Finlands teckenspråkiga står inför ett nytt hot Päivi Rainò

Transkript

1 Finlands teckenspråkiga står inför ett nytt hot Päivi Rainò De finländska teckenspråkens juridiska ställning är stark, men de är mer hotade än någonsin. Tidigare var de teckenspråkiga starka i sin egen gemenskap, men när cochleaimplantat blir allt vanligare och allt fler döva barn går i skolor avsedda för hörande, leder det till att dövskolorna förtvinar. Teckenspråken i Finland är både det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Finland är ett av ett fåtal länder, där teckenspråkigas språkliga och kulturella rättigheter finns fastställda redan i landets grundlag (733/1999; Council of Europe, 2005, ). Teckenspråkiga kan få undervisning på sitt eget språk från grundskolan upp till gymnasial nivå; de kan på sitt modersmål studera till forskare, lärare och tolkar. Lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010) säkrar de teckenspråkigas rätt att utöva intressen, arbeta och vara delaktiga på sitt eget språk. I fråga om allmännyttig informationsverksamhet är det också lagstadgat att riksomfattande informationsspridning ska ta hänsyn till teckenspråkiga (Justitieministeriet, 2013; Språklagskommittén, 2000.) Dessutom förpliktigar den nya teckenspråkslagen (359/2015), där de teckenspråkigas lagstadgade rättigheter finns samlade, myndigheterna att främja teckenspråkigas möjligheter att få all slags information på teckenspråk och använda sitt eget språk. Lagligt sett har Finlands teckenspråkiga aldrig haft en så skyddad ställning som nu, och ändå är teckenspråket mer hotat nu än någonsin förr. Det finns inga exakta uppgifter om hur många finländska teckenspråkiga det finns i Finland. De tolkningstjänster som finns avsedda för dem utnyttjas av ungefär personer (Fpa, 2014). De som dagligen har med teckenspråk att göra är , enligt en uppskattning gjord av de teckenspråkigas intresseorganisation Dövas förbund (Justitieministeriet, 2013, 14). Det kan nämligen också vara hörande barn, med döva föräldrar eller andra familjemedlemmar, som har teckenspråk som modersmål. Vissa har också teckenspråk som arbetsspråk, till exempel professionella tolkar, som det finns omkring 800 av i vårt land (Fpa, 2014). Också för många andra grupper med funktionsnedsättning utgör teckenspråket deras enda möjlighet till undervisning och interaktion med andra människor (Selin-Grönlund, Rainò & Martikainen, 2014, 43). Hörselstatus eller grad av funktionsnedsättning har ingen betydelse i definitionen av en teckenspråkig persons språkliga och kulturella identitet. Teckenspråkighet och teckenspråkiga kulturer över hela världen är uppbyggda på de kognitiva erfarenheter som man får genom händerna, kroppen samt känsel- och rörelsesinnet, genom vilket man språkligt gestaltar världen tredimensionellt. Fast de språkliga symbolerna skiljer sig mellan olika teckenspråk (också hos oss märks betydande skillnader i ordförrådet mellan det finska och det finlandssvenska teckenspråket; Hoyer, 2005), så har teckenspråkiga en stark känsla för ett visuellt språk över alla nationsgränser och en global gemenskap med alla döva. Gemenskapen grundas på en likartad språk- och erfarenhetsvärld och en förenande historia, som alltid haft något slags koppling till diskriminering och språkligt berövande. (Bauman, 2002; Wallvik, 2001.) Finlands teckenspråkigas historia i korthet De finländska teckenspråken räknas till de nationella minoritetsspråken (Justitieministeriet, 2013, 14) eftersom de successivt har växt fram ur de språkformer, som användes i vårt lands första skolformer för döva. Som undervisningsspråk infördes det av Carl Oscar Malm ( ), själv döv, som efter en 11-årig skolgång tog det med sig hem. Under sitt korta liv hann han, först på dövskolan som grundades 1846 i Borgå och senare på den i Åbo, undervisa nästan hundra döva barn och ungdomar. Några av dem stannade kvar i skolan för att

