GRISAR I ODLINGEN SAMMANFATTNING FRÅN SYSTEMSTUDIER

Transkript

1 GRISAR I ODLINGEN SAMMANFATTNING FRÅN SYSTEMSTUDIER Under åren genomfördes ett flertal studier med självrekryterande slaktsvinsuppfödning och dess integrering med växtodlingen på Funbo-Lövsta försöksstation (SLU) utanför Uppsala. Det var ett försök i full skala i så måtto att grödorna var valda för att kunna ge full försörjning till grisarna, och suggantalet var anpassat efter vad åkerarealen kunde producera. Försöket drevs som en ekologisk gård. Målet för markanvändningen på den ekologiska gården var att genom grisarnas aktiviteter få en arbetsmässig och växtnäringsmässig vinst genom direkt gödselspridning, att minimera exporten av näringsämnen från systemet men bibehålla en bra produktion av griskött, samt att skapa en bra livsmiljö för grisarna och arbetsmiljö för skötarna. De studier, som kommer att sammanfattas till en helhet, omfattar slaktsvinens beteskonsumtion på vall, deras energibehov för utomhusvistelse, test av strategier i djurhållningen för att sprida gödseln jämnt på marken, ammoniakemmisioner från grisar på bete samt möjligheten att byta ut markberedning med traktor och redskap mot markberedning med grisar. Gunnela M. Gustafson Tel: E-post: Gunnela.Gustafson@huv.slu.se & Niels Andresen Tel: E-post: Niels.Andresen@hsl.hush.se Förutsättningar Den totala försöksytan var sex hektar (ha), bestående av mulljord och lerjord, och fördelad på sex skiften. Växtföljden var vall (rödklöver, vitklöver, gräs), vall, höst- eller vårsäd, havre/ärter, potatis och rotfrukter, korn med insådd. Vi bestämde antalet grisar efter bedömningen att det behövdes ett ha per född kull uppfödd till slakt, och hade sex suggor av lantras*- yorkshire som grisade en gång per år i april. Det gav upphov till slaktsvin per år. Grisarna vaccinerades mot rödsjuka, de avvandes vid 9 12 veckors ålder och föddes upp till ca 105 kg. Motivet för grisning en gång per år var främst att vi ville fokusera på olika aspekter av grisarnas utomhusvistelse under vegetationsperioden, där vi tror att den största integrationeffekten finns att hämta. Vintertid var suggorna i lösdrift inomhus. Fördelning av markanvändningen på gårdsnivå för odling respektive svinhållning är central. Grisarna, som grisade en gång per år på våren, skulle vara på vall med jordärtskockor före vårsådd, andraårsvall under sommaren, stubbåker och efter potatis/foderbetsskörd på hösten. Vallen skördades till ensilage åt sinsuggorna under vintern. Markanvändning på fältnivå bestäms av lantbrukaren i form av gröda, tilldelad areal till grisar per tidsenhet, näringsbalanser och flyttning av hyddor och stängsel. Grisarna påverkar sin omgivning genom betande, bökande samt gödsling av träck och urin. Utfallet på betande och bökande är mycket väderberoende. 302 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001

2 Foderareal och växtnäringsbalanser Den totala fodermängden av ett genomsnittligt konventionellt foder till 50 slaktsvin innehåller 300 kg kväve (N), 65 kg fosfor (P) och 115 kg kalium (K) (Steineck et al., 2000). Motsvarande till sex suggor med en grisning per år är ca 150 kg N, 42 kg P och 57 kg K(omräknat efter Steineck et al., 2000). Tilldelningen av torrfoder för våra slaktsvin var % av rekommendationerna för uppfödning inomhus (Simonsson, 1994), varierande beroende på vilka frågor vi ville ha besvarade i olika delförsök. Fodret till slaktsvinen och digivande suggor har under de tre åren innehållit råprotein. Torrfodret har kompletterats med bete på vall, stubb efter spannmålsskörd och skörd av potatis och