Det begreppsliga samt första och tredje person hos Wittgenstein

Transkript

1 Det begreppsliga samt första och tredje person hos Wittgenstein Thorsten Johansson Filosofidagarna i Lund 12 14/ Abstract Det är kännetecknande för de stora namnen i filosofi att de formulerar ett nytt språk för sina idéer. Det är då inte bara ett nytt vokabulär eller en ny terminologi som introduceras. Man skapar nya begrepp för att kunna formulera de problem man vill undersöka och de frågeställningar man vill formulera. Frågan, när man skall förstå den begreppsapparaten, är då om den kan översättas tillbaks in i en redan etablerad terminologi. Jag skall ta upp några exempel från Wittgenstein för att diskutera problemet med en ny begreppsapparat genom att visa på hur några olika formuleringar hos Wittgenstein kan förstås och hur de ofta missförstås. Jag skall också visa hur formuleringar som ibland har uppfattats som kryptiska, inte alls bygger på några besynnerliga eller märkliga idéer hos Wittgenstein. Ett sådant exempel är hans påstående om att ordet 'jag' inte refererar, vilket kan förefalla underligt, men är helt begripligt utifrån distinktionen mellan första och tredje person. Det är inte ovanligt att välkända punkter i Ludwig Wittgensteins ( ) senare filosofi missförstås pga. att han introducerar en ny begreppsapparat, och att den ibland tolkas enligt ett mer traditionellt filosofiskt språk och därför leder fel. I Wittgensteins Tractatus utgjorde en transcendental ram formen för meningsfulla påståendesatser. Det var den som bestämde av vad de var uppbyggda, hur de fick bildas, hur de kunde kombineras och hur hade sanningsvärde. En av de mest centrala punkterna i Wittgensteins senare filosofi är att den ramen har försvunnit. Det blir istället den funktion uttrycken har i den konkreta användningen som bestämmer satsens mening. I Tractatus kunde en formalisering visa på den transcendentala strukturen. Formaliseringen är inte självt den transcendentala struktur satsen har, men visar på den logiska funktion uttrycken har enligt en sådan struktur. Till den hör att namn benämner. Det är den logiska funktion namn har. Den logiska formen utgörs av de förutsättningar som är den transcendentala ramen vilken avgör vad för slags uttryck ett ord är och vilken funktion detta

2 uttryck har. Detta kan explicitgöras av en formalisering. Den ordnar uttryck så att formen kan visas, men formen självt är något som framgår av formaliseringen som villkor, eller förutsättningar för att satser skall vara meningsfulla. Det kan liknas vid Kants idé om åskådningsformer. Enligt Kant så är rummet en transcendental form för objekten. Det innebär att rummet som förutsättning för objekten kan vara tomt, men objekten kan inte uppträda utanför rummet. De måste alltid förekomma i rummet eftersom det är förutsättningen för att objektet skall kunna finnas. Rummet skapar inte objekt, och reglerar inte heller de egenskaper objekten har, utan är bara en förutsättning för att de skall kunna finnas och ha empiriska egenskaper. Det går att säga ungefär detsamma om den transcendentala formen logiken i Tractatus. Denna form är förutsättning för meningsfulla satser, men är inte självt en konkret struktur. I Wittgensteins senare filosofi försvinner det transcendentala som en fast struktur för språket, men det är fortfarande den begreppsliga funktion uttrycket har som utgör den logiska funktionen hos uttrycket. Ett namn har inte längre bara funktionen att benämna och vara namn på ett argument till en funktion som kan anta ett sanningsvärde och kombineras med andra välbildade uttryck. Ett namn kan ha olika roller i språket och därmed olika funktioner och med det ha olika logisk form beroende på dess användning. Namnet Anna kan användas på vanligt sätt som namn på en person. Det skulle jag vilja kalla den lingvistiska rollen namnet har i språket. Det är också den funktionen som man tagit fasta på i formell logik och gjort till namnets logiska form. Men på samma sätt som både Frege och den tidige Wittgenstein ville skilja på uttryckens logiska roll från dess lingvistiska roll med hjälp av formaliseringar, menar jag att man kan säga att det som den senare Wittgenstein gör, är just att skilja på logisk och lingvistisk roll. Men denna gång utan att använda sig av formell logik. Namnet Anna kan användas för att ropa på en person. Men det kan också sägas för att trösta en ledsen eller sjuk person. Man kan också säga det som tröst för sig själv om man längtar efter henne. Det kan också sägas irriterat om man är arg på henne eller om Anna är sju år och har busat, så kan man säga det skarpt för att säga ifrån. I alla dessa varianter är namnet Anna lingvistiskt sett ett namn som benämner, men den funktion det har i de olika fallen varierar. Namnet har inte funktionen att benämna när man använder det för att kalla på någon eller när man säger det som tröst. Det har inte heller den funktionen om man använder det för att säga ifrån etc. Den funktion det har i de olika exemplen varierar beroende på hur det används. Det finns då ingen enhetlig fast struktur som gör namnet meningsfullt eller bestämmer hur det kan ingå i en sats. Det är istället den funktion det har i användningen i respektive sats som avgör dess logiska roll. 2