2 undervisa generationer av elever i såväl historia som matematik och naturkunskap, astronomi och yrkesinriktade ämnen. I och med det kultiverade de det teckenspråk Malm lärt dem och överförde det till de unga, jämte skriven finska eller svenska. (Rainò, 2000; 2002.) Malm och hans elever var långtifrån några undantag i sin egen tid. Då verkade döva allmänt också i övriga Norden, Europa och USA både som lärare och rektorer i skolor; antalet i slutet av 1860-talet har uppskattats till över ett halvt tusen. (Salmi & Laakso, 2005, 52.) Dövskolorna har också överallt haft en avgörande betydelse för uppkomsten av dövsamhällen och teckenspråk, liksom traderingen av teckenspråket. Internatskolorna lade en grund till dövsamhället i Finland, när eleverna knöt livslånga vänskapsband under skoltiden, fann tillkommande makar, bildade familj och gärna fortsatte med yrkespraktik i staden där skolan låg. Stödda av en för sin tid ganska omfattande skolutbildning var dessa Finlands första teckenspråkiga också samhälleligt aktiva, och grundade lokalföreningar, som fortfarande lever, och en intresseorganisation, som 1905 blev den första för handikappade i vårt land, och som nu heter Dövas förbund. (Salmi & Laakso, 2005, ) Teckenspråkens ställning som bildningsspråk ändrades dock dramatiskt under 1890-talet, i Finland liksom i övriga Europa och USA, till följd av den nya pedagogiska våg som förespråkade talträning. Teckenspråket sågs som något som bara gjorde döva till en segregerad grupp för sig. Skrivförmågan var inte längre nog för deras kontakt med den hörande näromgivningen, särskilt när många av skolans elever kom från landsbygden, där det ofta bara var den döve familjemedlemmen som kunde skriva och hemmets övriga medlemmar nätt och jämnt kunde gestikulera (Rainò, 2002, 115). Med grund i en förordning från 1892 övergick man också i Finland till att använda talmetoden. Den innebar att man i alla läroämnen tränade tal och läppavläsning, vilket gjorde att inlärning av kunskaper och färdigheter åsidosattes. (Döva från finsk- och svenskspråkiga hem hänvisades till skilda skolinstitutioner, vilket fick som följd att de två gruppernas teckenspråk blev alltmer olika.) Eleverna tvingades tala också sinsemellan och användning av teckenspråk kunde leda till kroppsstraff. Denna epok inom dövundervisningen har kallats oralismen. (Salmi & Laakso, 2005, ; Flinkman, 2004; Raike, 1997.) Den nya pedagogiken ledde till att döva själva kände sig skambelagda och började undvika att använda teckenspråk öppet. De nya generationer som kom till de från början åtta internaten och sedan till de mindre, kommunala dövskolorna lärde sig, under decenniernas lopp, teckenspråk i hemlighet från äldre elever och från de fåtaliga döva som hade döva föräldrar och teckenspråk som hemspråk. Idéerna om rashygien under det tidiga 1900-talet ledde också till att man från och med 1929 i lag försökte förbjuda äktenskap mellan ärftligt döva (fast de var bara 5 %); man steriliserade också döva kvinnor. Lagen upphävdes först 1969, efter kraftiga påtryckningar från Dövas förbund. (Salmi & Laakso, 2005, ) Men teckenspråket överlevde också denna svåra tid: man umgicks på teckenspråk och använde det i all slags livaktig kultur-, idrotts-, hobby- och föreningsverksamhet liksom i kyrkans arbete. Eftersom de resultat som uppnåtts med oralismens undervisningsmetoder var undermåliga i fråga om såväl talförmåga om inlärningsresultat, började man från slutet av 1970-talet på nytt att tillåta bruk av teckenspråk i dövundervisning efter ett långvarigt lobbyarbete av Dövas förbund. Då kom också vetenskaplig forskning i teckenspråk, utbildning av teckenspråkstolkar och till slut, i början av 1990-talet, klasslärarutbildning på teckenspråk. Men 1995, samma år som grundlagsreformen inkluderade teckenspråkigas språkliga rättigheter, togs i Finland i bruk en innovation inom rehabilitering av döva och hörselskadade: cochleaimplantat. (Se Salmi & Laakso, 2005, ) Detta hörhjälpmedel som opererades in i innerörat lyckades bättre än någon tidigare rehabilitering göra det möjligt att lära sig och uppfatta talat språk genom hörseln. Nuförtiden sätts det in på nästan alla dövfödda barn på tidigast möjliga stadium, även på barn under ett år. Nästan 80 procent av alla döva barn med implantat går i vanliga skolor och ungefär hälften av dem klarar sig utan tolk eller skolgångshandledare. För dem har teckenspråket ersatts av majoritetsspråket, och de går vanligen i skola ensamma, utan kamrater i samma situation. (Martikainen & Rainò, 2014.) Enligt Unesco (2003) är det ett