fodersockerbetor samt en vall med strängar av jordärtskockor i ena kanten. Femtio slaktsvin äter ca 15 ton foder. Sex suggor äter ca 3 ton foder under sen dräktighet och nio veckors digivning. Tre ha spannmål och ärter ger i Mellansverige ton, vilket även var en genomsnittlig skörd i vår studie. Suggorna kan under sin långa sinperiod utfodras med en stor andel ensilage, betor och potatis plus lite spannmål. Men ekvationen går inte ihop med den växtföljd vi hade, samtidigt som växtföljden inte bör innehålla mer spannmål. Med mycket hög självförsörjningsgrad till suggor och slaktsvin och en balanserad växtföljd visar sig odlingsarealen vara den begränsande faktorn, i jämförelse med vistelseytor och spridningsareal för gödsel. Vid 100 % självförsörjning i vårt system var arealbehovet snarare 1,5 ha per kull än 1 ha/kull som vi utgick ifrån. Det kan tyckas vara en stor yta, men sänker man självförsörjningsgraden skall fodret odlas på någon annan gård, kanske en ren växtodlingsgård som är mer beroende av areal för en gröngödslingsgröda till spannmålen. Flera möjligheter till anpassning med bibehållen djurvolym och självförsörjningsgrad finns. Om man vill behålla antalet grisar får man använda mer potatis och rotfrukter i foderstaten. Man kan annars byta ut en del av grisarna mot djurslag som konsumerar mer vallfoder och på så vis förbättra utnyttjandet. Spridningsareal för gödsel På en gård med hög självförsörjningsgrad av foder behövs större areal för att odla fodret än vad som kommer tillbaka med gödseln, och spridningsarealen blir inte begränsande för djurhållningen. Femtio slaktsvin lämnar i träck och urin 175 kg N, 45 kg P och 105 kg K under tillväxtperioden kg (Steineck et al., 2000). Sex suggor med grisning en gång per år lämnar 84 kg N, 27 kg P och 51 kg K per år (omräknat efter Steineck et al., 2000). Om dessa uppgifter används som ett genomsnitt för våra grisar blir tillgången av P i gödsel ca 12 kg/ha eller 60 % av de 20 kg/ha som ligger till grund för Jordbruksverkets beräkningar av djurtäthet och spridningsareal. En viktig konsekvens var att grisarna inte behövde vara på all åkermark varje år, vilket är olämpligt ur parasitsynpunkt. I vårt exempel var det lagom med halva arealen per år, vilket innebar en gödsling med ca 24 kg P/ha vartannat år. Det var emellertid inget netto 303

3 tillskott, eftersom ca 20 kg P exporterades med slaktsvin och suggor som gick till slakt. Vid hög självförsörjningsgrad tillförs inte gården så mycket ny näring genom inköp av foder, men växttillgängligheten ökar när foder delvis omvandlas till gödsel. Vistelseareal och beteskonsumtion Utevistelse för grisarna har framför allt förordats för att öka deras välbefinnande. Spridning av gödsel kan dock med rätt strategi bidra väsentligt till växtnäringshushållningen och möjligheten för grisarna att själva skörda en del av sitt foder har potential för att minska foderkostnaderna. Grisarna uppehåller sig mest på nyligen tilldelade ytor. Betes- och bökningsaktiviteten var markant högre på den areal som grisarna tilldelades dagligen (stripbetning), vilket även ökade deras gödsling och urinering på dessa områden, (Andresen & Stern). Grisarna bökar mer eller mindre beroende på lufttemperatur, markfuktighet och beteskvalitet/mängd, men de väljer inte helt bort att böka (Andresen o Redbo, 1999). Även om de ätit sig mätta på torrfoder så valde de att beta ca 5 % av intagen av torrsubstans (ts), (Gustafson & Stern). Andresen et al (2001) fann även att större slaktsvin kunde äta upp till % av sitt totala ts-intag när de hade veckovis tilldelning av