3 Om då det inte finns en transcendental struktur som reglerar satsernas mening, utan det istället är användningen som gör det, så gör sig det mänskliga gällande. Frågan är då vad det är i det mänskliga som är det som är relevant för språklig mening. I Tractatus utgjordes det mänskliga av ett solipsistiskt subjekt. Men den senare Wittgenstein strävar istället för att komma bort från solipsismen till förmån för ett första person vi-subjekt. Jaget ersätts av ett kollektivt vi i 1:a person som genom interaktion med sina medmänniskor konceptualiserar världen enligt det begreppsliga i det gemensamma språket. Det är också detta begreppsliga som skall undersökas. Och det gäller både i språket och hos individen. Detta har ibland missförståtts på ett psykologistiskt sätt. Man har tolkat formuleringar hos Wittgenstein som att En bild höll oss fången som att det gällde de psykologiska reaktionerna vi kan ha på fenomen. Men de filosofiska frågorna rör på vilket sätt en bild kan begreppsligt påverka oss. Ett exempel på det kan vara synen på egennamn. Om man tror att namn bara kan ha funktionen att benämna så är det en begreppslig bild av egennamn. Men om man frigör sig från den referentiella bilden kan man se andra funktioner som namn kan ha. Det är också det Wittgenstein menar med formuleringar av slaget att filosofi innebär att man måste bearbeta sig själv. Det är alltså inte i första hand fråga om psykologiska aspekter hos jaget som skall bearbetas. Det är inte fråga om neuroser eller andra psykologiska tillstånd som skall bearbetas. Det är fråga om att bearbeta föreställningar om det begreppsliga. Det är därför också fråga om begreppsliga förvirringar som skall bearbetas, inte psykologiska. Wittgensteins anti-psykologism gäller inte bara det rent språkliga. Den gäller också för individen. Den terapi Wittgenstein talar om handlar alltså om begreppsliga missförstånd som skall upplösas. Det är inte fråga om psykologiska personliga problem. Ett annat exempel på hur Wittgenstein missförstås pga. att han introducerar en ny begreppsapparat som innebär ett nytt sätt att filosofera, kan vi se i några av hans formuleringar om teorier. I 109 i Wittgensteins verk Filosofiska undersökningar 1 (hädanefter FU) skriver Wittgenstein att vi inte skall ställa upp förklaringar utan göra beskrivningar. Vi skall alltså inte konstruera teorier som ger förklaringar till en fråga, utan bara beskriva. Frågan är då vad vi skall beskriva, hur vi skall beskriva något och varför vi skall göra det. På den första frågan om vad vi skall beskriva kan vi säga att det är de begreppsliga relationerna i språket som skall beskrivas. Det är alltså inte fråga om att göra en empirisk beskrivning av något. Det vore att hänge sig åt naturalism och då kommer vi aldrig över till det begreppsliga. Det skulle också innebära att vi gör det begreppsliga till något empiriskt och då 1 Wittgenstein, Ludwig. (1958). Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations. 2:nd ed. G. E. M. Anscombe (trans.). Oxford: Blackwell Publishers. 3