3 allvarligt överlevnadshot för vilket språk som helst om antalet barn som använder språket minskar. År 2014 fanns under 100 elever med teckenspråk som modersmål, utspridda på ca 16 skolor. Tre decennier tidigare fanns i Finland nästan ett tjugotal dövskolor med över 400 elever. Nu är det bara i tre skolor som det går fler än fem teckenspråksanvändare. Med Unescos hotbild kan vi säga att teckenspråkets överföring till nästa generation och den teckenspråkiga skolgemenskapen har slagits sönder. (Selin-Grönlund, Rainò & Martikainen, 2014, ) Den finlandssvenska dövskolan i Borgå stängdes redan på 1990-talet på grund av minskat elevantal. Nu är de som kan finlandssvenskt teckenspråk bara omkring trehundra personer (Hoyer, 2005; Fpa, 2014). Utan radikala stödåtgärder hotar samma öde snart det finska teckenspråket, som i nära två hundra år från generation till generation överfört kunskap om döva personers liv och världsbild. Språkets betydelse för gemenskapen och gemenskapens betydelse för språket Ända sedan de första dövskolornas tid har elever som fostrats till teckenspråkiga också sökt varandras sällskap som vuxna, i de hem som grundades av döva som funnit varandra under den gemensamma skolgången, vid skolornas årliga fester och i kyrkliga aktiviteter på teckenspråk. I den äldre teckenspråkiga generationen förekommer ännu, liksom på 1800-talet, att man träffas varje vecka i föreningar på olika håll i Finland och ägnar sig åt berättelser, diskussioner och fritidssysselsättningar på sitt eget språk. På föreningskvällarna kan man avnjuta poesi och körsång på teckenspråk, spela teater och dansa folkdans eller samlas till pratstunder kring till exempel bridge eller ett motorcykelintresse. För de yngre kan mötesplatserna och intressena växla med tidens trender, och internet ger också möjlighet att finna vänner över hela världen. Teckenspråket har nu gjorts tillgängligt för alla, och det är föremål för forskares intresse. Det finns ordböcker på nätet som uppdateras fortlöpande, språknämnder som gör ett språkvårdande arbete i samarbete med flera språkforskare och en professur vid Teckenspråkscentrum vid Jyväskylä universitet. Teckenspråket behöver inte längre lida av att det saknar en skriftlig språkform, när nya mediemiljöer ger möjlighet till dokumentation, uppspelning och obegränsad publicering av språk som rör sig i tre dimensioner. Teckenspråksbiblioteket, en nättjänst som öppnade för allmänheten 2014, har som mål att samla ett rikhaltigt material på teckenspråk och göra det fritt tillgängligt för alla, att jämföra med produktionen av illustrerade läromedel på teckenspråk på de tryckta mediernas och analoga videoinspelningarnas tid, som var både besvärlig och dyr, och därför gjordes i högst begränsad omfattning. Teckenspråkets varumärkesbygge har i dag en bättre position än någonsin. Det är till och med möjligt att försörja sig på teckenspråkig konst, som när till exempel Teatteri Totti och rapparen Signmark sprider kunskap om livet på teckenspråk både i och utanför Finland. I Jyväskylä finns ett akademiskt samfund, ett par decennier gammalt, där också utexaminerade teckenspråkiga klasslärare deltagit aktivt i verksamheten sedan millennieskiftet. Men trots internet- och digitalålderns möjligheter är det lika viktigt för såväl teckenspråkiga akademiker som teateramatörer att komma samman, till exempel på de dövas kulturdagar som arrangeras på olika håll i Finland. Där syns inte som förr grupper av elever från skolorna, men språket fortsätter att leva i händerna på de teckenspråkiga ungdomar som har döva föräldrar. Är det alltså möjligt att teckenspråkets livstråd kan förtunnas och brista trots att språkets samhälleliga ställning är oöverträffat stark och föreningslivet nu är mer vitalt än det varit sedan 1800-talet? Det dröjer ett par generationer innan vi får svaret.

