bli trött. Du är säkert väldigt trött. Jag skulle önska att det inte blivit så här. Men du. Ja. Jag har en överraskning åt dig. Vad är det nu då? Det är inget särskilt. Det var ju synd. 66

67 Men det är väl menat. Jag bävar. Det är en present. Jaha. Jag har den på mig. Bra. Den är inte så stor. Men i dina händer skulle den växa. Hör nu, inget snusk för då kan du dra dit pepparn växer. Förstår du? Det är inget snuskigt med den. Jag trodde du skulle bli glad. Det beror lite på vad det är. Kom inte hit. Det är inget farligt. Det är ju en bok. En bok? En bok ja. En hund stryker kring heter den. En hund? 67

68 Stryker kring, ja. Här. En hund stryker kring, fristående fortsättning på Svarta stjärnor mot vit botten. Av Waldemar Brisk. Det är alltså den. Den nya ja. Du får den. Tack. Kom du hit bara för att lämna den? Mmmmm. Flyttningen då? Jag hamnade i en sådan besvärlig situation. Jag visste inte hur jag skulle göra. Å ena sidan hade jag flyttningen å andra sidan presenten. Så tänkte jag att en present tycker ingen illa om, en sådan blir man glad över, jag vill att hon ska vara glad så jag tänkte, jag tar presenten, men så tog det sån tid att jag började bli rädd att det var för sent och så visste jag inte hur jag skulle göra längre och så gick jag en sväng på stan och så gick tiden. Ska du inte titta i den? Jag gör det i morgon. Men... den kom ju ut i dag. Jag trodde att du ville ha den i dag. 68

69 Tror du inte att den håller sig tills i morgon? Det gör den väl... det är bara det att då var det ju ingen vits med att skaffa den i dag. Då kunde jag ju lika gärna ha flyttat dina saker. Det är ungefär min tanke. Kan du åtminstone inte slå upp första sidan. I morgon Sven. Jag vill läsa den när jag är ensam. Jag kan gå ut en sväng och komma tillbaka. I morgon. När ska vi flytta då? Du kan ju börja. Bilen är ju inte här. Vet du inte var han är? Jag kan väl inte hålla ordning på honom. Alltid ska han försvinna. Om du visste vad trött jag är på honom. Får jag sätta mig ner här. Jag ska vara så tyst. Det är ett vackert omslag. 69

70 Visst är det fint. Kan du inte sätta dig här också medan vi väntar. (läser) Till lilla Sara från hängiven författare. Är det du det? Det kan jag inte svara på. Kanske kanske inte. (läser) "Äntligen, äntligen, äntligen. Nu äntligen. Allt var återigen som då. Nu äntligen kunde hon andas. Äntligen kunde hon säga äntligen. Hon sa det tyst, hon sa det högt: Äntligen, äntligen. Hon skrek ut det och de kala väggarna svarade äntligen. Nu kunde hon äntligen stryka det ordet ur sin längtans kartotek. Det hade tjänat ut. Äntligen. Nej, det gick inte att hejda. Det var som förgjort. Det rullade fram över tungans rygg - ohej - kastade sig ut i rummet: Äntligen. Lyckliga, lyckliga hon. Hon. Det var ju ändå hon och inte någon annan som stod där. Stod? Nej inte stod hon, hon hoppade. Upponer, upponer, upponer. Golvet bågnade och slungade henne upp mot taket. Äntligen. Vilken utsikt, vilken flykt. Ohoj, ohoj, hejohå, hejohå." Det växer, det växer. 70

71 "Änt... ligen. Det var i luften, mitt i sitt änt... ligen som hon kände..." Forsätt, fortsätt... Det var verkligen... Hur menar du? Sara läser tyst, sedan: "... till rödaste mjöl maldes det sista äntligen mellan hennes blödande hörntänder..." Det är verkligen otroligt. Är det du som har skrivit det här? Sven. Hör du. (mumlar) Det är så skönt. Här får du inte sova. Sven. Jag är så glad. Upp med dig. Mamma. Sven somnar. Nej inte det också. "... men hon fann den inte på dess plats, främmande flottiga fingrar hade flyttat den ut i... hon kände äcklet... Vem." 71