bra bete, var energiutfodrade efter inomhusnorm men med något lägre proteinhalt i fodret än rekommenderat. Intensiteten i betandet avtog från första till sista veckodagen medan bökandet var relativt konstant från dag till dag vid samma väderlek. Slaktsvin som fick foder med förhöjd energihalt selekterade för hög proteinhalt i en klöver/gräsvall (Gustafson & Stern). Men betet måste inte bestå av vall. På hösten kan det vara lämpligt att låta grisarna skörda rester av spannmål, potatis och rotfrukter/ grönsaker. Grisarna var mycket flitiga födosökare på sådana fält, men konsumtionen var svår att mäta på annat sätt än genom regelbundna vägningar. Hösten 1998 gav oss även den erfarenheten att stora slaktsvin effektivt finfördelar en gröda (havre/ärt) som p.g.a. dåligt väder inte skördats. Även vid detta tillfälle var det dock viktigt med regelbunden flyttning för att inte få kvar ruggar mitt i fälten. Eftersom grisarna visat att de betar även när de är energiförsörjda, samt att de alltid bökar till viss grad, bör möjlighet till detta ingå vid utevistelse för att tillfredsställa välbefinnandet. För slaktsvin är ett intag på 5 % av ts helt förenligt med höga mål för tillväxt (Gustafson & Stern). För denna ts-mängd behövs ca 1/3 m 2 per dag av en vall som ger 4000 kg ts/ha. Slaktsvinens behov av foderenergi En vanlig rekommendation är att slaktsvinen behöver utfodras med % mer energi när de föds upp utomhus. I en särskild delstudie (Gustafson & Stern) mellan juni och oktober 1999 fann vi inget belägg för detta. En ökning av innehållet omsättbar energi i fodret med ca 3 % respektive 15 % gav samma resultat med avseende på tillväxt och slaktkroppsegenskaper. Om man vid kallare väder ändå önskar öka 304 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001

4 energikonsumtionen när konsumtionsvolymen kan vara begränsande är det dock möjligt att åstadkomma detta genom att öka energikoncentrationen i fodret med fett. Emission av ammoniak från vistelseytor Vår och höst gjordes mätningar av ammoniakemissionen från den just då aktuella vistelseytan (Gustafson & Svensson). Emissionen mättes på tre typer av områden: utfodringsplats och hydda, bökade områden och ej bökade områden. Det var ingen signifikant skillnad i emission mellan de olika områdena, vilket visar att det finns möjligheter att undvika punktbelastning av gödsel till förmån för en jämn spridning. Vi jämförde värdena med slaktsvinsuppfödning inomhus på tjock halmbädd med tydligt avgränsad foderplats, liggplats och gödslingsplats. Emissionen i gram per 100 kg levande vikt och timme var högre ute (0,62) än inne (0,40), medan ordningen blev den omvända när även beräknade förluster av lagring och spridning av gödseln från innegrisarna var inräknade (0,85). Skillnaderna var inte signifikanta. Markberedning med grisar Våren 1998 gjordes en jämförelse mellan maskinellt vallbrott och vallbrott med suggor och smågrisar före sådd av vårkorn (Gustafson). I suggleden var nettotillskottet av N med foder 110 kg per ha. Resultaten visade ingen signifikant skillnad i kärnskörd eller proteinskörd. En anledning till det kan vara att mulljorden/vallen själv levererade tillräckligt med N. I mitten av juni, i profilen 0 60 cm, fanns det 30 % mer NO 3 -N och 57 % mer NH 3 -N på de rutor där suggor och smågrisar varit i två och en halv månad än på de där vallen skulle brytas maskinellt för sådd. I oktober, efter skörden, var det ingen skillnad i NO 3 -N men 92 % mer NH 4 -N efter grisarna. En del av vallen fick växa orörd till oktober, och på hälften av suggledet såddes inget korn utan vallen