4 Källor Bauman, H-Dirksen L Introduction: Listening to deaf Studies. H-Dirksen L. Bauman (red.), Open your eyes. Deaf studies talking, Minneapolis, London: University of Minnesota Press. Council of Europe The status of sign languages in Europe. Strasbourg: Council of Europe Publishing. Läst Finlands grundlag. 733/1999. Flinkman, S Pakko puhua. Helsingfors: Finn Lectura. Fpa Vammaisten tulkkauspalvelun tuottajien vuositapaaminen Diabildsserie. Hoyer, K Vi kallade dem Borgåtecken. Det finlandssvenska teckenspråket i går och i dag. Jan-Ola Östman (red.), FinSSL Finlandssvenskt teckenspråk. Helsingfors universitet, Nordica, Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur. Justitieministeriet Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen Helsingfors: Justitieministeriet svenska.pdf. Läst Lag om tolkningstjänst för handikappade personer. 133/2010. Malm, A. & Östman, J.-O Viittomakieliset ja heidän kielensä. Anja Malm (red.), Viittomakieliset Suomessa, Helsingfors: Finn Lectura. Martikainen, L. & Rainò, P Sisäkorvaistutetta käyttävien lasten ja nuorten kuntoutus- ja tulkkauspalvelujen toteutuminen ja tarve tulevaisuudessa. Helsingfors: Folkpensionsanstalten. Läst Raike, A Kovan elämän onni. Dokumentfilm (50 min). Helsingfors: Dövas servicestiftelse. Rainò, P Carl Oscar Malm suomalaisen viittomakielen isä. Anja Malm (red.), Viittomakieliset Suomessa, Helsingfors: Finn Lectura. Rainò, P Alussa oli kaksikielisyys. Marjatta Takala & Elina Lehtomäki (red.), Kieli, kuulo ja oppiminen. Kuurojen ja huonokuuloisten lasten opetus. Helsingfors: Finn Lectura, Salmi, E. & Laakso, M Maahan lämpimään. Suomen viittomakielisten historia. Helsingfors: Dövas förbund rf. Selin-Grönlund, P., Rainò, P. & Martikainen, L Kuurojen ja viittomakielisten oppilaiden lukumäärä ja opetusjärjestelyt. Selvitys lukuvuoden tilanteesta. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. stelyt.pdf. Läst Språklagskommittén Kielelliset oikeudet kansallisessa lainsäädännössä. Helsingfors: Justitieministeriet. E/Kielelliset_oikeudet_kansallisessa_lainsaadannossa.pdf. Läst Teckenspråkslag. 359/2015.

5 UNESCO Language vitality and endagerment [UNESCO Ad hoc expert group on endangered languages.] International expert meeting on UNESCO programme safeguarding of endangered languages. Paris, March Läst Wallvik, B Viitotulla tiellä. Helsingfors: Finn Lectura. Översättning: Johan Franzon