4 har vi sammanblandat det empiriska och det begreppsliga. Och om vi i filosofi skulle beskriva det empiriska utan teorier så vore det också fråga om att stanna i en sorts naiv realism. På den andra frågan, den om hur vi skall beskriva, så är svaret att vi skall beskriva hur begrepp är begreppsligt relaterade till varandra. Ett exempel på det är egenskaper hos begrepp i färgspråket. Två färger kan inte samtidigt helt och hållet täcka samma yta. Det är en beskrivning av begreppsliga relationer hos färgbegrepp. Det är alltså inte fråga om att beskriva vokabuläret i färgspråket. Det är inte den empiriska sidan av färgspråket som vi intresserar oss för. Det är inte fråga om vilka eller hur många färgord vi har. Det är fråga om hur de begreppsliga relationerna ser hos färgorden. Det är något som måste analyseras fram, eftersom de begreppsliga relationerna inte är något vi lär oss genom övning, på det sätt vi kan lära färgorden genom övning. Och eftersom vi inte lär oss det begreppsliga som det empiriska vokabuläret, kan vi inte studera det begreppsliga genom att studera det empiriska vokabuläret. På den tredje frågan, den om varför vi skall beskriva istället för att förklara, är svaret att vi skall komma fram till hur något är, inte en teori om vad något är. Man kan säga att det härrör ur den gamla idén in tingens natur. Det är en idé som avser att säga vad något är, t.ex. vad människans natur är, utan att förklara det som en teori om vad människan är. Men det är ett synsätt som har blivit förlegat och därför måste vi komma fram till vad något är på ett nytt sätt. Wittgenstein lösning är därför att vi skall beskriva det begreppsliga istället. Det kan liknas vid det gamla fenomenologiska slag ordet om att gå till sakerna själva (Zu dem Sachen selbst). Det är alltså fråga om att klarlägga hur något är, och inte att ställa upp en teoretisk beskrivning av något. Man kan beskriva färger teoretiskt som våglängder som i fysik, men i Två-färgsexemplet ovan så handlar den filosofiska frågan om att konkret beskriva hur de begreppsliga relationerna ser ut och inte färgers fysikaliska aspekter. Att försöka beskriva vad något är, är också bakgrunden till Wittgensteins formuleringar om att filosofin lämnar allt som det är. Det är alltså inte att en sorts konservativ anda inte blanda sig i sakförhållanden. Det är fråga om det begreppsliga, inte det empiriska. Det begreppsliga skall lämnas som det är. Två-färgsexemplet ovan är ett exempel på det. Vi beskriver där de begreppsliga relationerna mellan färger och det är något som vi inte skall försöka förändra. Det är även så att det är något vi inte kan förändra, eftersom det är något begreppsligt. Det är även därför Wittgenstein skriver i FU 559 att filosofin fastställer vad alla medger och att det inte är fråga om en överenskommelse. Vore det det, så skulle det inte vara något begreppsligt. Det är också därför Wittgenstein skriver i Zettel 455 att filosofi inte är någon tankegemenskap. Det är inte fråga om vad en grupp 4

5 anser, utan att begreppsligt komma fram till vad något är, hur vi begreppsligt ur ett 1:a person Vi har konceptualiserat hur världen är. Två-färgsexemplet är också ett exempel på att beskrivningar inte skall vara något naturalistiskt. Det är inte färgspråkets vokabulär eller färgupplevelser som skall beskrivas. Man kan därför säga att det är språkspelet för färger som undersöks. Ett språkspel är alltså inte ett vokabulär. Det färgspråk som undersöks i Två-färgsexemplet utgörs av de begreppsliga relationerna hos färgorden. Wittgenstein kallade därför språkspelen för jämförelseobjekt 2. De skall användas till att undersöka filosofiska problem, inte att beskriva vilka olika vokabulär som vardagsspråket är uppbyggt av. Ett språkspel är alltså inte ett område i språket med ett vokabulär som utgör en del av språket. Ett språkspel är inte en byggkloss som kan användas för att bygga upp ett språk så att det skulle utgöras av t.ex. färgspråket, det mentala språket, ett språkspel för objekt, ett för etik, ett för kausalitet, det vetenskapliga språket etc. Det är att se naturalistiskt på språket och beskriva det empiriskt utifrån de vokabulär det kan utgöras av. Det naturalistiska sättet att se på språkspel kan också sägas vara ett lingvistiskt sätt att se på språket. Det innebär att man ser på språket som ett vokabulär och ett regelsystem för vokabuläret, vilket innebär att uttrycken tilldelas logiska roller efter de lingvistiska kategorierna de tillhör. Men det är att inte skilja på logisk och lingvistisk form. Språket i filosofisk mening är så att säga det begreppsliga i språket. Det gäller hur vi använder språk för konceptualiseringer. Det är där som det logiska ligger, inte i den typografiska eller skolgrammatiska eller formallogiska formen. Språkspelen om filosofiskt verktyg innebär därför att man undersöker den begreppsliga roll uttrycket har i en viss användning, för att se hur vi konceptualiserat världen. För att kunna skilja på logisk och lingvistisk form behöver vi ibland se på distinktionen mellan 1:a och 3:e person. 1:a person eller agentperspektivet i logisk eller begreppslig mening tar sin utgångspunkt i subjektet. Men det är inte det empiriska subjektet som är startpunkten här. Det är inte subjektets upplevelser eller föreställningar som är det relevanta. Det begreppsliga, det som avgör det logiska, utgör villkor för mening, medan det empiriska agentperspektivet utgår från empiriska fakta. Man kan illustrera det med olika användningar av ordet jag. Det empiriska jaget är det som berättar något ur ett subjektivt perspektiv, om sina upplevelser, reflekterar över sig själv, etc. Men det är också det som hävdar externa empiriska påståenden om sig själv, t.ex.: Jag är 175 cm lång. Det är ett 2 Filosofiska Undersökningar