fick återväxa. Den vall som återväxte efter grisarna avkastade i oktober hälften av den vall som fått stå orörd under hela försöket. Vi fick ingen signifikant skillnad i skörd av N från korn och från återväxt vall efter suggor, inte heller mellan respektive N-profiler i marken. Det senare visade, genom vår försöksuppläggning, att även regelbunden flyttning av hyddor och foderplats kan resultera i en jämn fördelning av gödslingen. Kvalitén var betydligt högre på kornet än på den återväxta vallen, såväl näringsmässigt som hygieniskt (om det skulle skördas till ensilage), och kornodling var därmed den bästa markanvändningen i den situationen. Andresen et al. (2001) studerade om slaktsvins arbete på lerjord kunde ersätta traditionellt vallbrott. Under sommaren hade grisarna 10 eller 20 m 2 vall per djur och vecka med en ny yta varje vecka för att få en jämn gödselspridning och markbearbetning. Som jämförelse fanns en intilliggande vall som betats av nöt. Första året bröts vallen med plog, andra året med s.k. gåsfot. Alla försöksled preparerades två gånger med rotorkultivator. Därefter såddes höstvete. Det djupaste markberedningen gjorde grisarna vid hög markfuktighet oberoende av djur- 305

5 täthet. Vid låg markfuktighet gjordes ett bättre arbete vid den högre beläggningsgraden. Hög beläggningsgrad och/eller hög markfuktighet vid markbearbetningen gav ett jämförbart resultat med kontrollytan i form av veteskörd. Sammanfattning Med mycket hög självförsörjningsgrad av foder i djurhållningen är foderarealen och ytbehovet för en bra växtföljd mer begränsande för djurantalet än spridningsareal för gödseln eller vistelse/betesareal för djuren. Stripbetning ger goda förutsättningar för jämn fördelning av gödseln. Ammoniakemissionen är jämförbar med uppfödning på halm inomhus och är nära kopplad till flyttningsfrekvensen av djur och service (hyddor, vatten och utfodring). Under den varma årstiden tycks inget behov föreligga för mer foderenergi än den rekommenderade för inomhusuppfödning, men ett betesintag på 5 % av ts och möjligheter till bökning bör ses som ett inslag för grisarnas välbefinnande. Grisarnas markberedning kan ersätta visst maskinarbete vid vallbrott före sådd av spannmål, med anpassning av djurtätheten till markfuktighet och jordart. Finansiering Undersökningarna har välvilligt bekostats av Jordbruksverket och SLU. Referenser Andresen, N. & Redbo, I Foraging behaviour of growing pigs on grassland in relation to stocking rate and feed crude protein level. Appl. Anim. Beh. Sci., 62, Andresen, N., Ciszuk, P. & Ohlander, L Pigs on grassland: Animal growth rate, tillage work and effects in the following winter wheat crop. Biological Agriculture and Horticulture, 18, Andresen, N & Stern, S. Performance, site preferences and foraging behaviour of growing pigs on pasture in relation to feed concentrate level. Skickad för publicering. Gustafson, G.M Barley as catchcrop of nitrogen after grazing sows. I (Hermansen, J.,Lund, V. And Thuen, E. ed) Proceedings from Nordic Association of Agricultural Scientists (NJF) Seminar no 303 Ecological Husbandry in the Nordic countries. Horsens, Denmark, September. Gustafson, G.M. & Stern, S. Increased dietary energy allowance for growing pigs on pasture. Skickad för publicering. Gustafson, G.M. & Svensson, L. Ammonia emissions from pigs in a semimobile grazing system. Skickad för publicering. Steineck, S., Gustafson, A., Richert Stinzing, A., Salomon, E., Myrbäck, Å., Albin, A. & Sundberg, M Växtnäring i kretslopp. SLU kontakt s. 306 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001