6 empiriskt påstående med ett sanningsvärde hävdat av subjektet. Det är också exempel på satser där ordet jag refererar. Men det finns också satser där jag inte är en refererande term. Sådana satser är exempel på den logiska formen i en viss användning av ordet. De är därför inga empiriska påståenden med sanningsvärden, utan ställer upp de villkor som ordet skall uppfylla för att ha en meningsfull användning. I FU 410 tar Wittgenstein upp ett exempel på hur agentperspektivet är relevant för begreppsligga villkor för mening. Det handlar om att ordet jag ibland inte refererar. Det finns användningar av ordet jag som tillsammans med ett psykologiskt verb som smärta visar på hur ordet jag meningsfullt kan användas och hur det inte kan användas meningsfullt. Man kan meningsfullt säga (i) Jag vet att hon har smärta. Man kan också meningsfullt substituera med han, den eller ett personnamn för hon i sats (i). Men man kan inte sätta in jag och säga: (ii) Jag vet att jag har smärta med samma mening i (ii) som i (i) i de övriga orden och få en meningsfull sats. Anledningen till det är att jag inte refererar här. Det beror på att man inte har ett 3:e person perspektiv till sig själv. Man kan säga sats (ii) emfatiskt för att betona att man har ont om någon tvivlar, men det är då med en annan innebörd i satsen än som ett empiriskt påstående om smärta. Som påstående betraktat hävdar sats (ii) något om talaren, men smärta är inte något man observerar hos sig själv och sedan drar en slutsats om att man har. Smärta är något man har, inte observerar att man har. Satsen är därför som empirisk påståendesats meningslös. Den har inte ett sanningsvärde på det sätt sats (i) med alla dess meningsfulla substitutioner har. Det är däremot meningsfullt att säga: (iii) Jag har smärta men inte att man vet att man har smärta. Sats (iii) är därmed inte meningsfull på samma sätt som sats (i) genom att inte ha ett sanningsvärde på samma sätt som empiriska satser. Ordet jag uppträder inte heller som ett uttryck som i 3:e person benämner en individ om vilket 6

7 talaren hävdar en egenskap, som hon kan undersöka utifrån en verifikation. Det innebär också att jag inte refererar i sats (iii). Wittgenstein tar i FU 410 också upp andra exempel på hur ord som lingvistiskt sett är namn kan användas meningsfullt utan att referera. I satsen: (iv) Jag är här så används jag utan att vara en refererande term. Man är alltid där man är. Det är inget man verifierar empiriskt. Satsen kan därför inte meningsfullt användas som ett empiriskt påstående med empiriska sanningsvillkor. Detsamma gäller för ordet här. Man verifierar inte att man är där man är. Satsen kan däremot användas på flera andra sätt. Vid ett upprop kan den användas för att säga att man är närvarande, men då används den inte som ett påstående om på vilken plats man befinner sig. Ordet jag kan däremot bytas ut mot han, hon, den, det osv. och ge meningsfulla empiriska påståendesatser. I de fallen så refererar då både de olika pronomina som används och användningen av ordet här. Skillnaden mellan olika begreppsliga funktioner hos uttryck förekommer också på andra områden, vilka kan ge upphov till satser med olika logiska funktioner hos ett uttryck. När det gäller handlingar så kan t.ex. bara man själv äta sig mätt. Det kan ingen annan göra åt en själv. Man kan därför meningsfullt säga Jag åt tills jag blev mätt, men inte Du åt tills jag blev mätt. Det senare kan visserligen användas skämtsamt eller på annat sätt meningsfullt, men då är det med en annan innebörd hos orden än i den första formuleringen. Om man däremot behöver öppna en dörr så spelar det oftast ingen roll om man själv gör det eller någon annan gör det åt en. Man kan både meningsfullt säga Jag öppnade dörren för att jag skulle kunna gå ut och Du öppnade dörren för att jag skulle kunna gå ut. Det finns alltså ingen mekanisk struktur som avgör när olika satskonstruktioner är meningsfulla eller ej. Det är först i användningen av uttrycken som det framgår vilken logisk funktion uttrycket har och på vilket sätt satsen där uttrycket ingår är meningsfull. De olika varianterna på användningen av orden jag och smärta ovan kan också sägas vara olika exempel på olika språkspel. Det är då inte fråga om olika vokabulär för orden jag och smärta det är fråga om, utan på de olika sätt orden begreppsligt är relaterade till varandra. Det finns inte ett enhetligt sätt som ordet jag används på som skulle utgöra ordets språkspel. Detsamma gäller ordet smärta. Det används på olika sätt i de olika exemplen och exemplen tjänar som verktyg, eller som Wittgenstein formulerar det, som jämförelseobjekt, för att utreda de begreppsliga relationerna. Men de är inte ett sätt att ställa upp olika vokabulär 7

8 för orden som skulle utgöra deras språkspel. De utgör istället ett nytt sätt att göra begreppsliga utredningar som inte följer det gamla mönstret att försöka hitta en begreppslig kärna hos ordet. De olika varianterna ovan på hur jag meningsfullt kan användas kan man med Wittgenstein också kalla för grammatiska anmärkningar. Det är som vi sett ovan, alltså inte fråga om anmärkningar à la skolgrammatik. Det är tvärtom fråga om att göra logiska, begreppsliga anmärkningar eller begreppsliga beskrivningar. Det är inte de lingvistiska funktionerna som kommenteras eller undersöks. Det är den begreppsliga, logiska funktion uttrycken har i olika användningar som visas genom att man visar på i vilka olika sammanhang och på vilka olika sätt olika uttryck gör satser meningsfulla. Det utgör villkor för mening, vilka visas upp av de grammatiska anmärkningarna. Man skulle därför också kunna kalla det för en filosofisk eller begreppslig grammatik. Behovet av grammatiska anmärkningar uppstår alltså hos Wittgenstein när tron på en transcendental struktur som bestämmer villkoren för meningsfulla satser försvinner. När det transcendentala från Tractatus faller bort ur den filosofiska analysen, så är det t.ex. inte längre klart vilka ord som refererar. Det är först i analysen av t.ex. ordet jag och hur det uppträder i olika satser som vi kan säga om och när det refererar. De grammatiska anmärkningarna förklarar därför, som Wittgenstein formulerar det, användningen av orden. De visar på de begreppsliga villkoren för meningsfull användning av orden när det inte finns en transcendental struktur som avgör det. Bibliografi Kant, Immanuel (1982). Critique of Pure Reason. N. Kemp Smith (trans.). London & Basingstoke: The Macmillan Press Ltd. Frege, G. (1950). The Foundations of Arithmetic. 2:nd. ed J. L. Austin. (trans.). Oxford: Basil Blackwell. Frege, G. (1952). Translations from the Philosophical Writings of Gottlob Frege. Third ed P. T. Geach & M. Black (eds.). Oxford: Basil Blackwell. Wittgenstein, Ludwig. (1922). Tractatus Logico-Philosophicus. C. K. Ogden. (trans.). London & New York: Routledge and Kegan Paul. Wittgenstein, Ludwig. (1958). Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations. 2:nd ed. G. E. M. Anscombe (trans.). Oxford: Blackwell Publishers. Wittgenstein, Ludwig. (1981). Zettel. G. E. M Anscombe & G. H. v. Wright (eds.). G.E.M Anscombe (trans.).oxford: Blackwell. 8